Snällhetsskadan

Den svenska skolan. Sorgebarnet som kommer att påverka valutgången i september. Analyserna, förklaringarna och beskyllningarna korsar varandra som ljungeldar i ett rejält sommaroväder. För oss på sidlinjen är det en stark upplevelse, spännande att beskåda.

Mitt eget lilla bidrag gäller snällhetsskadan. Den som drabbar när man ruckar på principer för att vara elever till lags. Eller lärare. Den missriktade snällhet som inte upprätthåller rimliga regler. De regler som skolan som "ideologisk statsapparat" ska lära eleverna, dvs hur man förhåller sig till varandra för att ett samhälle ska fungera.

Klassrummen är helt enkelt bilden av hur det framtida samhället kommer att fungera och se ut. Där har förhållningssätt och normer knäsatts. Snart nog kommer klassrumsbeteendet att avspeglas i kommunfullmäktige, i kyrkoråd och i riksdag. Uppförandet i klassrummet färgar av sig på arbetsplatser, i snabbköp eller i trafiken.

Snällhetsskadan är missriktad omtanke. Den ersätter den kärlek där omtanken inte viker ner sig. Snällhetsskadan byter sann empati mot ett ständigt sökande efter minsta gemensamma nämnaren. Värderingar, normer och koder knuffas undan av en situationsanpassad etik där målet är att undvika konflikt. Motivet är ett visst och tillfälligt lugn i klassrummet eftersom det ändå inte går att hitta ett permanent och lärovänligt arbetsklimat. Snällheten besegrar klokskapen i  att inskärpa och upprätthålla ett för inlärandet gynnsamt arbetsklimat.

Snällhetsskadan tillåter att man talar i munnen på varandra, är mer intresserad av att säga vad som faller en in än att lyssna på andra (läraren t ex). Snällhetsskadan tillåter invektiv och tillmälen, knuffar och allmän stökighet. Snällhetsskadan prioriterar ögonblicket framför livet.

Tänker jag efter är jag också ganska snäll. Liksom många jag känner. Det kan inte skada trodde jag förr. Nu vet jag bättre. Denna snällhet kan dölja likgiltighet och uppgivenhet och vara bedräglig i sin anpassningsförmåga. 

Och före går kränkningen

Hur något uppfattas har flyttat fram i betydelse så att det tillåtits överglänsa hur något var tänkt och avsett. Det är rent av så att den subjektiva uppfattningen har förkörsrätt och riskerar att tas på större allvar än det som egentligen sades eller hände. Tankekonstruktionen (ett ord som borde kunna prövas i fler sammanhang) och känslan av att ha blivit kränkt går före det som verkligen hände...

De flesta av oss är inte så kränkningsbenägna att vi drabbas. Vi står ut med en hel del. Men inte alla. Upprördheten å egna eller andras vägnar vet ibland inga gränser. Det är skada eftersom det kan förta kraften i protesterna mot kränkningar som är medvetna och avsedda att förlöjliga, förminska och förtrycka.

Omedvetna övertramp ska inte gömmas undan. Det tycks mig ibland som om de växer till nästan i samma utsträckning som kränkningsbenägenheten. Tänk om de rent av står i proportion till varandra? Ett botemedel mot omedvetenheten är bättre kunskap om människors rättigheter. Även uppövad empati och en tillämpad gyllene regel ger goda förutsättningar för ömsesidig förståelse. 

En generation på väg ut. Eller in...

Tidens obönhörliga gång har snart sett till att pensionera alla på 40-talet födda. Min prästgeneration var enorm. Enbart hösten 1975 var vi 100 studenter som i Uppsala gick sin praktiskt teologiska termin före prästvigningen. Nu tågar vi ut! Många för att tillhöra reserven, den som kallas in när ordinarie styrkor inte räcker till (numerärt). Dessa reservister begraver, firar gudstjänst och vikarierar.

Det ständiga omorganiserandet av Svenska kyrkan gör oss bara på något år obrukbara som handledare och mentorer. Vi kan inte "hantverket" längre, vilket ofta visar sig gälla det som kallas administration och bokningssystem, timredovisningsprogram och dylikt. Åtminstone är det så det tänks.

Kvalitetsmantrat, ständiga förbättringar, handlar mest om ständiga förändringar. Som man med nödvändighet vill benämna förbättringar. Man mäter det man kan och tror att kvantitet och numerär är väl så viktigt som begrundad teologi och fokus på kyrkans skäl att finnas till. Om all den kraft som läggs på ständigt nya projekt, på kontinuerliga omdaningar av administration och organisation fick plöjas mer i missionsarbetet i församlingen istället. Då kanske några fler fann vägen till tro. Blev lärjungar.

Om 40-talisternas resurser skulle tas tillvara vore det väl klokt att använda dem just som stöd och uppmuntrare av de nyblivna kyrkotjänarna?! Kärnan i vigningstjänstens uppdrag, till exempel detta att vara präst, ligger väl fast? Allt det som gäller själavård, bemötande, eget och dagligt utövat andaktsliv, människosyn, predikoförberedelser, det muntliga föredraget för att bara nämna några få.
Att organisationens utformning får följder på hur man är diakon och präst är självklart. Då kanske några kloka och visa mentorer kunde hjälpa till att hålla fast vid det centrala. Det som väl med modern terminologi kan kallas bärande kärnvärden.

Så ta hand om den generation som nu är på väg ut. Eller in... Hälsa den inte med det som dessvärre brukas som avfärdande avskedsfraser som Auf Wiedersehen, Au Revoir, Farewell utan med ett rungande Willkommen, Bienvenue, Welcome!
 

Beslutsfattandets svåra konst

Beslutsfattandets svåra konst utövar jag numera i begränsad omfattning eftersom den av mig begärda pensioneringen flyttade mig från de flesta uppgifter där flera eller många beslut behövdes varje dag. Numera ligger avgörandena på mera hanterbara nivåer. Leverpastej till frukost? Kokt ägg? Val av en av de två morgontidningarna att läsas först. Trivialbeslut med andra ord.

De beslut förtroendevalda har att fatta kräver allt större eftertanke. I början av min kyrkoherdetid gjordes en massa överväganden i flykten. Utantill och intuitivt. Det går inte längre. Snart nog behövde man fundera över konsekvenser av besluten för personalen och deras arbetstid. Arbetsmiljöfrågorna kunde beröras, fanns det risker förknippade med det ena eller andra vägvalet?

Snart nog började tillgänglighetsfrågorna pocka på uppmärksamhet. Det kunde gälla hörbarhet eller olika hinder för tillträde till lokaler. Kyrkliga trappor kunde utgöra oöverstigliga hinder. De ersätts nu regelmässigt med skrymmande och dessvärre ibland rent anskrämliga konstruktioner. Vid entrén till Längbro prästgård installerades en oestetisk och utvändig hiss som mest kom till användning för att lyfta pappersleveranserna. Men hindren är för ett antal människor dessvärre reella och påtagliga. Här behövs innovativa ingenjörer för att finna smidiga och eleganta lösningar!

Kontinuerlig brandtillsyn flyttades från Brandmyndigheterna till arbetsgivaren. Så då blev det till att reflektera över om besluten hade sådana kopplingar. Utrymningsvägar och återsamlingsplatser? Brandsläckare, rökdetektorer? Inflytandefrågorna kunde inte heller skjutas åt sidan. Behövde fackföreningen konsulteras, krävdes möjligen en § 11 eller § 12 förhandling? Hade skyddsombudet varit inkopplad? Hur var det med miljöpåverkan? Ekologiska följder? Sopsortering och inköp behövde nog övervägas en gång extra. Dessutom - låg beslutet inom församlingens eller kyrkoherdens beslutskompetens eller måste andra inom organisationen avgöra?Vad sa kyrkoordningen? Om den inte sa något var det då tillåtet, möjligt eller fullständigt uteslutet? Äevn om det var otillåtet - vilka var sanktionerna och från vem?

Numera sköts dessa överväganden mera systematiskt och helst skriftligt. Barnkonsekvensanalys utifrån barnkonventionen ska tillämpas inom Svenska kyrkan. Andra rättigheter ska också övervägas för funktionshindrade, för äldre personer, för kvinnor, hbtq etc. Däremot tycks den teologiska analysen tillika med andlig begrundan, bibelläsning och bön, inte ses som särskilt behövlig eller angelägen. Betyder det att tro och teologi satts på undantag? Måhända. Alltför ofta.

Denna mängd hänsynstaganden borde man kunna göra något åt. Det vill i framtiden till att ha inte bara tankereda utan välavvägda och fungerande analysinstrument, pappersvett och dokument i minituös ordning om beslutsfattandets svåra konst ska utövas på bästa sätt. Man får helt enkelt börja i kyrkans hjärta...

Partiledande kameler och utfyllnadsmyggor

Visst är det märkligt att någon som står på ett politiskt partis lista kan stoppas från medverkan i Sveriges Radio. Särskilt som man betänker att de flesta personer som fyller talutrymmet i mängder av program är just deltagare i valet på framskjutna, och valbara (!!!), positioner. Det är märkligt nog deras, även av SR accepterade, uppdrag att vara partiska och ensidiga.

Hur kan det komma sig att SR på grund av en, på icke valbar plats, placerad person flyttar en högmässa? Som präst och predikant dög jag inte valåret 2010. Så SR flyttade högmässan.

Kan agerandet ha något att göra med SR:s faiblesse för kända predikanter? För namn som lockar lyssnare? Möjligen. Eller varit beroende av min eventuellt bristfälliga homiletiska begåvning? Knappast. Enär de gånger jag haft förmånen att predika i Radio eller i SvT har predikan allt som oftast mottagits väl. 

En sådan skillnad i tillämpningen av SR:s regler är orimlig. Godtycke är det som gäller. Producenter och chefer kan välja och vraka på listorna. Uppenbarligen tolkas reglerna för medverkan i Radio ett valår inte konsekvent och samstämmigt. Munkavle till den ene, fritt fram för den andre.

Yttrandefriheten kan sättas ur spel på grund av misstanken att en predikant skulle ta sig före att otillbörligt gynna det parti han/hon offentligt givit sitt stöd genom att ställa upp som utfyllnad på några listor. Det är visserligen ingen rättighet att predika i radiogudstjänsten vilket de flesta präster och pastorer blivit varse. Eftersom det skäl man redovisade, det politiska engagemanget på listor i valet, tilläts hindra mig från att predika, så blev jag ju stoppad från att yttra mig. Inte ens personvalets möjlighet att upphöja kandidater för någon som inte aktivt deltagit i valkampanjen kan riktigt förklara denna rigida uttolkning av radions regler.

Det ska till sist också sägas att jag fann mig i beskedet. Jag protesterade inte, gjorde inte sak av det. Uttryckte bara försiktig förvåning. Den består fortfarande.

Reglerna är föråldrade och godtyckligt tillämpade. Radion sväljer partiledande kameler och sållar bort listornas utfyllnadsmyggor.


Här finns min förra artikel om saken - Även jag är Soran Ismail

Sorg och saknad

Döden kommer obeveklig och oundviklig. När den kommer kan den innebära befrielse och frid genom att plåga och lidande får ett slut. Likafullt är det omstörtande och skakande när vidden av det som hänt stiger fram. Det som varit är förbi. Inget blir sig riktigt likt igen.

Sorg och förstämning fyller det saknadens stora tomrum som en människa lämnar efter sig. Upplevelsen av förlust är intensiv även för dem på avstånd. Hur mycket mer ska då inte den plötsliga frånvaron döden medför kännas för de allra närmaste, i familjekretsen... 

Frånvaron kan bli så konkret och fysisk att den ibland nästan blir till en närvaro. Av ett annat slag. Platsen vid köksbordet står ropande tom. Högtidsdagarna som var upptåg och fest blir stunder då saknaden ekar. Det kan dröja innan de goda åren, de fina minnena, riktigt får ta plats igen. Men många har vittnat om hur sorgen blandas med tacksamhet och glädje över det som under åren blev och gavs. Som ett leende bland tårar...

Även jag är Soran Ismail

Radiotystnad åläggs Soran Ismail under valrörelsen. Hans ställningstagande är för tydligt. Det finns fler som inte får tala i radio under valrörelser och valdag. De som står uppsatta på valsedlar portas från alla möjliga program.

Att Public service-uppdraget tolkas så snävt i en demokrati är beklagligt. Visst är det tröttsamt med folk som i alla sammanhang vill föra fram sitt partis politiska linje. Som hackar på andra partier och skyller det mesta av negativ karaktär på dem. Det är väl snudd på att väderleken är regeringens fel. Uteblivna idrottsframgångar likaså. Är hotellrummen slut under Almedalsveckan får regeringen ta på sig det!

Själv fick jag i förra valet 2010 den stora förmånen att stå på en plats 30, någonstans i skuggan, på Kristdemokraternas i Örebro Kommunfullmäktigelista. Därtill ståtade jag med plats 21 på Riksdagslistan. Därmed visade jag öppen sympati för partiet utan några som helst ambitioner eller möjligheter att bli invald i dessa illustra sammanhang. Dessa framskjutna positioner innebar enbart för Sveriges Radio att jag måste ses som politisk broiler? En framtidsman med lysande utsikter? En hett namn i valrörelsen!

Dessa placeringar på listorna fick oanade konsekvenser. Den radiogudstjänst som var under planering blev inte av. Jag blev uppringd av en vänlig radioperson som bekymrat ville diskutera något med mig. Jag var uppsatt som predikant, men eftersom jag stod på valsedlar omöjliggjordes det hela. Någon radiopredikan av en sådan framträdande partipolitiker gick inte för sig! Så låt mig särskilt för Svenska Dagbladet och Per Gudmundson få påpeka ett faktum. Vi är många som ställts i radioskugga. Som fick tiga i SR under en valrörelse. Även jag är Soran Ismail!

Ändlösa litanior

Varje dag en prövning. Kyrkliga nyheter om händelser som ropar på engagemang. Instinkten svänger som en vindflöjel. Är det möjligt? Tar ingen referenser? Hur kunde det gå så? Ska det vara så i en kyrka? Vem beror det på? Varför? Som vore jag en gammaltestamentlig psalmförfattare som kastar  sin vånda mot himlen.

Inte ge upp! Inte ge upp, ekar det i mitt bakhuvud. Håll ut! Församlingarnas kyrkor är ännu Gudsrikets ambassader. Ett annat territorium som den territoriella kyrkan har att förkunna och påminna om. Närheten i kyrkbänken lugnar mig. Ordet och sakramenten tröstar, uppfyller och ger hopp.

Jag övar mig i att hålla distansen till allt som händer och sker för att inte bli uppslukad. Stackars den som hör bön. Som dag efter dag tvingas lyssna och höra mina ändlösa litanior. Ständiga suckar. Ser den som hör bön all denna märkliga endfremdung? Det avstånd som växer till sig? Hur långt ifrån varandra kan vi stå och ändå höra ihop? Är inte den brytpunkten för länge sedan passerad? Kanske finns det en egen hållfasthetslära för det rike som går över alla gränser?

Lojalitet till organisation och kyrka

Lojalitet med arbetsgivaren är en plikt för anställda i Svenska kyrkan? Lönenivå, bra arbetsuppgifter och anställningstrygghet kan vara beroende av en sådan uppslutning. Frågan är ju med vem och vad man ska vara lojal. För en kristen människa har lojaliteten sina begränsningar därför att det finns andra lojaliteter som måste vägas in. Trohet mot kallelsen och uppdraget, mot Guds vilja och Kristus själv, kyrkans huvud. Om det är oklart om apparaten kyrkan står i samklang fullt ut med detta senare - då vacklar och vittrar lojaliteten.

Genom åren har jag ett antal gånger varit med om hur uppsatta företrädare för organisationen velat utkräva lojalitet av kyrkligt anställda i form av tystnad i det offentliga rummet. Man har angripit åsikter som någon anställd förfäktat i en tidningsintervju eller i en egenhändigt hopsnickrad insändare eller artikel. Reflexen har varit att sätta åt den som haft "mage" att ta ordet i sin mun. Som om yttrandefriheten inte skulle gälla för kyrkans anställda. Rätten har man, däremot är det naturligtvis inte alltid lämpligt eller etiskt försvarligt att göra offentlig sak av allt. Särskilt inte om det man har att säga fylls av oförsonliga personangrepp. Men även när något som är olämpligt torgförts måste man försvara rätten för en anställd att göra sin röst hörd. Även i media. Hur obekvämt det än må vara.

Insikt och kunskap om anställdas rätt till yttrandefrihet har varit rudimentär och bristfällig. Särskilt om det interna samtalet begränsats och tystats ner blir frågan om lojalitet extra viktig. Om det inte finns tillräcklig frihet att pröva den egna organisationens, dvs kyrkans, utformning och arbete blir situationen ohållbar. Förr eller senare kommer problemen i dagen. Tiger människor finns alltid risken att stenarna börjar ropa!

För en församlingsmedlem och gudstjänstdeltagare blir det något enklare med lojaliteten eftersom bindningen till apparat och organisation av förklarliga skäl är mycket svagare. Där är lärjungaskapet och efterföljelsen helt primär. Eller borde vara det.

Allt går an - utom tro och tradition

Alla är välkomna! Mycket välkomna. Mer än välkomna. Alla! Se hur vi har slipat ner trösklarna. Inga hinder finns. Inga alls. Det ska gå så lätt att ta sig in i kyrkan att man får passa sig så att man inte halkar. När man tar sig in. Många lyfter fötterna högt. Osedvanligt noga kliver de över den plats där trösklarna borde finnas, hinder de bekämpar och vidmakthåller. Hindren som alltid någon annan bär ansvaret för att de finns.

Alla är välkomna. Gott så. Men vilka alla talar vi om? Alla har ofta betydande inskränkningar. De som har förhatliga åsikter, särskilt politiska sådana vilket har visat sig vara mycket mera hindrande än rejält avvikande religiösa idéer, ska man vända ryggen till, de ska hållas borta. Innefattar alla även de som motverkar och bekämpar att kristen tro ska spridas, traderas, överföras till barn och ungdomar?  

Ett nytt folkkyrko-alla har ibland uttolkats som att kyrkorummet borde bli ett allaktivitetshus för alla möjliga, och omöjliga, intressen. Olika religioner borde samsas där, rummet borde vara utmärkt som konsertsal för det mesta av populärmusikens uttryck. De som vill hålla kyrkans rum som invigt och destinerat för kyrkans liturgi och sakral musik har att kämpa i motvind. De upplever inte sällan sig motarbetade och känner av trycket att vara folkliga och följa med sin tid. Inte sällan anklagade för att bygga hinder och mota bort folk genom sin elitism! 

Tänk att se hinder som inte finns bara för att kunna hävda att de absolut måste tas bort.

En ny fara har dock helt oförmodat dykt upp. Kampen mot alla trösklar har på många håll varit så effektiv att det nu  blivit en grop framför kyrkan. Lätt att falla i.

Förresten, vem vill vara med där det mesta går an?

Det är som om allt går an - utom just en tro och en tradition som verkligen förväntar sig något av människor, som tror att omvändelse inte bara är ett fint gammalt ord som hör hemma på museum. Utan ett ord fyllt med reellt innehåll. Som har att göra med Guds ledning. Som hjälper till livsomvandling och ny inriktning. Där ord som bot och bättring, frälsning och syndaförlåtelse inte sitter i giftskåp utan tillhandahålls för att hjälpa människor att leva. Helt och fullt.

Nydiktat för idag:
mästarens fötter

Berättelsen om en njure - epilog

I mitten på januari besökte jag transplantationsmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala för en njurbiopsi. Då blev jag påmind om det som hände 1996. En sköterska som rullade iväg mig till röntgen för själva undersökningen pratade med mig. Hon hade varit engagerad i ett forskningsprojekt där jag deltog. Vi skrattar fortfarande åt dig här, sa hon efter en stund. Visst var det du som åkte ifrån donatorn när du skulle hit?!

Visst var det lite speciellt den där morgonen när det till sist blev avfärd till Uppsala för transplantationen- Redan tidigt hade donatorns mor bakat bullar. Tack vare dem skulle vi kunna stanna och fika med hembakat bröd längs vägen någonstans. Bakverken skulle avhämtas och därefter skulle donatorn med make plockas upp. Jag körde till donatorns mor och vi tag tacksamt emot bullarna. Strax därefter körda jag ut på motorvägen och drog iväg. Men, ropade min fru, har du inte glömt något nu? Visst hade jag det. Donatorn och hennes man! Längtan efter att få det hela gjort var så stor att jag glömde det viktigaste.

Det föresvävade mig ett kort ögonblick att man kanske kunde seriekoppla bullarna, men nej, det var till att återvända och hämta paret. Förutan donator ingen transplantation.

På denna blogg har genom åren ett och annat skrivits om njursvikt och donation:

Här är några av artiklarna.

Dessutom har andra berättat om den här vändonationen:

Här återger Yes2Life berättelsen om donationen och min transplantation

Här berättar Elisabeth Sjögren om donationen

Berättelsen om en njure 5

Dagen för den inplanerade transplantationen närmade sig. i december 1995 skulle det ske efter flera månaders slitsam dialys. Mitt blodtryck for upp och ner. Ännu värre var att klara vätskebalansen. Alla var hoppfulla och allt tycktes stämma. Donatorn hade ordnat ledigt för sig och sin make. Deras barn skulle få omvårdnad hos nära släktingar.

Alltid har jag varit för fackliga rättigheter. Jag har förstått värdet av att organisera mig. Men plötsligt blev det personligt. Det fanns ett pris att betala. Några dagar innan färden till Uppsala bröt en sjuksköterskestrejk ut. Inget blev av. Resa och operation ställdes in.

Besvikelsen var stor. När man äntligen samlat sig och funderat över hur det skulle bli sedan sattes transplantationen på schemat för april. Lång resa kan göras kort. I april åkte vi till Uppsala och skrev in oss. Sedan fick vi permission några timmar. På en av stadens gator stötte vi några timmar senare ihop med en ur teamet. Är ni kvar här ännu, sa personen och hejdade sig. Oj, nu sa jag visst för mycket. Snabbt tog vi oss till transplantationsavdelningen. Där kom beskedet att vi måste åka hem på grund av en maginfluensa som drabbat donatorns familj veckan innan. Vi tar inte risken. 

Hela sällskapet, donatorn och hennes man och jag och min fru, var hungriga och stannade ytterligare några timmar i Uppsala för att hinna få i oss något innan vi anträdde den sorgliga hemfärden. En tystare och mera moloken måltid har jag knappast ätit, vare sig förr eller senare.

Tillbaka i dialys. Nästa tillfälle blir i augusti! Att donatorn och hennes familj inte gav upp! Skulle det bli tredje gången gillt? Allt besvär med att få deras tillvaro att fungera med ledigheter, ersättare på jobbet och att ordna det bra för barnen. Men donatorn höll ur.

En episod under dialystiden. En midsommarafton var jag hungrig och törstig efter dialysen. Min fru körde till hamburgerrestaurangen och jag propsade på att själv gå in och handla. Men det dröjde. Jag kom ju inte ut med maten. Till sist gick min fru in. Där på golvet låg jag avsvimmad och människor i köerna klev över mig. Midsommarafton, en äldre och medtagen man, det kunde väl bara tolkas som berusning? Min fru skrek till personalen: Ring efter en ambulans! Efter flera uppmaningar hör hon hur en av ungdomarna ropar till en arbetsledare: Öh du, det är någon som vill låna telefonen… Strax därefter kom ambulansen och det blev återfärd till sjukhuset och dropp i massor. Jag var urlakad och uttorkad. Men det redde upp sig. Men huvudvärk fick jag. Förmodligen väl i klass med den smärta som ryktet förtäljer att en rejäl baksmälla ger.

I augusti blev det av. En extra dialys dagen innan operationen fick jag. Sedan satte det hela igång. På uppvaket var jag snurrig. Och starkt påverkad av all smärtlindring. Ändå lyckades jag hålla en ledsen medmänniska sällskap.  Hon låg i sängen bredvid. Jag kunde hålla henne i handen en stund och försökte prata lugnande. Väl tillbaka på avdelningen sa jag att jag hade ”arbetat” en stund på uppvaket. Alla, min fru och sköterskorna tog det för fria fantasier. Dagen därpå kom en blombukett till mig med ett tackbrev för stödet där på uppvaket!

Donatorn med man klev in på mitt rum. Mannen rullade droppställningen. Donatorn sa allvarligt: Du Lasse, ska det vara något mer nu när de ändå håller på? En arm kanske?

 

Det var som om man dragit undan slöjor och draperier. Tankarna höll ihop. Jag kunde höra och förstå vad människor sa. Meningar föll inte sönder i brottstycken. Under dialystiden hände det att jag fullständigt tappade tråden. Förlorade mig i udda tankebanor, i associationernas vindlingar. Nu hade jag blivit pånyttfödd. Det nya livet hade börjat.

Att se igenom, bortom och förbi nuet

Ur en predikan på Kyndelsmässodagen

finns i sin helhet på ordrik.

Vad såg han, den gamle mannen Symeon?

Där många bara kunde se ett barn

likt alla andra

Där såg han mycket mer

Ett ljus som skimrade av

de stora löften som vilade över barnet

Med Andens hjälp såg han igenom,

bortom och förbi nuet

Symeon genomskådade tid och rum

för att se frälsningen som barnet bar

Han anade underverk och mirakler

gömda i de små händerna

Barnets framtid lystes upp

och där och då visste han

bortom alla tvivel

visste han 

Liknande erfarenheter kan vi göra

Det kan hända i ett möte med en medmänniska

där det alldagliga visar sig rymma

något heligt: Gud gör sig närvarande!

Det kan ske i något vi gör

för någon annan, i en tjänande handling

som helgas till tjänst åt Gud

Det händer i ganska enkla gudstjänster

att Gudsnärvaron bryter igenom

våra tvivel och försvar

En enkel och rent av tafflig inramning

öppnas och vi ser något mer

Enkelt bröd och vin blir till 

Hans närvaro

i vår mitt

Berättelsen om en njure 4

Så här tänkte jag när jag gick i dialys 1995-96:

Fyra timmar tar det att häva den hotande förgiftningen.

Efter behandlingen struttar jag iväg som en mycket

gammal man, darrig och osäker på steget. Åtskilliga

timmar därefter och ibland någon migränattack senare har

jag hämtat mig så pass att jag åter förefaller vara frisk.

På ett halvår har jag tappat tio kilo och tycks

ovanligt välmående. Du ser ut som hälsan själv, säger man

glatt till mig. Du blomstrar verkligen, du ser ut att må så

bra, dunkas in i min rygg. Jag tar det som positiv

förstärkning men tänker på avståndet mellan sken och

verklighet.

Det är inte många decennier dialysen funnits. Dessförinnan

var de njursjuka utan hopp. Sedan sju månader håller

dialysapparaten mig vid liv i väntan på transplantation.

Den backas upp av vårdpersonal och fyra olika

blodtrycksmediciner, av kalk- och vitamintillskott för att

inte nämna eprexsprutan som ger blodet extra skjuts trots

en densitet blott något tjockare än vatten.

Omgivningen kan inte se att en slang sticker ut ur mitt bröst

strax ovanför bröstvårtan inte olik en sladd man använder

för att förbinda en dator med någon annan elektronisk mackapär.

Där, väl inpackad och dubbeltvättad med sprit, göms anslutningen

till en 23 centimeter lång kateter som lagts ända in i hjärtat

för att förse dialysapparaten med kraftigt blodflöde.

När blodet pumpas genom min nya navelsträng av plast

förstår jag på ett nytt sätt bilden av den tunna tråden

som binder vid livet. Tre gånger i veckan fjättras jag vid

dialysapparaten och under fyra timmar strömmar allt mitt

blod genom kapillärfiltret 11-12 gånger. Sedan är jag renad

och gjord ny.

Med detta som klangbotten har jag oroats av det breda

motståndet mot samhällets förväntan på medborgarna att

donera sina organ. När lagen förbereddes och under

remisstiden var det nästan tyst. När allt var beslutat

vaknade många till insikt om att det här var allvarliga

saker. Men bättre sent än aldrig.

Från sjukhussängen lät somliga invändningar dovt avlägsna,

som från en svunnen tid. Handlade de om organdonation?

Donationskorten hade profant nog sänts ut med reklamen!

Socialstyrelsen ska inte tvinga oss att ta ställning nu, sas det.

Människor reduceras till reservdelslager. Organen kan placeras

i vilka människor som helst, vänliga eller burdusa typer, ges till

rödhåriga, gotlänningar (!) eller invandrare!

Som behövande berörs man personligt och konkret. Andra

människors goda vilja är förutsättningen för att få ett

normalt liv. Deras generositet är ibland gränslös. Den

måste jag förlita mig på.

Våra kroppar väcker starka känslor. Träd för nära och något

heligt tycks besudlat. Vår starka behov av integritet tycks leda till

krav på att vi själva ska vara herrar över hur kroppen nyttjas

i liv såväl som i död.

För friska människor är detta ganska självklart. Men sjukdomen har

trätt några av oss för nära och begränsat den friheten. Det

är våra möjligheter att få leva organdonationer gäller.