Sjuka och förbön

Inte behöver det bero på åldern. Inte alltid heller på hur man har levt. Ibland bara det händer. Utan förvarning. Människor blir sjuka. Just nu är det flera vänner som är svårt sjuka och det på olika sätt. Deras tillstånd färgar det egna livet. Som en sordin på en violin. Ett raster som tar ner glädjeämnena en smula och ökar på oro och medkänsla. Inte för att det ser så mycket ut för världen, men be för dem kan jag i alla fall. Ibland berättar jag för dem, särskilt när jag vet att de själva är bedjande människor som är övertygade om bönens makt. Om tron är mer oartikulerad eller osynlig ber jag ofta utan att säga något till dem jag blivit förbedjare för....

Ibland skulle man vilja hälsa på dessa svårt sjuka, men avhåller sig när det är osäkert hur mycket de orkar med. Skulle jag skickat en blomma? Ett kort? En liten hälsning bara? Ibland är sjukdom nästan som med döden. Människor blir mera försiktiga, vill inte störa, vet inte vad de ska säga och låter därför bli. Vilket sällan är ett bra alternativ. Varje tecken på medkänsla och att någon inte är bortglömd kan vara ofattbart värdefullt för den det gäller... Jag vet!

På bloggen har jag för länge sedan berättat om faster Hildur, en rekorderliga gammal tant bland min frus släktingar. Hon var den klassiska bedjande äldre damen som förlitade sig på bönens makt och på den uthålliga bönen. Då var jag den som bads för. Och hon bad så mycket och intensivt att det blev ett hälsohot för henne själv. Men tänk att ha varit så om- och innesluten i förbön! Vad det betydde! Vilken förmån...

Även när jag talat med Vår Herre om människor som inte stått så nära eller som jag till och med haft svårt eller mycket svårt för, så har bönen påverkat. För mig har bönen lett till en förändrad inställning till flera av dessa personer. Det är som jag försonats med dem och kunnat börja se dem en aning utifrån Guds synvinkel som älskade människor. Det låter nästan övermaga. Har man blivit drabbad på något sätt av sådana människor betyder det inte att allt försvunnit, men att det nu finns fler perspektiv som samverkar...