Sixten, the cat har idag fått låna stillsams utrymme:
Det ringde i telefonen. Jag kunde inte låta bli att höra. Min människa skulle bli inspelad. Förevigad. I Gotlands Radio. För en gotlänning i exil är det inte illa. Inte alls. Tvärt om. Han brukar kalla sig vinterfastlänning. Men det är nog mest för att han inte vill vara sommargotlänning. Gotlänning är man året runt, muttrar han.
Inte hade människan tid att leka med mig. Han blev stirrig. Bläddrade bland cd-skivorna. Till vad nytta kan man undra. Han har ju sina skivor i en stad i Mellansverige. Jag ska välja musik, berättade han. För mig. Ta något om en katt, sa jag genast. Man vill ju ha kvalitet när det spelas något i radion.
Om Du nu ska tala i radio, sa jag. Då finns det en sak du måste berätta. Människan undrade genast vad det kunde vara. Om mig naturligtvis. Jag som är ditt stöd i livet. Din lekkamrat, så vuxen du är. Sixten, the cat, en unik kombination av intelligens och humor, av leklust och jaktinstinkt… Passar inte det kan du alltid säga något om att du samlar vykort. Mera Gotland blir det inte. Än när du sitter och suckar över någon gränd i Wisby, stavat med dubbel w. Eller faller i trans. När du hittar Källunge kyrka på ett gammalt skamfilat kort.
Dagen kom och reportern med den. Fast sent på eftermiddagen. Jag drog mig undan. Kröp under ett täcke. För att få vara i fred. Det talades och pratades, snackades och ventilerades. Länge och väl. Om allt möjligt. När rösterna tystnade ropade min människa på mig. Sixten, kom hit. Man vill se dig! Du är berömd. Ja inte så mycket så att du behöver bli mallig. Men lagom.
Jag träffade radioreportern. Som nu hade blivit pressfotograf. Titta in i kameran, sa hon. Jag är proffs. Inte behöver jag uppmanas att se in i kameralinsen. Det kommer naturligt och alldeles av sig själv. Kameran älskar mig. Vilket nästan alla fotografer påpekar. Med människan är det värre. Han flackar med blicken och ser mera på mig. Så jag tänker inte klaga. Särskilt mycket.
När reportern blivit avvinkad. Återvände man in i huset. Rasande trevlig person. Sa människan. Hon kände till din blogg. Trevligare än så kan det inte bli, sa jag. Förresten. Jag utgår från att det betyder att ni talade en del om mig. Människans nickade.
Och vad sa du om dina vykort, frågade jag. Inte så mycket, svarade han. Hur mycket då, undrade jag nyfiket? Ingenting, sa han till sist. Absolut ingenting. Genast försökte han dölja sitt misstag. Skoja bort sin glömska. Det är ju radio, sa han. Vykort gör sig sällan i radio. Mycket ovanligt. Händer egentligen aldrig.
23 augusti 2013
22 augusti 2013
Vad är en bra gudstjänst? Egentligen?
Rubriken på Fredrik Modéus ledare om gudstjänst i dagens nummer av Kyrkans tidning är Inte kyrkligare – utan mänskligare. I den ställer han den fantastiska gudstjänsten i motsats till den sorgliga upplevelsen av en taffligt gestaltat liturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare. Orden tafflig, ytlig och föråldrad låter bestickande. Men med dessa och liknande oprecisa ord kan man nog döma ut det mesta som sker en söndag i landets kyrkorum. Jag har varit med om att de mera erfarna prästerna förklarade för relativt nyblivna präster att Gud förmår möta människor även i det som är litet, osäkert, taffligt, enkelt eller gammelmodigt.
Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.
Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.
Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.
Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.
Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?
Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…
Då uppfattade jag det mest som ett försvar. Genom åren har jag insett att förutsättningarna är olika. Det moderna i Stockholms innerstad kan skorra ganska illa i en del resurssvaga landsbygdssocknar, och inte bara där. Dessutom har Gud mött och talat till människor där jag för min del inte trodde det vara möjligt.
Liturgins språk är ett annat än modernitetens faiblesse för ord som uttrycker mer av trend och tidsanda. Det krävs förvisso övning att gå in under andra ord och uttryck än mina egna – men så är gudstjänsten till för en gemenskap där vi är olika, väldigt olika varandra i åsikter och erfarenheter.
Modéus tar fram några synpunkter från reaktioner på tidigare ledare han skrivit. Han slås av hur klokt det är att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst istället för att uppmana dem att finnas där. Svaret sägs vara att gudstjänsten inte är tillräckligt bra! Modéus sammanfattar: Gudstjänsten kan avvaras. Annat står på dagordningen.
Finns denna bra gudstjänst som skapar villiga och flitiga gudstjänstdeltagare av kritiska och
frånvarande anställda och förtroendevalda? Och de flesta kyrkotillhöriga, medlemmarna, som inte alls tänker sig vara med. På några enstaka platser har sådant skett. Att en ny rörelseriktning kom till stånd som ledde in i gudstjänsten istället för bort. Men undret låter sig sällan upprepas eller kopieras. Under tiden, ja, under tiden firar vi troget våra gudstjänster kallade därtill av Herren själv. En kallelse man inte kan avvisa bara för att man saknar lust eller tycker att det inte är häftigt, tufft eller modernt.
Hur ser den gudstjänst ut som inte är tillräckligt bra? Läser man inte Guds ord? Ber man inte? Bekänner man inte sin synd i längtan efter förlåtelse och upprättelse? Hörs inte Guds tilltal? Ljuder inte trons urgamla ord? Lovsjunger man inte med änglarna? Ber man inte om att Gud ska förvandla våra jordiska gåvor till himmelrikets överflöd? Bryter man inte brödet och delar vinet? Delar inte Kristus sig själv med sin församling? Är man inte en del i en världsvid kyrka på den ort och plats där man samlas? Blir man inte välsignad?
Talet om en bra gudstjänst kan leda till att vi gör gudstjänsten till något vi kan och ska välja, eller välja bort. Gudstjänsten blir till en företeelse bland andra och som ska uppfylla just mina individuella behov och preferenser. Om jag inte tycker att gudstjänsten passar så kan det var stund ursäktas med att det är för dåligt, inte tillräckligt bra. Gudstjänsten är församlingens möte. De döptas och troendes lovsång och bön. Ett ömsesidigt och ett gudomligt möte. Då blir inte frågorna om gudstjänsten drar eller lockar särskilt framträdande. Men det Modéus till sist lyfter fram är då angeläget. Att Guds folk rustas för vardagskampen. För visst är det väl fortfarande så? Att det finns ett Guds folk som regelbundet samlas…
20 augusti 2013
Där ligger de och viskar
En blogg är som en talarstol. Där framför talarstolens innehavare alla möjliga budskap. Där tycks det, anses och påstås. Rakt ut i bloggosfären. Om någon bryr sig verkar inte spela roll. Formuleringslusten övervinner bristen på åhörare eller läsare.
En dag kan någon se i backspegeln för att konstatera: vad var det jag sa?! Till vad nytta? Glädjen av att ha hittat korn av sanning förtas lätt av den brist på eftertanke som är rådande. Majoriteten är flest. Vilket inte betyder att den alltid har rätt, vet bäst eller förstår mest. Det märkliga är att i den stora massan finns alltid en liten grupp som bestämmer vad som ska gälla. Deras talarstolar är förstås redan från början förgyllda med makt och position. Vad betyder väl då då en enstaka röst som argumenterar och håller på?
Förresten, denna stillsamma blogg är idag nog mest en byrålåda. Där lapparna med klotter hamnar. Där ligger de och viskar. Mest för sig själva.
En dag kan någon se i backspegeln för att konstatera: vad var det jag sa?! Till vad nytta? Glädjen av att ha hittat korn av sanning förtas lätt av den brist på eftertanke som är rådande. Majoriteten är flest. Vilket inte betyder att den alltid har rätt, vet bäst eller förstår mest. Det märkliga är att i den stora massan finns alltid en liten grupp som bestämmer vad som ska gälla. Deras talarstolar är förstås redan från början förgyllda med makt och position. Vad betyder väl då då en enstaka röst som argumenterar och håller på?
Förresten, denna stillsamma blogg är idag nog mest en byrålåda. Där lapparna med klotter hamnar. Där ligger de och viskar. Mest för sig själva.
19 augusti 2013
Valprogram
Några valprogram inför kyrkovalet 15/8 2013
Centerpartiet
Socialdemokraterna
POSK
Frimodig kyrka
Nya Moderaterna
FiSK
Kristdemokrater för en levande kyrka
Miljöpartister i Svenska kyrkan
Centerpartiet
Socialdemokraterna
POSK
Frimodig kyrka
Nya Moderaterna
FiSK
Kristdemokrater för en levande kyrka
Miljöpartister i Svenska kyrkan
Partipolitik att begära vallöfte på nätet
En valrörelse pågår "under radarn". Det är bland annat Arbetarpartiet Socialdemokraterna som mobiliserar inom partiet inför valet i Svenska kyrkan. För att få de berömda soffliggarna på fötter tar man i detta val till en ny teknik. Man vill få människor att avge ett löfte att de ska gå och rösta.
Intressant metod att be människor att själva avge ett "vallöfte". En teknik man kan beskåda här. På sidan får man även klart för sig att partiet anser att valet står mellan öppen kyrka och en sluten. Vem eller vilka anser partiet vill ha en sluten kyrka? Har någon någonstans sett eller hört någon som vill ha en kyrka stängd eller sluten? Här handlar det nog om att utmåla ett hot, en fara, som man absolut måste hjälpas åt att avvärja. Men inga kyrkopolitiska grupperingar av någon som helst betydelse lär känna igen sig, eller uppleva sig träffade, av denna svart-vita hotbild.
För inte kan det vara så att det stora partiet SAP lägger all energi på att utmåla kyrkans framtid som om det vore Sverigedemokraterna som fick bestämma? Är det så man vill skrämma upp sina egna väljare? Med Sverigedemokraterna som alla andra kyrkopolitiska grupper av betydelse sedan länge markerat emot!
Alla någorlunda kyrkligt initierade vet att SD inte har någon stabil kyrklig plattform, att de är en partipolitisk rörelse i ytterkanten. Enda skälet till deras ringa inbrytning i SvK är det för partipolitik öppna valsystemet. Lokalt, i församlingar och pastorat, skördar de inga framgångar att tala om. Så när det stora partiet skrämmer för det pyttelilla spelar man på att den egna väljarkåren inte känner förhållandena inom den kyrka man formellt tillhör.
I texten finner man en passus som förmodligen ska peka på vilka svåra motståndare man har att kämpa mot. Krafter som "försöker vrida klockan tillbaka. Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda att erbjuda en fristad för flyktingar..."
Samma fråga bör ställas här. Vem eller vilka syftar man på? Det har faktiskt ingenting med Centern, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka eller POSK att göra! Kanske befinner sig dessa hotfullt utmålade motståndare sig också under radarn?
Den 15 september är det kyrkovalet. Då kan man lägga sin röst på sekulära politiska partier. Om man vill att kyrkan ska vara mera partipolitisk...
Intressant metod att be människor att själva avge ett "vallöfte". En teknik man kan beskåda här. På sidan får man även klart för sig att partiet anser att valet står mellan öppen kyrka och en sluten. Vem eller vilka anser partiet vill ha en sluten kyrka? Har någon någonstans sett eller hört någon som vill ha en kyrka stängd eller sluten? Här handlar det nog om att utmåla ett hot, en fara, som man absolut måste hjälpas åt att avvärja. Men inga kyrkopolitiska grupperingar av någon som helst betydelse lär känna igen sig, eller uppleva sig träffade, av denna svart-vita hotbild.
För inte kan det vara så att det stora partiet SAP lägger all energi på att utmåla kyrkans framtid som om det vore Sverigedemokraterna som fick bestämma? Är det så man vill skrämma upp sina egna väljare? Med Sverigedemokraterna som alla andra kyrkopolitiska grupper av betydelse sedan länge markerat emot!
Alla någorlunda kyrkligt initierade vet att SD inte har någon stabil kyrklig plattform, att de är en partipolitisk rörelse i ytterkanten. Enda skälet till deras ringa inbrytning i SvK är det för partipolitik öppna valsystemet. Lokalt, i församlingar och pastorat, skördar de inga framgångar att tala om. Så när det stora partiet skrämmer för det pyttelilla spelar man på att den egna väljarkåren inte känner förhållandena inom den kyrka man formellt tillhör.
I texten finner man en passus som förmodligen ska peka på vilka svåra motståndare man har att kämpa mot. Krafter som "försöker vrida klockan tillbaka. Som vill riva upp det historiska beslutet om äktenskap för alla. Som vill ge de kvarvarande kvinnoprästmotståndarna fritt spelrum i Svenska kyrkan. Som vill förbjuda kyrkans anställda att erbjuda en fristad för flyktingar..."
Samma fråga bör ställas här. Vem eller vilka syftar man på? Det har faktiskt ingenting med Centern, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka eller POSK att göra! Kanske befinner sig dessa hotfullt utmålade motståndare sig också under radarn?
Den 15 september är det kyrkovalet. Då kan man lägga sin röst på sekulära politiska partier. Om man vill att kyrkan ska vara mera partipolitisk...
15 augusti 2013
Utsatthet, kritik och generalisering
Hörde en förskräckande berättelse ur levande livet. En ung utbytesstudent placerades i en ultrakonservativ familj. Någon stans i det amerikanska bibelbältet. Där utsattes studenten för påstridiga försök att låta omvända sig och bli döpt enligt familjens religiösa övertygelse. Studenten som objekt var intressant. Som människa mer ett störande inslag. Från fritänkarnas och hedningarnas förlovade land.
Sådana familjer borde aldrig mer få ta emot utbytesstudenter. Eller au pair-ungdomar. Organisationerna som ordnar sådana arrangemang och resor borde gottgöra dem som drabbas. Det sker i dessa sammanhang ibland även andra övergrepp. Vem tar ansvar för det? Vem gör något åt det?
Religiös fanatism är förfärlig och frånstötande. Den hotar förnuft och tanke. Breder dessutom ut sig. Så att man lätt får för sig att sådan är religionen. Den kristna tron. Förtryckande. På alla områden är det klokt att inte låta avarterna stå som representativa. Det sämsta hos någon annan står sig slätt mot det bästa i det egna. Den lärdomen påpekas ofta för dem som ger sig in i religiös dialog, ja i all slags dialog.
Avvikarna utgör inte mönstret. Vare sig bland muslimer, kristna eller inom olika politiska strömningar. Inte heller bland värdfamiljer som öppnar sina hem för studenter. Men kritiken får inte tystas ner av sådana skäl. Övergrepp är övergrepp och skall som sådana fördömas.
Sådana familjer borde aldrig mer få ta emot utbytesstudenter. Eller au pair-ungdomar. Organisationerna som ordnar sådana arrangemang och resor borde gottgöra dem som drabbas. Det sker i dessa sammanhang ibland även andra övergrepp. Vem tar ansvar för det? Vem gör något åt det?
Religiös fanatism är förfärlig och frånstötande. Den hotar förnuft och tanke. Breder dessutom ut sig. Så att man lätt får för sig att sådan är religionen. Den kristna tron. Förtryckande. På alla områden är det klokt att inte låta avarterna stå som representativa. Det sämsta hos någon annan står sig slätt mot det bästa i det egna. Den lärdomen påpekas ofta för dem som ger sig in i religiös dialog, ja i all slags dialog.
Avvikarna utgör inte mönstret. Vare sig bland muslimer, kristna eller inom olika politiska strömningar. Inte heller bland värdfamiljer som öppnar sina hem för studenter. Men kritiken får inte tystas ner av sådana skäl. Övergrepp är övergrepp och skall som sådana fördömas.
13 augusti 2013
Fylla folkpension
Nybliven pensionär! Länge gick jag och gnolade på Dagen är nära. Nu blir det förmodligen Den korta stund jag vandrar här...
Idag fyller jag folkpension som någon vänligt påpekade. Skrivbordsstolen ska överges. Sammanträdesbordet lämnas. Arbetskamraterna blir före detta. Forna. Det kan inte vara roligt. Inte ens för dem, föreställer jag mig. Men i ett arbetslag vänjer man sig. Under korta perioder är det stabilt. Men snart får någon ett nytt jobb eller går i pension. Det enda konstanta tycks vara att någon går och en annan ansluter.
Men från sin kristna tro pensioneras man inte. Ej heller från kallelsen. Eller från gudstjänst och församling. Arbeta och göra nytta blir inte över en natt olämpligt eller förbjudet. Och ska jag döma av mina äldre vänner och kamraters tillvaro tycks uppgifterna bara bli fler, om än annorlunda.
Lagom när vi i den kalla nord blir ålderspensionärer börjar karriärerna för en och annan prelat i den katolska kyrkan. När vi förväntas lydigt inordna oss i marginalen kliver mogna människor någon stans fram på arenan för att göra ännu en betydande insats. Man behöver inte vara biträdande generalsekreterare i FN för att agera så. När vi förmodas vara förbrukade och ses med ungdomligt medlidande ögon uppskattas i andra kulturer levnadsvisdomen och erfarenheten hos den något äldre människan högeligen.
Men för dagen nöjer jag mig med muntra tillrop och gratulationer. En ny tideräkning börjar snart. Den nya almanackan är än så länge tom. Men det ändrar sig. Förresten, nu ringer det. Jag tar fram blyertspennan och öppnar kalendern. Det är väl någon som vill att jag ska predika och fira högmässa för och med dem...
Idag fyller jag folkpension som någon vänligt påpekade. Skrivbordsstolen ska överges. Sammanträdesbordet lämnas. Arbetskamraterna blir före detta. Forna. Det kan inte vara roligt. Inte ens för dem, föreställer jag mig. Men i ett arbetslag vänjer man sig. Under korta perioder är det stabilt. Men snart får någon ett nytt jobb eller går i pension. Det enda konstanta tycks vara att någon går och en annan ansluter.
Men från sin kristna tro pensioneras man inte. Ej heller från kallelsen. Eller från gudstjänst och församling. Arbeta och göra nytta blir inte över en natt olämpligt eller förbjudet. Och ska jag döma av mina äldre vänner och kamraters tillvaro tycks uppgifterna bara bli fler, om än annorlunda.
Lagom när vi i den kalla nord blir ålderspensionärer börjar karriärerna för en och annan prelat i den katolska kyrkan. När vi förväntas lydigt inordna oss i marginalen kliver mogna människor någon stans fram på arenan för att göra ännu en betydande insats. Man behöver inte vara biträdande generalsekreterare i FN för att agera så. När vi förmodas vara förbrukade och ses med ungdomligt medlidande ögon uppskattas i andra kulturer levnadsvisdomen och erfarenheten hos den något äldre människan högeligen.
Men för dagen nöjer jag mig med muntra tillrop och gratulationer. En ny tideräkning börjar snart. Den nya almanackan är än så länge tom. Men det ändrar sig. Förresten, nu ringer det. Jag tar fram blyertspennan och öppnar kalendern. Det är väl någon som vill att jag ska predika och fira högmässa för och med dem...
11 augusti 2013
De ombytligas söndag
De ombytligas söndag infaller idag. Intresset riktas inte mot de ordhålliga, de som säger ja och utför sin uppgift eller de som säger nej och konsekvent nog låter bli. Istället pekas de ut som antingen säger ja men struntar i att ta sitt ansvar och de som säger nej, men ändrar sig och utför uppgiften.
I vår tid finns det fler varianter. De som bejakar uppdraget men vill göra det som ska utföras efter egen pipa, på sitt eget sätt. De som tycker sig veta bättre. Vi kan tänka oss mäniskor som utför arbetsuppgiften till hälften och därefter ger upp. De som tröttnar, inte orkar. eller som drabbas avarbetsskador. Värre ändå - de som aldrig får frågan! Alla som sorteras bort eller som bara gås förbi...
Förändringens söndag kunde dagen också kallas. Det finns ett utrymme för att tänka om. För ja- och nejsägare. Viktigast av allt i dagens text är att uppgiften utförs. Det handlar inte om vilket arbete som helst. Utan om att göra Guds vilja. På den har ja-sägare inget monopol. Störande kanske? Eller uppmuntrande? Viktigast av allt är omvändelsens möjlighet. Ett nej till Gud och kallelsen kan i handling bli till ett ja. Ett hjärtats ja, ett ja som kanske inte hörs men som förr eller senare blir synligt.
För mig blir utmaningen denna - står jag till förfogande? Gör jag det jag själv vill eller det Gud vill?
I vår tid finns det fler varianter. De som bejakar uppdraget men vill göra det som ska utföras efter egen pipa, på sitt eget sätt. De som tycker sig veta bättre. Vi kan tänka oss mäniskor som utför arbetsuppgiften till hälften och därefter ger upp. De som tröttnar, inte orkar. eller som drabbas avarbetsskador. Värre ändå - de som aldrig får frågan! Alla som sorteras bort eller som bara gås förbi...
Förändringens söndag kunde dagen också kallas. Det finns ett utrymme för att tänka om. För ja- och nejsägare. Viktigast av allt i dagens text är att uppgiften utförs. Det handlar inte om vilket arbete som helst. Utan om att göra Guds vilja. På den har ja-sägare inget monopol. Störande kanske? Eller uppmuntrande? Viktigast av allt är omvändelsens möjlighet. Ett nej till Gud och kallelsen kan i handling bli till ett ja. Ett hjärtats ja, ett ja som kanske inte hörs men som förr eller senare blir synligt.
För mig blir utmaningen denna - står jag till förfogande? Gör jag det jag själv vill eller det Gud vill?
09 augusti 2013
Morgonbön
Morgonbön:
Hjälp mig denna dag så att jag inte går förbi.
Öka min förmåga att stanna upp så att jag kan vara där jag är.
Låt mig se dem jag möter idag. Så att de vet sig sedda och mötta.
Hjälp mig att lyssna till dem så att jag hör vad de verkligen vill säga.
Gör mig mera lik Dig - du som ständigt är hos mig och som möter, ser och hör mig...
Hjälp mig denna dag så att jag inte går förbi.
Öka min förmåga att stanna upp så att jag kan vara där jag är.
Låt mig se dem jag möter idag. Så att de vet sig sedda och mötta.
Hjälp mig att lyssna till dem så att jag hör vad de verkligen vill säga.
Gör mig mera lik Dig - du som ständigt är hos mig och som möter, ser och hör mig...
06 augusti 2013
Myten om de höga trösklarna
Gudstjänst kan man hålla/fira nästan var som helst. Församlingen är inte fjättrad vid sina gudliga hus och deras inventarier. Det fanns dock en anledning till att människor byggde kapell, kyrkor och katedraler. Och att de invigdes och avskiljdes för sitt speciella ändamål. Anledningen var att dessa hus skulle utgöra ett hem för Guds församling och att vara en plats för församlingens möte med den uppståndne Herren Jesus Kristus. Men det betydde inte att bön, lovsång och mässa spärrades in bakom tjocka murar. Inte heller innebar det att höga trösklar installerades.
Talet om trösklarna som sägs hindra människors kyrkogång och gudstjänstfirande är en omhuldad myt. En skröna om otillgänglighet och obegripligt språk och märkliga riter. Många har slutit denna tröskelhöjd till sitt hjärta för att förklara vikande deltagande. Det är naturligtvis inte svårare att ta steget in i en kyrka än att kliva genom dörren till en biograf, en restaurang, en körskola, en handbollshall eller ett bibliotek. Att man tycker det är besvärligt och svårt att lära sig nya saker, att omfatta den värld som samtidigt öppnar sig när man träder in, är något annat.
De kyrkor jag bevistar har någon enstaka gång en hög fysisk tröskel att stiga över. Den andra, den symboliska tröskeln, tillhör inte kyrkan. Den kommer människor, som redan bestämt sig för hur svårt och obegripligt det hela är, själva släpande på. Även kyrkfolk har ibland fått för sig att trösklarna är så besvärliga att de tycks föredra nedskalade och förkortade gudstjänster. Att möta Gud borde klaras av i rekordfart och via de genvägar man kan lyckas finna. Så vitt jag vet har det aldrig fått människor att i nya skaror söka sig till gudstjänst, kyrka och församling.
Nästa gång någon börjar tala om kyrkans höga trösklar - ifrågasätt! Be om en detaljerad tröskelbeskrivning! Om de talar om obegriplighet så kräv exempel. Säger de att människor inte är välkomna så fråga varför församlingen ringer i klockor, annonserar, har gudstjänstvärdar och -ordningar och sänder ut församlingsblad.
Talet om trösklarna som sägs hindra människors kyrkogång och gudstjänstfirande är en omhuldad myt. En skröna om otillgänglighet och obegripligt språk och märkliga riter. Många har slutit denna tröskelhöjd till sitt hjärta för att förklara vikande deltagande. Det är naturligtvis inte svårare att ta steget in i en kyrka än att kliva genom dörren till en biograf, en restaurang, en körskola, en handbollshall eller ett bibliotek. Att man tycker det är besvärligt och svårt att lära sig nya saker, att omfatta den värld som samtidigt öppnar sig när man träder in, är något annat.
De kyrkor jag bevistar har någon enstaka gång en hög fysisk tröskel att stiga över. Den andra, den symboliska tröskeln, tillhör inte kyrkan. Den kommer människor, som redan bestämt sig för hur svårt och obegripligt det hela är, själva släpande på. Även kyrkfolk har ibland fått för sig att trösklarna är så besvärliga att de tycks föredra nedskalade och förkortade gudstjänster. Att möta Gud borde klaras av i rekordfart och via de genvägar man kan lyckas finna. Så vitt jag vet har det aldrig fått människor att i nya skaror söka sig till gudstjänst, kyrka och församling.
Nästa gång någon börjar tala om kyrkans höga trösklar - ifrågasätt! Be om en detaljerad tröskelbeskrivning! Om de talar om obegriplighet så kräv exempel. Säger de att människor inte är välkomna så fråga varför församlingen ringer i klockor, annonserar, har gudstjänstvärdar och -ordningar och sänder ut församlingsblad.
04 augusti 2013
Tänker någon berätta om revolutionen i kyrkan?
Värmeböljan håller i sig. Men inför kyrkovalet är det fortfarande kylslaget. Inga debatter att tala om. Inga åsiktsbrytningar. Ingen utbredd diskussion om Svenska kyrkans framtid. Borde inte kyrkofrågorna höra hemma i hetluften?!
Men det är inte bara valet som närmar sig. Den 1 januari inträder en veritabel revolution av styret i Svenska kyrkan på många håll. Fortfarande är det tyst som i graven i alla de dagstidningar som borde informera om nyheter, ge sammanhang och analys.
Vet någon utanför de innersta kretsarna vilka befogenheter som kommer att finnas kvar i församlingarna? Vilka befogenheter får de arbetsledare som ska ersätta de tidigare kyrkoherdarna? Får församlingsråden något att säga till om, och i så fall vad? Väljarna och allmänheten borde fått veta åtminstone något om detta. Före valet. Ingen vet om det råder fullständig enighet kring dessa frågor eller om det finns olika lösningsförslag och meningar. Tiden är kort. 2014 låter inte vänta på sig. Vem tänker berätta? Någon?
29 juli 2013
Fokuserad gudstjänst
Så var vi samlade i den medeltida kyrkan. Inte ett gäng. Inte ett parti. Inte en grupp. Ingen kommitté eller ett utskott. Möjligen en liten hop. Med all säkerhet en gudstjänstfirande församling. Vi sjöng och bad. Herre förbarma dig! Vi hörde tilltalet om, och tog emot, syndernas förlåtelse. Vi sjöng lovsång och firade de heliga mysterierna.
Men vi talade inte om valmanifest eller kandidater på lisor. Vi ägnade inte en tanke åt kyrkomötets legitimitet (eller dess brist på sådan). Vi tänkte inte heller på mandat eller politiska partiers soffliggare. Vi höjde våra röster. Fick dem att blandas och förstärka varandra när den apostoliska trosbekännelsens ord ljöd höga och klara. En fokuserad gudstjänst som öppnade dörrar genom både tid och rum!
Nu är det åter vardag. Och kyrkovalet äger rum om blott en och en halv månad...
Men vi talade inte om valmanifest eller kandidater på lisor. Vi ägnade inte en tanke åt kyrkomötets legitimitet (eller dess brist på sådan). Vi tänkte inte heller på mandat eller politiska partiers soffliggare. Vi höjde våra röster. Fick dem att blandas och förstärka varandra när den apostoliska trosbekännelsens ord ljöd höga och klara. En fokuserad gudstjänst som öppnade dörrar genom både tid och rum!
Nu är det åter vardag. Och kyrkovalet äger rum om blott en och en halv månad...
27 juli 2013
Flock, skock eller församling
Ord för gemenskaper och kollektiv är speciella. En flock fåglar kan man säga men knappast en fårflock. Får uppträder oftast i skock. Hästar är däremot flockdjur. Kor har fått ett mera passande ord. Boskap visar sig som en hjord. Om man får tro vad den egna känslan för språk säger. Man vet instinktivt vad man kan, eller inte kan säga.
Fiskar som gaddar ihop sig i stora skaror benämner vi stim. Vare sig det gäller torsk eller haj, spigg eller rocka. En fiskskock går bara inte. Inte ens fisk som odlas blir till flock eller hjord. Bin kan komma farande i en svärm. Men starar kommer inte svärmande utan flockvis.
Ibland har jag fått för mig att det vore spännande att låta frågan om dessa ords möjligheter och begränsningar sändas till radioprogrammet om språket (spraket på nätspråk). Särskilt intressant blir de ord för våra mänskliga sammanslutningar. Vad kan sägas om oss när vi blir många? Självfallet är orden betydligt fler eftersom vi ha behov av att beskriva en rad olika fenomen.
Publik finns i salonger och på rockens arenor. Men är publiken samlad till gudstjänst och andakt? Knappast. Möjligen kan det finnas publik i kyrkor t ex vid sakrala konserter, åtminstone när man tar inträde. Åskådare träffas inte sällan på olika arenor för att beskåda fotboll, för att ta ett aktuellt exempel. Men åskådare vid ett dop, finns det sådana? Jag vet ju att det finns personer som mer eller mindre under protest bevistat dop och konfirmationer, ja även bröllop. De har kunnat sträcka sig till att se sig själva som åskådare eller publik. Men med emfas har de värjt sig mot att bli indragna i någon slags mer profilerad gemenskap, i en församling i en kyrka, om än aldrig så tillfällig.
Kyrkotillhöriga har blivit det vanligaste ordet för medlemmar i Svenska kyrkan. Ett ord som beskriver en relation som är mera distanserad och neutral än vad benämningarna församlingsmedlem eller gudstjänstdeltagare gör. Den som hör till kyrkan ska naturligtvis kallas medlem och uppmuntras, utmanas och förväntas vara gudstjänstfirare. Till och med vår Kyrkoordningen är för att de som hör till ska samlas. Att Kristi kyrka ska manifesteras i en synlig gemenskap!
Flock, skock eller hjord må tidigare ha varit oproblematiska uttryck och möjliga att bruka om församlingens aktiva. Men orden andas av kyrkans agrara förflutna och har levt kvar tack vare bibliska bilder av lärjungar som får och Jesus som herde. Idag har många svårt för att följa en herde och se sig som ingående i en flock. Trots att möjligheten till ett personligt och aktivt engagemang aldrig tidigare varit så stort och mångskiftande.
Imorgon är det söndag. En dag för vila, eftertanke... Och gudstjänstgemenskap! Dags alltså att flockas i kyrkor och kapell. För ett möte med den gode herden!
Fiskar som gaddar ihop sig i stora skaror benämner vi stim. Vare sig det gäller torsk eller haj, spigg eller rocka. En fiskskock går bara inte. Inte ens fisk som odlas blir till flock eller hjord. Bin kan komma farande i en svärm. Men starar kommer inte svärmande utan flockvis.
Ibland har jag fått för mig att det vore spännande att låta frågan om dessa ords möjligheter och begränsningar sändas till radioprogrammet om språket (spraket på nätspråk). Särskilt intressant blir de ord för våra mänskliga sammanslutningar. Vad kan sägas om oss när vi blir många? Självfallet är orden betydligt fler eftersom vi ha behov av att beskriva en rad olika fenomen.
Publik finns i salonger och på rockens arenor. Men är publiken samlad till gudstjänst och andakt? Knappast. Möjligen kan det finnas publik i kyrkor t ex vid sakrala konserter, åtminstone när man tar inträde. Åskådare träffas inte sällan på olika arenor för att beskåda fotboll, för att ta ett aktuellt exempel. Men åskådare vid ett dop, finns det sådana? Jag vet ju att det finns personer som mer eller mindre under protest bevistat dop och konfirmationer, ja även bröllop. De har kunnat sträcka sig till att se sig själva som åskådare eller publik. Men med emfas har de värjt sig mot att bli indragna i någon slags mer profilerad gemenskap, i en församling i en kyrka, om än aldrig så tillfällig.
Kyrkotillhöriga har blivit det vanligaste ordet för medlemmar i Svenska kyrkan. Ett ord som beskriver en relation som är mera distanserad och neutral än vad benämningarna församlingsmedlem eller gudstjänstdeltagare gör. Den som hör till kyrkan ska naturligtvis kallas medlem och uppmuntras, utmanas och förväntas vara gudstjänstfirare. Till och med vår Kyrkoordningen är för att de som hör till ska samlas. Att Kristi kyrka ska manifesteras i en synlig gemenskap!
Flock, skock eller hjord må tidigare ha varit oproblematiska uttryck och möjliga att bruka om församlingens aktiva. Men orden andas av kyrkans agrara förflutna och har levt kvar tack vare bibliska bilder av lärjungar som får och Jesus som herde. Idag har många svårt för att följa en herde och se sig som ingående i en flock. Trots att möjligheten till ett personligt och aktivt engagemang aldrig tidigare varit så stort och mångskiftande.
Imorgon är det söndag. En dag för vila, eftertanke... Och gudstjänstgemenskap! Dags alltså att flockas i kyrkor och kapell. För ett möte med den gode herden!
25 juli 2013
En katt som saknar
Är det inte lite larvigt och fånigt att ha en blogg som "sköts" av en katt. Även om det är en så trevlig och klok katt som Sixten. Inte vet jag om det är larvigt eller fånigt. Världen är fylld av böcker om omöjliga varelser. Om främmande världar och tider. Sixten låter sin blogg handla om vanliga händelser. Jag skäms inte ett dugg över att låna ut detta utrymme idag till det Sixten lagt ut på sin egen sida. Det som följer här är exakt det han berättar på sin egen sida.
Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?
Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.
Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...
Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!
Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.
Undrar vad han tänker, hör jag medmänniskan säga. När vännerna som hälsat på i flera dagar åker sin väg. Förstår han vad som händer?
Självklart, svarar min människa. Eller hur, Sixten, säger han och vänder sig direkt till mig. Klart att jag gör, blir mitt svar. Jag förstår att gästerna från USA måste åka hem. Att imorgon när vi vaknar är de inte längre här. Nog för att jag kan se oförstående ut. Men visst fattar jag att de inte kommer till frukostbordet. Och nog vet jag att när människor kommer släpande på väskor. Till ytterdörren. Då tänker de resa. Fara. Åka.
Att jag ser frågande ut. Beror på att jag undrar varför de måste ge sig av. Nu när vi har så roligt. Trevligt. Busar så bra. Då känner jag mig som deras gamla Golden Retriver. Vars bästa vän var katten i huset. När katten inte längre fanns. Saknades vid de dagliga promenaderna. Då såg sig hunden om. Hela tiden. Den tittade efter vännen. Katten. Som saknades. Som borde varit där. Vid hundens sida. Sorgligt är att sakna så. Men så känner jag. När man tar farväl. Och stolarna vid bordet står tomma. Dagen efter. Då får även jag lust att yla sorgset...
Precis så är det. Sa människan min. Så känns det. Att sakna. Någon som borde vara där. Som hör ihop med oss. Med mig. Kommer inte. Då blir man vemodig. Ledsen rent av. I det där tomrummet hoppas jag alltid att jag ska få uppleva återseendets glädje. Det är då jag säger: kom snart tillbaka! På återseende. Vi ses igen!
Ja, just så. Exakt så känns det. Sa jag. Och la mig med nosen mot ytterdörren. Tätt intill. För att liksom behålla doften. Bevara den. Minnas. En stund till. När de som nyss var här. Har rest. Inte längre är här.
23 juli 2013
En tro som överträffar verkligheten
Här följer ett slags intervju. Som jag önskar skulle kunna överträffa verkligheten...
Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.
Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!
Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...
Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.
Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.
Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.
Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?
Vad tror Svenska kyrkan om Jesu uppståndelse? Ägde den rum?
Vilken bra fråga! Den ena tror si. Den andre tror så. Många tror på den, men är osäkra på om den verkligen hände. Det måste vara meningen med uppståndelsen som är viktig. Vad den betyder. Även om den inte ägt rum. Så kan man tänka.
Så kanske man kan tänka i en trosfråga. Någon gång. Men om man förhåller sig så hela tiden. Till varje avsnitt i Skriften. Till dogmerna. Så att ifrågasättandet av varje trossats bildar ett mönster. Vad blir det då kvar?
Meningen finns ju kvar, eller hur! Meningen med allt det där som nog inte hänt kvarstår. I alla fall. Det får man vara tacksam för! Att det finns något evigt att hålla sig till. Meningen. Den kan man utforska. Så blir tron meningsfylld. Man måste bara lära sig tekniken. Att läsa mellan raderna. Det är där det händer!
Du får ursäkta. Men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Hur går det då, till exempel, med övertygelsen och tron på jungfrufödelsen?
Det går utmärkt bra. Den obefläckade avelsen kan förnuftet inte godta. Hörs ju direkt. Det har så klart inte hänt. Vilket det måste finnas en mening med. Så då får man sätta sin tillit till att det viktiga är syftet. Med det som inte skett. Bra, eller hur! Man får utgå från att Bibelns berättelser alltid betyder något annat. Än det som står skrivet. Det blir liksom mera på det sättet. Att fundera över. Tänka på. Förhålla sig till... Tro skulle det kunna kallas. En meningsfull sådan. Som inte behöver hålla på och förklara det oförklarliga. Det oförklarliga som står skrivet skippas. Vi bryr oss om vad det vi tvivlar på i själva verket betyder. Smart, så det förslår...
Hur blir man en kristen?
Det blir man inte. Det är man. Genom dopet. Men det går lika bra utan. Barnen har ju inte hunnit ställa till det än. Så dopet behövs strängt taget inte. Egentligen borde man hoppa över det där. Det skiljer bara människor åt. Det är dopets betydelse som är meningen. Om man inte råkar vara muslim. Till exempel.
Himlen då?
Den är en väg. Inget mål. Det är vandringen som är mödan värd. Praktiskt taget kan man gå en runda. En slinga. Det vore så att säga himmelskt. Eftersom motion är det bästa som finns. Så att man orkar att gå. Den där vägen som himlen är. Glöm det där med mål och slutdestination. Då skulle ju allt ta slut. Vilket inte vore bra. Att komma fram devalverar, tar ju bort. resans betydelse. Det vore verkligen inget vidare. Det är ju meningen med vägen som får oss att gå vidare. Och så vidare. Om du förstår vad jag menar.
Vad tror SvK då om syndernas förlåtelse?
Intressant att du nämner just denna fråga. Förlåtelse tror vi alla verkligen på. Verkligen i största allmänhet. Men synden är mera komplicerad. Den behövs strängt taget inte. Inte längre. Den har spelat ut sin roll. Idag är vi alla goda. Gör så gott vi kan. Är vanliga hyggliga varelser. Vill väl. Synden solkar liksom ner oss. Och så kan man bara inte ha det. Synd förutsätter att vi kan göra fel. Och det går inte. Om allt går an. I kyrkan måste trösklarna bort. Övertygelsen om de fördömda trösklarna förenar oss. Skulle man bygga en kyrka idag skulle den vara fullständigt utan trösklar. Den värsta tröskeln är synden. Så den ska bort.
Nu börjar det låta som klassisk kristendom. Där ska ju synden förlåtas och glömmas bort. Eller hur? Fast det är Gud som gör det.
Jasså, jasså, säger du det? Vill du ha en kopp kaffe? Och en kaka?
20 juli 2013
Att bli kristen
En kyrkas kärna måste vara övertygad och lärjungaklar. Veta vad man tror. Ha dogmer att hålla sig till. Att några enstaka personer ger sig ut på relativismens dogmlösa myrar är illa nog. Utan djup och personlig fromhet går de lätt bort sig helt. Tillhör dessa fritt strövande själar dessutom kyrkans ledande företrädare blir budskapet att allt går an i trons värld. Leder man kyrkan, den av Kristus grundade, följer ett stort ansvar för liv och lära.
Den inre sekulariseringen är en stor risk i Svenska kyrkan där en majoritet av de kyrkotillhöriga inte delar kyrkans tro. Särskilt som en del partier anser det viktigare att i kyrkans beslutande organ företräda den passiva och breda massan än att stå upp för den kärna förutan vilken kyrkan inte kan fortsätta att vara en kristen kyrka med apostolisk tro, grundad i Guds Ord och uppenbarelse.
Svenska kyrkan har undvikit att explicit formulera sin tro i modern tid såsom flera andra trossamfund i världen gjort. I Kyrkoordningen finns enstaka ansatser i vissa förord - men en samlad troslära på vår tids språk saknas. Ett nytt bekännelsearbete med syftet att formulera en utförlig och dogmatisk kyrkans katekes skulle kunna rida spärr mot allsköns religiöst allmängods. Inte minst skulle det kunna ge stöd och hjälp till människor som önskar andlig vägledning och trosmässiga besked. Då kanske frågan på nytt skulle kunna ställas, utan oro att bli lämnad i sticket: hur blir man en kristen?
Den inre sekulariseringen är en stor risk i Svenska kyrkan där en majoritet av de kyrkotillhöriga inte delar kyrkans tro. Särskilt som en del partier anser det viktigare att i kyrkans beslutande organ företräda den passiva och breda massan än att stå upp för den kärna förutan vilken kyrkan inte kan fortsätta att vara en kristen kyrka med apostolisk tro, grundad i Guds Ord och uppenbarelse.
Svenska kyrkan har undvikit att explicit formulera sin tro i modern tid såsom flera andra trossamfund i världen gjort. I Kyrkoordningen finns enstaka ansatser i vissa förord - men en samlad troslära på vår tids språk saknas. Ett nytt bekännelsearbete med syftet att formulera en utförlig och dogmatisk kyrkans katekes skulle kunna rida spärr mot allsköns religiöst allmängods. Inte minst skulle det kunna ge stöd och hjälp till människor som önskar andlig vägledning och trosmässiga besked. Då kanske frågan på nytt skulle kunna ställas, utan oro att bli lämnad i sticket: hur blir man en kristen?
14 juli 2013
Floran fick brukas flitigt
En eftermiddag vandrade jag och några andra blom- och örtintresserade människor tillsammans med en oerhört kunnig ciceron. Floran kom flitigt till bruk. Allt vi studerade var inte alldeles vanligt förekommande växter.
Vi gick på kalkrik mark, nära havet och sedan på ängsmark. Detta är vad vi fick se:
Vi gick på kalkrik mark, nära havet och sedan på ängsmark. Detta är vad vi fick se:
Starr
– hundstarr
Fågelbär
12 juli 2013
Vi har inte monopol på varandra - särskilt inte i döden
Begravningsgudstjänsterna
har denna morgon ventilerats i Sveriges Radios Nyhetsmorgon och i
nyhetsrapporteringen. Anledningen är att antalet deltagare sjunker i
de begravningsgudstjänster som sker enligt Svenska kyrkans ordning.
Utvecklingen har länge
gått i denna riktning. Vi är många som tänkt att det varit mindre
önskvärt, ja olyckligt, och sagt det. Särskilt oroande har den
försnävning av sorgen och sörjandet som hotar när sorgen anses
mera privat och mindre som något socialt. Döden och dödsfallet
angår sällan bara den allra innersta kretsen av släktingar. Många
runt omkring kan också sörja och känna saknad. Nu tänker jag inte
på de massprocesser som ledande politikers och kungligheternas död
brukar leda till. Utan på den saknad och sorg som uppstår när
döden rubbar våra personliga och yrkesmässiga relationer.
Man ska ha respekt för
människors reaktioner när de önskar ta sitt avsked enskilt och i
stillhet. Men vi har i kyrkan också ett ansvar för att visa på
värdet av att fler får en möjlighet att ge uttryck för sin sorg
och sitt deltagande. Sorgen och sörjandet hör samman med hela vårt
liv, och har både psykologiska och personliga såväl som sociala
och samhälleliga komponenter. Och i livet har vi inte monopol på
varandra.
Varje person har
omfattande och komplicerade band till många människor. En hel del
helt okända även för den nära familjen. Åtminstone var det så
för min familj när vi genom sjukdom och död miste en tonåring.
Hans vänner och bekanta som kom till begravningen blev så oerhört
viktiga. Om vi inte äger varandra i livet blir det så egendomligt
om döden ska hanteras med utestängning och sträng gränssättning..
En vanlig reaktion är att
man inte orkar med. Man vill inte träffa dem som inte på länge
visat sig, de som slutade ha kontakt eller som av olika anledningar
inte kom till sjukbädden. Det är lätt att i den situationen känna
sig övergiven och sviken. Men det är ett misstag att tro att det
bara beror på att dessa som upplevts frånvarande enkelt vänt
ryggen till. Det kan bland annat handla om hänsynstagande, en vilja
att inte tränga sig på, eller om rädslor och oro. Icke desto
mindre kommer dessa vänner och bekanta också att uppleva förlust
och saknad.
Människor i vän- och
bekantskapskretsen har självklara behov att få ge uttryck för den
brustna relationen, för sin aktning, sitt deltagande och sin sorg.
Det märkliga är att denna omsorg, även om den kommer först i
samband med begravningen, kan verka både läkande och stödjande.
När lördagsbegravningarna
för länge sedan på många håll försvann innebar det ett steg
bort från det stora deltagandet. Vardagsbegravningarna gav inte
samma självklara möjlighet till deltagande. Men synen på döden
har även den ändrats. När jag var barn på 1950-talet bröt döden
det mesta. Inte olikt det förhållningssätt många av våra grannar
har, de som har rötter i andra länder, kulturer och religioner.
Inget var viktigare än att visa sitt deltagande och sin respekt. Nu går mycket före – det kan handla om
semesterresor, arbetsuppgifter, fritidssysslor eller andra åtaganden
som nu ges företräde.
Risken finns att de färre
deltagarna i begravningsgudstjänsterna återspeglar ett allt
fattigare socialt liv. Eller åtminstone ett mycket förändrat
beteendemönster där vi har många kontakter på avstånd, varav
åtskilliga är ytliga och helt triviala, och mycket få och djupa
kontakter nära oss. Om det är så ligger hårt arbete framför oss
alla.
Ur stillsam 2008:
Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.
Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande.
11 juli 2013
Muslimsk partipolitik
Partilivets välsignelser borde spridas inom hela den religiösa sfären. Det är så ojämlikt att bara ett trossamfund får glädje av den demokratiska folklighet som politiska partier erbjuder. Tro och religion är sådana härliga och fantastiska arenor för partierna att utforska. När medlemsskapsiffrorna dyker inom de traditionella politiska partierna kan det kompenseras genom att man finner nya sammanhang att verka i.
Den första centerpartistiska moskén bör ligga i närheten av Stureplan. Där kan partiet erbjuda grönpolitik vilket stämmer bra med den naturliga färgskala denna religion vanligtvis nyttjar. Decentralisering skulle också passa bra. Man kunde till exempel genom delning utlokalisera ett antal moskéer i den rena glesbygden. Grönt så det förslår.
En socialdemokratisk moské borde finnas i hjärtat av Bergslagen. Religionens djup kunde bildligt åtminstone gå hand i hand med återupptagandet av gruvdriften. En särskild och kollektivansluten fackförening för imamer blir ett bra projekt. Dessutom har partiet ett antal frågor som man vill att muslimerna ska anpassa sig till - dels så att religionen blir mer modern och västerländsk och så att några röda muslimer kunde få även vanliga politiska uppdrag inom någon partistyrelse, eller så.
Moderata muslimer sägs ju de flesta vara. Religiöst moderata och inte radikala eller extrema. En sådan muslimsk församling borde hamna i Täby eller Vaxholm. Där kunde man kanske komma överens om detta med ränta. Den är så låg så den nästan inte finns. Man kunde kanske ersätta räntan med något slags avdrag?
Visst skulle det glädja alla muslimer om några av Sveriges politiska partier vill gynna deras demokratiska sinnelag och allmänna folklighet genom att se till att få makten i församlingarna. Att detta inte blivit gjort kan man verkligen undra över...
Den första centerpartistiska moskén bör ligga i närheten av Stureplan. Där kan partiet erbjuda grönpolitik vilket stämmer bra med den naturliga färgskala denna religion vanligtvis nyttjar. Decentralisering skulle också passa bra. Man kunde till exempel genom delning utlokalisera ett antal moskéer i den rena glesbygden. Grönt så det förslår.
En socialdemokratisk moské borde finnas i hjärtat av Bergslagen. Religionens djup kunde bildligt åtminstone gå hand i hand med återupptagandet av gruvdriften. En särskild och kollektivansluten fackförening för imamer blir ett bra projekt. Dessutom har partiet ett antal frågor som man vill att muslimerna ska anpassa sig till - dels så att religionen blir mer modern och västerländsk och så att några röda muslimer kunde få även vanliga politiska uppdrag inom någon partistyrelse, eller så.
Moderata muslimer sägs ju de flesta vara. Religiöst moderata och inte radikala eller extrema. En sådan muslimsk församling borde hamna i Täby eller Vaxholm. Där kunde man kanske komma överens om detta med ränta. Den är så låg så den nästan inte finns. Man kunde kanske ersätta räntan med något slags avdrag?
Visst skulle det glädja alla muslimer om några av Sveriges politiska partier vill gynna deras demokratiska sinnelag och allmänna folklighet genom att se till att få makten i församlingarna. Att detta inte blivit gjort kan man verkligen undra över...
10 juli 2013
Ska Hawaiiskjortor och peruker tas av?
Kommunikation är hårt arbete och ofta blir resultatet missförstånd och misinformation. De som försökt vet. Budskapet man trodde gick ut blev ett annat när lyssnaren tolkade vad som sades. Vid ett nyligen genomfört seminarium under Almedalsveckan om Gud i skamvrån berättade jag om en mindre skärmytslingar med en skola i samband med skolavslutningar i kyrkan. Jag sa att det inte är ovanligt att sådant händer. Och berättade om en avslutning där lärarna klädde om till Hawaiiskjortor och till och med peruker och sjöng ett potpurri med Gyllene Tiders poplåtar. Vilket ledde till att skolan "portades", ja, man ville inte heller komma tillbaka, ovälkommen som man kände sig när kyrkans företrädare kom med kritik.
I en tidningsartikel blev mitt inlägg till följande besked:
- Hawaii-skjortor och peruker är inte ovanligt på skolavslutningarna i kyrkan. Det saknas en respekt för kyrkorummet och det har ni inte lagt ned någon tid på – vad får man egentligen göra i kyrkan?
Hur vanligt speciella skjortor är, eller för den delen peruker, vet jag ju inte. Förmodligen är det förhållandevis ovanligt. Rent av sällsynt. Men vanligt är säkert udda underhållning som är avsedd att roa skolbarn eller -ungdomar.
Hawaiiskjortor i en kyrka går naturligtvis an. Och mot peruker finns inget att invända. Men som rekvisita i en underhållningsshow i kyrkorummet blir kostymeringengen svårare att fördra, särskilt i som lustifikation fylld med enbart sekulära poplåtar. Kyrkorummet och dess särart ska behandlas med respekt enligt Kyrkoordningen. Alla evenemang i kyrkan, till vilka en del skolavslutningar måste räknas, måste visa denna känslighet för rummets särart. För arrangemang där det inte sker får man inte upplåta kyrkorummet.
Något att tänka på när landets kyrkor blir konsertscener och kyrkans kor förvandlas till estrad. Allt går an, om man ska tro Paulus. Åtminstone gäller det vad vi konsumerar, t ex äter. Men det finns gränser för vad som lämpar sig i det invigda kyrkorummet. Dessutom är så att man inte själv och lokalt kan hitta på att stoppa in vad man vill av publikdragande evenemang, events eller shower... Det finns helt enkelt viktigare saker i en kyrka än popularitet och vad som för stunden faller folk på läppen.
I en tidningsartikel blev mitt inlägg till följande besked:
- Hawaii-skjortor och peruker är inte ovanligt på skolavslutningarna i kyrkan. Det saknas en respekt för kyrkorummet och det har ni inte lagt ned någon tid på – vad får man egentligen göra i kyrkan?
Hur vanligt speciella skjortor är, eller för den delen peruker, vet jag ju inte. Förmodligen är det förhållandevis ovanligt. Rent av sällsynt. Men vanligt är säkert udda underhållning som är avsedd att roa skolbarn eller -ungdomar.
Hawaiiskjortor i en kyrka går naturligtvis an. Och mot peruker finns inget att invända. Men som rekvisita i en underhållningsshow i kyrkorummet blir kostymeringengen svårare att fördra, särskilt i som lustifikation fylld med enbart sekulära poplåtar. Kyrkorummet och dess särart ska behandlas med respekt enligt Kyrkoordningen. Alla evenemang i kyrkan, till vilka en del skolavslutningar måste räknas, måste visa denna känslighet för rummets särart. För arrangemang där det inte sker får man inte upplåta kyrkorummet.
Något att tänka på när landets kyrkor blir konsertscener och kyrkans kor förvandlas till estrad. Allt går an, om man ska tro Paulus. Åtminstone gäller det vad vi konsumerar, t ex äter. Men det finns gränser för vad som lämpar sig i det invigda kyrkorummet. Dessutom är så att man inte själv och lokalt kan hitta på att stoppa in vad man vill av publikdragande evenemang, events eller shower... Det finns helt enkelt viktigare saker i en kyrka än popularitet och vad som för stunden faller folk på läppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)