Tankarna löper vidare efter Hildebrandts och Neumans artiklar i SvD Frågan om individers mänskliga rättigheter har sin motpol i frågan om skyldigheter. Man kan undra hur det kommer sig att någon deklaration inte finns om vad humaniteten skulle kräva av enskilda människor och stater. Utan de som ska "leverera" rättigheterna, oftast stater, får lita till rättighetsdokumenten.
Skulle ett skyldighets eller ett förpliktelsedokument formuleras uppstår naturligtvis den svårighet som kyrkan genom historien kämpat med. Kärlekens handlingar, de goda gärningarna, kan komma att ses som en förutsättning för att få del av det Gud lovar sitt folk. Gärningsläror med andra ord. På området för mänskliga rättigheter skulle det handla om att man som person måste förtjäna det deklarationerna garanterar. Problemet är naturligt nog inte okänt. Brott och onda gärningar som resulterar i att någon döms inskränker påtagligt brottslingens rättigheter. Man kan frihetsberövas. Man förlorar sin mötesfrihet och många andra friheter. Uppfattningar om att människor kan förverka sin rätt möter man ofta.
Problemet att kräva rättigheter för egen del och förneka andra dem är också ett vida spritt fenomen. I vårt land kan man möta det i islamofobiska sammanhang. Kyrkor är ok att bygga men några moskéer vill man inte se här. Muslimerna i Sverige måste så att säga förtjäna denna rätt. Vanligtvis tänker man att stater och länder, över vilka muslimerna här inte har inflytande, först ska tillåta kristna att bygga kyrkor. Annars inga moskéer här. Märklig tanke.
Men frågan om skyldigheter är viktig. Särskilt påtaglig för dem som kommer nya till vårt land och inte kan våra lagar, koder och normer. Frågan om innevånares och medborgares förpliktelser mot varandra, mot stat och samhälle, är en hörnsten för en fungerande integration. Vi har ingen Pledge of allegiance... som man har i USA. En lojalitetsförklaring till flagga och nation. Ett band som inskärper skyldigheter och håller samman nationen. För min del kan jag önska en sådan lojalitetsförklaring för oss alla. Den skulle kunna fungera som en motvikt mot den alltmera utbredda individualismen, och ibland vore behövlig även mot gruppers och kollektivs alltför långtgående anspråk.
31 maj 2011
30 maj 2011
Individuella rättigheter och grupptillhörighet
Reportern och kolumnisten Johanne Hildebrandt i SvD erbjuder alltid något att tänka på. Så också i dagens spalt på ledarsidan där hon behandlar den misslyckade integrationen, eller som hon skriver: varför åsidosätts rättigheter för utlandsfödda svenskar. Avstamp tar hon i Ricki Neumans reportage om multikulturalismens död i SvD 18/5.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
Johanne Hildebrandts tanke är inte unik. Det svenska samhället genomsyras alltmer av tanken på att rättigheter tillhör individer och inte grupper. Det blir då smått ironiskt när skribenten lyfter fram följande: Sverige är sekulariserat, ingen präst kan stövla in i någons hem och lägga sig i hur folk lever eller ligger. Arbetare har rätt att tillhöra fackförbund…
Just det! Individer har rätt att sluta sig samman till stora och starka kollektiv för att försäkra sig om sina rättigheter. Till exempel i form av generella rättigheter som tillfaller grupper (av individer) genom kollektivavtal. Driver man tron på individens rättigheter för långt blir individen utelämnad åt stat och kommun och åt sin egen förmåga att slåss mot systemet när det fallerar. Och brister gör det.
En av poängerna med individens rättigheter är naturligtvis att man ska slippa tillvitas beteenden eller egenskaper som just sådana som dom har. Man ska inte tvingas till underkastelse inför det som gruppen och dess ledare hävdat. Oavsett om man anses vara muslim, finländare, rom eller resande, frikyrklig… Hildebrandt frågar: Varför buntas de (utlandsfödda svenskarna) samman till etniska och religiösa grupper som uppmuntras leva isolerade från samhället istället för att behandlas som individer med samma rättigheter, skyldigheter och ansvar för samhället som alla andra?
Johanne Hildebrandt citerar instämmande Neuman: ”Nu betonas det stora projektet. Vi lever i samma samhälle, vilket betyder avsevärt mer än att vi bor på samma plats. Den nationella väven måste stärkas; det etniska och religiösa får komma i andra hand.”
Här måste jag invända. Matrisen är inte så enkel att vi löser allt på individnivå. Där blir jag som enskild totalt beroende av den goda staten, alla goda gåvor och rättigheters garant? Som individ behöver jag de starka organisationerna som kan opponera och stå upp för bestämda värderingar. Det är i skärningspunkter mellan individ och våra många olika grupptillhörigheter som största möjliga frihet uppnås. Var skulle idrotten vara i vårt land om inte föreningar, klubbar och förbund hävdat sina gemensamma intressen?
Om jag tillförsäkras rätten att utöva min religion men den kyrka jag tillhör tvingas in i familjernas minsta och privata garderober blir det inte mycket kvar av min rätt att utöva min religion. Ta vilodagen, söndagen. I vårt land är det numera köpenskapens största dag. I Tyskland stänger det mesta av affärer och köpcentra. Även butiksbiträden och försäljare får rätt till rimlig ledighet tillsammans med andra.
Jag tillhör Svenska kyrkan, landets största trossamfund och medlemsorganisation, som faktiskt gör anspråk på att betyda något för hela samhället, dess utveckling och värderingar. Men därifrån hörs ingenting om att hålla vilodagen i helgd. Ty vi är nog världens mest individualistiska och privatiserade samhälle. Det tänkandet har i mångt förlamat också kyrkan. Den kyrka som en gång stod för det kitt som höll samman nationen. Och som åtminstone såg till att folk i det här landet blev läskunniga.
Neumans artikel problematiserar situationen på följande sätt: Sverige står inför ett skifte, så lät det flera gånger under seminariet, och kan inte längre acceptera att minst 70000 svenska ungdomar lever i hederskulturer där man inte bryr sig om svensk lag, och där unga människor inte själva bestämmer över hur de klär sig eller vilka de umgås eller gifter sig med.
Trotsar de familjen eller klanen riskerar de att mördas, som Fadime Sahindal och Pela Atroshi.
Regeringen räknar med över 100 enklaver runt om i landet, enligt en rapport från 2009, små slutna samhällen med andra värderingar, och djup misstänksamhet mot majoriteten.
Detta är allvarligt och oroande. Men tror någon att lösningen är att låtsas som om de etniska och religiösa grupptillhörigheterna inget betyder, eller att de enkelt kan undertryckas? Då har man fel. Det är fler och inte färre kontakter som behövs med etniska, kulturella och religiösa grupper. Också där, och kanske framför allt där, måste respekten för individens rättigheter och frihet byggas.
17 maj 2011
Kort om skolavslutningar
Uppriktighet behövs om allt möjligt ska bli bra. Som en blogg till exempel. En av stillsams läsare kommenterade att det finns ju sådant som är bra på din blogg, men vet du vad felet är? Du skriver för långt.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
Här en kortversion av ett tidigare inlägg. Religion kan inte förstås enbart som teori utan måste betraktas i praktiken. Ungefär som med fotboll. En bön och en välsignelse i ett Svenska kyrkans kyrkorum är religion men knappast i någon "skadlig" omfattning. Ingen skulle behöva ta anstöt. Eller tro sig vara utsatt för omvändelseförsök eller manipulation. Därför bör en bön och en välsignelse kunna förekomma vid skolavslutningar i kyrkorum.
Den motsatta tanken - att bön inte får förekomma i ett rum invigt för ändamålet är otroligt egendomlig. Eller att en rektor skulle ansvara för kyrkans rum och dess religiösa inventarier som krucifix och altare.
15 maj 2011
Skolavslutningarnas religiösa inslag
Vi närmar oss skolavslutningstiden. Diskussionen lär åter bölja fram och tillbaka. Pådriven av medvetna personer som vill dra en allt tydligare gräns mellan religion och samhällsliv i övrigt.
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
Den springande punkten är att barn anses ta skada eller påverkas av att finnas med/delta i avslutningar där kristet religiösa inslag som bön och välsignelse förekommer. Ett av de vanligare argumenten är att muslimska barn därmed stängs ute. En invändning som oftast framförs av icke-muslimer. De muslimska barnen skjuts liksom framför andra övertygelser, kanske därför att man tycker sig få en större kontrast, en djupare klyfta, mellan det kristna som förekommer och de deltagande barnen och deras föräldrars muslimska övertygelse. Mera sällan är det så att muslimerna själva har svårigheter med att ord som Gud förekommer eller att någon bön bes, så länge som inte barnen själva måste be. Religiöst aktiva muslimer räds oftare det sekulära mycket mer än man fruktar utövad kristen tro.
Mycket sällan om alls diskuteras kärnfrågan om religionen när den praktiseras måste förbjudas. Från all undervisning. Istället nöjer sig med att argument för och emot radas upp. Det är ju inte tänkbart att lära sig fotboll eller basket utan att ibland se bollar i spel mellan lag. Och att själv spela. Fotboll som teori och i praktiken kan ju inte jämföras på samma dag. Men så finns det ju inte heller någon fotbollsfrihetslag som skulle garantera rätten att slippa se fotboll när den spelas.
Varför går det då inte att närvara vid utövad och praktiserad religion, som sker gudstjänster i moskéer och kyrkor? Är skadeverkningarna så stora? Innebär alltså religionsfriheten att man aldrig ska behöva möta utövad religion? Frihetslagarna ger minoritetens uppfattning företräde framför majoritetens. Det är väl också därför som Svenska kyrkan så gott som aldrig försöker rida på det faktum att på många håll tillhör ca 70% av befolkningen kyrkan, och på landsbygden ser man ofta ännu högre kyrkotillhörighet.
Religionens beståndsdelar kan man inte gärna i någon djupare mening begripa sig på om de inte får förekomma i sitt sammanhang. Bön i teorin är något annat än bön i funktion. Därför borde alla barn få del av olika religioners insida genom att ibland/ någon gång få vara närvarande vid olika religioners gudstjänster. Därför borde i begränsad omfattning religiösa inslag vid skolavslutningarna kunna passera utan att man tror att barnen skulle kunna bli omvända till kristen tro, andligt infekterade eller religiöst förgiftade.
En annan svårighet är att Skolverket föreställer sig att en rektor skulle kunna vara ansvarig för ett kyrkorum. Man menar att skolavslutningar kan förekomma i ett kyrkorum enbart om kyrkan inte används som kyrka, dvs bön och välsignelse är otänkbart. Att det invigda rummet i sig även innehåller religiösa föremål tycks märkligt nog inte genera. Ta altaret som vittnar i om Guds närvaro. Krucifixen som förkunnar den lidande och uppståndne Herren Jesus. Kyrkorummets helgd är fastslagen i Kyrkoordningen och överordnad andra intressen. Därför kan inte en rektor ensam ansvara för kyrkorummet. Att toleransen i somliga kyrkliga sammanhang ser mellan fingrarna gör det inte rätt. Här och där kan alla möjliga profana arrangemang och konserter förekomma, med ett råbarkat språk och annat som egentligen strider mot rummets syfte och karaktär. Att tro att rektorn kan ersätta dem som är satta att förvalta detta idéinnehåll är märkligt.
Dessutom har man sådana förväntningar på att kyrkan ska tiga som icke-betalande gäst. Att kyrkans budskap skulle portförbjudas i kyrkorummet, eller att man skulle reducera det till en tillönskan om en trevlig sommar, är en befängd tanke. Även om man skulle betala för rummets upplåtelse. Däremot kan kyrkans tro av skickliga präster finnas med på ett tolerant och inkännande sätt med respekt för gästerna och barnen och deras föräldrars ofta mycket olika trosövertygelser.
Men med tanke på den stridbara opinionen att skolavslutningar i kyrkan inte ska förekomma kanske kyrkan själv borde ta initiativet. Ett kyrkorum är ett kyrkorum och till för församlingens möte med Gud. Vi närmar oss kanske den punkt då kyrkan borde göra upp med sin historia av nära koppling till skolväsendet och erkänna att tiden är förbi.
Skolverkets och läroplanens religionssyn är mer museal. Man kan i undervisningen få träffa företrädare och höra dem berätta. Men man får som elev inte se ett kyrkorum annat än vid tillfällen då det inte används för sitt ändamål. Så förhåller sig ju också landets museer. De föreställer sig att om man visar gamla mässhakar, korkåpor, rökelskar, kalkar, monstranser och processionskrucifix i montrar så har man fullgjort sitt uppdrag. Om föremålens funktion och betydelse vet man alltså teoretiskt en del, men om de religiösa föremålen i praktisk handling vet man föga eftersom också där är liturgiska eller kultiska handlingar uteslutna. Man ser religionen på detta sätt såsom i en spegel, avigt och förvänt.
Så låt skolavslutningarna få äga rum i kyrkans rum ännu en tid och då genomföras med ömsesidig förståelse för barnen och deras behov. Lokalt kan man lösa detta i samförstånd bara inte Skolverkat kräver att det ska sättas munkavle på kyrkan. Svenska kyrkan ska inte låta sig bakbindas och den kan faktiskt inte överge sitt eget rum för mötet med det heliga!
10 maj 2011
Kristendomskritik
Ur en ny predikan på ordrik:
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
Vi kan bli ifrågasatta för att vi
tror för bokstavligt på Bibelns ord
och om det inte passar anklagas vi
genast för att vi inte tror på Bibelns ord.
Då kan vi minnas att Jesus också där
gått före oss – vi kan med tillförsikt möta
allt slags kritik och ifrågasättande.
Men det är en västanfläkt mot vad Jesus fick utstå.
Frågan är om vi inte skulle våga mer.
Vem ska bära lovsångens ton
ut i den sekulära orkestern
om inte vi gör det?
Om vi vågar kan vi höra
skapelsen stämma in
berg som jublar,
floder som klappar i händerna…
06 maj 2011
Synden revisited
En diskussion skvalpar för närvarande inom Svenska kyrkan. Den handlar om synd. Ulla Karlsson, präst i Västerås stift, ifrågasatte synden. Vilket ledde till att hon blev anmäld till domkapitlet, en stiftsinstans som har att utöva tillsyn och döma ifråga om Svenska kyrkans lära.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
01 maj 2011
1 maj går processionerna
Arbetarrörelsens stora helgdag är 1 maj. Då sjunger man Arbetets söner utan att darra på genderrösten. Inte förr än i andra versen börjar det svaja. För orden i vers 2 sitter inte så säkert i minnet. Inte alldeles olikt den sjungna Internationalen. FRån mörkret stiga vi mot ljuset, minns de flesta. Men efterhand blir det svårare. Orden sitter inte riktigt där de ska. Ungefär som med en psalm man sjöng i sin barndom och inte riktigt kommer ihåg.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)