Det ringde på mobilen för en dryg vecka sedan. - Hej du, din Caddy är klar! Min Caddy, tänkte jag. Och associationerna flög som tornseglare genom skallen. Jag har ju ingen! Har jag vunnit en? Jag är inte med i någon pristävling, har inga lotter…
- Du får hämta den, den är klar nu, sa den skrapiga rösten. Han ringde från en bilfirma på söder. Inte i Örebro, utan i huvudstaden. Mina protester var först lite lama. Det kunde ju vara en Bingolott som jag missat att kolla. Men Caddy? Vad är en Caddy? Du har ringt till Örebro, vet du om det, sa jag. Verkar inte så smart att ha bilen inlämnad hos er. Dessutom har jag ingen Caddy. Han tog emot invändningen och jag hörde hur han tänkte. Så bad han om ursäkt eftersom det måste ha blivit fel på telefonnumret. – Fel är det inte på mitt nummer, du kom fram, eller hur. Men jag stillade mig. Han kunde säkert inte rå för det. – Men ni måste ha fått fel nummer. Jag slog senare upp Caddy och fick det till en liten skåpkärra från Volkswagen.
Två dagar senare ringde det igen. – Hej! Du din Caddy står här och väntar. Du har inte hämtat den än! Jag hälsade artigt och drömde inte längre om att blivit begåvad med en ny bil. Du det är person i Örebro du ringer till. Jag förklarade det härom kvällen. Det blev tyst. Så sa han: jasså! Du, då vet vi det. Ledsen att ha stört.
Till min fru kommenterade jag att antingen lever jag ett dubbelliv i södra Stockholm, eller har de ingen fungerande intern kommunikation på den där firman. En dag senare ringde det igen. Det var från bilfirman. NU får du hämta den, Caddyn! Mer uppfordrande, liksom befallande. Den är inte min, men tjatar Ni så kan jag ju ta emot den som en gåva eller så. Jag bor i Örebro! Tyst i mobilen… Jaha. Och nu är det tredje gången ni ringer om bilen som inte är min. Stryk mitt mobilnummer! Visst, sa rösten.
Igår kom nästa samtal. Hej du, vi undrar om du var nöjd med Caddyn? Det har ju gått ett par dagar nu. Nu var det jag som blev tyst. Sedan sa jag avmätt: Låt mig berätta för dig att jag bor i Örebro, jag kör en Volvo V-70 och jag är nästan aldrig i Stockholm, än mindre på söder. Det nummer du ringt är mitt, bara mitt, mobilnummer som jag tre gånger bett Er att inte använda för att diskutera en Caddy.
Där gjorde jag ett litet uppehåll för att hämta andan och tänkte att det där lät vare sig trevligt eller vänligt, mer tarvligt egentligen. Så jag avslutade samtalet med att påpeka vilken flitig och intresserad bilfirma han jobbade på. För att inte vara kund hos er så har ni ju visat mig stort intresse. Så gör sällan min firma. Vi utgår från att kunderna stannar kvar bara vi sänder ett blad 4 gånger om året… Nej, vi gör mer än så. Men det kan vi väl tala om nästa gång ni ringer. För ni lär väl höra av er igen...
- Du får hämta den, den är klar nu, sa den skrapiga rösten. Han ringde från en bilfirma på söder. Inte i Örebro, utan i huvudstaden. Mina protester var först lite lama. Det kunde ju vara en Bingolott som jag missat att kolla. Men Caddy? Vad är en Caddy? Du har ringt till Örebro, vet du om det, sa jag. Verkar inte så smart att ha bilen inlämnad hos er. Dessutom har jag ingen Caddy. Han tog emot invändningen och jag hörde hur han tänkte. Så bad han om ursäkt eftersom det måste ha blivit fel på telefonnumret. – Fel är det inte på mitt nummer, du kom fram, eller hur. Men jag stillade mig. Han kunde säkert inte rå för det. – Men ni måste ha fått fel nummer. Jag slog senare upp Caddy och fick det till en liten skåpkärra från Volkswagen.
Två dagar senare ringde det igen. – Hej! Du din Caddy står här och väntar. Du har inte hämtat den än! Jag hälsade artigt och drömde inte längre om att blivit begåvad med en ny bil. Du det är person i Örebro du ringer till. Jag förklarade det härom kvällen. Det blev tyst. Så sa han: jasså! Du, då vet vi det. Ledsen att ha stört.
Till min fru kommenterade jag att antingen lever jag ett dubbelliv i södra Stockholm, eller har de ingen fungerande intern kommunikation på den där firman. En dag senare ringde det igen. Det var från bilfirman. NU får du hämta den, Caddyn! Mer uppfordrande, liksom befallande. Den är inte min, men tjatar Ni så kan jag ju ta emot den som en gåva eller så. Jag bor i Örebro! Tyst i mobilen… Jaha. Och nu är det tredje gången ni ringer om bilen som inte är min. Stryk mitt mobilnummer! Visst, sa rösten.
Igår kom nästa samtal. Hej du, vi undrar om du var nöjd med Caddyn? Det har ju gått ett par dagar nu. Nu var det jag som blev tyst. Sedan sa jag avmätt: Låt mig berätta för dig att jag bor i Örebro, jag kör en Volvo V-70 och jag är nästan aldrig i Stockholm, än mindre på söder. Det nummer du ringt är mitt, bara mitt, mobilnummer som jag tre gånger bett Er att inte använda för att diskutera en Caddy.
Där gjorde jag ett litet uppehåll för att hämta andan och tänkte att det där lät vare sig trevligt eller vänligt, mer tarvligt egentligen. Så jag avslutade samtalet med att påpeka vilken flitig och intresserad bilfirma han jobbade på. För att inte vara kund hos er så har ni ju visat mig stort intresse. Så gör sällan min firma. Vi utgår från att kunderna stannar kvar bara vi sänder ett blad 4 gånger om året… Nej, vi gör mer än så. Men det kan vi väl tala om nästa gång ni ringer. För ni lär väl höra av er igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar