Synliga präster och osynliga beslutsfattare

Den synliga och den osynliga kyrkan talar teologer om. Några av dem åtminstone. De som inte är nöjda med att det man ser inte berättar hela sanningen, ger hela bilden. Man får i en kyrka mer än vad man ser.

Den synliga kyrkan skulle kunna ses på många olika sätt. Där finns organisation och apparat. Där finns präster, diakoner och många andra skickliga professioner. Den synliga kyrkan kan också uppfattas som den som manifesterar sig genom att samlas, bli synlig i gudstjänstfirande och handling. Särskilt i folkkyrkor har man känt sig behöva ha något mer att säga om kyrkan än det man kan peka på som konkret och synligt. Särskilt som kyrkan innefattat medlemmar (sk kyrkotillhöriga) som egentligen inte ens själva definierar sig som kristna eller troende. Den osynliga kyrkan skulle då liksom bli den del av kyrkan som ä'r svår att urskilja, den där Kristus är Herre och konung.

I det man kallar för den demokratiska folkkyrkan kan det verka som om den är befolkad mest av präster och en massa anställda. Den del av kyrkan som har att fatta beslut och peka ut riktning och inriktning består av en mängd i val utsedda personer. De är i sin tur först utvalda av partigrupperingar, så kallade nomineringsgrupper. Så makten att föra fram kandidater är begränsad till korporationer, grupper, som vill vara med. På valsedlarna blir deras namn synliga. Under en kort period dyker de liksom upp till ytan och insuper väljarnas syre, för att sedan bege sig in i beslutsfattarrummen.

Formellt finns sällan några hinder för att kunna följa och se vilka de är och vad de gör. Men alltsomoftast saknar kyrkfolk, medier, allmänhet intresse. Det är lättare att ge sig på de mera synliga prästerna. Därför bekämpas fortfarande den prästkyrka som inte längre finns, en kyrka där prästerna troddes ha all makt. Svenska kyrkans styresskick har genom historien haft ett lydnadsförhållande till kungamakt och annan världslig makt. Men ta diskussionen innan den samkönade vigseln plötsligt blev en ny läroståndpunkt i kyrkan. Nog var det prästernas fel att det var som det var, trots att kyrkans verkliga makthavare, det oftast osynliga folket, kyrkomötesdelegaterna, kunde förhålla sig stilla i bakgrunden. Jag inser att de måste tycka att en sådan beskrivning är mycket felaktig. Särskilt som det finns ett antal både synliga och verbala ledamöter och beslutsfattare, liksom ett stort antal tigande präster som sällan eller aldrig fattat pennan för att skriva en teologisk debattartikel till en tidning. Den lilla grupp kyrkopolitiker som får, vill eller kan uttala sig  speglar nog också ett verkligt förhållande, en ganska tyst och stor grupp förtroendevalda som följer de mera tongivande. Undersök gärna saken, fråga ett antal vanliga kyrkobesökare om vad de vet...

Nåväl, idag vill jag fråga hur det kommer sig att majoriteten av kyrkans beslutsfattare lyckas hålla så låg offentlig profil att allt som sker i kyrkan kan uppfattas som om det vore prästernas påhitt eller infall. Den osynliga kyrkan kanske borde bli ny rubrik på den kyrkliga apparaten som, en hord av kommunikatörer till trots, lyckas hålla sig så i bakgrunden, att de knappats finns i det allmänna medvetandet. Det om något är ett demokratiskt problem i den så benämnda demokratiska folkkyrkan. De lågprofilerade och nästan anonyma beslutsfattarna som dröjer i bakgrunden.

Sopmarodörer och extrasäckar

Och nu något helt annat.

Denna morgon är det sophämtning. Därför ställs soptunnor och extrasäckar ut mot vägen kvällen före. Men när jag drar upp rullgardinen och ser ut över gräsmattan ligger där ett silverne glitter mitt på det gröna gräset. Aluminiumfolie visar det sig vara. Jag gör en upptäckarexpedition. Undrar stillsamt varifrån den kommit seglande. Spejar mig omkring. Finner att den gröna extrasäcken ligger slängd 25 meter från den plats där den lämnades för några timmar sedan.

Där ligger plastsäcken som en trasig grön ö i ett hav av plast och hushållssopor. Hjärnans alla hjul snurrar igång. Korpar? Nej de håller hus på annan plats. kajor? Nej de lyfter inte 10 kilo säck ett tjugotal meter. Räv? Nix, det är för tungt. Slutsatsen blir att någon förbipasserande person i skydd av mörkret lekt slungboll med säcken. Den har kraschlandat och spruckit. När säckslungaren givit sig av har naturen själv tagit kommando. Då kom nog kajor, duvor, rävar och annat som pickat, hackat och bitit sönder påsen allt mer.

Jag förlorar mitt stillsamma jag och bli en rasande furie som far fram och plockar skräp likt en gigantisk dammsugare. Mitt språkbruk lämpar sig inte för återgivning i fromma sammanhang. Om man säger så. Där och då vaknar hämndbegäret. Visste jag bara vem förövaren var skulle jag kunna tänka mig att ge tillbaka. Gåvor och gengåvor.

Det är ingen god tanke att vilja hälla sopor på någons trappa eller blockera dennes ytterdörr med kladdiga kycklingben och äggskal. Därför bekämpar jag tanken genom att intala mig att hut går hem alldeles av sig själv. En dag snubblar personen nog under sin ljusskygga verksamhet och vrickar foten och bryter stortån. Genast känner jag att denna dag kommer solen inte att gå ner över min vrede. Särskilt som det ganska mulet ute.

När allt blivit insamlat tuffar sopbilen fram. Som tur var har jag väntat på den eftersom personalen inte får hantera trasiga säckar. Riskerna blir för stora för dem då. Men jag kan själv hiva säcken i gapet på vidundret. Vi språkas vid en kort stund innan åkaren behöver fortsätta sin runda. Mitt problem är inte okänt. Det händer flera. Än värre är sopdumpningen i ängen, skogsbackar, badstränder vägrenar. Finns det en tom yta så nog kan man slänga en burk eller en tom förpackning där. Eller vräka ut de sopor man forslar runt i bilar för att slänga varhelst ett tillfälle yppar sig.

Nu förstår jag varför det kan behövas sopspioner. Att de dessvärre mest bevakar misstagen när man lägger rätt saker i fel tunna är tråkigt. De skulle behöva spionera på sopmarodörerna som löser sina sopproblem genom att dumpa dem på andra! Några sådana miljöbovar fångas ytterst sällan. Trots att de nog skulle gå att spåra.

Visserligen är jag för att man ska kunna förlåtas. Men det tycker jag förutsätter ånger och vilja till bättring. Att förlåta dem som medvetet och överlagt täcker över ängen, skogsbackar, badstränder, vägrenar, torg, gator, parkeringsplatser, dungar och fält känns svårt. Guds fria natur har fått ett kladdigt och geggigt lapptäcke bestående av skräp, rester och avfall. Särskilt plåt, plast och glas blir en sorglig ersättning för mjuka mattor av blommor och örter.

Marodörerna gnolar nog:

Uti vår hage finns flaskor och sill
Släng soporna
Där blir man av med vadhelst som man vill
Släng äggskal och ketchupflaska
Släng lådor och grillens aska
Släng resten och kladdet, släng soporna

Glänsande folie flyger omkring
Släng soporna
Burkar och plastbestick, massor av ting
Släng påsar och paraplyer
Släng vykort med granna vyer
Släng allt, ja, släng mera, Släng soporna!

När de borde sjunga:

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så träffas vi där!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och saliveja,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och saliveja,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!'

Om den goda viljan fanns

Den stora institutionen måste inte ha svårt för att vara problemlösande, konkret, mänsklig och personlig. Det är ingen naturlag att det ska vara svårt, det är ingen förutsättning för verksamhet i stor skala. Trots det hamnar många institutioner i en märklig blindhet för hur verkligheten uppfattas utanför de inre kretsarna. Längst ner på golvet i ständig kontakt med omvärld, kunder eller medlemmar behövs pyskologisk insikt och medkänsla i långt högre grad än hos dem som kan fatta beslut utan att själva behöva konfronteras med resultatet.

Ett antal TV-program, Undercover boss till exempel, the Secret Millionaire,, visar företagsledare som wallraffar inom sin egna företag med många aha-upplevelse och höjda ögonbryn över hur den värld ledaren trodde sig ha kontroll över egentligen gestaltar sig in real life (IRL). Programmen bygger på att dessa företagsledare "upptäcker" sina medarbetares situation och ser vilka pärlor där finns bland andra som inte gör mer än de absolut måste eller gitter. De duktiga saknar ofta viktiga ingredienser i sina liv, pengar till vård för ett barn, dåliga bostäder, tvång att ha flera jobb samtidigt. I slutet av programmet tar företagsledaren av sig förklädnaderna och belönar de goda samt talar uppmuntrande till ett stormöte av anställda utifrån sina nyvunna insikter...

Den sociala situationen skiljer sig markant mellan USA och Sverige men även i vårt land kämpar många för att få tillvaron att gå ihop. Svenska kyrkan har av någon anledning struntat i att binda ihop nivåerna så att de lokala erfarenheterna ska kunna tas tillvara och utgöra grunden i beslut på stifts- och nationell nivå. Även om många har hemvist i lokal sammanhang, dvs församlingar, representerar de inte församlingsgemenskapen. De företräder inte den nivå i kyrkan som har att fira gudstjänst och arbeta kontinuerligt med undervisning, diakoni och mission. Ett misstag som skulle gå att rätta till. Om den goda viljan fanns.

      

Mose och fångenskapen i Egypten

Fångenskapen i Egypten är en sedelärande berättelse. Man får följa ett folks umbäranden och svårigheter som gästarbetare vilka snart blev livegna slavar i främmande land. De förökade sig så till den grad att de uppfyllde landet. Fogdar tillsattes och drev israelerna hårt. Till och med barnmorskorna drogs in i den etniska rensningen genom att de fick till uppgift att dräpa pojkarna, men låta flickorna leva.

Mose blev genom omständigheter som varje bibelläsare känner till son till faraos dotter. Han får ett uppdrag från Herren som har sett hur man plågar folk i Egypten. Herren har nu stigit ner för att befria sitt folk från Egypten.

Men man vet vad man har och inte vad man får, heter det. Och därför är inte alla med på noterna inför möjligheten att behöva lida än mer under uppbrott och flykt. Köttgrytorna i Egypten kunde trots brist på frihet och självbestämmande verka lockande.

Mose fullföljer sitt uppdrag och begär att folket ska få lämna Egypten, Släpp mitt folk! Men farao blev förhärdad av herren själv så att varje vädjan och krav klingade förgäves. Varför skulle man släppa iväg den arbetskraft man hade sådan nytta av. Inte förrän kostnaden för att behålla dem i landet blev för hög verkade det meningsfullt att låta folket gå. Därför stod farao och hans hov emot prövningarna och plågorna, den ena efter den andra. Men det blev till ett märkligt förhandlingsspel som varje fackförening eller part i en förhandling med behållning skulle kunna studera.

Till och med när folket ger sig av ångrar sig farao och jagar iväg efter folket. Men det är för sent. Nu skyddas de och går torrskodda på havets botten mot sin frihet.

På olika sätt och i många olika sammanhang finns det de som väntar och längtar efter frihet, men som tvekar inför eventuella svårigheter och risker. Men uppbrottet blir nödvändigt, för Guds och frihetens skull. Till och med i den Svenska kyrkan skulle man förmodligen kunna förstå berättelsen om fångenskapen utifrån sin situation. Det ska inte behöva dröja generationer för att ropen: Låt folket gå, släpp mitt folk, ska bli hörsammat!

Personfrågor eller systemfel?

2007 fick jag in en artikel i Svenska dagbladet med kritik mot de politiska partiernas makt inom Svenska kyrkan. Ett inlägg som sedan föranledde en diskussion i Nerikes Allehanda. När artikeln i NA publicerades dröjde det inte länge förrän flera både ilskna och ledsna kyrkopolitiker hörde av sig. De menade att jag misstänkliggjorde dem och for med osanning. De var minsann inga politruker eller partigängare som lydigt gjorde vad man sa åt dem. De var kristna människor som tog ansvar. Hur kunde jag ge mig på dem?

Jag invände att de kunde väl då gå i svaromål och förklara hur de kunde få ihop sin privata kristna tro med uppdraget att representera sekulära, världsliga om man så vill, partier i en kyrka där Guds heliga ord, tro, bekännelse och lära, ska stå i centrum. Men nej de ville inte. De var ganska nöjda med att känna sig missförstådda, kränkta och baktalade. Det är problematiskt om partiernas kyrkopolitiker reducerar den brist i organisation och system jag pekat ut till personfrågor. Man borde kunna diskutera kyrkan på system- och organisationsnivå med kyrkopolitiker från politiska partier.

Sedan kan man inte komma runt att det naturligtvis också handlar om personer. Att många aldrig ens kritiskt reflekterat över vad det innebär att religiöst neutrala politiska partier i kraft av det försteg deras partiapparater ger i kyrkans val är mer än bekymmersamt. Hur kan de rättfärdiga att enbart kristendomen och dessutom bara Svenska kyrkan ska åtnjuta deras insatser om det nu är så rätt och viktigt med partiers roll?

Vad jag skrev i NA? Här ett citat:

Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, eller hur?

Problemet jag pekat ut är att partier har en uppfattning när man framträder i Svenska kyrkan och en annan i kommun och riksdag. Hur får partierna ihop det att ena dagen arbeta för tron på Jesus och nästa dag vara neutrala? Varför vill partierna styra kyrkan och utveckla uppgifter som att fira gudstjänst och missionera, när de i nästa sammanhang inte känns vid gudstjänst och mission?

Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som vore de livsåskådningsmässigt neutrala. Kan politiska partier äta kakan och ha den kvar? Kan partier samtidigt företräda tro och icke-tro? Hur står man ut med att gång på gång byta kyrkans trosmantel mot neutralitetens sekulära kappa? Vi borde inte tolerera att partierna med fingrarna i kors bakom ryggen fattar beslut i kyrkan. Ett sådant beteende är inte trovärdigt. I ett mångkulturellt och multireligiöst samhälle är det oacceptabelt.

Den oheliga politiska alliansen inom Svenska kyrkan

Det finns en ohelig allians som aldrig låter tala om sig. Media förstår sig inte på frågorna och journalister tycker inte det är intressant. Att det handlar om grundläggande fri- och rättigheter bekommer knappast dessa så flitiga riddare, de som annars så gärna ställer sin yrkesutövning i rättvisans tjänst.

Men eftersom det nu handlar om Svenska kyrkan och tro får det vara. Möjligen har media redan köpt idén om att religion hör till den privata sfären och därför inte bör uppmärksammas så ofta. Därför låter de den oheliga alliansen hålla på. Alliansen består av några sekulära politiska partier som fortfarande i denna förmodat upplysta tidsålder anser att det är berättigat och rimligt att de ska styra ett av många trossamfund. Detta trots att kyrka och stat formellt har separerats och trots att många i partierna driver tesen att kyrka och tro tillhör den privata sfären. Ändå sitter Annie Lööfs och Stefan Löfvens partier kvar så gott som alla i kyrkans beslutande organ. I båten finns en ganska ovälkommen gäst, Jimmie Åkesson, som faktiskt hänger med mest för att partibåten fortsätter tuffa och gå. Förresten var det just genom att kravla sig i kyrkbåten som SD började etablera sig politiskt som parti!

Partiledarna för centerpartiet och socialdemokraterna vill gärna vara moderna människor som verkar för frihet och oberoende. Men de har en blind kyrklig fläck. Där låter de nästan feodala ordningar råda genom att ta plats som nomineringsgrupper i de kyrkliga valen. På alla nivåer i Svenska kyrkan sitter partiföreträdare, på många håll med oerhörd makt! Många av dem är fromma och aktiva människor, men de sitter på partimandat med förpliktelse att driva partiets intressen.

Engagemanget går tydligt endast åt ett håll. S och C har representanter i kyrkan, men sällan ser man att dessa personer representerar kyrkan i partiet. Varför inte? Partierna är ju religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. För att så gör man inte. Det vore ju att använda partiet för religiös påverkan eller propaganda. Men att i kyrkan verka för sina partiers värderingar anser man vara rätt och rimligt! Hur länge ska det fortgå?

Sekulära partier beslutar i Svenska kyrkan om trossamfundets gudstjänster, om psalmer, nattvardsböner och syndabekännelser. Partierna hävdar ofta att de företräder dem som sällan eller aldrig är aktiva i kyrkan. De påstår också att de bidrar med representativitet och ser till att kyrkan blir demokratisk. Som om den Svenska kyrkan behöver de mycket små politiska partierna för att ordna sin organisation och fatta beslut! Men om man antyder att de kyrkligt aktiva skulle styra och leda kyrkan kallas det elitistiskt. 

Partierna misstänker att en frisläppt och otämjd kyrka förmodligen skulle forma sin egen vilja, vilket förmodligen skulle gå på tok, vore galet, konservativt och fel. Särskilt S skrämmer väljare med ett utbrett och växande kvinnoprästmotstånd. Vilket ju inte är sant utan en skröna, upprepad till utmattningens gräns. Några siffror som dokumenterar denna påstådda hotbild presenterar man naturligtvis aldrig. På samma sätt skrämmer man för SD som just partipolitiken bäddat för! Ett parti vars ställning och utrymme i kyrkan är synnerligen  begränsat, särskilt på lokal nivå.    

De politiska partierna i Svenska kyrkan har grumliga resonemang som faktiskt inte duger att förklarar varför man vill ha kyrkan i koppel. Det är generande för svensk demokrati att denna sentida caesaropapism inte bara finns utan försvaras och stöds 15 år (!) efter det att kyrka och stat separerade. Caesaropapism innebar att kejsaren var högste ledare för kyrkan, ett ledarskap som gjorde kyrkans egen ledning, biskopar och kyrkomöten, underordnade. När sekulära intressen, såsom religiöst neutrala politiska partier, styr i kyrkan är det en form av caesaropapism.

Övriga partier har haft anständigheten att ta åtminstone ett första steg tillbaka, men inte S, C och SD! Hur länge ska det dröja innan S, C och SD följer efter? 

Läs också Annika Borgs artikel i Göteborgsposten om det klåfingriga S som inte släpper makten i kyrkan!!

Citat ur tidigare inlägg på stillsam:

Socialdemokraterna blev vid kyrkovalet 2013 det absolut största partiet i kyrkomötet. Och därtill det i särklass största partiet i samtliga stift utom i Visby stift (där de anslutit till en opolitisk koalition). Den mäktigaste gruppen i Svenska kyrkan är fortsatt Arbetarpartiet Socialdemokraterna! Har någon läst en enda artikel i någon enda tidning om detta faktum? Knappast. Det är ett faktum som inte ens valsegrarna vill skryta om. Det skulle ju kunna leda till protester och krav på att i en modern och sekulär stat ska inte politiska partier vara så insyltade i ett av många trossamfund.

Valresultatet kan man betrakta på många olika nivåer. Ta stiften till exempel. I stiftens styrelser sitter biskopen som självskriven ordförande. Men en förste vice ordförande och en andre brukar väljas. De flesta stiften redovisar vilka partier eller nomineringsgrupper man representerar. Så sker inte i Västerås stift eller Skara.

I Svenska kyrkans 13 stift har Arbetarpartiet Socialdemokraterna i hela 7 stift platsen som 1 vice ordförande. Borgerligt alternativ har posten i 3 stift och posk såväl som centerpartiet i ett. I Visby stift innehas platsen av en Kyrklig Samverkan.

Platserna som andre vice ordförande fördelas som följer: 4 (s), 4 (c), 2 (posk), 1 (ba). Skara och Göteborgs stift anger ingen andre vice ordförande.  

Man ska inte heller förbise att 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen på nationell nivå är Wanja Lundby-Wedin (s) och 2 vice ordförande Mats Hagelin (ba). I praktiken innebär detta att de flesta av Svenska kyrkans stiftsstyrelser och kyrkostyrelsen därtill har som sin starkaste politiska kraft Arbetarpartiet Socialdemokraterna. Samma parti som innehar regeringsmakten! En olycklig och olämplig symbios för en en kristen kyrka som bör stå fri och oberoende i förhållande till den politiska makten! 

Vi och dom

Redan tidigare har jag gisslat ett uttryck som är missbrukat och omåttligt populärt. Det ska inte finnas ett vi och dom, sägs det. Det finns bara vi. Hoppsan sa! Men så kan den politiska retoriken låta. Man säger det med eftertryck och som om man faktiskt sa något väsentligt. När påståendet i själva verket mest är en språklig fint från ett håll som sannerligen älskar att dela upp världen i ett vi som är bäst och de andra som är odugliga. Dessutom - om inte vi och dom fanns så vore människor gränslösa, grupplösa och utan urskillningsförmåga.

Den egna identiteten formas bland annat genom att man speglar sig själv i andra. Först fungerar föräldrar och kanske syskon som dem man först imiterar och härmar och sedan avgränsar sig ifrån, Man skiljer efterhand ut sig själv från de andra. Jag och dom. En grundläggande grupptillhörighet fungerar instinktivt, vi i min familj och de andra i sina. Vi och dom.

Så osedvanligt fyrkantigt och borgerligt, hör jag några av mina ungdomskamrater säga. de som uppvaktade mig och min blivande fru och hävdade att vi som skulle gifta oss därför utgjorde ett borgerligt hot mot kamraterna och gemenskapen. Vi blev ett hot mot dom.

Talet om vi och dom som inte bör eller får finnas brukar handla om att vårt samhälle ska fungera inkluderande. Några inhemska vi ska inte avgränsa oss mot dom med utländsk bakgrund. Vi och dom kan användas exkluderande och som en nedklassning. Men då är det oftast människosynen som brister och förmågan att se och definiera grupper kan inte gärna betraktas som illasinnad och därför behöva upphöra.

Oavsett grupptillhörigheter ska varje människa tillförsäkras sina mänskliga rättigheter. De fri- och rättigheter som det demokratiska samhället brukar och bör värna emfatiskt och starkt. Det är när grupptillhörighet förkortas till karikatyrer och nedsättande schabloner som ett ospecificerat dom kan utnyttjas för att skapa ytterligare avstånd och rangordning. IS och Al Quaida är islamister, islamister är övertygade muslimer, alltså är alla övertygade muslimer islamister. Filosofi- och logiklärarna skulle få dåndimpen inför en sådan skruvad slutledning. Men de som har skaffat sig kunskap och erfarenhet behöver inte demonisera alla muslimer. De har redskap för att hantera olika grupper på ett nyanserat sätt. De kan också genomskåda förtryckargrupper och initierat kritisera.

Det grasserar förstås alla möjliga slags dom som andra tar avstånd från och inte vill tillhöra. Fler än jag har hört omdömet: kristna människor är vidskepliga och mot vetenskap. Sådana är dom. Att så grovt göra regel av enskildheter eller avvikande fenomen leder totalt vilse och är fel. Trots det ska man naturligtvis kunna tala om muslimerna eller de kristna likaväl som man kan tala om socialisterna och kommunisterna.

Det är klart att om man får för sig att identitet är något tillfälligt och utbytbart, konstruerat och skapat i likhet med sociala konventioner, ungefär som kläder, så blir ett vi och ett dom också möjligt att sudda lite hur som helst. Men oavsett vem någon väljer att vara för stunden kan den tillfälliga rollen inte ersätta det inre jag som existerar bakom konvention och rollspel.

Slutsats: vi behöver dom!

Några duger mera och somliga duger bäst

Du duger som du är, är en tanke som används i övertalande syfte. Idén är att få den person som tilltalas att känna sig accepterad och bra. Det är inte så dumt att få människor att må gott men så fort någon slags interaktion ska till räcker det sällan att duga.

Den som är duktig på något, eller populär och beundrad, går före den som duger. Det gäller i arbetslivet och det gäller inom folkrörelser och föreningar. Till och med i familjer där man gärna talar om den villkorslösa kärleken så behandlas familjemedlemmar olika. Det blir en del av samspelet och förstärks genom rollerna man tilldelas. Där kan det till och med vara så att den som strular och ställer till det lyckas knuffa undan de övriga. Det sker genom att ta all kraft och energi hos de vuxna i anspråk. I de sammanhangen betyder detta att duga inte särskilt mycket.

Evolution och utveckling riskerar att stanna av om allt och alla duger. För företaget som vill förbättring och produktutveckling kan alla duga, det vill säga vara sedda som människor med okränkbart och gränslöst människovärde, samtidigt som de är fullständigt odugliga för att bidra till det företaget vill åstadkomma. Sedan ska väl i ärlighetens namn påpekas att det kräver god människokännedom och psykologisk insikt om företaget, föreningen eller församlingen ska lyckas välja ut de personer som verkligen har de kvalitéer och kompetenser som behövs.

Tar man handboksarbetet i Svenska kyrkan som handlar om att mejsla ut en ny bok med alla anbefallna gudstjänstordningar, till exempel nattvardsböner och syndabekännelser, så är det bara somliga som har dugt att sitta med i en inre krets. Sällskapet "experter" har dessutom inte varit helt öppet redovisat. Några av de verkliga liturgiska experter som finns har lämnats utanför, har inte dugt, kanske för att det myckna vetandet verkat hotande för de andra?

Eller fundera över detta med vice statsminister. Åsa Romson dög till att bära titeln, men inte att utföra uppgiften, ansåg socialdemokraterna. I klartext ansåg man att hon inte räckte till. Hon tillhörde inte de alla som duger som de är.

Om ingen egentligen tror att alla duger, varför fortsätter man att orera om det? Varför påstår man något som inte har generell räckvidd och endast undantagsvis fungerar? För att det verkar generöst och tolerant? För att det tystar kritik mot de utvalda "dugliga"?

Nästa gång någon börjar tala om hur viktigt det är att alla får känna att de duger borde det inte få stå oemotsagt. Ty det är mycket sällan sant. Och om alla duger varför är det alltid så att några duger mera eller till och med bättre än alla andra, det vill säga de duger mest och bäst?!

Det är inte sant att man duger som man är

Du duger som du är, är ett påstående så vanligt att det kan liknas vid att tala vind och väder. Lika osäker och tunn är frasen om att varje människa duger som hon är. Om det vore sant skulle den svenska skolan och dess brister vad gäller inlärning och ordning inte behöva diskuteras jämt och samt. Å andra sidan verkar det som om en hel del skolor verkligen tycker att eleven duger som den är och därför lyckas många fullborda sin skolgång utan tillräckliga färdigheter i att läsa, skriva och räkna.

Du duger som du är, förkunnas det från kyrkligt håll och så hänvisar man till den kärleksfulle Guden som älskar allt och alla. Om det vore sant skulle kyrkan inte behöva ha så många verksamheter med inriktning på personlig utveckling och själavård. Samtidigt verkar det som om många i kyrkan verkligen tycker att alla duger som de är eftersom man på många håll inte tycks anstränga sig ett dugg för att få människor att bli övertygade kristna eller uppmuntra till kyrkogång.

Om du duger som du är vore sant skulle väl ingen skaffa sig fördelar på andras bekostnad?  Ty då är det som om man godtar, legitimerar och godkänner även översitteri och anarki. När var och en duger som den är får de svaga och fattiga betala! Då vore det riktigare att säga att du faktiskt får lära dig att ta hänsyn och visa respekt för andra och deras rätt och värde. Visst kan det finnas ett någorlunda oförstört du inbäddat och gömt bakom aggressivitet och mobbing. Men distinktionen mellan personens du och det personen gör lär inte kunna kommuniceras begripligt. Hörru du, mobbaren! Du duger som du är!? För om man duger, varför skulle man då behöva satsa tid och energi på att förändras och bli annorlunda?

Påståendet, du duger som du är, är en fras uppfunnen för att bota eventuellt vacklande självkänsla. Vilket inte gör den ett dugg mera sann. Om påståendet ska bli meningsfullt behöver det nyanseras och kvalificeras. Frågan måste ställas: i vilket avseende duger ett du som du är? Det finns ingenting i påståendet som pekar på ett faktum som skulle kunna vara teoretiskt sant: att varje människas värde är lika och att man därför duger som man är. Men även den betydelsen motsägs hela tiden i praktiken. Varje nyhetssändning visar med tydlighet att allas människovärde inte respekteras.  

Du duger som du är nu när någon vill att du ska ansluta dig. När du väl blivit en del av ett nytt sammanhang kommer förväntningarna på att vara och bete sig på ett annat sätt, efter bestämda mönster som du inte följde tidigare. Du dög som du var för att bli inbjuden och lockad. Sedan duger du bättre om du anpassar dig själv och dina åsikter till sammanhangets.

Varför alls bry sig om en sådan bagatell som att det låter bra att säga du duger som du är? Därför att jag och andra med mig har dugt i många sammanhang bara för att plötsligt en dag inte räcka till eller duga längre. Som tur var har det då funnit andra som tyckt att vi gått an och som inte tagit avstånd när åsikter och meningar gått isär utan låtit vänskap överbrygga alla möjliga slags variationer. Ett sådant förhållningssätt heter duga!

Enstaka bibelverser hjälper inte långt i argumentationen, men för den som har viss överblick kan de peka i en bestämd riktning...

2 Kor 5:17 Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.

Ef 4:22 Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär.

Kol 3:9 Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor

Stenkastning och mobbing mötte frikyrkan

När nyetablerade rörelser skriver sin historia blir det gärna, åtminstone i början, till en framgångssaga. Förmodligen var det ändå enklast för metodisterna att driva sin verksamhet eftersom Metodistkyrkan i Sverige blev godkänt som legalt samfund enligt dissenterlagarna. Därmed fick samfundet en officiell prägel och kom att stå mindre i opposition gentemot Svenska kyrkan.

Uppenbart är att den sjudande verksamhet som väckelsen innebar på många olika håll blev till en allvarlig utmaning för Svenska kyrkans präster och församlingar. Inte sällan var väckelsefolket övertygade om att prästerna tillhörde anstiftarna till bråken som uppstod runt möten och samlingar. Förföljelse, skadegörelse och misshandel förkom. När konventikelplakatet först mildrades och sedan upphävdes dröjde ändå motsåtndet kvar mot att vanligt folk samlades på egen hand för att ägna sig åt gudstjänster och andlig uppbyggelse.

1859 blev LA Anjou biskop i Visby stift och han uppfattades som någorlunda öppen och samtalade med olika väckelseföreträdare. Han manade till och med prästerskapet att lämna baptisterna i fred. Det fanns nämligen tecken på att präster var med och såg till att väckelsefolket hade det svårt. Till och med Jöns Hjorter, ledaren för den enda genuint inhemskt gotländska rörelsen Hjorterianerna, fick sina möten störda med sten som kastades genom rutorna. Det berättas också att han vid flera tillfällen var nära att bli skjuten.

Man kan ta Slite baptistförsamling som ett exempel på den hårda attityden från kyrkligt håll. Där bildades en baptistförsamling redan 1860 i bröderna Montelius en tidigare kroglokal. Motsättningarna blev oerhört starka. Så till den grad att man även såg till att med tvång föra barn till Svenska kyrkans dop. År 1861 förrättades faktiskt ett tvångsdop hos Frans och Helena Montelius och några år senare hos familjen Falk (enl uppgifter i Slite i brytningstid, Roger Öhrman, Karlstad 1987).

En välkänd person som bidrog till den gotländska väckelsen var den från fastlandet inflyttade vagnmakaren Axel Samuel Reichnitzer (vars efternamn finns med många olika stavningar i litteraturen). Han bosatte sig vid Suderkvie i Grötlingbo där man gjorde om ett hus till gudstjänstrum. Flytten till Gotland lär ha berott på att Reichnitzer i Stockholm hade mött en person från Visby (Jakob Siltberg). Väl i Visby välkomnades han att predika i Siltbergs hus där en grupp troende möttes. Problem uppstod bland annat därför att mötena stördes av skränande mobbar. Siltberg var färgad av den Rosenianskaväckelsen och förblev luthersk predikant. Reichnitzer anslöt sig senare till den baptistiska rörelsen.

När den metodistiska etableringen någon gång på 1870-talet tar riktig fart på Gotland så var det med mindre motstånd och konflikt i bagaget. Men självklart beskrivs detta historiska skeende starkt färgat av tillfredsställelse och glädje på följande vis (Metodismen i Sverige af J. M. Erikson, Stockholm 1895).

På Gotland utbredde sig metodismen under denna tid såsom aldrig hvarken förr eller senare. Wisby var centralpunkten, men predikanterna vore stationerade äfven på Östergarn och i Buttle eller Sjonhem. Predikanten i Wisby gjorde vidsträckta predikoresor, och öfverallt blefvo syndare omvända och nya föreningar bildade. Äfven predikanterna, J.P. Danielsson och C. G. Rydberg, verkade med mycken framgång. Dessutom deltogo flere lokalpredikanter, bland hvilka må nämnas A.J. Gustafsson, i arbetet. Så stort var intresset att och så mäktig Herrens kraft att väcka och frälsa syndare, att nästan vid varje möte någon frukt förspordes. Ordet anammades villigt, och man gaf sig ej tid att kritisera predikantens person eller framställningssätt, blott det var tydligt att han predikade ”full, fri och närvarande frälsning.” Både omkring Wisby så väl som i söder som norr och öster höjdes det macedoniska ropet. 

En lokalpredikant hvilken under vintern 1872 oupphörligt reste omkring, utsträckte sin verksamhet äfven till Fårö, der ock några vunnos för Herre. En annan lokalpredikant arbetade vid Slite och i det närbelägna Boge. Så besöktes Kapellshamn och andra angränsande platser. I Lummelunda, Follingbo, Träkumla, Sjonhem och Buttle underhölls regelbunden verksamhet, och äfven till det icke långt ifrån Wisby belägna Stenkumla – dit ingen lekman förut dristat begifva sig för att förkunna frälsningens budskap – blef ett fält öppnadt. Imellanåt besöktes jemväl det sydligt belägna Wamlingbo. Allestädes verkade Herrens ande med det förkunnade ordet, och sanningen slog rotfäste i hundratals hjertan.

Men för många av frikyrkorna fortsatte förföljelse och avståndstagande långt in på 1900-talet. Min far, Carl-Bertil Stenström, som växte upp i Roma (han föddes 1917) berättar om hur pingstförsamlingens möten regelbundet stördes: Vid den här tiden ägnade pappa (Oskar Stenström) alltmer tid åt väckelsen. Han bildade församling i Roma, Visby och flera ställen på Gotland. Mötena hölls i vårt hem. Salen och norra rummet blev mötesplats. Det var ständigt folk hemma. Det bads och ropades till långt in på småtimmarna. Ibland kunde det vara svårt att hitta en plats att sova. I sångföreningen sjöng mina föräldrar och även Gertrud och Carin. Pappa vid orgeln och mamma och flickorna med var sin gitarr. Det var så mycket folk på mötena så de fick inte plats inne. Utanför samlades Romaungdomar. Innanför sjöng man: ”Han skall öppna pärleporten så att jag kan komma in”, och utanför sjöng ungdomarna den just då populära: ”Ska vi gå in i den gula paviljongen, där guden Amor själv sedan länge sitter fången”. Vårt hus var ju gulmålat, så de tyckte väl det var en passande sång. En morgon när mamma drog upp rullgardinen fick hon se, vad som hänt med hennes blommor, då grät mamma för de var totalt nedtrampade. Om jag inte minns fel var det dalior i rabatten.

Badanstalten som eldade på väckelsen

Många enskilda människors insatser blev helt avgörande för väckelsens framgång på 1800-talets Gotland. Ibland blev företeelser man knappast skulle kunna fantisera fram av särskilt stor betydelse.

Visby var en exotisk plats under 1800-talet. Det var nog förenat med betydligt svårare strapatser än dagens turister behöver utstå. Idag finns det bekväma fåtöljer, restauranger och kiosk, filmvisning och mycket annat. Resan tar dryga tre timmar. Under 1800-talets mitt kunde en färd med ångfartyget Gottland ta upp till 18 timmar.

En del av öns besökare kom för att kurera sin vacklande hälsa. Vid badanstalten i Visby, söder om hamnen och nedanför Palissaderna, verkade en läkare vid namn A F Melander (eller Mellander). Han var både troende och from vilket medförde att han också använde badinrättningen för att anordna möten. Det är omvittnat hur man satt i Palissadernas sluttningar ned mot havet och höll möten och sjöng psalmer.

Såsom en mycket viktig härd för den uppflammande andliga elden var vid samma tid d:r Mellanders badanstalt i Visby. Sommartid möttes där i herren brinnande män och kvinnor ur olika samhällsklasser från Nordens alla land och äfven från Norra Amerika. Doktorn själf hänvisade med sällsynt allvar de sjuka till Kristus såsom själens och kroppens sanne läkare; och i den grönklädda sluttningen mot det öppna svalkande hafvet samlade man sig till sång, bön och bibelsamtal… Här funno många sin frälsare för första gången och buro sedan med sig utåt ön och till fastlandets fridens glada budskap. (Den Inre Missionens Historia, III:2, s 2836 f)

AF Melander, PM Elmblad och AP Falk var med och grundade Visby Missionsförening år 1859. 1860 införskaffades en tomt och ett par år senare stod ett missionshus färdigt. Att det alls blev möjligt berodde på stöd från badgäster, en skänkte hela 2000 riksdaler, och på bildandet av en syförening som sålde sina alster vid samlingarna i Palissaderna. Därtill kom understöd från vänner i Stockholm.

Prästen CJ Norrby, sedemera uppsaliensisk teologiprofessor, var populär präst på Fårö. Han fick tjänst vid Visby domkyrka och kom att engagera sig mycket i Missionsföreningen. Hans hälsa vacklade och när han 1863 för hälsans skull behövde resa utomlands föreslog han vid ett möte där 400 personer deltog att föreningen skulle anta ett stadgeförslag han hade utarbetat. Som präst ville han att föreningens vardagsskola (en tidig friskola) skulle stå under Skolrådets överinseende. Men Melander, Elmblad och Falk motsatte sig förslaget till stadgar.

Norrby yttrade då följande: Emedan missionsföreningen, såsom mig nu är bekant, icke vill underordna sig de kyrkliga myndigheterna, och den sålunda är inne på en farlig afväg, måste jag i avskedets stund giva mina åhörare en allvarlig varning för denna verksamhet. Att beträda den kyrkliga söndringens väg därom kan jag under inga villkor vara med. Flyn villfarelse och söndring!

Vid nästkommande möte infann sig endast 7 personer! Allt var sålunda inte frid och fröjd. Det pågick efterhand en allt mera påtaglig kamp mellan de mera lutherska krafterna som inte ville se väckelsen bryta sig loss från Svenska kyrkan och de som kom att omfatta PP Waldenströms försoningslära.  Missions- och nattvardsföreningarna gick till slut isär. Ena grenen blev Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) och den andra blev till Svenska Missionsförbundet.

Splittringen på Gotland blev till sist ett faktum. Det definitiva brottet ägde rum under 1870-talets början. Kontraktsprosten GE Alfvegren blev anhängare till Waldenströms försoningslära. Alfvegren satt ordförande vid missionsmötet i Visby 1877 då det blev bråk. Han fick så mycket motstånd under mötet och blev av kolportören Sundin med flera beskylld för falsk lära och separatistisk avvikelse. Till sist lämnade han först klubban och sedan mötet tillsammans med dem som tänkte i samma riktning.

Som man kan förstå blev prästerskapet efter brytningen mera vänligt stämda mot Gotlands missionsförening. Det hette senare att metodister, baptister, missionsföreningens vänner och de statkyrkligt sinnade vände sig gemensamt mot den nya rörelsen, dvs de ”enade sig med världen i att fördöma och förkättra de sk waldenströmmarna”.

Väckelsen som förvandlade Sverige

Morgondagen bär med sig ett möte. Föreningen Kapellmästarna samlas till sommarens kyrkkaffe. Vilket är en av höjdpunkterna i det långa radband av händelser som inträffar och äger rum under tre alltför korta månader.

Kapellmästarna ska denna gång få eine kurze einführung (jag har förstått att man ibland kan slänga in några tyska glosor för att visa bildningens dagsform) i den svenska frikyrkans historia. Då ska rent av några av väckelsens sånger sjungas.

Träffen påminner mig om hur grunda kunskaper många kyrkliga vänner har vad beträffar frikyrklighetens framväxt och olika grenar. Vad vet då folk lite till mans? Förmodligen har de försvinnande och begränsad insyn. Speciellt som detta med frikyrkan varit så laddat och ibland undangömt och förnekat. Även mina insikter är begränsade. Jag ser begränsat och endels trots att jag hela livet försökt följa frikyrkans olika trossamfund och deras utveckling.

Vad fick då väckelsen på Gotland att sätta fart och spira? Otänkbart är det inte att sjömännen som återvände från det stora landet i väster och kommit i kontakt med andra traditioner och sätt att uttrycka sin fromhet på gjorde starkt intryck. Betelskeppet i New York blev betydelsefullt eftersom där blev många svenskar berörda, ja, omvända eller nyfrälsta. Terminologin är svajig, men så var upplevelserna av en art som dessa öbor aldrig tillförne träffat på. De återvände uppfyllda och entusiastiskt drivande.

Man kan nog tänka sig att hungern efter något annat kan liknas vid den hunger efter det förbjudna, som fanns bakom den rivna muren och den söndervittrande järnridån. Allt västerländskt verkade lockande och inbjudande. I det relativt statiska och konservativa ö-samhället innebar väckelsen att något nytt hade kommit. Man var inte längre bunden av gamla normer och konventioner. Maktens män i kyrka och samhälle var inte längre allenarådande. Något annat var på gång.

Jag tänker mig att nutidens människor kan känna igen sig i de känslor som kunde tränga sig fram. De var nog besläktade med den förhöjda känsla av sammanhang och närvaro, av att livet är mera verkligt än annars, som kan infinna sig när man prövat till exempel mindfulness eller mött någon annan företeelse som har förklaringskraft och kan förvandla enskilda människors liv. Den enskilda människan var inte längre fången och kedjad, inte bunden för all framtid genom sin plats och roll, av sin födelse och uppväxt,. Bojor kunde brytas, nya mönster etableras. Lantarbetaren och drängen var lika god som storbonden eller tjänstemännen. Människan nedtryckt under maktens pyramid var barn till himmelrikets konung! Hade blivit kallad vän av Herren själv. Var kallad och sänd in i nya uppgifter.

Motreaktionen lät inte vänta på sig. Kraftfullt förföljdes väckelsens folk. Mötena stördes. Sten kastades genom fönster bakom vilka man studerade Guds ord utan präst och firade gudstjänst. Några väckta präster försvarade det nya, till och med separatisternas starka avståndstagande från kyrka och barndop, och de förklarade att något annat var inte att vänta så förfallen och okristlig som kyrkan och prästerskapet blivit.

Människor fick framtidstro och hopp. De vågade trotsa etablissemanget och blev inte sällan lika djärva och modiga som de ursprungliga lärjungarna. De blev lemmar i en relativt klasslös gemenskap där man åtminstone i början kunde uppleva att en var så god som en ann. Människors lika värde slog igenom och "enkla" och självlärda människor fick förtroende som ledare och lärare. Församlingarna som växte fram överallt blev till skolor i samhällskunskap och en övning i att umgås över gamla gränser. Många skollärare som blev väckta förlorade sina arbeten och startade frikyrkliga friskolor. I Vardagsskolorna lärde man barn läsa, skriva och räkna och mycket annat vid sidan om undervisning i trons elementa. Mig förvånar det ständigt att ingen i friskoledebatten hänvisat till dessa lokalt framvuxna folkrörelseskolor. Redan där och då bröts för en tid skolmonopolet.

Den som blir nyfiken kan väl leta reda på Projekt Runeberg och Inre Missionens Historia. Där finns mycket tänk- och läsvärt att begrunda!

Bönens dörrar på vid gavel

Morgonbön, bordsbön och aftonbön är det levande böner månntro? Levande i meningen att ett antal människor ber bittida, vid måltider och sent. Många vuxna människor fick lära sig att be redan som barn. Men när de blev vuxna la de av det som ansågs barnsligt. Av någon anledning åkte bönerna också ut då. Vuxna som inte ber själva kan inte heller lära sina barn att be. Det håller inte att påstå att bön är bra och viktigt men själv bryr jag mig inte.

Bönens väg är en öppning i mörkret för den som behöver ljus och hjälp. Många barn skulle må så mycket bättre om de hade fått bönens och förtröstans gåva av sina föräldrar. Till och med i utsatthet, övergivenhet och anfäktelse får den bedjande kontakt och gemenskap. Ty Herren Kristus kommer nära. Upplevelsen är ibland omvälvande stark. Tänk att bördor lyfts av, att det blir lättare att andas och att kraft och energidepåerna fylls på.

Förmodligen skulle mätningar av bönens plats och ställning i människors liv vara en väl så god mätare på hur det står till med den kristna tron som den vanliga kyrkliga statistiken. Men kanske är det tur att få sådana siffror cirkulerar. Det vore alltför deprimerande att veta hur snabbt denna vitala dörr till andligt liv har slås igen. När vi istället borde öppna dessa bönens dörrar på vid gavel!

Bönens välgörande väg

Upprörd är lätt att bli. Saker irriterar. Oroar. Får känslor av olust och obehag att stiga fram. Hjärtat slår lite fortare och pulsen galopperar. Blodtrycket ökar. Andningen blir hastigare och andetagen grundare. Då besinnar jag mig. Ska jag verkligen låta det där som stör mig så få ta kontrollen över min kropp? Ska de som gjort det ena eller andra tillåtas påverka mig så starkt?

Så jag sätter mig ned med ryggen rak. Knäpper händerna i knät. Andas in långsamt och djupt. Riktar mina tankar, hela min varelse, mot Gud. Ilskan och irritationen minskar, släpper taget, viker undan. Alla mina synpunkter, allt tyckande minskar på samma sätt, släpper taget och viker undan. Just i detta ögonblick, i detta nu, är jag mera stilla än på länge.

Ting ur mitt undermedvetna stiger upp mot ytan. Som bubblor. Där finns lagrad sorg. Djupt vemod och misströstan. Hat och  avundsjuka. Även en och annan glimt av lycka. De spricker och försvinner. Jag är. Med stillheten kommer öppenheten för det heliga, Jag lyssnar för första gången på länge. Lyssnandets bön.

Att mindfulness blivit populärt kan man förstå. Och olika meditationstekniker likaså. De används för att rensa, rena och rekreera själen. Som en sekulär bön. Men att de blivit så framgångsrika får nog tillskrivas bönens avtynande. Så jag ber att bönen ska återupptäckas som en god väg att möta Guds DU.

Ut i världen på schemalagd tid

En förmiddag runt kaffebordet blev till ett längre samtal om kyrkans situation. Ingen som läst den här bloggen blir väl övermannad av förvåning? Det är ju inte mycket annat än kyrka, kyrka och kyrka. Det speglar riktigt bra vad som fyller synfältet, engagemanget och tankarna. Men nu under det stora solskyddet som fladdrade i de friska vindarna var vi flera med olika inblickar i olika församlingars tillvaro som berättade för varandra om våra intryck.

Arbetstider och scheman har blivit viktigt. Så betydelsefullt att det understundom kan verka som om det är överordnat uppdraget. Detta att arbeta tills uppgiften är slutförd och att finnas till hands, vara närvarande i församlingen och dess liv, har blivit svårare. Eller mindre intressant? Reglerad arbetstid i all ära, men den har inte bara komplicerat livet i församlingarna utan därtill knuffat kyrkan bort ifrån kallelsemedvetandet. När arbetstiden är slut för dagen går vi hem och stänger av våra telefoner... Eller?

Sedan ska vi förkunna om kallelsen som gör allting nytt och sänder oss ut i världen. Bara det sker inom schemat är det hemliga förbehåll som umera tar allt större plats. Vi frågade oss just där och då om detta är en rättvisande bild. Är den det. Inte alldeles otroligt.

Kyrkan som inte lägger ut på djupt vatten

Ur en ny predikan på ordrik:

Jag vet inte om ni la märke till det

men Jesus ville att de skulle ro ut på djupt vatten

På djupt vatten skulle näten kastas

inte i strandkanten, på det grunda vattnen

Ibland får jag för mig att alla vi som utgör

Svenska kyrkan håller oss så nära stranden

att vi aldrig får något flyt

Vi jobbar inomskärs, på allmänningen

där så många andra håller till

Det är som om vi hellre talar etik och moral

och förordar vad man ska tycka i alla möjliga frågor

än ägnar oss åt Guds tjänst, åt att fånga människors

sinnen, väcka deras intresse och sinne

för evangeliets frälsande Herre  

Varför saknar kyrkans medlemmar lust att gå i kyrkan?

Kyrklig sed är uttryck som kommit ur allmänt bruk. När jag har hört den använd har det nästan uteslutande handlat om det regelbundna gudstjänstfirandet och enbart undantagsvis om kyrkliga handlingar och andra bruk. Att termen inte används så mycket beror nog på att kyrkogångsseden och -vanan som uttrycket hänvisar till är bruten. Kaputt!

Forskarna som följer kyrklig sed inom Svenska kyrkan har ett mera diversifierat begrepp där man noggrant även följer och studerar utveckling och förändring av dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Den stora studien av kyrklig sed administreras och ansvaras för av Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv. Man kan få reda på häpnadsväckande saker om hur seder förändras. Till exempel att 1962 hade endast 11 procent av kyrkorna julkrubba. År 2002 hade situationen totalvänt. Då hade 92 procent av kyrkorna julkrubba!

Men alla kyrkliga handlingar och bruk är beroende av att det finns en levande kyrka med ett fungerande och regelbundet gudstjänstliv. Länge använde kyrkoordningen det regelbundna gudstjänstlivet som bestämning för en församling. Utan gudstjänstliv ingen församling. 

På motsvarande sätt borde man kunna säga att med ett klent gudstjänstliv en klen församling. Och med ett blomstrande och livaktigt gudstjänstliv en prunkande och aktiv församling! Den som på något sätt följt gudstjänststatistiken de senaste decennierna blir tvungen att bedöma snart sagt hela Svenska kyrkan som en klen kyrka med ett klent församlingsliv. Detta alldeles oavsett hur mycket verksamhet man producerar med därför anställda verksamhetsproffs eftersom sådan verksamhet bör vara, ska vara, ett utflöde från församlingens möte med Gud, med den uppståndne i mässan. Om inte den kopplingen är den primära och motiverande blir kyrkans arbete likt vilken förenings arbete som helst med nit att göra gott. Vilket i och för sig är en god sak, men något annat än kyrka och diakoni.

Det finns visserligen ampra bibelställen om vikten av att först ge allt åt de fattiga eller om att det allra viktigaste egentligen är att besöka de fängslade och föda den hungrige. Men det är att förstå som ett avklädande av de som vill vara de främsta men vars liv och handlingar visar att de inte bryr sig om de som far illa eller är särskilt utsatta. Handlingarna är ingen ersättning för tro och Gudsrelation. 

Så varför kommer de kyrkotillhöriga inte när det ringer? För att de inte tror? För att de inte tycker det är kul? För att de inte har lust? För att de har annat för sig?

Skärpning Expressen!

Åsiktsmaskinen Eric Erfors levererar På Expressens ledarsida  osedvanligt ofta nya och uppseendeväckande påståenden. Ha synpunkter och påstå saker om allt möjligt är inte särskilt svårt. Jag skulle kunna påstå att Erfors ofta talar i nattmössan och att han inte här särskilt väl på fötterna. Han belägger inte sina påståenden och får nog slita en hel del om han på minsta sätt ska kunna leda i bevis sina senaste verbala fyrverkeripjäser.  

Eric Erfors skriver om Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen där hon föreslår en lång rad åtgärder för att förhindra våldsbejakande extremism, särskilt vill hon agera i samband med att människor rekryterats och rest från Sverige för att delta i terrorgruppers krigföring. Låt mig citera:

Sen är det bara att konstatera: Sent ska KD-syndaren vakna! Busch Thor vill dra in de offentliga bidragen till organisationer och religiösa samfund som främjar och legitimerar våldsbejakande extremism.

Vilket parti med pingstvänner i spetsen har då ständigt stått på barrikaderna för ännu mer skattepengar till religiösa samfund? Jo, just det, Kristdemokraterna.

Och på så sätt har ytterligare miljoner kunnat fördelas till islamistiska extremister. Även olika fundamentalistiska kristna samfund har fått sin beskärda del av kakan och med skattemedel sponsrats i sitt arbete för att diskriminera kvinnor och homosexuella.

Hur tänkte han? Att muslimska församlingar i Sverige som får stöd av något slag, jag förmodar att skribenten syftar på medlen som fördelas via SST, därmed kan avsätta pengar för islamistiska extremister? SST har tre stödformer: organisationsbidrag, verksamhetsbidrag och projektbidrag. Här finns redovisning av stödet 2014 och Erfors kan tycka men knappast övertygande visa sina påståenden! Menar Erfors rent av på fullaste allvar att församlingarna i Sverige direkt eller indirekt är fördolda baser för islamistisk terror? Hela resonemanget är unket och fördomsfullt!

Påståendet om stöd till fundamentalistiska kristna samfund som diskriminerar kvinnor och homosexuella är en direkt brottsanklagelse. Det är i lag förbjudet att diskriminera på grund av kön eller sexuell läggning. Vilka dess brottsliga samfund är har ledarskribenten inte haft anständighet nog att berätta. Smutskastning på bred front kan nog få det att stänka på flera kristna samfund, det kanske är den infama strategin? Ändå har Expressen en hel stab av reportrar som skulle kunna idka granskande journalistik och belägga sådana brott! Men det gör man inte. Det är då jag undrar om det är riktigt ärligt och sant att hävda att minsta lilla bidrag till vissa samfund fungerar som sponsring av en aktivt pågående diskriminering? Så kan det inte vara. Icke. Men meningen är inte att det ska vara ärligt och sant. Tidningen är förmodligen nöjd bara dumheterna väcker uppmärksamhet och reaktion.

Erfors igen: Att i sammanhanget ge grönt kort till kristen extremism och bara tala om muslimsk är direkt motbjudande. Religionsfrihet måste också innebära att de religiösa samfunden står fria från staten.

De här kristna extremisterna som får stöd vilka är de? Expressen borde åtminstone ha anständighet nog att se till att anklagelser inte slungas ut som i solkig dimma utan att den kristna extremismen nämns vid namn så att en verklig debatt i sak kan äga rum. 

Som en sista krumelur detta: Skulle bloggen stillsam denna dag använda Erfors debatteknik så vore det enda logiska att ställa samma krav på press- och tryckfriheten som på religionsfriheten. Vi får ingen pressfrihet förrän alla tidningar står fria från staten, dvs inte får något presstöd och inget distributionsstöd?! Skärpning Expressen!