Pride i kyrkans färgkanon?

Somliga saker är inte lätt att diskutera. Tar man upp ett sådant ämne blir det som om man vill bekämpa det som borde diskuteras. Så är det inte. Men ibland står jag frågande inför vad som uttrycks när pridefärger får ersätta firningsdagars kyrkoårsfärg, åtminstone delvis. Ibland blir det som en enskild präst deklaration av sin solidariska och progressiva hållning. Då har jag gjort min reservation. Nog finns det skäl att undra hur pridefärgerna och prideflaggan har hamnat bland de liturgiska färgerna och textilierna. Stolor och antependier dyker upp med pridemotiv på. Under nästan hela min tid som präst gick det inte att smyga in något sådant i den kyrkliga kanon kring kyrkoårets färger eller bland de liturgiska textilierna. Vilka kan skälen vara att det görs idag?

Somliga menar nog att pride är ett uttryck för "alla människors lika värde" och därför också hör hemma i kyrkan, bland annat med sina färger. Ställningstagande för pride betraktas förmodligen inte som ett politiskt ämne utan som något allmänmänskligt. Ett annat skäl kan vara att färgerna har använts som en markering för att kyrkan tagit ställning. Då infinner sig förstås frågor om varför enbart pridefärger ska finnas på stolor, mässhakar, kyrkmattor och antependier. Kan Svenska kyrkans färger på sin flagga, rött och gult, ta plats på kyrkliga plagg? Kan blått och gult för Sverige eller Ukraina också bli till stolor, t ex med sina nationsflaggor? Kan man i det finska arbetet börja använda blått och vitt på liturgiska textilier?

Det kunde tänkas att införandet av pridefärgerna här och där också öppnade dörrar för en mängd annat i mångfaldens kyrka? Något samtal om de nya färgerna har knappast hörts. Möjligen beroende på att kyrkoårets färger varit informellt fastslagna utan några bindande beslut. Utan normerande gränssättning blir väl bild-, symbol- och färgkanon en helt öppen fråga? Bara fantasin sätter gräns, eller...? Fast vem vågar börja nysta i något sådant?