Små församlingar blir brickor i spelet

Tillvaron förändras helt när kristendomen spreds över Sverige. Några århundraden passerade och så, på 12- och 1300-talen gick den nya tron som en eld genom landet och storslagna byggnadsprojekt sattes igång. Varje bygd fick sitt eget Gudshus efter enorma uppoffringar av innevånarna.

Idag ser det annorlunda ut. Kristendomen är inte längre drabbande, omskakande eller livsomvandlande. Den har stelnat i rollen som kulturarv och de gamla kyrkorna blir särskilt i avfolkningsbygder i hög grad en symbol för bygden. Runt kyrkan har dessutom den lilla kvarvarande befolkningen sina döda vilket tills vidare ger kyrka och kyrkogård ett band och en länk till innevånarna.

Men när det andliga livet flämtar, och människor inte längre aktivt vill omfatta kristendomen som livsåskådning och tro, blir det svårt att hålla församlingens gudstjänster igång och byggnaderna underhållna. Att förvalta sakramenten och att rent förkunna Ordet och bygga en stadig gemenskap kring detta uppdrag vacklar och förtvinar. Det kan till och med vara så att församlingen sedan länge slagits ihop med några andra försvinnande grannförsamlingar med samma problem i ett litet pastorat, som om det kunde bli en varaktig lösning. Vi löser kriserna uppifrån och inte inifrån!

Snart nog måste sådana konstruktioner, även numera inkorporerade i ett storpastorat, bli föremål för nya kyrklig administrativa lösningar, som handlade det om ingenjörskonst. I Svenska kyrkan blir svaret främst att organisationsförändringar måste till och någorlunda bärkraftiga lösningar behöver hittas. Hur och med vilka kan dessa svagt fungerande och icke lönsamma ”enheter” göras om och slås samman, blir frågan. Diskussionen om det går att väcka liv i den slumrande tron, underordnas ekonomi, administration och organisation...

Så blir gamla församlingar brickor i ett spel och nya enheter skapas för att ekonomiskt och personellt säkra helheten. Innehållet i ordet rikstäckande, som det står i lagen om Svenska kyrkan, hålls vid liv genom sammanslagningar och strukturförändringar som innebär allt större enheter med allt mindre lokalt självstyre.

Kyrkan måste snart finna nya vägar för att lösa de minsta församlingarnas problem utan att beröva dem den inspiration som ligger i att man har inflytande, makt och kan påverka sin lokala situation. Samtidigt som man spelar omstruktureringsspelet krävs att kyrkan tar sitt missions- och evangelisationsuppdrag på allvar. Vem söker vägar att finna tron igen som drabbande, omskakande och livsomvandlande?

Nej till marknadshyror för hyresrätter

 Marknadshyror är ett populärt koncept. Det inriktar sig främst på hyresrätter utifrån tanken att husmarknaden redan är balanserad där efterfrågan styr värdet. Det märkliga i boendet är att de som bor i hyresrätter alltid får ökad hyra medan husägare efterhand minskar sina avgifter och bor allt billigare ju längre åren går. Bara om de tvingas sälja i en lågkonjunktur drabbas de ekonomiskt. Oftast tillgodoräknar de värdestegringen och sänkta omkostnader.

Det är med andra ord en sällsynt dålig affär att bo i hyresrätt eftersom bolagens vinst sällan når hyresgästernas nivå. Inte ens när inflationen i princip står still och ränteläget står på minus kan hyresgäster tillgodoräkna sig dessa bolagens minskade omkostnader. Det borde lagstadgas att de som bott tio år eller mer i en lägenhet borde få sänkt hyra med några procent per fortsatt år för att se till att bostadsvillkoren blir någorlunda jämbördiga och likvärdiga. Bostadsmarknaden är en av de största förmögenhetsbildande inslagen i samhället och överglänser de flesta möjlighet att utifrån inkomst bygga upp något.

Inga marknadshyror innan det blir jämlika villkor för boendet.

Humorprogrammet Trevlig helg bidrar till föraktet

 Trevlig helg är en "humorserie" som sänts i SvT och nu återfinns på SvTplay. Agerar i sketcherna gör begåvade Johanna Nordström och Hampus Nessvold. De 8 programmen är, vart och ett ca femton minuter, fyllda av sketcher med snart etablerade rollfigurer. Seriens titel dementeras gång på gång när det som händer vid en parmiddag, vid kassan i ett snabbköp, i en grupp kvinnor med en ultrafeminist, i sjukvården med hypokondriska sköterskor eller i kyrkliga sammanhang med en udda präst som heter Björn, blir otrevligt och generande. Ironin är lätt att fånga upp, det mesta blir otrevligt och det sociala samspelets gnissel skojar man ivrigt med.

Som pensionerad präst som verkat i Svenska kyrkan blir det en uppgiven och trött igenkänning. Än en gång ska kyrkan förlöjligas och en präst gestaltas som varken tror eller tar kristen tro på allvar. Konfirmander blir förvirrade över undervisningen, ett vigselpar tvingas se hur prästen sorterar bort den där sk-ten med Gud. I sista programmet förvandlas en nattvardsgång till en vinprovning med tapas istället för oblater. Som om vi inte sett dessa snedvridet överdrivna karikatyrerna förut. Islam vågar de sig inte på, det kan ju bli farligt, men kristendomen och präster är lovliga sedan hur länge som helst så nyskapande eller roligt är det inte.

En kyrka inom Svenska kyrkan ska inte kunna upplåtas för inspelningar som i Trevlig helg. Kyrkoordningen är tydlig med hur kyrkorummet ska behandlas. I KO:s kap 41 och §3 står det: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. Ännu en gång har människor som upplåter en kyrka och de som spelar in struntat i att kyrkorummet ska vara fredat från det som kränker dess helgd!

Nattvardsfirandet är centrum i kärnan av kristen tro, där sker mötet med den uppståndne Frälsaren, och det är väl därför man skjuter in sig på och förlöjligar denna liturgiska och andliga höjdpunkt i högmässan.  En skådespelare som flaxar runt i en mässhake och visar sitt förakt för detta med Gud och för de "gudstjänstdeltagare" som viljelöst finner sig i att nattvarden blir vinprovning och tapas istället.

Känner de att de lyckats, dessa programmakare som tondövt och okänsligt stämmer in i världens förakt, förlöjligande och förföljelsen av troende kristna? Roligt är det inte och många av oss har under decennier lärt oss att så här går det till. Vi blir knappast förbannade, ilskna eller upprörda. Vi känner enbart vemod och blir ledsna över denna refrängartade och billiga kristendomskritiska reflex, en tondövhet för andlighet och tro som speglar att armod värre än vi kunnat föreställa oss!

Yttrandefrihetsargumentet hörs till leda och friskriver alla som okänsligt ger sig på tro och kyrka. Inte ropar jag på förbud utan ber snarare om eftertanke - måste man gång på gång rapa upp den stereotypa kristendomskritiken, humor och ironi eller inte? Allt man kan och har rätt att säga måste ju inte alltid basuneras ut. 

Med viss tankemöda kunde gänget bakom Trevlig helg ha drivit med en Sverigedemokratisk kyrka, partiet ställer sedan länge upp i kyrkovalen. Vad skulle hända om de tog makten? Eller ironiserat över hur en socialdemokratisk församling kunde ha sett ut. S är det politiska parti som har absolut mest att säga till om i kyrkan. Men ska man göra något sådant kräver det förstås att man vet lite mer om situationen i kyrkan.

Brännmärken på ytterkläderna

 Onda ögat är inget jag trott på. Detta att man kunna borra hål i människor på avstånd genom en särskild sorts blick verkade inte så troligt. Inte förrän pandemin dök upp och min egen förmåga att använda det onda ögat infann sig. Från ingen kunskap alls till fullfjädrad stirrar tog det bara några dagar.

Omgivningen förmåga har ökat exponentiellt ungefär i samma akt som pandemin smittat sig vidare i befolkningen. Vid besök på Biltema påbjöds munskydd. Några struntade helt i uppmaningen och följdes runt i butiken av stirrande ilskna och djupborrande ögon. Så när det onda ögat man kunde komma. Det var så det rök i deras tröjor.

Kanske skulle det behövas en ny skylt vid ingången till affärer och butiker: använd munskydd eller bli totalt utstirrad! På gator och torg, om människor inte bryr sig om avstånd både kastas det onda ögon och muttras. Förbaskade snedseglare! F-bannade typer! Fyra i bredd, är ni inte kloka? Eller är ni löpare på en friidrottstävling? 

Onda ögat syns i affärer, på gator och torg, på bussar och tåg, på sjukhus. Vår syn på varandra har helt förändrats. Snabbt har det gått. Många går numera med brännmärken på sina ytterkläder som en följd av denna om- och nyorintering vad gäller hur vi betraktar varandra...

Äntligen mässa

 Har lyckats delta i gudstjänster två söndagar i rad! Klockan 10 på Påskdagen och klockan 11 Andra söndagen efter påsk satt vi i Olaus Petri kyrka, 8 stycken gudstjänstdeltagare, i ett rum som rymmer mellan 5-700 personer. Minst sagt ödsligt. På påskdagen utgjorde vi och några nära vänner 75% av den deltagande församlingen. Nu i söndags var det fyra prästfamiljer som utgjorde församling. Men, även pensionerade präster bör få gå till kyrkan på gudstjänst. Det trots att det kunde kännas tveksamt när platserna är så få att man tränger ut andra som också vill. Här gäller tränga sig fram...

I predikoturerna anges ett datum och ett telefonnummer man ska ringa för att anmäla sig. Det kunde dröja 20 minuter innan man lyckades komma fram. Det blev alltså många försök till uppringning innan man fick chansen. Man måste vara angelägen, helt enkelt. Minst 3 högmässor erbjöds med några förkortningar för att möjliggöra firning både kl 10 och kl 11. Vi kommunicerade under en gestalt, brödets. 

I Olaus Petri firas ibland enkla morgonmässor bakom högaltatret. Där i koromgången står högryggade stolar med röd sammetsklädsel. Det blev en påminnelse om att vi inte var ensamma i vårt firande utan i sällskap av den himmelska härskaran. Det var som jag såg kända och okända helgon och martyrer sittande på stolarna och delaktiga i vårt jordiska firande!

Anledningen att vi nu vågade oss fram var vår påbörjade vaccinering. Äntligen!                                                                                       

 

Husmorsfilmer och barnfilmklubb

En flygmaskin över Visby var något anmärkningsvärt. Trots att det fanns flygplats just utanför staden så såg man sällan plan över innerstaden. Dessutom regnade det flygblad ur planet, röda, skära, gula och blå. Husmorsfilm visades på biografen Roxy på Mellangatan! Men minnet sviker. Royal hette den ju - som en läsare påpekat. Malmgrens affär var sponsor. Mammor strömmade till men även en hel del barn. Somliga av oss, vi som bedömdes kunna sköta oss en stund, tilläts sitta på läktaren.

Nils-Johans köksattiraljer hade sina reklamfilmer och kläder från ICA, Algots och andra kända märken likaså, om jag minns rätt. Novisen vid spisen där någon undervisades av Tore Wretman. Alltid hade man mitt i hushållsfilmerna stuckit in en barnfilm, t ex en kalle Anka-film, så att barnen skulle stå ut eftersom de fick något som roade dem. Så eftertraktad var film överhuvud taget att det blev rejält fullt i salongen! I hemmen härskade radioapparaterna.    

Känslan när man lämnade biografens värme, fylld av intryck, och kom ut i vårens duggregn var sällsam. Två verkligheter, filmens och omvärldens, skulle samsas och bli ett. Ofta omtumlad och med nya intryck av osthyvlar, stekspadar och mat skulle man återvända hem på de våta och slitna gatstenarna.

När vi barn var under tio började vi gå till Barnfilmklubben! Märklig företeelse med över hundra barn i en lokal. Ljudligt och stökigt. Men vad stod man inte ut med för att få se film. I en stor lokal inne på gården vid S:t Michaels gränd bjöds på film vissa lördagar. Där besågs mängder av klassiska kortfilmer av Arne Sucksdorff och andra. Tandtrollen, Karius och Baktus, syntes och den amerikanska serien Vårat gäng (Little Rascals)! Vilka äventyr fick man inte vara med om i 50-talets Visby...

Mellangatan 7 A

En dag slogs ögonen upp och man såg. Vi hade klara ögon och försökte av bara farten fokusera på något eller någon. Föräldrarnas ansikten var det vanligaste. Själv hamnade jag på barnbördshuset i två veckor. Sjuksköterskor och barnvårdare var dem jag först knöt an till. Tur att jag inta var en and- eller ankunge som följer dem de först ser. Äventyret kostade min föräldrar någon krona. Kvittot finns ännu kvar. Därefter fick jag komma hem.

Inga minnen finns bevarade från första bostaden. Från den flyttade vi snart in till staden innanför Visbys murar. Mellangatan 7 A var gatuadressen, Mina arma föräldrar fick släpa tre barn uppför trapporna till tredje våningen. Att de bara orkade. Någon lättnad var att det var ett modernt hyreshus med tre lägenheter. I husets källare fanns tvättstuga, förråd och mangel- och torkrum. Tvättmaskinen verkade stor som ett lokomotiv för oss barn. Den tornade upp sig och mullrade högt. Men att ha tillgång till moderna maskiner var något de verkligen uppskattade. Då slapp de handtvätta eller ge sig iväg med tvätten.

Torkrummet var också skyddsrum med tjocka metalldörrar och bombsäkra väggar! Mangeln var elektrisk och hade ljusa trävalsar. Med en fotpedal kunde man koppla ur manglingen. Jag vet eftersom jag cyklade runt i torkrummet på en trehjuling och parkerade bakom den gröna mangeln.

Det var lockande att försöka känna på valsarna och innan jag hann dra andan hade en hand pressats in i mangeln. Då skriker man kan jag försäkra. Det ekade i betongen. Mamma fick bruk för pedalen som inte var snabbast i världen på att koppla ur...

Hur jag kom till lasarettet minns jag inte. Troligast är att vi i rasande fart for iväg med familjens bil, en Ford Anglia. Väl inne på sjukhuset höll man på med handen och skinnet mitt. Inte vet jag varför jag har fått för mig att man rullade bort den skadade handens skinn med en kniv, ungefär som man gör på en flundra. Hur som helst blev det bedövat, spritat och omlagt med vadd i ett mäktigt paket. För några dagar blev man uppmärksammad som en kung på Eriksgata. Både hemma och ute på gården. Alla ville fråga och veta. Men sådana sjukdomsvinster går snabbt över. Något nytt händer (!) och vänder intresset.

Inte gott att vara allena

Intensiv längtan beskrivs ibland som hunger och törst i överförd betydelse. De basala behoven av mat och dryck hjälper att understryka att det även finns annat man kan trängta efter. Här och dör syns nu i vårt land långa köer av hungrande och törstande. De radar upp sig på avstånd från varandra för att få det eftertraktade vaccinet mot Covid-19.

Hunger och törst finns på fler områden. Gudstjänster, sportevenemang och kulturaktiviteter som teater, konserter och annan scenkonst står och stampar i kolumnen: efterlängtat och behövligt! Där lönar det sig inte att köa och rada upp sig. De beslutade begränsningarna är oproportionerliga och tar inte hänsyn till människors grundläggande behov - och dit hör kulturen!

Vi behöver teater och gudstjänster för att härda ut och förhålla oss i dessa hungerns och törstens tider. De ökar människors livskvalité med astronomiska mått. Utan dem blir det kargt och ödsligt. Vanlig mänsklig kontakt, levande relationer, som dessa gemenskapsformer levererar, har så länge fått stå tillbaka. Som Skriften anger i ett annat sammanhang, det är inte gott för människan att vara allena!

Hat och hot mot ärkebiskopen

Även en ärkebiskop måste ha fredade rum! Offentliga personer ägs inte. Vare sig av allmänheten eller kommentatorer och tyckare. De är personer med rätt till integritet och ska inte behöva finna sig i hot, smutskastning och förföljelse vare sig i det vanliga livet eller i offentligheten, inte heller på nätet ska de behöva utstå träck och invektiv.

Politikers utsatthet har under många år undersökts och stått i fokus. Men andra ledande personer är inte heller de skyddade från hat och hot. När nu ärkebiskopen Antje Jackelén drabbats, särskilt på sitt Twitterkonto, är det ett tecken på hur nya medier öppnar för, kan bli kanaler för, hat och hot. Yttrandefrihet i all ära men när gränser överskrids till det brottsliga måste polisen och rättsväsendet skärpa till sig! Och de som äger och sköter Twitter och andra medier måste också skärpa sig för att förhindra hat- och hotfloden!

Allt är inte så idylliskt och vänligt som man kan få för sig. Hot och hat avslöjar att det finns krafter i folkdjupet som inte vill andra väl utan som vill destruera och förstöra. Människor av god vilja borde öka sin medvetenhet om dessa inslag i vårt samhälle så att de kan mötas och bekämpas. Det är knappast möjligt att tala denna perversa oförsonlighet till rätta men gemensamt kan man bilda front mot hat- och hot.

Även en ärkebiskop ska kunna ifrågasättas och kritiseras. Men det är faktiskt en helt annan sak!

LÄS!

Nog kunde man tro att pandemin skulle ge utrymme för studier av alla de slag. Särskilt viktigt för en kyrka är bibelstudier. Sådana fördjupningar kan ske både i föreläsningsform och /eller i samtalsform. Men knappast några sådana dyker upp i nätflödet. Vilket bekräftar att Svenska kyrkans beroende av Skriften är minimalt och att man inte omhuldar bibelkunskapen hos sina medlemmar. Vadan detta?

Är Bibelns betydelse devalverad och underordnad sådant man känner och tycker? Åtminstone borde kristna människor fördjupa sig i evangeliernas berättelser. En och annan bok i Gamla testamentet kan också vara en stor tillgång i en kristens andliga liv. Inte för inte är Psaltarläsningen en världsvid aktivitet och något vi ärvt av kyrkan genom tiderna. Men bibelstudier och tideböner står inte högt i kurs om man ska döma av predikoturerna. Där är de så gott som osynliga!

Tills vidare får vi läsa privat och för oss själva i väntan på ett återuppvaknande över Ordets betydelse i en kristens liv. Vi borde alla vara läsare av Bibeln. Oavsett tro är Skriften ett av världshistoriens mest förnäma litterära verk. Därtill kan den ge andlig vägledning och fördjupning. Så LÄS!

Ska några trängas ut och bort?

En dag som denna när Jesus går vid lärjungarnas sida och för ett samtal om det som angår och är väsentligt kan lite självrannsakan vara på sin plats. Hur ofta har inte jag bekämpat personer och grupper som enligt min uppfattning haft "fel" tankar och åsikter. Det som var rätt enligt mig såg annorlunda ut i deras ögon. Men så enkelt det var att tänka att deras inflytande borde begränsas, ja, de borde egentligen höra hemma någon annan stans i kristendomens vildvuxna träd.

Hur Svenska kyrkan har råd med att tränga bort och ut kristna med andra uppfattningar och tolkningar av Skriften är obegripligt. Vi strider bort varandra om det så en gång gällde personlig frälsning, den sk ämbetsfrågan och nu för tiden katolska sympatier, pride och hbtq eller samkönade vigslar. Personer och grupper med strängare moralsyn får det allt trängre. De som anser att en kyrka som viger och dess vigselförrättare också borde hålla vigsel och trohet i äktenskapet högt är i minoritet när samboskap och andra relationsformer är utbredda. Varför alls viga när det inte längre omhuldas att kristna i relationer ska och bör ingå äktenskap?

Tankarna på att alla har ett oändligt värde och är lika mycket värda mals ner när det mest blir ord och sällan handling. Och det gäller på ömse håll om olika konfliktpunkter! Svårt blir det när en kyrka som knappast nyrekryterar till sin kärna av gudstjänstfirare dessutom vill snäva in kyrkan ytterligare genom att knoppa av de som inte anses passa in.

Samtidigt - någonstans går naturligtvis gränser för vad som kan godtas och accepteras. Men de gränserna blir allt mer formulerade som ideologiska och moraliskt-etiska frågeställningar. Tro, bekännelse och lära hänvisas mindre till och begreppen blir ofta flytande och situationsanpassade. Har kyrkan råd att det pågår kamp och strid för att några ska trängas ut och bort?

Glad Påsk!

 

Tomten som sitter på ägget där

Svänger lufvan och ropar så här:

God Påsk jag önskar hvar vän så kär!

En hel påsk

John Sjögren skriver i dagens SvD om risken att fastna i påskaftonens tillstånd. En artikel värd att läsa. Mitt dilemma är, efter att ha upplevt och firat påsk i många år, att de flesta människor förtränger skärtorsdag, långfredag och siktar direkt på Påskdagen. En påsk utan svek, lidande och död haltar betänkligt. En gång mötte jag kritiken att den församling jag tjänade ville ha Påskdag varje dag. Att den upprörde mig så förstår jag bättre idag. Den betydde nämligen att vår solidaritet och våra liv inte stod i ständig kontakt, möte och dialog med dem som hade det svårt och visste in på kroppen var lidande var. Skulle den dimensionen har varit osynlig trots att vi i gudstjänsten ville prisa och lova Gud med skönheten i en väl genomförd och mycket visuell liturgi?

I det sekulära hyllas den påskdag som enbart firar och glömmer det som legat före. Ungefär som somliga i Sydafrika efter apartheid vill glömma och göra något annat och nytt. Försoningskommissionen glömde inte, den mindes och avtäckte det värsta, eftersom det var vägen vidare till någon slags försoning. Inget firande utan minne, endast hos Gud finns glömska.

En minoritet stannar i Långfredagen där allt tycks vara sorg, elände och saknad. Hoppet om en Påskdag går då förlorad. Framtiden blir dystopisk och havererar ständigt. Vi behöver veta att det finns människor utöver världen som tycks leva i ständig långfredag. Märkligt nog skymtar i deras elände nu och då även påskdagens morgonsol fram.

En hel påsk berättar Stina Oscarson om i sin fina reportageserie om Klara kyrka i Stockholm och människorna där. Där förbiser man inte Långfredagen, man snarare lever i den, men vet att Påskdagen redan är på väg, den bryter ständigt in i mörkret och utstöttheten. När någon delar sitt bröd, sin skjorta eller torkar bort när något solkas.

Firandet på Söndag har den stilla veckans dagar med allt de rymmer som klangbotten och perspektiv. Då blir det möjligt att brista ut i hälsningen: Kristus är uppstånden!

Fördöma, tolerera eller öppna för samverkan?

De vanliga borgerliga partiernas dilemma är hur det märkligt snabbt framväxande SD skall bedömas. Rötter i nynazism och i andra ultrakonservativa ideologier har under flera år gjort partiet omöjligt och isolerat. Nu svänger den borgerliga oppositionen som insett att den inte kan vinna val utan att ha SD:s röster i vågskålen. Som argument kan man hitta tanken på att varje avlagd röst ska räknas och rimligen kunna influera svensk politik. Motargument handlar om partiets rötter och somliga företrädares främlingsfientliga ställningstaganden, både vad gäller immigranter och islam. De sägs utifrån detta ha odemokratiska drag och tendenser.

I det röda spektrat av politiken kan samma frågeställningar gälla. Då handlar det om samarbete med Vänstern i vars fanors veck det fortfarande finns kommunism av gammal modell. Partiets rötter är även de anfrätta av odemokratiska ideologier där partiet varit överordnat vanligt folks inflytande och rätt att ha inflytande. 

Att partierna vacklat i synen på V och SD handlar om att man inte hållit sig med principer och överväganden som t ex kan avgöra hur långt man behöver röra sig från rötterna och somliga extrema grupper för att bli rumsrena och möjliga att samarbeta med i svensk riksdag. För en del partier har V flyttat sig på i de politiska fälten så att de kan sägas ha gjort upp med sitt ursprung och sina rötter. SD har försökt röra sig i samma riktning men diskussionen är inte avklarad än om de rensat ut de odemokratiska elementen och gjort upp med sina rötter. Det är självfallet möjligt att vara kritisk till svensk invandringspolitik utan främlingsfientliga synpunkter. Där återstår ännu mycket av förändring och uppgörelse för att de ska kunna få samma inflytande som partiets motsvarighet i Norge, Fremskrittspartiet, har uppnått.

Borgerligheten kliver tungt på nylagd is när den så oförblommerat räknar in SD i den reguljära borgerligheten och räknar med deras röststyrka för att fälla nuvarande regeringsunderlag. 

För en kristen är det en absolut nödvändighet att kunna be även för extremister som t ex är kommunister eller nynazister, vilket inte betyder att man kan eller ska se försonligt på sådana farliga och destruktiva ideologier. Hur man ska se på V och SD är fortfarande en inte alldeles avgjord fråga. Fördöma, tolerera eller öppna för samverkan?

En tanke, eller två, för denna dag

 Med gryningsljuset vaknar förväntningarna på den nya dagen. Det oskrivna bladet har redan anteckningar i blyerts. Vid vissa klockslag ska olika händelser inträffa för så är det planerat. Digitala möten har jag strukit eftersom det redan står klart att tankeredan och -kraften kommer att avta fram emot middagstid. Så är det inte för alla. Ju längre dagen går ju mera vitalitet och glädje tycks somliga lyckas utvinna ur samtal och möten eftersom avståndet väcker en hunger efter mer kontakt, mera utbyte och dialog. Till detta bidrar påbjuden distansering och social avhållsamhet, ja, distans.

För att inte alldeles förtvina kan man sänka sig i litteraturens världar. Att läsa böcker ur olika genrer kompenserar många andra brister i tillvaron så den ser ut idag. Även TV har blivit en tillflykt. Jag gläds över koreanska långkörare som Mr Sunshine och Rookie Historian, serier som verkar oändliga med sina långfilmslånga avsnittt. De är fester i färg och drama som kan räcka en vecka för den som inte bara vill titta på dessa Netflixserier.

Den nya dagen behöver böner, tänker de som är fromt lagda. De skänker världen sin omtanke och sänder omsorg och varm tanken mot höjden med sina knäppta händer. Just då bryr sig ingen om allt är läromässigt korrekt, ty hjärtats djupa längtan för andra når det stora lyssnande hjärtat. Så tänker jag. Inför denna dag.

En tanke för dagen

Slentrian och allmän trötthet blir intrycket när Tankar för dagen, Morgonandakter och gudstjänster repriseras långt efter sitt bäst före datum. Gudstjänster är i allra högsta grad färskvaror som helst bör njutas och upplevas i realtid! 

Tankar tål förvissa att tänkas om men allt i Tankar för dagen utmärks inte av det tänkta utan mer av det upplevda som återberättas med bifogade känslor. Ett område där det finns mycket att göra dels för att utöka antalet röster och för att öka intresset...

Vår Fru

Det är inte bara i bibelkommentarer man kan hitta uppslag till predikningar. Svenska akademins ordbok (SAOB) är en ständig källa till inspiration och upplysning. Den kräver viss ansträngning för att utmejsla vad som avses beroende på förkortningar och ålderdomliga citat.

Vårfrudagen firades på hemodialysen medelst en våffla med grädde och sylt. Då tänkte jag innerligt på Jungfru Maria, Vår fru. Varpå jag genast vände mig till SAOB. Där slog jag upp Vårfru och fick flera svar. Här det mest omfattande:

 VÅRFRU-DAG. [fsv. varfrudagher. — Jfr froedag, våffel-dag(en)] (vårfru- 1521 osv. vårfrue- 1522–1569) Jungfru Marie bebådelsedag, den 25 mars (i sht i sg. best.); förr äv. om annan dag firad till minne av ngn tilldragelse i jungfru Marias liv (jfr maria-dag); jfr bebådelse-dag. SthmSkotteb. 3: 190 (1521). (I Sv. skall firas) tree Wårfrudagher, som äre Kyndersmesso, Mariæ bebodelse .. och visitationis, thet är Mariæ besökelse. KOF 1: 470 (c. 1618). Vårfrudagen spred sin töluft och sitt lätta gyllene solsken över tinande tjäle och droppande tak. Fogelqvist Minn. 39 (1930).

Vår Fru av Rosenkransens katolska församling omfattar till exempel hela Värmlands län. Det visst nog inte alla värmlänningar att de bor i en Vår Fru-församling? I Enköping finns både en Vår Fru-kyrka och en Vår Fru-skola, en högstadieskola. Kyrkor med samma benämning finns i Brännkyrka, Stockholm och Skänninge. På många platser finns Mariakyrkor, trots att Marias ställning i Svenska kyrkan varit vacklande och tillbakträngd. Men Maria har gått en ny vår till mötes och det på flera plan...

Jag tror eller vi tror?

Tankar för dagen blir ofta tankar på allt möjligt. Sällan om trons betydelse eftersom sådant förvisas eller hänvisas till de sk morgonandakterna. I kyrkliga kretsar har vi fått lära oss att tro INTE betyder försanthållande. De kristna bekännelserna är något annat än det man håll för att vara sant. Förmodligen menas att de skall flöda fram som relationell text snarare än av den övertygelse som i det innersta bejakar detta som sant, rätt och riktigt.

Snarare har vi, inför svårigheter med sanningsanspråken i den kristna bekännelsen och tron, fått lära oss att det då går att tystna där man har problem. Som om en tyst reservation skulle kunna ta bort anstöten i trosbekännelserna. Uppenbarligen har detta tystnande gått många oförmärkt förbi. Ibland blossar dock debatterna upp om hur man ska förhålla sig till bekännelserna från de första århundradena och liknande texter t ex från reformationens tid. Är de mest historiska avlagringar som berätta hur man tänkte då? I Svenska kyrkan är oviljan mot att fästa på pränt hur vi, kyrkan, bekänner, lär och tror i 2000-talets början, oerhört utbredd och stark. Möjligen därför att så många skulle känna (!) det nödvändigt att på många punkter tystna?

Jag tror i förhållande till vi tror blir en allt svårare klyfta att sluta och foga samman utom när jag tror det vi genom kyrkans historia har trott och fortafarnde tror...

Tröttande att vara på sin vakt

 Smittspridningen, var äger den rum? Det är inte lätt att skydda sig om an måste gå i skolan eller sköta sitt arbete i samma lokaler som många andra. Trånga matsalar kan säkert också bidra. Att det på orimligt många ställen varit möjligt att klumpa ihop sig, av nödvändighet, frivilligt eller omedvetet, har inte underlättat försöken att stoppa smittan. Tänker jag som inte är något annat än en tyckare.

Men att gå på stan, tycker jag, är en märklig upplevelse. Klungor av kompisar eller arbetskamrater vandrar iväg utan någon som helst distans sins emellan eller till oss som de passerar eller möter. Fyra vänner i bredd som inte ruckar sin gång en centimeter kan man också möta och tvingas retirera ut i kanten av trottoaren eller rent av ut i gatan. Det var någon skribent som ansåg att de skulle få hållas. Hm...

Skidresorna håller på även efter sportloven och stora påskfiranden kan framöver vara riskbeteenden. Tanken att avstå är inte naturlig för ganska många av medmänniskorna. Viljan kanske är god men hur man beter sig kan tugga i sig stora portioner av den goda viljan... 

Är de så aningslösa därför att de är yngre? Alla som är unga beter sig faktiskt inte så. Är de bara omedvetna om riskerna eller struntar i dem? Är de fyllda av den berusande känslan av odödlighet? Eller är det bara anarkism, vi gör som vi vill om det kan hota ordning och balans i samhället? Inte vet jag. Det är i alla fall alltför många som beter sig oansvarigt och presumtivt smittspridande. För allas vårt bästa ber jag en bön att ALLA bättrar sig (dvs även jag där jag brister). Det är tröttande att ständigt vara på sin vakt! Fokus på dem som inte bryr sig är också tärande och väcker tankar jag inte är särskilt stolt över! 

Ett socialdemokratiskt pastorat?

Om nu kyrkans beslutsapparat i stort är en blåkopia på det borgerliga samhällets modeller och institutioner kanske de borde klassificeras på likartat sätt. Kommuner brukar kallas röda eller blå. Ibland benämnas efter det styrande partiet och då sägas vara en socialdemokratisk kommun eller en borgerlig sådan.

I paritet med detta kunde vi kallade de partipolitiskt dominerade pastoraten och församlingarna med samma vokabulär. Pastoratets XX är ett socialdemokratiskt pastorat. Församlingen NN är borgerlig. Stiften både här och där är styrda av socialdemokraterna och blir då sossestift.

Detta är en tanke som identifierar partipolitiken som styrande i kyrkan och då kunde man rimligen också pröva att göra det en aning tydligare. Vad säger våra ledarsidor om det? Varför inte pröva dessa benämningar i det stundande kyrkovalet i september?!

I botten ligger förstår frågan om hur man beskriver ett pastorat eller en församling. Kan man klassificera dem utifrån några variabler? Ibland sätts etiketter och rubriker på församlingar som lågkyrkliga, högkyrkliga, EFS-präglade eller karismatiska. Vilket på pastoratsnivå blir näst intill omöjligt då sådana gemensamma nämnare inte fungerar på övergripande nivå. Visserligen kan ett pastorat verka nivellerande då vissa verksamheter kan bli föremål för utjämnade budgetmedel. En rik kör- och musikverksamhet, som lyfter gudstjänstfirandet och liturgin, måste man kanske kämpa för när andra församlingar utan större verksamhet önskar samma tilldelning.

Även om församlingar i grunden ser  ut som varandra kan det vara viktigt att kunna beskriva dem så att man kan välja var man vill höra till. Denna valfrihet har ofta setts ner på utifrån föreställningen att man ska verka där man står, dvs är folkbokförd. Att hjälpa människor att finna församlingar där de får plats, blir tagna i anspråk, och känner sig hemma är viktigt. Då är de politiska kännetecknen en variabel. Det vore förstås förfärligt om partipolitiken fick ännu mer inflytande över var man känner sig hemma. Men i kyrkovalet blir det nödvändigt att lyfta fram partiers inflytande och dominans så att vi äntligen kan bryta partipolitiken i kyrkan...

Varför tiger ledarsidorna?

De svenska ledarsidorna borde slänga sig i väggen så att de vaknar upp. Hur länge ska de flesta tidningar låta bli att ta avstånd från det totalt otidsenliga i att partipolitiker styr i Svenska kyrkan? Det är en återklang av reformationen då Gustav Wasa, kungamakten, styrde och ställde. Till en början med reformatorernas instämmande, men efterhand med allt mera kritiska invändningar. Det gick så långt att två ledande reformatorer dömdes till döden vid nyår 1540 i en rättegång på Örebro slott! En dramatisk och nästan okänd händelse eftersom varken dramatiker eller filmskapare vågat sig på detta den svenska reformationens märkligaste lappkast.

Ledarsidorna som verkar i en sekulär demokrati borde kunna fördöma partipolitiken i Svenska kyrkan utifrån partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Politiskt kontrollerade kyrkor tillhör det förgångna och oftast samhällssystem vi annars konsekvent kritiserar och underkänner.

Ytterligare ett skäl som ledarsidorna borde kunna nyttja är att partierna brukar framträda som religiöst och livsåskådningsmässigt neutrala trots att de i kyrkan bedömer psalmer, granskar nattvardsböner och gudstjänstordningar samt avgör vad kyrkans ska opponera emot i vårt samhälle. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna är de partier som öppet går till val i kyrkan. Andra partier har tagit ett steg tillbaka men  partipolitiken fungerar fortfarande som urvalsprincip när kyrkans medlemmar föreslås rösta på borgerliga, liberala, miljöpartister, kristdemokrater och vänstern i Svenska kyrkan, i den mängd andra partipolitiskt anstrukna alternativ som erbjuds. Denna logiska kullerbytta gör att teologi, tro, bekännelse och spiritualitet underordnas det sekulära samhällets alternativ!

De tysta ledarsidorna skulle aldrig acceptera eller låta en partipolitisering av Fotbollsförbundet eller Ishockeyförbundet gå okommenterad. Men när det förekommer i Svenska kyrkan, som det enda partistyrda av landets många trossamfund, då ser man märkligt nog åt andra hållet! Kanske tänker man på ledarsidorna: varför ändra ett fungerande system? För vem och vilka fungerar det bör man rimligen då fråga. Kyrkan kan inte enkelt fatta ett beslut om att partipolitiken ska lämna kyrkans val ifred. Varför? För att de kontrolleras av de politiska partiernas direkta eller indirekta ombud! Saken borde istället skrivas in i lagen om Svenska kyrkan!

Ledarsidorna kunde förstås också ta avstamp i reformationens syn på de två regementena. Ett världsligt och ett kyrkligt/andligt. Den världsliga makten ska inte tillåtas regera det kyrkligt andliga eller tvärt om. En princip man i vår tid alltid bortser från när man ska bedöma hur yrkan styrs!

Den 19 september ska det bli kyrkoval. Hur länge ska riksdagens partier tillåtas vara styrande krafter i Svenska kyrkan? Har ledarsidorna alls någonting att säga i denna viktiga demokratifråga? Vilka samhällsområden ska stå fria från partipolitiken? Borde den inte ha sin begränsning i ett land där religionsfrihet påstås vara en viktig rättighet? Så höj rösten! Säg ifrån!

15 minuter om nuläget

Inte går det fort när man skriver. Hinner man få till något på 15 minuter? Mer tid finns inte innan jag ska vandra iväg till sjukhuset denna morgon. Men en kort iakttagelse borde väl ändå hinnas med? Den sociala isoleringen gnager sig långsamt in mot det mått av självuppskattning och egen respekt som fortfarande finns kvar. Kontakten med medmänniskor som bekräftar en betyder så mycket för hur man uppfattar sig själv. Detta att spegla sig i en annan människas öga, och hela hennes bemötande, bidrar till hur man uppfattar sig själv. Uteblir kontakten återstår för många som lever ensamma bara dialogen med sig själva.

Även för dem som lever i tvåsamhet, och trots möjligheten till utbyte och dialog, kan det bli brister i jaget. Jag blir på ett sätt till i mötet med andra. Att det efter en längre tids nötande på varandra kan krävas fler mänskliga möten är inget konstigt. Som sociala varelser har vi levt i ständig dialog och i möte med många andra. Detta har nu huvudsakligen reducerats till TV-tittande och nätsurfande. Som kvalitetskontakter och - möten bidrar det inte till att kompensera allt det vi förlorat. Därför bör vi alla skynda oss att bekämpa pandemin med de bud som står oss till förfogande: distansering, avstånd, undvikande av folksamlingar, munskydd när så kan behövas, etc. etc.

Dopet i pandemins tid

 Dop med släkt och vänner är både trevligt och upplyftande. Det betonar att det nya barnet tas emot och välkomnas. Dopet är på det sättet en gudstjänst där man betonat mottagandet, inlemmande och sammanhanget. Under pandemin har det motivet både vad gäller införandet i församlingens gemenskap och i familjekretsen försvårats. Ja, församlingens delaktighet har under många år försvagats och blivit till enstaka kyrkvärdars deltagande i dopet för att muntligt hävda att barnet är välkommet, efterlängtat och nu en del av församling och kyrka.

Dopet till syndernas förlåtelse, att gå med Jesus genom död till liv, är inslag som ljudligt verbaliseras i dopet men där man kan vara tveksam till om dessa grundanledningar till dop omfattas av föräldrar och släkt. Kyrkans tidning rapporterar idag 18/3 -21 om att en tredjedel av dopen inte blivit av. Minskningen är betydande. Förmodligen hänger det samman med att dopet som familjehögtid blivit allt starkare och större samtidigt som kyrkans tro och syn på dopet får allt mindre utrymme (bortsett från orden i dopliturgin).

Frågan kan och bör ställas: har dopet som familjeevent helt tagit över och trons perspektiv alltmer försvagats? Anledningarna till att dopen avtagit kan vara flera, men säkerligen är begränsningarna av antalet gudstjänstdeltagare en stark förklaring. Det utesluter inte att det bland de som avstår också finns en dopsyn som sammanfaller med kyrkans. 

Nöddopen var ett tecken på att man tidigare mera tänkte att barnet kunde gå förlorat utan dop vid ett eventuellt dödsfall. Allt fler tycks mena att dop eller inte spelar någon roll eftersom Gud förväntas vara god och välkomna alla barn. Guds rike tillhör så att säga barnen, betonar man högt och lågt. 

Nog måste väl ändå dopet betyda något? Frågan är vad i denna av sekularisering så präglade tid. Vad är det katekesen säger? Varför kallas dopet ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse? 

Emedan vi, som av naturen är födda i synd, genom dopet bliva delaktiga av frälsningens nåd och därmed undfå nytt liv i Kristus.

För en levande kyrka

Förbundet Kristdemokrater för en levande kyrka har en sympatisk målsättning. I stadgarnas paragraf 4 får man veta att: Uppgiften för nomineringsgruppen KR och dess grupper i stift och församlingar/pastorat är att med ett gemensamt handlingsprogram som grund arbeta för att Svenska kyrkan skall fullfölja sin kallelse: Att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd.

Det borde vara en självklar målsättning för alla som vill verka i Svenska kyrkan som beslutsfattare och förtroendevalda. Fokus är på uppdraget och kallelsen. Den insats man gör och det man beslutar om ska stå i samklang med att göra Jesus Kristus känd, trodd älskad och efterföljd.

Ett hinder för förbundet att växa till är att man genom sitt namn och i sitt tänkande vill vara en öppen och fristående gren inom den kristdemokratiska rörelsen. Där gör man en inskränkning och begränsning som förhindrar någon större tillväxt av förbundet. Det betyder att man huvudsakligen riktar sig till dem som redan på något sätt relaterar till Kristdemokraterna. Att kristdemokratin i Europa är stor och betydande spelar i svensk kontext ingen roll. I Sverige finns knappast någon kristdemokratisk rörelse som är större och sträcker sig utanför KD som politiskt parti. De övriga kristdemokratiska anhängarna utöver Europa röstar inte i våra kyrkoval. Alltså är det de svenska partisympatisörerna man vill nå.

Då hjälper det inte att man i stadgarna §3 skriver att Förbundet är partipolitiskt obunden. Namnet lockar inte några större skaror utanför KD:s sammanhang. Hur sympatisk målsättningen än är så innebär namnet Kristdemokrater för en levande kyrka en inskränkning och ingen öppning mot andra som önskar ett partipolitiskt obundet alternativ. Det borde även aktiva kristdemokrater kunna inse.

Min slutsats blir att förbundet med det snaraste bör byta namn. Kyrkostyrelsens motstånd och invändningar mot tidigare försök att få byta namn till En levande kyrka eller liknande bör genast upphöra. Det är en inskränkning av förbundets möjligheter att utgöra ett alternativ. Man behöver inte vara detektiv för att förstå att svårigheterna beror på partipolitiska hänsyn. Så borde det inte gå till!

Reningsbad till det inre

Som njursjuk och dialyspatient är det lätt att associera till ett ord som reningsbad. Att tvaga sig ren till det yttre motsvarar i mitt och andra dialyserandes liv av en inre rening. I mitt kristna liv finns en stark parallell i dopet som innehåll moment av rening. synden som tvättas bort i dopets bad. Överflödsvätska filtreras bort ur blodet liksom förorenande partiklar och skadliga ämnen. Livet åerupprättas varannan dag. Vi lever vidare. Så länge det går.

Ganska hängig och trött och med en tankeförmåga som är trögare och mera splittrad än vanligt återställer dialysens reningsbad balansen i kroppen och försöker uppnå det som kallas torrvikt. Då är saltbalanser som de bör vara och vissa hormoner, järn och andra ämnen (bland annat bikarbonat som förjagar blodets surhet) tillsatta.

Om tjugo minuter ger jag mig av. Till reningsbadet. Jag kan ju inte bada och knappast duscha eftersom jag har en kateter som går in i hjärtat och inte får utsättas för risk för infektioner. Tur att det inre reningsbadet verkligen fungerar och gör otrolig nytta.

På återseende... 

Livet även om jag dör

Återbruk av en predikan från 24 september 2007. Varför? Så många har dött i Covid, Döden kryper närmare inpå när åren blir fler och vänkretsen sakta glesnar. I en predikan ventilerade jag frågor om saknaden, döden, livet och tron..

Livet även om jag dör

Ljus står för liv och mörker för död i den symboliska världen. Mitt i det dunkla bryter ljus in som den där solstrimman när den lyser upp i kyrkorummets skuggor. Gränsen mellan liv och död är tunn, säger vi och menar att vi inte har makt eller kontroll över människans passage över gränsen mellan liv och död.

Om vi någon gång balanserat på den gränsen, men tillåtits stanna bland de levande utan att riktigt förstå hur det gick till, då kan vi bli överväldigade och med befriad glädje tala om änglavakt , att vi fick skydd mot döden. Och vi undrar om Guds vilja fanns i denna räddning?

Vi fruktar och/eller respekterar döden som den yttersta av gränser. Vi är många som har sådana erfarenheter av att ha balanserat på gränsen: bilolyckan som vi mirakulöst överlevde, sjukdomen vi tillfrisknade ifrån, den betydde inte omedelbar död som vi först befarade, åkomman som vi faktiskt mot alla odds kunde leva med, eller olyckan vi undgick på en millimeter när .

Människor försöker på olika sätt finna en balans mellan liv och död. I Japan kan man uppfatta en uppdelning av liv och död mellan religioner; en religion tar hand om födelsen och livets början och en annan tar hand om döendet och döden Shinto bejakar livet, välsignar barnen. Buddhismen finns vid döden med sitt hopp om själavandring och återfödelse.

KG Hammar, den förre ärkebiskopen, påminde vid Stiftsmötet i Strängnäs i går om att människan är det enda djur som kan föreställa sig och planera för sin egen död. Ändå lever allt fler som om döden inte fanns. Döden förträngs vilket leder till att många uppslukas av nuet i rastlös jakt på spänning, i gränslös självupptagenhet. Det andra diket är att leva i en sådan ständig rädsla för slutet, för döden, så att livet blir färglöst kringskuret, stympat.

Men människan har också förmågan att hoppas vilket innebär att vi inte behöver ockuperas av dödsfruktan eller död. Men en påminnelse om vår dödlighet - memento mori - kan ge balans.

När Jesus närmar sig stadsporten i Nain bärs det ut en död. Han var ende sonen och hans mor var änka . En stor skara människor från staden gick med henne. Herren ser henne och fylls av medlidande . Jesus är inte mångordig. Kortfattad och med stor auktoritet säger han sitt: Följ mig, Tig, var stilla Stig upp, tag din bår och gå hem (Lk 5:24) eller som idag: Gråt inte! Sedan händer det som ingen tror kan hända: Jesus rör vid båren och säger åt den unge mannen: Stig upp!

Alla som mött döden vet att vi sörjer vår egen förlust och hyser sorg över alla de möjligheter livet tycktes erbjuda över framtiden som inte fick bli utbildning, kärlek, barn, lycklig ålderdom, resor. Istället: dörrarna stängdes slutgiltigt, definitivt, för evigt. Döden vann, trängde undan livet och vi, vi sörjer det som inte fick bli.

Jesus erbjuder sig inte att flytta på gränsen mellan liv och död, men att göra den transparent, genom honom ändras villkoren och någon återvänder tillfälligtvis till livet, men undflyr ändå inte döden. Den unge mannen slipper inte att dö en andra död. Men döden är inte längre den yttersta gränsen. Livet har en fortsättning. Evigt liv, en himmel, varandet hos Gud - vi namnger vårt nya hopp. Kan vi kalla det för att Jesus vidgar gränsen? Eller att han ger ett tecken, låter oss få en föraning om att livet kan segra över döden?! Nära Jesus kan det hända att döden tvingas retirera för att livet ska få plats, breda ut sig, triumfera.

När döden tagit någon ifrån oss har vi ibland saknat gruvligt. Vi hade kunnat göra nästan vad som helst för att ett kort ögonblick få mötas, att på nytt få se varandra. Tänk om någon fick återvända över gränsen, om någon fick ett pass till livet så som den unge mannen i Nain fick

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt

Så tänkte jag när vår 17 åring dog på sjukhus i Uppsala. Varför kommer döden, varför slår den följe med oss, just oss? Det undrade nog änkan i Nain också. Hennes son fick återvända från död till liv. I dag kommer ett livets följe – Jesu sällskap. De möter döden på vandring, sorgeprocessionen. I mötet föds hoppet och någon återvänder till de levandes land .

Lars Hagström var en ung kulturskribent som dog 2001. Han skrev en otroligt fin liten bok, Livet även om jag dör (Bonniers, 2001), om kampen med och mot den svåra cancersjukdomen. Han skriver: Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Hur slutar en sådan här bok? Naturligtvis med att jag blir frisk – eller dör. Jag vet inte vilket det blir. Min prognos är urdålig, statistiken kass och jag blir konstant sämre. Men det finns alltid en chans. Vad som än händer, hur illa det än blir, finns det alltid en chans. Jag hoppas få vinna livet, även om jag dör.

Han citerar psaltaren 30:
Jag vill lovsjunga dig Herre,
ty du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender triumfera
Herre, min Gud, jag ropade till dig
och du gjorde mig frisk.
Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du gav mig liv, du räddade mig från graven...

Du vände min dödsklagan i dans,
du tog av mig sorgens dräkt
och klädde mig i glädje.
Därför skall jag sjunga ditt lov
och aldrig tystna.
Herre, min Gud,
jag skall alltid prisa dig.

Livet även om jag dör! Samma övertygade tillitsfulla hopp
formulerar den psalm vi snart ska sjunga:

Livet vann, dess namn är Jesus, halleluja
Han var död, men se han lever, halleluja
Dödens portar öppnar han, halleluja.
nyckeln ligger i hans hand, halleluja.
(SvPs 153:1)

Livet även om jag dör!

Katten Sixten slår stillsam

 Ibland har min katt Sixten, saligt avsomnad, dykt upp på stillsam. Fler är intresserade av honom och hans korthuggna filosoferande än av texterna på stillsam. Ibland har hans blogg 3 gånger så många läsare som den här. 

Understundom har jag lekt med tanken att låta de stillsamma texterna publiceras på hans blogg och hans stycken på stillsam. Då kanske antalet intresserade gick upp. Här. Och Sixtens sida kunde möjligen behålla några av kattälskarna.

Det kan förstås vara så. Att fler är intresserade av katter än av teologi och kyrka, njurfrågor och politik. Vad vet jag? Märkligt är det. Men så är hela tillvaron ganska underlig, den med.

World Kidney Day

Om utifall någon inte noterat det så firades World Kidney Day igår. För somliga av oss är det en njurdag varje dag. Men för andra är det en av många dagar som slåss om utrymmet. Dessvärre märks inte Världsnjurdagen särskilt väl i Sverige. 

Njurförbundet är föreningen i Sverige öppen för njursjuka, vänner, släkt och intresserade. Besök gärna deras hemsida.

Minnesgudstjänst

Minnesgudstjänsten från Drottningholm blev högtidlig och medkännande. Inkluderande böner för många som drabbats hördes och många tänkvärda ord blev sagda. Ett exempel på att kristen tro kan vara relevant när krisen, och mörkret, är över oss.

Ändå vet man inte hur orden landar hos de många som verkligen lidit och förlorat anhöriga. Att hitta tilltalet och nivån är ett ständigt aktuellt dilemma. I varje minnes- och begravningsgudtjänst är avvägningen mellan att lyfta fram den som avlidit, vänner och släktingars behov och förkunnelsen som ska höras i varje gudstjänst. Viktigt förstås är att lyssna till och samtala med de anhöriga. För att försöka hitta nivån brukar jag också föreställa mig att det är släkting eller nära vän som avlidit. Hur skulle jag då velat ha det, vad skulle bli sagt? Tystnad och musik kan i sorgens närhet bli verkligt talande... 

Grotesco i grotesk inspelning

Vem har ansvar för kyrkorummet, dess helgd och rikedomar, när det som i Värmdö "lånas" ut för en TV-inspelning eller till ett annat samfund för en vigsel eller begravning? Kyrkoherden eller församlingsherden kan inte delegera bort sitt ansvar för skötseln av församlingens kyrka/-or. Normalt ska upplåtelse av kyrkan beslutas av kyrkorådet/församlingsrådet som kan delegera till herden eller en grupp att ta hand om sådana ärenden. Enligt KO 41 Kap får kyrkan upplåtas för biskopen och hans ämbetshandlingar. Församlingens präster får där fira gudstjänst. dessutom stadgas det i 3 § 

En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. En upplåtelse får inte heller ske på så sätt att den hindrar församlingens gudstjänstliv eller verksamhet i övrigt.

Pietet och aktsamhet var orden. Även för dem som inte uppfattar kyrkorummet som heligt kvarstår i alla fall aktsamheten och pieteten. Det har varit svårt att på nätet hitta hela Grotescos akt i kyrkorummet. De snuttar jag lyckats se andas inte pietet! Ett exempel från oktober 2008 visar att detta inte är första gången man fullständigt ignorerat Kyrkoordningen. 

I samtal om delaktighet kan man inte undvika sådant som befogenhet och ansvar. Dessa kan sällan delegeras. Någon är ytterst ansvarig även om andra vid vissa tillfällen får vara den förlängda armen. I Grotsecos fall kan man undra om församlingsanställda var behjälpliga under inspelningen och därmed borde ha satt stopp? På rådets och herdens uppdrag?

Delaktighet med förhinder?

Hörde ett samtal. Om delaktighet. Och förundrades över att hindren knappast berördes. Sådant som står i vägen så att många varken vill eller vågar bli delaktiga. En svårighet är att det finns människor som vill vara delaktiga över allt, så till den grad att de tar över och håller andra borta. Istället för att dela på uppgifter och uppdrag. Trots viljan att göra gott, att göra en insats, riskerar de att bli stoppklossar.

En annan svårighet är att de professionella får företräde framför goda amatörer. Läkare, jurister, lärare och andra har ett slags försteg. För att inte nämna de anställda som hellre gör undan uppgifterna själv än ser till att de dela på och blir gemenskapsbefrämjande eftersom det tar tid och kräver fingertoppskänsla och innebär stora ansträngningar.

Ännu en svårighet är när människor vill bli delaktiga i det som inte kan delas på. Liturgin och gudstjänstens utformning är inte en sak för omröstningar och opinioner. Sådant behöver ligga fast över tid för att få stadga och kontinuitet så att ordet och sakramenten inte kompromissas med. Vilket inte hindar stor delaktighet i den fastslagna liturgins gestaltning i mångfaldiga uppgifter. Textläsningar, förböner, välkomnande, kollekthantering, lotsning av nytillkomna, psalmsångare och gudstjänstfirare. Det mesta görs inte för egen skull utan för gemenskapen. Ett bra uttryck för delaktighet.

Brev

Hej,

Vad tiden går! Det var länge sedan jag hörde av mig. Och ännu längre sedan jag hörde av dig. Hur har du det nu för tiden? Är du också irriterad på att det inte går att träffa släktingar och vänner? Fast träffade man dom och fick Covidsjukan bleve jag mycket mera störd och irriterad och...orolig. Ofattbart hur många som drabbats. Som tur är klarar en del av viruset ganska bra. För andra går det sämre vilket både statistiken och dödsannonserna berättar om. Jag har hört och läst om hur psykiskt påfrestande det är för dem i frontlinjen, med så mycket lidande och död och långvarig intensivvård. För dem och deras familjer ber jag.

Annars då? Har din dator gått sönder? Annars kunde du ju slängt i väg ett mail, hört av dig via Facebook, Whatsapp, Instagram eller Messenger?! Även snigelposten finns fortfarande och ett frimärke kostar väl bara 10-12 kronor. Men du kanske fortfarande spar till den där Ferrarin du alltid drömde om? Jag har inte hört av mig heller eftersom jag väntat på ett livstecken från dig. Det var dumt och nu försöker jag rätta till det. 

Jag vill fortfarande kunna räkna dig bland mina vänner och inte se dig som en förfluten och upphörd vän. Sådana finns det alldeles för många av i mitt liv. En gång var vi nära vänner. Sedan blev vi möjligen bekanta och nu finns vi inte alls. För varandra. Jag hör ju ibland talas om den ena eller andra som har haft framgång eller utmärkt sig på något sätt. Men att skicka ett livstecken blir aldrig av. För hur skulle det tas emot efter all tid som förflutit... Så vi är före detta, helt enkelt, vänner. Före detta vänner är förstås också ett slags vänner. Om man tänker efter.

Nu slutar jag.

Varma hälsningar.

Lasse

Förföljda kristna och engagemang

Det räcker inte med enbart insamlingar till en organisation med världsvida förgreningar för att tillfredsställa det internationella engagemanget i en församling. Den kristna kyrkan är extremt lokal genom sina församlingar men också synnerligen världsomfattande och utbredd. Kristi kyrka är den kyrka vi alla som tillhör kyrkor ingår i. Den är inte bara en rubrik utan en avgörande verklighet som kan påverka vår världsbild. Våra trossyskons öde angår oss. Men inte bara. Medmänskligheten och empatin hos kristna går oftare längre ändå så att andras öden ute i världen också blir angelägna.

Det som blir svårt är när engagemanget för kristna bröder och systrar spelas ut mot engagemang för andra utsatta folkslag, gemenskaper och grupper. Som om det vore trosegoism att stå upp för förföljda kristna. De finns på många håll som i flera afrikanska stater, t ex Egypten, eller i Mellanöstern, Irak och Iran, för att nu nämna några exempel. Förföljda kristna var länge något man kunde läsa om i Ljus i Öster där ofta kommunismens härjningar stod i fokus. Idag är medvetenheten större och fler utsatta kristna uppmärksammas när deras kyrkor bombas eller bränns ner eller där myndigheterna gör livet svårt för dem.

För ett brett internationell engagemang i Svenska kyrkan krävs ett informationsflöde från andra delar av världen och gärna egna lokala kontakter. Så har den församling jag arbetat mest i byggt ett kyrktak i Kimberly i Sydafrika och stöttat en hantverksskola, Ilemera i Tanzania, för barn som förlorat sina föräldrar på grund av aids. Dessa lokala och ofta konkreta projekt har engagerat församlingen och viljan att bidra ökade år efter år.

ACT behöver naturligtvis få in pengar, många bidrag, och fungerar som en biståndsorganisation. Hur man underbygger och entusiasmerar församlingars internationella engagemang är en knäckfråga. Ett sätt kan vara att börja engagera sig mot förföljelser av kristna och tydligt våga säga ifrån!

Sjukhusvistelse

Bloggen har fått vila beroende på en oplanerad infektion som tvingade mig att åka ambulans till sjukhuset. Där blev jag snabbt inlagd och behandling påbörjades med intravenös antibiotika. Sent igår eftermiddag hade man äntligen funnit en tablett som skulle kunna fortsätta och slutföra behandlingen hemifrån, men då hade också de flesta värdena blivit normala igen.

Ifrån sjukhussängen tappade åtminstone jag orienteringen över vad som pågår och sker i samhälle och kyrka. Inte för att det fick himlarna att falla och jorden att skaka. Och jag som knappt kan leva, vanligtvis, utan stora doser nyheter från svenska och internationella nyhetsförmedlare, kunde klara mig bra eftersom annat blev viktigare, t ex liv och hälsa. 

 På facebook berättade jag att jag befann mig på sjukhus och värmen och bönerna strömmade! Det finns sammanhang som inte alldeles brister fastän man inte träffas eller ens har sett varandra på decennier. Tacksam och ödmjuk blev jag av dessa tecken på vänskap och omtanke. Nu ligger någon annan i den säng jag ockuperade i fem nätter. Min tanke går till dem som vistas på sjukhus världen över med den oro, de risker och den utsatthet som följer vare sig det är Covid, cancer eller några andra sjukdomstilstånd som lett dem dit.

Väl hemma återvänder det normala och vardagliga snabbt. Tidningarna plöjs och nyhetskanalerna får besök. Spänningen i nacke och axlar avtar. Här finns någon som bryr sig hela tiden och som jag kan tala med, trots att jag sällan är särskilt språksam. Redan nu på morgonen återvänder jag till det livs-befrämjande och -uppehållande sjukhuset. Dialysen väntar...

Samtal som motverkar pandemins förskingring

Digitala samtal som undervisning, samtal och gemenskap i tider då församlingen lever i en ny form av förskingring (diaspora). Vilket bra initiativ för att hålla något levande som riskerar att tyna och sakta dö. I Olaus Petri församling i Örebro äger en serie samtal i fastan rum. Man anmäler sig till en adress som finns på OP:s hemsida (en av länkarna ovan).

Härom kvällen deltag ett drygt tjugotal personer i följande:  Mats Bertilsson, kyrkomusiker: Hur påverkas vår relation till Jesus av musik? Björn Helgesson och Mats Bertilsson samtalar om vår upplevelse av Jesus och hur den påverkas av musik. Mats utsågs 2020 till årets Strängnässtiftare och leder i Olaus Petri församling flera körer som ofta sjunger i högmässorna och återkommande framför stora kyrkomusikaliska verk. 

Nästa gång sker följande: Tisdag 2/3 kl. 18–19. Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift: Vad gör bön med oss? Björn Helgesson och Johan Dalman samtalar om vår upplevelse av Jesus och vad bön gör med oss. Johan Dalman är biskop i Strängnäs stift och låter bönen ha en central plats i sitt liv. Just nu har han översatt  en bönbok av en skotsk teolog och författare, John Baillie. 

En möjlig modell för att hålla samman det som under den utdragna pandemin mal sönder det som fanns före...

Längtar

Grått och blött

humöret trött

längtar våren, solen!

Vem berättar det Tro & tanke gjorde?

1991 - 2002 gavs en skriftserie ut, Tro & tanke, publicerad av Svenska kyrkans forskningsråd. Det finns fortfarande publikationer som har ambition att avhandla gränssnittet mellan tro, forskning, kyrka och värld. Ideellt forum har publicerat skrifter liksom Enskilda högskolan med sin serie Tro & Liv. Katolska teologiska och kulturella tidskriften Signum sticker ut som ett stort föredöme med sin bredd och sitt djup. För de flesta av de anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan saknas dock och dessvärre tillgång till dessa eller liknande alster.

Kyrkans tidning (KT) har längre inte ens ambitionen att informera om forskningen och avhandlingarna bl a vid de teologiska fakulteterna i Sverige, de Nordiska grannländerna eller utöver världen. . Åtminstone en bilaga i KT borde ges utrymme för att vidga vyerna med inblick i vad forskarna håller på med och de lärdomar de kan förmedla. Vår Lösen, Social Debatt och Tro och tanke har lämnat hål som fler borde ha ambitionen att avhjälpa. Vem berättar de dom gjorde? Kyrkans tidning kan börja och Svenska kyrkans Forskningsråd kan återuppta sin eminenta skriftserie!

Omöjligt bryta sig ur storpastorat

Feta pastorat hörde man talas om. Där kunde prominenta präster husera och bli både omfångsrika och extra förmögna. De magra pastoraten var lågstatusplatser med skraltig ekonomi. I utjämningens tider motverkas delvis detta förhållande. Märkligt nog har pastoratsreformen inneburit att man kan ta från de rika och ge åt de fattiga. 

De stora och folkrika församlingarna med god ekonomi kan inom storpastoratet finansiera de icke bärkraftiga. Istället för församlingssammanslagning har de fått plats i storpastoratet och där får de fortsätta verka som enheter. En Robin Hood-effekt av reformen innebär att de som betalar in kyrkoavgift i de mycket små och magra församlingarna får ut mycket mer än de betalat för. De stora församlingarna blir av med resurser och de små subventioneras. De sista ska bli de första även i detta avseende? 

Nog kan det se ut som en god gärning att behålla de små församlingarna men i längden kan inte landsbygden som avfolkas fortsätta leva fett på de facto magra inkomster. En församling som ser sina resurser bekosta både verksamheter och betydande personalgrupper i icke bärkraftiga församlingar kan inte ta initiativ för att bryta sig loss. I pastoratsreformen gick ägandet av fastigheter och kontrollen över ekonomin över till pastoratet. Det som generationer slitit och släpat för att bygga upp kontrolleras nu av pastoraten.

KO: Kap 37, 6 a § Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat om inte annat framgår av 7 och 7 a §§. (SvKB 2017:18). 

Dessutom gäller: 8 § I ett ärende enligt 6 § första stycket eller 6 a § ska stiftsstyrelsen göra den utredning som behövs. Församlingar och pastorat ska lämna uppgifter och i övrigt i skälig omfattning hjälpa till i utredningsarbetet, om stiftsstyrelsen begär det. Vid utredningen ska stiftsstyrelsen samråda med berörda församlingar och pastorat samt med domkapitlet.

11 § Fördelningen av tillgångar och förbindelser ska grundas på vad som är ändamålsenligt och skäligt. Församlingarna och pastoraten får träffa en överenskommelse om hur fördelningen ska göras.

En enskild församling kan knappast få till stånd en frigörelse från ett storpastorat. Makten att förändra ligger hos stiftsstyrelsen. Kyrkofullmäktige kan besluta om ändrad församlingsindelning i pastoratet med godkännande av stiftet. Sådan förändringar gör naturligtvis planer på att bryta sig loss omöjliga. Det borde finnas en rätt för församlingar som ser sig utnyttjade och ständigt förfördelade att ta initiativ så att stiftet måste utreda möjligheterna. Men hur skulle det alls bli möjligt som kyrkoordningen ser ut idag? Stiftsstyrelsen som godkänt storpastoratet lär inte låta en bärande del bryta sig loss. Pastoratet som ser möjligheter att finansiera de icke bärkraftiga församlingarna lär aldrig vilja gå miste om kassako-församlingar, de som förr beskrevs som feta. Nu för tiden är det feta endast beroende på många kyrkotillhöriga som betalar sin kyrkoavgift.

Summa summarum: det är i praktiken omöjligt för en församling att bryta sig ur och loss från ett storpastorat. Men det var kanske så man faktiskt ville ha det från politisk och nationell nivå som såg till att storpastoraten blev till?!

Vem rycker ut och rycker in?

När det trasslade i Visby eller när det bråkades i Härnösand. till exempel, var fanns Arbetsmiljöverket med sina inspektioner då? Arbetsgivare är skyldiga till hålla sig med kontinuerligt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1)! Men det brister ofta akut på många ställen och då borde det finnas resurser för att göra inspektion och kontroll av vad som brister INNAN det har gått för långt. I Visby var det konflikt och strul i många år och utredningar gjordes lokalt som förvanskades och skrevs om. Där skulle man ha behövt en fungerande tillsyn...

Under pandemin lär det bli ansträngt på många arbetsplatser. Vem rycker ut och vem rycker in för att hjälpa upp situationerna när arbetsgivarna och personalen har svårt att klara upp det hela? Vågar skyddsombuden? Kyrkan, varje stift, borde faktiskt ha sin egen arbetsmiljöinspektion!

Au Dieu med mässfirandet

Pandemin har gått fram som en slåttermaskin. Vad nu en slåttermaskin är för den urbana befolkningen. Kanske kunde högtrycksspruta användas istället? Hur som helst, antalet högmässor och mässor har rasat med rekordfart. En anledning är inskränkningen till 8 deltagare vid gudstjänster och Öppna kyrkor. Där sitter de i Örebo Nikolai och Olaus Petri kyrkor med plats i var och en för 6-700 personer och med en takhöjd som slår varenda affär, butik och restaurang med massor av kubikmetrar! Där behövs teaterkikare för att upptäcka sina gudstjänstfirande syskon. Nu för tiden ekar det verkligen om psalmsången. Skäms regeringen! Detta är en alltför långt gången inskränkning av rätten att utöva och praktisera sin tro, sin religion. Bara ät- och konsumera-religionerna har fått arbeta vidare med hyfsade villkor. Människan lever faktiskt inte av bröd allena!

I Örebroperspektiv ser det ut som följer: I Almby församling erbjuds en torsdagsmässa. I Längbro församling är ingen mässa annonserad. I Mikaels församling annonseras ingen mässa. I Nikolai församling ska KG Hammar predika i en gudstjänst. Förklaringen? Det är radiosänt. Ingen mässa annonserad. I Olaus Petri församling erbjuds 4 mässor (!) under söndagen och därtill en onsdags- och en torsdagsmässa. I Edsbergs m fl församlingar annonseras ingen mässa. I grannpastorat ser det ut så här: I Axbergs och Glanshammars församlingar annonseras ingen mässa. I Tysslinge församling annonseras ingen mässa. För övrigt i  predikoturerna i NA den 19 februari: Asker-Lännäs ingen mässa, i Askersund-Hammars församling ingen mässa, i Bodarne pastorat är en mässa annonserad, Knista församling, ingen mässa, i Kumla pastorat ingen mässa, i Kvismare församling ingen mässa, i Lerbäck-Snavlunda pastorat är en mässa annonserad, i Näsby Fellingsbro pastorat ingen mässa, i Sköllersta församling ingen mässa. i Viby församling firas en högmässa!

De flesta av ovanstående församlingar ligger i nattvardsväckelsens Strängnäs stift! Man kan undra om detta blir knäcken och undergången för högmässofirandet i denna del av Svenska kyrkan. Viby och Olaus Petri församlingar sticker verkligen ut i sammanhanget. Viby är nyskapande och annonserar följande: Drive-in-kyrka; Parkera vid Församlingshemmet och följ gudstjänsten via storbildsskärm och bilradio. Nattvard och kyrkkaffe delas ut till bilarna på ett coronasäkert sätt...

Prioriteringen gick upp i tunn luft

Bloggen stillsam har nog blivit alltför personlig, rent av privat. Läsarnas antal minskar stadigt. Men det kan säkert vända. Skam den som ger sig efter mer än 10 års bloggande. En gång fick jag rådet inför att skriva ledare i Kyrkans tidning att inte vara förmer än att kunna skriva om de egna erfarenheterna ända in i vardagen. Varför? Jo, därför att de som läser inte lever enbart i ideologier och politik utan även som personer, var och en med sin vardag.

Hela nationen har sina ögon riktade mot vaccinfördelningen och de olika faserna. I mitt fall kändes det betryggande när det meddelades att dialysaptienter och deras hemgrupp skulle prioriteras. Priorieringen i praktiken visar sig först för dem upp till 64 års ålder eftersom de lyfts upp till fas 2. De över 80 år som dialyseras gick på pur ålder in i fas 1 och var därmed på grund av sin ålder de mest prioriterade. Ingen högra fas fanns. Vi som befinner oss mellan 64 och 80 fick samma behandling, dvs att vår ålder gav oss vår placering bland alla andra oavsett risker över 64 år. Vi fick alltså plats i fas 2, dit också de under 64 sorterades. vilket lyfte dem ur ålderskategori och bevisligen blev de något prioriterade.

Vi borde naturligtvis ha skaffat oss hemtjänst utöver den synnerligen allvarliga och riskfyllda njursjukdom vi lider av för att i realiteten ha blivit prioriterade. Tidigare på bloggen har jag berättat att vi varannan dag möter minst tre andra patienter liggande i samma sjukhussal och vi möter vanligtvis minst två ibland upp till 4 ur personalen, sjuksystrar, undersköterskor och läkare. Vi exponeras och har från början urkassa immunförsvar.

Men, det känns ovärdigt att börja tävla om platserna och försöka tränga sig före. Prioriteringen gick upp i tunn luft (en anglicism, varför inte anglikanism, utifrån begreppet thin air) eftersom vi inte får försteg när vi bokar - där gäller först till kvarn inom de grupper som räknas upp. De som har möjlighet att kasta sig över bokningstiderna den dag de släpps. Man får se det som en övning i ödmjukhet, i lugn och tålamod. Tids nog blir det allas tur. Tur att det alls finns vaccin, för det gör det väl...?

Rasistisk (?) färg bör målas över

Nu är konstvärlden i fokus - igen! Uppenbarligen har ett rum benämnt Vita havet blivit omdebatterad då åsikten att ordet vita i Vita havet kan uppfattas som rasistiskt eller åtminstone antyda rasism.Professor Sara Kristoffersson har hävdat att benämningen inte har ett dugg med rasism att göra. Vågorna går höga.

Här ett ev. möjligt konsekvensbeslut som skulle kunna råka bli av om ord blir så laddade att de förvandlas till något rasistiskt. Från högsta ort meddelas att från och med den 1 mars ska vit färg förbjudas på Konstfack (obs ironi!) i alla slags konstformer som skulptur, målning, snideri och väggbeklädnad. Alternativa färger som får brukas vid övermålning (av det v--a) är blandfärger som violett och grönt. 

Samhället påverkas på sikt. Därför blir det följdverkningar. Man får inte längre blekna och bli vit i ansiktet. Randig får man dock bli. Andra kulörer påbjuds. Vita lögner ska numera kallas grå. Vita Bergen och Vitabergsparken ska byta namn till Bergen och och Parken. Vite ska inte länge kunna utdömas. Brune blir den nya benämningen. Bakgrundsfärgen på alla datorer ska bli grönt. Kopiepapper bestäms till olika rosa nyanser.

Så börjar vår sköna nya värld!?

Militär och kyrklig klädkod

Prästen dök upp vid begravningen som skulle genomföras med illröda strumpor och sandaler. Iögonenfallande, som man säger. I Karlstad utmärkte sig någon vid prästmötet genom att bära snickarbyxor istället för påbjuden kaftan. Hur präster klär sig är ett samtalsämne som är allmänt förekommande. När de svajar långt utanför förväntningar och tradition kommer tungorna igång.

Även i kyrkorummet händer det att märkliga ting förekommer. Mässan firas vid ett naket altare, utan altardukar, med en vardagsklädd präst utan liturgiska plagg, som hade personen bara råkat hamna där. Det händer att manlig kyrklig personal föredrar att ha stickad mössa eller keps på sig även i kyrkorummet, framför att vara barhuvad. Det blir tydligt att förebilden smittar av sig när konfirmandbänken är fylld av ynglingar med keps på skulten.

I det svenska försvaret är ordningen en annan. Vid korsordslösandet behövdes information om ett militärt plagg så det blev till att söka på nätet. Döm om min förvåning när ett 400-sidigt dokument dök upp: Reglemente, Uniformsbestämmelser 2015. Detta var ett fynd, en sällsynt gåva, som skulle förgylla några timmar av mitt liv! I förordet kunde man läsa vad överbefälhavaren anser: Vår samhörighet grundas på vår gemensamma värdegrund, den unika militära professionen och dess tydliga attribut. Uniformer och annan igenkännbar klädsel är därmed symboler som förenar och förpliktigar. Skulle man överföra detta tänkande till kyrkan börjar det svindla. Tänk om det fanns ett reglemente åtminstone för kyrkans vigda ämbeten... Till exempel att persedlar från olika uniformssystem inte får blandas. Hur skulle det då bli med birettor och kalotter?

Vid enskilt uppträdande får privat ryggsäck, axelremsväska och portfölj i diskret färg (blå, brun, grön, svart) bäras till strids- och arbetsuniformer (1.2.6.4 Väskor och paraplyer)

I avsnittet om tillpassning kan man läsa: Långbyxor anpassas så att pressvecken framtill faller rakt över skodonen. Långbyxor är skurna så att längden vid klacken är något lägre an vid framdelen... Även skorna behandlas: Lågskor och skodon för paradbruk poleras till högglans med svart skokräm. Skokrämen appliceras i cirkulära rörelser med fuktad och väl urvriden putstrasa eller bomullstuss. Skokrämen inarbetas efterhand i flera tunna lager intill önskad glans uppnåtts....

Vill man veta finns det regler för motorcykeldräkt, snödräkt, mekanikerdräkt och riddräkt! Svenska kyrkan kanske inte behöver 400 sidor för att reglera hur kläderna i kyrkan ska se ut och användas. Men lite ordning är inte att förakta eftersom anarkismen och individualismen har ganska stort spelrum och det uniforma och gemensamma bruket är nedtonat till rekommendationer och påbud, vid enstaka tillfällen. Inte ens regler om hur kaftaner och talarer kan och ska se ut tycks finnas och blir därför inte heller efterlevda. Tid för förändring och ett härligt junfruligt område att utforska och reda upp!