Hurra för kyrkkaffet!

Vore jag forskare vet jag vad som borde undersökas: kyrkkaffets betydelse för en församling. Det finns nästan inget mer uppskattat, omtalat och förtalat än kyrkkaffet. En stund för gemenskap och samtal efter en högmässa? En skvallercentral där rykten utbyts och sprids? En stund för inbördes beundran och avgränsning mot andra?

Det som sker vid andra möten människor emellan kan också äga rum vid ett kyrkkaffe. Varför skulle just den stunden vara helt annorlunda? Att den är värdefull för många är höjt över alla tvivel. De som inte dricker kyrkkaffe efter församlingens huvudgudstjänst och låter människor ila hem var och en till sitt går miste om något oerhört värdefullt. De missar chansen att lite närmare lära känna varandra för att på så sätt  bygga och stärka gemenskapen i församlingen.

Visst förekommer det att där uppstår kotterier, grupper som alltid håller sig till varandra. Men där finns också en stor öppenhet för nytillkomna och tillfälliga besökare som sällan blir sittande för sig själva. Åtminstone om jag utgår från de kyrkkaffen jag känner till och deltar i. De behöver inte vara överdådiga som en kaffebjudning hemmavid, som på vykortet här intill. Enkelhet räcker långt!

Kyrkkaffet är en stund då åldrarna blandas! Och en stund då det officiella skalet av yrkesidentiteter, titlar och positioner tycks sakna betydelse. Alltid finns det något att språkas vid om. En predikan kanske. Något teologiskt intressant. Den gångna veckans upplevelser och vedermödor. Den höga ljudnivån. Vädret. Och alla möjliga händelser som sipprat in i nyheterna...

Ett kyrkkaffe får kosta pengar! Självfallet ska vi som dricker det betala för det som serveras. Om någon inte har råd just denna gång får vi andra rycka in och i tysthet täcka upp. Sådant går alltid att lösa för att inbjudan ska kännas vara öppen och vid. Så gå på kyrkkaffet kära vänner och missa inte chansen att lära känna några av dina medmänniskor! Till sist: hurra för kyrkkaffet!

Räddad till livet, gång på gång!

Räddad till livet! Texterna om människor som dramatiskt räddats till livet tar aldrig slut. Inte i veckopressen och inte i kvällspressen. Som här, här, här och här... Så otroligt, tänker vi. Vilken tur! Ett mirakel! Vi lever oss in i det som hänt och förstår vilken gåva det är att livet kunde räddas och kunde fortsätta levas.

Ofta, mycket ofta, beror räddningen på vardagshjältar som rycker in och gör något. De blir hjältar och har förstås ofta kunnat lämna stafettpinnen till sjukvårdens hjältar. Men livet räddades! Vi blir alla uppbyggda, glada och tacksamma. Tänk att det gick, fast det var på håret. Millimetrar skilde liv från död, konstaterar vi.

Att bli räddad till livet är ingen tävling. Men det finns dom som måste räddas gång på gång. Och faktiskt rycks ur dödens händer upprepade gånger. Kan det vara möjligt? Var det inte unika tillfällen när allt till sist samspelade till det bästa? Flera gånger? Många gånger? Jo, så är det. Jag vet, för jag är en av dom!

3 gånger i veckan räddas jag till livet! En gåva, ett mirakel! Genom räddningsinsatserna slipper jag drunkna inifrån. Och jag räddas från förgiftningar, gång på gång! Ty vätskan jag äter och dricker stannar kvar i min kropp. Har jag tur kan jag lyckas bli av med ett antal deciliter genom att andas och svettas. Resten blir kvar. Alla föroreningar och giftiga ämnen som hamnar i blodet stannar också kvar där, eftersom mitt reningsverk, njurarna, är kaputt.

3 gånger i veckan räddas jag till livet av dialysen på Örebro Universitetssjukhus! Jag har även haft stor hjälp av kirurger och övrig personal på Övre Gastro att rida spärr mot döden! Goda krafter förenas i livräddning.

Måndag, onsdag och fredag går jag på dialys. I 4 timmar är jag uppkopplad till en dialysmaskin där mitt blod filtreras och renas. När dialysen är över har 80 liter blod passerat genom slangarna. Den räddningsinsatsen hamnar inte med stora rubriker i pressen. Den äger rum vecka efter vecka i stor undanskymdhet. Men alla som arbetar där är mina hjältar, de som rycker in och gör det där unika, med hjälp av maskiner, läkemedel och yrkesskicklighet. De ser till att göra undret som knuffar över mig på livets sida, gång. på gång. på gång!

Tänk att få bo i ett land där detta är möjligt! Och där det inte ruinerar mig och min familj totalt utan solidariskt betalas genom sjukvården och erbjuds mig och andra personer med svår njursvikt. Fantastiskt! Otroligt! 

Det finns mycket att säga om sjukhus och sjukvård. Jag för min del lovsjunger sjukvården och tackar Gud, skattebetalarna, regionen och personalen för att jag får tillhöra dem som räddas till livet - 3 gånger i veckan.

Samtal pågår, tala är guld?

En godtagbar könsfördelning i styrelser eller i personalgrupper lär vara 40/60, åt ena eller andra hållet. I ett samtal blir en sådan procentuell fördelning mellan de som har ordet nästan outhärdlig. De där 20 procenten i taltid som skiljer betyder att den som pratar mest tar halva den tid den andre pratar (50 % av 40 är 20)! När 2 personer ses kan fördelningen ibland bli långt värre. Utan att inse det själv kan en person ta 80-90 procent av talutrymmet och därmed omvandla den andre till främst en lyssnare. Ett inpass från den andre kan rent av uppfattas som störande. Orkar någon lyssna hela tiden? Tala är guld, har blivit det nya.

Somliga har inte så många att prata med och får därmed ett uppdämt behov att lätta på tungans band. Vilket inte betyder att det är fritt fram att ta över ett samtal och dominera fram en tystnad hos den andre. En vänskap som alltid kräver stor tystnad av den ena parten riskerar att ta slut, ebba ut. Dags att etablera ett syskonuttryck till att tiga ihjäl någonting, nämligen: att prata ihjäl en vänskap.

Vänskaper upphör oftast av andra orsaker. Människor växer ifrån varandra. Ibland säger någon något helt förgripligt som svårligen kan ursäktas eller förlåtas och vänskapen glider sin väg. Personer kan göra andra illa, t.ex. utnyttja någon ekonomiskt, ständigt kräva uppställning för sina behov, eller på åtskilliga andra sätt. En synnerligen dålig hållning om målet är varaktig vänskap.

Stör ej!

Samtal pågår!

Om snedfördelningen i samtal bara är tillfällig kan det ibland gå an. Men när svadan bildligt tycks vara som Guds nåd, oändlig, kan man ofattbart snällt fortsätta lyssna, slå dövörat (!) till, börja avbryta den andre gång på gång eller bara resa sig och gå. Lämpligen yttrar man då: detta vattenfall av ord har gjort mig svettig, jag måste dessvärre gå och duscha nu. Vilket förstås avslutar en vänskap direkt. Så först krävs eftertanke om detta är vad man vill uppnå.

Samtal kan bli outhärdliga av andra orsaker. Kvinnor har ofta anledning att klaga på mäns vilja att kunna allt, även sådant de inte begriper, och ägna sig åt "mansplainig" (ordet är en sammansättning av man och explaining). Denna låtsade kunskap förminskar de andra i ett samtal! Och är en lika allvarlig härskarteknik som att bara ta och behålla talutrymmet. Även den som verkligen vet och kan, behöver ibland lägga band på sig och komma ihåg att ett samtal sällan är en lektion eller en kurs där den ena ska suga i sig den andres stora och överflödande vetande. Varje samtal utgör någon form av relation och varaktiga dialoger människor emellan handlar om ett ömsesidigt utbyte.

Turtagning i ett samtal kräver lyhördhet för varandra. Och en förmåga att säga det man har på hjärtat utan att ta över. Sedan behöver talutrymmet överlåtas åt andra och då krävs förmågan att bli en lyssnare när de säger sitt. Barn i grupp lär sig turtagning ganska tidigt i livet. Många vuxna klarar sämre att sitta tysta när andra talar, utan de bryter in. Den egna erfarenheten tänks och tros överglänsa den andres. Ofta händer att samtalet förs in på andra spår. Avbrytaren vill då inte orda om det alla tidigare gjort utan byter bryskt till ett ämne man själv finner bättre och mer intressant.

Rannsakan: undrar hur jag beter mig i samtal med andra?! Är jag för tyst eller talar jag för mycket? Är jag en god lyssnare? Kan jag berätta en historia utan att fastna i utvikningar och detaljer? Vem vet?

Brudöverlämning - en invasiv tradition?

En insändare lyckades jag nyligen få publicerad i Nerikes Allehanda. Ämnesmässigt hör den samman med ett tidigare inlägg på stillsam (följ länken) om att det inte finns ett vigseltvång i Svenska kyrkan. Här är insändaren:

Nerikes Allehanda har den senaste tiden tagit in 2 anonyma insändare som pekar ut en enskild person som kärlekslös. Att gömma sig i mängden och komma med sådana anklagelser är illa. Fegt fingerpekande i anonyma insändare öppnar inte för samtal och förståelse.

Ingen, oavsett sexuell läggning, kan som i en postorderkatalog välja en präst och kräva att: du skall viga mig och min partner! Det är Svenska kyrkan som tillhandahåller vigselförrättare och det sker på samma sätt i Viby som i Örebro pastorat.

Om kyrkoherden i Viby väljer att kalla in någon annan har inget att göra med avståndstagande eller bristande kärlek, det är att följa kyrkans ordning! Dessutom är det fullt möjligt att anse att kyrkan enbart ska välsigna brudpar och inte som myndighet sköta det legala i vigseln. Den hållningen utesluter inte att man samtidigt kan älska och uppskatta människor som definierar sig som hbtqui+! I en församling finns många möjligheter att vara med och veta sig mottagen för den man är och innesluten: gudstjänster, studiegrupper och verksamheter!

Lars B Stenström, fd kyrkoherde och prost

Så långt insändaren. Här ett litet tillägg om en annan diskussion. Vigseldebatten har nämligen tagit ny fart eftersom till kyrkomötet har en motion inlämnats som är kritisk till brudöverlämning, dvs oftast en far som leder sin dotter in i kyrkan och överlämnar henne till den väntande brudgummen. Motionärer är Sara Waldenfors och Jesper Eneroth, båda (s)!

Denna någorlunda invasiva tradition kommer med all sannolikhet från främst amerikanska filmer där vigslar ganska ofta har varit en del av story och intrig. Att seden skulle göra någon större skada har jag svårt att förstå, än mindre begriper jag vad det nyttar till att inrätta förbud mot allt man inte gillar...? Dags att även slopa brudens och brudgummens sida vid altare och placering i kyrkan? Och varför ska kvinnan alltid gå på mannens högra sida när paret lämnar kyrkan?

För staten är det legalt viktigt att äktenskap ingås ordentligt och juridiskt bindande. Nog borde kyrkan kunna nöja sig med att ha en gudstjänst utan myndighetsutövning där paren får stå "inför Gus ansikte" och lova varandra trohet för att därefter bli välsignade. Bra idé, eller hur!

Vigselförrättare i Svenska kyrkan klarar att hantera och samtala om hur vigseln eller välsignelseakten ska gestaltas. Många stolligheter har genom åren avstyrts, som när området kring altaret en gång skulle möbleras om, och kyrkans inventarier skjutsas undan, och göras till en scen inramad av palmliknande växter där en smärre koreagraferad konsert tänktes genomföras.

Andra förväntningar har kunnat begränsas utan förbud, som när ett brudpar haft kompisar som de tyckte helt skulle stå för musiken och låta dem hantera kyrkans orglar utan att ha närmare koll på hur en kyrkorgel ska hanteras och trakteras. Därtill stod psalmer inte på det tänkta programmet. Andra har bara velat ha den senaste popmusiken på cd, där texterna inte haft ett dyft med en kyrklig gudstjänst att göra. Att sådant måste kunna hindras är en sak. Sämre är att försöka lösa och sudda bort det man ogillar med förbud. Kyrkans tjänare bör klara att förvalta sitt gudstjänstliv även utan allt fler tvingande förbud och påbud!

Kollekt på nätet ger tomma håvar

På Världsnjurdagen ett år stod vi i ett gathörn och delade ut broschyrer om organdonation. Samma dag råkade det vara insamling till Världens barn. Så när vi sträckte fram våra broschyrer svarade de som gick förbi: vi har redan gett! Fanns det verkligen så många donatorer, tänkte vi - nästan. Men insåg att de trodde vi ville ha pengar.

Det här var på den tiden då många bössinsamlingar ägde rum ute på stadens gator och torg. Det var då Lutherhjälpen fortfarande fanns och åtnjöt det största förtroende. Då befokkades entrérna till varuhus och systembolag med frivilliga bössskramlar (ordet kommer av att bössorna redan från början hade småmynt i botten så det skulle skramla om bössorna när man skakade).

Ofta kunde en mamma med några barn i släptåg stanna och ge barnen varsin tiokronorssedel som var och en av dom fick försöka trycka ner i den plomberade insamlingsbössan. Givandet befästes både i tanke och i handling. Givandet och generositeten förmedlades till den nya generationen. Vad händer nu? Snart är det bara Världens barn som går på gatorna och samlar in gåvor. Vilket blir allt svårare när kontanterna är en bristvara på tillbakagång.

Ett relativt nytt fenomen är alla TV-galor. Det började med flyktinginsamlingen 1986. Idag finns flera galor eller kampanjer som hoppas på att slå nya insamlingsrekord. Märkligt nog lyckas det ofta, kanske för att även företagen och organisationer utmanas. Där ligger kyrkorna i lä eftersom de huvudsakligen inriktat sig på ett personligt givande.

Lukas 3:11 uppmanar oss att dela med oss av skjortor och bröd, bilder för livets nödtorft. I Ordspråksboken finns följande devis: En givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad. Många sådana uppmaningar och tankar genomströmmar Bibeln där man hjälper den nödställde. tar emot flyktingar och främlingar och delar med den som hungrar och törstar. Något vi människor behöver lära oss och därefter hålla vid liv. Utan generositet urholkas det vi benämner medmänsklighet och solidaritet!

I Visby Metodistkyrkas söndagsskola fick vi lära oss vikten av att dela med sig. När någon fyllt år under veckan togs en stor sparbössa fram där den som fyllt fick ge en 10-öring för varje år. Alla räknade: ett, två, tre och upp till t.ex. 11. Pengarna gick om jag minns rätt till missionen i Mocambique. Därefter sjöngs följande sång: "Vi har en Gud som oss skydda förmår, söndag och måndag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår, 52 veckor per år." Så befästes tanken att också högtidsdagar när vi står i centrum och får presenter ska vi dela med oss till dem som saknar...

I kyrkorna har det digitala tagit över. Kollekten förväntas bli swishad. I min församling står kollektkontots qr-kod på ett av de utdelade bladen. Det är förstås bäst att göra det före gudstjänstens början. Försöker man swisha under kollektpsalmen måste man först sätta igång den redan avstängda telefonen. Ingen klarar det konsstycket utan att komma efter i psalmsången.

Somliga församlingar delar ut små lappar eller kort där det står att man swishat sin gåva. Den lappen kan sedan läggas i kollekthåven. Undrar förstås om dessa lappar också når fram till altaret när dagens kollekt bärs fram? Kollekthåvarna blir i alla fall allt mera tomma eftersom även i kyrkan är det få som numera har börsar och plånböcker med kontanter.

Det finns mera som urholkar givandet i gudstjänsterna. Ändamålen, de som skall få kollekten, är ibland ganska okända. Förr kom till varje söndag ett kollektcirkulär som skulle läsas upp vid pålysningarna. Snart nog lästes bara något enstaka stycke eftersom texterna som förklarade och vädjade om generösa gåvor var långa och ibland krångliga. Det hände förstås att någon som visste mer eller representerade gruppen som skulle få kollekten, t. ex. Kyrkan unga, fick kliva fram och prata för "varan".

Tanken på att ge tionde har för länge sedan tynat bort i de flesta församlingar i trossamfunden. Tionde var länge (sedan 1100-talet i Sverige)  en form av skatt som särskilt jordbrukare fick erlägga. Kyrkan skulle, med inspiration från 5 Mosebok 14:22-29, få tionde. Senare blev det särskilt i frikyrkorna vanligt att varje medlem skulle ge 10% av sina inkomster till församlingen. 

Inget hindrar predikanten att ta initiativ och lägga in en passus i predikan som understryker givandets glädje och vikten av att dela med sig, särskilt till dem som saknar. Som det heter i en bön:

O du som blev svar på vår bön,

ett bröd för vår hunger,

hjälp oss nu att vara ditt svar

till dem som saknar vad vi äger i överflöd...

Ordpolisen tog över

Vad skulle i göra utan Sveriges Radio? Sändningarna håller oss på alerten och får oss att tänka efter. Som just idag, denna morgon, när det sades att ett nytt sätta att bekämpa den invasiva växten parkslide fanns! Allt sådant är intressant eftersom många av oss drabbas även om vi bara har kanadensiskt gullris, lupiner eller jättebalsaminer. Nåväl, metoden som forskarna använt sig av gick ut på att låta tamgrisar böka upp området med den invasiva växten. En person intervjuades som deltagit i försöket i ett par år. Grisarna hade verkligen röjt upp i området rejält. Slutsatsen blev: men parkslidet klarade sig!

Parkslidet klarade sig! Hallå, det finns en ny metod vi vill presentera. Fast den fungerar inte! Visst är det en rafflande nyhet. Vi sitter på spänn för att höra hur effektiv metoden är. Och det är den - inte! Antiklimax. Ännu en negativ nyhet i raden av många. Om inte ens grisarna rår på parkslidet, vad ska man då göra? Kommer att grubbla hela dagen...

HANDSKAS

Lite senare i morgonblocket av nyheter rapporteras om ett decennium av stölder hos British Museum. En misstänkt nekar. Muséet erkänner att man brustit i vaksamhet. Reportern sa då att man misslyckats i hur dyrbarheterna handskas. Stopp och belägg, sa min hjärna då. Skulle dyrbarheterna läggas i handskar? Heter det inte att muséet misslyckats med hur dyrbarheterna hanterats? Den inre språkpolisen tog genast befälet och stoppade all annan tankeverksamhet. Är detta verkligen korrekt? När de egna tankeprocesserna kom igång tänkte jag att ett ordmisstag i hastigheten måste vi kunna handskas.

Eftertankens kranka blekhet infann sig. Hade jag hört fel? Hade jag missförstått. Knappast. Var det något att orda eller bråka om? Äsch, inte! Men sådant håller mig alert! SR:s olika nyheter retar tankeförmågan. Och lämnar oss rätt ofta i sticket eftersom vi sitter med fler frågor efter ett inslag än före. Tex. vad föreslår forskarna vi ska använda istället för grisar? 

Nu blev det handlingens minut. Jag letade upp Naturvårdsverkets sida för bekämpning av invasiva arter på land. Tack vare Sveriges Radios märkliga nyhet hittade jag flera andra metoder. Att jag gjorde så var ganska naturligt eftersom i vår familj har vi inga grisar att flytta runt på kolonin där det vackra kanadensiska gullriset har fått fäste. Dessutom är det där med klövdjur inom tättbebyggt område laddat.

I Örebro, liksom i alla städer och samhällen finns regler. Vill vi ha gris på kolonin får vi ansöka om ett tillstånd. Och ska vi ha höns ska de inte störa grannarna. Hos oss gäller alltså följande: "Djurhållning inom detaljplan.

För att få hålla nötkreatur, hästar, getter, får, svin och giftorm inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser krävs ett tillstånd från Bygg- och miljönämnden. Samma krav gäller för pälsdjur och fjäderfä som inte klassificeras som sällskapsdjur.

Höns och tuppar, som vistas utomhus, anses inte vara sällskapsdjur. Detta gäller även höns som hålls i hönshus eller inhägnat. Om du överväger att hålla höns med tupp inom detaljplanelagt område bör du vara medveten om att du ska kunna redogöra för att detta inte kommer störa dina grannar."

Snälla konstaplarna, hjälp till!

Cykel- och gångbanor har blivit farligare än att hugga sig fram i en djungel! När det finns mängder av sådana banor verkar det som om vi befinner oss i ett civiliserat sammanhang. Gångare och cyklister är nämligen separerade, avskilda, från person-m buss- och lastbilstrafiken. Bara det en välsignelse. Men...

Stillsam har nyligen klagat på den breda trottoar som vi har utanför porten till vårt hyreshus. Där riskerar man att få näsan avklippt när man kliver ut. Plötsligt far en matleverantör på moped, en sk. food-dåre, förbi i 30 km/tim så huvudhåren fladdrar. Vi är centimetrar ifrån att bli av med tår och andra viktiga kroppsliga detaljer.

När vi är på väg upp mot stadens utdragna centrum måste vi passera en cykelbana, med risk för livhanken. De cykelburna susar nämligen ner för en lång backe och vi som fotgängare dyker upp bakom en husknut eftersom stadsplaneringen ser ut sådan. Där och på flera andra ställen borde det finns en hastighetskontroll för att åtminstone få fast fartdårarna. Vi har faktiskt länge övervägt att hitta andra vägar att gå, eftersom riskerna är så stora där vi nu går. 

Möjligen kunde vi stå ut om det bara var cyklar som tog sig fram där... men motoriserade sparkcyklar, ibland med två eller tre på den smala brädan, hör också till de snabbaste på den smala banan. Inga hjälmar och inga hand-, arm- eller benskydd har förarna. Förresten är det en utrustning några av oss aningen saktfärdiga gångare också skulle behöva.

Själv går jag med käpp och det kliar ibland i hand och sinne! Nästa gång sticker jag käppen i hjulet på någon som kommer med blixtens hastighet. Fast då skulle jag känna mig moraliskt skyldig att reda upp i kaoset efteråt, kanske ringa på ambulans och slutligen hamna inför skranket i domstolen. Tur att jag har en sådan utvecklad och förfinad impulskontroll.

Många cyklister och mopedister har bestämt att de bara ska fram. Ljussignalerna uppfattas som förslag. Förbudsskyltar likaså. Valfria regler med andra ord. Diagonalt över en korsning fungerar. U-svängar, fast ekipaget då kör mot trafiken riktning, tillhör också det som anses rimligt och gångbart. Inga ringklockor hörs. Inga ger tecken vid svängar. 

Även som förare av motorfordon kan gångare och cyklister (inkluderande sparkcyklar och mopeder) ställa till det. Igår passerade an motoriserad sparkcykel tvärs över gatan framför kylaren på vår bil. Mitt ute i gatan gör han en obegriplig 90-graders sväng mot oss. Hade jag inte bromsat så snabbt hade han numera sjungit i den himmelska kören. 

Fast bilister är inga roliga medtrafikanter. 90% av bilarna har trasiga blinkers. Det ni. Stora bilar tränger sig gärna fram så små bilar måste tvärbromsa. Många förare följer inte heller fartbegränsningarna utan envisas med att 50 km/tim fortfarande gäller i staden, trots att det sedan många år skyltats för 30 eller 40 km/tim. Och fordonen svänger till synes helt oplanerat åt alla håll. Det är som att befinna sig mitt i en happening. Och där två filer går ihop till en har det blivit som en racerbana för att komma först in på den enfiliga vägen.

Vi skådar förgäves efter poliser på staden. Gående eller i målade bilar. Men nej, de håller på med annat. Jagar bovar med bultsax och kofot, kanske? Trafikregler och -normer är i fara. Efterlevnaden av det som gäller vittrar bort i allt högre hastighet! Snälla konstaplarna (ett annat ord för poliser) hjälp till att styra upp på vägar, cykel- och gångbanor! 

Objudna klippare

Ett högt stängsel ska hålla objudna "gäster" ute och låsta dörrar ska släppa in alla som har nyckel. Ändå nöjer sig somliga inte, de respekterar inte gränserna. Nyligen var stängslet som omgärdar vårt koloniområde uppklippt på flera ställen. Kanske någon som glömt sin nyckel och var desperat för att hämta rädisor och potatisar till en fransk potatissallad? Fast då skulle personen som glömt nyckeln varit utrustad med en rejäl avbitartång eller en stadig bultsax. Möjligt, men inte troligt. 

Bultsaxmarknaden är enorm. Utbudet vet inga gränser. Att behovet var så stort kunde ingen tro. Användningsområdet är ändå begränsat. Möjligen kan man klippa mördarsniglar lite bekvämt genom att slippa böja sig så långt. De flesta av oss behöver knappast klippa plåt, stängsel eller kedjor...

Kan det ha varit en turist som ville slippa att betala mer än 1200 kronor per natt på ett hotell? Och tänkt att bland dessa flera hundra små stugor finns det nog en stuga med en skön säng i och med en ljuvligt mjuk madrass som jag kan "låna"? Men så var det förstås det här med bultsaxen. Få turister åker väl land och rike runt med en sådan i bakfickan.

Alla vet att det är populärt att vara kolonist, dvs. innehavare av en kolonilott. Om längtan blir för stark kanske bultsaxarna åker fram. Vägen från brottets bana till ett hälsosamt odlarliv kan förstås börja bättre än att välja ta sig igenom ett nyuppklippt stängsel. Vanligast är nog att man har en liten balkong där växterna till slut inte får plats. Byta lägenhet eller jaga kolonilott? Valet ter sig enkelt.

Troligast är att man velat "göra ett klipp" för att komma åt dyrbara tillhörigheter. Nu förvaras sällan guld och diamanter på kolonier. Och på ett område som saknar el och rinnande vatten i stugorna är fina möbler inte att tänka på. Inte heller stora 65-tums platta TV-apparater. En liten kokplatta är förstås inte att förakta eller en fin handdriven gräsklippare. Eller var det fler bultsaxar man var ute efter? Vem vet? Tjuvarna förstås. Uppdrag granskning kunde leta upp dessa typer för att fråga vad de vill stjäla.

I vår stad har nyligen, för vilken gång i ordningen, koppartjuvar klippt av stuprör på kyrkor för att komma åt metallen. För många år sedan blev jag intervjuad i lokal-TV av samma anledning. Då hade bovarna gått runt kyrkan och ryckt eller klippt av ca 2 meter av varje stuprör. Ljudlöst kan det inte ha varit. Oljud i nattens mörker brukar väcka uppseende. Frågan blev: vad tycker du om dessa stuprörsstölder? Svar: Om dem tycker jag inte!

Sedan måste marodörerna ha burit rören till en skåpvagn eller -bil. De har lastat in och kört iväg utan att bli upptäckta? Hur är det möjligt? Hade de rånarluvor så att ingen skulle bli identifierad om de fastnade på bild? Falska skyltar på bilarna? Låtsades de vara stuprörsreparatörer om någon förbipasserande frågade?

Tydligen var dessa kopparligister på turné eftersom någon natt senare, efter att ha härjat i Örebro, hade de berövat Adventskyrkan i Hallsberg sina stuprör. Vanliga plåtrör borde i framtiden duga, åtminstone längst ner. Om de målas för att likna koppar för tjuvarna tji, nästa gång. 

Att en sådan liga klarar sig undan är obegripligt eftersom de måste vara flera som omringar en kyrka som rycker, sågar, klipper, bär och står i. Kanske kan en energisk vaktmästare hålla koll och ringa i kyrkklockorna när rören avlägsnas? Dags att inkludera stuprören i bönen: vaka över mig, Herre?Kameraövervakade stuprör lär bli framtidens melodi. Det kan i alla fall inte vara kränkande eller något som trampar på integriteten. Stuprören lär inte klaga...

En butik för lindring och helbrägdagörelse

Affären är elegant och inredningen både ljus och mestadels vit. En affär för hopp och längtan. En svensk drugstore. Ett välkomnande apotek dit människor kommer med längtan efter att slippa huvudvärk, bli feberfria eller för att få hjälp att bekämpa de svåraste av åkommor. En butik som tillhandahåller vapen väl beprövade i strid mot de värsta fiender som tänkas kan. Inget är för litet och inget är för stort, för här kämpas för lindring av småkrämpor och för nära på mirakulösa segrar mot dödliga sjukdomshot. Besökarna längtar efter räddning och helbrägdagörelse med mirakulös hjälp av piller och tinkturer.

Till besökarnas hjälp finns en hord av vitklädda experter som vet det mesta som finns att veta om mediciner, deras kemiska sammansättning och biverkningar. Det är inte ovanligt att det på större butiker finns köer och många kassor. Tålamod i änglaklass krävs i denna rörelse. Där måste personalen hantera ilska, vemod och besvikelse. Va, har receptet gått ut? Det har ingen sagt! Måste jag verkligen på ett läkarbesök för att få ett nytt recept? Varför har ni inte medicinen jag har recept på? Vad då, generica? Vad har senap med mediciner att göra? Kan ni beställa? När kommer medicinen hem? Måste jag verkligen komma hit flera gånger bara för att ni inte har det jag behöver? Äsch!

Besöken hos apoteket sker nu oftare än möten med goda vänner. Att dessa medicinuthämtarbesök (!) är så många och sker så ofta beror på att mitt hemma-apotek blivit så omfattande att det snart kan konkurrera med de kommersiella dito. 17-18 recept ligger och trängs i datorerna. Även om ambitionerna är att besöken hos apoteket ska bli så få som möjligt strular det snart och ofta.

Anledningen är att somliga recept innehåller medicin för nästan 3 månader, andra kan ha betydligt kortare intervall för uthämtning. Efter ett antal veckor, ja kanske någon månad, är det som skulle vara regelbundet uthämtande sönderslaget. Nu måste mediciner hämtas varje vecka. Ju längre tid som går desto fler blir besöken.

En annan anledning till fler besök är att somliga mediciner ibland justeras och ökar eller minskar i styrka. Nya besök behövs. Den taktfasta besöksgången byts efterhand ut mot Flamenco, dvs. att bege sig dit en gång varannan vecka blir till flera besök i veckan. Väl i butiken måste man ta en kölapp för att bli betjänad. Då syns det vilken levande miljö ett apotek är. De två öppna kassorna var nyligen upptagna av en äldre man och en gammal kvinna. När mannen var klar blev det komplicerat. Min fru får betala, sa han och pekade på damen i den andra kassan. Diskussioner om hur man överför betalning från en kassa till en annan uppstod. Krångligt blev det eftersom hon dessutom inte var klar med sina egna beställningar.

Nu började paret diskutera. Fast något helt annat. Mannen insisterade plötsligt på att hon skulle beställa en medicinvara åt honom också. Hon sa myndigt: du kan använda min! Han svarade högt: Jag vill ha en egen! Jag hoppas att beställningen inte gällde tandborstar utan något enklare som flaskor med fluor, eller något sådant. Kvinnans linje vann!

Själv försöker jag räkna ut vad som måste hämtas nästa gång. Det blir nämligen allt krångligare att hålla ordning på när mediciner ska hämtas ut. Plötsligt finns det bara 3 tabletter kvar i en burk. Och receptet har gått ut. På min dialysavdelning har man sagt att var 6:e vecka kan vi beställa nya recept och justera medicinerna. Jag börjar tro att jag behöver en assistent för att sköta mediciner, recpt och apotek. Kanska AI kan ordna upp oredan åt mig...?

Vad gör Svenska kyrkan för de kriminellt exploaterade barnen?

 I den öppna. mångfaldiga och inkluderande Svenska kyrkan är det alldeles för mycket där förbud ansös lösa problem. Senaste förslaget till förbud handlar om att fäder inte ska få överlämna döttrar i vigselgudstjänsten. Att det finns patriarkala tolkningar av brudöverlämning, en far som haft makten över dottern låter nu uppgiften gå vidare till den blivande mannen, men även andra möjligheter finns. En nära anhörig, far, mor, syskon etc., beledsagar, följer, en dotter eller syster in till en livsavgörande händelse, vigseln. Denna amerikanisering, inspirerad av populära filmer, kan utan förbud säkert motarbetas av förklarande och pedagogiska präster vid vigselsamtalen.

Svenska kyrkan har länge försökt lyfta barnperspektiv i sin verksamhet och vid sina beslut på olika nivåer. En av de allra allvarligaste barnfrågorna är den organiserade brottslighetens rekrytering och missbruk av barn som utförare av allehanda brott, även av de yttersta och oåterkalleliga - morden! 

Polisen berättar om riskerna för barn och unga som dras och lockas in i de kriminella nätverken. Själva rekryteringen är ett brott! Risken är överhängande för dessa barns sociala och mentala hälsa. Brottsförebyggande rådet skriver så här på sin hemsida: "

Barn i 12–15-årsåldern rekryteras till kriminella nätverk av andra unga som ofta är 15–20 år. Rekryteringen kan gå snabbt, ibland på mindre än en dag. För de kriminella nätverken är nyrekryteringen ett sätt att bygga ut distributionskedjor för narkotika i närområdet. Det är svårt för ett barn att lämna ett kriminellt nätverk, men ibland uppstår tillfällen till avhopp när barnets rekryterare lämnar landet eller hamnar i fängelse och därmed inte kan övervaka barnet på samma sätt. Det visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå."

Var är då kyrkans initiativ till att ingripa och bekämpa detta missbruk av barn och unga i vårt samhälle? Vad görs för att stötta de drabbade familjerna?  Vem samlar de interreligiösa krafterna till gemensam kamp mot de samhällsomstörtande och destruktiva kriminella krafterna som, utan respekt för sårbara unga eller för hälsa, liv och egendom, bara rullar på?

Vem skriver ett uppfodrande biskopsbrev om dessa frågor? Vem stöttar församlingarna i de aktuella områdena så att de kan göra något meningsfullt för att bryta den onda cirkeln där barn dras in och görs till brottslingar och mördare? Hjälper några inom Svenska kyrkan till för att avgifta de exploaterade barnen? 

En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva!

Krismedvetandet i Svenska kyrkan är lågt, åtminstone om vi ska tro frågorna som diskuteras. Prioritering nummer 1 verkar vara att hålla kvar så många som möjligt av de betalande medlemmarna (s.k. kyrkotillhöriga). Samtidigt oroas färre av det vikande gudstjänstdeltagandet, särskilt vad gäller kyrkans huvudgudstjänster, dvs söndagens högmässa.

Glädjen över hyfsade konfirmandsiffror är inte svår att förstå. Därtill upprymdheten över att kyrkan lyckas behålla många av de konfirmerade som unga ledare. Men om dessa framgångar inte leder till nya deltagare i gudstjänsten - då fortsätter den sorgliga kräftgången. En kyrka utan gudstjänstfirare kan inte leva. Den kan finnas, som organisation eller som ett skal, men inte leva!

Nu har Svenska kyrkan genom sin storpastoratreform hamnat i läget (enligt kyrkoordningen, förkortad KO)att det räcker med en huvudgudstjänst i ett pastorat. Så här lyder formuleringen i Kap 17 och § 3: "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska en huvudgudstjänst i form av den allmänna gudstjänsten firas alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat." Hmmm. Varför församlingarna i ett pastorat ska vara undantagna från firandet av huvudgudstjänster är obegripligt. Texten innebär att det är fritt fram att svälta bort lokala gudstjänstgemenskaper. Lokala kyrkor kan läggas i träda eller i malpåse.

Paragraf 3 rimmar illa med inledningen till detta gudstjänstkapitel i KO. Vad sägs om följande stycke? "Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag." Vad händer då på de platser där söndagens gudstjänster inträffar sällan och oregelbundet?

Inledningen har mer att säga: "Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta i gudstjänsten och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Kyrkorådet, församlingsrådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Prästen, kyrkomusikern, kyrkvärdarna och den gudstjänstfirande församlingen gestaltar tillsammans varje enskild gudstjänst." En gåva och uppgift som ska ske söndagligen hackas på en del ställen sönder och istället hänvisas till en oftast större kyrka mera centralt belägen. Den lokala gemenskapen undandras möjligheten att fortsätta trots att man där ofta tidigare kunnat fira söndagliga gudstjänster.

Den starka inledningen till Kap 17 avslutas: "I gudstjänsten får tron näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång. De som firar gudstjänst sänds ut för att i vardagen vittna om evangelium och göra kärlekens gärningar, till mission och diakoni..."

Kyrkan har alltså lyckats konstruera en apparat som kan fortsätta rulla på oavsett om antalet gudstjänstfirare snabbt minskar och platserna där firandet sker blir allt färre. Det innebär att redan idag är kyrkan på god väg att bli andligt astmatisk. Dess medlemmar har svårt att söndagligen syresättas, förvandlas och sändas ut att vara Guds efterföljare och vittnen. Denna minskning ser allt mer ut som ett självspelande piano. Dags att fundera och diskutera hur fler människor kan bli aktiva och deltagande gudstjänstfirare!

Inget vigseltvång i Svenska kyrkan

I Nerikes Allehanda pågår en insändarkampanj för att brännmärka en kyrkoherde på landsbygden som kärlekslös för att han inte viger samkönat. Flera av insändarna har dessutom varit anonyma. Det är som om man har ett förstoringsglas som fokuserar på en enda punkt och låter den bli tolkningsnyckel för helheten. Slutsatsen blir att den som inte viger samkönat därmed demonstrerar kärlekslöshet och vägrar att välkomna alla, särskilt hbtqui+ i församlingen.

Så här står i en av insändarna: "Extra illa, i just detta fall, eftersom en av de HBTQI-skeptiska prästerna är kyrkoherde. Det är hans uppgift att se till att alla känner sig välkomna i församlingen. Det låter enkelt och självklart men om denne är obekväm med en viss grupp, exempelvis HBTQI-personer, blir dessa individer exkluderande.

"Jag avskyr er sexualitet men ok, jag får väl fixa en präst som kan tänka sig viga er trots allt", skulle kyrkoherden givetvis aldrig säga men det är ju den signal han sänder. Och läsning/predikan kring "Kärlekens lov" (1 Kor 4-13), som ju slutar "Men nu består tro hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken" ekar bara tomt då detta budskap inte omfattar alla som bor och verkar i Viby församling. Tråkigt och oacceptabelt!"

Här fantiseras först kyrkoherdens inställning fram och sedan kritiserar insändaren vad kyrkoherden framfantiserat menar och tänker. Varför skulle han ha åsikter om personernas sexualitet? Argumentet kärlekslöshet används för att få församlingen att ge sig på sin kyrkoherde. Det gäller att tvinga alla präster till att ha samma inställning oavsett om det i just den församlingen blir aktuellt att viga samkönade eller inte. Den enskilde prästens inställning, oavsett motiv och teologi, ska utmålas som kärlekslös för att i förlängningen förbjudas. 

Både prästen som kallar in andra vigselförrättare och församlingen kan vara accepterande och inkluderande vad gäller tillhörighet och delaktighet även om någon annan städslas för att viga. I botten kan det finnas en längtan att få slippa agera statlig myndighet genom att sköta det legala kring vigslar. Kyrkan borde be för par och välsigna och staten och kommunerna sköta myndighetsutövningen.

I Svenska kyrkan råder än så länge inget vigseltvång. Präster kan säga nej till att viga personer som t.ex. inte vill ha vare sig psalmer eller böner i en vigsel. Det går fortfarande att säga nej till att viga frånskilda. Extra tydligt blir dilemmat när en person efter flera skilsmässor fortfarande vill stå i kyrkan och lova att älska sin maka/make "tills döden skiljer oss åt". Sammantaget betyder det att kyrkan inte ålägger präster ett vigseltvång, utan de har rätt att avstå från att viga. I en hel del fall erbjuder församlingar ändå någon annan vigselförrättare.

 

Högmässan en dialog, inte punkter i ett program

Vad tänker vi om det som vi deltar i och är med om? Den som går på en teaterföreställning har en idé om vad de ska vara med om. Något gestaltas levande på scen och ska upplevas och tas emot. Men hela processen innan föreställningen blev till ägnas nog inte så många tankar just då. Det sker liksom i det fördolda även om det är känt hur det brukar gå till.

Vad tänker de som firar gudstjänst om det de deltar i och är med om? Om de alls reflekterar över vad en gudstjänst är så liknar förväntningarna förmodligen ganska mycket det som händer på en teater. Något ska hända och gestaltas och de som är där ska delta, uppleva och ta emot. 

En bok som betytt en hel del för hur gudstjänsten uppfattats och gestaltas är Per-Olof Sjögren och hans bok Kyrkans lovsång, ett kompendium i liturgik. I den berättar han om den kristna kyrkans gudstjänströtter i templet och synagogans gudstjänster, om tidegärden och den söndagliga gudstjänsten inom kristenheten. Han citerar Justinus Martyrens Apologi från 140-talet och kursiverar det vi enkelt fortfarande kan känna igen av gudstjänsten ordning : "På den dag, som kallas söndag, kommer alla som bor i städerna och på landsbygden tillsammans, och apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan föreläsaren slutat, tar biskopen (vid denna tid närmast = kyrkoherden) till orda för att undervisa och ana till efterföljd av de goda föredömen, som blivit framställda. Därefter stiger alla gemensamt upp, och man håller bön, och, såsom jag sagt, frambär man, när bönen är slut, bröd ,och vin och vatten. Biskopen ber och gör tacksägelse, så mycket han förmår, och hela folket instämmer däri med Amen. Man utdelar till var och en hans del av eukaristien, och det bäres av diakonerna till dem som icke är närvarande...." 

Gudstjänstens beståndsdelar är idag i stort desamma. Mönstret är uråldrigt och gemensamt för den kristna kyrkan. Per-Olof Sjögren betonar inte särskilt gudstjänstens dialogiska karaktär även om mötet med Gud genomströmmar mässan. Carl Henrik Martling har på ett mycket tydligare sätt betonat gudstjänsten karaktär av dialog mellan den enskilde och församlingen å ena sida och Gud å den andra. Inta bara som läsandet av repliker i ett manus utan som ett verkligt skeende. Det är nödvändigt, menade Martling, att höra även med ögat vid sidan av örat.

I boken Möte mellan två, om högmässans dubbla enhet, lyfter Martling fram den dialogiska karaktären på högmässan. Det är en händelse med de deltagande mer än något som bara sker för dem. Om detta har jag i ett tidigare inlägg på stillsam (Hur blir man delaktig i en gudstjänst) skrivit: "I den dialogiska gudstjänsten är församlingen, alla, indragna i skeendet. Det är inte prästens, eller några få aktörers, gudstjänst. Tillsammans och gemensamt gestaltar man liturgin som C-H Martling ofta framställt som ett möte, ett samtal, en interaktion mellan församlingen och Gud. I församlingen bekänner man och får Guds förlåtande gensvar: avlösningen. Med världen ropar vi vårt Kyrie och med änglarna står vi runt Guds tron och sjunger vår stora lovsång. Guds ord bärs fram till alla och var och en av oss stämmer in i tacksägelsen: Gud vi tackar Dig! Evangeliet läses mitt i kyrkan som ett tecken på att det är församlingen som tar emot det glada budskapet och bär det vidare. Med orden Lovad vare Du, Kristus tar församlingen emot det heliga evangeliet i sina hjärtan."

Om det aktiva deltagande i högmässans dialog med Gud Fadern, Sonen och den Helige Ande blir tydlig förvandlas gudstjänsten från rader av punkter på ett program som skall genomföras till ett samtal som griper tag i mig, i oss, och utvecklar relationen och i grunden påverkar och förvandlar oss!

Turismen bygger inte infrastruktur

Turism diskuteras i olika sammanhang. De överlupna turistmålen ute i världen börjar protestera mot vad som ser ut som en rovdrift. I vårt svenska hörn av tillvaron höjs röster för att införa en turistskatt. Det handlar inte om att gräva ner en skatt som turister kan ägna sommarmånaderna åt att leta efter (ingen dum idé egentligen), utan om ett tillskott från skattesystemet för att bistå platser där turismen är överväldigande stor.

Att både Stockholm och Göteborg skulle gynnas av en sådan skatt har ingen av de mindre turistorterna tänkt på. I dessa städer är turismen gränslöst stor. Eller besöksnäringen som turismen kallas på årsbasis. Visst genererar alla som kommer till en populär plats intäkter på dessa orter, men inkomsterna hjälper inte till att bygga infrastruktur som vägnät, sjukvård, renhållning och underhåll m.m. De som skaffar sig sommar- eller vinterboende på sådana platser, när upphör de att vara turister? De nyttjar de samhälleliga tjänsterna på orten utan att bistå med skatt för allt vad de behöver. Så vad alla besökare kallas, t.ex. sommargotlänningar, baddjävlar eller konferensdeltagare
spelar egentligen ingen roll. Inte heller om de bara besöker Open Art i Örebro några dagar eller tänker ligga på en badstrand på västkusten under några veckor.

Att sjukvården i Visby eller i Mölle behöver vara dimensionerad för sommarinvasioner är ställt utom alla tvivel. Turismen bygger inte infrastrukturen som den behöver, tar för givet och förväntar. Ska de fastboende innevånarna verkligen behöva bekosta allt det besöksnäringen genererar och kräver? Nej, där borde det finnas stödfinansiering från staten! Om det ska kallas skatt eller avgift eller bidrag gör väl egentligen detsamma. Att hjälp behövs är jag övertygad om!

De som reser besöker ibland även kyrkorna. Oftast när inget kyrkligt eller kristet pågår utöver vad byggnaden med inventarier lyckas förmedla. Men även ett och annat gudstjänstbesök bistår turister och besökare med. Det finns förstås en annan form av turistkyrklighet och det är de människor som inte vill binda sig vid en kyrka utan växlar mellan flera. Vandrare kanske kunde ringa in denna typ av besökare. De tar till sig lite här och hämtar lite uppbyggelse där, men vill inte inordnas i en lokal stadigvarande gudstjänstgemenskap.

Att Svenska kyrka håller sina gudstjänstrum extra öppna för besök under sommartid, inte sällan med guider och fika. är utmärkt. Men även under semestertider är öppenheten inte bara till för tillresande turister utan för de fastboende, den ordinarie församlingen, vars andliga hem den lokala kyrkan är. Men visst vet jag att det finns kyrkor som nästan behöver vakter för att okänsliga turister inte ska knalla runt i kyrkan under en högmässa, någon begravning eller ett dop. Trycket kan vara extremt stort t.ex. i domkyrkorna i Uppsala eller Visby.

Individualismen har gjort de flesta av kyrkans medlemmar än mer hemlösa och arvlösa. De är fortfarande, om än med allt svagare band, tillhöriga. De blir avlägsna understödjare som betalar sin kyrkliga turistavgift men som avstår från arvet av gemenskap i tro. gudstjänstfirande, bön, lovsång och annat som bär även i svåra tider.

Ansvar och underlåtenhet

Att utkräva ansvar visar sig igen betyda att den högste chefen bör avgå. Det blev fallet för Secret Service chefen Kimberley Cheatle som efter attentatet mot Donald Trump fick stå till svars för folkets på fältet misstag. Kritikstormen fällde henne.

I Sverige händer det inte så ofta även om kritikstormar fortfarande gärna utmynnar i avgångskrav mot ministrar eller myndighetschefer. Längre ner i statliga, regionala och kommunala hierarkier krävs det näst intill brottslighet för att någon, ansvarig högsta chef eller lägre tjänstemän, ska lyfta sin hatt och gå vidare någon annan stans.

På våra breddgrader har utvecklats ett system där någon som brister i ansvar, förmåga eller ledarskap blir rikligt belönad genom saftiga avgångsvederlag. I flera fall har det betytt att man ganska snart blivit anställd på nytt i liknande sammanhang. I Svenska kyrkan är de godtrogna politikerna sällan så framsynta att man skriver in en minskning, eller ett upphörande av avgångsvederlaget, om och när vederbörande får en ny tjänst. Därmed kan de utköpta i många fall bli dubbelt ersatta. Så berikar man sig på det gemensammas bekostnad. Illa!

Fenomenet gällande kyrkoherdar berördes av Johan Blix i en debattartikel i Kyrkans tidning (15/5 2020). Han skrev då: "Varför förekommer utköpen, av framför allt kyrkoherdar? Varför blir de inte i stället uppsagda?  Svaret är att det kan vara svårt att bevisa att det föreligger saklig grund för uppsägning och att en process i Arbetsdomstolen kan dra ut länge på tiden, det kostar pengar och mental kraft. Och så förstås detta att den enskilda församlingen är arbetsgivare och att det oftast inte finns möjlighet till omplacering i församlingen."

Att stå till svars och att ta ansvar behöver inte vara samma sak. Men att ta sitt ansvar borde innebära att människor rakryggat medger när något blev fel och gick galet, inte blev som det var tänkt, och tar konsekvenserna av agerandet eller underlåtenheten.

Det påminner mig om att i Katolska kyrkan bekänner man i sin syndabekännelse även sin underlåtenhet. Vi i Svenska kyrkan tycks ha svårt att erkänna att det vi inte gjort, låtit bli eller glömt, kunnat drabba medmänniskor och oss själva. Varför underlåter vi att bekänna det?

Att locka präster med en kär nalle

Att försöka styra rekryteringen till tjänster är ett vanskligt åtagande. Många har försökt genom att anlita "professionella" rekryteringsfirmor. I Svenska kyrkan förkommer det att firmor utan särskild koppling eller förståelse för Svenska kyrkans särart som trossamfund får huvudansvaret för att sålla ut lämpliga kandidater t.ex. till lediga prästtjänster. Kombinationen är inte alltid särskilt lyckad.

Vem som bestämmer i en rekrytering har blivit ett aktuellt debattämne. Tydligt är att det finns många förtroendevalda som inte tycker att en kyrkoherde själv ska få bygga sitt team utan att det ska vara kyrkorådets process och beslut. I ett storpastorat blir det verkligen profilerande beslut ovanför den lokala församlingen. Vad som då händer med lokal teologisk och liturgisk profil är enkelt att räkna ut...

Församlingar kan på eget bevåg genom utlysning och annons anstränga sig för locka människor att söka lediga tjänster. De flesta inom kyrkan har väl hört om församlingen som sockrade sin annons om prästtjänsten med påståendet att det var långt till stiftsstaden och domkapitlet! Annonstexter är både roande och oroande. Inte för att några få kryddade rader kan utläsas som teologiska texter så kan de ändå avslöja vad som bedöms vara profilerande och extra viktigt i ett pastorat eller i en församling.

Fortfarande är det därför fängslande att läsa platsannonserna i Kyrkans tidning (här avses nr 29/30 2024) med lupp. Ett och annat fångar verkligen uppmärksamheten. Näsets pastorat ställer frågan: "Slår ditt hjärta för Gud och människor? Vill du till en plats som myllrar av verksamhet?"  Vad nu inledningsfrasen betyder. Kanske att man ska ha en välförankrad tro och förhoppningsvis ett engagemang för dem man möter. Myllrande verksamhet är förstås inte alltid detsamma som att en församling gör vad den ska av gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Den som läser vidare får därefter veta att "Tjänsten omfattar gudstjänster, konfirmander, kyrkliga handlingar, ledning av ideella medarbetare m.m."

Boden lockar med ikryssade påståenden och bredvid rutan som saknar ett kryss står det: präst. De andra förbockade alternativen lyder: Kyrka mitt i stan, Kompetenta kollegor, Fantastisk församling, Naturupplevelser, Massor av musik. Kollegors kompetens och församlingens kvalitéer lockar till frågor om vad som egentligen avses. Och de garanterade naturupplevelserna ska förmodligen avse möjligheter på fritiden.  

Göteborgs domkyrkopastorat vill fånga uppmärksamheten genom en annan sökfras: "Vi söker en präst som är öppen för oväntade möten!" Min gissning är att mitt i Göteborg kan man inte undvika oväntade möten, så det är bra om församlingen kan hitta någon som gillar läget. Beskrivningen av den miljön ser ut så här: "Här hos oss korsas vägarna för göteborgare, turister, musikälskare, kameler och biskopar." Kopplingen mellan kameler och biskopar, hur ser den ut? Är det en antydan om att de "silar mygg och sväljer kameler" i stiftet? Vem vet?

Vad tycks om Nykvarn som har en självbild som slår det mesta. Hybris tänker säkert några som läser hur man skriver för att rekrytera en kyrkoherde: "30 minuter från Stockholm. Tre kyrkor, ett eget kafé och 100% glädje.

Vi har utsett oss själva till "Bästa församlingen i Sverige" sju år i rad! Vill du bli vår nya kyrkoherde?" Hur då bäst? I besökare och deltagare? I kollektresultat? I klang och jubel? Bäst i gemenskap? I mission? Diakoni? I udda annonser?

Bollnäs pastorat testar följande: "Vi söker en kreativ komminister  som vill vara med och utveckla gudstjänstlivet i livfulla och gemytliga församlingar, mitt i natursköna Hälsingland". Det där med att utveckla gudstjänstlivet kan betyda vad som helst. Handboken ger det mönster som ska följas, ja, numera blir det svårt att staka sig vid innantilläsningen och i bara farten säga några egna ord (passande och fromma) i bara farten. Det har biskopen på Gotland fått sig till livs.  Att det är livfullt och gemytligt låter spännande eftersom orden delvis borde kollidera. Vid livfulla sammanträden, gudstjänster etc. kan trevligheten och gemytet stå i vägen för det som är livfullt viktigt och nödvändigt.

I Sundbyberg annonserar man med en bild på nallar klädda som ett brudpar. Rubriken lyder: "Nalle är kär". Texten fortsätter: "Nalle är kär och kärleken är besvarad, det är dags för vigsel i Sundbybergs kyrka. En skolklass har satt sig tillrätta i bänkarna för att lära sig om kristna traditioner". Därefter förklaras i texten att uppgiften i tjänsten bl. a. handlar om mötesplats skola-kyrka. Visst är det en betydande skillnad mellan människofiskare och nallevigare? Tjänsten är benämnd Barn- och familjepräst. Ja, ja, några läsare som behöver en ny tjänst lockas säkert av dessa udda formuleringar. 

Ombytlighet och tillhörighet

Åren går och det är svårt att förstå att vår lilla familj en gång såg ut så här! En grubblande teolog med rynkor i pannan, en engagerad feminist och yrkesarbetande. Därtill en son där livet lekte så gott som hela tiden.

Som en röd tråd genom livet för oss alla går den kristna tron. Jag växte upp som metodist. Vårt samfund var så litet så det nästan inte fanns, ändå hade man massor av kapell på Gotland. Maggan hade sin uppväxt inom Örebromissionen, en gren på det baptistiska trädet.

Nu och då stöter vi på gamla bekanta och vänner som har liknande bakgrund som vi. Inte så sällan har deras liv fört dem bort från kyrka, församling och tro. Andra har sökt sig till andra kyrkor, flera har landat i den katolska kyrkan. Den typen av rörlighet var nästan otänkbar när jag växte upp. Tillhörigheterna var stabila och sågs som permanenta.

Även i det politiska landskapet fanns partibyten inte på kartan. Ideologierna var starka och den identitet som gavs genom olika tillhörigheter sågs inte som utbytbara. Istället var de starkt identitetsgivande. I min familj gällde Folkpartiet, alltså växte jag upp som en liberal ung människa. Inte så egendomligt eftersom det s.k. frisinnet, de som räknades till frikyrkorörelsen, fortfarande var rejält starka och hade sin hemvist hos liberalerna. Nu för tiden är det tveksamt vilken roll frisinnet har även inom Kristdemokraterna.

Ibland hörde man i min ungdom talas om väljare som missnöjesröstade på något annat parti än det de tillhörde, men själva tillhörigheten byttes inte ut. Även de som inte var partianslutna definierade sig ofta utifrån politisk ideologi. På den punkten behövdes aldrig särskilda funderingar inom Svenska kyrkan som tillät dubbelanslutning, man kunde vara både frikyrklig och tillhöra "statskyrkan". Därmed blev det suddigt med identifieringen, vad var man egentligen? Fast lojaliteten låg hos de flesta frikyrkliga alltid i det egna frikyrkosamfundet. Eventuellt engagemang i Svenska kyrkan var till för att säkra det kristna i en, som man uppfatta det, profilsvag kyrka.

Att vi lever i ett spännande tidevarv är odiskutabelt. Den medlemsmässigt minskande Svenska kyrkan retirerar statistiskt på många områden. Särskilt allvarligt är det vikande gudstjänstdeltagandet och -firandet. När den länken börjar brista här och var, mässan upphör att vara ett levande centrum i en levande gemenskap, så är det ett gemensamt problem och lidande. När människor flyr sin kyrka, vad göra? När tillhörighet och tro inte längre är ett och detsamma, vad händer då? Modernitet kan knappast vara svaret. Tillbaka till källorna verkar vara den enda vägen framåt!

Översvämning med perspektiv

Aningen vidskeplig blir jag ibland. Som när jag nyligen här på bloggen återgav ett inlägg från 2009 på En koloni i vått och torrt om när vår dåvarande kolonilott översvämmades. Kanske skulle det inlägget inte ha återgivits. Inte för att jag egentligen tror att bloggen stillsam påverkar väderleksförhållanden. Men, i alla fall, som det heter. Historien återupprepade sig, nu på vår nya lott.

Natten till igår visade sig nämligen rymma åtskilliga millilitrar. De flesta av dem tycks ha landat på vår nuvarande kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som tur var hade vi skördat potatisen och vitlöken. Så de grödorna slapp drunkna. Annat fick bada och anpassa sig till ett vattendränkt liv. Nya frågor dök upp. Hur länge klarar sig en dränkt och sank gräsmatta? Repar sig rabarbern efter sitt långa bad? Persiljan? Dillen? Krusbären? Dags att överväga ris?

Vi har sällskap. Av många med liknande problem. Vår koloniförening skriver i ett brev till oss i skyfallens tider: "Vi är i alla fall inte ensamma om att ha mycket vatten på våra lotter efter regnen. I Facebook-gruppen "Kolonilottsliv" kan man läsa om vattendränkta lotter i Huskvarna, Västerås, Linköping, på Västkusten, i Södertälje, Ulricehamn mm. Och det är inte lätt att göra något åt det hela när marken är mättad med vatten."

Sedan slår insikten oss: hur är det med våra försäkringar? Täcker de något mer än byggnader med innehåll? Vi blev förstås påminda om att teckna en försäkring när vi skaffade vår kolonilott. Och såg till att ha en sådan om det värsta skulle hända. De som får sina egnahem översvämmade har det inte roligt, sina försäkringar till trots. Så mycket och svårersatt kan bli förstört och renovering och upprustning bli krävande.

Många som är nya i Sverige har sällan prioriterat att skaffa försäkringar. Det uppdagas ofta när ett hem förstörts av brand eller vatten. Då står dessa våra medmänniskor utan det skydd som till en del kan täcka förlusterna. Ekonomisk katastrof kan det bli, även mitt i välfärden. Vad är då vår koloniala plaskdamm? I jämförelse?

Inget hindrar att tankarna simmar vidare. Vi kommer undan lindrigt. Andra händelser ger perspektiv. T. Ex. till den största översvämningskatastrofen i modern tid. Den som hände i Kina då floderna Huanghe, Yangtze och Huai svämmade över och då det uppskattades att 2 till 4 miljoner människor fick sätta livet till. Men även i våra dagar svämmar det över. Pakistan är särskilt drabbat. Vid något tillfälle påverkade översvämningarna över 30 miljoner människor! Där hjälpte knappast några hyfsat vattentäta försäkringssystem de utsatta. De fick nog trots statliga och andra hjälpinsatser i stort sett klara sig själva. 

Vad som hotar världen framöver när havens stiger som en följd av klimatkriserna är än så länge höljt i dunkel. Vi förtränger eller bryr oss inte, inte än. Glömsk om de farorna, ja, om än världen imorgon skulle gå under, planterar vi idag vårt äppelträd (yttrandet tillskrivs ibland Luther). Fast, ja, visst ja.. Vi i vår lilla obetydliga lokala bubbla måste vänta. Nu står det mesta under vatten. Inga bra dagar att plantera... Vi går och köper glass istället.

Två repliker

Uppsnappat samtal:

- Du, jag har inte sett någon mal på länge...

- Va? Har du inte varit normal på länge??

Elake Måns for president?

23 januari 2018 oroade Trump både vår katt, Sixten, the cat, och hans människa. Sixten skrev på sin blogg med ofullbordade meningar. Så den som vill läsa vad som tänktes då för 6 år sedan får kanske anstränga sig. Nu är i alla fall Trump rejält aktuell igen. Förskräckligt och bedrövligt med skjutvapnen i USA som använts på nytt för att mörda och skada.

Så här tänkte vi då. För 6 år sedan:

Här har det diskuterats. I mer än ett år. Om presidenter i USA. Människan läser amerikanska tidningar. Förklarar att redan Pelle Svanslös. Reste till Amerikatt. Ju mer jag hör om landet långt borta. Förstår jag. Att det mesta där. Är obegripligt. För en enkel katt. En sådan som jag. Eller mig. Vad det nu kan heta.

Men det dröjde inte länge. Innan jag kunde placera. Den där nyvalde presidenten. Människan läste. Jag gjorde detsamma. Vi diskuterade. Hur han var. Burdus. Fräck. Osaklig. Opålitlig. Han härmade utsatta. Och hotade folk. Skulle sätta en annan kandidat i fängelse. Bygga en mur. För att hindra kontakter. Över en gräns. Sänka skatten. För de rikaste. Riva ner ett begynnande sjukvårdssystem. Påstå att han själv. Var smartast. Ett geni. De kallade honom Trump. Fake news. Absolut. Måns heter han. Jag är övertygad. Sedan länge. Har jag hävdat detta. Helt säker. Det är klart som korvspad! Elake Måns. Har blivit president. I Amerikatt.

Han som kunde reta. Ja, mobba Pelle. Med en sång. Vid en vårkonsert:

Har ni sett på katten,
som inte har nån svans?
Ynkligare kisse
väl aldrig nånsin fanns!
Vi har fina, långa svansar.
Därför glada nu vi dansar,
men Svanslös han får inte
bli med uti vår dans...

Men jag som läst Pelle Svanslös. Vet att Måns inte klarar sig. I längden. Fast man kan undra. Hur mycket han hinner ställa till. Med...

Strandnära sjötomt på kolonin

Här något om hur kolonisten klarade sig förra gången, dvs år 2009. Strapatser tornade upp sig och det krävdes kraftsamling, mod och uthållighet. Så här kunde det gå till:

För mig som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Med hjälp av förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannarna minskat. Man kan faktiskt inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto! Omdelbart! Bums!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Men insatsen kom av sig på något vis. Nu har de varit avlägsnade i månader och förbipasserande har startat en gissningstävlan. Kommer det någonsin att hända något mera genomgripande där? Visst måste man ersätta de gamla plankorna?  Grannarna spekulerar intresserat. Ett färdigbyggt trästaket som levereras i sektioner? Bara att slå ner i backen. En minimal stenmur? En ny häck? Något av betong? 

Snart flyr ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Inte på ett välskött koloniområde. Vem sätter ner foten? Vem undervisar om saltets inverkan på ogräs? Kan kokande vatten fungera? Frågorna är många och svaren kan man söka i otaliga hyllmetrar om trädgårdsskötsel. De är snart lika många som böckerna om föda och matlagning. Se där, ännu ett ställe där man kan gräva!

Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått uppleva vilken kraft vatten har. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Ris kanske kunde bli en ny basgröda här? Men det blev bedrövelse. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

De som leder koloniarbetet smider planer för att översvämningen inte ska upprepa sig. Men de vet också att berätta skrönor om den lerbank på vilken området är grundat. Och nog minns du väl när han skulle spetta upp et hål för en stolpe. Han körde ner spettet i backen med kraft och det sa bara schlurrp och så försvann spettet för alltid ner i leran. Så snopen han blev, säger de och skrattar hejdlöst.

Belöningen efter timmar av flit är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln. En och annan kolonist vandrar förbi för att se hur det går för vänner och grannar. Och har de tur blir det en extra kopp kaffe och en liten pratstund.

Liksom hand och fot hos människan endast utgöra olika delar af hennes kropp, utgöra de skilda lotterna endast delar af koloniträdgården i dess helhet. För att kroppen skall fungera ordentligt, växa till i styrka och skönhet, måste dess olika lemmar och organ arbeta i samdräkt, och så måste också de olika lottägarne göra för att se sin koloniträdgård gå framåt i skönhet och alstring. Koloniträdgården. s. 29-30

 

 

Kolonialism - en rörelse för odlare?

Nu är det juli månad, semestermånad. I radio rullas repriser för fullt. Här en repris från min mindre lyckade blogg: En koloni i vått och torrt. Kan kanske förnöja något lite...?

För drygt tio år sedan, och lite till, köpte vi en kolonilott på Alnängarna i Örebro. Som nybörjare fick vi pröva på allt möjligt och lära oss det ena och det andra. Då började jag skriva om den erfarenheten. Delar av dessa små stycken hamnade sedan i koloniföreningens 100-årsskrift. Om någon känner igen sig kan det bero på det. Eller på att man själv gjort liknande erfarenheter och blivit en fullfjädrad kolonist...

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man delade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande äger rum i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här på vår lott krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle buskarna genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt. Andra kolonister ler medlidsamt. För länge sedan har de gjort likadant. Innan de blev vana.

Säckvis med risiga grenar måste dessutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig totalt. Man får understundom också uppleva en rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket utstirrad och glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har. Växtdelar har dessutom en egen avdelning där det är strängt förbjudet att slänga onaturliga föremål.

Förundrat betraktar jag med mitt ringa trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Åter till lotten. Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Det är bara att ta fram spaden. Senare blir det till att falla på knä vid rabatterna. Ska de verkligen vara så många? Och måste man ha flera sorters blommor? Vad är det för fel på krokus? Ja, annat än att den blommar över tidigt på säsongen. Kanske några granna perenner måste inhandlas? Snart kommer vänliga grannar och erbjuder en tova av det ena och en tuva av det andra. Grannsämjan frodas tydligen också.

Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? När man ser sig omkring finns det många sätt att hantera sin lilla byggnad. Där på området finns husen som kunde prytt sin plats som villa i ett nybyggt område. Välplanerat, elegant och lättskött. Där finns de traditionellt röda stugorna med vita knutar. Snickarglädjen vet på många håll inga gränser. Utsirade verandor, räcken, trappsteg smyckar dessa klassiska juveler. Sedan upptäcker man husen som åldrats med skönhet. Där finns lite flagnad färg likt rynkor i ett vackert gammalt ansikte. Sin mognad bär de med stolthet.

Någon enstaka stuga har slutat hoppas på en ljusnande framtid. De lutar betänkligt av ålderströtthet eller har liksom sjunkit in i omgivning och blivit ett med sin bakgrund. Där väntar de, knappast urskiljbara, mellan syrenbersåer, prunkande ogräs och obeskurna fruktträd. 

Och stugan vår? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Det kommer väl en morgondag med nya ambitioner. Mot latmasken finns det inte så mycket som hjälper. För tillfället får detta ”dockhus” långsamt åldras. Själv har jag för tillfället en annan längtan. Ty hängmattan hägrar!