Integration är ett märkligt ord. Man vet nästan intuitivt att det betyder att förena, sammanföra, samordna, fullständiga genom införlivning. Låter enkelt. Men i verkligheten är integration komplicerat. Det är inte som att hälla en vätska i en annan och röra om.
Därför blir alldeles för enkelt att i integrationsfrågor huvudsakligen tala om arbetslinjen. Vår flyktingpolitik är ju något annat än arbetskraftsinvandring. Inte ens arbetskraften som invandrat har via arbetslinjen seglat upp som integrerade grupper. De och deras barn är inte särskilt ofta synbart delaktiga i folkrörelsesammanhang eller representerade på samhällets viktiga förtroendeuppdrag.
Hur kan man då tro att det enkelt och smärtfritt ska kunna bli så för människor på flykt, för dem som just fått flyktingstatus och en fristad i Sverige? De kommer sällan från samhällen med hög standard och god hälsovård. Många saknar trygg uppväxt eller rejäl skolunderbyggnad och akademisk utbildning. Flyktingar bär ofta med sig traumatiska erfarenheter från förföljelse, övergrepp och krig. De har genomlevt sorg och familjesplittring.
Integration kan mätas mot många variabler. Individer kan mötas för att utveckla en ömsesidig vänskap. Men om ordförrådet är torftigare än våra barns, och med många andra hål, vilka har uthålligheten? Charmigt och lite exotiskt kan det vara i början - men sedan krävs mer för att det ska bli en fungerande relation. Naiv idealism räcker inte till.
Ska människor få en rimlig chans till integration måste vi ge bättre förutsättningar för inlemmandet i vårt samhälle. Det skulle underlätta mycket om alla fick minst grundskoleutbildning!
När vi diskuterar integration menar vi då verkligen allvar med strävan till integration? Integration låter så enkelt om man mäter i representativa procent för människor med utländsk bakgrund. Politiska religiösa och andra konflikter lämnar man inte bara kvar i sitt forna hemland. De följer med. Vi riskerar att bygga in nya konflikter om de som rekryterar inte tar hänsyn till människors bakgrund och historia.
Den naturliga viljan att vara nära och bo granne med dem man delar bakgrund, kultur och tro med kan verka stå i motsats till integration. I den gropen faller infödda svenska oftare eftersom de har resurser och möjligheter att lämna områden där det blir många med utländsk bakgrund. Så på ett sätt är stadsdelar med många olika grupper med utländsk bakgrund (t ex Varberga och Vivalla) mer integrerade än de områden där mest infödda svenskar bor (t ex Adolfsberg och Hovsta).
Till sist behöver vi vända på uppmärksamheten och rikta den mot oss med uppdrag, med ansvar och makt. Den utmanande frågan till oss är om vi själva är beredda att ta steget tillbaka och lämna utrymme för att någon annan skall få möjlighet att göra karriär inom politik, arbetsliv osv. Är vi beredda på att förändra våra livsmönster, utöka dem, förändra dem?
Här kan man läsa mer:
Regeringen om integration
Migrationsverket
Länsstyrelsernas uppdrag
Sveriges kommuner och Landsting
Tema asyl och integration
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar