Au Dieu med mässfirandet

Pandemin har gått fram som en slåttermaskin. Vad nu en slåttermaskin är för den urbana befolkningen. Kanske kunde högtrycksspruta användas istället? Hur som helst, antalet högmässor och mässor har rasat med rekordfart. En anledning är inskränkningen till 8 deltagare vid gudstjänster och Öppna kyrkor. Där sitter de i Örebo Nikolai och Olaus Petri kyrkor med plats i var och en för 6-700 personer och med en takhöjd som slår varenda affär, butik och restaurang med massor av kubikmetrar! Där behövs teaterkikare för att upptäcka sina gudstjänstfirande syskon. Nu för tiden ekar det verkligen om psalmsången. Skäms regeringen! Detta är en alltför långt gången inskränkning av rätten att utöva och praktisera sin tro, sin religion. Bara ät- och konsumera-religionerna har fått arbeta vidare med hyfsade villkor. Människan lever faktiskt inte av bröd allena!

I Örebroperspektiv ser det ut som följer: I Almby församling erbjuds en torsdagsmässa. I Längbro församling är ingen mässa annonserad. I Mikaels församling annonseras ingen mässa. I Nikolai församling ska KG Hammar predika i en gudstjänst. Förklaringen? Det är radiosänt. Ingen mässa annonserad. I Olaus Petri församling erbjuds 4 mässor (!) under söndagen och därtill en onsdags- och en torsdagsmässa. I Edsbergs m fl församlingar annonseras ingen mässa. I grannpastorat ser det ut så här: I Axbergs och Glanshammars församlingar annonseras ingen mässa. I Tysslinge församling annonseras ingen mässa. För övrigt i  predikoturerna i NA den 19 februari: Asker-Lännäs ingen mässa, i Askersund-Hammars församling ingen mässa, i Bodarne pastorat är en mässa annonserad, Knista församling, ingen mässa, i Kumla pastorat ingen mässa, i Kvismare församling ingen mässa, i Lerbäck-Snavlunda pastorat är en mässa annonserad, i Näsby Fellingsbro pastorat ingen mässa, i Sköllersta församling ingen mässa. i Viby församling firas en högmässa!

De flesta av ovanstående församlingar ligger i nattvardsväckelsens Strängnäs stift! Man kan undra om detta blir knäcken och undergången för högmässofirandet i denna del av Svenska kyrkan. Viby och Olaus Petri församlingar sticker verkligen ut i sammanhanget. Viby är nyskapande och annonserar följande: Drive-in-kyrka; Parkera vid Församlingshemmet och följ gudstjänsten via storbildsskärm och bilradio. Nattvard och kyrkkaffe delas ut till bilarna på ett coronasäkert sätt...

Prioriteringen gick upp i tunn luft

Bloggen stillsam har nog blivit alltför personlig, rent av privat. Läsarnas antal minskar stadigt. Men det kan säkert vända. Skam den som ger sig efter mer än 10 års bloggande. En gång fick jag rådet inför att skriva ledare i Kyrkans tidning att inte vara förmer än att kunna skriva om de egna erfarenheterna ända in i vardagen. Varför? Jo, därför att de som läser inte lever enbart i ideologier och politik utan även som personer, var och en med sin vardag.

Hela nationen har sina ögon riktade mot vaccinfördelningen och de olika faserna. I mitt fall kändes det betryggande när det meddelades att dialysaptienter och deras hemgrupp skulle prioriteras. Priorieringen i praktiken visar sig först för dem upp till 64 års ålder eftersom de lyfts upp till fas 2. De över 80 år som dialyseras gick på pur ålder in i fas 1 och var därmed på grund av sin ålder de mest prioriterade. Ingen högra fas fanns. Vi som befinner oss mellan 64 och 80 fick samma behandling, dvs att vår ålder gav oss vår placering bland alla andra oavsett risker över 64 år. Vi fick alltså plats i fas 2, dit också de under 64 sorterades. vilket lyfte dem ur ålderskategori och bevisligen blev de något prioriterade.

Vi borde naturligtvis ha skaffat oss hemtjänst utöver den synnerligen allvarliga och riskfyllda njursjukdom vi lider av för att i realiteten ha blivit prioriterade. Tidigare på bloggen har jag berättat att vi varannan dag möter minst tre andra patienter liggande i samma sjukhussal och vi möter vanligtvis minst två ibland upp till 4 ur personalen, sjuksystrar, undersköterskor och läkare. Vi exponeras och har från början urkassa immunförsvar.

Men, det känns ovärdigt att börja tävla om platserna och försöka tränga sig före. Prioriteringen gick upp i tunn luft (en anglicism, varför inte anglikanism, utifrån begreppet thin air) eftersom vi inte får försteg när vi bokar - där gäller först till kvarn inom de grupper som räknas upp. De som har möjlighet att kasta sig över bokningstiderna den dag de släpps. Man får se det som en övning i ödmjukhet, i lugn och tålamod. Tids nog blir det allas tur. Tur att det alls finns vaccin, för det gör det väl...?

Rasistisk (?) färg bör målas över

Nu är konstvärlden i fokus - igen! Uppenbarligen har ett rum benämnt Vita havet blivit omdebatterad då åsikten att ordet vita i Vita havet kan uppfattas som rasistiskt eller åtminstone antyda rasism.Professor Sara Kristoffersson har hävdat att benämningen inte har ett dugg med rasism att göra. Vågorna går höga.

Här ett ev. möjligt konsekvensbeslut som skulle kunna råka bli av om ord blir så laddade att de förvandlas till något rasistiskt. Från högsta ort meddelas att från och med den 1 mars ska vit färg förbjudas på Konstfack (obs ironi!) i alla slags konstformer som skulptur, målning, snideri och väggbeklädnad. Alternativa färger som får brukas vid övermålning (av det v--a) är blandfärger som violett och grönt. 

Samhället påverkas på sikt. Därför blir det följdverkningar. Man får inte längre blekna och bli vit i ansiktet. Randig får man dock bli. Andra kulörer påbjuds. Vita lögner ska numera kallas grå. Vita Bergen och Vitabergsparken ska byta namn till Bergen och och Parken. Vite ska inte länge kunna utdömas. Brune blir den nya benämningen. Bakgrundsfärgen på alla datorer ska bli grönt. Kopiepapper bestäms till olika rosa nyanser.

Så börjar vår sköna nya värld!?

Militär och kyrklig klädkod

Prästen dök upp vid begravningen som skulle genomföras med illröda strumpor och sandaler. Iögonenfallande, som man säger. I Karlstad utmärkte sig någon vid prästmötet genom att bära snickarbyxor istället för påbjuden kaftan. Hur präster klär sig är ett samtalsämne som är allmänt förekommande. När de svajar långt utanför förväntningar och tradition kommer tungorna igång.

Även i kyrkorummet händer det att märkliga ting förekommer. Mässan firas vid ett naket altare, utan altardukar, med en vardagsklädd präst utan liturgiska plagg, som hade personen bara råkat hamna där. Det händer att manlig kyrklig personal föredrar att ha stickad mössa eller keps på sig även i kyrkorummet, framför att vara barhuvad. Det blir tydligt att förebilden smittar av sig när konfirmandbänken är fylld av ynglingar med keps på skulten.

I det svenska försvaret är ordningen en annan. Vid korsordslösandet behövdes information om ett militärt plagg så det blev till att söka på nätet. Döm om min förvåning när ett 400-sidigt dokument dök upp: Reglemente, Uniformsbestämmelser 2015. Detta var ett fynd, en sällsynt gåva, som skulle förgylla några timmar av mitt liv! I förordet kunde man läsa vad överbefälhavaren anser: Vår samhörighet grundas på vår gemensamma värdegrund, den unika militära professionen och dess tydliga attribut. Uniformer och annan igenkännbar klädsel är därmed symboler som förenar och förpliktigar. Skulle man överföra detta tänkande till kyrkan börjar det svindla. Tänk om det fanns ett reglemente åtminstone för kyrkans vigda ämbeten... Till exempel att persedlar från olika uniformssystem inte får blandas. Hur skulle det då bli med birettor och kalotter?

Vid enskilt uppträdande får privat ryggsäck, axelremsväska och portfölj i diskret färg (blå, brun, grön, svart) bäras till strids- och arbetsuniformer (1.2.6.4 Väskor och paraplyer)

I avsnittet om tillpassning kan man läsa: Långbyxor anpassas så att pressvecken framtill faller rakt över skodonen. Långbyxor är skurna så att längden vid klacken är något lägre an vid framdelen... Även skorna behandlas: Lågskor och skodon för paradbruk poleras till högglans med svart skokräm. Skokrämen appliceras i cirkulära rörelser med fuktad och väl urvriden putstrasa eller bomullstuss. Skokrämen inarbetas efterhand i flera tunna lager intill önskad glans uppnåtts....

Vill man veta finns det regler för motorcykeldräkt, snödräkt, mekanikerdräkt och riddräkt! Svenska kyrkan kanske inte behöver 400 sidor för att reglera hur kläderna i kyrkan ska se ut och användas. Men lite ordning är inte att förakta eftersom anarkismen och individualismen har ganska stort spelrum och det uniforma och gemensamma bruket är nedtonat till rekommendationer och påbud, vid enstaka tillfällen. Inte ens regler om hur kaftaner och talarer kan och ska se ut tycks finnas och blir därför inte heller efterlevda. Tid för förändring och ett härligt junfruligt område att utforska och reda upp!

Konsten att förlora

The noble art of loosing, är det demokraternas senaste strategi för att på lång sikt bli av med Donald Trump som politisk maktfaktor? Hur ska man annars förstå att rättegången i senaten drevs igenom och genomfördes med vetskap om att republikanerna skulle lyckas frikänna Trump? 

En sådan förlust till och Trump är körd kan ha varit kalkylen. Uppmärksamheten för Trumps negativa sidor och exponeringen av det våld han lyckades få i rullning kan ha bedömts som så värdefullt och skakande att någon come back för populisten Trump skulle bli omöjlig. 

Att förlora ett slag avgör ibland, men sällan, hela kriget. I en konflikt som pågår länge behöver man ha hela bilden och det långsiktiga perspektivet klart för sig. Det kan vara strategiskt att ta en förlust för att senare och möjligen i ett annat sammanhang (rättsväsendet) bli vinnare. I ishockeyturneringar lär det ibland ha varit klokt att förlora en match för att i ett senare skede få svagare motstånd. Taktikistkt och strategiskt tänkande leder till sådana slutsatser. Det kan till och med vara så att en förlust motiverar och mobiliserar den förlorande sidan så att striden vänder. I aktuell amerikansk politik är valvinsten så betydande att demokraterna visste sig ha råd att ta smällen med Trumps frikännande. Men det förvånar att man hade så bråttom att ingen grävde djupare bland de anställda i Trumps stab och bland indragna republikaner för att få ovedersägliga bevis på presidentens inblandning i attacken på Capitolium.

Den som lever får se...

  

Vi och Dom revisited

 När man använder orden vioch dom kopplade till varandra finns det komplikationer som kan dyka upp. Tänk om jag som tillhör ett vi sympatiserar med dom? Inte bara i en enskild fråga utan i mycket, hur blir det då. Hur länge kan jag tillhöra detta vi när jag mentalt tillhör detta dom.

Frågan om kärnkraft är en sådan. Jag har länge tänkt att kärnkraft trots alla faror, är något gott. Men i allt högre utsträckning har det gått upp för mig hur man intecknar framtiden inte bara för sina barn utan för 100.000 år. Det är 4000 tusen generationer om räknar fyra per århundrade. Nöjer man sig med tre generationer per hundra år blir de ändå ett svindlande ofattbara 3000 GENERATIONER! Snart är jag inte längre vi med kärnkraftsförespråkarna utan är på väg till dom där som bekämpar detta framtidsvansinne. Ingen vet hur dystopisk framtiden kan bli. Om allt råkar bli omkastat och försvagat vad spelar då kärnkraftsinspektioners noggrannhet för roll? Ingen alls! 

Enbart Barnkonventionen som nästan alla hyllar som framsynt och välgörande för barnen borde räcka för att rida spärr mot kärnkraften. Förmodligen borde meteorologerna höras mer, dom och klimat och väderforskarna. Hur mycket vi än värmer upp planeten finns det risk för en ny istid. Den förra hos oss började för ca 115.000 år sedan och de sista resterna försvann så sent som för 10.000 pr sedan. Grattis till dom som lever då att klara kärnavfallet under jorden när en 100 meter tjock glaciär täcker Sverige! Där istäcket var som tjockast förra gången hade det en höjd på flera kilometer. Jag tillhör dom som bryr sig och inte vi som vill ha mer kärnkraft. Inte längre.

Länge leve VI och DOM!

Vi och dom har det gått troll i! Denna enkla uppdelning demoniseras och förkastas som vore den i sig något rasistiskt eller en metod för förminskning använd i förtryckande syfte. Om Djurgården möter ÖSK (Örebro Sportklubb) i fotboll vore det egendomligt om begreppet vi och dom inte fick användas och vore förbjudet. Vi gotlänningar och dom Stockholmarna kan man behöva säga, t ex under Stockholmsveckan i Visby. Vi som bär glasögon och dom som inte gör det och vi som är fotgängare och de som kör bil kan man också behöva säga. Vi vinterbadare och dom som ännu inte är det...

Vi och dom är med andra ord mycket användbart och kan användas för att i vissa lägen få ordning på tillvaron. Vi som är kroniskt sjuka och dom som inte är det kan jag höra mig själv säga, vi som går i dialys och dom som inte gör det. Stor skillnad i villkor utan att orden innebär förtryck, stigmatisering eller nedsättande utdefiniering!

Vi som skriver på vår blogg och de som aldrig gör det kan man säga utan att det behöver betyda någon avståndstagande kritik av icke-bloggarna. Vi som är aktiva i kyrkan och dom som inte är det kan man behöva fundera över om man utifrån ett församlingsperspektiv vill analysera kyrkans läge och betydelse i det svenska samhället. 

Dom som generellt kritiserar vi och dom har haft otur med sitt tänkande. Uttrycken kan anvädas destruktivt och för att spä på konflikter och klyftor. Men det kan också brukas för att benämna sin verklighet och värld för att bättre förstå alla varför, när, hur och var. 

Länge leve Vi och DOM!

Dialys - igen

Om några minuter tar jag fram stavarna och ger mig iväg mot Universitetssjukhuset i Örebro för dagens dialys. En promenad på 2-3 kilometer. Väl där får jag klä apparaten med filter, slangset, bikarbonat och dialysvätska. Därefter blir jag uppkopplad till en dialysapparat som under 4 timmar låter mitt blod cirkulera och filtreras. 

Den fistel man försökt få till i min arm vill inte få ådrorna att växa till så som de borde. ur att jag har den Centrala dialyskatetern kvar, den som tar och återger blodet i hjärttrakten. Ca 70 liter sänds genom apparaten under en session vilket innebär att mitt blod snurrar runt flera gånger om och därmed blir rengjort från fler partiklar och det vätskeöverskott jag samlat på mig.

Tur att dialysen finns!

Tur att längtan finns

 Längtan låter som en god egenskap. Ordet befinner sig i nuet men siktar mot framtiden. Lite obekvämt i sin position att vara här med en manande önskan att vara någon annan stans. I mitt fall är längtan mångfaldig och fylld av besvär i nuet. Pandemin som tvingat oss att stanna inne längre och mera varaktigt väcker drömmar om varm och ljum luft, grönska på marken och bland träd och buskar, en prunkande koloni. Där kan man stanna ute och där kan man träffa vänner på behörigt avstånd. Längtan till kolonin delar jag med en hel del personer, hos andra är det en längtan till landet, till skogar, sjöar, sommarhus och hagar. 

Längtan efter att slippa sjukhuslunken varannan dag är en annan ständig längtan, hur trevligt det än ibland kan vara och vilken fin omvårdnad som bjuds. Sanningen är att mitt hälsotillstånd är konstant dåligt och orken därefter. Längtan efter att kunna dricka sig otörstig är som en besatthet. Jaga ser framför mig ett stor och kallt skummande ölglas eller vatten som går att bälga i sig. Istället: mitt liv är törst frammanat av att jag bara rekommenderas dricka 5-7 deciliter vätska om dagen. Resten får man i sig genom födan... Tänk att kunna resa sin väg och vara borta mer än ett dygn utan att behöva checka in på dialysavdelningen, vilken dröm!

Ständigt längtar jag efter en god och fängslande bok eller en film som rycker mig in i fantasins och föreställningens värld. De får mig att glömma situationen för en stund. Där i filmen eller boken kan jag röra mig fritt, vara fri från det som binder här. Sedan återvänder insikten om att jag är både välsignad och lyckligt lottad som har tekniker, apparater och personal som kan hålla mig vid liv och ge mig många goda dagar ändå. Otroligt är det. hade jag varit njursjuk på femtio och sextiotalet hade mitt tillstånd varit oändligt mycket mera allvarligt, svårbehandlat och dödligt. Vem vill förresten höra om sådant?

Tur att längtan finns!

Syndare och god?

Latinkunskaperna hos dagens svenska teologer är förmodligen svagare än för femtio eller hundra år sedan. Istället har fraseologin, det man kallade för terminologiskt latin, brett ut sig. En av de latinska ordkombinationer man fick inpräntat i sig under 70-talets teologistudier var uttrycket simul justus et peccator. Luther ska ha myntat uttrycket för att beskriva förhållandet mellan människan och Gud. Samtidigt både syndare och rättfärdig. Syndare genom egen förskyllan, underlåtenhet och arv och rättfärdiggjord genom Kristus

Uttrycket gjorde sig påmint under läsning av dagens intressanta understreckare i SvD av Joseph Sverker. Han skriver utifrån Rutger Bregmans bok ”I grunden god”.

I artikeln kan jag sakna det som för Luther var så betydelsefullt, nämligen människans vilja. Kan hon av egen kraft besluta sig för att älska och tro Gud eller är hon redan från födseln så bortvänd från Gud att det krävs ett ingripande av Anden för göra tron möjlig? När människan beslutar sig för att bli en lärjunge kan det upplevas som att avgörandet var hennes eget, vilket inte hindrar ett gudomligt agerande.

Dagens kyrka tycks överbetona människans förmåga att själv besluta och bestämma över sin relation till Gud. I många predikningar framställs det som om människor bara behöver avgöra sig så kommer tron liksom av sig själv. Att Gud skulle ha något att göra med relationen blir av underordnad betydelse. Bestäm så sker det! Arvet av bortvändhet från Gud tonas ner.

Människans natur blir på likartat sätt framställd som god. Övertygelsen är att hyggliga människor som gör så gott de kan blir självfallet inskrivna i Livets bok och på så sätt belönade av Gud. Astrid Lindgrens ”Fattig bonddräng” uttrycker en sådan tanke att människan i grunden är god och vill väl. Den har blivit mäkta populär trots sina  läromässigt egensinniga idéer.

Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Att synd och skuld under livets gång skulle komma in i ekvationen är en övertygelse som idag är mindre omfattad. Gör så gott du kan så duger det, även inför Gud. I sångtexten blir strävan och slit, gärningarna, rikligen belönade. 

Tanken att goda gärningar väger upp synd och skuld är inte ovanlig bland kyrkans medlemmar. Vid åtskilliga tillfällen har jag frågat ut kyrkobesökare om hur de ser på detta med synd och skuld och fått svar som tyder på att det räcker att försöka, att vilja väl, att anstränga sig en smula. Men i grunden är man övertygad om att "alla ska med" gäller. Godhet blir på något sätt belönad inte bara människor emellan utan också i relation till Gud. Jag kan undra vad Luther skulle ha tänkt om detta...

 

Tugga inte med öppen mun

Tänk efter före har jag hört sägas ska vara klokt och förnuftigt. Ja, att tänka över huvud taget är en aktivitet som knappast syns utanpå men är en energisk syssla i hjärnan. Så jag tänkte en stund och ett par frågor dök upp.

Efter vilka linjer struktureras en människas tänkande? Vilka organiserande principer ges vi när vi är små som ska hjälpa oss växa och mogna till självständiga och socialt fungerande personer? Kan det vara alla förmaningar som likt en ogenomtränglig dimma sveptes runt oss när vi var små?

Tvätta händerna innan du sätter dig till bords. Ta inte mer mat än du orkar äta. Låt maten tysta mun. Prata inte med mat i munnen. Tugga inte med öppen mun. Håll för munnen när du gäspar. Gapa inte när du blir förvånad. Ät upp maten på tallriken. Du får inte gå från bordet förrän du har ätit upp. Slicka inte på smörkniven. Låt andra ta först. Lyssna när vuxna talar. Sitt ordentligt. Rak i ryggen. Ha inte armbågarna på bordet. Sparka inte din bror. Man får inte slänga ost på någon. Man bits inte! Skicka smöret. Kasta det inte på din bror! Ja, tänk vilka märkliga förhållningsorders man blev delgiven. Det var lärorikt. Och siktade på att man skulle kunna sköta sig och bli en klok och förståndig vuxen. Så småningom...

Så tänkte jag.

Hemmakattens visa

Vem kan hålla koll på de många

de typer som har skaffat katt

se tjocka och korta och långa

och smala, en del som har hatt

Ett faktum: dom är himla många

de typer som har skaffat katt

Man klappar, man kramar och smeker

de ulliga gulliga små

se katten som hoppar och leker

snart lägger man till nummer två...

Man klappar, man kramar och smeker

de ulliga gulliga små

Balansen i hemmet den vänder

och katten snart styr över allt

har ögonen på allt som händer

dess makt ökat har hundrafallt

Vad gled väl ur människans händer

när katten jämt styr över allt?

(SvPs 260 Jag kan icke räkna...)

Experter och djungelns lag

Min salig far, sedan länge bortgången, var duktig och skicklig på många sätt. En sak som han excellerade i, dock utan särskild sakkunskap, var ishockey. Han hade väl aldrig satt sin fot nära någon arena, än mindre spelat ishockey. Men från fåtöljens djup kommenterade han särskilt Tre kronors matchinsatser med tillrop om vad de borde göra. Han "visste allt" om hur en puck skulle hanteras och passningsspelet skötas.

Denna baksäteskörning, i ishockey, kommunal snöröjning eller skötsel av gatunätet, är en utbredd konstart. Hemmens ishockekommentatorer utgör en ganska oskyldig skara. Det finns värre. Självutnämnda vetabästare (besserwissers) kan inte låta bli att klaga och ibland påtala vad som borde göras. I de utsatta områdena, med flyktingar, invandrare, skatter, med trafiken och mycket annat. Alltid är det någon annan, som dessutom tagit på sig rollen och iklätt sig ansvaret att sköta sitt område, som får bära hundhuvudet, får skulden och borde skämmas.

Hur jobbigt det än kan vara är det en del av demokratins funktioner att låta kritiken flöda fritt, oavsett kunskap eller expertis. Radioprogrammet Ring och sjung ut är en sådan klagoventil där det eviga missnöjet ständigt pyser över. Det kan vara ganska plågsam lyssning.

Det som inte borde vara och inte är tillåtet är att gå över gränsen till hets och hot. Näthatet är vida omtalat och drabbar nästan alla offentliga och publika personer. Förr var det telefonhot och anonyma brev som förmedlade dyngan, idag är eländet en knapptryckning bort. Det verkar som om vi, och vårt samhälle, står handfallna inför floden av nedsättande invektiv, hatet och hoten.

Särskilt drabbade lär politikerna vara som har tvingats lära sig leva med ständiga påhopp varav många består av hat, hot, våld och hets. Här finns ett av skälen till att inte måla tillståndet i Sverige med alltför ljuvliga pastellfärger. Att det förekommer är illa nog. Att det sällan leder till rättsliga åtgärder och sanktioner är förfärligt illa.

Var tog den gemensamma moralen, förhållningssättet till och efterlevnaden av vad som är gott, rätt och riktigt, vägen? Vem inskärper vilka regler vi behöver följa för att vårt samhälle ska fungera? Hur förhindrar vi att de gemensamma normerna och reglerna inte vittrar bort och ersätts av någon slags djungelns lag?

Flyg-, buss- och tågsittning

Ska vi gå på gudstjänst? Frågan har förlorat all sin aktualitet. Gudstjänsten är redan fulltecknad. Först på beställningsknappen får plats. Alla andra får se på sin dator. Eller TV. Inspelade eller streamade gudstjänster. Mera distans och konsumtion. Mindre deltagande och aktivitet.

Snart nog får vi nog bokningsbara votivmässor i Svenska kyrkan. Beställningsmässor arrangerade efter önskemål och mot en viss avgift? Små sällskap på upp till 8 personer kan fixa sin egen? Hur som helst. Talet om öppna och fria gudstjänster saknar numera innehåll. 

Folk måste äta. Därför får restauranger ha 4 personer vid varje bord. Men eftersom människan inte lever av bröd allena kunde 4 per bänk vara en jämförbar storhet. Dessutom bjuds ju den himmelska måltiden, eukaristin, nattvarden, mässfirandet. Men politiker och hälsoprofeter värdera inte gudstjänsten som livsnödvändig utan som försumbar och möjlig att inskränka.

Åka buss får man. Flyg. Och tåg. På samma sätt sitter man i de flesta kyrkor. I flyg-, buss- och tågsittning! Borde då inte samma villkor gälla på den himmelska resan och pilgrimsfärden?! Kyrkvärdarna fungerar som konduktörer och tar upp en frivillig insamling som nästan alltid går till andra. Avgångarna är regelbundna, oftast vid 10-11-tiden på söndagar. Chauffören har särskilda kläder så man vet vem som styr. Trevligt är det när chauffören plötsligt brister ut i sång. Där ligger flyg, buss och tåg i lä.

Den andliga kollektivtrafiken kippar efter andan. Månads- och årskorten är inte långt borta för att få ordning på den här trafiken. Det är ju inte trevligt varje gång, särskilt inte när någon tagit ens plats och man blir avställd på kyrktrappen. Kanske man slinka in för en fika istället? Restaurangbyggnaden ligger nästan alltid så gott som vägg i vägg. Där kan man få sig en kopp kaffe och ett samtal.  

Förakt för förnuft och vetenskap?

Tove Lifvendal skriver på Svenska Dagbladets ledarsida långa och genomtänkta politiska betraktelser. I dagens SvD behandlar hon faran, "missbruket", när politiken tar religionernas begreppsvärld i anspråk. Obegåvat, slappt, farligt är ord hon nyttjar. Som bas för sitt resonemang anför hon en tvist om människosynen där politikens grundfråga sägs vara: Är människan i grunden stark eller svag? Religion, hävdar hon, ställer däremot frågan: Är människan i grunden god eller ond? Går det ens att slå fast om gott och ont verkligen finns?

Politiken kan inte arbeta som religioner gör, den kan inte förtrösta och förlita sig på en högre makt. Den måste "transparent redogöra för sina idéer, grundvalarna för dem och den tänkta konsekvensen. Annars blir det bara en litania, men tom på mening." Det hävdar Lifvendal. Denna urvattnade förenkling av vad religioner och tro innebär, att frågorna förläggs till Guds domän och människan därför slipper att göra reda för hur hon tänker och vad hon vill göra med konsekvenser och allt, stämmer inte.

Reducerar man detta med Gud, med gott och ont, till något mekaniskt och svart-vitt kan slutsatserna möjligen bli som Lifvendals. Men tar man med dessa begrepps djup och komplexitet finns det ingenting som hindrar att man i det politiska arbetet både förlitar sig på Gud och anstränger sig till det yttersta för att med egen kraft, med logik och förnuft, verka socialt, ekonomiskt och politiskt. Tanken att Gud är med oss blir meningslös om den brukas för att slå politiska antagonister i huvudet med. Det blir enbart ett vispande slag i luften. 

Det finns förstås mängder av bibliska exempel som skulle kunna läggas till grund för en insiktsfull politik, ta perikopen i Matteusevangeliet (Mt 25:36-41) som handlar om fåren och getterna, där det som skiljer människor kan vara empati, medkänsla och praktiska insatser. Hur blir det för de fängslade, de hungriga, de nakna, de törstiga? Eller ta den nästan utslitna liknelsen om den barmhärtige samariern som pekar på att det inte går att ignorera den som far illa, blir sjuk eller misshandlad, utan att var människa har ett ansvar och ett val. Struntar man i förhållandena runt omkring och går förbi eller engagerar man sig och finner en lösning?

Den kristna tron fokuserar inte främst på frågan om människan, eller bestämda människor, är onda eller goda. Att mest ägna sig åt sådant är också att betrakta som ett missbruk. Vilket inte hindrar att det finns ont och gott om man bedömer konsekvenser av någons handlande. Den som t ex skjuter en "fiende" i någon förort gör självklart något ont. Den som fuskar med skatt och oskäligt berikar sig på andras bekostnad gör också något ont. Jag kan inte inse att det finns någon märkbar skillnad mellan att kalla detta "för jävligt" och "oacceptabelt" eller att säga att det är något ont. Människan däremot kan inte enkelt brännmärkas som ond trots att handlingarna och deras konsekvenser är onda. Det får sägas tillhöra Guds domän.

De långa häktningstiderna i Sverige och de starka restriktionerna som drabbar misstänkta är åtminstone sällan av godo. Var gränsen i sådan fall går mellan det humana och något inhumant och ont får fortsätta att vara flytande, men att en sådan gräns finns är för mig något självklart. Kanske man får nöja sig med att säga att det är av ondo att isolera människor och beröva dem medmänskliga kontakter, men att påstå att uttrycken inte hör hemma i politiken är inskränkt.

Vänsterprästen Sven Hector beskrev ofta den smala, och värmländska, stigen mellan objektivismens stenbumlingar och subjektivismens träsk. För kristna i politiken är det den balansen man kan behöva ha i huvudet, men att alldeles överge sitt djupaste fundament och trons språk bara för att man verkar politiskt är inte en inskränkning man behöver ålägga sig. Tron har en god samlevnad med kunskap och vetenskap och risken att politiken går ner sig i träsket är sällan religionens och begreppens fel. Risken är nog snarare den Trumpismen och de auktoritära regimernas ledare utsätter folken för - lögn och osanning och ett djupt förakt för demokrati, förnuft, kunskap och vetenskap.  

Att vara - när böner korsas

Böner kolliderar ständigt inför Gud och i cyberrymden såväl som i mänskliga hjärtan. Den vanligaste motsättningen som många är medvetna är exemplet bonden som vädjar om regn och de glåmiga cityvarelserna som längtande bönar om semesterväder, sol och ljus. Litaniorna korsas som svärd, de motstridiga önskningarna fäktas för att bli hörda och om möjligt förverkligade. Vädret är ett bra exempel på motstridiga önskningar och böner eftersom sol och nederbörd ligger långt utanför människors förmågor.

Alla förstår också att bönerna under apartheidtiden i Sydafrika var lika åtskilda som rättigheterna för svart och vit. Bönerna i USA under Trumps sista veckor i Vita huset lär ha stått 180 grader ifrån varandra. Blir slutsatsen att det är lika bra att sluta bedja? Eller är det inför sådana situationer man inser att bön och arbete bör intensifieras?

En väg vidare är att de begärande bönerna inte blir huvudspåret i ett böneliv utan att meditativ, kontemplativ och tyst bön fördjupar tron på och gemenskapen med Jesus Kristus. Att ära och lova Gud kan inte heller glömmas bort - hur svårt det än kan te sig i motgång och svår kris. 

Idag, just idag, är inte motstridiga kristna min "ultimate concern", den mest viktiga och angelägna. Idag lyfter jag fram striden och kampen som splittrar församlingar, kyrkor, grupper och institutioner, folk och nationer. Sedan idag, tar jag ett djupt andetag. Och andas ut. För just idag försöker jag bara vara. Stilla inför Gud. 

Streaming är bra, men...

Är vi i ett värre läge under pandemin än de kristna som levde under diktatur och förföljelse? Nej, det kan man aldrig hävda. Men vad gäller mässans firande kunde man då mötas i lönndom som i katakomberna. Vi däremot är begränsade till 8 mässfirare i taget. Flera av oss har gått månader utan eukaristi. En abnormitet för döpta och troende att vara avgränsade och isolerade.

Streaming via nätet är och förblir något distanserat även om det är något bra och uppbyggligt. Men ersätta det levande mötet i församlingens mitt kan det digitala aldrig göra. 

Begränsad kunskap

Sjukdomar i Bibeln är en begränsad historia. Ett fåtal tillstånd visar hur lite man då visste om kroppen, dess funktioner och om sjukdomstillstånd. Psykiska sjukdomar hamnade förmodligen inom samlingsbegreppet besatthet som bestod av andeväsen som intagit en människa. Spetälska, förlamningar och blodsjukdomar beskrivs också. Men någon sjukvård i vår mening fanns inte. De flesta av de sjukdomar vi idag känner till visste man absolut ingenting om. 

Njursjukdom är ett samlingsnamn för mängder av olika tillstånd. Ända in i vår tid var det svårt att diagnostisera och förstå. Min mor hade släktingar som dog i början av 1900-talet. De dog i vad man kallade urinförgiftning. Något förstod man säkert av vad som orsakade det dödliga tillstånd, men några verkningsfulla botemedel hade man inte. Inte konstigt då att man satte sitt hopp till gudomliga ingripanden. Inte var det ovanligt att man bad om helbrägdagörelse. 

Seklers skräck och vanföreställningar

 En dag ringde telefonen. Någon hade deltagit i en högmässa eftersom det skulle bli tacksägelse. Sådana telefonsamtal kom ibland och då oftast med uppskattning och glädje över vad man varit med om. Denna gång lät det annorlunda. Det var förskräckligt! Det värsta vi varit med om. Tillber ni påven? Är ni katoliker hela bunten? Vi kommer att lämna Svenska yrkan. Hemma i vår församling går det inte till så där. Där är det trevligt, inte en massa processioner och konstiga böner som man sjunger...

I samtalet kunde jag fråga om den som ringde deltagit i några gudstjänster i Strängnäs domkyrka eller domkyrkan i Uppsala? Då hade du känt igen dig. Det vi gör, gör man på många håll i Sverige och i världen. Frågeställningen föll platt till marken. Gudstjänsten i vår församling var främmande och katolsk och hade dessutom olyssningsbar körsång (av några klassiska mästare) hävdade uppringaren.

Samtalet kastade ljus över den opposition som ibland blev omtalad. Var det skräcken för det "hemska" katolska som hade grogrund? Det mesta var bra som inte liknade eller kunde misstänkas vara anglikanskt eller katolskt. Örebromissionens mer uppsluppna gudstjänster med gospel, känsla och rytm gillades liksom ett enkelt alldagligt språk. 

Det var som om seklers skräck, vanföreställningar och avståndstagande fortfarande bodde ibland oss. Men lyckades man någon gång komma oppositionen inpå fanns det sällan insikt och förståelse för det man förkastade och underkände. Det var instinktivt och känslosamt. Det hände någon gång att stiftet rycktes med när ryktena om den förskräckliga församlingen svallade som mest. Tillverkade man katoliker i någon underjordisk cell?

Grannförsamlingarnas personal var inte alltid förstående. Det hände att en tysk volontär kom hem efter en träff för volontärer och var så hårt åtgången för den förfärliga församling hon hade placerats i så atthon kom hemma alldeles uppriven och förgråten. Hur kan du vara där, hade det sagts. Bland kvinnoprästmotståndare och högkyrkliga. Detta trots att flera präster som var kvinnor tjänstgjorde i församlingen. Tänk så det kunde vara...

Gudstjänstordning och vankelmod

Den som befinner sig stark minoritet i ett sammanhang kan nog uppleva situationen som omöjlig och därtill känna vanmakt eftersom den egna hållningen inte kommer att påverka helheten särskilt mycket. 

Om det finns vanmakt i situationen vore det rimligt att beskriva denna vanmakt. Det skr sällan så att man bättre kan förstå upplevelsen. Vad är det man önskar som inte sker? Vad vill man förändra, hur skulle det se ut istället? I doktorsavhandlingen som behandlade tillståndet i församlingen utmålades vå frågeställningar: en pluralism av församlingar och en pluralism i församlingen. 

Man kan förstås samtidigt hävda behov av en pluralism i församlingen och en pluralism av församlingar. I församlingen var mångfalden tydlig i det att olika människor från olika sammanhang och sociala klasser samlades i stora skaror. Mångfalden eller pluralismen bestod inte i att gudstjänsten vacklade mellan olika sorter och typer. 

Det hände att friare attityder önskades så att frikyrkornas gudstjänster blev måttstock eller att gudstjänstovana omedelbart skulle känna sig hemma genom att deras språk blev riktningsgivare. Det är inte pluralism utan otydlighet och vankelmod. Istället erbjöds "mässa tolkar mässa" och pedagogiska pamfletter som berättade om gudstjänsten och mässans olika moment. För övrigt var det alla medkristnas uppgift att se till att nya besökare välkomnas och ges möjligheter att bli hemmastadda i gemenskapen och gudstjänsten. Inte minst de livliga samtalen vid kyrkkaffet bidrog till denna inkludering.

 Eftersom församlingen ingick i en samfällighet där det ömsesidiga beroendet, särskilt i ekonomiska frågor, var stort tillhör pluralismen de villkor man levde under, det är ett faktum. Om någon inte trivdes i församlingens gudstjänst vore det gott om de fann en annan gudstjänst där de kunde känna sig hemma. Konstigare än så var det inte. Vi tillhörde en gemenskap av församlingar där var och en utvecklade sitt arbete i medvetenhet om de övrigas verksamheter och profiler. Överströmningen oss emellan fortgick. 

Men när det närmar sig strid om inriktning, som skedde i några fall, stod innebörden i vad som händer med ett hus som råkar i strid med sig själv glasklar. Det försvagas och vacklar.

Lågintensiv påverkan

Hur kan en levande och livlig församling alls fungera med sådana brister som kritiken menar finns? Ett svar antyds i den nämnda doktorsavhandlingen nämligen att det beror på de anställdas lojalitet. Den lojaliteten är i de flesta församlingar stark men ett ständigt ifrågasättande av mål och inriktning för att några egentligen vill ha en annan församling med en helt annan inriktning är undergrävande och demoraliserande. 

Ett tänkbart svar kunde vara att det råder en slags tystnadens och kompromissens kultur där man inte lyfter fram motsättningar och olikheter. Det är svårt att se en framgångsrik verksamhet som hela tiden fokuserar på de inre meningsmotsättningarna och inte på uppgiften! Till slut får man gilla läget och arbeta utifrån givna förutsättningar. Varje anställd kan inte modellera sitt eget kungarike utan behöver sluta upp kring de gemensamma målen.

Missnöjet som ligger under ytan behöver  förstås adresseras och bearbetas vid något tillfälle. Men om den opinionen sällan eller aldrig hävdar invändningarna med rimliga förslag och synpunkter blir det en olöslig ekvation. Hänsyn och tolerans garanterar en stor öppenhet, men blotta tanken att en församling skulle överge sin tradition och upparbetade verksamheter för att någon inte gillar det som görs är orimlig. 

En församling som inte öppnar för sådana lappkast blir naturligtvis beskylld för att tysta kritiker eller för att inte tillåta samtal och diskussion. Men när möjligheterna givs är det få som står för sin åsikt. Ett gnagande missnöje kan lätt få fäste och påverka hela kulturen och andan i gudstjänst, kyrkoråd och medarbetarlag. Konsten är att kunna värdera och förstå en sådan lågintensiv och undergrävande påverkan.

 

Varför finns vi i denna verksamhet till?

På en arbetsplats där jag verkat diskuterades ofta vägarna framåt. Hur skulle verksamheten utvecklas? Vilka åtgärder krävdes för att uppnå ett antal nya mål?

Då dök alltid och osvikligt en invändning upp som var en aning försåtlig. Varför finns den hör verksamheten? Vad är syftet med alltihop? Vi måste börja där, ansåg några. Ett ta om det hela från början-initiativ. Ifrågasätts arbetets existensberättigande hindras vidare framsteg eftersom själva grunden ifrågasätts. Alla sk framsteg och vidare utveckling undermineras. Vilket osvikligt skapade oreda och hindrade att man gemensamt kunde fortsätta för att nå nya mål.

Denna genetiska invändning, att så tvivel över verksamhetens grund och tillkomst, satte åtskilliga gånger krokben för framsteg och hällde osäkerhetens grus i samtalet. Börja om från början-ropen dyker upp på nästan alla arbetsplatser. Varför finns vi till? Vad gör vi här? Finns det någon mening? Det kan man fundera på. Men knappast när man just ska ta nästa steg i utvecklingen...

Räcker det att något påstås?

Det hände i en församling att de flesta var riktigt nöjda med hur saker förhöll sig. Men missnöjet bland några få höll i sig. Det räckte aldrig det som gjordes för att inkludera kritikerna och för att lyssna till deras åsikter. Arbetet inför den första församlingsinstruktionen blev en illustration. Flera halvdagarskonferenser, föreläsningar, plenumsittningar och grupparbeten med medarbetare och kyrkoråd underkändes av några få. Till och med en flerdagarskonferens i Oslo avfärdades, liksom den färdiga instruktionen. I en doktorsavhandling hävdades till och med, med stöd i de enstaka kritikerna, att den relativ öppenhet som instruktionen formulerade bara var retorisk och inte förankrad i församlingens verklighet. Så kunde det heta trots att instruktionen var framvärkt och framväxt i en gemensam och lång process.

Kritiken av församlingsinstruktionen var byggd på fantasier. Skulle den vara en retorisk produkt? Det verkliga förhållandet var att instruktionens ord byggde på det som gjordes i församlingen och därför också mycket väl svarade mot den verksamhet som församlingen bedrev. På punkt efter punkt beskrevs vad som gjordes och vad man avsåg att göra.

Rösterna som kritiserade situationen i denna församling hävdades som om invändningarna vore  underbyggda och förankrade. Missnöjet slog igenom i doktorsavhandlingen, det fick en slags vetenskaplig status utan att någon någonsin brydde sig om ifall åsikterna svarade mot verkliga opinioner och om synpunkterna speglade situationen på ett någorlunda rimligt sätt. 

En åsikt dök upp om församlingens förhållningssätt, nämligen att alla var välkomna, bara dom är ungefär som vi. Hur verifieras ett sådant påstående, så att man kunde vara någorlunda säker på att det fanns något av realism i synpunkten? Svaret är att det inte alls skedde. Församlingens sociala struktur och sammansättning spelade ingen roll, exempel på hur påståendet visade sig i församlingens liv gavs aldrig, det fanns helt enkelt ingen empiri som gjorde det troligt att det förhöll sig så som kritikerna påstod. Vilka var det ”vi” som andra måste likna?  Kyrkoherden och kyrkorådets ordförande? Medarbetarlaget? Påståendet att man skulle vara ungefär som det oprecisa och flytande vi:et  för att vara välkommen blev liksom sin egen bekräftelse. 

Påståendet om att församlingen i själva verkat var sluten och inte öppen är magnifikt. Ingen visste vari en relativ slutenhet respektive relativ öppenhet bestod. Människor av alla de slag var ju välkomna och mottagna. Det fanns dessutom en uppsjö av olika sätt att bli indragen och aktiverad. Föreläsningar och samtalskvällar gav plattformar för samråd och diskussion. Ingen krävde konformitet. Människor fick hysa vilka åsikter de ville. Kanske var detta hotande och uppfattades som något inskränkt? 

Fast stod högmässan utformning, kanske var det där som skorna klämde som mest? Vilka beteenden och tänkesätt måste förkomma i en högmässoordning för att man ska kunna avgöra om församlingen kännetecknas av öppenhet eller slutenhet? Åsikten om slutenhet fanns bevisligen. Men räcker det att något sägs och påstås för att det ska bli ett faktum?

 

En påklädd procession

Det var en gång en församling där det rådde delade meningar. Åsikterna gick isär om mycket, ja ska sanningen fram, om det mesta. Men opinionen bestod inte av någon stor grupp i församlingen. Några få återkom gång på gång. Det blev deras livsluft att opponera och önska att församlingen var en annan! 

Ett älsklingsämne att rådbråka var hur gudstjänsterna skulle utformas. De borde vara modernare, tyckte somliga. Nytt språk krävdes och friare former. Det mesta var bra så länge det var annorlunda i förhållande till de gudstjänster som faktiskt firades. Tänk bara på barnen. Och deras föräldrar. Hur ska de kunna känna sig hemma, frågades retoriskt med undertexten att det kunde aldrig hända så länge det var som det var. Att barnen snabbt fångade upp och lärde sig även ett och annat ovanligt liturgiskt parti togs ingen hänsyn till. Den igenkänningen och delaktigheten räknades inte.

Skulle det finnas helt annorlunda familjegudstjänster på huvudgudstjänstens tid eller borde dessa gudstjänster för stora och små vara som vanliga mässor med viss anpassning vad gäller längd och antal moment? Lägg till diskussionen om söndagsskolan skulle höra samman med gudstjänsten så att barnen kunde ansluta när det blev dags för nattvardsdelen av mässan, eller skulle den vara något helt eget någon annan stans, t ex i församlingshemmet? Eftersom samhörigheten mellan familjegudstjänster och vanliga högmässor gällde blev det läge att hävda alternativen, länge och väl. 

Så blev det motsättningar när kors- och ljusbärarna kläddes på i röda och vita plagg. Genast ansågs detta vara ett förakt mot människornas egna kläder. Måste de göra sig till och klä ut sig för att få vara med? Dög inte jeans och gympaskor? Skulle deras personlighet döljas? Högkyrkligt! Anglikanskt! Katolskt! Förskräckligt! Att enhetligheten gav lugn och skönhet åt processionerna räknades inte. 

När processionsordningarna rätades upp med instruktioner och anvisningar blev också det en källa till missnöje. Det blir väl som det blir och då blir det oftast bra, kunde det heta. Men denna rörighet när allt i sista minuten skulle falla på plats av egen kraft spillde över till stämningen i kyrkorummet. Saker som glömts skulle plötsligt hämtas. Man proppade igen gångar där gudstjänstdeltagarna behövde komma fram. De talades ibland högt och ljudligt som om kyrkkaffet redan hade börjat. Det dröjde inte länge så visste alla att bönen inför gudstjänsten började 09.45 då alla skulle vara där påklädda och beredda. Därefter ordnades processionen under tystnad. Körerna anslöt, ljusen tändes. Klockorna ringde. Organisten började spela.

Spännande liv på sjukhus

Man kan inte säga annat än att jag lever ett spännande liv mitt i all monotoni. Så har undersökningarna satt fart igen för att ta reda på om hälsan tillåter att jag blir transplanterad. Nyligen fick käkkirurgen berätta om min tandstatus dög för en ny njure, Skälet är att infektioner i käke och tänder kan ställa till det rejält om man transplanteras.

Undersökningen av hjärtat under belastning har blivit för gammal och måste göras om. Men då måste man kunna ta blodtrycket under testet, men min ena arm är det numera förbjudet att mixtra med eftersom där sitter en fistel för dialys. I andra armen hade man satt infarten där ett ringa radioaktiv medel skulle sprutas in. Det gick inte heller att få ett tillförlitligt blodtryck ur mina något svullna ben. Till sist beslutades att injicera ett kemiskt medel för att höja hjärtfrekvensen motsvarande hård cykling. Lite som en åsnespark i bröstet. Luften försvann och det blev att kippa efter andan. Rör på fötterna, blev den kärva uppmaningen. Förmodligen för att medlet skulle ta sig runt i hela kroppen och biverkningarna avta snabbare. Huvudvärken satte in och långsamt lättade det att andas. Hela tiden var jag övervakad av tjänstvillig vårdpersonal som såg att det inte var så lätt att härda ut.

Därefter blev det till att äta något för att röntgenbilderna skulle bli bättre. Nuklearröntgen tog en bra stund då händerna skulle hållas över huvudet. 18 minuter blev det. En dryg kvart, men längre än en timme kändes det. Skulle nog ha tränat handuppräckning. I nästa vecka blir det en fortsättning då man med ultraljud ska se hur hjärtat sköter sig i viloläge. Ingen aning, har jag. Hur hjärtat mår. Men så småningom lär det hamna i den digitaliserade journalen så att jag kan utläsa om det fungerar som sig bör. Tänk vad man får vara med om.

Som ett brev på posten fick jag en infektion runt den kateter som är försänkt i kärlen vid hjärtat. Nu knaprar jag antibiotika och försöker sköta mig på alla sätt och vis. Detta uppdagades på dialysen. Nu mera får man vänta utanför där man tejpat upp små rutor för att man ska kunna sitta där innan man bli insläppt efter utfrågning om hälsotillstånd och temperaturtagning. Märkligt nog har de stolar man skulle sitta i försvunnit, alla utom en. Och den är oftast bortflyttad så man inte syns från avdelningen. Kanske är det di sma undar jordi som varit framme? Vem samlar på udda stolar på ett sjukhus?

Så erfaren som jag börjar bli kunde det vara läge att skriva en sjukvårdens tourguide, en handbok i konsten att bese och få glädje av ett sjukhus. Inte minst har jag lust att berätta om alla de fantastiska konstverk som dyker upp på de mest oväntade ställen. En plåt av Karin Ward till exempel. Eller de keramiska små underverk som Bitte Alling förfärdigat. Några av dem dessvärre vandaliserade. Nu hänger de i kulverten under M-huset på USÖ, en kulvert numera bara personalen har tillträde till. Kanske kan någon konstkännare göra en rundvandring i pandemisäkert format?

Råd och sammanslagningar

 Församlingsråd och församlingssammanslagningar är på debattapeten i Kyrkans tidning denna dag. Församlingsråden har gjort gamla kyrkorådsledamöter konfunderade och irriterade över hur lite det finns att bestyra. Att lämna råd rakt ut i intet tjänar inte mycket till. För att rådgivare ska känna tillfredsställelse krävs att uppgiften både är meningsfull och att det finns lyssnare med makt att följa råden. När bägge saknas, som det gör i många fall, ropar det demokratiska underskottet högt. Ert uppdrag båtar föga! Det är ett alibi för att man berövade församlingen makt! Ert inflytande står på minus! Besluten och ansvaret är ljusår ifrån er!

Vad gäller sammanslagningarna betyder sättet det sker på mycket. Men även med mjuk sammanslagning där parterna får vara med på förändringarna blir det underskott på inflytande. Det blir legitimt att flytta medel från de stora och rika församlingarna till sådana som inte bär sig. En biståndsverksamhet där de förfördelade församlingarnas medlemmar får underskott för att andra ska få leva. Konstgjord andning som förr eller senare visar sig mycket tveksamt. Så försöker man lösa strukturproblem utan adressera det verkliga dilemmat: alltför små församlingar med alltför små personella och meteriella tillgångar. Hur det ska sluta vet ingen. Inte än...

Impeachment = Lock him up?

Så svårt det är att låta bli! Många avstår inte, de kastar sig ut i denna aktivitet oförskräckta och med en känsla av att veta mer. Det kan hända när man befinner sig på långt avstånd. Gråskalan försvinner och den tänkbara (!) sanningen tydligare. Vad det handlar om? Trump naturligtvis. Det blir oemotståndligt att ha en synpunkt och föra den till torgs.

För min del har jag upptäckt att republikanerna i USA har liten känsla för ironier och därmed sämre förmåga att skratta åt fenomenet när historien biter dem i bakdelen. De är förstås bra på talkörer, en dålig gren för demokrater. Nu hörs krav på impeachment, ett ord som lämpar sig dåligt för massmöten och talkörer. I själva verket fungerar impeachment som en eufemism (förskönande omskrivning) för: lock him up! Humorn i att Trump själv riskerar att drabbas av det han drömde om att få göra med Hillary Clinton är betydande. Demokraterna har anledning att betona hur hillarious det hela är! På avstånd sägs det med eftertryck att - hut går hem.

Vore det inte så allvarligt kunde man le åt allt ihop. Men hur någon kommer undan med sådana fasoner är obegripligt. Hur kunde han i månader påstå att valet var riggat utan att göra något åt det? Hur kunde han fortsätta påstå det när mängder av lokala republikaner gjorde väl ifrån sig? Den snedvridna logiken efter valet byggde på att han samlade så många entusiastiska på sina möten så han kunde inte ha förlorat. Om över 70 miljoner stödde honom så kunde han inte förlora, problemet var bara att Joe Biden och Kamala Harris hade ännu större stöd.

Samtidigt funderar jag över hur man ska kunna finna nytt samförstånd i ett land där gemenskapen och samhörigheten vittrar sönder. Politiska åsikter övertrumfar till och med religiös samhörighet. Det finns mängder av bekännande kristna i bägge lägren, men kristen gemenskap och ekumeniska strävanden har förlorat stort mot politiska motsättningar och skillnader. Plötsligt är Bergspredikan satt ur spel: Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er...

Om det man har gemensamt är svagare än det hat man känner mot varandra och varandras övertygelser så är förutsättningarna för samförstånd och breda gemensamma lösningar på politiska problem synnerligen dåliga. Ett samhälle behöver hållas samman av något mer än att de flesta talar samma språk, till exempel att man i stort delar värderingar, historia och tradition. Det som händer over there för tankarna hem igen. Vad är det som håller samman Sverige? Vad har vi gemensamt, vi som bor och verkar här? Det ska jag grubbla på över en kopp med färskt och nybryggt kaffe,,,

Vid kaffekoppen

Kaffebryggaren pruttlar i hörnet på diskbänken. Låter hemtrevligt. Sänder en tanke till medmänniskor som föredrar mullrande vidunder för att få en kopp espresso eller en macchiato med ångad mjölk. I jämförelse ter sig mitt kaffe som en kvarleva från forna tider, deras är resultat av något som ser ut som jag vet inte vad... raketvetenskapen (rocketscience) möjligen? Jag besökte en affär som saluför dylika ting och fann en utställning som verkade komponerad av en designkurator (curate). På plats var det för sent att skaffa sig information för att göra ett övervägt val, där återstod metoden att blunda och peka.

Vid kaffet läser jag dödsannonser i en papperstidning. De flesta var äldre när de gick ur tiden. Flera var yngre än vad jag är. Ändå satsas det miljoner på att hålla mig vid liv den tid jag har kvar. Jag blir till tjänster i vården och utgifter i regionens budget. Så lämnar man spår efter sig även om dessa tjänster och poster knappast låter sig översättas till individuella livsöden. Likafullt är det sådant som hjälper mig att med tacksamhet möta var ny dag.

Här har vi just fått en runa över en släkting publicerad i Nerikes Allehanda. Av en levande människa blir ett minne och i detta fall några rader på papper kvar. Men i verkligheten är spåren tydliga och betydande, så lever minnet i familjen, bland släktingar och vänner. Arbetets mödor har påverkat och förändrat. Begravningen fick vi delta i på nätet eftersom den närmaste familjen knappt själva fick plats i pandemins begränsningar till 20 deltagare på plats. Varje sådan död lämnar ett tomrum efter sig och gör tillvaron kargare och ibland rent av ödslig. Ändå måste tidningen slås ihop och läggas undan och livet gå vidare. Jag tror jag tar mig en kopp till...

 

Försök och misslyckas - trial and error

Oro i tanken, uppror i magen. Så är det när något gnager. Ett svårt beslut ska fattas. Något viktigt ska beslutas. Ett avgörande måste snart ske efter veckor av grubbel och tankemöda. Här är det inte någon eftertankens bleka minut vi talar om. Här handlar det om svettig framtidsvånda. Hur ska det bli? Tänk om det blir galet och bara fel?

Bäst att åkalla och åberopa! Säkrats att begära stöd från himmelens höjd. Jag frågar G.

 -        Hur kan en människa veta vad som är bäst? Det finns hundratals vägval och det kan gå så fel, eller hur?

G: Jag hör Dig. Du tror att det bara är jag som faktiskt vet vilken väg du skall gå, så försök sätta dig i mitt ställe. Det är du ändå van vid. Försök tänka hur jag skulle göra, hur jag skulle handlat. Ett slags WWJD, du vet…

 -        Men jag klarar inte av det hela. Jag behöver ha stöd, hjälp och råd. Situationen börjar bli övermäktig. Jag sitter fast. Kommer inte vidare. Det hjälper inte att försöka med helikopterperspektiv. Det finns alldeles för mycket att se. Så jag vet inte vad man ska lägga vikt vid. Hjälp mig!

G: Du söker mitt råd, min vägledning. Har du prövat med metoden i Råd och Rön? Där finns det praktiska råd man kan följa. Där erbjuds fakta att tänka på. Specifikationer och detaljer ska vägas in. Man förstår att det gäller att veta. Även vad man vill. Där lär man sig att väga alternativ mot varandra för att komma fram till en slutsats. Trial and error. Försök och misslyckas! Så lär du av misstagen och kan gå vidare. Gör så! Då kommer du nära det som är bäst.

-        Men ta detta med allt man kan välja. Det är som om det gällde Melitta, Braun, Bosch, Elektrolux, Samsung eller Coffemaster och hundra andra apparater. Alla livets alternativ, det blir för svårt. Jag vill bara ha ett gott bryggkaffe!

G: Även om du fått smaklökarna av mig, så får du nog bara bestämma dig utan mer vägledning från mig. Jag har annat att ta itu med. Kaffebryggarna och deras modeller känner jag mycket väl till. Detta beslut ligger i dina händer så du ska förstå hur svårt det är att leda en galet bångstyrig värld utan tvång och med miljoner alternativa vägar vidare. Lycka till. Njut av din kaffebryggare. Tacka G. för att du inte har värre och svårare beslut att fatta. Glöm inte dina bönor. Inte bönerna heller. Då kanske ditt kaffe blir gott: Och jag såg att det var gott!

-        Bäst i test i budgetklassen blir mitt val. Jag har bestämt mig. Tvekar inte längre. Det var bara att läsa Råd och Rön. Tack för tipset! Vägledningen. Jag blundade och pekade och nu ska jag köpa mig en…

 

Kyrkan stängde ner

Kyrkans villighet att trappa ner under pandemin har varit förfärande. Restriktionerna har varit oproportionerligt starka och strikta. 8 personer i kyrkor byggda för 6-700 personer och med luftvolymer under valven som inga anda byggnader slår! Några få uthålliga församlingsledningar har istället ökat ut antalet mässor för att församlingen ska få "sitt dagliga bröd"! Flera har samtidigt ökat ut sitt diakonala och medmänskliga stöd åt dem som drabbats extra hårt, de som redan levt på marginalen. Det är berömvärt. Men enligt predikoturerna går det mestadels åt andra hållet: nedstängning, begränsning och stängning.

Dagens bön och tanke gäller den gudstjänstfirande församlingens framtid. Den Helige Andes bistånd behövs för att blåsa liv i de avsomnade och avvanda, dem som kyrkan låtit vara och sällan erbjudit dem Ordet och sakramentet. 

Krisstöd för fötvinande kollektändamål är också det ett böneämne så att medmänniskor inte får lida för kyrkans beredvillighet att sitta inomhus och planera för det som aldrig verkar bli av...

Fjärran resenärer och stjärnor i fönstren

 Idag får det bli en repris från den 9 dec 2012:

De vise männen har redan varit på väg en tid. De följer stjärnan. I snart sagt varje fönster lyser antingen en adventsstjärna eller en adventsljusstake. Adventstjärnan menar man infördes till Sverige av Julia Aurelius. Och att hennes familj kunde hänga en stjärna i fönstret ska vi tydligen tacka herrnhutarna för. Inte många vet idag vilka som hörde samman med Greve Zinzendorf i denna speciella fromhet.

Idag får vi tänka på att vi alla är på väg. Så var herrnhutarna. Och så var de vise männen. På väg mot ett bestämt mål. Drivna av övertygelse och tro. Idag har många fler än tidningarna tycks tro en kyrka som sitt mål. Just när detta skrivs har man på många håll redan påbörjat sin kyrkfärd.

May the faith of the wise men
Echo in your heart today

Julkortets vise män är rikt utsmyckade med kungakronor - trots att de förmodligen var vetenskapsmän och astronomer snarare än kungar. En bär ett rökelsekar! Deras uppvaktning av Jesusbarnet symboliserar hela den bebodda världens tillbedjan. Även andra kulturer och religioner skulle samlas runt Jesus och betyga honom sin vördnad.

Den otydliga poststämpeln antyder att kortet är sänt den 3 december 1920. Från Elkhart i USA till Jönköping i Sverige.

Trettondagsafton

Trettondagsafton. Då är det afton redan på morgonen. Och kring lunch. Under eftermiddagen. Vilket kan sägas vara udda. Annorlunda. Ovanligt. Det händer vissa enstaka dagar. Som idag. Och påskafton, pingstafton, julafton och kanske någon mer dag före helgdag. men lördagsafton inträffar nästan jämt framåt kvällen. Utom när de råkar vara en av de stora dagarna. Påskafton är en lördag som alltid börjar tidigt. Innan solen går upp.

Så nu tar jag kväll. Och åker till sjukhuset. För dialys. Och besök hos käkkirurgen som vill ta några bilder i all enkelhet. Framåt eftermiddagen.

God helg!

Den som vill bestämma...

Idag kan man själv välja och vraka bland nedanstående påståenden.

Den som vill bestämma i kyrkan utan att dela dess tro har någonstans en grimma man hoppas kunna sätta på kyrkan när den är tämjd.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro leker Gud, som personen är ganska övertygad om inte finns.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro är som en som vill bestämma i en hockeyklubb på elitnivå utan att vara gripen av spelet.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro tror att den egna politiska agendan har mer att ge än kristendomen.

Den som vill bestämma  en kyrka utan att dela dess tro liknar en person som målar ett plank utan färg.

Den som vill bestämma i en kyrka utan att dela dess tro är som den som vid stranden av Vättern utropar: här på Östersjön vill jag ro idag!

Armbågar som bjuder in?

Kommer uttrycket att bli bjuden med armbågen att stå sig? En inbjudan för syns skull, kommenterar SAOB, en invit som inte är allvarligt menad och avsedd. Innebörden lär förändras genom att man under Coronapandemin har börjat hälsa genom att låta armbågarnas knölar mötas. Det märkliga är att man då måste komma varandra ännu närmare än om man handhälsade. Å andra sidan spar man en handtvagning. Få människor går hem och diskar av armbågarna efter att ha hälsat. Men ofta är armbågarna gömda i flera lager av tyg.

Kommer det att heta att den som flitigt hälsar, när personen träder in i ett sällskap, armbågar sig fram?Språkliga biverkningar är det mildaste denna virusvåg för med sig. Omåttligt och gränslöst lidande är dessa främsta kännetecken. Inte undra på att många trängs i porten för att tillhöra de som tidigt blir vaccinerade. Även jag har ställt mig i kö genom att jag skrivit och frågat när dialyspatienter blir stuckna eftersom våra immunsystem är knackigt usla. Har jag då armbågat mig fram? Vi träffar både vårdpersonal och medpatienter minst 3 gånger i veckan, somliga måste dessutom åka sjukresor till och från behandlingen. Denna exponering är omfattande även om temperatur och allmäntillstånd noggrant kontrolleras vid ankomsten till avdelningen. 

Att gå i dialys är som att åka en hälsans berg- och dalbana. Vi, dvs blodet, töms på slaggprodukter och vätska vid dialysen. Jag åker hem befriad från överskottsvätska, ganska matt och med känslan att vara urlakad. Efter någon dag blir det att återvända så att man undviker att "drunkna" inifrån av all den vätska kroppen inte längre kan göra sig av med. Ibland önskar jag att medmänniskor fick pröva denna skakiga upp- och nerresa. Det är som ett halvtidsjobb att bli dialyserad. Alla möjliga andra åtgärder krävs för att dialysen ska fungera. Det blir många ballongsprängningar av kärl som inte vill samarbeta, ultraljudsundersökningar för att bedöma ådrors storlek och flödet i dem. Påfrestningar gör att man lätt drabbas av inflammationer och infektioner som ibland innebär att man blir inlagd. 

Men jag vill inte klaga - detta är varje dag en fråga om livräddning. Dialysen är den boj som räddar oss njursjuka från att förolyckas. Vi lever trots allt, ofta riktigt goda liv. Evigt tacksam blir man. Då behövs nog mer än en utsträckt armbåge för att visa denna uppskattning.

Fortsatt spaning

Grupper av människor, ja enskilda personer också, skärskådas av mig. Andra gör likadant har jag upptäckt. Denna granskning handlar sällan om hur de är klädda, vilken make up de har, om de ser alldagliga ut eller stiger fram som speciella. Detta djuptittande söker efter bekanta ansikten, efter släktingar och vänner eller andra man känner igen.

I vissa fall är spaningen ett sätt att få reda på om människorna verkar vänligt stämda eller kan utgöra ett hot. Är vi bland vänner eller fiender? 

Folk kan känna sig granskade eller rent av uttittade när vi gör våra snabbskanning. Må så vara. Alla är inte fridsamma och vänligt inställda, det är ett faktum, även om hoten oftast är mindre än kvällspressen fått oss att tro. Tilliten har i våra dagar av skottlossning och raketattacker fått oss att tvivla på människors goda vilja. Men egentligen är den överväldigande majoriteten gott folk! Det gott folk ska bli min första premiss när jag fortsätter spana...

Bara hälsan får en chans!

Fyrklöver till höger är en tillönskan om tur och lycka. Fortfarande uppfattas även pengar som en lyckobringande tillgång. Den välfyllda kistan flödar över av guld. Kortet ska ge mottagaren förhoppningar om välstånd och lycka, en bekymmersfri framtid.

Överallt ser jag förhoppningar om ett bättre år 2021 än det förflutna 2020. Det behöver inte bli alldeles nyårskortanpassat lyckligt och vi kan avstå från överflödande rikedom bara hälsan åter får en chans att breda ut sig. Covid ska tryckas tillbaka och besegras lyder önskningarna. Man ska åter kunna samlas för att njuta kultur som teater och konserter samt bese konstutställningar och gå på festivaler och mässor. Det sistnämnda även i betydelsen: att besöka och delta i kyrkans mässfirande och allehanda gudstjänster med körsång och musik!

23 psalmen i Psaltaren har varit närvarande länge: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont... Men med handen på hjärtat kan jag tillstå att nog har jag själv och många med mig varit oroliga och rädda, känt fruktan när sjukdomen angripit familj och vänner, inte bara okända avlägsna främlingar. De som drabbats långt borta har rört oss och väckt medlidande och en vanmäktig lust att gripa in.

Nåväl, nu finns snart möjligheter att bemöta det galopperande viruset och tränga tillbaka pandemin. Vi väntar på vaccinernas segertåg och friare umgängesformer där den sociala distanseringen kan minska och eventuellt försvinna. Men även i osäkerhetens tecken får vi åminna varandra om att: Var dag är en sällsam gåva!

ETT GOTT NYTT ÅR !

Tjohoo! Lyckan i topp. Löfven har handlat!

Ett trevligt gratulationskort över en trio som jublar. Herrar på en redaktion får man förmoda. De har just insett att både Morgan Johansson och Stefan Löfven bevistat varuhus! Tjohoo! Lyckan i topp!

Nu for som blixtar genom pandemimörkret anklagelser om hyckleri! Moraliskt nederlag! Förlorad trovärdighet! Kommentatorernas entusiasm vet inga gränser. Man har städat undan talesättet en gång är ingen gång. Nu är det omsnickrat och nyfernissat: en gång är ALLT!

Vattenglaset har spelat ut sin roll. Nu är det storm i ett varuhus över något som inte ens är en förseelse. Skulle ministrarna ha sänt en statssekreterare istället? Eller en vanlig kontorsanställd? Regeringen låter anställda göra sitt smutsgöra. Regeringen utnyttjar tjänstehjon? Det hade varit lockande rubriker. Förresten, alla som nu körar anklagelserna borde berätta om de själva någon enda gång besökt ett varuhus under den här tiden.

Argumentet att statsministern, som använt moralisk påtryckning för att vi ska förhålla oss smittsäkert under pandemin, inte kommer att tas på allvar nästa gång han manar folket att bete sig - det klingar tomt. Eda anledningen till att hans budskap undermineras är att hans vandel ifrågasätts, jag menar handel naturligtvis. En kommentatorernas självuppfyllande profetia! Från moralens höjder blickar de jublande ner på de mindervärdiga och fallna. Vilken tur att det finns så viktiga saker att behandla! Tack gode Gud för det!

Dags att kräva att regeringens medlemmar får vara människor! Låt dem åtminstone en gång per jul få handla någon liten sak! Annars kanske det finns en kommunal tjänst eller en volontärorganisation som mot 225:- i timmen kan utföra ärenden som att handla i pandemins tid?

Ett nytt år behöver inte smälla

Nyårskorten har försvunnit! Upphört. Flyktat. Åtminstone från vårbrevlåda. Härifrån skickas bara digitala nyårshälsningar, inga kort per brevbefordran.

De fyrfota vännerna vet inte vad som väntar dem. Deras inre almanacka klarar sällan att förutse firandet av det nya året. Hur roligt det än kan vara att det smäller, lyser och far står det inte i rimlig proportion till det lidande det orsakar många djur. Återhållsamhet är av nöden.

Kortet ovan är målat av Persson. Kortet sändes på julafton 1933 och på frimärket syns en bister Gustaf V. Dragkamp mellan pojke och flicka får en smällkaramell att gå av. Knallen ska förhöja glädjen av att ha sönder en sådan tingest. En sådan smäll är mera blygsam och skrämmer sällan lika mycket. I min barndom hemtillverkades liknande tingestar utan smälleffekt. De innehöll godsaker, vilket enbart det gjorde isärtagandet av karamellen till en glädje.

Det behöver inte smälla om det nya året. Kyrkklockor som ringer vid det nya året skrämmer däremot få och förhöjer upplevelsen. Något nytt har kommit, tänker många, nya möjligheter, nystart. Och så visar det sig snart att det är samma gamla vardag som bara fortsätter. 2021 ett år med Covid-hotet hängande över oss alla. Må vaccinet snabbt nå ut och rida spärr mot galopperande pandemi - då kan det bli Ett Gott Nytt År! Snart är vi där.

Gud med stort eller litet g?

 Muntligt utropades ordet Gud med stor bokstav på Engelska. Textning höll konsekvent fast vid att Gud aldrig får stavas med stort G för då blir det en religiös utsaga, ett trosvittnesbörd. Det är som om språket fått regler som inskärper trosneutralitet. Man ska alltid tänka: Oh gud, jag dör hellre än stavar dig med stort G. Men skulle man råka dö kanske man ändå får träffa Gud med stort G, möjligheten finns.

Då får man finna förklaringar: Jag ville försöka hålla Dig på jorden, så jag stavade Dig med litet g. Eller: Du var så otrolig så det fick bli litet g. Enligt KG Hammar borde Gud, skapelsens Herre och tillvarons urgrund stavas G U D. Ska det vara så, då kommer man inte långt med stor begynnelsebokstav.

Som av en händelse står det en understreckare av Jenny Björkman just idag i SvD som handlar om alfabetet som rubbade den himmelska ordningen. Där finns följande passus: I medeltidens klosterkultur höll man sig till den gudomliga ordningen, också om man organiserade bibliotek eller skrev ordböcker eller samlade citat. Först kom Gud – sedan allt annat. Och lika bisarrt som det skulle vara i dag att sätta ”gud” före ”anka” i en ordbok, lika udda var det då att använda sig av en ordning där Gud kom efter ankan. Det skulle rentav kunna ses som ett uppror mot Gud och staten, som ett statement, påpekar Flanders. I bästa fall skulle den som under tidig medeltid satte ankor före Gud betraktas som en dummerjöns eller obildad, som helt enkelt inte förstod universum och dess ordning. 

Den som är extra intresserad av problematiken kan med fördel läsa artikeln i SAOB om Gud, publicerad 1929. Den är lång och ibland kryptisk, men likafullt spännande. Där går det i många sammanhang fortfarande bra att stava Gud med stort G. Åtminstone kyrkans folk bör kunna stava Gud med stort G. Gud, ja!

Välsignade helger

 Kortet till vänster går i repris, men det beror på att det kändes extra aktuellt just nu. Kanske inte i våra trakter men i den anglosaxiska världen tjafsas och diskuteras det om man kan säga Merry Christmas eftersom det innehåller ordet Christ och blir extra laddat och därtill ordet -mas, dvs -mässa. De som ersatt uttrycket med Happy Hollidays  blir genast påkomna eftersom känsliga typer uppfattar det som ett ställningstagande mot kristendomen.

Man kan undra hur de skulle uppfatta vår Jul? Den som i den alltid intressanta Svenska Akademiens Ordbok förklaras på två sätt, förkristen eller hednisk och kristen. SAOB skriver "i fråga om förkristna, germanska, i sht nordiska förh., benämning på den hedniska midvinterfesten (”midvinterblotet”), dels, i fråga om förh. efter kristendomens införande, om den till åminnelse av Kristus’ födelse firade kyrkohögtiden, vars förnämsta högtidsdag sedan 300-talets midt är förlagd till den 25 dec. (äv. kallad den kristna julen, motsatt den förkristna l. hedniska julen)..."

Tendenser att avkristna samhälle och språk dyker även hos oss upp till ytan. Det finns anledning att vara vaksam. Minns bara hur det ljungade kring Mitt Kors. 

I vårt land är det knappast kontroversiellt att tillönska en God eller Välsignad helg, ja möjligen med undantag för ordet välsignad som hör hemma i den judeo-kristna kontexten. Så får det bli. Välsignade helger tillönskas!

Reklambild för Bibeln?

Inte kunde jag undanhålla ännu ett kort där Bibeln står i centrum. Det finns en hel uppsjö liknande kort. De flesta som jag har är publicerade med ensamrätt för "Örebro Konstförlag". Här är det regelrätt fotografier där motivet är rejält arrangerat. Bilderna är tagna av fotograf Eric Sjöqvist, signaturen ES, från Örebro, som har fotograferat åtskilliga missionärer och förvandlat bilderna till vykort. Ett finurligt sätt att förstärka stödet för missionen och missionärerna.

Fler av hans bilder kan beskådas här på sidan Rötter.

I en gudstjänst från Åmål i SvT kunde man höra en text läsas ur Barnens Bästa Bibel som är nyutkommen och på detta sätt blev framlyft och "marknadsförd". Om den förtjänar det eller ej vet jag föga. Men när man ser de haltande praktikerna inom public service blir man konfunderad. I somliga program dimmar man eller klistrar över varumärken, men det sker slumpvis och helt inkonsekvent. I andra program, särskilt förekommande i sportprogram orkar man helt enkelt inte med uppgiften eftersom reklamen finns precis överallt: på skidor, mössor, tröjor, backdrops vid intervjuer, på arenornas väggar och sarger, i is, etc osv.

Kortet till vänster kan naturligtvis också uppfattas som en reklambild om än inte för ett varumärke. Bibelläsning kan vara värd en bild, tänker jag så här på Annandagen. God fortsättning!

Flaggdag idag - så hissa flaggan i topp

Juldagen är en högtidsdag och en helgdag. En av de stora dagarna under året, både kyrkoåret och kalenderåret.

Idag ska alla med svenska flaggor hissa dem! Upp med dem i topp på flaggstängerna! Denna gång för att Julen är inne och Jesusbarnets födelse i Betlehem behöver firas! 

Nu för tiden är det flaggdag var och varannan dag - det finns så många organisations-, förenings- och rörelseflaggor som man vill se högt och lågt.

När jag gick i skolan fick vi försöka lära oss de offentliga flaggdagarna.  Resultatet blev klent. Särskilt monarkens familjedagar var svåra att få in, de dagarna har också ändrats i takt med nya personer på posterna. 

Så här ser listan över de officiella flaggadagarna ut idag:

• 1 januari – nyårsdagen
• 28 januari – konungens namnsdag
• 12 mars – kronprinsessans namnsdag
• Påskdagen
• 30 april – konungens födelsedag
• 1 maj
• Pingstdagen
• 29 maj – Veterandagen
• 6 juni – Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag.
• Midsommardagen
• 14 juli – kronprinsessans födelsedag
• 8 augusti – drottningens namnsdag
• Dag för val till riksdagen
• 24 oktober – FN-dagen
• 6 november – Gustav Adolfsdagen
• 10 december – Nobeldagen
• 23 december – drottningens födelsedag
• 25 december – Juldagen

Adventskalender 24

Som sig bör i "lucka" 24 en bild med Maria och Jesusbarnet målad av Maj Lindman. Kortet  bifogades som en konstbilaga till tidningarna Vårt Hem och Mors Julbrev men just det här exemplaret skickades aldrig iväg. Trots palmer i bakgrunden har Maria fått ett barn med blond kalufs för igenkänningens skull? Så kan barnet Jesus ibland bli framställd som kines i Kina och svart i Afrikanska länder.

Banderollen på himlen återger en strof ur änglarnas Gloria i julnatten, en himmelsk konsert för herdar. 

Redan på julaftonen läser vi Julevangeliet i år förhoppningsvis även i hemmen eftersom få kan gå på Julbön, Midnattsmässa eller Julotta där texten ur Lukas 2 läses. Tid att själv bli läsare, eller Ordets hörare.

Kort nummer två, ovan till höger, har Ingeborg Klein målat. Lägg märke till cirklarna med lysande kors inuti, sådana korsformer man kan finna i gamla kyrkor som målats där biskopen signat väggar och altare med s.k. konsekrationskors. Kortet sändes på julafton 1932 till Handlaren Herman Olsson i Karlstad.

Med tillönskan om en riktigt, riktigt GOD och VÄLSIGNAD JUL!