Diet för hälsan

Protein och fosfor, det låter det! Inte för att jag vet särskilt mycket om vad som ryms inom begreppen. Men man anar att de öppnar, en värld  med stora landskap av kunskap. Orden gäller något för kroppen och livet basalt, nödvändigt och behövligt men även farligt och hotfullt. Särskilt om ämnena konsumeras i för stora mängder.

Den utomordentliga intransplanterade njure jag för 18 år sedan fick som gåva har blivit lite trött. Den mäktar inte längre fullt så mycket som den under många år gjorde. Men det är begripligt. Den har varit en livräddare. Och arbetat hårt i många år. Här finns ett och annat som jag redan skrivit om njurar och min transplantation.

25 procent av denna min njure är vad som återstår. Reningsverket arbetar med andra ord inte längre med full kapacitet. Det förklarar utöver mina ganska bristfälliga atletiska förmågor varför jag blev så oerhört trött under delar av en USA-resa som jag gjorde i somras tillsammans med kören Vocalis från Olaus Petri församling. De sjöng bejublat och jag njöt storligen. Men - jag hängde inte riktigt med i längden utan blev trött och sackade.

Provtagningar visar att mina värden blivit sämre. Proteinet har min kropp svårt att hantera och fosforhalten är för hög. Av dessa förklarliga skäl blev jag därför häromdagen inbjuden att besöka en dietist. Vid ett trevligt samtal var det kosten som stod i fokus. Eftersom proteiner lämnar slagg i blodet om inte njuren arbetar på topp så behöver kosten proteinreduceras. Även livsmedel med fosfor behöver på samma vis begränsas.

Förnämligt erbjöds jag två dokument. Ett som behandlade livsmedel som innehåller mycket protein och bör undvikas. Och ett annat papper som handlade om fosfor där produkter som har låg fosforhalt räknades upp. Konsten nu är att korsläsa dem så att resultatet blir så bra som möjligt. Här finns utvecklingspotential! Kanske för ett konfliktlösande papper som hjälper till att avväga hur man hanterar motsättningar. Själv skulle jag gladeligen läsa recept, inte för medicin, utan för den matlagning som borde vänta.

Kollisionen är oundviklig. Ris är rikt på fosfor men innehåller bara lite protein. Samma gäller t ex t ex fullkornsbröd, flingor och müsli. Så där håller det på. Balans och lagom är vad som gäller hädanefter. Men matvaror som ost, mjölk, fil och yoghurt är både proteinrika och laddade med fosfor. Där blir det till att begränsa sig.

Kosten blir mera vegetarisk eftersom kött, fågel och fisk är förnämliga proteinkällor. Grönsakskosten har andra begränsningar eftersom jag bör undvika ärtor, böner och linser. Linser och ärtor är synd att missa. De blir läckra soppor! Även nötter och frön får hädanefter skalas bort. Livet får spännande nya inslag.. Det vill till att hålla sig alert å huvudets vägnar så att de gamla matvanorna inte sätter krokben för den hälsa som står att få.

Vigd jord eller bara ianspråkstagen?

Det var länge sedan jag hörde talas om att man invigde en begravningsplats, det vi normalt har kallat kyrkogård. Det är bara det att kyrkogårdarna nu för tiden kan ligga långt bort från kyrkan. Invigningen har en egen gudstjänstordning som sig bör. Visst genomförs sådana invigningar ännu. Men om det sker regelbundet vid utvidgning av kyrkogård eller till exempel vid inrättande av Asklund kan man fråga sig.  Det är mera osäkert sedan vi fått det nya systemet där staten ger kyrkan i uppdrag att hantera begravningsväsendet, kyrkogårdar och begravningsplatser.

På nätet kan man hitta notiser om invigningsgudstjänster. Men där kan man även finna andra modeller: Under det gångna året har det arbetats och schaktats för utvidgningen av Boo kyrkogård. Nu är det dags att inviga delar av det nya.

Invigningen inleds med tal, bandklippning och trumpet vid meditationsplatsen. Kyrkoherde John Sund leder invigningen och inbjudna talare är kontraktsprost Lasse Svensson, Saltsjöbadens församling, tillträdande ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, Mats Gerdau och kyrkorådets ordförande Margareta Huzelius.
Efter talen följer en rundvandring längs grusvägen från meditationsplatsen, förbi de nya kvarteren med kist- och urngravar, till de nya områdena med askgravplatser.

En följd av den nya ordningen har på sina håll blivit att konst på begravningsområdet i princip kan se ut hur som helst så länge inga kristna bilder och symboler finns med. Finns det då verkligen ett sådant outtalat men praktiserat bildförbud? Ur min begränsade synvinkel ser det ut så. Det vore intressant att få belyst om det är så överlag.

Tanken att alldeles lämna kyrkans deltagande i verksamheten och förstatliga begravningsväsendet är en raket som ibland skjuts upp på åsiktshimlen. Det låter sig sägas - men hur ska staten mäkta med att expropriera eller på andra sätt överta Svenska kyrkans begravningsplatser och kyrkogårdar. Kan kyrkan godta en sådan sekulariseringsmanöver utan att hävda sitt många sekler långa ansvar för att vigd jord fanns tillgänglig att begravas i?

Att få ligga i vigd jord var viktigt. Den välsignade marken blev till en Guds åker som skulle skördas den sista dagen, uppvaknandets dag. Begravningsplatsen var helgad och skyddad. Ett slags dödens tättbefolkade städer där bygdens folk sällade sig till förfäderna. Genom århundraden har dessa platser varit behandlade och betraktade som speciella, invigda för sitt ändamål som de var. Att det fanns tider då den som berövade sig sitt eget liv förvägrades möjligheten att vila i vigd jord ter sig alldeles obegripligt idag.

Sederna varierar dock ut över jorden. I många ortodoxa länder har begravningsplatsen fungerat som en mötesplats där släkten samlas till fester som inkluderar dem som gått före. Det finns skildringar om hur man bullar upp mat och dryck på gravstenarna och berättar för de döda om vad som hänt sedan sist. Å andra sidan finns det kyrkogårdar där sådant betraktas som ett vanhelgande av platsen och de dödas minne. Den berömda Arlingtonkyrkogården har haft skyltar med budskapet: No picknicking!

Har Svenska kyrkan en lära?

Om var och en gör som den vill förloras det gemensamma. Krångligare än så är det väl inte? Inte ens i en kyrka. Enheten går förlorad. Det som binder samman upplöses. Alla ord om samhörighet och gemenskap till trots.

Så långt kom jag. Tanken var att jag sedan skulle fundera över om man kan påstå att det råder gemensamma föreställningar och övertygelser teologiskt och idémässigt även om man i praktiken gör väldigt olika?

Men dagen är för grå, och jag för kyrkligt vemodig, att reda ut allt detta här och nu. Jag vill bara på måfå knacka ner några frågor jag ibland undrar över.

Bryr sig kyrkan (alla möjliga personer och instanser med makt och myndighet) inte om hur de som har vigningstjänsten är och gör när de representerar kyrkan?

Är det enbart prästens privatsak om han eller hon lever i samboskap och samtidigt ska hävda äktenskapet som samlevnadsmodell och viga?

Har kyrkan en genomreflekterad äktenskapsteologi?

Finns det en Svenska kyrkans lära längre?

När ägnade kyrkans organisation sig senast på allvar åt tro, tradition och lära?

Är det godtagbart att ett altare används som en avlastningsyta eller som vilket bord som helst?

Ska det firas mässor där man knappast ens orkar läsa instiftelseorden än mindre be en ordentlig nattvardsbön?

Vågar kyrkan inte se vilken bild statistiken ovedersägligt tecknar av tillståndet i kyrkan av nedrustning och kräftgång?

Vem talar längre om omvändelse, frälsning och trosvisshet?

Gäller olika regler för dem som klipper och klistrar ihop sina egna gudstjänster och de som vill ösa ur den källa och det gemensamma arv som den västliga kyrkotraditionen försett oss med?

Är det likgiltigt om kyrkans anställda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?

Är det likgiltigt om kyrkans förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?

Hur mycket av ryktesspridning och baktaleri ska tolereras i en kyrka innan man gör något åt det?

Godtar kyrkan att man invaderar själavårdsrummet med dolda mikrofoner?

Kan kyrkan godta partipolitik i sina beslutsförsamlingar utan att förvänta sig att något lite av kristen tro återvänder in i de politiska partierna?

Kan kyrkan överleva om biskoparna inte vill vårda enheten och värna rätten för olika teologiska traditioner och spiritualiteter att existera sida vid sida?

Är det någon mening att alls ställa dessa och liknande frågor?

Predikoturer som roar och oroar

En underhållande kyrka är Svenska kyrkan. Om man ska döma av språket som används i annonsering. Predikoturerna är ibland en ganska vemodig läsning. Tunnsått med högmässor men överfullt med alla möjliga nyuppfunna möten.

Alla läskunniga och kyrkligt intresserade bör lägga tid på att studera predikoturerna i närmsta dagstidning. Det vill säga att försöka utröna något mer än om det finns en fullödig högmässa inom räckhåll. Bäst att passa på. Så länge Svenska kyrkan har råd att hålla sig med veckovisa predikoturer och papperstidningen ännu finns kvar...

Härförleden läste jag sålunda något av det nedanstående i predikoturerna. Och vill följaktligen gärna dela med mig, generös som jag är, av det som stod skrivet fredagen den 10 oktober. Bland annat förstod jag att Centern har gjort Tacksägelsedagen till sin dag. Det var många Centergrupper och kvinnor som stod för kyrkkaffen eller andra arrangemang. På något håll var det LRF som trätt fram.

Alster är kyrkiska och kan nog översättas till äpplen, vitkål, lök och morötter. Så flitigt har jag dock aldrig tillförne sett ordet alster användas.

Söndagsgudstjänst...Försäljning av skördealster.

Högmässa...Centerkvinnorna står för kaffe och skördeauktion.

Familjegudstjänst...Kaffe och skördeauktion i församlingshemmet som ordnas av Centerkvinnorna. (Bra med ett välordnat församlingshem, tänker jag)

Ekumenisk skördegudstjänst...EKU kören Grönsaksauktion. (Här har kören fått ett spännande och utmanande namn)

Sö 11 Skördefest...Efter gudstjänsten serverar Kaffebönorna lunch i församlingshemmet.

Fr 16-18 "Öppen kyrka" Med Älg-bön. Köttsoppa, visning av kyrkan. XX håller i bönen. (Bra med köttsoppa, men innehöll den älg? Fint att någon höll i bönen så den inte for iväg åt alla möjliga håll...)

Lö18: "Älgmålsbön". Sång & musik. Föredrag "PK-eftersök".  (Jag säger bara: Hjälp!)

Glöm rubrikerna

Nästkommande söndag har en rubrik i kyrkans Evangeliebok. Genast faller texterna in under rubriken som vore den mer en gudomlig sanning snarare än ett förslag. Visserligen vilar många helgdagar på god traditionsgrund. Men det kan inte betyda att allt ska pressas in under överskriften!

Nittonde söndagen efter Trefaldighet har fått rubriken Trons kraft. I många kyrkorum kommer man att betona trons kraft och kalla det för dagens tema, dagens ämne, dagens rubrik. Tron rymmer kraft men inte som vore den en alldeles egen fristående muskel utan förbindelse med kroppen, utan näringssupport eller fästen.

Söndagens texter handlar om mer än trons kraft. Mest berättar de om vad Gud förmår. I evangelietexten från Markus 2:1-12 förkunnar Jesus ordet. Fyra män bär dit en lam men kommer inte fram genom folkmassan. Då bryter de upp taket och firar ner den sjuke. Mitt barn, säger Jesus som sett bärarnas tro, dina synder är dig förlåtna! Efter att ha läst en sådan text borde det inte heller vara alldeles lätt att ägna sig åt att försöka trolla bort synden som en realitet. Jesus binder dock inte samman synd och förlamning genom orsak-verkan. Att synden kan få olika destruktiva följder är väl ovedersägligt. Men att går därifrån till att generellt se sjukdom eller andra drabbande livshändelser som en följd av synd finns det absolut ingen täckning för. Jesus botar mannen och han får ta sin bädd och gå en ny framtid till mötes...

Texten lyfter också fram människor som handlar medmänskligt och solidariskt. Som bär andra, månar om dem, skyddar dem. Människor som visar kärlek till varandra och Gud som tar sig an sitt folk.

Om gudstjänstdeltagare och präster präglas alltför mycket av rubrikerna i Evangelieboken så styr det tankarna in i en begränsad förståelse. Det klavbinder tolkningen och begränsar ordets tilltal. Så tona ner rubrikerna! Glöm dem, åtminstone inför predikan. Kyrkoåret är något annat än att bara binda texterna till enkla och alltför begränsande formuleringar. Guds ord behöver inga enkla mekaniska styrmedel för att nå fram till hörare och görare!

Finns det verkligen plats i kyrkan?

Ärkebiskop Antje Jackelén vill jag vare sig baktala eller angripa. Men jag vill allvarligt fråga vad hon menar som kyrkans främste företrädare och ordförande i Biskopsmöte och Kyrkostyrelse. 

Ärkebiskopen har i Dagen svarat på ett öppet brev. Det skrevs av Maria Landgren som undrade om hon som betraktas som mera konservativ och troende snarare än sökare hade en plats i Svenska kyrkan. Hon skrev frankt och naket om sin erfarenhet. Min upplevelse är att Svenska kyrkan av i dag, utifrån sin ledning, skyr de konservativa som pesten. Det känns som att jag tillhör en förföljd grupp och att de finns en dold diktatur för tyckande inom det samfund som jag älskar.

Jag upplever även att Svenska kyrkan ser ner på människor som menar sig ha definierat sin tro och som inte vill kalla sig sökare. I Svenska kyrkans arbete premieras sökandet ur många perspektiv, men inte finnandet. Det känns inte välkommet att utrycka att man har funnit Jesus, att Han har mött, hjälpt och förvandlat ens liv. Det känns inte välkommet att tro att Jesus är en tydlig del av treenigheten, att Han är en person och kan förvandla andra människors liv.

Maria Landgren talar för många fler när hon skriver så. Otaliga människor har gång efter annan uttryckt sig på motsvarande sätt och bekymrat frågat sig om de verkligen har plats i Svenska kyrkan. Utstötningsmekanismer finns nämligen. Utdefinieringen av meningsmotståndare är inget enstaka undantag, oskäliga och hetsiga angrepp inte heller!

Ärkebiskopensvarade: Liksom du tycker jag illa om att påklistra människor etiketterna liberal eller konservativ. Risken finns att det snarare fördunklar än förklarar. För egen del kan jag säga att jag inte ”skyr konservativa som pesten”. Det jag skyr som pesten är felaktiga polariseringar.

Om ärkebiskopen avskyr felaktiga polariseringar vore det för klarhetens skull bra om sådana polariseringar exemplifierades. Jag börjar genast fundera på hur sådana motsättningar kan se ut. Motsättningar uppkommer sällan av en slump. Undantagsvis av missförstånd. Men det kan knappast ses som slump eller missförstånd att det finns exempel på att många erfar sig vara marginaliserade och undanträngda inom Svenska kyrkan. Ta bara diskussionen om förslaget till kyrkohandbok. Den massiva musikaliska kritiken och det stora antalet remissinstanser som önskar stora förändringar av förslaget har i olika officiella kommentarer tonats ner och bagatelliserats. Slump eller missförstånd?

Eller ta den diskussion som förevarit i Kyrkans tidning där några anonyma medarbetare och flera med dem gav ord åt sin frustration. Vem kan med gott samvete hävda att det de upplevt berodde på slump eller missförstånd?

Vi som tillhörde oppositionen i frågan om storpastoraten blev fullständigt manglade och icke lyssnade till. Några av oss avfärdades synnerligen bryskt som församlingsegoister, osolidariska bakåtsträvare och förändringsfientliga. Det fanns märkligt nog argument nog att fylla ett hav för de storslagna fördelar storpastorat skulle erbjuda, men inte en droppe av förståelse för församlingarnas oberoende och självständighet! Slump eller missförstånd?

Då vore det tacknämligt att veta vilka sådana falska motsättningar som ärkebiskopen nu ska diskutera och förhoppningsvis i så fall bidra till att röja undan – så att vi kan ta tag i de äkta motsättningarna. Om det finns falska motsättningar pekar det ju på att det också finns äkta sådana.

Ärkebiskopen fortsatte: I Svenska kyrkan finns ju en stor bredd av människor och trosyttringar. Så har det egentligen alltid varit. Jag undrar också om sökandet och finnandet egentligen utesluter varandra? Många av den kristna traditionens välkända ”finnare” ger samtidigt uttryck för ett livslångt sökande.

Så kan man tänka. Ständigt på väg, ett slags orienterare som söker sig fram i okänd terräng. Men tänk om det handlar om att så få når en tro att leva i och igenom? Att kyrkans egna företrädare själva är så osäkra på hur man hjälper människor att finna och leva i tro att man nöjer sig med att uppmuntra sökandet? Ord som omvändelse, frälsning, trosvisshet är snart utmönstrade ur kyrkans språk. Då hjälper det föga att lösa problemet genom att förvandla alla troende till sökare.  

Med vänliga ord svarar ärkebiskopen, men utan att ta på allvar den vånda och oro som det öppna brevet uttrycker. Om det finns en växande hemlöshet hos ett antal av kyrkans aktiva medlemmar, en accelererande alienation, så måste det tas på större allvar! Ytligt sett får Maria Landgren svar, men på ett annat plan än där hennes upplevelse finns. Djupet och våndan tas knappast på allvar med ett överdrivet vänligt och förbindligt svar.

Det blir extra tydligt när övertalande begrepp som ”det goda samtalet” smyger sig in i svaret. OM det goda samtalet hotas av nidbilder borde kanske något sägas om hur den som blivit placerad som konservativ drabbats av mer än bilder: Direkta uppmaningar att lämna kyrkan eftersom man numera ska omfatta och gilla allt som pågår. Byt kyrka. Bort med Er! Vad angår tron och läran gäller däremot andra förutsättningar. Där väljs det och vrakas det utifrån ett mera lösligt förhållande till kyrkans tradition och lära.

Ärkebiskopen avslutar sitt brev: Det respektfulla samtalet om gudstro och bibeltolkning är och förblir viktigt. Främst hör det hemma i den lokala församlingsgemenskapen. Låt oss inte skada det goda samtalet genom att låsa oss i negativa projektioner.

Negativa projektioner ska vi inte låsa oss i! Det skulle kräva en egen artikel att reda ut vad sådana negativa projektioner skulle kunna vara. Vem projicerar vad på vem? Respektfullt samtal om gudstro och bibeltolkning, finns det alls längre? Slump eller missförstånd? Finns det verkligen plats i Svenska kyrkan? Fråga alla dem som skylls för att vara traditionsbundna, konservativa och troende!

Ordets gudstjänst

det finns ord

som perforerar seklerna

på sin väg till

öra, hjärta, hand

översinnliga strålar

från den Ende

genom mänskliga prisman

tänkta och nedskrivna

låter de stämbanden vibrera

i rummet där man hör

vokaler och konsonanter

samlade till Skrift

härolder och budbärare förkunnar

hören Herren

hör, Herren är en

i begynnelsen

hör himmel, lyssna jord

det hände sig vid den tiden

att väg röjdes

gör, gå, ta, arbeta, älska, följ, se

bryt ner, bygg upp, plantera

hatet och fiendskapen gav aldrig upp

smittsamt och dödligt

då blev försoning till

oförtjänt nåd

bagaget som samlats

där alla syndens

förlamande stenar lagrats

mer än det fanns ork att bära

lyftes av

det heliga budskapet

det sanngoda och genomglada

buret genom sekler

i tjänares mantelveck

viskat i skymning

och i förföljelsens natt

högtidligt lyfta

bär fromma händer

genom tiden

ner längs gången
på en sliten matta

det som lever

i vördat ord 

för folket, det församlade 

proklamerades räddning

de rätade ryggarnas evangelium

fick stenpelares kapitäl

att knoppas och slå ut

de välvda bågarna

och valvens girlanger

att kaskadera

himmelsblomma evighetsblått,

sommargrönt och kärleksrött

En röst hördes

så lyder det heliga tilltalet

som har gått in för landning

just här och nu

hela skapelsen svarade

med en röst

tack och lov

tillbaka ner från

hängivelsens berg

leder orden

krassa och kärva

bort från flykt och fantasi

tillbaka in i utsatthet

där man i benådade ögonblick

kan se

se människan

med Guds ögon 

Kyrie och Gloria

Våndan från världen

får murarna att brista i gråt
som en laserstråle
bränner Kyrie eleison

likt släggans slag mot städet
ekar mångfaldens röster,
ropen om hjälp
och förbarmande
bryter igenom försvaren

fredens mäktiga skyddsrum
är avklätt, öppet, naket
berövat all värdighet
av röster från långhusets flyktingläger

blinda rop i kör
om förbarmande
hörs från vägkanten
där Någon gick fram
Christe eleison
Kyrie eleison 

man skulle kunna förlora vett och sans
om inte det hostades
en napp tappades, stolar skrapade
den trötte tänkte på annat
eller en ambulans for förbi därute 
med malande sirener 

mörkret är som tätast

förtvivlan som djupast
nöden ogenomtränglig
då elden flammar upp
änglarna sjunger äntligen
bort all plåga

det ekar sol

under valven
Gloria, Gloria, Gloria
och fred på jord

att skåda vad ingen sett

kyrkans rum vänds ut och in

av glas och sten
en himlens förgård
upplyst av ljusets härskara
stående runt tronen
vilka är vi att sitta still
när änglarna står
Gud till pris och ära?

den stora lovsången

välter stolar och bord
stolthet och prestige
upplöses som dimma
HÄR är DU
och jag blir vi
bortom och förbi
allt som fjättrat
Guds är äran
endast och allenast

vi sträcker oss

djärvt öppna och sårbart hängivna
med lovsångens nycklar
mot det vi inte förstår

Gudstjänst sedd på annat sätt

In genom en öppen dörr

infogad i mäktig portal

nicka åt vänner och bekanta

hälsa på kända och okända

sedan stillhet

böjt huvud

Så sjunger rymden

sina dånande harmonier

klangen ropar till gator och torg

uppmuntrar, lockar, manar

kom mänsklighet

kom rika och fattiga

kom Guds folk

Närvaron äger rum!

Under valven blir det alldeles tyst

mellanrummet mellan

utklingade klockor

och orgelfanfarerna

är väntan

Korsvandrarna dröjer

Ett andetag

En inandning som i skapelsens morgon

ögonblicket innan

allt blir till

orgeln brister ut

i kaskader av jubel

varde ljus och helg och vila

Rummet fylls

det rör sig bland strimmorna

ovanför altaret

änglar stiger upp och stiger ner

på en stege av toner

i sakral dans för den Helige

Folket kommer på fötter

psalmböckerna greppas

rösterna skorrar ovant

men lyfter mot höjden

agendor flyger som palmblad
när intåget i Jerusalem

under klang och jubel

passerar mittgången fram
en sky av sångarvittnen

jag skymtar den efterlängtade

omgärdad av brinnande facklor

de lyfta ljusen glittrar

i allas våra ögon

himmelens korsformade guld

bär den glödande

i frostens tid

Nådens ord skänker frid

som vore apostlarna själva där

och talade med oss

hjälpte oss att se

Den som är

är med oss

mitt ibland oss

Då spränger längtan fram
Jag vill bekänna

bli förlåten och renad

tvagen i strömmar

av levande vatten

av himmelska källsprång

dricker jag 
dricks jag 
otörstig

Kund i kyrkan, eller medlem?

Vid köksbordet satt en bekymrad vän från en stad i närheten. Hon sa: jag känner inte riktigt igen mig i Svenska kyrkan längre, i min egen kyrka! Vi medlemmar har förvandlats till kunder. Kyrkan har blivit som ett företag. Verksamhet är det som räknas. Allt möjligt har blivit viktigare än att fira gudstjänst. Jag hör ju att de anställda inte har det så lätt heller. De dignar under papper, byråkrati och administration. Det är enkäter och undersökningar som ska fyllas i. Och PR hit och marknadsföring dit. Var inte kyrkan något mer? Handlar det inte om något annat? Nej, jag känner inte igen mig!

Jag svarade ungefär så här det där med kunder är inte så dumt. På ett sätt. När det gäller bemötande är det verkligen viktigt. En kund måste man behandla respektfullt och intresserat, annars kan man förlora kunden. Men en medlem i kyrkan är verkligen inte en kund som beställer tjänster ungefär som av en affärsverksamhet, dop till exempel. Jag tycker ju att det är problematiskt att kopplingen till församlingen tunnas ut och försvagas bland annat genom att man kan ha dop och vigsel i en kyrka man själv väljer. Som vore församlingskyrkorna lokaler och inte hem för den lokala församlingen.

Hon såg på mig och fortsatte: det är så jag menar. Kyrkan tycker väl att det är viktigare att man alls gör något i en kyrka någonstans än att man växer samman med sin församling. Men då har man också gett upp. Man tror liksom inte på det där med gemenskapen vid altaret. Man erbjuder individer och familjer en valfrihet som leder bort ifrån hemkyrkan. Jag tror att man gör det för att behålla så många som möjligt i kundförteckningen. Ja, man har väl en sådan där lista på alla oss kyrkotillhöriga? Och så slarvas det så med gudstjänsten, det blir pratigt och rörigt för ofta.

Här blev jag tyst en stund. Vad svarar man? Vad finns att säga till den som känner att församlingens gudstjänster marginaliseras därför att Svenska kyrkan inte tycks våga eller vilja prioritera dem? Eller att prästerna gör gudstjänsterna till sina, mer än församlingens, och vill få utrymme för sin egen personlighet och kreativitet. Är det så? Eller är det en karikatyr av ett betydligt bättre tillstånd? Men upplevelsen tycks finnas.

Hon tog ordet igen: Jag vill inte stöta mig med någon av de anställda. Prästerna gör säkert så gott de kan. Det jag tänker är att trenderna griper tag i många anställda, signalerna kommer väl uppifrån. Inte därifrån, sa hon och pekade mot himlen. 

Men några högt upp i kyrkans organisation dominerar väl de mönster som sprider sig? Och just nu pekar trenderna bort från församlingarnas gudstjänster. Anser jag. Det stör mig. Jag känner inte igen mig riktigt längre. Men det verkar inte som att man tar det på allvar så pass att man tar upp frågan. Ingen vill liksom lyssna när jag försöker berätta. Därför ville jag prata med dig...

Kan det vara så illa att livet i kyrkan flyktar..?

Hur ska man tänka kring dopet? Är det ett bekymmer och ett problem att allt färre döps, både av alla födda och av de som föddes med någon förälder som var medlem i Svenska kyrkan? Nedgången är snabb och följer i spåren på andra siffror som också stadigt minskar. Här några siffror i urval.

                 Döpta                         Konfirmerade                    Vigslar
1990         88 971                        63 477                                27 420
2000         65 832                        45 673                                24 386
2010         62 122                        35 796                                18 627
2013         55 039                        29 833                                17 249

% av alla födda                           av hela årskullen                 av alla vigslar
1990         71,7                            63,4                                     64,0
2000         72,8                            43,1                                     61,1
2010         53,7                            32,5                                     36,9
2013         48,5                            30,1                                     33,9

Den som vill se mer statistik kan hitta länkar i högerspalten här. Läs och fundera!!!

Drop-in-dop har spritt sig över landet och erbjuds lite nu och då som ett sätt att komma i kontakt med dem som hade tänkt på dop. men där det aldrig blev av. På samma sätt är det med drop-in-vigslar både i kyrkor eller i samband stora evenemang. Jerker Alsterlund har till och med fått pris för sin idé att ordna drive-in eller drop-in vigslar vid Power Big Meet. Ett initiativ som lett till en våg av dop och vigslar. Ett ganska ambitiöst sätt att försöka erbjuda äktenskap och dop till flera.

Genom dessa gudstjänstsevents har man naturligtvis bidragit, förmodligen endast på marginalen, till att mota den nedåtgående trenden. Man har också spritt medvetenhet om att det inte behöver vara så krångligt, svårt eller kostsamt med ett dop eller en vigsel. Viss skepsis har mött denna dop- och vigseltrend. De tveksamma har bland annat menat att det blir mera jippo och att församlingarnas kontakter med paren eller dopfamiljerna blir mera kortvariga och ytliga. Om detta får väl forskningen så småningom ge besked.

För präster och församlingar är det tillfredsställande att ha gjort något påtagligt och konkret för att möta de snabbt sjunkande siffrorna. Men frågan är om dessa nya dop- och vigseltillfällen verkligen förmår göra något åt utvecklingen i stort. Förmodligen även där mest på marginalen. Svenska kyrkan står inför nya statistiska utmaningar när ett antal ungdomar som inte är döpta men registrerade i Svenska kyrkan blir 18 år. Då kan dopet som medlemsgrund leda till ett nytt uttåg ur kyrkan.

Det är enkelt att skylla den statistiska nedgången på sekulariseringen. Därmed tycks det som om Svenska kyrkan kan flytta orsakerna (skulden?) utanför sig själv. Den allmänna utvecklingen rår man liksom inte för. Men tänk om ansvaret faktiskt ligger mindre på en allmän distansering från tro och kyrka och mer på kyrkans egen inaktivitet och brist på ett missionerande arbetssätt?! Vad skälen är till kyrkans djupdykning borde djupanalyseras i varje stift och i varje församling. Varför tycks medlemmarnas relationer till kyrkan tunnas ut och försvagas trots att den aldrig varit så verksamhetsstinn någonsin tidigare i svensk kyrkohistoria? Vari brister det?

Kristen fostran låter reaktionärt och styltigt - men utan inkulturation och socialisation lämnas de unga i sticket! Kyrkan har en oavvislig plikt att hjälpa de kyrkotillhöriga att finna kraft att leva i sitt dop. Annars blir alla deklarationer om livslångt lärande på dopets grund klyschor. Teoretiska antaganden som för de flesta inget betyder i praktiken.

Bönen tystnar alltmer och få familjer ber morgon- eller aftonbön. Även bordsbönens tacksamhet till Gud har sopats undan. Bibelläsningen har blivit något präster i bästa fall gör inför en predikan istället för en allmän och nödvändig del av det kristna livet. Gudstjänstgemenskaperna tunnas ut och på sina håll har nidbeskrivningarna av de tomma kyrkorna börjat att besannas.

Kan det vara så illa att livet i kyrkan flyktar trots att Svenska kyrkan aldrig varit så oändligt rik, genomorganiserad, målstinn och personaltät? Jag bara undrar...

Celebrera mera

Abstinensen sätter in framåt söndag förmiddag. Detta att inte längre regelbundet vara med och celebrera mässan som präst vid altaret lämnar spår. Inte så att jag nedvärderar eller föraktar detta att fira gudstjänst som en i församlingen. Det är verkligen mycket värt och en nödvändig förutsättning för att församlingens mässa ska fungera. Men att ställa om sig efter många decennier i tjänst, därför att  pensionen infunnit sig, är inte enbart enkelt. Särskilt som jag önskar och längtar att få celebrera mera! Ty därtill är jag vigd och löftesbunden!

Att be över gåvorna och att räcka Herren till hungrande och törstande är stort. Där i altarets närhet sker stora ting. Under och mirakler får man vara med om. Som när tjälen, den stela ishanden, släpper greppet och går ur kroppen. Värme och liv strömmar in i frusna själar.

Där bevittnar man tårarna som bekräftar att förlåtelsen nått djupare än synden och skulden. Där rätas ryggar och andningen blir djup. Människans fylls av insikten om att vara älskad och omsluten. Himmelrikets måltid som delas över alla tänkbara och även orimliga gränser gör oss till ett Guds folk! Förnyade sänds vi ut att vara vittnen, ambassadörer och hantverkare för Guds rike! Ibland blir det ovanligt påtagligt. När det finns ny spänst i stegen från knäfallet. Nåd och kraft har kommit över de berörda.

Jag håller mig oftast borta från min förra församling för att de nya prästerliga kvastarna ska få arbeta i fred. Utan inblandning från L´ancien régime. Tids nog kan det bli passande att återvända.

Till sist - Du som är intresserad av Svenska kyrkans gudstjänst och förslaget till ny kyrkohandbok - Du bör läsa docent Christer Pahlmblads intressanta och tankeväckande inlägg. Han har skrivit 69 fängslande sidor på ämnet: En ny mässordning för Svenska kyrkan? Kommentarer och förslag.

Jag har läst och blivit entusiasmerad. Här finns ett förslag som jag helhjärtat vill stå bakom! Höga vederbörande handläggare och handboksgrupper, biskopsmöte och kyrkomötesombud borde läsa och begrunda detta gedigna liturgiska bidrag! Trots dess vetenskaplighet och den medvetna liturgiska terminologin kan de flesta tillgodogöra sig denna text.

Ja, alla som firar gudstjänst, som vill och tänker fortsätta göra det borde verkligen läsa Pahlmblads bidrag!

Reinfeldts "öppna era hjärtan" avgjorde valet?

Linjetal är väl ett tal som drar upp riktlinjer, slår fast en policy, klargör riktning. Linjetal drar gränser och klargör förhållanden. Om jag förstått saken rätt. En Karl XII som pekar med hela handen i någon park kan vara en sinnebild. Eller en marscherande suffragett som med paraplyet i handen anger riktning. Jag föreställer mig att de ropar: Hallå allihop! Ditåt!

Vad sa Fredrik Reinfeld egentligen? I det berömda linjetalet om invandring? Sa han att vi skulle öppna våra hjärtan! Eller sa han att vi skulle öppna våra plånböcker? Han manade oss till medkänsla och solidaritet med dem som flyr för sina liv och behöver en fristad, en möjlighet att bygga en ny tillvaro. Och han redovisade att generositet kostar på. I det korta perspektivet måste alla vara beredda att bidra genom att avstå reformutrymme i våra gemensamma finanser.

Detta tal blev omedelbart omdiskuterat. Var det bara taktik för att spela på det svenska folkets känslor av medlidande. Själv blev, trots att jag inte är moderat, berörd och tänkte att äntligen kommer det en ny ton in i valrörelsen som lyfte den över de snöda gruppintressena och käbblet. Talet återkommer här och där som en förklaring till varför moderaterna förlorade valet och SD fick sådana framgångar. Idag tas frågan upp i en artikel i Dagens Samhälle. Artikeln har som rubrik ett citat från Håkan Arnesson (m) i Falköping: "Reinfeldts sommartal satte spiken i kistan". 

Kanhända har han och andra rätt att det talet bidrog till valförlusten. Vilket låter antyda att öppenheten för flyktingar och invandrare, ja, att generositeten är mera begränsad än man har haft skäl att tro. Det gör inte Reinfeldts tal mindre bra eller olämpligt. Ett ord i rättan tid om att vi behöver vara beredda på att avstå något för att andra ska få del av vår välfärd.

Samtidigt är det synnerligen irriterande och stötande att invandrare och flyktingar diskuteras mest i ekonomiska termer. Antingen är de en kostnad, en ekonomisk belastning eller också är de en investering som ska gynna vår gemensamma framtid. Vi tjänar på att vi har en generös flyktingpolitik. Den som öppnar sina hjärtan behöver inte betrakta dem som kommer som en förlust eller vinstaffär. Det är människor som kommer, inte balansräkningar! Milde tid, tänk om vi började diskutera våra egna barn som vinster eller förluster! Det är självklart att det får kosta när de ska växa upp och få vård, omsorg och utbildning, bostäder och förhoppningsvis arbete.

Det är våra systrar och bröder i en och samma mänsklighet som vi i vårt samhälle välkomnar hit. När SD vill sätta upp hinder vid våra gränser för det relativt begränsade antal människor som ändå letar sig hit så är det generande, nationalegoistsikt och främlingsfientligt! Då är det skönt att de sina framgångar till trots är i fullständig minoritet. De hörde bara den öppna plånbokens ord och slöt sina öron fullständigt inför uppmaningen att öppna sina hjärtan. Så blir det när världsbilden är förenklad och svartvit och gör skillnad på folk och folk!

Som jag förstår Evangeliets ord handlar det gång på gång om generositet och delaktighet. Om ett delande av tillgångar och resurser, skjortor, vatten, bröd eller människornas egna krafter. Där talas om fötterna som går en mil extra, om människorna som klär den nakne och som besöker dem som på olika sätt är avsidestagna. Det är inget fjärrengagemang som motar bort folk - det är det öppna hjärtats metod.

Öppna era hjärtan är en uppmaning som borde eka under kyrkvalven, från predikstolar och i artiklar. Den linjen är större än Reinfeldts tal - det handlar om den kristna kyrkans linje!

Främlingsfientlighet och Bibel

Aktioner och uttalanden mot främlingsfientlighet och rasism är högprioriterat inom Svenska kyrkan. Ett skäl är naturligtvis Sverigedemokraternas framsteg i de allmänna valen såväl som i de kyrkliga valen. Ett annat skäl är att kyrkan sedan mycket länge engagerat sig i flykting- och invandrarfrågor. Vilket ska läsas så att många enskilda personer, grupper och församlingar arbetat aktivt för att ge stöd och hjälp åt människor som nyligen kommit till Sverige.

Med ett så starkt och utbrett lokalt engagemang kunde man tänka sig att kyrkans olika nivåer använde kraft och tid för att dra nytta av och bygga på de insikter och kunskaper som redan finns här och där för att sprida, fördjupa och förstärka dem. Visst låter sådana formuleringar som vore de hämtade ur ett uttalande under valrörelsen, vilket de inte är. De stora orden till trots är saken angelägen. Men initiativen till studier och cirkelverksamhet är sporadiska och lokala.

Om jag fick bestämma, erkänner gärna att jag någon gång för länge sedan lekt med tanken, så hade jag glatt mig över möjligheten och tillfället. Tänk att ett engagemang kunde paras med en för de kristna nödvändig men dessvärre mindre populär aktivitet: bibelstudiet!

Det är självmål att inte lyfta fram ett antal bibeltexter och uppmuntra församlingar att ta sig an frågan om rasism, främlingsfientlighet eller rättvisa och människovärde och värdighet.

Vilket lyft om ett antal församlingar studerade Skriftens ord och på så sätt gav möjlighet till samtal och reflektion. Hur skulle ett samtal om Josuas avskedstal till Israel kunna gestalta sig? Där Gud själv ska jag bort folk och stammar så att Israel kan inta deras land. Och uppmaningen att folket inte ska beblanda sig med dem som finns kvar. Hur ska man tänka då (Josua 23)

Sista kapitlet i Jesaja (Jes 66) talar om att alla folk ska samlas i Jerusalem. Till och med de som inte hört talas om Herren… Denna öppenhet hur ser vi på den?

Texten om Människosonens dom i Matteus 25:31-46 tål också att läsa och samtala om som en klangbotten till frågorna om främlingsfientlighet. Det kommer där inte an på någon tidigare grupptillhörighet utan på det medmänskligt goda man gör. En utmaning som slår mot etniskt tänkande.

Texten om hur Jesus botar den romerske officerens tjänare i Lukas 7:1-1 kan också väcka tankar om hur en medveten människa bör handla. Här till och med gentemot en soldat från ockupationsmakten!

Lägg till egna favorittexter, lätta såväl som svåra. Ta gärna med Hebreerbrevet 13:2 om änglar som gäster och om gästfrihet. Liknelsen om den barmhärtige samariern är 
väl given som diskussionsunderlag (Lukas 10:25-37).

I en rad  sådana bibelstudier lyfter man självklart in andra viktiga texter ur samtiden. Särskilt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och t ex barnkonventionen. Vips så har man mångdimensionaliteten och komplexiteten med i samtalet. Läser man därtill dagstidningstext om utvecklingen i Syrien i Irak eller i Palestina så finns det material som räcker länge, mycket länge!

Vinsten att fler kristna blir mer bevandrade i sina Biblar och därmed mera införstådda med att där finns Guds vilja och tilltal både öppet och fördolt är värd en hel del ansträngning. Men det kan ta på krafterna att behöva fundera över egna ställningstaganden och föreställningar i mötet med Skriftens ord och medkristnas tankar och reflektioner.