Humanisterna blundar i 1000 år

Humanisterna går än en gång till storms mot kristendomen. Om några historiker och teologer äntligen ville ta upp den kastade handsken och inte fortsätta att tiga i sina elfenbenstorn!

Idag i Svenska dagbladet underkänner humanisterna kristendomen genom en diskussion om eventuellt kommande formuleringar i läroplanen. I sitt inlägg vill humanisterna låta påskina att kristendomen inte haft något originellt att bidra med i Sveriges historia och utveckling. Christer Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström griper pennorna på ytplanet för att invända mot och samtidigt angripa utbildningsminister Jan Björklund. De skriver. ”Björklund anser att kristendomen även i framtiden ska ha en särställning i skolan. Utbildningsministerns argumentation är både historielös och omodern”.

Och deras invändningar? Sveriges folk är ett av världens mest sekulariserade. Sekulär humanism anför de som den typisk svenska livsåskådningen.

Kan dagens mer religionsneutrala hållning hos folkflertalet förta ca 1000 år av kristendom som den tro som präglat och genomsyrat i vårt land? Förespråkar de en 1000-årig Törnrosasömn? Ska de sudda och skriva om vår egen historia? Vem är det som är ohistorisk?

Kristendomen har haft betydelse för tradition och kultur, skriver författarna – men de tar genast loven av detta sitt erkännande genom följande formulering: ”Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den”.

Avskyn för kristendomen är så monumental att den som tro och religion måste utmålas som hindret för dagens värderingar. Som om det gick att stryka ett streck över kyrkans och församlingarnas betydelse för sjukvård, skolväsende, socialvård och lokal demokrati. Att några av de historiska exemplen kan te sig avskyvärda bedömda med dagens mått är en sak. En annan sak är det som humanisterna inte vill se: att dåtidens uttryck för människovärde och värdighet inte hade några andra ramar att befinna sig inom än just kyrka och tro.

De kristna värderingarna gör de sig lustiga över genom att fråga om det ska handla om att kvinnor ska underordnas mannen eller att homosexualitet är synd. Och likt amerikanska advokater slutar de med ett move to strike. De har fått säga det de tänker, men vet att det inte håller måttet. Ska då verkligen hela det politiska etablissemanget som höll homosexualitet som sjuklig och brottslig så enkelt ställas ansvarslösa? Vill humanisterna vältra hela ansvaret på en kyrka och tro de inte kan tåla?

Det eventuellt goda som funnits eller finns i kristendomen är bara lånta fjädrar, hävdar skribenterna. De fina tankarna och reglerna som finns i kristendomen härstammar från filosofier långt innan kristendomen föddes. Det är humanisternas invändning. Så varje tanke och idé som funnits hos någon annan betyder då alls inget i sin nya kontext? Tänk om sådana tokerier skulle tillämpas på vetenskapen där det mesta går ut på att förädla och vidareutveckla det man lärt och lånat av andra. Skall den också förkastas? Och litteraturen skulle naturligtvis stå sig slätt om influenser och andras tänkande inte kunde tillgodoräknas.

Till sist anför debattörerna en skillnad mellan kristendomens kulturhistoria och dess religionshistoria och de vill därmed skilja ut religionens innersida från dess yttersida. Man kan undervisa om kristendom, men inte i. Och detta vill humanisterna naturligtvis eftersom en kristendom betraktad på avstånd bland en mängd av andra åskådningar som Hinduism, Shintoism eller Shamanism kan göra den urtråkigt grå och konturlös. Det är som om gymnastiken skulle lära ut basket som teori och kulturellt fenomen, ingen ska vara nära själva spelet – och ingen ska spela det. Just där ligger också skillnaden.

Religion som enbart betraktas från en kritisk utsida och uppfattas mest som ett kulturellt fenomen förminskar medvetet både perspektivet och den värld man vill lära sig förstå. Humanisterna talar för en tvådimensionalitet, det tredimensionella perspektivet döljs och ska rent av förbjudas!

Hur ska nya generationer kunna närma sig Dag Hammarskjölds Vägmärken, J.S. Bachs Matteuspassion eller verkligen förstå Bo Setterlind, Ylva Eggehorn, Tomas Tranströmer eller Gunnar Ekelöf om man inte får de redskap man behöver? Ska de sättas på museum som artefakter från en förlegad tid?

Er humanism förblindar Er! Er humanism får Er att retuschera historien. Er humanism andas revanschism. Det är vemodigt och sorgesamt.

Höjdhopparen som flög

Sixten heter katten som vi får bo hos, även om vi övertalande försöker påstå att det är han som bor hos oss. Lägenhetens olika rum är synbarligen hans. I ett av rummen kryper han alltid under ett täcke. I Ett annat har han en sovplats i den gamla soffan. I det tredje draperar han sig på det varma och lena fönsterbrädet av marmor. I vardagsrummet trasar han systematiskt sönder vår enda fåtölj. Trots klösbrädor och andra attraljer går inget upp emot att rycka sönder en dyr fåtölj. Ja, rummen är hans, intagna för att bruka som det faller honom in

Balkongen är däremot laddat område. Förra året släpptes katten ut på balkongen. Ja, den är försedd med skyddande nät så att det inte ska vara enkelt att balansera på något räcke och eventuellt falla ner. Ut fick katten gå och jag satte mig vid datorn för att skriva något avgörande och väsentligt. Något tungviktigt och seröst. Så det måste ha varit något blogginlägg om Svenska kyrkans valsystem, om synden eller om svampplockning.

När jag hade hållit på en god stund ropade jag på Sixten som inte behagade visa sig. Hm, sa jag och fortsatt knacka bokstäver med pekfingervalsen. Någon halvtimme senare var mitt alster äntligen klart, och då vandrade jag sökande jag runt. På balkongen fanns inte Sixten. Och så brukar det vara. Mätt på solsken och uteliv går han och lägger sig. Var som helst. Kanske i en garderob. På en av de vanliga sovplatserna. Ja, man vet inte så noga.

Nu började jag bli orolig och vankade runt och ropade. Sixten som är en nyfiken rackare dyker allt som oftast upp då, det kan ju vara lite kattmat ur burk på gång. Men - ingen katt. Så jag till att ropa högt och intensivt. Då hör jag en svagt jamande. Och nu kollar jag under soffor och sängar. Mina rop besvaras med svaga jam. Dialogen pågår en stund tills det slår mig: katten är inte kvar här. Han är borta. Han har höjdhoppat över både balkongräcket och skyddsnätet.

Med snubblande hast far jag ner på gården. Och inne i den höga häcken ligger en förskrämd katt. Han far upp i famnen på mig och sätter sig fast med klorna. Svagt jämrande bär jag upp Sixten till lägenheten. Försiktigt klämmer jag igenom ben och känner på kroppen. Inga smärtreaktioner. Men baktassarna blöder så smått, så han har fått ta emot sig rejält vid nedslaget.

Under vår balkong finns det granittrappa och järnräcke. Parkeringsplatser med elstolpar och allt möjligt annat. Riktigt var han har landat går inte att utläsa. Men dramat klarnar. De retsamma finkarna i häcken har väl satt sig på skyddsnätet och bjäbbat utmanande. och Sixten har väl klapprat med tänderna och till sist hoppat. Lunch på fink kan man knappast motstå. Höjdkänslan lär inte vara så utvecklad hos katter, så avståndet från balkongen och ner blev säkerligen en förfärlig överraskning.

Sixten är sänkt. En hel dag ligger han deprimerad och mörbultad. Sedan reser han sig och börjar trassla runt fötterna när det lagas mat i köket. Sedan dess har balkongbesöken varit många. Men Sixten nöjer sig med att försöka kolla finkarna genom springan under balkongens skyddsplåtar. Några djärva hopp ser vi inte till. Förr flyr han in i lägenhetens dunkel när fåglarna kommer för nära. Men det hindrar honom inte att slå mot dem bakom den franska balkongens skyddande glas.

Snön ligger djup på balkongen. Sixten plumsar runt i snön och tar sig en munsbit här och där. Som en katt på grönbete. Men snart nog lämnar han balkongen, värdigt och lite likgiltigt, så att vi inte ska tro att han bär någon rädsla. En nypa frisk luft har man väl ändå rätt att få, tycks han mena. Så är det, jag håller med, bara du inte försöker flyga.

Så var det detta med synd...

Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.
Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.
Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte...

En syndabekännelse som infördes i Olaus Petri Svenska mässa (OP 1531). C H Martling skriver i sin Liturgik att den bekännelsen infördes från ett medeltida biktformulär.

Det är inte så många decennier sedan som ordalydelsen i den bekännelsen lät som följer:
Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar, och vet mig för den skull vara värd att förkastas från ditt ansikte,

Denna syndabekännelse har i modern tid retat upp människor som minsann inte alls sett sig som fattiga eller syndare. Svenska kyrkan har följt efter. Denna bekännelse når sällan fram över några botfärdiga läppar. Men bekännelserna som används mera flitigt är inte mindre tydliga om syndens realitet. Då kan det t ex heta:
Jag bekänner inför dig,
helige och rättfärdige Gud
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig...

Släktskapet med Olaus Petris bekännelse är ovedersäglig. Och syndamedvetandet är ett och detsamma. Syndens realitet är inte utspädd, förminskad eller undangömd.

Många har tänkt över syndabekännelsen inom bikten. Det finns några områden av biktvokabuläern som skulle behöva bearbetas ytterligare vid en förnyelse av bikten i våra församlingar. Människans rerlation till Gud har i kyrkans teologi och tradition länge beskrivits som ett lydnadsförhållande, ofta i mer eller mindre juridiska termer: människan "bryter" mot Guds vilja, Kristus tar på sig "straffet", människan står med "synd" och "skuld" inför Gud -- och Gud "benådar", "förlåter", "avlöser". Bibelns språk är mer mångfacetterat än så, och det går att uttrycka samma verklighet på kompletterande sätt: lydnad kan beskrivas som att leva i samstämmighet med Guds vilja, ja i överensstämmelse med det goda som jag t.o.m. själv vill (Rom 7:19). Synden kan uttryckas med att människan går bort ifrån Gud, blir oren, brusten...
(Karl-Gunnar Elverson i Handbok i Liturgik).

Syndabekännelsen blir ett reningsbad för den som vet att om man med uppriktigt hjerta ber och med sin mun bekänner så är Gud nådig och rättfärdig. Omvändelse, bot och bättring är för den enskilde en väg till välbefinnande och frihet. Frihet att leva öppen för den nya dagens utmaningar och uppgifter.

Den skada, brist, brustenhet, bortvändhet vi kallar synd är verklig alldeles oavsett vilket språk och vilken terminologi vi använder oss av. Och samtidens problem är att den så starkt förnekar det orden försöker fånga.

Kyrkobyggnaden som lyftes

Biskopen lyfter sin kyrka inför Kristus. Ett tecken på att kyrkan inte bara är människans utan också Guds.

I det postmoderna och sekulariserade Sverige skriver Svenska Dagbladet om Guds återkomst. Och då kanske mest i filosofin.

När svenskars tro blir alltmer diffus och pantesistisk blir kyrkan som trosdukument allt viktigare. Kyrkorummet fyller den uppgiften för många. Den näst intill tror åt dem och de kan avslappnat befinna sig på distans, till den dag då tillvaron rämnar, skyn faller ner och ingenting längre är som förut.

Människor i det moderna Sverige tror på "sitt sätt". Trots det älskar och uppskattar man kyrkorna. Dit går man, men helst inte när den synliga kyrkan möts till gudstjänst. Kyrkobyggnaden påminner oss alla om att det finns något heligt, storslaget och evigt. Inte något oklart och luddigt, utan med en tydlig övertygelse om den kärlek Gud genom Kristus visat oss.

Att kyrkan är teologi i sten behöver också de troende påminnas om. Den vittnar när de (vi/du/jag) försagt tiger sig igenom den aktuella livsåskådningsdiskussionen. Men den ortodoxe biskopen på Kreta håller fram kyrkobyggnaden inför Kristus välsignande händer. Ett föredöme!

Trampet av små fötter

Morgonrutinerna sitt i ryggmärgen. Klockan ringer. Lampan tänds. Fötterna ut över sänkanten. Då dunsar det till alldeles förskräckligt. Vår inneboende, Sixten, hoppar från fönstret där han sedan länge vakat över gården. Har finkar och sparvar vaknat? Koltrasten? Tidningsbudet?

Vi gör sällskap till badrummet. Han går före och jag efter. Han håller uppsikt över mig, så att jag inte avviker från mönstret och går någon annan stans. Duschens munstycke ligger alltsom oftast på golvet. I det rostfria munstycket speglar han sig när han inte lappar till det för att se om det kommer något vatten.

När belysningen i badrummet släcks blir jag nästan omkullsprungen, ty då dundrar Sixten ut genom dörren, längs korridoren och fram till hallen. Där ska hallmattan slitas och ryckas i och när han ändå är i farten gör han några kullerbyttsliknande rullningar.

Trampet av små fötter är mest ett dovt trumpinnedunder. Fort går det och låter gör det. Inte olikt käpp med hast dragen mot spjälstaket. Full rulle!

Innan jag halvsovande och sömngångaraktigt hunnit fram till hallmattan dundrar han vidare ut i köket. När jag väl kommer dit har gymnastiken fortsatt på kökets trasmatta, en hemvävd grön skapelse som börjar bli smått fransig på alla håll, kanter och ledder.

I flera minuter snubblar vi runt i en dans som skulle kunna passa i vilken TV-show som helst. Äggen ska kokas och jag snubblar på Sixten. Kaffet ska bryggas och Sixten trasslar till varje steg jag försöker mig på. Inte förr än kattmaten på burk läggs upp blir det lugn och ro i köket. Torrfodret fnyser han åt. Det lockar inte alls. Men om människor inte uteslutande ska tugga i sig mjukt bröd, de mår väl av att knapra på lite tuggmotståndigt hårdbröd, så får Sixten vissa dagar nöja sig med det tråk- och knastertorra fodret.

Min tanke är att man (ja, Sixten alltså) inte ska kasta sig över maten. Det gör gott att få vänta och längta lite efter den. Men det kostar bekymmer och oro. Någon morgon snart kommer Sixten att lyckas lägga krokben (eller heter det kattfot?) för mig. Då är det möjligt att principerna om den nyttiga väntan måste ruckas på...

Sedan dröjer Sixten på hallmattan länge nog för att se om det går att tigga till sig en utestund på balkongen. Hans läten är uppfordrande och bestämda. Om de inte är ömkliga och vädjande. Eller hackande och trevande. Om Sixten inte når framgång bestämmer han sig för att det är dags att sova. En stund! Till lunch förmodligen.

Snö bekämpas med tö

Se snö från himlen faller
som flingor strös på fil
I benen uppstår daller
folk halkar utan stil
Oj, fötterna de slinter
snart hör man fallets brak
Vårt kaos kallas vinter
med knak från snöigt tak

Värst är för snälla tågen
de saktar ner, står still
Och resenärer vågen
av avsky göra vill
mot SJ och Banverket
som alltid trott att snö
bekämpas kan med tröghet
med våren och med tö

Besök på Kreta

Nyss hemkommen efter en studie- och arbetsresa ser jag igenom bildskörden. Här ett fotografi från det ortodoxa kapellet med en låg ikonostas, så låg att man kan se över den och in till altaret. Bilden är tagen på Kretas Ortodoxa Akademi. COA är
ett studiecenter inte alls olikt Sigtunastiftelsen i Sverige. Intressant och väl värt en konferens!

För inte alls så länge sedan (7-13 oktober 2009) möttes Faith and Order på Akademin till ett stort möte. Man kan nog se det som en bekräftelse på den betydelse detta ortodoxa studiecenter har!

Utsikt från ett fönster. Så skulle man kunna sammanfatta bilden. Gästhemmets rum vetter ut mot Medelhavet. Och då befinner man sig närmare bestämt några mil norr om Chania.

Vädret var försommarlikt, en kontrast till vintervädret som gång på gång rubbat Sveriges samfärdsel och lamslagit kommunikationerna.

Att sova i rum nära vatten är speciellt. Medelhavets vågor både vaggar till ro och väcker upp.

Vad gjorde jag då där? Deltog i en prostresa under ledning av Strängnäs stifts biskop Hans-Erik Nordin. Vill Du se fler (och mycket bättre) bilder kan Du hälsa på hos Lars Ekblads fotodagbok.

En vacker ö, måste jag säga. Med olivträd i överflöd. Apelsinlundarna rodnar i orange av mogen frukt. Och citronerna är på väg från det spräckligt gröna till lysande gult...

När vädret leker bryter vi tystnaden

Ett konstaterande: denna vinter en vargavinter! Inte bara för att man jagat försvinnande få fyrfota djur, nej för att vi haft kyla och oväder som krävt raggig päls. När denna lilla ingress skrivs dundrar det utanför lördagsfönstret av maskiner. Det är skopors klang mot isiga trottoarer.

Över vädrets lek med oss mänskliga varelser har det funnits anledning att meditera. För min del senast i det utmärkta lilla medlemsbladet T-journalen, medlemsblad för Njurföreningen i Örebro (tillhör Njurförbundet i Sverige). Sålunda löpte tankarna:

Tack och lov för att vi har årstider och väder. De ger oss anledning att knyta kontakter. Vi kommenterar hur länge snön har fallit eller hur besvärligt det blivit på trottoarerna. Vi påpekar risker i isiga trappor och diskuterar lämpliga och olämpliga utstyrslar. Utan vädret, vad skulle vi prata om då?

Ibland tänker jag på den tryckande tystnaden när man väntar på sjukhuset eller vårdcentralen. Det är så tyst att man hör knappnålar falla eller tidningssidor prassla. Som om man befann sig i ett andaktsrum där man ofta är mycket tyst och hänsynsfull. Under den senaste tiden har nymornade väderexperter suttit i dessa väntrum.

Har man inte stampat av sig snön tidigare så gör man det där. Och säger att man minsann hört att nu skall det snart bli varmare, eller kallare, eller storm, eller uppehåll eller… Man gnuggar stelfrusna händer och ojar sig över situationen.

Det är inte för inte som det heter väderlek. Denna vinter har vädret verkligen lekt med oss. Vi har inte riktigt haft kontroll. Därför har väderleksutsikterna blivit viktigare än vanligt. Man har girigt sugit i sig meteorologernas rapporter för att veta om det är lönt att borsta snötäcket av sina fordon och skrapa vindrutor.

När snöovädret och kylan ställer till det på gator och torg ökar också riskerna. Ortopederna får jobba i skift med alla som halkat, snubblat och trillat. Trafiken blir farligare och de stora vägarna verkar nästan ha blivit dekorerade med lastbilar som slirat av vägen eller personbilar som sladdat.

Vi som bor i en stad tvingas nu hålla koll åt många håll. Föst ska vi titta på marken efter isfläckar, snösträngar och enstaka sandade områden. Vi ska ha koll på andra trafikanter. Därtill börjar det bli dags att lyfta ögat mot himmelen. Från taken kan det nämligen fara laviner och snöskred. På många håll ställer man ut varningsplankor som tvingar ut fotgängare lagom långt från väggarna så att man verkligen hamnar i riskzonen. Man vrider och skakar på huvudet så andra börjar undra om något hänt.

När vädret är som det varit får alltså vi anledning att ta det extra lugnt på vägar och trottoarer. Och väderleken får, som jag konstaterat, oss att tala så smått med främlingar och obekanta. Då kunde vi kanske passa på? Oj vad det snöar idag, ska du inte gå med i Njurföreningen?

Dop till syndernas förlåtelse?

Här har tystnaden rått. Bloggenergin har under förfluten vecka varit låg. Så blir det ibland. Tvivlet på att någon alls läser smyger sig in. Och när man inte längre får se fingrarna dansa en intensiv och lustfylld salsa på tangentbordet är inspirationen svag.

Detta trots att det funnits frågor och ämnen att avhandla utanför den privata sfären. Som att synden i Svenska kyrkan ligger illa till. I Alingsås har man fått domkapitlets och biskopens välsignelse att testa en dopordning som inte har så överdrivet mycket gemensamt med Svenska kyrkans handbok.

Ordningen och besluten väcker frågor om vilka befogenheter biskop och domkapitel har att bevilja avsteg och uppbrott. Dopet är i den lokala försöksordningen, om man ska tro artiklar och debatt, mera anpassat till lokala sammanhang och ett dop på föräldrarnas längtan och kärlek. Den viktiga frågan är väl om ett dop där referenser till syndaförlåtelse rensats bort fortfarande är ett dop till syndernas förlåtelse? Om det vet man naturligtvis mer i Alingsås.

Inledningen formuleras i Alingsås:
Vi har samlats till dophögtid.
Dopet är ett uttryck för Guds kärlek
som är utan villkor.
Av kärlek blev Gud själv människa i världen
för att rädda oss från allt som hotar vårt liv
och ge oss gemenskap med Gud
under mörka och ljusa dagar,
i allt som sker,
i liv och död.
I denna djupa gemenskap lyfter Gud in oss genom dopet.

Och bönen över dopvattnet innehåller följande passus:
Tack för att du gör detta vatten till en källa av nåd för NN,
och genom vattnet ger henne/honom del
i Jesu Kristi seger över döden.
Här är du närvarande med din heliga Ande
i vattnet som rör vid barnet,
i barnet som rörs av vattnet.
Här är i denna stund världens centrum

Vad är då detta allt som hotar vårt liv? Vad är det Kristus segrar över på korset? Synd och död!Läser man inledningen till Kyrkoordningens 19 kapitel framgår där att: Dopet är ett sakrament, vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. Dopet sker alltid med vatten och i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Genom jordiska medel får människan del i Guds rike. I en ny födelse tas människan ut ur syndens och dödens sammanhang och förenas med Jesus Kristus för att med honom och hans folk dela korsets och uppståndelsens liv.

Sixten rules

Mr Maine från Askersund heter vår inneboende. Han är en egensinnig varelse. Bryr sig inte om seder, tradition och konvenans. Han förstår inte riktigt vad som är passande och rimligt. Istället gör han precis som han behagar. Stirrar på besökare som om de vore utomjordingar hemmahörande i filmen ET. Kastar sig på golvet. Kliar sig ogenerat.

Han gillar inte husdjur som försöker tränga sig in i lägenheten. En gång var det en långhårig tax som försökte. Studsande och svansviftande ville han in och tog några steg över hallmattan. Mr Maine från Askersund vek inte med blicken. Han stirrade ut honom ur lägenheten, med en intensitet som kunde döda en get (modern cinematisk referens).

Mr Maine hälsar bara på enstaka personer. Det uppfattas som riktigt oartigt och avslöjar en betydande brist på hyfsning. Vi ursäktar honom och säger att han inte har bott här så länge. Han är inte på humör. Men så fort besökarna gått rumsterar han om i vardagsrummet och i tamburen.

Kommer det några gäster som bjuds in i salongen får han fnatt. Då kastar han sig i sofforna och välter ner kuddar. Våra gäster spärrar upp ögonen av pur förvåning. Vad är det med honom, frågar de. Han bara larvar sig, säger vi, och ler generat över detta barnsliga beteende. Och redan då är han ifärd med att gömma sig bakom soffkuddarna. Det är som en treåring som inte får tillräckligt med uppmärksammhet och måste påkalla andras intresse genom att kasta saker omkring sig. Trots enstaka utåtagerande situationer är han en ganska reserverad typ. Han drar sig undan långa stunder och syns inte till.

Varje morgon klapprar han tänder, och de låter inte för att de skulle vara lösa. I fönstersmygen spanar han på småfåglar och käkarna hackar som kastanjetter. Fåglar är hans specialitet. Han föreställer sig dem stekta och uppträdda på snöre. Därav detta tuggande och hackande.

Mr Maine från Askersund är en present. Upphämtad på stadens katthem. Denna svartvite bjässe omnamnades ganska snart till Sixten. Det blir för långt att ropa: Mister Maine...från Askersund. Även om hans 7 kilo muskler skulle behöva ett imponerande namn så får det räcka med Sixten. Han har små tofsar på öronen så i ett svagt ögonblick tänkte jag kalla vårt hem för LO-borgen och katten för Lynx. Men Sixten fick det bli (och det är inte en referens till något berömt kapell eller så).

Det är något amerikanarna säger om den som är självsäker och självklar, som passar på katten här. Vad är det nu... jo, nu minns jag. Sixten rules!

Tandvärk

Hos tandläkaren med värk. Någon föreslog att det var gångjärnen som slitits ut. Munnen går titt som tätt. När det glappar så mycket kan det bli slitage. Ändå har jag sedan många år infört ordransonering.

I min ungdom var jag en obotlig bluddrare som knappast kunde tänka utan att samtidigt högt formulera mig. Sådant retade gallfeber på äldre kollegor som själva villa ha ordet. Det skulle inte delas med osnutna nybörjare. De patriarkerna kunde minsann lägga ut texten. Förmodligen var det då jag lärde mig lyssna efter svagheterna i resonemang. I andras argument fann jag hål. Mina egna slapp under långeliga tider den omilda prövningen. Folk nöjde sig med att sucka. Inte sälla ljudligt, så där som en av kantorerna brukade, ett par minuter in i min predikan.

Två röntgenplåtar avslöjar inga infektioner eller andra defekter. Nu är det bara att vänta och se. Samt att hålla mun och nöja sig med ordlösa små gymnastiska rörelser. Jag vet vad omgivningen kommer att säga -nu talar han för sig själv igen. Men när han talar inför andra tänker de - vilken omständig typ, kan han inte hålla igen något lite? Talträngd med ord som hämtade ur en bok.

Därför är bloggen så bra. Här kan orden formuleras utan att käkarna behöver gå. Människor läser så långt de vill, innan de hastigt och lustigt hastar vidare. Och tankarna kan nu för tiden stå på on även om ljudet är off. Å andra sidan kan ju ni som läser den här texten inte veta om jag sitter och mumlar, eller rent av talar högt och ljudligt, här framför mitt tangentbord, eller inte. Själv skulle jag säga att jag är en ganska lågmäld högtalare.