Ett konstaterande: denna vinter en vargavinter! Inte bara för att man jagat försvinnande få fyrfota djur, nej för att vi haft kyla och oväder som krävt raggig päls. När denna lilla ingress skrivs dundrar det utanför lördagsfönstret av maskiner. Det är skopors klang mot isiga trottoarer.
Över vädrets lek med oss mänskliga varelser har det funnits anledning att meditera. För min del senast i det utmärkta lilla medlemsbladet T-journalen, medlemsblad för Njurföreningen i Örebro (tillhör Njurförbundet i Sverige). Sålunda löpte tankarna:
Tack och lov för att vi har årstider och väder. De ger oss anledning att knyta kontakter. Vi kommenterar hur länge snön har fallit eller hur besvärligt det blivit på trottoarerna. Vi påpekar risker i isiga trappor och diskuterar lämpliga och olämpliga utstyrslar. Utan vädret, vad skulle vi prata om då?
Ibland tänker jag på den tryckande tystnaden när man väntar på sjukhuset eller vårdcentralen. Det är så tyst att man hör knappnålar falla eller tidningssidor prassla. Som om man befann sig i ett andaktsrum där man ofta är mycket tyst och hänsynsfull. Under den senaste tiden har nymornade väderexperter suttit i dessa väntrum.
Har man inte stampat av sig snön tidigare så gör man det där. Och säger att man minsann hört att nu skall det snart bli varmare, eller kallare, eller storm, eller uppehåll eller… Man gnuggar stelfrusna händer och ojar sig över situationen.
Det är inte för inte som det heter väderlek. Denna vinter har vädret verkligen lekt med oss. Vi har inte riktigt haft kontroll. Därför har väderleksutsikterna blivit viktigare än vanligt. Man har girigt sugit i sig meteorologernas rapporter för att veta om det är lönt att borsta snötäcket av sina fordon och skrapa vindrutor.
När snöovädret och kylan ställer till det på gator och torg ökar också riskerna. Ortopederna får jobba i skift med alla som halkat, snubblat och trillat. Trafiken blir farligare och de stora vägarna verkar nästan ha blivit dekorerade med lastbilar som slirat av vägen eller personbilar som sladdat.
Vi som bor i en stad tvingas nu hålla koll åt många håll. Föst ska vi titta på marken efter isfläckar, snösträngar och enstaka sandade områden. Vi ska ha koll på andra trafikanter. Därtill börjar det bli dags att lyfta ögat mot himmelen. Från taken kan det nämligen fara laviner och snöskred. På många håll ställer man ut varningsplankor som tvingar ut fotgängare lagom långt från väggarna så att man verkligen hamnar i riskzonen. Man vrider och skakar på huvudet så andra börjar undra om något hänt.
När vädret är som det varit får alltså vi anledning att ta det extra lugnt på vägar och trottoarer. Och väderleken får, som jag konstaterat, oss att tala så smått med främlingar och obekanta. Då kunde vi kanske passa på? Oj vad det snöar idag, ska du inte gå med i Njurföreningen?
Visar inlägg med etikett Njurförbundet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Njurförbundet. Visa alla inlägg
13 februari 2010
11 maj 2009
Hurra för de 40 åren!
Har varit på 40-årsjubileum. Njurförbundet har firat. Högtidligt blev det. Här är talet som aldrig blev hållet (från oss i Njurföreningen i Örebro) eftersom man satte streck för talen:
Kära förbund, det fyller oss/mig med stolthet att få tillhöra Dig. Och Du erbjuder rikliga tillfällen till goda upplevelser. Denna dag blir de flesta av oss här unga på nytt. Din födelsedag är ju också vår. Och att få fylla 40 så här i 60-årsåldern är verkligen inte dumt!
I mina sammanhang är talet 40 viktigt. Jag tänker inte på Ali Baba och de 40 rövarna. Nej, 40 dagar efter påsk blir det himmelsfärd. 40 dagars frestelser kan övervinnas. Och efter 40 år i öknen finner folket äntligen vägen till det förlovade landet. Ett land som flödar av mjölk och honung. Så efter 40 verkar det som om något riktigt bra ligger nära till hands. Det lovar gott också för Njurförbundet!
Alla har vi små anekdoter från den njursjukes verklighet. Min donator var tidigt på benen för 12 år sedan, dagen efter transplantationen. Hon och hennes make kom i en märklig procession in på rummet till mig och min fru. Hon kom med droppställning och diverse attiraljer uppkopplade. Så säger hon: Ska det vara något mer?
Ska det vara något mer? Jo, på en jubileumsfest måste vi väl ändå jubla lite grann! Så för oss själva, vi som för dagen blivit 40, kan vi sjunga. Och för att gratulera Dig, vårt kära Njurförbund som har födelsedag, klarar vi struparna ljudligt och utbrister klämmigt: Ja må vi leva, ja må vi leva....!
Kära förbund, det fyller oss/mig med stolthet att få tillhöra Dig. Och Du erbjuder rikliga tillfällen till goda upplevelser. Denna dag blir de flesta av oss här unga på nytt. Din födelsedag är ju också vår. Och att få fylla 40 så här i 60-årsåldern är verkligen inte dumt!
I mina sammanhang är talet 40 viktigt. Jag tänker inte på Ali Baba och de 40 rövarna. Nej, 40 dagar efter påsk blir det himmelsfärd. 40 dagars frestelser kan övervinnas. Och efter 40 år i öknen finner folket äntligen vägen till det förlovade landet. Ett land som flödar av mjölk och honung. Så efter 40 verkar det som om något riktigt bra ligger nära till hands. Det lovar gott också för Njurförbundet!
Alla har vi små anekdoter från den njursjukes verklighet. Min donator var tidigt på benen för 12 år sedan, dagen efter transplantationen. Hon och hennes make kom i en märklig procession in på rummet till mig och min fru. Hon kom med droppställning och diverse attiraljer uppkopplade. Så säger hon: Ska det vara något mer?
Ska det vara något mer? Jo, på en jubileumsfest måste vi väl ändå jubla lite grann! Så för oss själva, vi som för dagen blivit 40, kan vi sjunga. Och för att gratulera Dig, vårt kära Njurförbund som har födelsedag, klarar vi struparna ljudligt och utbrister klämmigt: Ja må vi leva, ja må vi leva....!
21 april 2009
TV-serien På Liv och död fick människor att anmäla sig!
På Liv och död hette de 8 program i Sveriges Television som handlat om Sahlgrenska Sjukhusets transplantationskoordinatorer och om donationer och transplantationer. Publiken har fått möta ett 15-tal personer under deras sjukdom och väntan.
Del 8 av serien har precis sänts och fram till den 16 maj kan man fortfarande se det på nätet om man söker upp SvT Play. I det programmet får man möta Jennifer 14 år som har en leversjukdom och behöver få ett nytt organ. Hon längtar efter att allt ska bli som vanligt, det längtar hon mest efter. Och så får man lära känna Janne 52 år som fått ett virus som satt sig på hjärtat.
Den som inte sett programmen har verkligen gått miste om en del av livet som många av oss njursjuka människor har erfarenhet av. Där har funnits längtan efter att äntligen få ett liv befriat från sjukdomens alla konsekvenser. Tittarna har mött oron för vad som skall hända. Engagerad och gripen har man blivit av att se människors kampvilja, av kasten mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg.
Programserien har inte bara lett till starka känslomässiga reaktioner hemma i tv-sofforna. Människor har förstått hur viktigt detta med organdonation och transplantation är. Många nya anmälningar har strömmat in till Donationsregistret. 1,5 miljoner människor har nu låtit registrera sig.
Under år 2008 berättar statistiken på Donationsrådets hemsida att följande transplantioner ägt rum:
Njurar: 419 (varav 136 från levande donatorer)
Lever: 147 (varav 7 från levande donatorer)
Hjärta: 44
Lungor: 51
Hjärta/Lunga: 1
Pancreas (bukspottkörtel): 10
Tarm: 5
Cell-öar: 4
Totalt: 681
Producenten Andreas Johansson och teamet runt honom är värda all uppskattning för sin inkännande och realistiska dokumentärserie. Och personalen på Sahlgrenska, och på alla andra sjukhus, som enträget och uthålligt kämpar för människors hälsa och bättre livskvalitet, bör efter denna serie få möta den beundran och tacksamhet de är värda.
För oss som tillhör Njurföreningen i Örebro län och Njurförbundet är serien en sporre att än mer enträget och ihärdigt möta människor med vår information. Vi vill fortsätta uppmuntra alla de människor vi möter att låta registrera sig som donatorer!
Del 8 av serien har precis sänts och fram till den 16 maj kan man fortfarande se det på nätet om man söker upp SvT Play. I det programmet får man möta Jennifer 14 år som har en leversjukdom och behöver få ett nytt organ. Hon längtar efter att allt ska bli som vanligt, det längtar hon mest efter. Och så får man lära känna Janne 52 år som fått ett virus som satt sig på hjärtat.
Den som inte sett programmen har verkligen gått miste om en del av livet som många av oss njursjuka människor har erfarenhet av. Där har funnits längtan efter att äntligen få ett liv befriat från sjukdomens alla konsekvenser. Tittarna har mött oron för vad som skall hända. Engagerad och gripen har man blivit av att se människors kampvilja, av kasten mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg.
Programserien har inte bara lett till starka känslomässiga reaktioner hemma i tv-sofforna. Människor har förstått hur viktigt detta med organdonation och transplantation är. Många nya anmälningar har strömmat in till Donationsregistret. 1,5 miljoner människor har nu låtit registrera sig.
Under år 2008 berättar statistiken på Donationsrådets hemsida att följande transplantioner ägt rum:
Njurar: 419 (varav 136 från levande donatorer)
Lever: 147 (varav 7 från levande donatorer)
Hjärta: 44
Lungor: 51
Hjärta/Lunga: 1
Pancreas (bukspottkörtel): 10
Tarm: 5
Cell-öar: 4
Totalt: 681
Producenten Andreas Johansson och teamet runt honom är värda all uppskattning för sin inkännande och realistiska dokumentärserie. Och personalen på Sahlgrenska, och på alla andra sjukhus, som enträget och uthålligt kämpar för människors hälsa och bättre livskvalitet, bör efter denna serie få möta den beundran och tacksamhet de är värda.
För oss som tillhör Njurföreningen i Örebro län och Njurförbundet är serien en sporre att än mer enträget och ihärdigt möta människor med vår information. Vi vill fortsätta uppmuntra alla de människor vi möter att låta registrera sig som donatorer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)