Straff eller sociala åtgärder?

Kriminalpolitiken tycks vara ett av de verktyg politikerna vill använda för att trycka tillbaka gängens systempåverkande ( läs samhällsfarliga) verksamhet. Längre straff för gängkriminella och mindre mängdrabatt. Ungefär som i gamla Konsum, den som handlat mycket får återbäring. I rättssystemet får den som varit ihärdig i sin brottslighet också procent, men i det fallet avdragen på straffets längd.

I USA lär människor kunna dömas till flera livstidsstraff att avtjänas i följd. Brottens straffvärde plussas helt enkelt bara samman. Straff väger mycket tyngre än tanken på, drömmen om, att kunna rehabilitera de kriminella. 

Inte för att så många av oss varit med i kriminella gäng, men gäng och kompisgrupper vet vi ungefär hur de fungerar. De kriminella har oerhört mycket strängare regler än de som samhället lägger på oss. Där bestraffas bristande lojalitet i tanke, tal och handling. I vänkretsarna infinner sig lojalitet och sammanhållning utan sanktioner. Det går att få det eventuellt positiva i kriminalitetens gäng i andra sammanhang. Där borde samhället sätta in mer resurser och civilsamhället borde våga ta tag i problemen. Det blir förmodligen långt effektivare än nya och större fängelser.

Den sociala bekämpningen av gängens skadeverkningar och utbredning - vilka utredningar behandlar det?

Gör människor till socialt ansvarstagande personer istället för till gängkriminella. Ett slags släpp fångarna loss - innan de spärrats in!

För en generösare invandringspolitik!

 För stillsams läsare är det tur att det inte skrivs texter varje dag. Redan nu spretar ämnesvalen rejält, Tomgång går det inte på, så ofta. Skulle orden bara rinna fram bleve (!) det alltför mycket. Visserligen skall här rymmas högt och lågt, angeläget och mindre engagerande, allmänt och mera personligt. Redan som ledarskribent i Kyrkans tidning fick jag rådet att förhålla mig riktigt fri till ämnesvalen: blanda de stora ämnena med personliga reflektioner.

Dagens reflektion: Sverige har råd och borde därför också ha vilja att vara generösa mot fler av världens flyktingar. Sverige borde få vara en fristad för fler! För en generösare invandringspolitik!

Omstridd prästkrage

Tänk att en liten prästerlig instickskrage kan förorsaka sådan uppståndelse. Vrede hos somliga på vänsterkanten, försvar från diverse kyrkligt håll. Statsministerns fru åkte på Natomöte i Vilnius iförd prästskjorta och krage. Diskussionen tydliggör att Svenska kyrkan är ambivalent till de prästvigdas kläder, inga bindande regler, ja, inte ens tydliga rekommendationer, finns. Det enda alla tycks veta är att kaftan med elva är lika med sekulära högtidsdräkter.

Det hävdas att Birgitta Ed inte var i tjänst i Vilnius och därför inte borde ha haft kragen och skjortan på. Prästvigningen gäller förstås inte bara när lön utgår och timmarna är schemalagda. Viningen sitter i även efter pensioneringen, så det så. Eller för de yngre även när de reser utomlands någonstans, till Vilnius t.ex. I brist på bra rekommendationer om när präst bör vara prästklädd, om så bara iklädd en skjorta med vit instickskrage, så blir valet den enskildes.

Själv har jag åkt tåg i det forna Jugoslavien iförd prästkrage. När vi passerade den italienska gränsen och in i Juguslavien blev det oroväckande tomt just kring mig. Då ville ingen sitta vid prästen. Jag var på väg till en studentprästkonferens. Den ägde rum i ett franciskankt kloster. Efter vesper tog munkarna av sig sina bruna dräkter, tog på sig träningsoveraller och började servera i baren... Där ungefärgissar jag gick deras gräns.

I Strängnäs stift var det länge så att präster jämt bar någon typ av prästkläder. Kragen var alltid med. Till sportevenemang, på krogen, vid trädgårdsarbete. Sådan var den oformulerade normen. Riktigt bra, tänker jag.

Kommunarrest och gästdialys

 Idag är debattartikeln nedan införd i Hela Gotland. Där är artiklarna låsta så för att stillsams läsare ska få del av mitt inlägg publiceras det här nedan:

För att överleva måste dialyspatienter, oftast 3 gånger i veckan, få dialys. Vanligast är bloddialys på sjukhus. Patienten är uppkopplad till en dialysapparat, normalt i 4 timmar. Då filtrerar maskinen bort vätska som patienten inte kan göra sig av med (p.g.a. begränsad urinproduktion, eller ingen alls). Lika viktigt är att blodet under dialysen renas från diverse orenheter och slaggprodukter som njurarna inte kan ta hand om.

Dialyspatienter är så bundna till sitt hemsjukhus att det blir till ett slags kommunarrest. Därför är det för oss patienter oerhört viktigt att det finns kapacitet på landets dialysavdelningar för gästdialys! Nyligen gjorde dialysen i Uppsala det möjligt för mig, som bor i Örebro, att delta i en begravning. Det fungerade utmärkt!

Visbydialysen, som handhas av företaget B. Braun, berättar på hemsidan om företagets världsvida verksamhet i nästan 30 länder. Där kan man läsa: ”Klart det är möjligt att resa med kronisk njursjukdom... Därför kan våra patienter njuta av en välförtjänt semester.” Beskrivningen stämmer i begränsad mening.

I min familj kände vi oss tvingade att sälja vårt sommarhus i Gothem när jag hamnade i dialys. Ändå finns längtan att resa till Gotland. Den som ringer dialysen i Visby uppmanas att ställa sig i kö. De som kommer först i kön erbjuds dialys. Nyårsnatten är bästa tiden att sända sin anmälan till sommardialys i Visby. Men då kan man inte veta om något händer som nödvändiggör en resa till Gotland.

Dialyspatienter med ömmande skäl som t.ex. dop, bröllop, begravning får otroligt svårt att delta eftersom platserna redan bokats upp. Själv har jag goda skäl för att få dialys i Visby i augusti men det avvisades bryskt. En enda dialys hade räckt för min del.

Förmodligen är det komplicerat att möta behovet på så uppskattade resmål som Visby och Gotland. Alla som är skrivna på Gotland har självklart företräde, men det är illa ställt om dialyserande människor som har goda skäl att göra ett kortare besök på ön hindras därför att alla klinikens platser är uppbokade. Rimligen ska det finnas resurser att ta emot patienter med relativt kort varsel!

Njurförbundet har flera gånger tvingats ta tag i frågan om gästdialys i Visby eftersom det inte fungerat bra. Nu måste något ske! Om och när regionen kan tänkas ta över dialys- och njursjukvården på Gotland måste det avsättas medel så att fler gästdialyser kan äga rum, även med ganska kort varsel.

Lars B Stenström

Gotlänning i Örebro

Bokbränning igen

 Alla gillar inte mitt försök att skriva skämtsamt om koran- och bokbränning. Kanske är ämnet alltför eldfängt och mångbottnat. Det kan ju verka som om själva fenomenet bagatelliseras. I grunden anser jag att bokbränning är något allvarligt och stötande. Men samtidigt är det svårt att förstå de bokbrännare som nyligen agerat, de är tämligen uppblåsta och tar sig själva på ett obegripligt allvar. Dessvärre gör media det också. 

Varför skulle just deras aktioner förtjäna att bli omskrivna och utsända? Vem minns namnen på dem? Paludan möjligen, men han har åkt runt och bränt Koraner som om han inte hade något annat att göra. Att han tas på allvar är också egendomligt. En enskild får sina drömmar om uppmärksamhet tillfredsställda för att han basunerar ut att han bränner Koraner. Simpla provokationer som dessvärre tycks landa som seriösa. Hans islamkritik vet knappast någon vad den går ut på. Troligen hatar han islam i största allmänhet.

Min lilla satirsnutt ville antyda att de som bränner inte lyckats artikulera någon begriplig eller intelligent kritik. Frågan är om de ens läst boken de bränner. Läsförmågan och förståelsen av vad man ragglat sig igenom är väl inte skrytsamt stor. Kanske kunde man rent satiriskt vrida den ganska oreflekterade tolkningen till något nytt?

Utrensningar på bibliotek, t.ex. i USA är inte heller det något upplyftande. Tankens frihet ska begränsas, det är vad sådana aktioner handlar om. Så uppfattar jag också Paludan och andra copy cats. De vill censurera och begränsa. Inte står de upp för tankens frihet i alla fall. Och yttrandefriheten som alla åberopar å deras vägnar är inget de egentligen vare sig vill eller kan försvara, egentligen bara utnyttja. Men som med alla friheter följer också vissa skyldigheter, anser jag. Den som åberopar yttrandefrihet för sin egen del får vara beredd att försvara den när andra utnyttjar den! Som t.ex. genom att trycka, utge och sprida Koranen.

Koranbränning kan betyda vad som helst!

Yttrandefrihet är svår materia. Länge levde jag i föreställningen om att det handlade om ord som yttrades eller skrevs. I min vildaste fantasi kunde jag inte förknippa det med något man gjorde. Koranbränning har blivit mode bland högerextremister och människor som dokumenterat sig som anti-muslimer. Inte bara islamister där terrorn legat nära, utan muslimer i största allmänhet tror de representerar hot mot allt traditionellt västerländskt (eller svenskt som det kallas).

Några frihetshjältar är dom inte, dumskallarna som bränner böcker. Sådant märks på att ingen citerar orden, det dom möjligen har att säga. Vad det djupast sett handlar om förstod omvärlden redan under nazisternas förskräckande framfart. Någon eller några ska tystas, hindras att stå för sin mening, åsikt, övertygelse. Att försvara det tryckta ordets frihet har inte hörts av, inte för stunden i alla fall,  som om värdet  devalverats. 

Vad är det då som sägs när en bok bränns? Ingen vet, men alla, nästan, menar att handlingen ska kunna ske, förekomma, yttras fritt. Lätt är det inte att förstå vad handlingen verkligen betyder. Här är några tolkningsförslag på vad en bokbränning skulle kunna tänkas betyda. Alla nästan lika trovärdiga.

- Jag försökte läsa, men det gick inget bra så jag bränner eländet!

- Jag älskar att bränna saker, men bränner jag något stort blir jag pyroman, så jag nöjer mig med en bok.

- Vedeldning släpper ut så många partiklar, en bok får räcka! Man vill ju inte förorena naturen.

- Tänkte bränna lagen, men den är för sjutton alldeles för tjock och svårbrunnen. Något tunnare måste räcka.

- Har nyss tecknat en brandskadeförsäkring och behövde testa om den även gäller småsaker, som en bok eller så.

- Ville mest understryka att islam sprider sig som en eld över världen, det är imponerande.

- Rökelse symboliserar ju hur bönen går mot himlen, så detta är egentligen en bön om hjälp. Snart har jag inga tändstickor kvar. Hjälp!

- Älskar att reta Erdogan. Han tål inte småbränder. Men berätta inte att det jag brände egentligen var en gammal telefonkatalog...

- Vill testa om eldningsförbudet är beroende av om man är i staden eller i en skog...

- Missade Valborgsmäss och ville bara ta igen det.

- En Koran kan man ju inte slänga bland soporna, det frommaste tänkte jag var att bränna den eftersom jag dessvärre råkat spilla kaffe på den.

- Ingen lyssnar när jag talar, så jag bränner böcker istället…

Saknaden efter en TV-serie

Bävar, det gör jag. Oroar mig och lite till. Verkar banalt, men likafullt gnager det i mig. Det triviala skälet är att en sydkoreansk TV-serie snart tar slut. Två avsnitt har jag kvar att se. Därefter tar den drygt 16 timmar intensiva serien slut. Jaha, det var det. Färdigt. Borta. Då infinner sig den märkliga tomheten. Frågan är om det är saknad jag känner? Gestalterna, personerna, har blivit lika bekanta som andra jag känner. Om jag träffade någon av dem på gatan skulle jag säkert hälsa och vara frestad att inleda ett samtal. Vilket skulle bli svårt eftersom min sydkoreanska inte är eller finns. Får jag inte träffa de här figurerna igen? 

När serien tar slut påminns jag, nästan utan att förstå hur det gått till, om andra som jag saknar. Tänk, jag kunde sakna mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Ibland så pass att jag skrev brev eller ringde. Nu saknar jag dem ännu mer, nu, när de sedan länge är döda. De är inte kvar att rådfråga eller diskutera med. I livet blir det inga repriser när någon lämnat scenen. Ännu kan jag förstås förnimma dem inom mig och känna hur de ville att jag skulle vara...

Läsupplevelser kan vara väl så intensiva som streamade serier. När en bok tagit slut blir personerna kvar. Redan barnböckerna fyllde den inre scenen med liv och lust. Emil och Paradis-Oskar vandrade rakt in i minnets depåer. Därifrån kikar de ibland fram för att ge några reflektioner och associationer. Karl-Oskar och Kristina tycker jag också jag känner väl. De kan också ge sig till känna När ord som tyar eller astrakan dyker upp. Men även när uppbrott från en arbetsplats sker eller en resa ska göras finns hela deras öde som en klangbotten.

Det händer att jag diskuterar läsupplevelser med sköterskorna på dialysen. Flera där liksom min fru har betonat att när de väl läst en bok så letar de gärna upp fler av samma författare. har dom tur ingår boken i en serie man kan följa. Då känns berättartekniken såväl som personerna ofta igen och man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg. Man har liksom stigit in i en alldeles egen värld. Mari Jungstedt och Anna Jansson kan få exemplifiera.

Så är väl också de bibliska berättelserna med en människa. De ligger väntande på att få fungera som klangbotten och fördjupning till allt möjligt man får vara med om. Separation, kris och konflikt, svek, närhet, medmänsklighet, frånvaro, solidaritet, humanitet - för att allt för kort nämna något.

I seriernas värld kan det gå att börja om och se på nytt. Eller också kan det komma en ny årgång. Men ändå kan saknaden finnas efter det som redan utspelat sig. Nu tror jag det är dags att sätta sig framför skärmen för att dyka in i det näst sista avsnittet. Lite tveksam är jag förstås. Jag både vill och inte vill. Varför ska något behöva ta slut? Kan det inte bara få
hålla på?

Fler biskopar och det snart!

 Svenska kyrkan tänker storskaligt! Vem kan betvivla det efter storpastoratsreformen då många bärkraftiga församlingar förenades under en kyrkoherde i ett pastorat. Samtidigt, paradoxalt nog, finns det mänder av mycket små enheter som fortfarande får ha eget fullmäktige och styra sig själva. De stora har blivit större och avståndet mellan de stora och de små därmed markerats ytterligare.

Man skulle ju kunna beskriva storpastoratsreformen som ett hafsverk eftersom så många församlingar och pastorat "glömdes bort" och "slapp undan".Centralstyrningen förstärktes genom att många församlingar berövades sitt självbestämmande. Ännu tio år efter genomförandet väntar vi på en övergripande utvärdering.

I denna storskaligheten kyrka finns det rejält utrymme för reformer. Biskoparna har knappat tid att fungera ute i stiften annat än i högtidliga situationer som nyinvigningar av kyrkor, mottagande av kyrkoherdar, jubileer etc. Vid en enkel utblick över landet ser jag behovet av fler biskopar. När jag har skrivit det hör jag invändningarna att det har vi inte råd med, tänk nya stiftskanslier med fullmäktige, styrelser och domkapitel. Nåväl, organisera då om stiften så de klarar att härbärgera två biskopar. I Lunds stift kunde Mälmö behöva en egen biskop som får dela beslutsapparat med Lunds stift.

Göteborg kan behöva få en egen biskop, liksom Norrlands inland. Strängnäs stift kunde gott ha en Närke- och en Sörmlandsdel med egna biskopar, men med beslutsfunktionerna kvar i Strängnäs. Fler platser finns där en ny biskop kunde göra stor nytta. Dåk kunde även prostarna få bli några fler kyrkan och församlingarna till nytta...

Biskopen skulle få verkliga möjligheter att vara pastor pastorum i vidsträckt mening, dvs att ha tid för flera möten och samtal med olika anställda och förtroendevalda. Dessutom kunde biskopen få fler vardagskontakter både i fungerande och krisande sammanhang. Då kunde tillsynen inte mest delegeras till olika stiftsfunktionärer. Biskopen bär enhetens ämbete för kyrkans skull. Då måste biskpen också få möjligheter att se stiftets grundläggande nivå inte bara i helgdagsljus utan i vardagens enträgna slit. Då kan biskopen ha chans att göra insatser för att "bygga kyrka" där det verkligen räknas. Långt borta från rubrikernas nivå.

Den som har mest vinner

Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.

Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe. 

I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant!  När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!

Kan man tävla i kristendom

Syskongnabb, små konflikter, inget att särskilt bry sig om. Så såg det ibland ut utifrån när man betraktade den dåvarande samfällighetens ekonomi. Församlingar tävlade med varandra. Samtidigt pågick diskussioner om att htta kriterier för att fördela den gemensamma ekonomiska kakan. Befolkning, antalet medlemmar, verksamheter, sociala omständigheter etc. etc. övervägdes som faktorer. Hur mycket som satsades på gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ingick sällan, eller aldrig, i diskussionen. Vi behöver mer för vi har stor invandrad befolkning. Vi vill ha mer för vi ligger i centrum. Vi finns på landsbygden och behöver extra pengar. 

Jämförelserna gjordes aldrig med de stora kyrkorna i världen där mångtusenhövdade församlingar kunde samlas varje söndag. Tillväxten av omvändelser aktiva kristna verkade obegripligt stor, nästan som om Anden vore inblandad. Våra blygsamma gudstjänstsiffror, trots mängder av anställda och enorma medlemstal, vägdes aldrig riktigt ordentligt. Att det var skillnad insågs lätt.

Ibland här hemma blev det till missnöje med vad andra fick. Saftglasargumenten kom i bruk. Du har fått mer än jag. Det är orättvist! Särskilt församlingen på norr ansågs ha fått alldeles för mycket pengar till sina körer! Se, vi har nästan ingenting! Jag ska låta det var osagt om andra inte visste bättre eller om de lägligt bara glömde bort att pengasatsningen på musik byggdes upp under många år allteftersom musiken levererade med musikkår och sex-sju körer. Mycket folk i verksamheten och många på uppträdanden och konserter gav allteftersom växande anslag. Annat där det gick något trögare fick nöja sig med en aning mindre. De klagande församlingarna hade lagt sina pengar på annat och därför inte brytt sig om att bygga just musiken på samma sätt. Tänk att det just i budgettider kunde glömmas bort.

Tongångarna dyker ibland upp när det gäller Eurovisionsatsningarna. Det går år hiskeliga pengar för att hålla showen igång. Protestanterna frågar varje gång om man verkligen kan tävla i musik. I kyrkan borde frågan också ställas: kan man tävla i kristendom?

Nätbedrägerier är invasiva!

Bedrägerier på internet och per telefon grasserar. Dessa listiga försök är utbredda, många och invasiva! Naturvårdsverket skriver om invasiva arter: "Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda." Utan stor möda kan det negativa transponeras till nätbredägerier. Lurendrejeriet är snabbspridande och omfattande, orsakar stor skada på det mänskliga samspelet, grundläggande tillit och orsakar förfärande ekonomiska förluster!

Vi satt igår runt ett kaffebord i strålande sol på vår lilla kolonilott, med skugga från ett nyinköpt parasoll, då en av gästerna fick ett sms med försök att få en inbetalning för ett obeställt och obefintligt paket. Alldeles innan hade vi pratat om beskedet vår familj hade fått: "Hej mamma, jag har bytt telefonnummer, kan du ändra dina uppgifter och ringa mig..." Självklart, någon son hade inte bytt telefon!

Ett annat bedrägeriförsök var en uppringning på söndagen efter midsommar då ju alla vet att bankerna är som flitigast? "Hej, jag ringer från IKANO-bank. Om det där lånet du hade ansökt om..." Responsen blev ett förvånat: "Vad säger du?" Då kontrade uppringaren med att frågande ange den uppringda personens alla förnamn. "Är det inte X X". Beslutsamt avslutades samtalet.

Att dessa banditer bara orkar. Anledningen måste vara att det är extremt lönsamt att luras via nät och telefon. Många av oss är snälla, godtrogna och fyllda av en grundläggande tillit till våra medmänniskor. Den egenskapen håller invasionen av bedrägerier på att förstöra. De gör om oss till misstänksamma, oroliga och besvikna människor. Ska det verkligen behöva vara så?

Repris: Servitrisen löser problemet

 Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!

Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...

Servitrisen löser problemet. 

Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Nyheter är beroendeframkallande?

Nyheter? Vad är det? Sådant journalister, reportrar och redaktioner med chefer och allt bestämmer sig för platsar. En blandning som knappt kan kallas salig i någon kvalificerad betydelse. Men brokig, mångfaldig och obegriplig. Likafullt är många av oss nyhetsberoende. Får vi inte vår dagliga dos av tidningarnas, radions eller TV:s nyheter kommer abstinensen. Då ger vi oss ut på stadens gator för att läsa löpsedlar. Men var hittas sådana braskande rubriker idag när kioskerna vissnat ner och dött?

Eftertankens bleka krankhet får mig att inse att nyheterna som ska kunna hålla demokratin levande går en ständig kräftgång (dvs baklänges och tillbaka). Nya generationer har mindre intresse för att veta och förstå vad som händer och sker i vårt samhälle. Dessutom finns nu så många störande och missledande budskap, och mängder av nya media, så kritiskt tänkande och urskiljningsförmåga har blivit en förfärande stor bristvara. Hur jag vet det? genom att se populism och likgiltighet på nya nivåer och genom att prata och diskuter frågan med andra...

Strömmer, justitieministern diskuterade med f.d. ministern Shekarabi om gängen och grundlagen. De var osams. Vad som sakligt vore rimligt gick knappast att förstå. Att något måste göras var de dock överens om. Alltid något. Att det borde vara förbjudet att tillhöra gravt kriminella gäng tycks självklart. Den svåra frågan är nog hur man ordnar det? Hur håller någon reda på hemliga medlemskap och hur lagförs det? Hur dras gränser in i det politiska landskapet?

I nyheterna hörs en och annan röst som diskuterar det tänkta förbudet för politiska partier att finansiera sin verksamhet med lotterier. Hur uppfinns detta och liknande förslag? Särskilt ideologisk är det inte. Mest ser det ut som, och är säkert också, ett försök att skjuta socialdemokraternas ofattbart framgångsrika lotteriverksamhet i sank. 

Mera ideologisk motiverat och klokt vore att diskutera förbud för politiska partier att annektera, kontrollera eller styra religiösa institutioner och organisationer. Att det fortfarande är görligt år 2023 borde väcka avgrundsandarna till livs. En rågång ska naturligtvis råda mellan stat, partier som styr och bär staten, och religioners organisationer (läs här Svenska kyrkan eftersom det är det enda politikerna bryr sig om eftersom den fortfarande är stor, rik och någorlunda mäktig).Hur är det ens möjligt att förhållandet tycks gå under radarn? Journalistskrået är totalt ointresserat, passivt och begriper tydligen inte denna märkliga blandning av religion och politik. Alla påstår annars oftast att sådant är oförenligt. Helt oförenligt!

I Sverige vill de politiska partierna som älskar att leda Svenska kyrkan hålla Gustav Wasas arv levande. Kyrkans makt ska hållas under uppsikt, och ibland sättas grimma på, så att kyrkan inte får för sig att lägga sig i hur landet leds och styrs. Antikatolska sentiment kan fortfarande spåras och tveksamheter inför ekumeniken eftersom andra kyrkor kan få för sig att Svenska kyrkan behöver lyssna och ta hänsyn till andra kyrkor och traditioner. Farligast är nästan att det finns myriader av sätt att leda och styra kyrkor, och då med demokratiska förtecken, utan att behöva politiska partier som ryggsäckar. Om kyrka och stat verkligen gick isär - se, det vore en nyhet värd att höra och läsa om!

Val vinns inte om man skiljer stat och religion, stat och kyrka, åt. Men det vore rätt. Däremot kan det ge valframgångar om man skjuter ett grundskott mot de politiska motståndarnas finansiering. Vilket är fel sätt att ta sig an politisk opposition! Vi som begärligt suger i oss nyheter ser och förstår mer än ni tror! 

En hibiskus som gudsbevis

Utifrån gatan syn att vi har en blommande gul hibiskus. Blommorna är som stora paraboler riktade åt olika håll. Nere i blomman finns et vinrött inslag som kontrastera elegant och estetiskt mot blomman intensiva gulhet. När jag ser denna ljuva växt tänker jag en enda sak: skönhet. Krukväxten är intensivt vacker.

Skönhet brukar av somliga kristna anses vara ett gudsbevis. Om det inte fanns en skapare med avsikter kan detta sköna inta ha blivit till. När jag ser vår hibiskus lutar jag åt att det är så! I en värld full av ondska och elände är skönhet en motbild. Den visar att det himmelska finns redan nu, men ännu inte helt...

Det sköna är svårt att se sig mätt på. Dikter, sånger, kompositioner, teatrar, konst och mycket annat skönt pekar bortom sig självt. I detta fall några enkla blommor på en ganska oansenlig krukväxt går långt bortom bortom och förbi det många ord nästan aldrig förmår uttrycka.

Skönhet demonstrerar att det finns något gott i livet. Allt är inte meningslöst!

Vad gäller för gästdialys?

 För något mer än en månad sedan fick jag en gästdialys i Uppsala. Det ordnades trots att det inte fanns plats genom kliniken Oskar II:s och patienternas tillmötesgående. Några fick ändra sina tider för att ge plats åt mig en lördag i maj! För det är jag mycket tacksam. På så sett kunde jag delti en begravning av en älskad anhörig.

Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förmodligen är det inte bara dialysen i Visby som är ganska förtegen om vad som gäller. Det finns koordinatorer på sjukhusen som ska kunna ordna plats när det verkligen behövs ur medicinsk synpunkt. Men även andra skäl kan vara lika välmotiverande. Men där är inte alltid så lätt. Platsbrist, semestertider, brist på personal och annat lägger sig gärna som hinder i vägen. Hur många platser för gästdialys finns det över huvud taget? Hemodialysklinikerna borde vara skyldiga att erbjuda ett fastställt antal platser!

Dialyspatienter hamnar oförskyllt i en kommunarrest eftersom så får möjligheter finns att resa. Vi patienter uteblir alltsom oftast från familjehögtider om avståndet är långt. En gång i veckan har jag ett tvådagars uppehåll från dialysen. Då hinner man resa ett begränsat antal mil. Och möjligen kan man på detta avstånd övernatta en till två dagar. Resten av veckan är det en dags uppehåll mellan dialyserna. Då kommer man inte så långt. Ibland verkar det dessutom som om det är enklare att resa internationellt och få dialys än att hitta sådana möjligheter i Sverige. Då får man stor uppställning av den egna dialysen för att ordna saken. 

Visst kostar sådana platser pengar. Något kunde det väl ändå vara värt för att öka dialyspatienters rörlighet. Fram för ökade platser. Framför tydligare regler. Fram för ökad transparens om vad som gåller!

Till polisen: Ring, ring, bara du slog en signal

På gamla filmer kan personer, som blir attackerade eller berövade någon tillhörighet, höras ropa: POLIS, POLIS! Tanken var att någon patrullerande polis skulle kunna uppfatta ropet på hjälp. Eller möjligen att någon annan kunde föra ropet vidare. Men det var oerhört länge sedan poliser syntes gående på stadens gator.

När jag var barn var det värsta som kunde sägas om polisen: polis, polis, potatisgris. En ramsa som både uttryckte ringaktning men även viss rädsla och respekt eftersom den bara kunde ropas på avstånd från ordningsmakten. Idag får poliser höra och utstå mycket värre och hemskt annat elände. Blåsljussabotagen i samband med tänkta Koranbränningar kan visa hur det blivit och står till idag.

Nyligen ägde ett mord rum i en lägenhet i nästa portuppgång från oss. Oro och bekymrade tankar blev följden hos många som bor här. I tisdags ringde det tidigt på dörren hos oss. Vi hade inte hunnit göra oss riktigt i ordning. En granne som varit ute med hunden berättade att det lilla fönstret till vår källare stod öppet och på gatan låg ett litet Brio-tåg.

Inbrott hade det varit. Björnligan var det nog inte. Någon synnerligen spenslig person hade ålat in genom det uppbrutna fönstret och snott åt sig kläder, leksaker, dvd-filmer och förmodligen frimärken. På gatan måste någon ha hjälpt till för att få ut både grejer och person ur källarförrådet. Det blev till att ringa bostadsbolaget, polisen och försäkringsbolaget. Men, och här kommer ett stort MEN. När telefonsvararen hos polisen gick på uppgavs redan tidigt på morgonen att väntetiden var 50 minuter! Ett alternativ var att uppge sitt telefonnummer så skulle de ringa upp. Bra alternativ! Självklart valdes det…

Idag fredag väntar vi ännu på att polisen i Örebro ska ringa oss! Det visar sig att även brottsbekämpning är som Guds nåd, outgrundlig och oändlig. Visst har vi läst om poliser som bara tar emot anmälningar, lägger dem på hög för att därefter avsluta ärendet. Någon tid eller något intresse att ta sig an smärre brottslighet finns inte. Ska det verkligen bli behövligt att sätta privat kamerabevakning på sina cyklar, källarförråd och bilparkeringar eftersom ingen bryr sig, inget görs? För vår del gnolar vi en aning ilsket på dängan: Ring, ring, bara du slog en signal...

Tråkigt var också att vi hade en helt annan anledning att ringa Njurförbundet som inte hade tid att prata för de skulle ha ett möte. Nå, de svarade i alla fall. De lovade att genast efter mötet ringa tillbaks. Även i det fallet har vi anledning att sjunga: Ring, ring, bara du slog en signal.

Inte har människor lika värde

 Allas lika värde än en gång. Ofta funderar jag på vilka som blir ihågkomna, omskrivna, upplyfta och hyllade. Är det ett uttryck för hur lika vi är? Att somliga blir framträdande och mäktiga och andra blir undantryckta och utan egentligt inflytande. Hur håller tanken om allas lika värde då?

Då brukar det hävdas att alldeles oavsett sådana skillnader i position och bemötande har vi samma och lika värde. Min fråga då är om det aldrig blir etablerat och synligt hur är det då möjligt att påstå att värdet är ett och detsamma? Det blir att hänvisa till något gudomligt som garanten för detta värde, pie in the sky? Kan tanken på det lika värdet rimligt upprätthållas om allt annars pekar på att det lika värdet minsann inte alls är förankrat i den faktiska världen.

Deklaration om mänskliga rättigheter, för alla, för kvinnor och för barn gör det inte mera sant. Dessa deklaration är tänkta att stadfästa en gemensam värdenorm, men den ligger långt ifrån det som miljoner och åter miljoner människor varje dag får erfara. Inte ens Bibelns ord om fattiga som ska upphöjas kullkastar det vi ser av folkmord, förtryck, fattigdom, hunger, övergrepp och ren ondska som drabbar så många. Allas lika värde. Javisst, men närdå? Inte nu i alla fall...

Allas lika värde - i alla fall?

Allas lika värde är en devis som många bugar inför och ansluter sig till. Kung och statsminister, biskop och påve, generaldirektör och verkställande direktör har samma värde som en renhållningsarbetare och en vaktmästare, en receptionist och en arbetslös, en ryssk soldat och en ukrainsk, en gängkriminell och en mördare? Ja visst, kan man hävda med emfas. Men vad betyder det?

De behandlas minsann så gott som aldrig lika. Får de samma chanser att tjäna pengar, att få bostäder, att bli inbjudna till middagar och konferenser? Får de lika många likes på facebook, bor de i samma områden? Hyllas de jämförligt vid födelsedagar? Kan de få in artiklar i tidningar? Är de rika eller fattiga? Blir de misstänkta när brott begåtts? Och så vidare, et cetera... Lika värde?

Värde måste bestå av något annat än det som har med det vanliga livet att göra. Själv har jag hävdat att detta värde är förankrat i att Gud skapat oss och älskar oss alla - så detta värde ligger i det som populärt beskrivs som utanför boxen. I vanliga livet blir det alltför sällan synligt och påtagligt manifesterat. 

Allas lika värde är som teori tilltalande. Det låter fint att säga och är till och med ofta anfört som ett skäl för att tillhöra ett kristet trossamfund som Svenska kyrkan. Flera politiker har angett denna värde-devis som skäl för sitt kyrkliga engagen´mang. Men fråga ett avskedat kyrkobokföringsbiträde eller en kyrkogårdsarbetare om de upplever sig ha samma värde (särskilt i kyrkans sammanhang) som en kyrkoherde och prost eller en biskop...

Upplevelse är en sak och fakta en annan, skulle en försvarare av allas lika värde kunna anföra. För mig låter det som något man skulle påstå när diskussionen förlorats. Men i alla fall har alla lika värde. Jaha, men hur kan man se det, erfara det, hitta evidens för att påståendet handlar om något riktigt och verkligt? Ja, men i alla fall...

Korkade dumskallar?

Vid ett redaktionssammanträde på Kyrkans tidning försvarade jag en omgörning av tidningen, bl.a. med ny logga, nya fonter och spalter, mycket till det bättre ansåg jag. I mitt försvarstal råkade jag citera en kommentar från en reporter som uttryckt sitt gillande. Därmed hängde jag nog ut personen inför andra kritiska personer. Hon tog mig avsides och läxade upp mig på mitt rum. När vi var klara sa hon: du gråter i alla fall inte!

Vad gällde omgörningen, som andra hade varit ingenjörer för, visade det sig att jag hade rätt och dessutom fick rätt. Omgörningen togs emot väl och blev synnerligen uppskattad. Ibland har det slagit mig att det i tidningarnas värld finns skribenter som tycker det viktigaste är att ha rätt till skillnad från alla korkade dumskallar som haft fel genom att ha tänkt och ansett något annat. Dessa ”alltid själv ha rätt” skrivare ser hos andra en bristande intellektuell förmåga att förstå vad som är sant och riktigt. Den hållningen har jag svårt att förstå.

Om den som läser inte känner igen sådana tankegångar hos någon skrivare de följer, då kan de lyfta på hatten och glömma dessa rader. Inom vänstern tyckte jag mig se den hållningen hos många skickliga ordbehandlare och krönikörer. Det egna var skinande blankt och utomordentligt rätt, det andra tyckte sig ha fått kläm på var urbota fel, galet och inskränkt.

Något utbyte eller möte blev otänkbart. Rätt stod emot fel och galet. Dit är vi på väg igen. Olika hållningar blir alltmer varandra uteslutande. Polariseringen passerar nya landmärken. Utomrikes är det bara att fästa ögonen på US of A. Där finns det tendenser som gör gemensamma hållningar alltmera omöjliga. Språket bir militant och motståndare förrädare och fiender.

Gud give att kyrkan blir en motkraft, både där och här! Inkluderane istället för fördömande och stigmatiserande...

Vem reser sig på bussen?

Vart är vi på väg? Frågan ställs utifrån det moderna fenomenet att allt färre unga tål offentliga tillsägelser eller ens vill resa sig och erbjuda sin sittplats för människor som kan ha svårt att stå på bussen. Motvilligt tas kritiken fram, verbaliseras med eftertryck, eftersom det kan komma surt efter. Dels vet man inte längre om det får allvarliga tråkigheter efteråt, trakasserier eller våld, dels placerar man sig i det åldersmässiga gnällbältet. Där bland dem som klagade på ungdomen skulle jag ju aldrig hamna, fast finns det anledning... så varför inte?

Om det en gång fanns en norm om att man skulle vara artig, trevlig, hjälpsam och en god samhällsmedborgare så tycks den livshållningen på sina ställen vara rejält uppluckrad. Att kyrkan, kristendomen, är stadd i upplösning, underlättar inte saken. Tanken att var och en av oss är kallad att vara en barmhärtig samarit (numera samarier) är det få som anslutit sig till. Att vara någons nästa, en understödjande och solidarisk medmänniska, vet inte så många ens vad det betyder. Detta med någons nästa alltså.

Hur kan normer om hur vi borde vara planteras i oss alla så att böra blir båda göra och vara? Svårt är det, oerhört svårt. Inte ens i kyrkan, som ibland anses borde vara en försmak av himlen (!), fungerar det. Självsvåldiga personer kan även där bre ut sig på andras bekostnad. Avsky mot kristna som tänker annorlunda mot vad man själv gör blir lätt förtalade och marginaliserade. Från sidlinjen skulle det kommenteras: se hur de älskar varandra! Under tiden pågår ständiga försök att utdefiniera minoriteter. Kan det vara där som problemet med de unga börjar? De som skulle vara förebilder och mentorer misslyckas skändligen?

Exemplet kyrkan har paralleller i mängder av sammanhang. Själv känner jag efter 40 år till hur det kan se ut inne i ett politiskt parti, i en idrottsrörelse eller i alla möjliga andra sammanhang. Det låter som en bortförklaring och problemförminskning om samlevnadskriser kan reduceras till konflikt och kamp, t.ex. inom folkrörelser. Samhällsproblemet med sviktande samhörighet och fungerande regler för vårt samspel, på bussar, på gator och torg och i det sociala och ekonomiska livet är påtagligt och oroande.

Inte ens ord som individualism och kollektivism har längre tillräcklig förklaringskraft. Kan det vara så att i takt med att kyrkan går tillbaka går också andra norm- och regelbärare tillbaka? Skolan har inte heller förmått fylla sin uppgift som fostrare, som befästare av hur vi rimligen ska vara och bete oss mot varandra, när en hel del hem fått svårigheter på området. Upp dyker andra normer som inte underlättar för ett gemensamt och sammanhållet samhälle. Snabba cash, egen behovstillfredsställelse, jag och min grupp mot alla andra... Så, vem reser sig på bussen?