Reduktionsplikt i kyrkan?

Tanken att det går att bli en bättre människa verkar inte stå så högt i kurs (för att använda börsspråk). Men sådant kan ändra sig, och det snabbt. Det mesta i vår värld handlar om att bli "bättre". Löpare, hoppare och spelare strävar alla efter att bli skickligare, starkare, snabbare, ja, kort och gott bättre. Att bli bättre som människa verkar förutsätta att det finns någon som kan kallas en bra människa. Godhjärtad, vänfast och solidarisk är epitet som utmärker en sådan bra människa. Då kan förmodligen bra översättas med ordet god...?

För en kristen person är det en utmärkt strävan att försöka bli en bättre människa. I predikningar kan det ofta kalla för att "bli mer människa". Strävan efter att bli bättre och goda är i luthersk teologi ett gensvar på den kärlek och nåd Gud skänker och beskär (snyggt ord) människan. Att försöka bli en bättre kristen innefattar och förutsätter att anstränga sig för att bli en bättre människa. Men det kristna livet behöver också förbättras och utvecklas. 

Strävan att komma nära Gud genom gudstjänst, bön och tacksägelse, andakt, meditation och lovsång handlar om andlig utveckling. Anden i oss ber och verkar, uttrycks det ibland. Längtan efter att bli en bättre kristen formuleras mycket sällan i ord. Det är som om tanken nästan försvunnit. Föreställningen at jag duger som jag är tycks ha trängt undan de andliga behoven att nå djupare och längre. Tvivel, andlig brottning och kamp, själens dunkla natt, vad är väl det mot en modern kyrka för alla?

I dagarna diskuteras reduktionsplikten, vars syfte var att nå bättre miljö. I trons sammanhang verkar det finnas en reduktionsplikt som lägger mer tonvikt på det yttre, på organisation och makt, än på innehåll och andlig fördjupning. Katekesen  och bekännelsetexterna finns förstås, men reduceras och förlorar i betydelse.

Reduktion i trons och andens värld är inte en kristens plikt. Vem tar sig an uppgiften att putsa upp och våga bruka trons rustning allt mer?

 

Heja akuten i Uppsala!

Härförleden var vi i Uppsala på begravning. En sorgens och saknadens stora dag. Sonen hade flugit in från London. Eftersom Brexit genomförts, och hans ordinarie pass gått ut, så fick han hämta ett provisoriskt pass på ambassaden i London. Märkligt nog kunde man inte där få beställa ett ordinarie pass när han ända var där. Enkel resa på ett provisoriskt pass var vad som erbjöds.

På begravningsdagens morgon blev det därför nödvändigt att åka till Arlandapolisen för att köa för ett provisoriskt pass så han kunde återvända till England. Men Arlandapolisen kunde! De förberedde samtidigt ett ordinarie pass som skulle skickas till ambassaden i London för uthämtning! Storartat. Något för ambassaden att lära sig av...

Själv väntade jag i bilen när passhandlingarna fixades. Då googlade jag fram att den illröda magen jag vaknat upp med i  själva verket var rosfeber! Begravningen var klockan 11 och vi åkte från Arlanda kvart över 9. Färden gick direkt till akuten på USÖ. Där stormade jag in i kaftan och silverelva. Hela familjen var svartklädd. Akuten hade en infektionssköterska som satt och väntade och en akutläkare fanns till hands, en infektionsdito. På 40-45 minuter var vi klara med diagnosen rosfeber och kåvepennin utskrivet. Tjugo i 11 rullade vi in på parkeringen vid Danmarks kyrka... Vid minnesstunden höll jag tal för att hedra Tina, som så hastigt lämnat oss alla i sorg och saknad. Det gick till slut trots att jag var något vimsig i plymen, som en god vän plägar att uttrycka sig.

Heja akuten i Uppsala som tog hand om oss exemplariskt så vi hann till begravningen. Strålande och exemplariskt. Stort tack till Akademiska sjukhusets akut!! 

Dagen efter fick jag gästdialys i Uppsala. När kaffet skulle serveras erbjöds jag en räkmacka från konditori Fågelsången där de hämtar sina dialysmackor! 

Hushållskunskap och socialt arv

Lena Anderssons ledare i Svenska Dagbladet släppte loss ett koppel rävar som sedan dess har jagats med frenesi. Själv har hon också blivit åtgången. Särskilt frågan om föräldrars ansvar har blivit eldfängd. Är det att ge sig på de svaga?

Frågan är inte ny. Redan för femtio år sedan var det uppenbart att många av dem som då var föräldrar, bland annat i resurssvaga områden, inte själva hade fått tillräckliga redskap för att klara matlagningen för sina egna barn. Det var ingen hemlighet att barn kom hungriga till förskolor och låg- och mellanstadiet. Att överföra basala kunskaper om mat och matlagning låg då både på hem och skola. Ibland fungerade det, ibland blev det ett ömsesidigt misslyckande. Det sociala arvet drabbade somliga barn mycket hårt, redan då.

Hushållskunskapsämnet kunde förr hjälpa till att ge redskap för att klara enkel och näringsriktig matlagning. För ett folk som vuxit upp på "sill och rotfrukter" är utvecklingen inte till det bättre. Inte går det att skylla det mesta på ekonomisk fattigdom. Snarare är det socialt betingat att det finns barn som äter ganska undermålig mat.

Många invandrade familjer får det extra svårt att acklimatisera sig i det nya landet eftersom de ofta har helt andra basvaror att tillgå från sin ursprungsmiljö, varor som är dyra och ofta ovanliga här i ett nordligt Sverige. Mera hushållskunskap för barn - och föräldrar! Ett nytt område för grundläggande diakoni, för dem som ev. är kyrkligt lagda...

En ny Mose på partikansliet: Let my people go!

En ung person strosade längs den breda gatan mitt i Stockholm. Sveavägen hette den. Trafiken var intensiv med lastbilar och olikfärgade taxibilar. Det hördes att den tysta trafiken glömt hur det skulle vara, det tutades och skreks. Flytta på dig din sopprot, kunde man höra...

Fy faro, sa den välklädde unge mannen. Dagen till ära hade han fimpat det långa hipsterskägget och de fotsida kläderna och därtill den sandfärgad ökenmanteln. Nu var det en "välskräddad" kostym (konfektion förstås) som gällde. Fy farao, sa han igen. Vilken dålig luft det var här, mättad med partiklar. Han hostade diskret. Snart nog hittade han entrén till den stora partiexpeditionen på gatunummer 68. 

Väl inne begav han sig till kansliet där en receptionist vänligt tog emot. Jag vill tala med den som bestämmer, sa han, dessvärre alldeles obevandrad i organisation och hierarkier. Jaha, Magda är faktiskt inne just nu, om det kan passa? Utmärkt, sa mannen som redan såg lite mosig ut av värmen inomhus.

När Magda kom gående med utsträckt hand, för så hälsar vi i Sverige, utom när det är pandemi, så hälsade han artigt och sa, Hej, mitt namn är Newt Mosesson, fint att ses. Jag är den nye Mose, om man säger så, liksom, och jag har ett budskap till dig! Jaha, sa Magda, jag har bara fem minuter, men kom in och sitt ner. Nej jag står helst, men kan förstås komma in.

Väl inne på det ganska enkla kontoret började Newt mässa. Ingen stav hade han, men en kulspetspenna som häftigt och ihärdigt viftade med. Let my people go! Partiet kan låta kyrkfolket vara. De har det bra vid köttgrytorna, men förlorar sin genuina egna övertygelse när partiboken får ta över och slå ut den Augsburgska bekännelsen, Katekesen, Konkordieformeln och annat eget tankegods. Den Heliga skrift, Guds ord, med andra ord, icke att förglömma, sa han högtidligt och nickade menande åt Magda.

Visst den kan bli ett slags ökenvandring att börja lita till församlingsmedlemmarna och de troende till att vara kyrka, men det kan det vara värt, sa Mosesson och hytte med pennan. Med den hade det skrivits många artiklar och bloggar för att visa det avskräckande och öststatsliknande förhållandet när kyrkan inte fick vara fri att vara sig själv eftersom politiker styrde och ställde överallt och... överallt. Ni politiserar kyrkan på församlingsplanet, på pastoratsnivå, i stiftet, på nationell nivå med kyrkostyrelse och kyrkomöte. Let my people go! Magda stirrade på denne välklädde urtidsgestalt.

Du är i opposition, sa Newt insiktsfullt. Så jag skulle inte vara här. Egentligen. Utan på moderatkansliet. Men, de rackarna har redan dragit sig tillbaka från kyrkan och nöjt sig med ett vagt Borgerligt alternativ. Så det kan bli. Men ditt parti ville inte släppa taget. Därför är jag här. Jag vill ge dig chansen. Att förklara varför du menar att partipolitiken ska styra en kristen kyrka.

Vår ideologi, den demokratiska socialismen, hjälper till att göra kyrkan tillgänglig, demokratisk och relevant! Jaha, sa Mosesson.

Vi rensar bort konservativa föreställningar och gör kyrkan modern. Jasså, sa Mosesson.

Vi förhindrar prästvälde och kvinnoprästmotstånd. Det du, sa Mosesson.

Vi slipar ner alla trösklar eftersom alla ska med. Nä men, sa Mosesson.

Vi talar för de många passiva i kyrkan, så de också får påverka. Så kan man också se det, sa Mosesson.

Vi ser till att kyrkor och religion blir något privat som inte ska prägla samhället. Oj då, sa Mosesson.

Varför, sa Mosesson, gäller allt detta bara Svenska kyrkan? Inte muslimska samfund. Inte den katolska kyrkan, Equmenia eller Evangeliska Frikyrkan...? Ni skulle ju kunna se till att muslimer och katoliker också arrangerar samkönade vigslar, att mullor och präster inte har all makt, att...

Men förresten. För nu. Jag nöjer mig med att säga: Let my people go! Låt mitt folk vara, bli fria, få avgöra själva.. Han slog pennan i ett skrivbord, vände sig om och gick.

Regeringen misstror universitetsstyrelserna!

Regeringen har beslutat att korta mandatperioderna i landets universitetsstyrelser från 3 år till 17 månader. Regeringsledamöterna vet naturligtvis att olika uppdrag kräver tid för att få ledamöter att börja fungera. Bara att få underlag till sammanträden att komma som de ska kan ta tid. För nya ledamöter att ha 17 månader på sig att börja fungera är orimligt kort tid.

För att insupa kulturen och att sätta sig in i regelverk och typen av frågor som ska behandlas är 17 månader en löjligt kort period. Det lyser misstro över detta beslut. Misstro till universiteten och ännu mer till deras styrelser. Den som vill underlätta och möjliggöra kloka och genomreflekterade beslut vill självfallet inte kort mandatperioden till 17 månader. 1 år och 5 månader. På en riksdagsmans mandatperiod hinns styrelserna på universiteten förnyas hela 3 gånger! 

Regeringen får naturligtvis i konsekvensens namn utfärda ett ny regleringsbrev med innebörden: byta dörrar till styrelserummen. Snabbsnurrande svängdörrar blir ny standard.

Möjlig utsago: Igår blev jag utnämnd till ledamot i en universitetsstyrelse...och imorgon avtackas jag för lång och trogen tjänst!

Förändringens vind träffar kollekten

Kyrk- och gudstjänstvärdar har länge märkt av förändringens vindar. Så heter det nog för att förändringar plötsligt händer, som när kastvindar angriper en segelbåt. Först var det det växande besväret att få banker att acceptera alla småmynt som insamlingen av kollekt medförde. Kollekten skulle räknas och signeras av två personer innan en tredje skulle attestera att det var korrekt. Bankerna trilskades och ville inte hålla på med småpengar. Det blev allt dyrare att få kollekterna införda på ett konto...

Sedan blåste det till igen. Swish var det passandet namnet! Efterhand placerade allt färre konkreta pengar i håvar och bössor. På gudstjänstagendan (-ordningen) fanns ett nummer angivet dit digitala belopp kunde ilas iväg. Kollektinsamlingen blev en allt enklare parad där gudstjänstdeltagare ofta satt och viftade med sina telefoner i bänkarna för att visa att de inte avstått från att ge sitt tionde... Nej men vänta. Tionde ger knappast någon idag. Det tillhör en förgången tid. I frikyrkan kunde medlemmar få en laddning kuvert i vilka de skulle ge sitt tionde.

En person jag känner väl använde under 1900-talet argumentet att det blev till att låna av Gud eftersom lönen var så knapp så det inte gick att ge sitt tionde! Ett löneargument så gott som något. Förresten vilken arbetsgivare idag skulle förstå problemet? Vet människor alls vad tionde är? Den som vill veta kan läsa om tionde på wikipedia.

Att ge till de behövande har starkt fäste i kyrkans tradition. Ibland ska givandet gälla mer än en tiondel. Ta t.ex. änkans skärv, hon som gav allt hon hade! Hon framställs oftast som ett föredöme. Men det har hänt att någon lyft fram henne som ett avskräckande exempel för vad religionen kan få folk att göra, som något riktigt dumdristigt: att lämna bort allt och inte tänka på konsekvenserna. Men andra berättelser visar på givandets stora betydelse. Den barmhärtige samariern tog tag i situationen och såg till att den misshandlade och rånade vid vägen fick vård. Han visste vad han skulle göra: ingrip, handla, ge!

Osjungna minnen på pränt - om minnesord

Minnesrunorna i tidningarna handlar allt som oftast om offentliga personer. Många akademiker och professorer får ord efter sig. Läkare, höga militärer och företagare blir också omskrivna. Men många går oförmärkta förbi i tidningarna. 

Konsten att skriva minnesord skiftar, inte alla skribenter hittar en form som passar. Inte så sällan blir minnesorden så personliga att de nästan mer tycks handla om skribenten än den som sörjs och saknas. Det kan bli ungefär så här: vi sågs då och då och när jag gjorde si kom X att göra så vilket betydde oerhört mycket... Andra har förmågan att kasta ljus över en persons liv så att läsarna blir lite mer delaktiga eller införstådda med något av den dödes personlighet.

Andra skriver med direkt tilltal till den döde som förmodas kunna ha glädje av alstret? Alls icke, det är en konstform, som kan fungera om den brukas väl. Ibland blir det omöjligt att läsa som utomstående eftersom orden är alltför nära och privata.

Kanske skulle vi vanlig öva på att skriva sin egen runa? Jag vet om en präst som till församlingens surpris sjöng på sin egen begravning. Att skriva egna minnesord kan hjälpa till at sortera sina minnen. Kanske kan det också bli till en övning som låter fler osjungna minnen att komma på pränt...?

Fy för den lede

Bloggarna försvinner. Blogginläggen blir färre. Twittwr och instagram, poddar och allt möjligt annat, har fyllt ut det svagt expanderande tomrummet. En och annan tapper bloggar vidare. I mitt fall rejält oregelbundet, men dock.

In the beginning many years ago, för att visa lite språkkunskaper, kunde vi bloggar föra debatter och samtal. Nu är det tystare. Min blogg gar inte bara halverat sina läsare utan krymp läsekretsen till ner emot 10 % mot när det begav sig. Ändå skriver jag. En smula. Cartesius, Descartes, hade rätt. Jag tänker alltså finns jag. I mitt fall: jag skriver alltså finns jag. Om någon skulle betvivla det.

Att finnas är att bry sig en smula. Om tillvaron, om världen och dess spegel, dess motbild rent av, kyrkan. Tecknen oroar. I Gävleborg slutar en museichef för att SD börjar lägga sig och vill styra. Partiledare Åkesson har fått för sig att politikens armlängds avstånd är alldeles för lång utan vill ha fingrarna i sylten. Den fria kulturen ska tydligen bli lika fri som i Ryssland eller Kina. Fy, för den lede.

Trasig bil ställer mycket på huvudet

I söndags gick vår bil sönder. Allt som är tänkt med hjälp av bil ställs in. Även mentalt finns det risk för sammanbrott. Allt står på huvudet, välts över ända, tvingas in i andra hjulspår. På måndagen kollar vi verkstaden som erbjuder en tid för reparation långt inne i maj. Men vi kan inte färdas i en trasig bil! Eller hur?

Bärgning beställs. Hyrbil kommer det nästan samtidigt SMS om, den finns redan att hämta. Enligt avtal gratis i 3 dagar. Dagen efter ringer bilfirman. Reservdel beställd och det trasiga mätinstrumentet byts ut på fredag, dvs just idag. Inte inne i maj. Kontakt med försäkringsbolaget som säger att vi ska ringa bilfirman. Vagnskadeförsäkringen står för kostnaden. Puh! (En lättnadens utandning)

Nu ska hyr-volvon lämnas tillbaka och den egna caretan hämtas. Snart börjar dagsplaneringen att återgå i normala gängor. Varför bil? Var och varannan dag ska jag till och från sjukhuset. Klarar inte att gå utan behöver åka. Sedan besöks vår kolonilott regelbundet. Parkerar numera på vägen! Eftersom parkeringsplatserna längs oljevägen ska stå tomma. Det kostar nämligen böter att stå där, 1200:- närmare bestämt.

Olaus Petri är en skola och en vårdcentral, knappast en person...?

Alla har inte tänkt på sekulariseringens sidoeffekter. Inte bara marginaliseras kristendomen (och Svenska kyrkan) utan beröringen med sådant som kan påminna om kyrka och tro isoleras. Ett modernt exempel är hur Svenska kyrkan utesluts från möjligheter att få kommunala/regionala bidrag för sin verksamhet t ex inom musiken eller ungdomsarbetet. Senast det fick uppmärksamhet var när biskop Eckerdal i Visby protesterade i en lokaltidning mot att kyrklig ungdomsverksamhet uteslutits från möjligheter att få bidrag.

I Örebro borde namnet Olaus Petri få människor att lystra lite extra. Men av någon anledning talas det obegripligt sällan och osedvanligt tyst om denna berömde närking: Möjligen överträffas han av en racerförare i att vara känd idag, men annars kan få göra honom äran stridig. Reformationstiden i Sverige präglades i det mesta av hans insatser. Även brodern och sedemera ärkebiskopen Laurentius Petri tillhörde reformatorernas krets.

Olaus Petri vårdcentral och Olaus Petriskolan i Örebro har lånat namnet av den historiskt intressanta reformatorn utan att med ett ord på sina hemsidor erkänna denna koppling. Det är som om namnet inte längre förknippas med en person trots att bruket av kända personers namn för att  namnge och benämna institutioner och geografiska platser är ett världsomfattande bruk. Olaus Petri är förtingligad och avpersonifierad. Institutionen har inte bara tagit över namnet utan är numera helt utan trådar bakåt i historien. Olaus Petri är knappast en historiskt och teologiskt betydelsefull person utan en vårdcentral och en skola. För något decennium sedan var Olaus Petri även en stadsdelsnämnd.

Olaus Petri kyrka har utanför vid tomtgränsen en enorm skulptur föreställande de bägge bröderna från Örebro. Den är inte alldeles bortglömd eftersom gubbarna ibland får halsdukar, tomteluvor eller luciaglitter. 

Det var länge sedan jag tittade efter, men slottet i Örebro är också fattigt på hänvisningar och historiska förklaringar - märkligt, eftersom där på slottet dömdes Olaus Petri och Laurentius Andreae till döden. I domstolen satt Laurentius Petri!  Wikipedia skriver: "Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade: att ha författat en krönika kritisk mot kungen, att ha haft kontakter med oroselement bland Stockholms borgerskap, att han skulle ha försökt vädjat om benådning av den dödsdömde förrädaren Gorius Holste och för att ha känt till krutkonspirationen utan att berätta om den. Olaus Petri bestred anklagelserna då åtalspunkterna lästes upp, men sägs i domen utan att ha utsatts för tortyr bekänt att han känt till krutkonspirationen..."

Inte ens brunnslocken i Örbeo törs brukas för att hämvisa till en av stadens, och landets, mest betydefulla personer. I Tyskland däremot tar man alla chanser att berätta om städers betydelse genom olika historiska personer. Det vore förstås pinsamt om det ledde till att nu har Olaus Petri förmisnkats till att endast bli ett - brunnslock... Men nog kunde staden kosta på sig en gnutta stolthet över bröderna Petri?!

Här skryter staden Eisleben med att vara en Lutherstad. Där födde Martin Luther den 10 november 1483. Några sådan lock skulle Örebro stad kunna kosta på sig..

Inte ens en lokal minnesdag håller örebroarna sig med. Fram till 1986 var förresten den 10 november tillägnad Martin Luther, sedan dess är alla med namnet Martin inkluderade. I Örebro kunde den 19 april får bli lokal firningsdag. En Olausbakelse kunde säkert de duktiga matfixarna i Nikolai församling kunna kreera? Och när får vi något nytt drama kring Olaus? Senast det begav sig var väl när Strindberg värkte fram Mäster Olof?

Reformationen innebar att den blinda och underdåniga auktoritetstron bröts sönder. Vare sig det gällde kyrkliga konciliers beslut eller kungars maktutövning fick folket möjlighet att själva bilda sig en uppfattning, de uppmanades att godta det som var sant och riktigt men att förkasta det som inte höll måttet. Till sin hjälp fick människor både mässa, predikan och bibel på folkspråk. Ty det var viktigt att det som sades och förkunnades var begripligt. Det var ju Guds vilja att man kunde förstå. ”Medan det var nu apostlarna rätt hålla Kristi nattvard på hebreiska, kaldeiska, grekiska, latin och andra tungomål som folken förstå kunde, där de predikade före, vi skulle då vårt svenska mål vara så förakteligt att man icke skulle må göra det på svenska? Vi svenske höra ock Gudi till såväl som annat folk, och det mål vi hava, det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de hebreer, greker och latiner deras tungomål.” (Olaus Petri, Skrifter i urval, ur Orsak varför mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståndeligt är, s 161) Inget enda språk, inte ens grekiska eller latin, stod över något annat språk. En ny nationell stolthet kunde tillåtas växa fram.  

Olaus Petri var förmodligen den mest betydelsefulle aktören för tillkomsten av det svenska språket genom sina bibelöversättningar, införandet av mässa på folkspråket och sina skrifter. Hans domarregler är fortfarande aktuella. Han har dessutom skrivit om Stockholms blodbad där han fick bevittna hur Strängnäs biskop Mattias blev halshuggen. Vore inte allt detta värt att minnas? Även i Örebro?

När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…

Buset stängde kyrkan!

Något måste väl hittas på för att skingra tankarna en stund? Sagt och gjort. Vi fyra personer åkte till Arboga! En fin stad med vackra och gamla hus i centrum. Lunch intogs i Ågården med utsikt över Arbogaån. Därefter ville vi besöka stadens minnesvärda kyrkor. Men då blev det svårt.

Heliga Trefaldighets kyrka har haft problem. På hemsidan meddelas att: På grund av upprepade tillbud vid ljusbäraren och vid barnaltarskåpet tvingas vi stänga Heliga Trefaldighets kyrka för besökare. Kyrkan kommer att vara öppen vid gudstjänster och kyrkliga handlingar samt dagligen mellan vissa tider. 

Eftersom vi i våra efterforskningar brustit genom att inte besöka hemsidan blev det ett tråkigt besked: Vi kunde inte besöka kyrkan. Vi som hade hoppats så på att få återse de väldiga mässingskronorna som bara de är värda ett besök! Tiderna som står på hemsidan med öppettider i princip hela dagarna gäller alltså inte! Denna gamla franciskanerkyrka är verkligen värd ett besök. Snuvade blev vi. Principen om öppna kyrkor har övergetts för att buset ställt till det. Den öppna folkkyrkan har klappat igen. Och ändå finns det två parkeringsplatser utanför kyrkan reserverade för polisen!

Men, ska det verkligen vara sabotörerna, vandalerna och småtjuvarna som ska avgöra en kyrkas öppettider? Ska störningar få ett kyrkoråd och en hel församling att vika ner sig? Nog borde väl det om något utlösa en folkstorm i Arboga, ja, i hela folkkyrkostiftet Västerås?

Skam den som ger sig, lägger av, kastar in handduken. Arboga har lyxen att ha en eminent och grann landskyrka, S:t Nicolai kyrka bara några stenkast bort. En kyrka från 1100-talet! Snart nog 900 år gammal! Dit tog vi oss med hoppet hissat. Men vid kyrkporten blev det stopp. Tvärstopp. Vi märkte att det var låst. Trots att vi smått desperat ryckte i handtaget. Församlingen kanske kunde ha hyrt en riktig stoppskylt av trafikverket så att alla fick veta hur igenbommat det var. Inte kan det väl vara energipriserna som slår igen en kyrka? Ibland sägs det så. Men det vill vi inte heller tro - att kyrkor som varit iskalla i århundraden måste stänga för att värme kostar…

Bilden är tagen vid ett tidigare, och lyckat, besök av stillsam i S:t Nicolai kyrka och visar det väldiga och myllrande altarskåpet.

Besvikna och på väg därifrån mötte vi en vänlig  kyrkogårdsarbetare. Följande snabba dialog, samtal var det väl egentligen, utspann sig:

- Hej, vet du varför kyrkan är låst?

- Jo, den är stängd för turister!

- Men vi är inte turister, vi är medlemmar i Svenska kyrkan!

- Då får ni vända er till pastis! (uttyds pastorsexpeditionen)

Så kan det gå. Men tröskeln till kyrkan blev i detta fall för hög. Trots att alla andliga trösklar är idogt bortslipade i Svenska kyrkan. Alla ska med in. Förutsatt att kyrkan står öppen...Vi återvände till hemsidan och kunde läsa att kyrkan är öppen på följande sätt:

1 juni-31 augusti kl. 10-17:30.
1 september-31 maj öppet vid förrättningar.

Så 9 månader av året är kyrkan stängd bortsett från gudstjänster (förrättningar). Medlemmarna i Arboga som betalar kyrkoavgift för att hålla byggnaderna i stånd och öppna har nästan ingen tillgänglighet större delen av året. För att alls komma in i denna historiskt intressanta kyrkobyggnad får man se till att ha en förrättning som orsak, eller komma under turistmånaderna juni, juli och augusti. Behovet av enskild andakt räcker liksom inte till, inte längre. Inte ett kyrkohistoriskt intresse heller.

Nu fick Arboga bli ett exempel. Eftersom vi fyra, lunch- och kyrkohungriga, åkte dit. Många gör numera på samma inskränkande sätt med sina kyrkorum. Stänger, låser och trappar ner. Detta i en tid när kyrkan säger sig vara mer öppen och inbjudande än någonsin. Vem får ihop den ekvationen?

Förtvivlan och sorg

 Mitt i glädjen över en genomförd påsk med mycket folk på besök, bland annat gäster från USA, nås vi av ett totalt oväntat dödsbud. En nära släkting har hittats död. Allt stannar upp. Vi vill inte tro att det som sägs är sant. Men den som säger det vet. Finns ingen anledning att egentligen betvivla budskapet. Det är bara det att vi inte vill att det ska vara sant! Det får inte vara sant. Och det ska absolut inte vara så. Det får inte stämma, tänker vi när tårarna fyller våra ögon och får dem att svämma över.

Nog går det att sansa sig en stund och inte känna djupet av saknaden och förlusten. Men strax påminns vi. Kanske ska någon få beskedet och allt väller över oss. Orden vill inte komma ut utan blir sorgkantade och snyftas fram, tårfyllda. Förstå kan vi inte. För det är obegripligt. Förtvivlan och sorg.

Som en blixt från en klar himmel. Bilden stämmer. Beskedet går som eld genom kroppen. Nej, nej, nej, tänker vi. Svagt ekar ord som kan lindra och trösta. Så älskade Gud världen... han älskar den till sig. Även vår döda vän!

Vi värnar naturen!

Nu till det lokala. Konflikten kring en parkeringsplats vid Alnängarnas koloniområde i Örebro fortgår. Ärendet har varit aktuellt i närmare 9 månader och först härom dagen sa man från den politiska majoritetens håll i en radiointervju att frågan hör hemma i en annan nämnd, i en nämnd för planfrågor! Hm.... Är inte tjänstemän och politiker skyldiga att hjälpa kommuninnevånare till rätt instans när de vill få en fråga behandlad? Och nu månader efteråt har någon kommit på att kolonisterna vänt sig till ”fel” instans.

Här är mitt debattinlägg som publicerades den 13 april i NA:

Kolonisterna värnar naturen

En vädjan till politikerna att hjälpa till att lösa uppkomna problem med tillgängligheten och parkering vid Alnängarnas koloniområde besvaras på Palmsöndagen (den 2 april) i NA av den politiska majoriteten. De förnekar att problemet existerar. Istället understryks att trafikförordningen förbjuder parkering. Punkt slut. Tyst i ledet!

När banvallen revs kom kolonin överens med kommunen. Parkering utmed staketet på Oljevägen gick bra mot att man skötte marken och dräneringen av det sanka området. I cirka tjugo år har det fungerat! Nu skriver politikerna att de ser ”positivt på att platsen fortsatt ska vara natur”. De måste ha missat något. Platsen har inte varit ”natur” på över 100 år, även om det står så på något kommunalt papper.

När kommunen och andra behövt samverka med Alnängarnas koloniförening, som med järnvägen till Oljehamnen, byggandet av Skebäcksbron eller uppförandet av fastigheter precis intill kolonin - då har samarbete alltid varit modellen. Nu när kolonisterna behöver hjälp är det plötsligt omöjligt…

Platsen längs med staketet ”ska vara till för alla att utnyttja”. Grattis till de som t.ex. vill ha picknick där på den några meter breda remsan mellan vägen och dräneringsdiket. Kanske kan man fotvandra där istället för nere vid ån? Finns det några frivilliga? Ett särskilt problem tycks vara att de som parkerar vid staketet måste backa ut på vägen. Överallt finns parkeringar där man måste backa ut. Titta bara på Stortorget. Men sådant går enkelt att lösa om man backar in istället för ut...

Men, kära politiker, budskapet har gått fram. Ni vill absolut inte hjälpa till att finna en praktisk lösning på det som uppenbart kommer att bli ett problem. Ert inlägg berättar istället att Ni har rätt och jag har fel i allt. Svart eller vitt. Men låt oss vara lösningsfokuserade! Låt föreningen få hyra/arrendera markremsan utmed staketet och finna en trafiksäker lösning. Praktiskt och fullt möjligt!

Till sist. Ni får det att låta som om jag/kolonisterna inte vill värna naturen. Vi om några försöker värna naturen genom att vårda den 110-åriga botaniska trädgård som Alnängarnas koloniområde faktiskt är. För att det ska fungera smidigt behöver vi denna gång faktiskt få en smula förståelse och hjälp av Er politiker.

Lars B Stenström, kolonist

Introduktion till Högmässan

Här nedan finns texten till en liten broschyr om högmässan och dess olika moment. Jag har lånat friskt från olika liturgiska böcker och dokument för att i kortform referera på ett ungefär vad litteraturen framhäver. Gudstjänsten dialogiska form har tydligast presenterats av Carl Henrik Martling. Talar jag med kollegor är det få som sett och använt det dialogiska perspektivet på högmässan och dess liturgi!

De första kristna firade gudstjänst med böner, sång och handlingar som upprepades och återkom. Mönstret fick man från synagogan. Gudstjänsten hade en form, en struktur som inte måste göras om varje gång man samlades. Det var alltså inte stundens ingivelse som styrde - och ändå kunde gudstjänsten kanalisera och fånga det som var viktiga och aktuella frågor i människors liv. Där rymdes frågor om liv och död, kärlek och hat, krig och fred, arbete och vila… Så är det också med gudstjänsten i Svenska kyrkan.

Det som upprepas ger ett stöd – vi behöver inte fundera över hur vi ska uttrycka det vi har på hjärtat varje gång. Vi går in under kyrkans ord och erfarenheter, gör dem till våra, de bär fram vår bön, våra liv. Liturgin är vårt sätt att bära fram våra liv och uttrycka vår glädje, vår tacksamhet för vad Kristus gjort och gör för oss. Gudstjänsten har vi fått som en gåva. Vi får den från de kristna genom tiderna. Och vi får den från Bibeln. Gudstjänstens många olika delar är inspirerade av bibelord bland annat från Moseböckerna, Jesaja, Psaltaren, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken.

Gudstjänsten förstås bäst som en dialog, ett samtal, ett växelspel mellan församlingen (människan) och Gud. Det vi säger och gör blir till ett utbyte mellan oss i församlingen och Gud (synliggjort och hörbart bl a i det prästen säger och gör). I Psalmsången hörs vår lovsång: Världens nöd och vår egen situation formuleras. Vi bär fram vår skuld och får förlåtelse, vi ber om förbarmande och änglarnas lovsång möter oss. Gud talar i sitt Ord till oss och vi svarar: Gud vi tackar Dig! På Evangeliets glada nyheter blir vår reaktion: lovad vare Du Kristus! Predikan får trosbekännelsen till svar.

I gudstjänsten bär vi fram oss själva, kollekt, bröd och vin och ber att Gud skall använda allt vi bär fram. Gud förvandlar bröd och vin till sin närvaro och vi får del av Jesus Kristus, hans kropp och blod. Vår kollekt blir till under i världen när människor får stöd, bröd och läkedom. Högmässans delar är Ordets gudstjänst och Nattvardens (måltidens) gudstjänst.

Klockringning (ibland upp till 5 minuter) följd av Preludium (förspel) på orgeln.

Procession. I Psaltaren står det: Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn (Ps 118:27). Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin (Ps 68:25-26).

Processionen representerar hela församlingen och dess pilgrimsvandring. Den ”är bilden av Guds folk på vandring från träldomslandet i väster genom öknen mot löftets land i öster.” Krucifixet eller korset bärs först som påminnelse om att Guds folk följer Kristus konungen in i gudstjänsten och vid gudstjänstens slut följer vi honom ut i världen för att tjäna Gud.

Syndabekännelse. (Confessio) Momentet har växt fram ur förberedelsen inför mässan då präst och diakon bekände sina synder. När den privata bikten tynade bort blev det vanligt att i gudstjänstens inledning ha en allmän och gemensam syndabekännelse. I vår tid förnekar många att det finns synd, skuld och ont. Vi har svårt att bekänna att vi gör varandra illa, att vi missar målet och vänder oss bort från Gud. Men ingen annan anklagar oss. I gudstjänsten bekänner vi själva vår egen synd och skuld – varje person prövar sig själv: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit…

Förlåtelse. Jesus gav apostlarna i uppdrag att förlåta och att säga orden i Kristi ställe (Joh 20:23:Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden; Mt 18:18). Detta är den så kallade nycklamakten: att låsa fast eller befria från synden. Förlåtelsen som prästen utdelar avslutas med att korset tecknas över församlingen. När Faderns och Sonens och den Helige Andes namn nämns ( t ex här och i välsignelsen) kan man göra ett korstecken. Vi tackar för förlåtelsen, för att vi får del av Kristi försoningsgärning.

Trishagion. Ett trefalt helig med rötter i östkyrkans liturgi: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, förbarma dig över oss.

Kyrie elesion. Herre, förbarma dig är en biblisk bön som hört till gudstjänsten sedan 300-talet. Kyrieropen är en rest av katekumenernas (de som undervisades inför dopet) förbön. Gud svarar på vår bön med sin nåd. Förbarma dig Herre, jag är i nöd, mina ögon är skumma av sorgen, jag är matt till kropp och själ (Ps 31:10). Lovad vare Herren, ty han var förunderligt god mot mig i nödens tid (Ps 31:22). En kananeisk kvinna i Mt 15 ber: Herre Davids son, förbarma dig över mig… En man med en fallandesjuk son ber i Mt 17: Herre, förbarma dig över min son… Och de blinda (Mt 20:29) vid vägkanten utanför Jeriko ropar: Herre, Davids son, förbarma dig över oss. Varje människas, vår församlings och hela världens behov av nåd och barmhärtighet finns i denna bön. Kyrie Eleison (Herre, gjut olja över oss), Herre förbarma Dig!

Lovsången (Gloria in Excelcis och Laudamus). Redan i det gamla Israel fanns en tacksägelsefromhet ”todah”. I den erinrar man sig först något dödligt hot, varefter den gudomliga räddningen människan får lovprisas. Man ger uttryck åt sitt beroende och sin förtröstan på Gud nåd, på hans makt. På liknande sätt har vi gjort när vi har bekänt, blivit förlåtna och nu lovar Gud för det Kristus gjort.

Som ett svar på ropet om förbarmande ljuder i vår gudstjänst änglasången från julnatten, Hymnus Angelicus: Ära vara Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar! Den har funnits med i gudstjänsterna sedan 100-talet. Så när vi stående prisar Gud står vi tillsammans med änglarna inför Guds tron (Ps 103:20). Vår stora lovsång – Laudamus, vilket betyder Vi lovar Dig - finns med i gudstjänsten sedan 500-talet.

Orden ur Uppenbarelseboken 15:3-4 inspirerar: Stora och mäktiga är dina gärningar, Herre Gud, allhärskare. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem måste inte bäva, herre, och ära ditt namn? Ty du ensam är helig, alla folk skall komma och tillbe inför dig, din rättfärdighet har uppenbarats.

Dagens bön. Bönen kallades förr kollektbön (av latinets collecta, som betyder samling). Denna bön samlar upp dagens tema och lyfter fram något av innehållet i dagens texter. Denna bön är byggd på fasta punkter: först vänder man sig till Gud, Fadern. Därefter följer en sats där något som Gud av nåd har gjort finns med. Så kommer den begärande bönen. Vi vädjar till Gud om något bestämt. Allt avslutas med den verkan Guds gåva kan få: för att… eller så att… Och sist ber man genom Jesus Kristus. Den 19 söndagen efter Trefaldighet ber vi: O Gud, du som förökar de maktlösas styrka, hjälp oss att i tro hålla fast vid Jesus Kristus, så att vi får del av den kraft som fullkomnas i svaghet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Textläsningar. Man läste ur Guds ord i synagogan och vi fortsätter det bruket. Vi läser ofta 3 texter i gudstjänsten men det har varierat (ibland har man läst 6 texter). En text hämtas från GT (profetia), en episteltext (epistel betyder brev) från Nya testamentet och så en Evangelietext. Vi har tre årgångar med texter vilket ger stora variation och många ämnen och hindrar oss från att bekvämt och subjektivt mest välja våra ”älsklingstexter”. Texterna är en Biblisk hälsning till oss. Uppenbarelsens ord som gavs för länge sedan blir på nytt aktuella genom att landa i vår situation nu.

Paulus skriver sina brev för att de skall läsas: Lova mig i Herrens namn att alla bröderna får höra brevet läsas upp. (1 Thess 5:27) Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Jesu Kristi apostel till alla dem som helgats genom Jesus Kristus och kallats att vara heliga tillsammans med dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:1-2) Mellan läsningarna sjunger vi ofta en Psaltarpsalm precis som man gjorde i urkyrkan.

Gradualpsalm. Före Evangelieläsningen sjunger vi en gradualpsalm (kommer av gradus = att trappa upp). Evangelieboken flyttades ursprungligen från södra sidan av kyrkan till den norra. Diakonen gick uppför trappan, tog boken, ner för trappan och förde den över till norra sidan uppför trappan och placerade den på altaret. Psalmen präglas av dagens firningsämne och vi tar fram något av det dagens Evangelium handlar om.

Evangelieprocession. När korset lyfts reser sig församlingen. Man kan hälsa korset som representerar Kristus. Processionen bär Evangeliet till en plats mitt i kyrkan och därmed symboliskt till församlingens mitt. Detta signalerar att Evangeliet är givet till alla och att det skall höras och finnas mitt ibland oss.

Evangeliet. Evangeliet, det glada budskapet om Jesus och vad han gjort för oss, skulle läsas från norra sidan, på evangeliesidan av altaret och kyrkan. Texten avlyssnades för länge sedan med dragna svärd som inför konungen för att bevisa evangeliets obestridda rangplats. Prästen (och gudstjänstfirarna) kan t ex korsteckna sin panna, sin mun och sitt hjärta som en bön om att Gud och Guds ord skall finnas i min tanke, i mitt tal och bo i mitt hjärta.

Läsningen inleds med att prästens säger: Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium. Så skriver Sankt Matteus… Gud framställs i Gamla testamentet ofta som den Helige, den avskilde, den helt annorlunde som övergår alla våra föreställningar. Vi öppnar våra hjärtan, gör oss mottagliga för Evangeliet. Som ett tack för evangeliets heliga ord till oss brister församlingen ut i: Lovad vare Du Kristus! Processionen går tillbaka ofta under ett sjunget Halleluja.

Predikan. Predikan utlägger Guds ord. Prästens kläder uttrycker (här såväl som genomgående i gudstjänsten) att det inte handlar om ett personligt framträdande. Predikan syftar till att lyfta fram Guds tilltal till oss idag, det handlar om sådant som kan vara viktigt för församlingen och oss som enskilda kristna. Undervisningen skall mana till handling och ett liv i efterföljd. Därför bör den inrymma också konkreta erfarenheter för att hjälpa församlingen att tänka vidare.

Trosbekännelsen (Credo). Vi har två trosbekännelser som sammanfattar och ger ramen för vår tro: den Apostoliska och den Nicenska bekännelsen. De infördes på 500-talet i mässan för att kyrkan inte skulle gå vilse bland alla möjliga tolkningar (och irrläror). Bekännelsens tre trosartiklar handlar om Fadern, Sonen och den heliga Anden.

Förbön. Vår egen tid med sina behov och sin nöd har plats i församlingens förbön. Vi ber för kyrkan och hennes uppgift och vi ber för våra döpta. Vi tänder ljus och ringer i kyrkklockan i bönen för våra döda och vi ber särskilt för alla som sörjer.

Nattvardens gudstjänst. Ordet nattvard syftar på den sena måltid då Jesus instiftade (grundade) den måltid vi fortfarande firar som höjdpunkt i vår gemensamma gudstjänst. Måltiden kallas ibland för nattvard, den kallas också för kommunion (gemenskapen, cum=med och múnus=gåva) eller evkaristi (lovsägelse). Den inleds med att vi samlar in gåvorna och bär fram bröd och vin.

Nattvarden är himmelrikets måltid firad här på jorden. Människor har ibland uppfattningen att det jordiska och kroppsliga inte har med tro och andlighet att göra. Här blir det tydligt att sambandet faktiskt är starkt. Här möts verkligen himmel och jord, det mänskliga och det gudomliga. I centrum av måltiden finns bröd och vin. Brödet står för allt livsuppehållande, alla livets medel. Mat och kläder, hälsa. När vi delar räcker det åt alla - det handlar om att få leva i försoning och fred med varandra. Om att himmelrikets verklighet skall prägla vår församling och vår värld.

Offertoriepsalm (kommer av att bära fram, erbjuda Offerera). Psalmen handlar ofta om någon viktig aspekt av nattvarden. Bröd och vin bärs fram. Kollekten samlas in.

Kalken avtäcks, bröd läggs upp och vin och vatten slås i kalken. Vatten för att påminna om det som hände vid korsfästelsen då blod och vatten strömmade ur hans kropp och för att visa att Kristus är sann Gud och sann människa. Vi ber att han skall bli ett med oss så att vi skall få del av hans gudomliga natur. Vi har fått allt vi har och är av Gud och ber därför: Herre av Ditt ger vi åt Dig…

Altaret. Altaret står som tecknet på Guds närvaro i vår kyrka och vår gudstjänst. Herrens bord blir nu centrum för skeendet. Det blir en mötesplats för det vi bär fram: bröd och vin – och det vi får ta emot: Kristi kropp och blod. Vi bär fram oss själva, det vi lämnar av kollekt, bröd och vin representerar allt vad vi har och är. Jesus kan ta enkelt bröd och några få fiskar och göra en överflödets måltid – som räcker till för alla.

Om altaret tolkas som Jesu grav symboliserar altardukarna Kristi svepning. När det tolkas som Jesu krubba är dukarna sedda som lindorna åt Jesus.

Lovsägelsen. Vi lyfter våra hjärtan till himlen, vi kommer i hänryckning. Vi ser på varandra, livet och världen med trons hjälp. Hela den himmelska härskaran är här. Prästen uppmanar församlingen: Upplyft era hjärtan till Gud (Sursum Corda). Församlingen svarar med sin villighet att lyfta dem till Herren, det vill säga att öppna sina hjärtan. Församlingen bekräftar att Gud ensam är värd vårt lov.

Här sjungs eller läses ord som följer kyrkoåret. Denna lovprisning fungerar som ett förord (prefation) till instiftelseorden. Orden är kyrkoårsanknutna och tackar och lovar Gud för det som skett genom Jesus Kristus. Ja sannerligen, du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre. Han är det levande brödet som kommit ned från himmelen för att ge världen liv. Den som kommer till honom skall aldrig hungra och den som tror å honom skall aldrig någonsin törsta. Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:

Helig. Vi sjunger nu bibelord i sällskap med himmelska väsen som serafer och med profeter, helgon och martyrer genom historien. Helig, helig, helig är Herren Sebaot, Hela jorden är full av hans härlighet. (Jes 6:3) Lovprisningen sammanfogas med ord från Psaltaren 118:26: Välsignad den som kommer i Herrens namn! Och här hörs också jublet från Jesu intåg i Jerusalem: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! (Mt 21:9)

Nattvardsbönen. Detta är en lång och rik bön som påminner om hur Gud visar sig barmhärtig och förbarmar sig över människors barn. Vi erinrar oss (anamnes) allt Gud gjort för oss i Skapelsen och i Frälsningen genom Jesus. Gud har slutit ett förbund med oss och gett oss sin enfödde son till frälsning. Vi ber att Anden skall komma (epikles) över oss och våra gåvor av bröd och vin så att vi verkligen ska få del av Kristus själv och det Kristus gjorde för oss.

Instiftelseorden. Genom instiftelseorden kommer dramat till oss, allt det Jesus gjorde för oss blir åskådliggjort. I instiftelseorden finns mönstret för måltiden som firats sedan de första kristnas tid. Jesus tog (offertoriet och tacksägelsen), tackade (prefationen och nattvardsbönen), bröt (brödsbrytelsen) och gav (kommunionen, utdelandet). Prästen får representera Kristus och på plats bryta brödet och dela ut till oss.

Vi lyfter bröd och vin mot höjden (elevation) för att alla skall se: detta är bröd och vin, detta är Kristus närvarande i och under brödet och vinet. Vi upplyfter Kristus, vi upphöjer Gud!

Vår fader (Pater noster). Bönen ”Fader vår” har fått en ny översättning. Nu ber vi om brödet för dagen som kommer. Förr bad vi ”Giv oss idag vårt dagliga bröd.” Denna bön som Jesus lärde sina lärjungar finns i Bergspredikan i Mt 6: 9-13.

Brödsbrytelsen. 1 Kor 10:17: Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Brödet som bryts sönder för att delas ut tydliggör hur Jesus Kristus bryts ner på korset för vår skull. När vi får del av honom blir vi tillsammans till Kristi kropp på jorden. Ger en bild av ”Kristi kropps-teologin” hos Paulus och andra: ”Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra…” (Rom 12:4-5)

Fridshälsning. Gå först bort och gör upp med din broder och kom sedan till altaret… Vi räcker varandra handen eller omfamnar varandra – vilket visar att vi kommer utan ont i sinnet. Vi är inte längre främlingar för varandra, vi är en församling som vill leva i fred och frid med varandra och i världen. I österländska kyrkor utväxlar man fridskyss. När Jesus hade uppstått hälsade han lärjungarna med en fridshälsning (Joh 20:19).

O Guds Lamm. (Agnus Dei är latin för Guds Lamm) JOH 1:29: Nästa dag såg han Jesus komma och han sade: Där är Guds lamm som tar bort världens synd… Jes 53:7 Men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet och öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Kommunionen (av latinets commu´nio som betyder gemenskap). Bröd och vin delas ut. Det kan ske vid altarrundeln eller vid olika stationer i kyrkorummet. Man kan ta emot brödet i sina kupade händer. Antingen doppar man det sedan i vinet eller också äter man brödet och får dricka direkt ur kalken.

Välsignelsen. Vi välsignas med ord från Moses och Arons tid. En förmedling av eller tillönskan om Guds omsorg och nåd. Vår välsignelse kallas för den Aronitiska och hämtas ifrån 4 Mos 6:24. Vid välsignelsen tecknar (av latinets signa´re) prästen oftast ett kors över församlingen. Guds nåd förmedlas.

Slutpsalm. En lovpsalm som också kan lyfta något av dagens tema i kyrkoåret. Psalmer är ofta böner, tack- eller lovsägelse. De kan också fungera som sjungen teologi som i musik och poesi meddelar vad Gud i Kristus har gjort för oss. Guds folk lovar och tackar Gud med sina röster

Procession (Recession, återtåget). Korset går före även vid gudstjänstens slut. Nu för att leda Guds folk ut i världen i tjänst för Gud och medmänniskor. Gudstjänst ska leda till tjänst åt Gud i liv och vardag. Ibland har diakonin (av grekiskan diakoni´a = tjänst) kallats för liturgin efter liturgin (av grekiskans leitourgi´a som innebär offentligt arbete eller tjänst).

Postludiet. Här utförs ett stycke musik som ger oss tid till ytterligare bön och eftertanke innan vi går ut i världen för att bära vittnesbörd i ord och handling.

(sammanställt av Lars B Stenström)

Kyrkans grundplan. Olaus Petri kyrka är byggd i korsform. I kristendomen betyder riktningar och väderstreck mycket. Högkoret ligger i öster - i öster stiger solen upp. Vi tänker oss att Kristus en gång skall komma åter som den uppgående solen. Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv ...(Ur psalm 490). Kyrkans huvudingång ligger i väster. Där går en skiljelinje mellan världen och det som representerar himlen. Men även inne i kyrkan går en linje från väster mot öster. En dopfunt nära kyrkan ingång markerar födelsen in i Gudsrikets sammanhang. Dopet blir porten in till gemenskapen i kyrkan. Vår livsväg går allt längre fram till det himmelska och eviga. Vid altaret firas redan här på jorden himmelrikets måltid.

Korstecken. Luther påpekade i Lilla katekesen att: På morgonen när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Korstecknet tecknas med handen på pannan, bröstet, vänster och höger axel. Korstecknet är vår bekännelse till Kristus och det befäster vår samhörighet med Kristus allt sedan korstecknet vid dopet tecknades över oss. Korstecknet kan också hänvisa till Fadern i himlen (pannan), Sonen som stiger ned (bröstet) och Anden som går ut över världen (axlarna).

Högmässan är ett samtal med Gud

Någonstans bland alla kycklingar, allt ris med fjädrar och godis i massor, skymtade en annan påsk fram. Det var den som fick oss att delta i långfredagens gudstjänst och därefter i påskdagens "festhögmässa". För min egen del gav det andra dimensioner än vad mitt vardagliga liv normalt innehåller. Bland annat blev det tid att reflektera över vad som påverkar hur ett liv gestaltar sig. Jesu obönhörliga väg till korset genom popularitet och framgång till tortyr, lidande och övergivenhet hjälpte mig att se även lidandet i världen som berört av den helige.

Påskdagens högmässa var en livlig historia med orkester och skönsjungande kör tillika med stor församling, biskop, präster och diakoner. Min fundering var hur många som uppfattade att den härliga gudstjänsten inte var ett program som genomfördes punkt efter punkt utan ett samtal i liturgisk form, en dialog med Gud. 

Korset i processionen gav oss möjlighet att hälsa Herren själv. Somliga bugade och bockade för att i kroppen få känna sin hälsning och med kroppen få känna mötet. Vi bad om förlåtelse och fick hälsningen från Gud att vi var förlåtna. Vi bad Herren att trefalt förbarma sig i vårt kyrie. Vi förenades med änglarna, ursprungligen i julnatten, och sjöng vårt gloria. Vi fick Ord från Gud via Gamla testamentet, Epistlarna och Evangeliet. Och vi tackade och lovade Gud, även för  denna gåva. Evangeliet förkunnades och uttolkades och vi tog emot det med ett rungade amen. Tron bekändes med den världsvida kyrkan. Och vi bar fram församlingens, dvs vår, förbön. Snart upplyfte vi våra hjärtan och fick ta emot Kristi kropp och blod! 

Så fortgår dialogen och samtalet med Gud i en ständig gudstjänstens växelverkan. Den som kan se och delta i denna ömsesidighet närhet kan uppleva sig ha kommit en aning närmare både Gud och människor. Vid gudstjänstens slut välsignas och sänds församlingen/lärjungarna ut i världen att fira gudstjänsten genom tjäna Gud och medmänniskor...

En gång producerade jag en liten skrift som var till för att hjälpa människor in i gudstjänsten och de olika momenten i församlingens möte och samtal med Gud. Till den ska jag återkomma så att fler kan få läsa...

Glad Påsk

Motiv på påskkort som har med kyrkans påsk att göra är svåra att hitta idag. Förr fanns några sådan kort oftast med koppling till nattvardens instiftelse. Som kortet till vänster där Jesus delar brödet och bägaren med sina lärjungar. Glorian runt hans huvud skiljer ut honom. Senare blev flera av lärjungarna helgon, dvs gloriaberättigade (?).

Till höger syns ett annat kort med Jesus som värd vid eukaristin. Bägaren och brödet som bryts finns där. Citatet nederst på kortet är ur Jesu avskedstal i Johannesevangeliet vilket också anknyter till händelserna kring påsk. Färgerna är dova och nästan murriga som för att understryka det allvarsamma och högtidliga. Observera hur ljust glorian skiner.

Här är Jesus mitt ibland sina lärjungar och tydligt är att fler än 12 finns med. Jesus håller sina hand välsignande över några. Manteln är stjärnbeströdd. Så tanken är nog att detta är den uppståndne bland de sina...