Introduktion till Högmässan

Här nedan finns texten till en liten broschyr om högmässan och dess olika moment. Jag har lånat friskt från olika liturgiska böcker och dokument för att i kortform referera på ett ungefär vad litteraturen framhäver. Gudstjänsten dialogiska form har tydligast presenterats av Carl Henrik Martling. Talar jag med kollegor är det få som sett och använt det dialogiska perspektivet på högmässan och dess liturgi!

De första kristna firade gudstjänst med böner, sång och handlingar som upprepades och återkom. Mönstret fick man från synagogan. Gudstjänsten hade en form, en struktur som inte måste göras om varje gång man samlades. Det var alltså inte stundens ingivelse som styrde - och ändå kunde gudstjänsten kanalisera och fånga det som var viktiga och aktuella frågor i människors liv. Där rymdes frågor om liv och död, kärlek och hat, krig och fred, arbete och vila… Så är det också med gudstjänsten i Svenska kyrkan.

Det som upprepas ger ett stöd – vi behöver inte fundera över hur vi ska uttrycka det vi har på hjärtat varje gång. Vi går in under kyrkans ord och erfarenheter, gör dem till våra, de bär fram vår bön, våra liv. Liturgin är vårt sätt att bära fram våra liv och uttrycka vår glädje, vår tacksamhet för vad Kristus gjort och gör för oss. Gudstjänsten har vi fått som en gåva. Vi får den från de kristna genom tiderna. Och vi får den från Bibeln. Gudstjänstens många olika delar är inspirerade av bibelord bland annat från Moseböckerna, Jesaja, Psaltaren, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken.

Gudstjänsten förstås bäst som en dialog, ett samtal, ett växelspel mellan församlingen (människan) och Gud. Det vi säger och gör blir till ett utbyte mellan oss i församlingen och Gud (synliggjort och hörbart bl a i det prästen säger och gör). I Psalmsången hörs vår lovsång: Världens nöd och vår egen situation formuleras. Vi bär fram vår skuld och får förlåtelse, vi ber om förbarmande och änglarnas lovsång möter oss. Gud talar i sitt Ord till oss och vi svarar: Gud vi tackar Dig! På Evangeliets glada nyheter blir vår reaktion: lovad vare Du Kristus! Predikan får trosbekännelsen till svar.

I gudstjänsten bär vi fram oss själva, kollekt, bröd och vin och ber att Gud skall använda allt vi bär fram. Gud förvandlar bröd och vin till sin närvaro och vi får del av Jesus Kristus, hans kropp och blod. Vår kollekt blir till under i världen när människor får stöd, bröd och läkedom. Högmässans delar är Ordets gudstjänst och Nattvardens (måltidens) gudstjänst.

Klockringning (ibland upp till 5 minuter) följd av Preludium (förspel) på orgeln.

Procession. I Psaltaren står det: Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn (Ps 118:27). Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin (Ps 68:25-26).

Processionen representerar hela församlingen och dess pilgrimsvandring. Den ”är bilden av Guds folk på vandring från träldomslandet i väster genom öknen mot löftets land i öster.” Krucifixet eller korset bärs först som påminnelse om att Guds folk följer Kristus konungen in i gudstjänsten och vid gudstjänstens slut följer vi honom ut i världen för att tjäna Gud.

Syndabekännelse. (Confessio) Momentet har växt fram ur förberedelsen inför mässan då präst och diakon bekände sina synder. När den privata bikten tynade bort blev det vanligt att i gudstjänstens inledning ha en allmän och gemensam syndabekännelse. I vår tid förnekar många att det finns synd, skuld och ont. Vi har svårt att bekänna att vi gör varandra illa, att vi missar målet och vänder oss bort från Gud. Men ingen annan anklagar oss. I gudstjänsten bekänner vi själva vår egen synd och skuld – varje person prövar sig själv: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit…

Förlåtelse. Jesus gav apostlarna i uppdrag att förlåta och att säga orden i Kristi ställe (Joh 20:23:Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden; Mt 18:18). Detta är den så kallade nycklamakten: att låsa fast eller befria från synden. Förlåtelsen som prästen utdelar avslutas med att korset tecknas över församlingen. När Faderns och Sonens och den Helige Andes namn nämns ( t ex här och i välsignelsen) kan man göra ett korstecken. Vi tackar för förlåtelsen, för att vi får del av Kristi försoningsgärning.

Trishagion. Ett trefalt helig med rötter i östkyrkans liturgi: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, förbarma dig över oss.

Kyrie elesion. Herre, förbarma dig är en biblisk bön som hört till gudstjänsten sedan 300-talet. Kyrieropen är en rest av katekumenernas (de som undervisades inför dopet) förbön. Gud svarar på vår bön med sin nåd. Förbarma dig Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ (Ps 31:10). Lovad vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid (Ps 31:22). En kananeisk kvinna i Mt 15 ber: Herre Davids son, förbarma dig över mig… En man med en fallandesjuk son ber i Mt 17: Herre, förbarma dig över min son… Och de blinda (Mt 20:29) vid vägkanten utanför Jeriko ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över oss. Varje människas, vår församlings och hela världens behov av nåd och barmhärtighet finns i denna bön. Kyrie Eleison (Herre, gjut olja över oss), Herre förbarma Dig!

Lovsången (Gloria in Excelcis och Laudamus). Redan i det gamla Israel fanns en tacksägelsefromhet ”todah”. I den erinrar man sig först något dödligt hot, varefter den gudomliga räddningen människan får lovprisas. Man ger uttryck åt sitt beroende och sin förtröstan på Gud nåd, på hans makt. På liknande sätt har vi gjort när vi har bekänt, blivit förlåtna och nu lovar Gud för det Kristus gjort.

Som ett svar på ropet om förbarmande ljuder i vår gudstjänst änglasången från julnatten, Hymnus Angelicus: Ära vara Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar! Den har funnits med i gudstjänsterna sedan 100-talet. Så när vi stående prisar Gud står vi tillsammans med änglarna inför Guds tron (Ps 103:20). Vår stora lovsång – Laudamus, vilket betyder Vi lovar Dig - finns med i gudstjänsten sedan 500-talet.

Orden ur Uppenbarelseboken 15:3-4 inspirerar: Stora och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem måste inte bäva, herre, och ära ditt namn? Ty du ensam är helig, alla folk skall komma och tillbe inför dig, din rättfärdighet har uppenbarats.

Dagens bön. Bönen kallades förr kollektbön (av latinets collecta, som betyder samling). Denna bön samlar upp dagens tema och lyfter fram något av innehållet i dagens texter. Denna bön är byggd på fasta punkter: först vänder man sig till Gud, Fadern. Därefter följer en sats där något som Gud av nåd har gjort finns med. Så kommer den begärande bönen. Vi vädjar till Gud om något bestämt. Allt avslutas med den verkan Guds gåva kan få: för att… eller så att… Och sist ber man genom Jesus Kristus. Den 19 söndagen efter Trefaldighet ber vi: O Gud, du som förökar de maktlösas styrka, hjälp oss att i tro hålla fast vid Jesus Kristus, så att vi får del av den kraft som fullkomnas i svaghet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Textläsningar. Man läste ur Guds ord i synagogan och vi fortsätter det bruket. Vi läser ofta 3 texter i gudstjänsten men det har varierat (ibland har man läst 6 texter). En text hämtas från GT (profetia), en episteltext (epistel betyder brev) från Nya testamentet och så en Evangelietext. Vi har tre årgångar med texter vilket ger stora variation och många ämnen och hindrar oss från att bekvämt och subjektivt mest välja våra ”älsklingstexter”. Texterna är en Biblisk hälsning till oss. Uppenbarelsens ord som gavs för länge sedan blir på nytt aktuella genom att landa i vår situation nu.

Paulus skriver sina brev för att de skall läsas: Lova mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp. (1 Thess 5:27) Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Jesu Kristi apostel till alla dem som helgats genom Jesus Kristus och kallats att vara heliga tillsammans med dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:1-2) Mellan läsningarna sjunger vi ofta en Psaltarpsalm precis som man gjorde i urkyrkan.

Gradualpsalm. Före Evangelieläsningen sjunger vi en gradualpsalm (kommer av gradus = att trappa upp). Evangelieboken flyttades ursprungligen från södra sidan av kyrkan till den norra. Diakonen gick uppför trappan, tog boken, ner för trappan och förde den över till norra sidan uppför trappan och placerade den på altaret. Psalmen präglas av dagens firningsämne och vi tar fram något av det dagens Evangelium handlar om.

Evangelieprocession. När korset lyfts reser sig församlingen. Man kan hälsa korset som representerar Kristus. Processionen bär Evangeliet till en plats mitt i kyrkan och därmed symboliskt till församlingens mitt. Detta signalerar att Evangeliet är givet till alla och att det skall höras och finnas mitt ibland oss.

Evangeliet. Evangeliet, det glada budskapet om Jesus och vad han gjort för oss, skulle läsas från norra sidan, på evangeliesidan av altaret och kyrkan. Texten avlyssnades för länge sedan med dragna svärd som inför konungen för att bevisa evangeliets obestridda rangplats. Prästen (och gudstjänstfirarna) kan t ex korsteckna sin panna, sin mun och sitt hjärta som en bön om att Gud och Guds ord skall finnas i min tanke, i mitt tal och bo i mitt hjärta.

Läsningen inleds med att prästens säger: Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver Sankt Matteus… Gud framställs i Gamla testamentet ofta som den Helige, den avskilde, den helt annorlunde som övergår alla våra föreställningar. Vi öppnar våra hjärtan, gör oss mottagliga för Evangeliet. Som ett tack för evangeliets heliga ord till oss brister församlingen ut i: Lovad vare Du Kristus! Processionen går tillbaka ofta under ett sjunget Halleluja.

Predikan. Predikan utlägger Guds ord. Prästens kläder uttrycker (här såväl som genomgående i gudstjänsten) att det inte handlar om ett personligt framträdande. Predikan syftar till att lyfta fram Guds tilltal till oss idag, det handlar om sådant som kan vara viktigt för församlingen och oss som enskilda kristna. Undervisningen skall mana till handling och ett liv i efterföljd. Därför bör den inrymma också konkreta erfarenheter för att hjälpa församlingen att tänka vidare.

Trosbekännelsen (Credo). Vi har två trosbekännelser som sammanfattar och ger ramen för vår tro: den Apostoliska och den Nicenska bekännelsen. De infördes på 500-talet i mässan för att kyrkan inte skulle gå vilse bland alla möjliga tolkningar (och irrläror). Bekännelsens tre trosartiklar handlar om Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Förbön. Vår egen tid med sina behov och sin nöd har plats i församlingens förbön. Vi ber för kyrkan och hennes uppgift och vi ber för våra döpta. Vi tänder ljus och ringer i kyrkklockan i bönen för våra döda och vi ber särskilt för alla som sörjer.

Nattvardens gudstjänst. Ordet nattvard syftar på den sena måltid då Jesus instiftade (grundade) den måltid vi fortfarande firar som höjdpunkt i vår gemensamma gudstjänst. Måltiden kallas ibland för nattvard, den kallas också för kommunion (gemenskapen, cum=med och múnus=gåva) eller evkaristi (lovsägelse). Den inleds med att vi samlar in gåvorna och bär fram bröd och vin.

Nattvarden är himmelrikets måltid firad här på jorden. Människor har ibland uppfattningen att det jordiska och kroppsliga inte har med tro och andlighet att göra. Här blir det tydligt att sambandet faktiskt är starkt. Här möts verkligen himmel och jord, det mänskliga och det gudomliga. I centrum av måltiden finns bröd och vin. Brödet står för allt livsuppehållande, alla livets medel. Mat och kläder, hälsa. När vi delar räcker det åt alla - det handlar om att få leva i försoning och fred med varandra. Om att himmelrikets verklighet skall prägla vår församling och vår värld.

Offertoriepsalm (kommer av att bära fram, erbjuda Offerera). Psalmen handlar ofta om någon viktig aspekt av nattvarden. Bröd och vin bärs fram. Kollekten samlas in.

Kalken avtäcks, bröd läggs upp och vin och vatten slås i kalken. Vatten för att påminna om det som hände vid korsfästelsen då blod och vatten strömmade ur hans kropp och för att visa att Kristus är sann Gud och sann människa. Vi ber att han skall bli ett med oss så att vi skall få del av hans gudomliga natur. Vi har fått allt vi har och är av Gud och ber därför: Herre av Ditt ger vi åt Dig…

Altaret. Altaret står som tecknet på Guds närvaro i vår kyrka och vår gudstjänst. Herrens bord blir nu centrum för skeendet. Det blir en mötesplats för det vi bär fram: bröd och vin – och det vi får ta emot: Kristi kropp och blod. Vi bär fram oss själva, det vi lämnar av kollekt, bröd och vin representerar allt vad vi har och är. Jesus kan ta enkelt bröd och några få fiskar och göra en överflödets måltid – som räcker till för alla.

Om altaret tolkas som Jesu grav symboliserar altardukarna Kristi svepning. När det tolkas som Jesu krubba är dukarna sedda som lindorna åt Jesus.

Lovsägelsen. Vi lyfter våra hjärtan till himlen, vi kommer i hänryckning. Vi ser på varandra, livet och världen med trons hjälp. Hela den himmelska härskaran är här. Prästen uppmanar församlingen: Upplyft era hjärtan till Gud (Sursum Corda). Församlingen svarar med sin villighet att lyfta dem till Herren, det vill säga att öppna sina hjärtan. Församlingen bekräftar att Gud ensam är värd vårt lov.

Här sjungs eller läses ord som följer kyrkoåret. Denna lovprisning fungerar som ett förord (prefation) till instiftelseorden. Orden är kyrkoårsanknutna och tackar och lovar Gud för det som skett genom Jesus Kristus. Ja sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre. Han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror å honom skall aldrig någonsin törsta. Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:

Helig. Vi sjunger nu bibelord i sällskap med himmelska väsen som serafer och med profeter, helgon och martyrer genom historien. Helig, helig, helig är Herren Sebaot, Hela jorden är full av hans härlighet. (Jes 6:3) Lovprisningen sammanfogas med ord från Psaltaren 118:26: Välsignad den som kommer i Herrens namn! Och här hörs också jublet från Jesu intåg i Jerusalem: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! (Mt 21:9)

Nattvardsbönen. Detta är en lång och rik bön som påminner om hur Gud visar sig barmhärtig och förbarmar sig över människors barn. Vi erinrar oss (anamnes) allt Gud gjort för oss i Skapelsen och i Frälsningen genom Jesus. Gud har slutit ett förbund med oss och gett oss sin enfödde son till frälsning. Vi ber att Anden skall komma (epikles) över oss och våra gåvor av bröd och vin så att vi verkligen ska få del av Kristus själv och det Kristus gjorde för oss.

Instiftelseorden. Genom instiftelseorden kommer dramat till oss, allt det Jesus gjorde för oss blir åskådliggjort. I instiftelseorden finns mönstret för måltiden som firats sedan de första kristnas tid. Jesus tog (offertoriet och tacksägelsen), tackade (prefationen och nattvardsbönen), bröt (brödsbrytelsen) och gav (kommunionen, utdelandet). Prästen får representera Kristus och på plats bryta brödet och dela ut till oss.

Vi lyfter bröd och vin mot höjden (elevation) för att alla skall se: detta är bröd och vin, detta är Kristus närvarande i och under brödet och vinet. Vi upplyfter Kristus, vi upphöjer Gud!

Vår fader (Pater noster). Bönen ”Fader vår” har fått en ny översättning. Nu ber vi om brödet för dagen som kommer. Förr bad vi ”Giv oss idag vårt dagliga bröd.” Denna bön som Jesus lärde sina lärjungar finns i Bergspredikan i Mt 6: 9-13.

Brödsbrytelsen. 1 Kor 10:17: Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Brödet som bryts sönder för att delas ut tydliggör hur Jesus Kristus bryts ner på korset för vår skull. När vi får del av honom blir vi tillsammans till Kristi kropp på jorden. Ger en bild av ”Kristi kropps-teologin” hos Paulus och andra: ”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra…” (Rom 12:4-5)

Fridshälsning. Gå först bort och gör upp med din broder och kom sedan till altaret… Vi räcker varandra handen eller omfamnar varandra – vilket visar att vi kommer utan ont i sinnet. Vi är inte längre främlingar för varandra, vi är en församling som vill leva i fred och frid med varandra och i världen. I österländska kyrkor utväxlar man fridskyss. När Jesus hade uppstått hälsade han lärjungarna med en fridshälsning (Joh 20:19).

O Guds Lamm. (Agnus Dei är latin för Guds Lamm) JOH 1:29: Nästa dag såg han Jesus komma och han sade: Där är Guds lamm som tar bort världens synd… Jes 53:7 Men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet och öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Kommunionen (av latinets commu´nio som betyder gemenskap). Bröd och vin delas ut. Det kan ske vid altarrundeln eller vid olika stationer i kyrkorummet. Man kan ta emot brödet i sina kupade händer. Antingen doppar man det sedan i vinet eller också äter man brödet och får dricka direkt ur kalken.

Välsignelsen. Vi välsignas med ord från Moses och Arons tid. En förmedling av eller tillönskan om Guds omsorg och nåd. Vår välsignelse kallas för den Aronitiska och hämtas ifrån 4 Mos 6:24. Vid välsignelsen tecknar (av latinets signa´re) prästen oftast ett kors över församlingen. Guds nåd förmedlas.

Slutpsalm. En lovpsalm som också kan lyfta något av dagens tema i kyrkoåret. Psalmer är ofta böner, tack- eller lovsägelse. De kan också fungera som sjungen teologi som i musik och poesi meddelar vad Gud i Kristus har gjort för oss. Guds folk lovar och tackar Gud med sina röster

Procession (Recession, återtåget). Korset går före även vid gudstjänstens slut. Nu för att leda Guds folk ut i världen i tjänst för Gud och medmänniskor. Gudstjänst ska leda till tjänst åt Gud i liv och vardag. Ibland har diakonin (av grekiskan diakoni´a = tjänst) kallats för liturgin efter liturgin (av grekiskans leitourgi´a som innebär offentligt arbete eller tjänst).

Postludiet. Här utförs ett stycke musik som ger oss tid till ytterligare bön och eftertanke innan vi går ut i världen för att bära vittnesbörd i ord och handling.

(sammanställt av Lars B Stenström)

Kyrkans grundplan. Olaus Petri kyrka är byggd i korsform. I kristendomen betyder riktningar och väderstreck mycket. Högkoret ligger i öster - i öster stiger solen upp. Vi tänker oss att Kristus en gång skall komma åter som den uppgående solen. Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv ...(Ur psalm 490). Kyrkans huvudingång ligger i väster. Där går en skiljelinje mellan världen och det som representerar himlen. Men även inne i kyrkan går en linje från väster mot öster. En dopfunt nära kyrkan ingång markerar födelsen in i Gudsrikets sammanhang. Dopet blir porten in till gemenskapen i kyrkan. Vår livsväg går allt längre fram till det himmelska och eviga. Vid altaret firas redan här på jorden himmelrikets måltid.

Korstecken. Luther påpekade i Lilla katekesen att: På morgonen när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Korstecknet tecknas med handen på pannan, bröstet, vänster och höger axel. Korstecknet är vår bekännelse till Kristus och det befäster vår samhörighet med Kristus allt sedan korstecknet vid dopet tecknades över oss. Korstecknet kan också hänvisa till Fadern i himlen (pannan), Sonen som stiger ned (bröstet) och Anden som går ut över världen (axlarna).

Högmässan är ett samtal med Gud

Någonstans bland alla kycklingar, allt ris med fjädrar och godis i massor, skymtade en annan påsk fram. Det var den som fick oss att delta i långfredagens gudstjänst och därefter i påskdagens "festhögmässa". För min egen del gav det andra dimensioner än vad mitt vardagliga liv normalt innehåller. Bland annat blev det tid att reflektera över vad som påverkar hur ett liv gestaltar sig. Jesu obönhörliga väg till korset genom popularitet och framgång till tortyr, lidande och övergivenhet hjälpte mig att se även lidandet i världen som berört av den helige.

Påskdagens högmässa var en livlig historia med orkester och skönsjungande kör tillika med stor församling, biskop, präster och diakoner. Min fundering var hur många som uppfattade att den härliga gudstjänsten inte var ett program som genomfördes punkt efter punkt utan ett samtal i liturgisk form, en dialog med Gud. 

Korset i processionen gav oss möjlighet att hälsa Herren själv. Somliga bugade och bockade för att i kroppen få känna sin hälsning och med kroppen få känna mötet. Vi bad om förlåtelse och fick hälsningen från Gud att vi var förlåtna. Vi bad Herren att trefalt förbarma sig i vårt kyrie. Vi förenades med änglarna, ursprungligen i julnatten, och sjöng vårt gloria. Vi fick Ord från Gud via Gamla testamentet, Epistlarna och Evangeliet. Och vi tackade och lovade Gud, även för  denna gåva. Evangeliet förkunnades och uttolkades och vi tog emot det med ett rungade amen. Tron bekändes med den världsvida kyrkan. Och vi bar fram församlingens, dvs vår, förbön. Snart upplyfte vi våra hjärtan och fick ta emot Kristi kropp och blod! 

Så fortgår dialogen och samtalet med Gud i en ständig gudstjänstens växelverkan. Den som kan se och delta i denna ömsesidighet närhet kan uppleva sig ha kommit en aning närmare både Gud och människor. Vid gudstjänstens slut välsignas och sänds församlingen/lärjungarna ut i världen att fira gudstjänsten genom tjäna Gud och medmänniskor...

En gång producerade jag en liten skrift som var till för att hjälpa människor in i gudstjänsten och de olika momenten i församlingens möte och samtal med Gud. Till den ska jag återkomma så att fler kan få läsa...

Glad Påsk

Motiv på påskkort som har med kyrkans påsk att göra är svåra att hitta idag. Förr fanns några sådan kort oftast med koppling till nattvardens instiftelse. Som kortet till vänster där Jesus delar brödet och bägaren med sina lärjungar. Glorian runt hans huvud skiljer ut honom. Senare blev flera av lärjungarna helgon, dvs gloriaberättigade (?).

Till höger syns ett annat kort med Jesus som värd vid eukaristin. Bägaren och brödet som bryts finns där. Citatet nederst på kortet är ur Jesu avskedstal i Johannesevangeliet vilket också anknyter till händelserna kring påsk. Färgerna är dova och nästan murriga som för att understryka det allvarsamma och högtidliga. Observera hur ljust glorian skiner.

Här är Jesus mitt ibland sina lärjungar och tydligt är att fler än 12 finns med. Jesus håller sina hand välsignande över några. Manteln är stjärnbeströdd. Så tanken är nog att detta är den uppståndne bland de sina...
 

Påskens glada kyckling

 Påsk är de ljusa förhoppningarnas tid -

Glädje jag önskar dig, lycka och frid!

Kortet med de tre kycklingarna har jag publicerat någon gång tidigare. En liten triptyk, uppställda nästan som vid ett altare med förgät mig ej. Kycklingen i mitten breder ut sina vingar som i en välsignande gest. Kycklingar är något av det mest sårbara vi vet. Flyga kan de inte, möjligen springa runt lite hur som helst.

Det skära bandet som alla tre håller binder samman dem. Många julfirare kan komma att tänka på Lady och Lufsen med sin förenande spagetti. Slut på associationer. Detta påskkortens populäraste flygfä (som sällan kan flyga) får vidarebefordra den innerligaste av påskhälsningar! En riktig Glad Påsk!

Långfredag utan sammanhang

Någon palmsöndag blev det inte. Jo, den ägde rum, men jag var inte i kyrkan och fick höra om intåget i Jerusalem. Vänligt nog kom någon med välsignade palmblad från gudstjänsten för att jag/vi inte skulle vara utan!

Dessutom missade jag även intåget den 1 advent. Idag på Långfredagen närmar sig slutet på den dramatiska vandring man får genom att lyssnande följa kyrkoårets texter. Idag ska Jesus dö och jag har missat intåget, sista måltiden, Judas förräderi, lidandet och Golgatavandringen. Plötsligt ska han dö. Nog väcks frågan varför det ska vara nödvändigt...

Det är som att komma in i ett rum, där någon berättat en historia, när det är dags för den avslutande poängen. Nog hänger den i luften. Inte för dom som fick del av hela historien. Men för den som bara fick slutet. En obegriplig mening som lockade alla de andra till instämmande leenden och skratt. Eller huvudskakningar och sorgsna miner. Beroende på vad det hela handlade om.

Sammanhang och kontext är omistligt i kyrkans och trons värld. I bjärt kontrast mot sociala medier och mycken nyhetsrapportering där isolerade och enstaka  händelser tar över. Någon blev skjuten. En demonstration hölls. Inflationen galopperade. Som på vilken travbana som helst. Hur förhåller det sig? Varför gör dom på detta viset? Finns det orsak och verkan?

Idag ska Jesus dö. Och här och där utöver världen kommer det att sägas att det hänger ihop med mig och mitt liv, med oss och våra liv. Nog skulle de flesta av oss kunna slå oss för bröstet, inte självhävdande och berömmande, utan i förkrosselse: mea culpa. mea culpa, mea maxima culpa...

Puss i påsk

En puss i påsk, är ett talesätt som väl alla hört talas om? På påskkortet här intill antytt men dold bakom stora huvudbonader. För att vi betraktare inte ska tvivla (!) är pussen utskriven på en banderoll under paret, såvida det inte handlar om två trillingpar. Annars skulle det ju bli ett väldigt hasande på bänken...

Den som söker på "En puss i påsk" på google får ca 287.000 träffar, på 0,33 sekunder. Enligt SAOB är påskpussen en skämtsam påsksed. Men påskkyssen har också kopplats till ropet "Kristus är uppstånden". Till påskhelsningarna hörde fordom äfven kyssandet. När tvänne personer möttes på påskdagen, lyckönskade de varandra och kysstes, i det den ene utropade: "Kristus är uppstånden!", hvartill den andre svarade: "ja, han är sannerligen uppstånden!" Inom den grekiska kyrkan äro påskkyssarna, så bland män som qvinnor, ännu allmänt brukliga, och att denna sed en gång funnits äfven bland oss, bevittnas bl a af det ännu gängse uttrycket "en puss i påsk" (Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan).

Kopplingen till Judaskyssen blir möjligen alltför drastisk eftersom den var en förräderiets kyss, Judas kysser Jesus för att peka ut honom. Istället kan mässans fridskyss, numera i väst omfamning, handskakning eller leenden och bugningar (ofta brukat i pandemins spår) ge en ram för tolkning.

När jag var student hände det att alla möjliga, inte enbart i påsktiden, utbrast: puss på Dig din gamla höna! En glad hälsning när allt annat verkade uttjatat. Eller som vi sjöng för busschaufförer under utfärder: En busschaufför, en busschaufför, det är en man med gott humör.. I vers 2 blev det ofta: En vattenpuss, en vattenpuss, det är en puss med vatten i...

Shalom och Glad Påsk

 Den gula påsken slår ut. Narcisser stora och små. Som snittblommor eller på lök. I hur många varianter som helst fördelade på ca 100 släkter.

Påskkortet här intill låter ståndare och pistiller ersättas av en blomsterflicka, klädd som en påsklilja. Äldre personer, och en del yngre, kan komma ihåg hur de fick spela växter och blommor i skolan. Fantasifullt utklädda med hattar och kragar.

Blåklocka eller maskros, ros eller äppelträd - alla sorter var inte lika eftertraktade. Tistel och maskros var i alla fall inte de populäraste. Maskrosen fik hålla i en jättestjälk inte alldeles olik en biskopskräkla. Blåklocka och hassel hade märkliga hattar som lätt gled ner över öron och ögon.

Med utsträckta armar i en generös gest erbjuds en Glad Påsk. Så kan även välsignande präster se ut idag. Förr var enhandsvälsignelse vanligare. Nu bjuds välsignelsen med en åtbörd som verkar vilja ta hela världen i famn. 

Sällan har någon diskussion hörts om hur välsignelser landar. Beror det på om mottagaren är öppen och positiv? Riktas sig välsignelser till allt levande oavsett tro, övertygelser eller handlingar. Uppenbarligen finns det människor som inte vill ta emot välsignelse, trots prästens uppmaning. Välsignelsen är i kyrkan inte prästens välgångsönskan, utan ytterst Guds ord uttalade av en tjänare. Shalom i den treenige Gudens namn!

En idyllisk och härlig påsk

En karaktäristisk bild av Helge Artelius, konstnären som prytt våra helger på kort. Här ett påskkort med ett barn som trycker örat mot det enorma påskägget. Denna gång en sen påsk med tanke på hängena i trädet och att de fladdrande och skära fåglarna redan byggt bo och lagt ägg.

Färgvalet pastellartat, se bara på omgivningarnas färger och det rosa bandet, även om de svenska färgerna också markeras i flickans klänning och det ljusblå ägget.

Somliga kan tycka att Artelius målade sött i överkant, men vänta bara. Snart blir han eftertraktad och önskad igen.

Dagens kort ser ut att önska oss en mjuk och idylliskt härlig påsk... För ett ögonblick vilar vi från eländet i världen och stannar i det lilla sammanhanget. Snart nog återvänder insikten om lidandet. Redan på skärtorsdagens Getsemane och långfredagens sista steg mot korset.

Politikerna tror att naturvärden försvinner...

Idag fick jag svar på tal från den politiska majoriteten i debatten om parkeringar vid Alnängarnas koloniområde. Det första inlägget finns här på stillsam den 13 mars,, det är bara att läsa. Mitt svar är inskickat till Nerikes Allehanda och dyker upp på stillsam när det publicerats i tidningen...

Riktiga nissars upptåg

Två riktiga nissar målar ägg. Ägg är väl en eufemism för bomber? Eftersom det är 1 april idag måste det vara Orban och Erdogan som är ute och ställer till det. Dessa rackare som inte kan låta bli att ställa till förtret och utöva lite ovidkommande utpressning. Självklart passar de på att skaffa sig de fördelar de kan tvinga fram från snälla och artiga nordiska länder som inget hellre vill än att få vara med i NATO.

Men märk, klockan klämtar för nissarnas upptåg...

Gud som haver barnen kär...

 Ett tyskt kort med verkliga små aktörer som agerar jägare och samlare. Flicka samlar ägg av strutsstorlek och pojken bär geväret käckt över axeln. Så duktig verkar han inte vara eftersom haren förstår att den kan gömma sig bakom pojkens fötter och ben.

Av rörelseriktningen och ansiktsuttrycken att döma verkar en puss i påsk vara på väg. Motivet väcker tankar kring barn och våld. Alltför många små barn och ungdomar har tvingats ta till vapen för att föra de vuxnas krig. Till och med i Sverige utrustas ungdomar med dödliga vapen och ger sig ut på jakt efter motståndare och fiender.

I USA kan associationerna gå till alla orimliga skolskjutningar och vapenlagar som låter så gott som alla utrusta sig med skjutvapen, vare sig de är lämpliga och balanserade eller ej.

Påskkortet idag kan få bli en väckarklocka och påminna oss om barnkonventionen som blivit svensk lag och om barns omistliga och icke förhandlingsbara rättigheter.

När pridefärgerna sprider sig på kyrkans textilier kan jag tycka att det vore väl så motiverat att lyfta fram barnen som tillhör de allra svagaste och mest utsatta på vår jord. I orostider, i krig, under förtryck och svält är det alltid de små som får betala priset. Kom t.ex. ihåg alla bortrövade barn som Ryssland tar hem som krigsbyte. Eller barnpornografins offer.

Påsken är på många plan en historia om lidande och behovet av försoning. Så önskan om en Glad Påsk kan idag få innebära en rungande protest mot villkoren världens alla utsatta barn lever under. Dags att åter be Gud som haver barnen kär...och tänka på vad vi kan göra för att förändra villkoren barn kan leva under...

En tomte till påsk

Tomten som sitter på ägget där

Svänger lufvan och ropar så här:

God påsk jag önskar hvar vän så kär

Påsklyriken svingar sig inte direkt mot höjden. Snarare är det enkla skolrim som bygger hälsningen. Rimorden där, här, kär är de enklast tänkbara. 

Kopplingen mellan jul och påsk är förstås uppenbar när tecknaren, Hildur Söderberg,  satt en rödluvad tomte på detta jätteägg. Att det är påsktid signaleras också av påsklijorna i buketten som tomten håller.

Själv funderar jag över hur tomten alls kom upp på ägget med händerna fulla av blommor och en huvudbonar. Thedor Kallifatides har berättat att när han lärde sig svenska som ung invandrare var huvudbonad ett av de ord som fängslade honom. Tänk att ha en boning för sitt huvud, så klokt och elegant...

Varm påsk tillönskas!

Påskhälsningarna består inte enbart av ägg, ris, kycklingar och höns och tuppar. På detta kort dyker modern teknik upp i form av ett flygplan. Bröderna Wrights landvinningar gör insteg i påskkortens värld. Orville och Wilbur blev banbrytande när de fick alltmer luft under vingarna.

Höns är inte kända för att vara särskilt duktiga flygare. Här får de benäget bistånd. Hur motorn som driver propellern kan se ut är osäkert, särskilt som en kyckling har tömmar fästa runt axeln. Flygarna är inte särskilt varmt klädda. När kortet kom till var det säkert en sen påsk.

I vår tid kanske AI-utformade vykort med  färdiga hälsningar kunde få fart på vykortsskrivandet vid den kommande helgen? Kul påsk tillönskas. Gul påsk likaså. Med videung som håller på att vakna och chokladkaniner - låt oss möta våren genom några dagars ledighet. Ägg och sill. Korv och Janssons frestelse. Varm påsk tillönskas!

Glöm för all del inte att kyrkor är ihåliga och värda att kliva in i, särskilt under påsken. Denna kyrkoårets och trons största högtid!

Påsken är på gång sedan förra året

Påsken är på väg. Den har varit på gång sedan förra årets påsk för att infalla ungefär när den ska. Eftersom den är rörlig blir det ibland en tidig, alternativt en lagom  eller sen påsk. Experterna kan naturligtvis lära sig hur påskens exakta uppdykande i kalendern kan räknas ut. Påskdagen infaller och firas den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagsjämningen. Ekvationen ser annorlunda ut för de östliga kyrkorna som håller sig med en annan kalender.

Att veckan från Palmsöndagen, som infaller en vecka före Påskdagen, kallas för stilla veckan vet inte alla. Men för kristna är den veckan normalt ägnad åt kontemplation över Kristi lidande och därför inte fylld av samma hektiska aktiviteter som andra veckor kan vara. I teorin - eftersom många glömt bort att bry sig.

Den sekulära påsken är fylld av annat. Dess färg är GUL! Grisar, påskris och -kärringar, ägg, hönor och tuppar, dvs fjäderfä och annat upptar sinnena. Några av mina påskkort får visa hur den föreställningsvärlden ser ut och har sett ut.

Här ett strålande exempel med påskkärringar, med kvastarna i högsta hugg, ridande i rad på livliga grisar. Så kan man önska varandra Glad Påsk...
 

Certifiera mera!

Certifiering har varit hett stoff i årtionden. Det är säkert en femton-tjugo år sedan högst på listan låg ISO-certifiering. Det hade med administration och effektiv organisation att göra. Men låt oss börja med certifiering. Ett företag har på nätet erbjudit följande förklaring: 

Certifiering handlar om att bekräfta att ett objekt, en process, en person eller en organisation har vissa egenskaper. I de flesta fall bekräftas detta med hjälp av någon form av extern granskning, revision eller bedömning. En ackrediterad person eller företag bedömer och verifierar (samt attesterar skriftligt genom att utfärda ett certifikat) egenskaperna, kvaliteten, kvalifikationerna eller statusen hos någon eller något. Bedömningen och verifikationen görs i enlighet med etablerade krav och standarder.

Senare har miljö och hbtqi dykt om som certifierbara. Just idag blir Örebro pastorat certifierat ur dessa två synvinklar. Men, och det är ett starkt påpekande, nog borde det i en kyrka finnas många fler certifieringsgrunder. Särskilt när det saknas gemensamma normer och instruktioner för hur visst arbete kan, borde och rent av ska bedrivas.

Diakonicertifiering kunde bli nästa behovsområde som kunde stagas upp av att granskas, revideras och bedömas. Det sociala utflödet och ansvarstagandet kunde behöva stöttas och få det uppsving en certifiering kan erbjuda. Det finns så många viktiga bemötandefrågor och varierande diakonal inriktning för att motivera att församlingar certifierades. Då kanske fler församlingar orkade ta steget att ha diakoner anställda.

Liturgicertifiering skulle kunna ge Svenska kyrkan ökande liturgiska insikter och därmed en noga genomtänkt liturgisk gestaltning av kyrkoårets variationsrika gudstjänster. Då kunde det bli ordning på de liturgiska plaggen och när de brukas. Hur gör man i församlingar som bara har en vit och en grön mässhake t ex under fastan? Ministranter skulle få stöd och hjälp i sina uppgifter liksom lekfolk, präster och diakoner. Även församlingens liturgiska uppgifter kunde klargöras så att ingen skulle luras att tro att gudstjänsten är mest prästens.

Mission- och evangelisationscertifiering vore något att drömma om så att inga kan undvika att planera och genomföra missionsinsatser för att sprida evangelium i tanke, ord och handling. Dessa områden löses inte sällan enbart intuitivt som om församlingen bara genom att finnas till verkade som missionerande. Ska tron i Sverige överleva behöver tron bli spridd åter igen.

Undervisningscertifiering kunde hjälpa fram fungerande studiecirklar och samtalsgrupper där bibelstudier och kristen troslära fick förnyad aktualitet. Även predikan och föreläsningar kan vara något att arbeta mer systematiskt med. Hit hör även konfirmandundervisning såväl som anställdas fortbildning. Uppbyggelse- och förnyelsedagar skulle även kunna ges en mer betydande plats i kyrkans repertoar av insatser. Här blir pedagogik viktig såväl som förankring i trosläran.

Så, fram för fler certifieringar som har med hjärtat och kärnan i kyrkan att göra. Certifiera mera!

Ingrepp och sömnlur

Äntligen blev angiografin av. En torsdag. Tvätt med bakteriedödande medel kvällen innan och på morgonen skulle minska infektionsrisken. Inläggning och därefter antibiotika i förebyggande syfte, dvs profylax. Därtill ett par lugnande tabletter. Jag blev så lugn att jag somnade till en stund. Fick efter en timme åka rullstol i kulverten till röntgen där kärlkirurgerna huserar. Ballongsprängning på två trånga ställen i artäranslutningen till min konstgjorda åder, en graft av goretex. Gick bra, sa kirurgen. Utmärkt, sa jag.

En aning ont gjorde det. Och värken består även idag. Övergående lär det vara. Fick förklarat med bilder på röntgenskärmar vad  som gjorts. Visst är det bra att få veta något om hur ingreppet gestaltat sig. Tillbaka på sjukrummet var det bara att vänta tills blödningsrisken tonat av. Ännu en positiv kontakt med sjukvården!

Tänk att laxen också drabbats av prisökningar och inflation. Vi jagade laxsidor i olika butiker. Den som var medlem kunde köpa en billig laxsida, så vi blev medlemmar. Visade sig vara svårt att ordna det på nätet. En hjälpsam kassörska lät kön växa under tiden som hon instruerade i hur anmälan skulle ske för att vara korrekt. Men hon visade inga tecken på stress. Och vi var tacksamma att få saken ordnad så vi kunde åka hem med en betydande, dvs tungt vägande, laxsida. Kan bli ungsbakad och gravad lax till påsk. Affären denna gång hette Willys.

Nu får det nog bli sängen en stund. Dags för en powernap. Inte dumt att kunna styrkeslummra, ta en styrkande sömnlur! En telefonlur tar jag nästan aldrig nu för tiden. Är helt enkelt omodernt.

Gnällspik

Kommentaren sved en aning. -Hur länge ska du hålla på och klaga på andras bristande kyrkogång? Du verkar ha fastnat i ett tråkigt gnäll!

Hmm. Oj då. Ord och inga visor. Kanske var det så, att gnällbältet hade slukat mig med hull och hår. Min nya identitet var gnällspikens. Kanske hade jag förläst mig på Klagovisorna? Förresten finns det gott om sådant även i Psaltaren. Eller har jag tänkt fram och tillbaka om hur jag skulle bete mig? Skriva eller inte? Som i Psaltaren 19:3-4: så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mitt bröst, jag stönade, det brann som eld. Jag kunde inte tiga...

Inte vet jag. Nog har det alltid förvånat mig att en del människor som ska vara stöttepelare i kyrkan haft så svårt med gudstjänst och tro. Dessutom har jag väl insett att kritik inte förändrar deras vankelmod eftersom kritiken blivit så enkel att avvisa som exkluderande och elitistisk. Men om Sveriges folk ska vara ett Guds folk, som en folkkyrklig tanke hävdat, så borde det rimligen synas i uppslutning kring kyrkan, dopet, Ordet och tron. Själv är jag inte något dygdemönster så viss återhållsamhet i ironierna kring andras kyrkogång och tro ska jag försöka iaktta.

Förresten. Appro på uppslutning. Numera på Facebook visar det sig att flera av vännerna har återkommit och bett mig vara vän med dem. Som om de inte litat på den första vänskapen. Fast förklaringen har varit att deras identitet blivit kapad. Nu är somliga vänner med mig både två och tre gånger. Dessutom vill de ha mitt telefonnummer! Nej, det går jag inte på.

Tråkig gudstjänst?

Under arbetat att ordna gamla dokument hittade jag följande smått ironiska reflektion om gudstjänsten. Rent av elakt skrivet efter som det insinuerar och förstärker ett ibland torgfört tänkande om gudstjänsten. Delvis bygger texten på en deduktion från det faktum att på en hel del håll är de anställda allt som oftast frånvarande när församlingen möts. På det måste någon råda bot... 

Här är texten:

En gudstjänst är tråkig och obegriplig, säger bekanta till mig. Jag misstänker att de inte förstår meningen med det som händer, och då kan det bli tråkigt. Det finns människor som kan uppleva den mest spännande fotbollsmatch som enformig och händelselös. De intresserade kan ha svårt att förstå det. Uppfattar man inte kampen mellan två lag som spännande förstår man inte spelets idé – och då är det förmodligen mer givande att spana efter bekanta eller se var korvgubben håller till.

Ett av skälen till att fira gudstjänst är social. I kyrkan träffar man bekanta och nästan alltid kan man möta nya människor. Vi gör något tillsammans som är meningsfullt. Få vill berätta att de egentligen går till kyrkan för att träffa andra. Det är inte riktigt fint. Ändå framhåller vi så ofta vikten av kyrkan som mötesplats. Jag har hört många kyrkligt anställda berömma sig av att de inte alls umgås med kyrkfolk. Att gå dit frivilligt för att möta kyrkfolket är inte att tänka på.

Alla känner inte till det – men det är faktiskt möjligt att få betalt för att gå i kyrkan. Somliga tycker förstås att det vore enda skälet till att alls besöka ett kyrkorum. När en präst eller diakon trendigt tänker som så har vi fått ett slags kyrkans motsvarighet till yrkespolitiker – de yrkeskristna har trätt in på scenen. Man är kristen och deltar i gudstjänsterna mest, eller enbart, på betald arbetstid.

När Jesus uppmanar oss att gå en extra mil med någon så gör vi gärna det – bara vi får övertidsersättning. Om någon ber oss om vår skjorta tillhandahåller vi gärna en sådan – för arbetsgivaren har redan skaffat oss arbetskläder vi eventuellt kan dela med oss av. Och ringer någon mitt i natten svarar vi omedelbart. Vårt inspelade mobilsvar meddelar att vi inte är anträffbara men att vi ringer upp så fort vi kan.

Dator och skärm eller bläck, papper och penna?

 

Bläck, penna och papper har ersatts av dator och skärm. Problemfritt kan tyckas tills dess uppdateringarna slutar fungera. Programmen är föråldrade och datorn likaså. Hur ska åratal av arbete enkelt kunna flyttas över till en ny apparat? Särskilt som dokumenten inte är organiserade utan flyter runt. Huller om buller. Hipp som happ. Hur som helst.

Nåväl. En elektronikfirma sålde en dator och hjälpte till att flytta dokumenten. Men det visade sig att en hel del texter inte följde med eftersom de låg någon annan stans än där de enkelt kunde lyftas över till den nya blänkande bärbara datorn. USB-minnen måste införskaffas så att även de dokumenten inte lämnas vind för våg utan kan få uppleva en ny och fräsch omgivning. 

Snart började rutor blinka och oförutsett dyka upp. Microsoft ville ha betalt för word. Årliga avgifter.  Eller hela officepaketet. Annars vet ingen på den här sidan datorn vad som skulle hända. Så nu sitter jag med dubbla datorer, kopierar och står i. Och väntar på vad Microsoft tänker ta sig till. 

Tid går det åt. Även för att fundera ut hur man flyttar och kopierar när dokumenten och bilderna landat  i den nya datorn. Eller för den delen slänger i papperskorgen. Till synes enkla uppgifter. Plötsligt ter sig pensionärstillvaron synnerligen upptagen och skärmbunden. Ska nog leta fram mina gamla pennor och tryggt vanliga vita A4-papper. Dom kan man lätt skrynkla ihop och slänga i en alldeles påtaglig och materiell papperskorg. Att den också måste tömmas struntar jag just nu högaktningsfullt i... 

Risk för trafikkaos

Genom livet kämpar vi olika kamper. Somligt är stort och ibland avlägset, annat är mindre och det händer att striden är riktigt nära oss själva. Inget är för stort, inget är för smått när saker blir fel! Just nu upptar en parkering oss mer än brukligt. Vi riskerar nämligen att bli bötfällda om vi ställer bilen nära vår koloni. Kommunen tycker vi ska cykla eller åka buss. Istället lär vi tvingas att trängas med parkerare vid stadens sjukhus eller att låtsas vara badare vid ett lokalt friluftsbad.

Efter 20 års fri parkering började kommunen förra året att bötfälla besökarna vid vårt koloniområde. Utan att förvarna. Ska vi tvingas fotvandra långa sträckor lär det bli svårt att orka med odling och byggnation och allt annat en kolonist ägnar sig åt. Denna fråga diskuterar jag i dagens Nerikes Allehanda med följande debattartikel:

Risk för trafikkaos!

När våren kommer blir det kaos! Varför? Jo, efter minst 20 års parkering längs med Alnängarnas koloniområde, vid staketet på Oljevägen, har kommunen börjat bötfälla bilisterna. Detta utan att ha meddelat de berörda om denna nya praxis. Om några månader måste ibland flera hundra dagliga kolonibesökare istället konkurrera om sjukhusets parkeringsplatser. Vi kommer inte bara att konkurrera med USÖ:s anställda på CV-parkeringen utan även med Alnängsbadarna och besökare till Naturens hus.

Nog borde det gå att ordna så att kolonibesökarna kan parkera på de sedan många år grusade och iordningsställda platserna längs med staketet. Här borde sedvanerätten kunna åberopas. Hur svårt kan det vara att låta parkeringen bestå? Om nuvarande parkering ska växa igen och bli ”natur” blir det problem att sköta dräneringsdikena längs med staketet. De är nödvändiga för att hela området inte ska översvämmas. Och om en stadsplan ligger hindrande i vägen kanske ett undantag kan göras tills en permanent lösning hittats, för så här kan vi inte ha det!

Tekniska förvaltningen anser genom trafikingenjör Emelie Tiveljung att kolonin är tätortsnära, så bil bör inte vara det primära transportmedlet! Gäller det bara kolonister och inte besökare vid t.ex. Naturens hus? Notera att vid Naturens hus har man en parkeringsplats. Längs med Oljevägen finns dessutom en husvagnsparkering. Besökarna vid Alnängsbadet har också en parkering. Till Naturens hus och Alnängsbadet får man alltså åka bil och sedan parkera! Det ska inte behöva påpekas att de som har kolonilotter inte bara bor i citykärnan utan kommer från olika håll. Alla kan faktiskt inte ta sig till Alnängarna med buss eller cykel. Somliga av oss är äldre och andra har inte alldeles lätt att gå. Här finns även barnfamiljer som kan behöva ta bilen. Varje söndag under sommarsäsongen är allmänheten inbjuden att besöka koloniområdet. Det gäller rimligen även rörelsehindrade och gamla föräldrar.

Jag har förstått att synpunkterna från Tekniska förvaltningen innebär att kolonister som behöver frakta material till eller ifrån kolonin, eller hämta och lämna personer, tillfälligt ska ställa sig längs med vägen där det är parkeringsförbud! Det bäddar för trafikkaos. Alla som har haft sommarstuga eller en koloni vet hur mycket saker som krävs för byggnation, underhåll och odling.

 Om kommunens politiker verkligen värnar koloniområdena i staden får Ni skyndsamt hjälpa till att lösa frågan om tillgänglighet!

 Lars B Stenström

kolonist

 

Kan det finnas en kyrka som...

Repris från den 3 mars 2015:

Jag har många frågor Herre

Kan det finnas en kyrka där de flesta medlemmarna låter bli att delta i kyrkans liv och verksamhet? En kyrka där majoriteten inte tror på Gud eller omfattar tron på att Jesus Kristus levt på jorden som sann människa och sann Gud och inte heller bejakar att han lidit, dött och uppstått för människornas frälsnings skull?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att känna och uppleva och knappast längre vill tänka och formulera sig teologiskt. Kan det finnas en kyrka som i inkluderande nit hellre vill sudda ut sina egna gränser än att övertyga om vikten att ta ställning och omvända sig. Kan det finnas en kyrka som menar att synder är något förlegat och att det räcker med människors allmänt goda vilja?

Kan det finnas en kyrka som nöjer sig med att ha en bekännelse men egentligen inte anstränger sig för att ens kyrkans medlemmar skall stämma in i den? Kan en kyrka erbjuda sakramenten så vidlyftigt att man struntar i om de som deltar inser vad dopet och nattvarden innebär? Kan en kyrka styras av religiöst neutrala grupperingar som, om man får tro deras valprogram, ser kyrkan som en allmän välgörenhetsinrättning snarare än något som handlar om människor eviga väl och salighet?

Kan det finnas en kyrka som vill göra om sin gudstjänst så att den kommer längre bort från de stora världsvida kyrkornas liturgier? Kan en kyrka konsekvent dra en hårdare gräns mot influenser från de stora kristna traditionerna än mot hemsnickerier och ständiga förskjutningar åt mera reformert håll? Kan en kyrka passivt notera att bönens röster tystnar och kristenlivet på de flesta områden urholkas och urvattnas?

Kan det finnas en kyrka som överger församlingsgemenskapen som centrum för att vinna organisatoriska fördelar? Som tror att man sparar om man flyttar makt från det lokala till mera övergripande nivåer? Kan en kyrka föredra att anställa personal som har starka förbehåll inför kyrkans tro och lära? Kan en kyrka ledas av förtroendevalda och anställda som anser att kyrkans gudstjänster är så tråkiga och intetsägande att de sällan eller aldrig vill delta? Kan en kyrka ha präster som tonar ner kristendomens betydelse till förmån för andra religioners anspråk? Och kan en kyrka som inte kan eller vill missionera med bevarat förtroende övertygande sjunga Se jag vill bära Ditt budskap, Herre?

Jag har många frågor, Herre. Och nu undrar jag om dessa frågor ens till en ringa del kan stämma in på något av de trossamfund som verkar i Sverige?

Det mesta går an - om alla ska med

En tidig morgon för några år sedan vid Gothems kyrka på Gotlands ostkust. Dimman stod tät och gav allt mjuka och suddiga konturer. Soluppgången hade nyss timat (dvs ägt rum).

Så suddig har även kristen tro blivit. Den är inte längre distinkt och med tydliga trossatser. Jo, det är den, men den uppfattas inte längre så. Det har blivit dimmigt inte bara utanför kyrkan utan även inuti den. Inre sekularisering fräter på det som gör tron annorlunda och speciell. Numera ska det mesta gå an för att alla ska med. Är det verkligen så det ska vara?

Den som vill ha tydlighet, så där som reformatorerna ville ha det, är betraktad som introvert, världsfrånvänd, dömande och exkluderande. Tänk om fotbollen började strunta i sina regler och föreställningar. Offside fick dyka upp när någon kände för det. Mål blev det även utanför stolparna. Utvisningar gillades inte eftersom alla skulle vara med. En boll ansågs exkluderande så det blev vanligt med en tre, fyra bollar. 

Förresten behöver jag nya glasögon. Tänk om allt blev tydligare då. Även om Gothems kyrka är extra vacker när dimma råder. 
 

Sex matcher, sex förluster

Angiografi, jag säger bara det, angiografi. Eller också heter det PTA (Perkutan Transluminal Artärdilatation). Enbart terminologin tycks kräva betyg i medicin och latin. Mina öden och äventyr inom sjukvården börjar bli en saga likt baron Münchhausens äventyr. Visserligen framstår jag inte som en hjälte likt honom, men overkliga ting tycks inträffa så gott som oavbrutet. Min kateter i hjärtat som använts för dialys i snart 4 år börjar tappa modet. Dels måste den så gott som varje gång få en extra dos lösningsmedel för att fungera, dels har den förorsakat, sägs det, blodproppar i min högra arm.

I vänster arm har man försökt anlägga en fistel vid handloven. Det misslyckades. Ådrorna växte inte till som de förväntas och två ballongsprängningar nyttjade föga (som man sa förr). Därefter anlades en fistel i höjd med armbågen. Den ville inte heller. Då gjorde man en angiografi för att försöka åtgärda bristen på funktion. Under den kan man tydligen spruta konstrast, skära och ballongspränga. Inte hjälpte det. Men blodet hade tagit "fel" väg och ådrorna vägrade växa till som de behöver för att kunna användas för dialys.

Sedan fick jag en konstgjord åder (en graft av goretex) inopererad i underarmen. Inte heller den fungerade tillfredsställande eftersom blodförsörjningen hindras av något. Så nyss kallades jag per telefon till en ny angiografi på fredag. Inläggning på dagvården 08.30. Planerna på att besöka en av stadens hyfsat nya restauranger får inställas. Den nya Planen är att efter ingreppet ska jag få åka hem till kvällen. Hemgång kallas det på sjukspråk. Låter en aning ödesmättat kan man tycka. Mer information ska ges på dialysen imorgon.

Sammantaget har jag i min vänstra arm opererats tre gånger och inberäknat fredagens åtgärder har jag fått fyra angiografier! Hoppas det ska räcka för att något äntligen ska börja fungera. Ty bristen på lyckosamma ingrepp börjar förskräcka... I fotboll skulle resultatet redovisats (före fredag) som sex matcher och sex förluster. Det är då tränarna börjar ryka. 

Det sista som överger oss lär vara hoppet. Så nu hoppas jag på ett trendbrott, en framgång, något lyckosamt och välfungerande resultat. Heja angiografin! Heja PTA! Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Kolla om man kan transplantera en arm?

Tätt, rappt och roligt!

Kan ett liv rymmas på en och en halv timme? Många aspekter får i alla fall plats om samtalet och dialogen är tät. Nästa andetag av Duncan Macmillan hade premiär på Örebro teater igår. Skådespelare var Hans Christian Thulin och Maria Simonsson Thulin. De lyckades gestalta ett pars livsresa från förälskelse och samboskap över skilsmässa och svek till återfunnen lycka fram till graven. Vilket skådespeleri! Tätt, rappt och roligt. Rörande därtill.

För folket i Närke finns nu möjlighet att vallfärda till teatern. Många som sitter klistrade fram TV och strömnningstjänster borde ta chansen att återupptäcka levande teater igen. Den har så mycket att ge. Räcker till eftertanke och samtal i veckor! Så - gå på teater!

Pride i kyrkans färgkanon?

Somliga saker är inte lätt att diskutera. Tar man upp ett sådant ämne blir det som om man vill bekämpa det som borde diskuteras. Så är det inte. Men ibland står jag frågande inför vad som uttrycks när pridefärger får ersätta firningsdagars kyrkoårsfärg, åtminstone delvis. Ibland blir det som en enskild präst deklaration av sin solidariska och progressiva hållning. Då har jag gjort min reservation. Nog finns det skäl att undra hur pridefärgerna och prideflaggan har hamnat bland de liturgiska färgerna och textilierna. Stolor och antependier dyker upp med pridemotiv på. Under nästan hela min tid som präst gick det inte att smyga in något sådant i den kyrkliga kanon kring kyrkoårets färger eller bland de liturgiska textilierna. Vilka kan skälen vara att det görs idag?

Somliga menar nog att pride är ett uttryck för "alla människors lika värde" och därför också hör hemma i kyrkan, bland annat med sina färger. Ställningstagande för pride betraktas förmodligen inte som ett politiskt ämne utan som något allmänmänskligt. Ett annat skäl kan vara att färgerna har använts som en markering för att kyrkan tagit ställning. Då infinner sig förstås frågor om varför enbart pridefärger ska finnas på stolor, mässhakar, kyrkmattor och antependier. Kan Svenska kyrkans färger på sin flagga, rött och gult, ta plats på kyrkliga plagg? Kan blått och gult för Sverige eller Ukraina också bli till stolor, t ex med sina nationsflaggor? Kan man i det finska arbetet börja använda blått och vitt på liturgiska textilier?

Det kunde tänkas att införandet av pridefärgerna här och där också öppnade dörrar för en mängd annat i mångfaldens kyrka? Något samtal om de nya färgerna har knappast hörts. Möjligen beroende på att kyrkoårets färger varit informellt fastslagna utan några bindande beslut. Utan normerande gränssättning blir väl bild-, symbol- och färgkanon en helt öppen fråga? Bara fantasin sätter gräns, eller...? Fast vem vågar börja nysta i något sådant?

Missade jubiléer

 Missade jubiléer finns det många. Min High School-återsamling 50 år efter graduation (examen) i South Holland kunde jag inte delta i. Inte heller alla de år som flitiga fd studenter mötts i Visby för att träffas och minnas tiden på Visby Högre Allmänna Läroverk har jag deltagit i. Min förlust naturligtvis. Konfirmandjubiléer har jag oftast också missat, men däremot deltagit i några under högmässor t.ex. på Gotland. Då har 50 och 60 år firats.

Människor är hyfsat insiktsfulla. De samlas inte för att beundra de framgångsrika och beklaga (och ibland rentav förakta) de som varit mindre lyckosamma. Istället möts man för att minnas sin och den gemensamma historien. Att det har funnits mobbing och förtryck ska inte förglömmas. Den bästa historien har skuggor och sprickor av mindre önskvärt slag. Ibland blev man själv utsatt, mera sällan deltog jag i att ansätta andra. Förskräckligt att erinra sig. Det gick emot allt jag fått lära mig. 

Tidigt fick vi som tillhörde kyrkor, och säkert många andra men med andra ord och tankar,  lära oss att be för dem som förföljde och att anstränga sig för att älska våra fiender. Lätt att säga, svårt att göra. För förföljelse och fiender fanns redan i barndomen. 

Jubiléer bortser gärna från det som är mörkt och solkigt. Livet är i bästa fall ett lärande för att bli bättre medmänniskor. Å andra sidan blir inget bättre genom att ångestfyllt kontemplera det förgångnas skröpligheter. Hågkomsten bör få oss att ändra vårt beteende. Ältande kan bli till ett fängelse. Det är då det förflutna ligger som ett hinder också idag. Tänk att alltid ha gårdagen framför sig... Måste fundera på hur minnen från förr kan stärka förändring i nuet!

Finns det Setterquistorglar i himlen?

Orgelkonserter kan föra åhörarna nära himlen. Orgeln, denna veritabla orkester, kan frambringa de mest fantastiska ljud. Med hjälp av en skicklig musiker. Igår spelade organist Mats Bertilsson på Olaus Petris orgel av E.A. Setterquist & Son från 1913. Den som hastigt tänker efter inser att orgeln fyller 110 år 2023. Och fortfarande är orgeln mjuk och romantisk, när den inte vill vara vibrerande mäktig och kraftfull förstås.

Efter konserten lutade sig den tidigare kyrkoherden Karl-Erik Garlöv mot mig och frågade: Tror du det finns Setterquistorglar i himlen? Jag svarade med att säga ja och samtidigt nicka. Jag skulle gärna ha ställt frågan själv. Men äras den som äras bör att ha funderat i den riktningen.

Konserten var magnifik. med verk av Jean Sibelius, Gustaf Nordqvist, Johann Christian Heinrich Rinck, Otto Olsson, Erik Åkerberg, Johan Lindegren, Eric Thiman, Sigfrid Karg-Elert och Lars August Lundh. Applåderna blev rikliga vid konsertens slut. Det var ganska gott med besökare också. 

I programmet bifogades orgelns disposition: 

Före liturgin behövs ordning

Svenska  kyrkan kan verka välorganiserad. Åtminstone vad gäller "apparaten" med ekonomi och budgetar, diarier och ärendehantering, personalfrågor och beslutande organ. Särskilt gudstjänsten är (oftast) välstrukturerad och i varje församling finns en idé om hur liturgin ska formas. Visserligen kan det bli fladdrigt ibland, men i botten finns kyrkohandboken med sina instruktioner och ordningar.

Då är det märkligt att vad som händer före liturgin kan bli ostrukturerat och spontant. Det finns en bevarad tradtion, en gemensam aning, om när och hur saker ska ske, men inte ens det alltid. 

Alltför många gånger har ljus- och korsbärare i somliga församlingar fått irra runt för att leta efter vad de ska bära. Och de som bär har inte alltid blivit instruerade om hur de ska gå och stå, (t.ex. i evangelieprocessionen). Ibland blir processioner ett sammelsurium av folk som inte står på samma plats olika söndagar. Kyrkvärdar och körer kan också hamna där de kanske inte borde... 

Det är sorgligt när ministranter som ska hjälpa till t.ex. vid dukning av altaret och vid stationer instrueras under pågående gudstjänst. Diskussioner vid altaret under högmässan blir förvirrande och störande. Vad pratar dom om? Min mening är att allt sådant ska ha övats och prövats tidigare. I  gudstjänsten är det för sent, helt enkelt. 

I många kyrkor är utrymmet vid ingången begränsat så besökare och procession måste kunna samverka, ju närmare högmässans inledning man kommer. Tydligt är att före liturgin behövs ordning. En ordning på papper hjälper de medverkande att undvika stress och fungera bättre i gudstjänsten! Att veta är bättre än att gissa. Min känsla har vid vissa kyrkobesök varit att de medverkande saknat det stöd en bestämd ordning erbjuder. För att råda bort på den osäkerhet som kan uppstå är ett enkelt schema till stor hjälp. 

Här är ett litet och inte särskilt utvecklat exempel:

Huvudgudstjänsten 

Senast

09.00          Celebranten är i kyrkan. Kollar med musiker och vaktmästare. Ser över så att nattvardssilvret i rätt omfattning är på plats. Ser över nattvardsstationer, möblering och de medverkandes placering (har de agendor på sina platser?).

 09.15          Kyrk- och gudstjänstvärdar samt dagens predikant har infunnit sig

 09.30          Kors- och ljusbärare kommer dit. De klär om sig.

 09.35          Samling i sakristian för ALLA medverkande (en gudstjänstvärd är kvar i kyrkorummet, välkomnar delar ut agendor och psalmböcker). Nu sker en kort genomgång av gudstjänsten och instruktioner ges. Efter genomgången ikläder präster och diakoner sig de liturgiska plaggen. Bara predikant och celebrant har kläder framhängda. Andra medverkande hämtar sina kläder. Vi undviker att i övrigt gå runt i kyrkorummet. Vi ska inte heller blockera vapenhuset och där helst inte föra (särskilt inte högljudda) samtal med besökare och varandra – det sker bäst efter gudstjänsten.

09.45          Andakt i sakristian enligt ordning på inplastade blad. Bön och växelläsning.

09.55          Välkomnande från ambon: Tema, kollekt och ev annan pålysning. Sköts av kyrkvärdar/gudstjänstvärdar enligt plan.

10.00          Kyrkklockor. När orgelmusiken börjar går processionen.

Vinkanna och brödask hämtas nere vid ljusbäraren och bärs fram under offertoriepsalmen. Två av kors- och ljusbärarna sköter normalt uppgiften (om inte barn eller andra blivit ombedda).

 

Bekämpa mal med ångstrykjärn

Vädra inte för mycket under vår och sommar. Då kan ett par malar smita in och förpesta hemmet. Det kan dröja månader innan de blir så många att ingen kan undgå att inse att något är fel. Enstaka malar kan verka oskyldigt, men dessa flygande kryp kan lägga så många ägg att invasionen snart är ett faktum. De flyger maliciöst omkring. Retfullt för de är snabbflygare. Men förmodligen tröttnar de fort. Så dom sätter sig gärna på en tapet så man kan ta dom. Ha!

Klädesmal och pälsmal ska bekämpas! Vi har letat efter deras angreppspunkt. Till sist fann vi malarnas Shangri-La i den orientaliska mattan under TV:n. Där upptäckte vi larver som hade ätit hål i mattan. 4 gånger 4 centimeter hade förbrukats. Resten av mattan fungerar utmärkt. Vi får se till att dölja angreppet under ett bord, eller en TV... De silvergrå/beiga flygfäna var så pass många att hade vi inte tagit i med hårdhandskarna hade många fler mattor, raggsockar, tröjor etc fått ovälkomna vädringshål. Vad göra?

På internet via google fanns många tips. Men inget särskilt bra för en sådan matta. Men uppfinningarnas moder infann sig, dvs nöden. Värme tar kål på skadeinsekterna. Och ullen i mattan tål ånga. Så vips togs ångstrykjärnet fram och vi gav både mattan och malarna stryk...ningar. Ett härligt ångbad för skadeinsekter. Ett par omgångar krävdes och sedan gav dom sig. Oförbehållsamt. Totalt. För säkerhets skull har vi lagt små träbitar av ceder på mattan. Mal avskyr nämligen ceder.

Vi har innan lösningen infann sig tapetserat hemma med malfällor - de flesta helt ineffektiva. Därtill har vi haft cederträsbrickor i lådor och skåp. Men tills vidare är ångstrykjärnet vår räddare i nöden.

Kris när internet ligger nere

Många kriser, stora och små, möter oss alla förr eller senare. Igår blev det kris i vårt hem. Internet slutade fungera. Jaha, tänkte jag först. Sedan slog det mig att TV:n inte heller fungerade när nätet låg nere. Paddornas bränsle är internet. Liksom numera telefonerna. Surf utan internet kostar på och går långsamt. Utan nätet händer ingenting. Inte ens spelen, de barnsliga som vi håller oss med, fungerade. De flesta har med karameller att göra...

Efterhand växer frustrationen. Varför finns det ingen lathund, en instruktion för vad man gör i olika steg för att fixa problemet, i en situation som denna? Det blev till att rycka i alla sladdar. Stänga av apparater och sätta på dem igen. Ingen reaktion. Routern fick flyttas för att den skulle kollas i ett annat uttag. Fiberboxen måste startas om. Därefter telefonkö till leverantören av TV-tjänsterna. Dom kunde i alla fall veta om felet satt i väggen eller i någon av våra apparater. Förresten, varför får vi inga mail? Eller uppdateringar på Facebook? Vädret kan SMHI inte heller hjälpa oss med. Ska man behöva lyssna på väderleksrapporten igen? Verkligen? Really?

När TV-leverantören efter oerhörd väntetid sagt sitt meddelades det att det var internetleverantören som skulle kontaktas. Det kunde dom sagt för tre samtal sedan. Visserligen sa dom att min box hade uppdaterats så nu borde det fungera om jag bara lät TV:n stå på en timme utan att röra en knapp eller ett reglage.

På kvällen försökte vi starta DVD:n. Men det hade vi inte gjort på länge så frustrationen växte rejält innan skivan blev inmatad. Vi roade oss med att se Hitchcocks Spellbound med Ingrid Bergman och Kirk Douglas. En lite udda Hitchcockfilm om psykoanalys. Fast Ingrid Bergman är magnifik. Hennes rollfigur kan tydligen allt och är både psykoanalytiker och kirurg! Sådana kombinationer ser man aldrig nuförtiden?

Nu fungerar nätet och jag kan hacka ner tangenterna igen så att ord formas och ett nytt stillsamt bloggavsnitt kan se och upplysas av skärmens ljus. Märkligt så sårbara vardagens vanor är. Nu gick det knappast att sitta framför TV:n och äta. När DVD:n kom igång var vi redan mätta och belåtna vordna ute vid köksbordet och med radion som tröst i bakgrunden. I morse kunde ingen läsa morgontidningar eftersom vi numera under veckan enbart läser dem på nätet. Vi fick försöka kommunicera med varandra vilket gick sisådär eftersom vi inte är så vana att tala tidigt om morgnarna.

På radion sa någon som hade krigserfarenhet från Ukraina att man inte behöver alla våra bekvämligheter, egentligen. El till exempel kan man klara sig utmärkt utan. Nöden har förstås inte någon lag. Då gillar man läget fastän man avgrundsdjupt ogillar det. 

Jag har hört att någon from människa som tar fastan på allvar stänger av sitt internet. Drastiska puckar. Själv kan jag kanske avstå från en eller annan långfilm eller serie. Och anstränga mig för att gynna det goda. Och bekämpa det onda. Som S:t Göran! Som besegrade draken. Internet kanske är en drake, när allt kommer omkring. Nog finns det väl någon bra film som handlar om sådant? Ska kolla...

Först en temla!

När persiennerna drogs upp i morse låg det ett vitt täcke på marken. Någon måste ha tappat det. Från höga höjder. Det vita fluffet smälte bort. Nu speglar det en blå himmel som vattenpuss. Vilket får mig att längta till vår och sommar…

Vildtulpanerna här intill hjälper mig att minnas hur mycket jag uppskattar blommor och blader. Först ska bara julen avklaras. Men det var inte sant, för det var inte sant, för däremellan kommer fastan. En enda karnevalsdag kvar innan askonsdagen infaller. Då återvänder allvaret. På nytt. Kom ihåg, o människa, att du är jord. Omvänd dig och tro evangelium - så ungefär låter hälsningen i askonsdagsmässan vid tecknandet av kors på pannan.

Bra uttryck, på nytt. Då kan något man redan varit med om återupplevas, men ändå innebära något nytt. Som stillsam. Först en temla förstås. Som Åke Holmbergs Ture Sventon sa…
 

Man borde promenera

Idag får ett pekfinger jobba. Det andra vilar eftersom det sitter på en relativt nyopererad arm. Alvedon får mig att härda ut. Ett slags bedövning av mild modell. Har visserligen lust att testa om vin fungerar som smärtlindrare, men har ännu för ont för att vilja och våga pröva. Öl är uteslutet eftersom då krävs det större volymer. Och dryck i mängd är i alla fall uteslutet... i mitt fall. I princip allt jag dricker stannar kvar i kroppen och måste dialysernas bort.

Nog märks det att egna problem lätt ställer sig i vägen för tankar och reflektioner med större perspektiv. det egna blir till en hög tröskel, en sådan som många påstår kyrkorna håller sig med. Men där har dom fel. Få gemenskaper har så låga trösklar som kyrkorna. Ibland är de så låga att det blir som en rutschbacke (eller ska det heta rutschkana?) in i kyrkorna. Nog händer det atten och annan liksom halkar in i en kyrka och blir kvar. Inte för att tröskeln är så hög att det är svårt att ta sig ut. Det blir gärna varmt, nära och upplyftande där inne.

Istället, som en slags kompensation så det inte blir alltför enkelt att komma in, håller kyrkor sig med personer som lätt stöter sig med alla möjliga. I vissa fall slutar det med att man kastar pengar på dessa personligheter så att dom avgår (av sig själva, brukar det heta). Idag får dessa personer som tvingats bort, i vissa fall utan rejäla anledningar, förböner från min kammare.

Nu börjar pekfingret krokna. Slut på förnumstiga associationer. som en vän nyligen skrev till mig: man borde promenera. Så det ska jag pröva... Då kanske tankarna på de stora frågorna tar fart.

Ett dagsverke på sjukhuset

Operationen är nu avklarad. Inställde mig måndag morgon kl 07.00 på avdelning 93, USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro). Fick skala av mig det civila ytterhöljet och prydde mig i sjukhusvitt. Kvällen innan och tidigt på morgonen var det dusch och tvagning med bakteriedödande duschkräm. Snart nog sattes en infart i bröstet och en lugnande stesolid fick sväljas.

En sköterska rullade iväg mig till kärlkirurgen och operationssalen. Nerver i halsen bedövades och fick hela handen att ”försvinna”. 4 timmar på operationsbordet krävdes för att kirurgerna skulle bli nöjda. De konstaterade igen att mina ådror är rejält kalkade. Varför, undrar jag, men vet nog svaret. Mer än tre decennier av tunga mediciner, bl.a. immunhämmande sådana. Nu gäller det att cirkulationen i den konstgjorda ådern av goretex ska fungera och låta blodet flöda friskt! Tankar och böner uppmuntrade mig och kanske stärkte det de tre ovetande kirurgerna, narkosläkare och sjuksköterskor i salen. väl omhändertagen var jag.

Vid 18-tiden fick jag återvända hem igen. Då hade jag hunnit att äta köttfärssås och spagetti. Och visst hade jag sovit en stund. Vilket dagsverke! Dagen efter var det först en koll på kirurgmottagningen för övre buk innan jag knallade genom sjukhuset för att komma till dialysen. Där ville man inte ge mig blodförtunnande p.g.a. blödningsrisken så nära inpå operationen. Naturligtvis höll det bara några timmar innan blodet i apparaten började koagulera, då fick man avsluta. Nu skvalpar en del överflödsvätska i kroppen och jag måste drick mer sparsamt än annars. Idag har jag ledigt, imorgon är det dags igen…