Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?
- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.
Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.
I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.
På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.
Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.
Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.
I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.
Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.
På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.
De höga valven kan ännu erbjuda frisk luft och bra med syre för den kristna tron. I gudstjänsten lever kyrkan. Men apparaten och organisationen behöver inte bara renoveras utan byggas upp från grunden. Om kyrkan ska fortsätta vara kyrka. Med allt fler återvändare från frikyrkan kan det nog finnas hopp. För Svenska kyrkan. Men någon enkel framtid går vare sig frikyrkan eller Svenska kyrkan tillmötes.
