Sommar, sommar, sommar...

Sommarprogrammen innehåller så många mänskliga erfarenheter och öden! Det imponerar. Om jag blev tillfrågad skulle jag denna gång låta den numera avdöda katten Sixten få vara med. En trevlig svart vit svensk bondkatt hämtad från Örebro katthem. Ungefär såhär skulle det kunna låta då...

Musik: Skaffa Katt, James och Karin https://open.spotify.com/track/4TEgJNZFTsdnXEHNDVh3qw?si=4a9dce4f71004243

Berätta inte om mig idag, bad Sixten. Jag uppskattar inte att du hittar på så mycket om mig. Jag är faktiskt betydligt trevligare än du gör mig till. Du får mig att framstå som om jag bara busar och ställer till oreda i hemmet. Sixten lät verkligen både upprörd och bedrövad på en och samma gång.

Men håll med om att det hela tiden händer saker runt omkring dig?! Idag har du hunnit med att med klorna rycka upp stängda skåpdörrar. Du har lyckats få mig att snubbla över dig. Då blev det nästan en vrickad fot och huvudet var ett hårstrå ifrån att smälla in i en dörr. Du är farligt ofta i vägen. Du har spillt ut så mycket vatten att det blev en liten sjö på golvet när du slog med tassen på vattenskålen. Ja, ja, jag vet att du bara gör det för att ta reda på hur mycket vatten där finns eftersom den stillastående vattenytan är svår för dig att se... Du har som vanligt hindrat tidningsläsning vid frukostbordet eftersom du hela tiden ska ligga på färska nyheter. Och först fick jag rädda dig när du landade på en tidning med sådan fart att du höll på att trilla ner i smöret. Trots att du vet att du inte får röra maten, så nog försökte du spetsa en skinkbit på klon. Jag tystnade. Vad höll jag egentligen på med. Genom att räkna upp allt det där så hade jag fått det att framstå som om Sixten bara bara ställer till det.

Så jag fortsatte, men nu i en annan riktning, fast jag kommer självfallet ihåg att du slog följe med mig till köket när frukosten skulle dukas fram. Du strök dig mot mig kärvänligt och fick mig att må bra. Du höll mig sällskap när jag läste några kapitel i en bok och du rullade på en matta för att du tänkte att jag skulle må gott av att klappa dig. Så du är en ganska snäll katt. Också!

Också, sa Sixten? Jämt menar du väl?

Musik: Min galne katt och jag, Gösta Linderholm

 https://open.spotify.com/track/51hWfzHyQN415i28FUFnkt?si=f463be8e66d648e0

Att tappa ansiktet, loose face, är en ledsam upplevelse. Att förlora sina särdrag, att tappa något av det viktigaste av det som vi förknippar med personlighet och identitet. Att plötsligt bli vem som helst eller ingen.

Sixten, the cat, förlorade fullständigt sitt ansikte igår. Han kissade på sig. Helt utanför det som är Sixtens belevade sätt att föra sig. Han skvätte små droppar över hela lägenheten. Att han därtill hade ont förstod man snart. Inga hälsande svansföringar. Låg hållning. Inte ens ny mat i matskålen lockade.

Hur det gick till? Knappt hade jag på bloggen, med hjälp av ett gammalt julkort kommenterat Wikileaks flygplansavslöjanden, så hände något. Jag såg då att Sixten under plågor skvätte urin här och där i lägenheten. Med Wikileaks i tankarna ropade jag högt, vi har en kattläcka. Sixten såg sårat på mig innan han i sin förnedring vände sig bort. Han kved, jag rår inte för det här, aj det gör så ont.

När väl insikterna når in i ett trögare gotländskt huvud så sitter de där. Sixten som är en oklanderlig gentleman, som alltid fejar och putsar på sitt yttre, som är mån om att inte lukta illa utan att dofta väl, denne elegante herre stank nu av fräna odörer. Baktassarna var tufsiga av urin. I ett slag hade han förlorat sin värdighet, tappat sitt ansikte. Sixten var låg och sa gång på gång, se inte på mig, låt mig vara.

Han som alltid kommer andra till stöd och tröst förmådde inte själv ta emot när det gällde. Nu hade Sixten så ont och kände sådan skam att det var för stort för att samtidigt stå ut med sociala kontakter.

Musik: Säg mjau till livet, Pelle Svanslös

https://open.spotify.com/track/20JA8RiLpo6uOy3Z2QVhn5?si=50bd4365508d4290

För en stund drog han sig undan och den filt där han lagt sig blev snart också den blöt. Läckan fortsatte trots att det ju verkade vara stopp i systemet. Goda råd var dyra, vilket väl betyder att kosta vad det kosta vill, vi måste skaffa oss hjälp med detta problem. Ett samtal till kattmatsleverantören ledde vidare. Djursjukhuset i Strömsholm svarade på telefon och sa att det här är inget att vänta med. Kom hit, katten behöver förmodligen spolas.
Men inte bara till det yttre, sa jag blixtsnabbt.

Sixten protesterade inte när han motades in i den lilla kattboxen. Färden startades strax mot Strömsholm som enligt uppgift skulle ligga mellan Eskilstuna och Katrineholm, ungefär en timmes bilfärd från Örebro. Men snart fick vi vända färdriktning och köra motorvägen mot Köping. Kortast och snabbast sa GPS:en som efter att ha haft kylslag ändå kom till sans och började köra med föraren. Om 250 meter, sväng höger, sa hon. Varannan kilometer kved katten plågat. Lugn Sixten, vi är på väg till experter, ropade jag.


Väl framme var halva katten indränkt i sin egen urin. En nedkissad blöt katt. Katten av den sorgliga skepnaden led. Vi väntade i vad som framstod som ett vanligt undersökningsrum på vilket sjukhus som helst och in kom djursköterskor och veterinärer. Det skrevs journal på dator och frågades om symtom och allmäntillstånd. Hans trivselhull gör det svårt att i en undersökning känna vad som är fel, sas det.

Så blev det att tjuvhålla fyra ben för att de tre röntgenplåtarna skulle kunna tas. Gör inte så här med mig, bad han. Det är för ditt eget bästa sa jag och lät som vuxna i alla tider övertalande påstått, men denna gång var det verkligen sant. Nej, nej, kved han som vilket barn som helst. Han hölls fast av människorna iförda plasthandskar och blyförkläden. Först sprattlade han och vred sig för att komma loss, men övermakten var övermäktig och så låg Sixten alldeles stilla på sträckbänken.

Musik: Lille katt, Alice Scherman

https://open.spotify.com/track/5L8Vx4iA76xSpJOjNCulVk?si=d2a1cb7bae27477d

Han ska spolas, sa veterinären. Det är en stackars äcklig katt. Sixten såg förebrående på henne. För att rädda vad som räddas kunde av hans ansikte protesterade genast Sixtens människor. Save face är för stunden av allra största betydelse, tänkte jag. Sixten är inte äcklig! Möjligen pälsen, kanske just i detta ögonblick, men… Nej, inte Sixten, the cat!

Han skrevs in på sjukhuset och fick åka, djupare in i djursjukvårdens gömmor, i ett mellanting mellan rollator och kattbur och försedd med en gul sjukhusfilt som liggunderlag. Ett ynkligt litet lämna mig inte hördes. Ett skrämt förstulet jamande, lämna mig inte…

Men nöden har ingen lag, sägs det. Vilket lär betyda att man måste göra det som måste göras. Vi måste åka därifrån. Han, vår cat, the Sixten, måste stanna kvar! Men Sixten var i goda händer, det hade framgått med all önskvärd tydlighet, Här visste man vad man behövde veta och kunnande fanns det, inget tvivel om det. Men hur mycket hade Sixten förstått? Skulle han tro att han på nytt blev övergiven och lämnad. handlade det om en ny vända till ett katthem? Trodde han på framtiden? Hur orolig var han? Kunde han lita på sina människors lojalitet?

Framåt kvällen ringde telefonen i Örebro. Det har gått bra, sa en veterinär. Men det var besvärligt. Han hade ett par stenar som satt illa till. Men nu har han en kraftig stråle igen. Hoppas att Sixten inte kunde höra hur vi objektivt och nästan kyligt diskuterade hans funktioner. Ring, så får vi se när han kan bli utskriven. Ring.

Musik: Teach your children, Crosby, Stills & Nash https://open.spotify.com/track/14UvvyCwUtkf7Nk440cbG9?si=bba2f1c3b08e4012

Klockan hade nästan blivit högmässa i söndags, dvs 10, när telefonen ringde. Var det inbillning eller var det en ovanligt irriterad och ettrig telefonsignal? Rösten i luren var bestämd, kom hit och hämta honom, han slåss!

I ett ögonblick trillade flera decennier bort från medvetandet. Det var sjuttiotal igen och dagis ringde, kom hit och hämta honom, han slåss, han… Nog fanns det dagispersonal som kunde få det att låta som det ens barn gjorde alltid berodde på en brist i föräldrarnas barnuppfostran eller som medvetna avvikelser, som avsiktliga tillkortakommanden i deras tillsyn. Kom hit! Tonfallet jagade alltid fram skulden ur sina gömslen, mindrevärdeskänslan fick tid att infinna sig...

Denna gång var det Regiondjursjukhuset Strömsholm som behövde assistans. Kom hit och hämta honom, han slåss. Vi kommer inte nära Sixten. Ni får komma, Ni måste komma, så snart Ni bara kan!

Musik: Ska bli sjuksyster jag..., Sånger om kvinnor

https://open.spotify.com/track/21Dq6Vfd7anMDIqkys1HKL

Resan mellan Örebro och Strömsholm gick på rekordtid. Väl framme blev vi genast insläppta. I väntrummet satt flera hussar och mattar med sina husdjur i väntan på vård. Blodiga hundspår visade att det hade varit en livlig natt.

Vi lotsades genom labyrinter av akututrymmen, vårdrum, för att när yrseln började infinna sig äntligen vara framme. Ett stålgaller höll vår huskatt Sixten på plats. Längst inne i burens hörn satt en tilltufsad och genomvåt katt, med en genomskinlig plasttratt runt halsen. När djurskötaren öppnade gallergrinden visade Sixten, the cat, tänderna, fällde ut kinder och morrhår och blev gigantisk. Han väste ihärdigt, rör mig inte! Kom inte hit, jag bits!

Då satte jag mig ner på huk. Han kände inte igen mig. Så då sa jag helt enkelt hans namn, Sixten! Han stirrade på mig som om jag vore en vålnad. Sakta höjdes svansen i sedvanlig salut. Han haltade fram till mig och försökte gnida sina solkiga lemmar mot den där människan som efter en natts frånvaro faktiskt hade återkommit. Kunde det verkligen vara sant...

Jag trodde Ni hade övergett mig, harklade sig Sixten. Det var som när man dumpade mig på katthem. Dags för utplåning eller omplantering. Då tog jag honom i famnen och höll honom hårt. Jag är här, mer sa jag inte. Sixten lutade sin trötta lekamen mot min arm.

Musik: Vila i mig, Fjedur

https://open.spotify.com/track/1oeBAlvEGdAXOg9y8Bcr95?si=ebfd283097f94f87

Ställ honom här på bordet så får vi ta ut infarten, han har ju en kanyl kvar i benet sedan droppet i går, sa veterinären. Fogligt tillät Sixten att man fick klippa upp bandage, dra ur infarter och sätta ett nytt och torrt bandage på ett blödande ben.

Nu blir det diet och medicinska droppar på torrfodret! Inga nya urinkristaller ska bildas i den här katten! Veterinären var bestämd.

I snömodden tog vi oss hemåt mot Örebro, nu i makligare takt. Lite hyacinter hann vi med att införskaffa under hemresan. I växthuset Åsby hem & trädgårdar i Hallstahammar fanns det blommor i överflöd. Katten dåsade i buren och blomdoften spred sig hemtrevligt mellan sätena. Vi var på väg hem efter en dramatisk (rent av en traumatisk?) sjukhusvistelse. Han suckade, jag är hemma.!Ibland lät det som en fråga, är jag hemma?

I tjugofyra timmar fortsatte Sixten att tveka. Var han verkligen hemma. Kunde man lita på att detta var den verkliga verkligheten och inte en overklig overklighet? Var han övergiven? Var han återfunnen? Sakta, sakta återkom orken. Inget mer skvättande här, nu är det lådan som gäller. Här är jag, hemma. Hos människorna jag älskar!

Musik: Vivaldi, Gloria in D major

https://open.spotify.com/track/2sOwv1YOicBPSfIf2gzkEL?si=74940c7f865a49d1

Kraft, ork och tacksamhet

Nu för tiden beundrar och avundas jag dem som tycks ha hur mycket kraft och ork som helst. De är på gång, ständigt. Aktiva, nyfikna och engagerade. Nog hittar vi på ett och annat, men det får inte bli för mycket. Då säger kroppen ifrån och det blir bakslag. Fast ibland är det som om kropp och själ glömmer den biologiska åldern och återupplever ungdomsåren. Då hopas åtaganden och man beger sig på kors och tvärs för att se utställningar, fika hos vänner, gå på loppis, påta på kolonin, skriva på bloggen, gå längre än klokt osv.

Somliga veckor blir annorlunda. Den som är innehöll utöver några kolonibesök även ett 90-årskalas och en begravning. Vid bordet på födelsedagsfesten satt 8 personer. Av dem hade 5 tagit färdtjänst för att kunna vara med på kalaset. Jag lärde mig genast: man kan ha kul ändå fast man åker färdtjänst! Och även om hemfärden kan bli längre än tänkt, och innehålla inslag av sightseeing när andra ska lämpas av längs vägen, så fungerar det, hjälpligt.

En begravning innehåller verkligen både sorg och saknad. Vid minnesstunden blandas allvaret snabbt upp med återseendets glädje bland gästerna. Snart hörs ett litet sorl, Enstaka försiktiga skratt blandas med högre ljudvolym när samtalen sätter fart. Det hålls tal och leendena blir många av igenkänning vid episoder och anekdoter. Men sorgligt är det när vänkretsen tycks krympa och vi måste ta farväl av människor vi hållit av.

Än en gång insåg jag att det är betydelsefullt för fler än släkten att få delta och ta ett farväl i kyrkan och vid graven. När någon dör påverkas det sociala nätverket långt utanför släktrelationer. I det här fallet gällde det en människa som genom hela livet levt i en församlings gemenskap. Hon hade övertygelsen om att Gud var med, i med och motgång. Att få ansluta till den himmelska härskaran efter fullbordad jordevandring var tro, hopp och stark övertygelse. Den döde lämnades, eller med ett annat ord överantvardades, med tacksamhet i Guds händer...

Många frågor, men sällan svar

Idag börjar jag fromt... Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar... Så börjar Psalm 218 i psalmboken. Som aktiv på Facebook besannas den frasen. Ofta sker det, om man inte inkluderar Herren. Massor av frågor ställs, men sällan finns det bra svar. Vi som gillar Reijmyreglas träffar på inlägg efter inlägg, i en grupp som diskuterar glas från detta glasbruk, och som ställer frågan bredvid en bild på en glaspryttel eller en vas etc. Är detta Reijmyre, undrar man. Gång på gång ekar frågan och de som skriver väntar att andra, som förmodligen kan och vet mer, ska hosta upp ett svar. En enkel genväg kan tyckas. Varför ska jag anstränga mig att ta reda på något om andra redan vet?

Ett socialt medium kan kan vara praktiskt att testa för att få reda på något. Tips kan säkert finnas. Men blir det för mycket tappas andra dimensioner bort. Det finns prästgrupper där frågorna haglar om hur man ska göra något, och när. Ibland så närgånget att man som mera passiv får lust att höja rösten och ropande skriva: hejda er! Somligt ska inte sättas på pränt utan ventileras i personliga och kollegiala samtal.

Under min aktiva tid som präst hände det att jag ondgjorde mig över elever och lärare som på samma sätt ville göra det enkelt för sig. Vad är det för skillnad på katolska kyrkan och Svenska kyrkan? Har ni samma syn på sex och samlevnad? Med ett frågebatteri på ungefär tio frågor skulle svaret levereras inför en uppsatsuppgift som lärarna försett eleverna med. Enkelt skulle kyrkohistoria, bibelsyn, flera etiska frågor benas upp, och helst förklaras utförligt. Till sist bestämde jag mig för att tipsa om några uppslagsböcker samt några hyfsade faktaböcker på närmaste bibliotek med den uppmuntrande kommentaren att där ligger svaren och väntar på Er.

Några gånger hände det att eleverna bestämde träff och kom till pastorsexpeditionen och förväntade sig kunna skriva ner svaren på tiotalet generella och övergripande frågor på en kvart eller så. Många frågor, men sällan några enkla svar. 

???????????

1 miljon läsare, jaha?

Bloggen stillsam har passerat 1 miljon besökare. Hurra och hallå! Det tog tid. Ändå är de flesta som ramlar in på stillsam ute och seglar. De har ingen aning om var de hamnat på nätet, än mindre kan de läsa eftersom hieroglyferna som återfinns på skärmen är från ett minimalt språkområde nära nordpolen. Avlägset och obetydligt. Tecknen, bokstäverna, orden är obegripliga. 

Ett pingstunder kunde behövas. För dem som inte minns innebar pingsten att människor plötsligt, genom Andens ingripande, förstod varandra. Främmande tungomål blev begripliga. De som kom långt bort ifrån hörde sitt eget hemspråk talas, vare sig det kom från Mesopotamien, Judéen eller Kappadokien, från Egypten eller Rom. Nu för tiden har översättningsappar och -funktioner tagit på sig den rollen. Stillsams knaggliga svenska kan, simsalabim och hokus pokus, läsas på all världens språk! Vilket under!

Några år hade den utmärkta tidningen Kyrkpressen en bloggportal dit man kunde spegla även svenska bloggar. Under några år förekom stillsam i Finland och fick flera hundra tusen läsare i det svenska Finland. Livliga diskussioner, mest om kyrka, tro och värld, bröt ut. Läsarna där finns inte i min bloggstatistik.

Antalet besökare på bloggen är ganska ovidkommande. Det lilla fåtal som sporadiskt letar upp stillsam hoppas jag ändå ska få en smula behållning. En av de mera lästa bloggposterna är den som frågar: Vad är en prost? Varje vecka letar ny läsare fram den frågan för att hitta någon slags förklaring. NU är den frågan knappast särskilt livsavgörande eller betydelsefull. Somliga tycker nog ändå att det kunde vara bra att veta vad en prost är och betyder, vilken roll en sådan spelar i det kyrkliga virrvarret.

Näthavet växer till mer än exponentiellt. De få och små bidrag som här totas ihop har drunknat i näthavet innan de ens formulerats. Som tur var fungerar den svenska delen av nätet mer som ett innanhav än som ett nästan oändligt världshav. En och annan lyckas dra upp en liten stillsam mört i sin databåt, ovetande om vad de lyckats fånga. Oftast bedöms den stillsamma fångsten vara för klen och obetydlig, och kastas oläst och otestad tillbaka igen.

Idag skulle jag egentligen berättat om prosten Karl-Erik Garlövs 90-årskalas. Det blev varmt, trångt och innerligt i hans lägenhet nära Olaus Petri kyrka. Karl-Erik är fortfarande aktiv och hjälper nu och då till i församlingen. Hans vänkrets är stor och många ville hylla honom. Han har skrivit ett föredrag om de fem kyrkoherdar som tjänat Olaus Petri församling. Själv var han kyrkoherde där mellan åren 1975 och 1999, dvs i 24 år! 

Överste Einar Lyth höll ett vittert tal med sin kasernröst om hur han, vart han än kom, lyckats möta Kalle Garlöv. Det började när de gjorde rekryten tillsammans och sedan dess har deras vägar korsats gång på gång. Talet avslutades med påpekandet att de aldrig hade omfamnat varandra. "Det är hög tid så nu ska jag krama dig!"

Karl-Erik Garlöv lämnade under högtidliga former sin omtalade silverelva vidare. Hela den långa raden av präster som burit elvan blev ihågkomna innan den gick vidare till komminister Carl Sjösvärd Birger i Olaus Petri församling.

Prosten Per Söderberg, en reslig person, var också närvarande, fast det höll på att gå illa. Stolen han fick vid kaffebordet ville inte hålla ihop, utan kalvade. Flera personer fick rycka in och hjälpa till att hålla honom halvstående tills en ny stol letades fram. Väl på plats vände han sig, som om inget hade hänt, till sin bordsdam och frågade:”Nå, hur tillbringar du dina dagar?”

Döm rättvist, gå inte med förtal!

Idag börjar det med stora kyrkoord. Tänkvärda för alla inom och utom kyrkorna. Inte gärningarna utan Guds nåd är det som kan rädda oss. Så brukar det sägas och så blir kontentan av den tidiga lutherska kyrkans kritik av det som kallades gärningslära. Något som nutidens kyrka gärna förfaller till, inte i diskussionen om frälsning, men väl i sin kommunikation och reklam. Stanna i kyrkan för den är en hejare på att göra gott för alla möjliga utsatta grupper. Ibland i någon bisats eller på slutet kan gudstjänsten och tron försiktigtvis nämnas. Icke desto mindre behöver vi verkligen fokusera på att göra gott, som kyrka och som medmänniskor, vilken livsstil har vi, hur behandlar och bemöter vi varandra? Hur göra rätt mot oss själva och andra?

Idag handlar det sammantaget om hur människor kan leva, vad som är bra att göra och vad vi behöver låta bli. Tankar som kan vara viktiga för alla slags människor av olika tro och med olika livsfilosofier. I sammanhanget blev söndagens gudstjänst den 6:e söndagen efter Trefaldighet intressant eftersom så mycket handlar om vad vi ska respektive inte ska göra. Temat, vilket inte alltid fungerar som firningsämne, var efterföljelse. Texterna denna dag fungerar som uppfostran och normgivning. Kyrkokritiker som menar att kyrkans folk är hycklare och tror sig vara förmer än andra, ibland kallad elit av grupperingar inom kyrkan, bryr sig sällan om vad texter och förkunnelse uppmanar kristna till.

I 3 Mosebok 19:1-2, 13-18 finns det uppmaningar så det räcker. Om kyrkogångarna identifierar sig med Israels folk och tar till sig det som är skrivet som om det var riktat till oss idag så börjar det med att Israels folk (idag vi) skall vara heliga (eftersom Gud är helig). Vi skall inte tilltvinga oss något av vår nästa eller beröva honom något. Arbetarens lön skall inte hållas inne. En döv skall inte förbannas. Inget ska läggas i vägen för en blind så den faller. Du ska frukta din Gud. Den som dömer ska inte handla orätt. Den fattige ska inte gynnas och man ska inte ta parti för den rike. Rättvist ska du döma din landsman och inte gå med förtal, du ska inte stå din nästa efter livet.

Du ska inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk utan du ska älska din nästa som dig själv! I Episteltexten betonas att vi ska vara beredda att bryta upp, vara vakna, och sätta vårt hopp till den nåd som kommer när Jesus uppenbaras. Vi är lydnadens barn och ska inte styras av begär. Utan vi ska leva ett alltigenom heligt liv.

Evangelietexten, den som oftast predikas över, kom från Jesu Bergspredikan (Matteusevangeliet 5:20-25. Jesus ändrar inte lagen i Gamla testamentet men klargör och tydliggör dess intentioner. Han påminner om att lagen säger att vi inte ska dräpa men han säger att det räcker att bli arg (vred) på sin bror (sitt syskon, sin medmänniska ska det säkert betyda). Den som blir arg ska få sin dom, den som okvädar sin bror kommer att ställas inför rådet och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld! Nu hettade det till. Från världsliga åtgärder till eviga straff? Och detta är den snälle och milde Jesus som älskar alla precis som dom är...? Här går åt en del uttolkningskraft för att förklara något mycket svårförståeligt eller rent av försöka ta udden av det Jesus förkunnade i sin samtid (och som vi uppfattar har ett budskap till oss, och rent av är riktat direkt till oss, idag)!

Sedan handlar Jesu predikan i detta avsnitt om att den som bär fram sin gåva i templet och kommer på att någon (din broder)  har något otalt med dig så får gåvan vila i väntan på allt ska ställas till rätta. Motivering kan vara för att slippa dras inför domaren och du hamnar i fängelse.

Som om detta inte är nog levereras även en predikan där det kan handla en hel del om vårt sätt att leva, och att vi knappast lär klara att leva upp till allt som här förväntas av oss. Men vi kan inte heller bara låta bli och strunta i allt ihop. Vi blir nödgade att fundera över vår livsstil och över medmänniskors värde och värdighet, om rätt och fel och om hur vi lever, t.ex. i relation till andra.

Med detta som bakgrund återvänder jag till hur vi uppträder och fungerar i laddade situationer, som i en matvaruaffär. Där behövs regler och normer, som även om de inte är formulerade i budord vid ingången till affärerna, som hjälper oss att leva tillsammans i det mikrokosmos en affär är. I större perspektiv behöver vi även underhålla en värdegemenskap i trafiken, på gator och torg, i föreningsliv, partier och sammanslutningar med flera för att vårt samhälle och vår demokrati ska fungera och överleva. Ett och annat som söndagens texter lyfte fram kan vara oss till hjälp att tänka vidare kring hur vi bör vara mot varandra...

Våga vara vänlig i mataffären?

Inspiration har med Anden att göra, det hörs på ordet. Även för de som inte bryr sig om kyrka och tro är inspiration ett viktigt ord som då mer handlar om att få en ingivelse, en trängande vilja, att göra något speciellt. Varifrån inspirationen kommer blir sällan utrett. Inspirerade blir de flesta av oss och Anden har nog någonstans sitt finger med i spelet.

Denna morgon fick jag plötsligt lust att skriva något som har med mat och matinköp att göra. Upprinnelsen var en artikel i Svenska Dagbladet av Karin Thunberg: "Får man vara Ointresserad av mat?" Hon har en förmåga att berätta och skriva så det blir engagerande och ofta inspirerande. Hon skriver t.ex. om makaroner och falukorv.  "Någon gång måste den ha kommit in som ett hisnande tillbehör: den röda flaskan med ketchup. Jag minns inte ens när eller var, kanske var det först i mitt eget vuxenhushåll. Men jag minns känslan av att smaksätta grå vardag med något rött och främmande".

En stund därefter fick jag mig berättat av Margareta (min fru) om en erfarenhet dagen innan vid en delikatessdisk i en affär. Där stod en man och samtalade med expediten. Å så vill jag ha en bit av den där skinkan. Han övervägde en stund. Min fru vill nog ha aioli, så det tar jag en liten burk av. Han fortsatte att komma på än det ena än det andra som han behövde och ville ha. Till sist vände han sig om och sa: nu får jag nog sluta så det blir något kvar till dig... 

Det tag lite tid innan det blev Maggans tur. När hon hade handlat varor i disken gick hon ut till parkeringsplatsen utanför med en liten påse med några små varor i. Då hör hon plötsligt en röst från en baklucka där någon packar sina varor i en kylväska: så bra, det blev lite kvar till dig, i alla fall! Det var han som hade handlat nyss. Sitt goda humör hade han kvar i ord och röst!

Kontrasten mot en del av det som yttras i affärer vid rusningstid var slående. Där muttras det en hel del. Burdust kan man få höra: flytta på dig, du står i vägen, har du parkerat eller ska du röra på dig?! Andras humör påverkas. Lusten att protestera mot dom som tränger sig, knuffas och är allmänt otrevliga kommer allt närmare ytan. Tålamodet tryter och irritation och ilska kokar över. Allt eskalerar och trappas upp. När det kanske bara behövs någon vänlig kommentar för att hålla obehag och irritation stången. 

Olust att trängas kan jag förstå. Särskilt när man samtidigt ska lyckas bestämma vad som ska ner i shoppingvagnen. Den som handlar mat tänker knappast shopping, fast vagnen benämns så. Om välmåendet är bortblåst och livet skaver är det inte heller lätt att le under inköpen, att känna att inköpen är något annat än det man är nödd och tvungen till. Lägg därtill brådska och stress under dagens matvarubesök så kan det lätt gå galet. Somliga handlar som om affären och utgången snart skall stänga. Var är närmsta nödutgång? Att man kan längta bort så intensivt fast man begett sig hit. Före kl 10 brukar det förstås finnas både tid och rum i handeln för oss som vill och kan just då. Ingen rusar fram för att sno åt sig en nummerlapp och vid kassorna är det s.a.s. fritt fram. Lugnet före stormen...?

Vi får inte bli för mesiga i affären bara för att behålla god stämning. Översittare ska inte ha företräde bara för att andra inte vill ha obehag. Säga ifrån får man. Ska man. Men också ibland våga vara vänlig. Sedan barndomen har jag hört att ett gott ord kan göra under. Kanske det. Så nu undrar jag - inspirerad till vänligt småpratande, kan man bli det? Eller är det en gåva som somliga föds med eller bara har?

Kyrkan, en bubbelhoppare?

Bubbelhoppning uppmärksammades i SR den 4/7 genom en intervju med Emma Stenström på Handelshögskolan. På skolan lär hon länge varit en humanismens röst. Fenomenet bubbelhoppning har uppmärksammats de senare åren genom en rad artiklar i media. I en artikel i Akavia Aspekt 5/4 2022 sägs följande. "– Syftet är att deltagaren ska vidga sitt perspektiv. I vårt dagliga liv styrs vi mycket av vår sociala identitet, alltså den bubbla vi lever i, och den påverkar vårt tänkande. Genom att bygga bryggor till andra människors bubblor får vi möjlighet att lyssna, ställa frågor och få nya infallsvinklar – och fundera på vilka vi är, säger Emma Stenström, docent på Handelshögskolan i Stockholm." 

Uppenbart finns det forskning och undersökningar som stöder och slår fast vikten av att vara öppen för andras värderingar, erfarenheter och uppfattningar. Upptäckten av sådant som förenar över olika grupptillhörigheter vidgar vyer och säkerligen också, om det blir djupare insikter, även livskvalitén. På sätt och vis återfinns mycket av det som samlats under bubbelhoppningsbegreppet i många sammanhang. Bara ordet bubbelhoppning är klatschigt och lätt att minnas gör att det kan te sig en smula trendigt och aningen förenklat. Icke desto mindre kan de flesta  vinna insikter genom att "bubbelhoppa".

Men visst finns det begränsningar. Objektiva motsättningar och konflikter löser man inte med att nu och då överskrida sin egen bubbla. I avtalsförhandlingar eller i Ukraina eller Gaza lär bubblor på andra sidan fronterna knappast locka. Då ter sig hoppningar som smått idealistiska och godhjärtat optimistiska. Vilket jag tanklöst säger utan att vara insatt i forskningen och teorierna bakom bubbelhoppning. 

De enkla övningar som Emma Stenström gör med sin elever påminner i mångt och mycket om det som varit i svang i decennier i form av värderingsövningar. I kyrkans sammanhang har värderingsövningar varit ett stående inslag under konfirmandundervisning och -läger. Särskilt tydligt blir det när deltagarna ska gruppera sig i rummet kring en linje. Tänk att ha fått välja på att helst vara en ballong eller en träkloss eller att ha hund eller katt! Kanske valet var att tänka och placera sig utifrån orden värnplikt och pacifism, ökad konsumtion - miljöansvar osv.

Att vara kristen och tillhöra en församling är på ett sätt en ständig bubbelhoppsövning. Församlingar uppmanas ibland i gudstjänsten att inte vara i sin bubbla, att stanna kvar på förklaringsberget, utan att ge sig ut i världen för att tjäna. Vittnesbördet innebär, i motsättning till populära övertygelser, sällan att övertyga och påstridigt försöka omvända andra utan i att vara öppen, lyssnande och en bra medmänniska. En närvarande Jesu lärjunge. Mötet och samtalet med andra uppmuntras.

I kyrkan finns och understöds samtalet och mötet med andra ständigt i ekumenik, i religionsdialog och i öppenhet för samhällets olika aktörer. Där finns samtalsgrupper, bönegrupper och studiecirklar som alla sträcker sig mot kunskap och vidgade vyer. Internationalismen har varit ständigt närvarande genom mission och genom samhörigheter med kyrkor och samfund över hela världen där kulturskillnader och värderingsmässiga olikheter blivit en påminnelse om att både kyrkan och världen är större än vår egen inhemska lilla lokala församlingsbubbla. 

Radioprogrammet jag började med var en utfrågning av Emma Stenström som Johan Wester stod för. Intressant att lyssna på var det, så gör det:

<iframe title="Inbäddat innehåll från Sveriges Radio" width="100%" height="150" src="https://sverigesradio.se/embed/episode/2398430" frameborder="0"></iframe>

(Credit by association? Emma är min kusin.)

Kätteri och förargelse i Litanian

 Förböner är talande eftersom de lyfter fram vad som är viktiga angelägenheter för oss eller för församling och kyrka. Särskilt Litanian är uttrycksfull. I en psalmbok från 1745 hittas också där en litania. Efter  den inledande lovsången till Gud fortsätter det ganska igenkännbart för den varit med och sjungande bett Ps 700:1. Bara själva genomläsning ger anledning till funderingar och reflektioner. Här är fortfarande pesten (står nog för alla farsoter) ett aktuellt böneämne. Liksom hagel och oväder! Och kätteri och förargelse är viktigt att be Gud avstyra! Qvinnor, havande och barnaföderskor får en särskild bön. Kungahuset med släkt och all annan överhet och även höga ämbetsmän nämns i bönen. Och krigsmakten till lands och havs bedes bli  stärkt, välsignad och bevarad! Nåväl här kommer Litanien;

"För alla synder, För all villfarelse, För alt ondt, För djefvulens försåt och list, För en ond brådöd, För Pestilentia och dyr tid, För krig och örlig, För upror och tvedrägt, För hagel och oväder, För eld och våda, För then eviga döden - Bevare oss milde Herre Gud!

Genom tin pino, kämpning och blodssvett, Genom tin korss och död, Genom tin helga upståndelse och himmelsfärd, Uti dödsens stund, På yttersta domen - Hjelp oss milde Herre Gud!

Vi arme syndare bedja tig: At tu tina helga Christeliga Kyrko värdigas styra och regera, At tu alla Biskopar, Lärare och Åhörare i helsosama Orde och heligo lefverna värdigas bevara, At tu allt kätteri och förargelse värdigas afstyra, At tu alla villfarande och förförda värdigas igenkalla, At vi faran under fötter träda måge, At tu värdigas i tina säd trogna arbetar sända, At tu tin Anda och krafft värdigas med Ordet gifva, At tu alla bedröfvada och blödiga värdigas hjeipa och trösta, At tu allom Konungom och Förstom värdigas frid och endrägt gifva, At tu vår älskeliga Konung, och Drottning, det Kongeliga husets höga anförvanter, Konungens och Riksens samteliga Råd, Ständer och höga Ämbetsmän värdigas välsigna, trösta och beskärma, At tu krigsmagten till lands och vatten värdigas välsigna, styrka och bevara - Hör oss milde Herre Gud!

At tu allom them, som i nöd och farlighet äro, värdigas till hjelp komma och undsätta, At tu alla hafvande qvinnor och barnaföderskor värdigas välsigna och hjelpa, At tu alla sjuka värdigas trösta, uppeholla och hjelpa, At tu alla fattiga fångar värdigas förlossa, At tu alla Enkor och faderslösa, fattiga och förtryckta värdigas försvara och försörja, At tu vårom fiendom, hatarom och förföljarom värdigas deras synd förlåta och them omvända, At tu allla vägfarande til land eller vatten värdigas med tina helga Änglar nådeligen ledsaga och bevara - Hör oss milde Herre Gud!

At tu fruktena på jordene, samt sjöfarten, bergsbruken och andra lofliga näringsmedel värdigas välsigna och bevara, och nåd förläna them rätteligen at bruka, At tu tig öfver alla människor värdigas förbarma, At tu värdigas oss nådeligen höra - Hör oss milde Herre Gud!"

Därefter finns det olika avslutningar. En är underlaget till den vi fortfarande använder när vi idag sjunger Litanian psalm 700:1.

"Vi hafve syndat med våra fäder. Vi hafve illa gjort, och varit ogudaktige. Låter oss bedja.

O HERRE Alsmägtige Gud som de fattigas suckan icke försmår och bedröfvade hjertans trängtan icke föragtar: se dock til våra bön, then vi uti våra nöd frambäre, och hör oss nådeliga, at alt thet som af djefvulen, människom och vårt eget kött oss emotstår, må efter tine mildhets råd varda förstört och til intet; på thet vi oskadde för all anfäktning tig, i tine församling, altid tacka ock låfva måge, genom tin Son, Jesum Christum vår HERRA. Amen."

Att be eller tycka till om kyrkan

Med stigande ålder kommer en viss eftertänksamhet över den egna rollen och insatsen. Från att ha varit ständigt sysselsatt med kyrkans kortsiktiga och långsiktiga frågor teologiskt, ekonomiskt och socialt utifrån uppdraget som kyrkoherde och prost har det mesta förändrats. Pensioneringen blev en vattendelare. Innanför blev till ett ganska påtagligt utanför. Då kommer en personligt viktig följdfråga: Är jag på väg att bli en "tyckare" på avstånd när det gäller kyrkan? 

Mitt regelbundna deltagande i församlingens huvudgudstjänst sker hackvis och ganska sällan beroende på bristande hälsa. Inte heller har jag längre några uppdrag på församlings, stifts- eller riksnivå och vet därmed allt mindre. I Strängnäs stift tog stiftsledningen dessutom för ganska länge sedan bort stiftssidorna i Kyrkans tidning. Lägg därtill att stiftsboken, Till hembygden,  för ännu längre sedan även den är nedlagd. Kvar finns en tidskrift, Portalen, som möjligen kan ge lite information och en smula överblick. Örebro pastorat ger också ut en liten tidning: Örebro - Mitt i livet. Ett och annat får man sig till dels, men inte någon särskilt stor överblick. Så - om det mesta vet jag, och dessvärre många med mig, inte längre något.

Förr höll församlingen mig med en ny kyrkoordning, kyrkans regelverk som förr hette kyrkolag, där det mesta finns om Svenska kyrkans uppbyggnad, beslutsförsamlingar och om ekonomi. Där finns regler för biskopar, präster och diakoner, för val och mycket annat. Fast inte kan man förvänta sig att särskilt många läser kyrkoordningen trots att den finns tillgänglig för nedladdning på nätet!  

Fortfarande händer det att jag kommer i samspråk med människor om kyrkan. Få har egentligen kännedom om kyrkans organisation och om dess beslutsvägar. De har diffusa föreställningar om vad en biskop är och vilket biskopars uppdrag är i Svenska kyrkan. Att de flesta prästerna är lokalt anställda och därmed inte direkt underställda biskopen känner nästan inga till. Vad ett domkapitel är vet knappt kyrkligt engagerade, än mindre medlemmar i största allmänhet. På min blogg har jag ett inlägg: Vad är en prost som fått många besök. Varje vecka ramlar det där in några nya läsare som vill finna svar på frågan.

Åsikter om kyrkan har jag förstås. Många kritiska eftersom i det svenskkyrkliga behövs åtskilliga förändringar för att bli mer av Kristi kyrka på jorden. Partipolitikens inflytande i kyrkan har jag en gång varit delaktig i men partipolitiken i kyrkan tar jag nu starkt avstånd ifrån. Bristen på trosfokuserad undervisning i församlingarna brukar jag kritisera. Osäkerheten kring hur Svenska kyrkan relaterar till sina bekännelsetexter rinner över till att det även blir oklart vad gäller lära och tro. Finns det några inspirerande exempel för hur församlingar kan missionera, t.ex. bland de många medlemmar som inte delar kyrkans tro? Jag känner inte till särskilt många.

Församlingsmedlemmars svårigheter att få bli volontärer och delaktiga i kyrkans gudstjänst- och vardagsliv är åtskilliga. Arbetslagen får allt större betydelse i och för församlingslivet trots många av dem inte själva vill vara aktiva i kyrkans främsta mötesplats: mässan och gudstjänsterna. Att det är så finns det många vittnesbörd om från horder av församlingar. Samma brist på deltagande kan finnas bland beslutsfattarna i kyrkan osv. osv.

Nu för tiden blandas mitt tyckande med böner för att förändringar ska ske. Om mina åsikter knappast leder till förändring kanske mina böner kan? Litanians (Ps 700:1) bön för kyrkan kan jag stämma in i: "Vi arma syndare beder dig att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka, att du sänder trogna arbetare i din skörd, att du med ordet giver din Ande och kraft, att du gör ditt namn känt i hela världen, att du enar alla trogna, så att det blir en hjord och en herde." Jag ber även med litanian (PS 700:2): "Fyll din kyrka med lovsång, trohet och kraft." Även Ps 700:3 ber för kyrkan med ord jag gör till mina: "Om Andens kraft åt din kyrka, om enhet och förnyelse, om evangeliets framgång bland alla folk ropar vi till dig, o Herre."

Olaus Petri dödsdömd

Att Olaus Petri, den svenske reformatorn,  har fått en så undanskymd plats i Örebro väcker förvåning. En vårdcentral, en skola, en kyrka har namn efter Olaus Petri och utanför kyrkan står en staty av Nils Sjögren föreställande bröderna Petri. Gång efter annan har jag påpekat att vare sig vårdcentralen eller skolan vill eller törs berätta varför de heter just Olaus Petri, vilket vore intressant att veta. Men som trenderna går kanske det skulle väcka andarna att istället namna om dessa institutioner till något annat långt ifrån den kyrkliga eller religiösa sfären.

Ingemar Söderström, teol dr., tidigare den förste kyrkoherden i Örebro storpastorat, har engagerat sig för att aktualisera kännedomen om Olaus Petri och hans roll i reformationen. Bland annat har han till reformationsfirandet skrivit en dramatisk framställning kallad "Olaus - krönikespelet" och dessutom hållit mängder av gestaltande föredrag runt om i Strängnäs stift. Ett exempel på Söderströms engagemang för att sprida kunskap om Olaus Petri är en diskussion i Örebro-Karolinaren från 2019 där han diskuterar insiktsfullt med fil. lic. Erland Bohlin. Följ gärna länken och läs!

Om inget annat kunde väcka intresset vore det väl en självklarhet att i Örebro uppmärksamma nyårsrättegången 1539/40 mot Olaus Petri och Laurentius Andreae vilken resulterade i dödsdomar. Där finns stoff till många infallsvinklar som relationen mellan sekulära och kyrkliga makthavare, rätt och fel, rättsskipning, psykologi, vad avgör vad som är viktigt i vår historieskrivning etc.

Riksarkivet skriver i sin biografiska presentation av Olaus Petri följande: "På nyårsaftonen ställdes Laurentius Andreae och O inför en domstol bestående av de närvarande rådsherrarna och biskoparna. De fick i konungens närvaro höra en lång anklagelseskrift. Den gick ut på att Laurentius och O var för sig eller båda tillsammans varit skuld till alla misslyckanden kungen råkat ut för i sin politik och till alla uppror mot honom. Vidare hade de – särskilt Laurentius – med sina råd avsett att försätta kungen i svårigheter och framkalla uppror och oro. Båda anklagades för att ha haft samröre med samhällsfarliga fraktioner inom Sthlms borgerskap. O anklagades för att ha skrivit en krönika med åtskilliga angrepp på kungen. I flera anklagelsepunkter framhålles deras 'svärmeri'. Med detta har de velat förirra och fördärva riket. Det är anklagelser som direkt knyter an till Gustavs motivering till att införa ett nytt kyrkostyre."

Intressant, eller hur?!

Ärkebiskopens adjunkt, en flykt?

Nog står jag fast, är uthållig och flyr inte. Så ser min självbild ut. Men när jag tänker efter vet jag att det inte alltid är så. Efter att ha varit kyrkoherde i Längbro församling i ca 8 år blev ett av våra barn, Patricio, svårt sjuk. Han avled efter 10-12 dagar och då på Neurointensiven i Uppsala. Då blev det ästan outhärdligt att fortsätt verka som herde i församlingen eftersom allt där påminde om honom. Han hade varit med i Kyrkans Ungdom och ofta gått i gudstjänsterna där. Så jag begärde och fick tjänstledigt för studier och blev antagen till högre seminariet i Missionsvetenskap i Uppsala.

Under tjänstedighetsperioden blev jag kallad till Gunnar Weman, just utnämnd till ärkebiskop. Efter samråd i familjen och noga övervägande tackade jag ja att bli Wemans adjunkt och kanslichef. Det senare kommunicerade han inte till övrig personal, där det redan fanns en person som uppfattade sig som kanslichef, varför situation ganska länge blev en smula rörig.

Beslutet att bryta upp från de fantastiska åren i Längbro församling med ett sjudande gudstjänstliv och ett ofattbart vitalt musikliv, under ledning av Inga och Lennart Spångberg, var inte alldeles lätt. På ett sätt blev det ändå en flykt i sorgens tecken. Att bryta upp till ett helt nytt arbete i en stad där jag inte ens hade en lägenhet föreställde jag mig som en öppning att kunna fokusera på annat än förlust och saknad. En möjlighet att göra en insats i ett nytt kyrkligt sammanhang.

Gunnar Weman blev nog aldrig riktigt nöjd med mig eftersom han kom mycket tidigare till jobbet och gick hem betydligt senare än vad jag gjorde. Hans förväntningar överskred ofta mina möjligheter och förmågor. Kanske blev det så också för att det blev krångligt tidigt i hans debut som ärkebiskop i kyrkomötet. Som hans adjunkt fick jag omedelbart begära hjälp av min företrädare, Ragnar Persenius, och flera andra, t.ex generalsekreteraren i kyrkan, Sören Ekström, för att få ordning på den uppblossande situationen. Weman uppskattade inte heller råden han fick, men följde dem motvilligt.

Efter ungefär tio månader hos ärkebiskop Weman blev jag rekryterad till chefredaktör för Kyrkans Tidning. Weman var glad för möjligheten att få en ny adjunkt och kanslichef. Klas Hansson tog över uppgiften med den äran! I pressen utmålades jag som ärkebiskopens handplockade marionett för att övervaka och få kontroll över Kyrkans tidning. Jag stannade på redaktionen mellan år 1994 och 1999. Under den perioden hann jag med att bli dialyspatient och bli transplanterad (1996). Tänk så det kan bli. Och jag stod inte kvar utan bytte arbetsplats med ny inriktning än en gång. Dock mera erfaren och med mängder av nyttiga lärdomar och kunskaper med i bagaget!

Att bekänna sin synd

En kollektiv syndabekännelse, en som sker gemensamt och i församlingens mitt, handlar om mycket mer än erkännandet av gemensamma brister och tillkortakommanden. Mitt i gemenskapen är det jag som förväntas göra bekännelsen till min. Den bekännelse som sker enskilt, t.ex. i bikten, är helt fokuserad på personen, jag, som under ledning av en själavårdare bekänner och ber om mina synders förlåtelse. Bekännelsen följs som alltid av förlåtelseord, tillsagda på Guds uppdrag och vägnar.

I högmässan och i andra mässor förkommer ofta följande bekännelse formulerad i jag-form:

"Jag bekänner inför dig, helige Gud,
att jag ofta och på många sätt har syndat
med tankar, ord och gärningar.
Tänk på mig i barmhärtighet
och förlåt mig för Jesu Kristi skull
vad jag har brutit."

I katolska mässor, och ibland i Svenska kyrkan, följs frasen "tankar, ord och gärningar" av ordet underlåtelser, dvs. det man låtit bli att göra fast man borde kan också vara eller bli till synd.

Hur många gånger människor reagerat med avståndstagande inför tanken att bekänna sig som syndare vet jag knappast. Genom åren har många berättat om sina svårigheter att identifiera sig med det bekännelsen formulerar. Insikten om att vara en syndare har hos åtskilliga människor bytts ut mot tanken att vara "en vanlig hygglig människa" som gör så gott hon kan. För dem innebär det att inte bära på vare sig synd eller särskilt mycket skuld. Skrapar man lite på dessa tankar visar det sig att även dessa personer kan ha en rudimentär syndakatalog i bakhuvudet, och det som finns i den har de inte gjort, inte som de vet om i alla fall. Märkligt nog handlar sådana "synder" så gott som alltid om handlingar och inte om ord och absolut inte om sådant man tänkt.

Känslan av, eller erfarenheten av, förlåtelse, befrielse och upprättelse står nog i proportion till hur mycket den bett med i syndabekännelsen uppfattar att Gud som hör bön ytterst är den som förlåter. Behovet av att bli förlåten av gemenskapen, församlingen, uttalas i Svenska kyrkan så gott som aldrig. I de gamla frikyrkorna där moralen ofta framhävdes fick särskilt de som haft utomäktenskapligt sex ibland stå mitt i församlingen för att erkänna och be gemenskapen om förlåtelse. Ibland blev denna bön besvarad genom uteslutning, dvs. någon syndaförlåtelse fanns inte att få av församlingens medlemmar. Hur de tänkte att Gud kunde godta eller underkasta sig den brist på nåd och förlåtelse som uppvisats är aningen oklart.

För mig är syndabekännelsen alltid relaterad till Guds nåd och förlåtelse, den som i Kristi försoningsdöd visade sig ta på sig och utplåna vår skuld och synd. Varför fortsätter vi då bekänna? Vi är både syndare och rättfärdiga. Rättfärdiggjorda genom Kristus men fortfarande syndande människor som lever i världen med förmåga att fortsätta att vända sig bort från Gud, att göra oss själva, medmänniskor och skapelsen illa, därtill är vi ständigt utsatta för lockelser och fällor.

Även om andra inte förstår syndabekännelsen eller inte tycker sig behöva bli förlåtna är det för mig en nödvändighet. Där får jag hjälp att göra upp med sådant som syndens alla brister, som belastar, hindrar och tynger, för att med rak rygg och omsluten av förlåtelse och nåd få kraft att gå vidare...

Om tanken på synd och skuld inför Gud avvisas är det anmärkningsvärt hur nära ett sekulärt syndabegrepp många kommer i sin kritik av andra. Vi kan se det t.ex. i partipolitiken där andras felsteg kritiseras i så hårda ordalag att tanken på ett slags synd ligger nära. Även de som utifrån kritiserar politiker, polisen eller vården och deras beslut, eller sätt att fungera och vara, kan formulera sig så hårt att det framstår som att dessa aktörer ständigt gör fel och dessutom vägrar att inse sina fel och brister. 

De som inte är tillräckligt miljövänliga eller förstår allvaret i klimathoten kan bli utpekade som bristfälliga och nästan som "syndare". Exemplen kan mångfaldigas. Synd är alltså inte bara något som längre handlar om bortvändhet från Gud utan från alla möjliga risker och hot i samtiden. Dessa sekulära synder handlar verkligen om tankar, ord, handlingar och underlåtelser om man ska tolka och förstå den hätska retoriken!

Sedan blev jag dialyspatient...

2019 besökte jag Gotland senast. En plats som lovsjungs och omhuldas av många. Sedan dess går jag i dialys och kan inte komma dit. Nu får jag nöja mig med minnen och bilder. De första dialysåren ville jag i alla fall försöka att besöka hemön. Men lyckades inte få till det Sedan blev jag svårt sjuk och låg 7 månader på sjukhus och samtidigt dök Covid upp som en verksam hämmare, i princip allt begränsades eller ställdes in. Men träget har jag de två senaste åren försökt att få besöka Gotland och få den livsnödvändiga gästdialysen i Visby.

Den 17 juni förra året skrev jag på bloggen stillsam följande om detta: Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förra året 2023 anmälde jag behovet av gästdialys tidigt på året. Tanken var att få komma ner någon gång under juli eller augusti. Besked skulle komma fram emot sommaren. Det blev avvisande. Sedan ringde min fru Margareta för att höra om det ändå inte gick att ordna ett agustibesök för att fira min 75-årsdag och för att hjälpa till att sortera en del pinaler i ett dödsbo. Tvärnej! Vilket ledde till att jag blev intervjuad i Gotland under rubriken: Lars kan inte åka hem - får inte tid på dialysen. Till artikeln fogades en bild av mig där jag visar mig så besviken och ledsen som jag varit och är. 

Dessutom skrev jag en artikel i Hela Gotland den 14/7. Där stod bland annat följande: I min familj kände vi oss tvingade att sälja vårt sommarhus i Gothem när jag hamnade i dialys. Ändå finns längtan att resa till Gotland. Den som ringer dialysen i Visby uppmanas att ställa sig i kö. De som kommer först i kön erbjuds dialys. Nyårsnatten är bästa tiden att sända sin anmälan till sommardialys i Visby. Men då kan man inte veta om något händer som nödvändiggör en resa till Gotland.

Dialyspatienter med ömmande skäl som t.ex. dop, bröllop, begravning får otroligt svårt att delta eftersom platserna redan bokats upp. Själv har jag goda skäl för att få dialys i Visby i augusti men det avvisades bryskt. 

Eftersom beskeden var glasklara och avvisande åtog jag mig att ha en begravning på hemmaplan av en god vän. Döm om min förvåning när det efter ett tag damp ner ett tjockt kuvert i brevlådan med besked om att nu hade jag plötsligt beviljats några gästdialyser i Visby! Det skrivna ordet har tydligen fortfarande en aning inflytande! Men en jordfästning av en vän är inget man bara plötsligt avbokar - så nu var det jag som hade fått förhinder! Vilket jag inte orkade skriva i tidningarna om.

Den 20 januari i år anmälde jag intresse av att få gästdialys i Visby  sommaren 2024. Besked skulle lämnas tidigast i slutet av maj fick jag besked om. Så sent som den 22 juni hade jag inget hört varför jag mailade dialysen och frågade om något beslutats eftersom det kan vara svårt att få biljetter på färjan med bil. Svaret från kliniken sändes samma dag:

"Hej Lars,

Som situationen är just nu kan vi inte erbjuda någon plats för gästdialys.

Vi beklagar givetvis detta och om möjlighet uppstår kontaktar vi dig om ledig plats.

Önskar dig en trevlig sommar...."

Där gick femte försöket... Ja, ja, nu vet jag/vi åtminstone vad vi har att rätta oss efter. Någon gång försökte jag få draghjälp på hyfsat nära håll. Den läkare som jag begärde hjälp av för att få till det med ett besök på Gotland svarade lakoniskt: "Vad ska du dit och göra? Det finns många andra platser att resa till." Visst, så är det. 

Möjligen borde jag åka till London, Chicago  eller Berlin, då lär det gå att få gästdialys. Visserligen blir det ofattbart mycket dyrare för regionen - men chansen lär då vara mångdubbelt större!  Sorgligt nog tvingas jag nog betrakta min hemö som ett avslutat och historiskt kapitel! Hej och farväl! Jag föddes 1948 i Visby och flyttade därifrån 18 år senare. Jag har med några enstaka undantag sedan dess tillbringat semestrar och somrar på Gotland. Sedan blev jag dialyspatient...

Hundar i högmässan

Härförleden läste jag följande synnerligen intressanta inlägg i en grupp på facebook: Vi har i Brunskog-Mangskogs församling och Arvika pastorat fattat beslut om att välkomna husdjur - vi tänker främst på hundar - eller snarare människor med hund vid sin sida - på alla gudstjänster i Brunskogs kyrka. I en del av kyrkan och med egen ingång. Att människor som inte fixar att gå hemifrån utan sin hund, eller som har en hund som de inte kan lämna ensam, eller som bara tycker om att vara med sin hund ska kunna komma på gudstjänst - då även dop, vigsel och begravning. Vi har skrivit en noggrann konsekvensanalys och har 10 kyrkor till i pastoratet och en kyrka till i församlingen där det firas gudstjänst utan husdjur.

Kan det vara något för fotbollssverige att tänka på? Eller för Kungahuset och landets meditationsgårdar? Om det inte vore så allvarligt menat och tänkt skulle jag raljera över förslaget och beslutet. Kanske borde någon berörd tipsa Grönköpings veckoblad om utvecklingen i Värmland?

I veckobladet kunde kanske följande text tänkas:

Hundars gudstjänstvanor skall kartläggas

I Grönköpings församling har förändringens vindar blåst. Under kyrkoherde Hilarius Boklunds semester har pastorsadjunkten Jehu Abrahamsson inbjudit alla hundägare att ävenledes låta sina fyrfota hundvänner (ja, även trebenta förstås, så ingen lämnas utanför) att delta i gudstjänsterna. Hr bataljonsveterinär Orvar Åkerström har varit synnerligen aktiv för hundarnas deltagande i de ordinarie gudstjänsterna. -Då kan våra korum även bli hundrum, säger han. - Äntligen får vi hjälp att få lite hyfs och fler fromma hundar vid mina veterinärsdagar, slår han fast. 

Jehu anser att gudstjänsthundarna är rekryterande. -På så sätt kommer hundarna att föra med sig både hussar och mattar till kyrkan. Ett utomordentligt beslut, om jag får säga det själv, säger Jehu till Veckobladet. Han fortsätter: - Vi har kontakt med en saneringsfirma om nöden är framme och de svarta påsarna inte räcker till! Notera att än så länge har vi inte öppnat kyrkbänkarna för hundar, de gör sig bäst på kyrkans golv. Om husdjuren skall nödgas lämna kollekt blir en senare fråga. Vetenskapen skall också kallas in för att göra en serie kartläggande djupintervjuer så att hundarnas nymornade gudstjänstvanor skall bli allmänt kända, menar pastorsadjunkt Jehu.

Beslutet har väckt många yrvakna reaktioner. Sällskapet Katt, kanin och ekorrar har reagerat starkt på det diskriminerande i att deras små keldjur inte är välkomna. Kyrkans trösklar visar sig åter vara alldeles för höga, skriver föreningen i ett uttalande till kommunstyrelsen eftersom ytterst är det ändå politikerna som bestämmer, även i kyrkan. 

En anonym källa, en för tidningen välkänd och respekterad socialchef, är det inte otänkbart att föreningen kommer att göra civilt motstånd genom att under pastorsadjunkt Jehus långa predikoharanger smuggla in sina små vänner i kyrkan. Tanken är att ett stort skällande skall uppstå vilket demonstrerar att alla, både folk och fä, skall bli sedda och är välkomna.

Hur länge ska auktoritetstron breda ut sig?

Framgångarna i Europavalet för högerkrafterna framstår som en längtan efter starka auktoriteter som ska göra tillvaron enklare med uppgiften att leverera en mer svart-vit världsbild. Kristider har ofta fått sådana konsekvenser. Med kriget i Ukraina och Rysslands imperiedrömmar, med pandemi och inflation, med hårt tryck vid gränserna att lyckas få en politisk eller ekonomisk fristad i Europa så är det inte konstigt att starka ledare blir efterfrågade, som Jean Marie Le Pen i Frankrike och Giorgia Meloni i Italien. Även utanförskapet i USA får Trump att bli "landsfader" trots alla sina brister.

Behovet av starka ledare är släkt med gudsdyrkan. Det finns många belägg för att nästan vad som helst kan inträffa utan att det rubbar tilltron till och förlitan på de starka ledarna. Sverigedemokraternas järnrörskandal eller trollfabrik har inte rubbat förtroendet särskilt starkt. Eller ta Trumps ständiga lögner, stormningen av Kapitolium eller hans tystnadspengar till sexpartner; han vinner trots det ny mark.

I kyrkor och samfund utöver värden finns det en tro på Gud som knappast kan kullkastas vad som än händer. I medgång och motgång står tron stark trots att existensens frågor gör sig gällande: varför Gud den orättvisa, detta förtryck, alla sjukdom och död. Det är som i Psaltarens psalm 13, "Hur länge skall min fiende triumfera?" vilket snart vänder till: "Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp...". Den som upplever sig fattig, övergiven och utlämnad väntar i alla fall på Guds ingripande. Rättvisa går framför Gud och fred och välgång följer honom, det är trons längtande svar. Också när allt pekar i annan riktning. 

Nu finns det många fler sätt, än underkastelse och dyrkan, att förhålla sig i tron på Gud. Sällan, åtminstone i vår del av väst, är gudstron blind för de krafter som verkar och styr socialt och ekonomiskt. Tro kan verkligen gå hand i hand med vetenskapens ständiga sanningssökande och frågor. Dessutom, tvivlet, dvs. en kritisk grundhållning, är en omfamnad realitet även långt in i kyrkornas inre rum. Ibland blir det rent av något att stoltsera med. Det kan ses som ett friskhets- och sundhetstecken att tvivla, för då är det som att bevis finns för att tron är levande! 

Mer komplicerat blir det när gudstro och tilltron till politiska auktoriteter förenas eller rent av sammanblandas. I USA syns exempel på hur evangelistiska och fundamentalistiska grupper och ledare ursäktar i princip allt som Trump gör och har gjort utifrån föreställningen att han är Guds utvalde som ska omhulda och stärka dem. Vi so inte ser det så behöver enligt anhängarna omvändas till att se sanningen och inte förlita oss på falska nyheter och media som i hemlighet styrs av fiender...

Det enda rimliga är att fortsätta argumentera med och mot denna nya auktoritetstro som bär populismens kläder. Förr eller senare kommer det som är rätt att urskiljas och bli tydligt. I väntan på det kan vi med Psalaren 6 sucka: "O Herre, hur länge?" 

Talesätt

Talesätt förekommer i alla slags former. Klart som korvspad. Eller hur. Så sant som det är sagt. Vill man så går det. Vi har ett och annat talesätt inbäddat i vårt eget ordförråd. Somligt med bibliskt ursprung. Snabbt som ett Jehu. Lika svårt som för en kamel att komma igenom nålsögat...

På radio för någon vecka sedan hörde jag någon mixa till ett eget talesätt. Jag tror att det var en reporter som talade om vikten av att ha fakta på sin sida. Förmodligen kan detta bli ett bevingat ord. Lägg det gärna på minnet: man måste ha belägg på fötterna!