Vad folket i Kyrkans Hus i Uppsala sysslar med blir alltmera gåtfullt. Nu ska man för andra gången inom några år byta namn på det som en gång var Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen. Dagen rapporterade detta för några veckor sedan. Två väl inarbetade verksamheter och insamlingsändamål och därtill välkända "varumärken" försvann. Redan då begick man ett misstag när man gav detta oerhörda förtroendekapital på båten. Fortfarande kan man höra folk fråga vid insamlingar utanför Systembolaget om pengarna går till Lutherhjälpen.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
20 februari 2011
Svensk film
Svensk film hur är det med den, egentligen? Kommer det några filmer som är värda att se? Man får väl börja med att besöka Svensk Filmdatabas och deras lista över svenska biopremiärer.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
19 februari 2011
Nu är det vinter och kallt
Kallt och ruggigt är det. Vintern bara fortsätter. Själv huttrar jag. Kläderna tycks inte räcka för att någon längre stund hålla mig varm i detta väder. Skulle jag råka glömma den stickade mössan eller de vackra hemstickade yllevantarna blir kylan snabbt alltmer påträngande. Burr!
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
14 februari 2011
Gudar och människor - lågmält omskakande
Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
12 februari 2011
Het politisk vår i väntan på omval
Valet i Örebro görs om. Liksom Regionvalet i Västra Götaland. Vad hände i Örebro? För mycket schabbel med rösträkning och runt Röstskolan i Vivalla verkar ha fällt utslaget. Och om man är osäker på om folkets vilja fällt utslaget är det enda rätta att valet får gå i repris. Inför förra valet kommenterade jag den redan då heta diskussionen om Röstskolan här på bloggen och kom till en hemmagjord slutsats: Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.
Nu får jag nog revidera den uppfattningen en smula. Hur får den uppmärksamme fundera över,
Det är en skandal att besluten om omval inte processats med större skyndsamhet. Det lär väl dröja närmare ett år efter förra valet innan det nya resultatet kommer. Av misstagen måste man lära sig!
Nordöstra valkretsen i Örebro ska alltså gå till valurnorna senare i år. När vet ännu ingen. Inte heller hur lång tid som kan avsättas för en ny valkampanj. Synnerligen lokal denna gång. Men säkerligen av rikspolitiskt intresse.
Det blir en het vår! I Örebro.
Läs mer i Expressen, Karlskoga Kuriren, Aftonbladet och i Eskilstuna Kuriren.
Klass 9A på Mikaelsskolan kunde ha varit lysande
Klass 9 A på Mikaelsskolan kunda ha sett helt annorlunda ut. Förmodligen hade man kunnat ha lysande resultat i sin undervisning. Om inte politikerna stoppat den positiva utvecklingen. Så vem bär ansvaret för de dåliga resultaten?
Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?
Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.
Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.
När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.
Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.
Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!
Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!
Är det verkligen lärarna som haft modet att exponera sig och sina svagheter för hela svenska folket? Ska de verkligen få hela skulden?
Att knappast någon berättar denna del av historien kan tyckas märkligt. Men det skulle förmodligen allvarligt genera en och annan politiker och ett speciellt politiskt parti. Därför ligger locket kvar och still.
Karl-Johans skola i Örebro kom till enbart för att man stoppade den musikprofil som skolan hade fått. Men det ansågs elitistiskt och diskriminerande att ha en kommunal skola med musikprofil! På Karl-Johans skolas hemsida kan man om historien läsa följande:
Karl Johans skola startade i augusti 2000. Bakom starten låg en mycket lång process. Den musikprofil skolan har, hade sju år tidigare startats på Mikaelskolan. Bakom startandet låg tre lärare på skolan; Elsemarie Hallqvist, Kerstin Moll och Kjell Lund. Första året gick 25 elever på skolan i musikprofil. Successivt ökade antalet elever till drygt 200 och för närvarande går 535 elever på skolan.
Mikaelskolan är en kommunal skola och kommunen var under denna tid inte intresserad av att utveckla olika skolprofiler. Samma grupp lärare som ovan, tillsammans med en stor grupp föräldrar kämpade under många år för att profilen skulle stanna inom kommunen. När man i slutet av 90-talet insåg att detta inte skulle gå, undersökte man möjligheterna att starta en fristående verksamhet.
När Karl-Johans skola öppnade i augusti 2000 hade man redan 340 (!) elever.
Att historien i efterhand inte är alldeles bortglömd lokalt visar även en ledare i Nerikes Allehanda den 14/9 2010. Där skriver man bl a följande:
På 90-talet svängde det om Mikaelskolan i Örebro. Musikprofilen lockade elever från hela kommunen. I dag är situationen den omvända. Föräldrar och barn i grannskapets villakvarter väljer bort skolan. Kvar blir eleverna från de omkringliggande områdena med hyreshus. Få elever på Mikaelskolan har i dag helsvensk bakgrund...
Den framgångsrika musikprofilen på Mikaelskolan stötte på motstånd från det dåvarande socialdemokratiska styret i Örebro. Följden blev Karl Johans skola, en friskola. På så vis var Socialdemokraterna i Örebro med och skyndade på den utveckling som borgerliga partier drev av ideologiska skäl.
Av de två citerade källorna ovan förstår man att framväxten av friskolor inte bara drivs av drömmar om vinst. Ibland har man rent av blivit bortschasade av besser wissrar i kommunerna!
Om denna historiska bakgrund skrivs i landets tidningar ingenting just nu trots att TV-programmet från Mikaelsskolan i Örebro visar på oerhörda problem i skolan. Karin Thunberg är en av dem som kommenterar programmet. Hon och alla andra intresserade borde kunna utvinna ännu mera i sina reflektioner om skolan om de fick hela denna bakgrund och detta sammanhang klart för sig!
11 februari 2011
Om det vore annorlunda
Tänk om det var på något annat sätt...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
Då skulle Svenska kyrkan ägna sig mer åt tro än organisation
och lyssna till Guds ord och be vid varje sammankomst
och först söka efter Guds vilja istället för att oftast välja själv.
Alla som i kyrkan representerar andra organisationer
skulle vara kristna lärjungar och vittnen i dessa organisationer
och där uppmuntra till tro, dop, konfirmation och gudstjänstfirande!
Att växa och mogna i sin tro skulle inte ställas mot att tjäna i världen.
Alltid, alltid skulle man ta hänsyn till gemenskapen runt ordet och sakramenten
och aldrig skulle man låta de passiva, likgiltiga eller avståndstagande forma kyrkans liv och arbete.
Församlingen skulle vara den grundläggande och centrala enheten i kyrkan och andra nivåer skulle verkligen bemöda sig om att lyssna till församlingarna och göra allt för att underlätta församlingarnas självstyrelse och liv.
Då skulle man i kyrkan glädjas över att tro och andlighet uttrycktes på olika sätt och särskilt skulle man värna spiritualitet som följt kyrkan genom århundraden.
Om det vore annorlunda...
10 februari 2011
Biskopen startade en diskussion
Debatten om Svenska kyrkans identitet är ett försummat diskussionsämne. När Lennart Koskinen väcker den får jag intrycket att det är ett slags testamente. Glöm inte bort den frågan. Ni, eller vi, har fem år på er (oss).
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
Anledningen som triggade biskop Koskinen kändes ganska krystad - att ärkebiskopen skulle ha uttalat sin tro på en kommunikationsplattform och inte på det som är kyrkans tro par excellence. Vilken anledningen än var har biskopen alldeles rätt i att det behövs ett omfattande samtal om den till synes självklara frågan. Och den har behövts under många år nu!
En kyrka som inte är tydlig med var och kring vem hon har sitt centrum blir offer för tidsandans häftiga kast och blir osjälvständigt trendkänslig. Om man inte längre har en tro och en bekännelse som traderas försvagas och upphör till sist det som gör kyrkan till kyrka. Många i ledande positioner tvivlar på att det är meningsfullt att formulera och uttrycka vad kyrkan tror på i respekt för att människor själva måste få göra sin resa.
Just där finner man troligtvis en anledning till att Svenska kyrkan inte förmått samla sig till meningsfullt arbete kringt sin bekännelse. Inga moderna katekeser formuleras hos oss. Det blev lilla och stora boken om kristen tro. En mäktig satsning, åtminstone volymmässigt och ekonomiskt, som inte lyckades sätta bekännelsen och tron i centrum på ett sådant sätt att fler människor kom till tro eller engagerades.
Diskussionen i Svensk kyrkotidning och i Svensk pastoraltidskrift kan inte fylla det tomrummet. Och vår telogiska kommitté ägnar sig inte åt sådant. Åtminstone inte så det ger eko ute i provinsen där jag befinner mig. De har väl haft nog med beställningen att grubbla över vad som konstituerar ett äktenskap.
De trosformuleringar vi håller oss med skrevs ner på 1500-talet. I övrigt, från vår samtid, upphöjs till bekännelse kyrkans böcker och därtill alla möjliga beslut av kyrkomötet, eller? Att identiteten är oklar, suddig borde inte förvåna.
Till slut en välkänd refräng, inte om Kartago, men om kyrka och politik. Kyrkans babyloniska fångenskap i partipolitiken är en sådan oerhört viktig punkt som skulle behöva föras in i det samtalet. Hindrar eller möjliggör den partipolitiska styrningen att kyrkan blir tydlig som kyrka? Ska frågan besvaras av nuvarande ledning inom kyrkan så är svaret ganska givet. Det är bara att läsa partibeteckningarna bakom varje ledamot i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stitsstyrelser, kyrkofullmäktige eller i kyrkoråd.
Susanne Wigorts Yngvesson är på spåret när hon i dagens Kyrkans tidning skriver:
Jag tror att Koskinen är på rätt spår när han talar om att vissa delar av kyrkan utgår från ett konsumenttänkande. Medlem verkar stavas kyrkoavgift i stället för nåd. Han efterlyser en bred teologisk reflektion kring kyrkans identitet.
Men vem ska göra den? Blir det samma folk som dikterar konsumentteologin? I så fall lär vi springa i cirklar. Om en sådan reflektion ska göras, så ska den representera de breda folklager och skilda teologiska traditioner som Svenska kyrkan utgör. Ta intryck av massorna i Egypten och revoltera. Reclaim the Church!
07 februari 2011
Ur en ny predikan på ordrik, ett utdrag om några smärre mänskliga svagheter:
Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall
Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem
Människan har en och annan svaghet, förstås
Kanske blev det så för att livet
skulle bli desto mera spännande och rikt?
Somliga av oss har svårt för bokstäver
de vill aldrig stå still på papperet
utan far runt som bångstyriga får
på grönbete
andra har ord som i ett Niagarafall
Somliga blandar samman siffror
så när vi ska ringa hamnar vi
alltid hos någon annan
En del kan alla koder galant
andra förlorar ofta sina plastkort
Någon glupsk automat
bara sväljer dem
03 februari 2011
Skandal att valet i Örebro inte avgjorts
Valprövningsnämnden har i början av februari 2011 ännu inte beslutat om det ska bli omval i Örebro. Valresultatet dröjer. Det i sig är en skandal. Med så läng väntatid hamnar ju det politiska livet i ett låst läge. Valet är så att säga oavgjort i väntan på att det ska bli ett avgörande. Handlingskraften reduceras, viljan att fatta långtgående beslut begränsas.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
02 februari 2011
En äldre kanonkula
Man ska inte undanhålla allt som skett. Igår gick det snett. Inga lagrar skördade jag. Tvärt om förlorade jag kampen mot tiden. Tidigt skulle ett sällskap på 7 personer åka från Örebro till huvudstaden. När jag i godan ro var på väg till tåget ringde telefonen. En röst frågade, var är du?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
Jag är nästan vid bokhandeln. Kanske 700 meter från stationen, ropar jag i min mobil. Ringer de är något galet. Så är det. Jag har retsamt nog tagit fel på avgångstid.
Uppmuntrande konstaterade rösten att, tåget går om två minuter. Eller tre. Idag går det i tid! Hinner du?
Jag försöker, sa jag. Och den äldre herren, dvs jag, for som en oljad blixt, eller mera sanningsenligt som en tjock kanonkula över gator och torg. Framme vid stationen pustade jag för att inte hjärtklappningen skulle däcka mig helt. Och böjd, med händerna på knäna ser jag hur tåget sakta rullar ut från stationen. Så ska det ju inte sluta. Man ska hinna med tåget!
Då ringer jag till mitt ressällskap och säger kortfattat, jag hann inte. Tänk så komprimerat man kan säga saker. Uttrycksfullt och kortfattat. Så tillade jag, som om det skulle lindra missen, men jag såg när ni åkte! Vad nu det kan vara värt...
Tar mig samman. Samlar mig och skaffar en biljett till nästa tågförbindelse med Stockholm. Sitter sedan på en bänk och flämtar, hostar, nyser.
När jag infinner mig på Centralen hittar jag mina vänner på ett café. Återseendet blir vänskapligt, inte retsamt. Hej, sitter ni här, säger jag och gör mitt bästa för att verka förvånad.
Den här dagen har knappast hunnit börja. Hur ska det bli, hur ska det gå?
En ny dag
Dagarna går. Livet, det dyrbara, rinner mellan fingarna. Hur man än försöker få grepp om det flyter det vidare. Slinker undan.
När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?
Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?
Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.
När dagen är över - en kort rannsakan. Gjorde jag mitt bästa? Gjorde jag det jag skulle, och det jag borde? Fanns jag där jag var behövd? Ord som sant, rätt och gott - fick de ta gestalt i mitt liv?
Och när de stora frågorna och orden somnar, funderar jag över det lilla. Över det korta mötet, samtalet, tonfallet. När jag var där - var jag verkligen där?
Sedan lämnar jag det som varit i händerna på den som bär allt. I morgon är det en ny dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)