Lucka 10: Skärper sinnet och närvarokänslan

Det undermedvetna spelar oss spratt. Det kan vara därför ännu en bild av utsträckta händer hamnar på denna sida. Underrubriken är Riskabel färd! Och det kan man förstå då pojken i röd väst inte lämnat utrymme på stenen för damen i blå kjol. Det finns bara plats för pojken. Kortet kanske kan illustrera aktuellt i politiken? 

Nobeldagen är en dag för förbrödring och försystring i vetenskapens namn. Det är den dag då en miljonpublik sitter hemma i soffhörnen och betraktar den fina världen som äter furstligt och roar sig kungligt. Den hemmastekta falukorven monteras i mitt hem på nydiskade, och därför varma, tallrikar. Champinjonfyllda tomater med parmesan bildar förrätt. Fint värre. Som avslutning, man vill ju inte vara sämre än folket i bild så ätes vispad glass med lingonsylt och sorgset sprakar ett kvarlämnat tomtebloss.

Sedan blir det underhållning. I rutan. Vad de kan hitta på, brukar reaktionen bli inför de hyss av gymnastisk och musikalisk art som utspelar sig i en trappa lång. Svenska Kammarorkestern kanske kunde få vara med ett år? Lite mera pop och rock kunde också liva upp sällskapet.

Själv kan jag med triumf i rösten säga att jag faktiskt besökt Stockholms stadshus i min ungdom. Som turist har jag besett Gyllene salen med Einar Forseths lysande mälardrottning i fonden. Närmare en Nobelmiddag än så har jag inte kommit. Men livet vare sig står eller faller med massbespisning i en överdimensionerad och sekulär basilika. Sopplunch i församlingshemmet tillhör den lyx man bör unna sig. Genuina möten och närande föda! Men tänker man på inbjudningar skulle jag vara nöjd om den lokala kommunen bjöd in till kaffe med dopp! Eller middag Jag ska inte vara alltför kräsen.

Själv var jag sedan länge ur skolan när man började fira barnens Nobelmiddag med chokladmedaljer. Numera även infört på hemmen där de gamla får lite avbrott i den dagliga lunken.

Vad har då allt detta med advent att göra? Inte mycket. Möjligen kan man tänka sig att förkunnelsen om att Guds rike är nära är ett erbjudande som slår de flesta utsträckta händer. Ett påstående som skärper sinnena och närvarokänslan, Ett faktum som laddar tillvaron med helighet och förväntan.

Kortet ovan är poststämplat i Leksand den 15/3 1907 och sänt till Gärdsjö i Rättvik.

Lucka 9: Hur har ni det idag?

Hallå! Är det någon hemma? Har Ni jul därinne? Granen Ni beställde har kommit! Man lider med de stackars änglarna som alltför tunnklädda måste fara runt för att distribuera tallris eller granar. Men de kanske är förbi sådana vardagligheter som kyla och hetta och lever mera i det eviga där sådant inte längre spelar någon roll (eller gör skillnad som det numera tycks heta).

Julkortet har, medvetet eller omedvetet ska vara osagt, kommit att likna berömda Jesustavlor. De där Jesus står för dörren och bankar för att bli insläppt. Knackar på är en metafor för det som komma skall. Något oväntat, ibland ovälkommet. En kris, eller fattigdom, kan knacka på dörren. Till och med julen kan stå där och vänta på att bli insläppt. Eller en ängel.

Svenska kyrkan är försiktig med sina änglar. Trots deras omåttliga popularitet i breda lager spelar de en mycket underordnad roll (dvs betydelse) i kyrkans liv. Trots att dessa varelser bär bud om barnet som ska födas eller bildar en celest kör i julnatten. De klättrar på Jakobs stege och de fungerar som härolder vid den tomma graven. De strider kosmiska strider och släpper ut Paulus ur fängelset. Man kan tycka att efter sådana insatser borde de få lite mera uppmärksamhet.

Det av dova färger mättade kortet har små utsmyckningar man kan reagera inför. Blommor i håret känns övermaga när en gloria är på plats. Den strålande glorian tar liksom bort behovet att smycka och pryda sig. Kontrasten mellan den lätta klädseln och de många små istapparna skapar spänning. I bakgrunden till höger lurar den mörka skogen och ovan ängeln hänger en tung och närgången gren.

Ängelns kroppshållning understryker inte bara knackningen på dörren (eller fönstret) utan signalerar även intensivt lyssnande. Vad är det som händer därinne? Hur har ni det idag? En relevant fråga till de flesta av oss. Värd att ställa till tiggarna utanför affärerna, de hemlösa eller till de i trygghet förskansade bakom låsta villa- och lägenhetsdörrar...

Kortet är sänt vid 1900-talets början till Örebro med följande hälsning: God Jul tillönskas dig... Jag har varit så dålig men börjar nu bli bättre, hoppas du mår bra. Hälsa Gustav och Olga och Greta E. Glad Jul!  

Lucka 8: Bättre och skönare rosor

Dagens kort har stor aktualitet. Den innehåller den försvunna frågan, Den som försvann bakom det bekymmersamma parlamentariska läget. Den som varje kunskapstörstande elev får lära sig som elementa. Nämligen att försöka ta reda på vad som egentligen hände. 

Man kan naturligtvis visa att handen var utsträckt. Här med ett igenlackat kuvert. Lockande hålls det fram. I en erbjudande gest. Säger man något tillräckligt många gånger brukar det till slut likna en sanning. Jag vill förhandla om allt. Handen är utsträckt. Ett upplägg inte alldeles olikt barndomsupplevelsen av att försöka rentvå sig själv: jag har inte gjort något. Och har man inte gjort något tillräckligt många gånger blir det näst intill verkligt och faktiskt. 

Frågan som kom bort, den som inga journalister velat, eller vågat, ställa är:vad fanns i den utsträckta handen? En inbjudan att förhandla. Ja då så. Men fanns där inga erbjudanden om att tillmötesgå de inbjudnas önskningar? Fanns där något utöver att ställa upp på allt det man redan avvisat som rimligt eller möjligt? Eller representerar den utsträckta rosa handen, uppbackad av den gröna, en inbjudan till fest och kalas där man delar med varandra? Än så länge vet ingen utanför den trängre kretsen. den som sa sig bjuda och de som sa sig inte vilja vara med på kalaset. Hedersplatser bredvid födelsedagsbarnet, ministerposter i en regering - vem vet vad som erbjudits?

Om någon inte vill gå på ett kalas kan det bero på att villkoren inte är lika inbjudande som inbjudan. På mitt kalas bestämmer jag allt! Det får du finna dig i! Betala inträde! Kom i säck och aska!  Anar man sådana villkor brukar en inbjudan knappast hörsammas.

Som lyckönskan är kortet insmickrande och rart. Rosengirlanger och hästsko ska visa hur ljuvt och lyckligt allt är. Med finkläder och med rosett i håret räcks ett brev. En lyckönskan. Vem kan väl vägra att ta emot ett så blygt framsträckt konvolut? Nästan utom räckhåll. Ömt uppmuntras den tveksamma av engagerad och grönklädd syster.

I dag med den enklaste blomma
Min varmaste välönskan tag
Må bättre och skönare rosor
förljuva var kommande dag!

Lucka 7: Var finns alla slädar nu för tiden?

Sveriges slädförråd är decimerat sedan länge. Ett skäl för sydsvenskar är att snöbeläggningen sedan länge är kortvarig och opålitlig. Dessutom finns det inga parkeringsplatser längre för ekipage bestående av häst och vagn, oavsett medar. Julottans vikande popularitet är den kanske största enskilda orsaken till slädens försvinnande. Var finns alla slädar nu för tiden?

Möjligen kunde den kilometerskatt som under en tid var i antågande ha svängt utveckling i norr till en slädrenässans. Men planerna reviderades redan innan budgeten föll. Slädskatt är dessbättre inte uppfunnen än, så det kanske finns hopp för slädarna?

Som motiv på julkort har släden också dragit sig tillbaka. Men till de allra vanligaste julkorten hör bilder med släde, häst, passagerare, snö och kyrka. Som här ovan. Ibland hade bilderna dessutom eldiga färgklickar. Facklor som brann. Till slädfärden hörde också ljud. Pinglor och bjällror skulle varsko medtrafikanter att här kom en släde glidande. Annars fungerade dessa rytmiska ljud bra för att förstärka upplevelsen.

De grå gestalterna vid kyrkans port är som hämtade ur en skräck- eller zombiefilm. Skuggor utan fasta konturer som rör sig långsamt. Men det har med perspektiv och avstånd att göra. Kommer man något närmare ser man ju att där går en fru Andersson, fru Batra och herr Löfven. Som betraktare förstår man vilket oerhört populärt ställe detta upplysta hus är. 

Det riktigt glöder som av eld ur fönster och dörr. Men så kunde en julottemorgon te sig med hundratals levande ljus vars gyllene sken gav särskild lyster. Himlaljuset bakom taknocken är den tidiga morgonens: Var hälsad sköna morgonstund...

På kortets baksida står angivet: Porto 5 öre om endast 5 ord skrivas, annars som brevkort.

Där återfinns också en trivialpoetisk julhälsningsvers:

Kyrkklockor och bjällrors ljud,

glittersnö och stjärneljus

kommer nu med julens bud,

och en våg av orgelbrus

skänker oss den stilla frid,

som hör hop med julens tid.

Lucka 6: Fridfull Jul i politiken

Nu börjar granodlare dyka upp på torgen för att sälja resultatet av mångårig möda. Plantering och gallring, skörd och till slut transport och försäljning. En inte obetydlig hantering av det som snart ska pryda landets vardagsrum och fylla dem med grandoft och hundratusentals smådjur och organismer. Hade vi skarpare hörsel hade vi kunnat höra klappret av små fötter. Allt för stämningens skull.

De ofta frusna försäljarna stampar med fötterna och och har tjocka vantar, halsdukar och mössor som extra utstyrsel. I en kall tid är det nödvändigt att hålla värmen. Om någon förstår anspelningen på stämningsläget i politiken.

Dagens julkort visar en specialleverans av julens gröna dekoration. Det är knappast solens strålar som bekräftande lyser från övre vänstra hörnet. Tankarna leds till en himmelsk välsignelse som lyser över det bevingade varubudet. En känsla som kan uppfylla även den som ser solens strålar bryta igenom en kompakt molnfri himmel. 

Framställd som bokmärkesängel är det svårt att tänka sig att det skulle finnas bärkraft i ängelns minimala vingar. Men änglavarelsen kanske är mera eterisk än kroppslig? Bulliga moln kring benen ska nog ge illusionen av en svävande varelse. Men som skeptikerna brukar förklara under antar jag att det finns fast mark eller ett golv under den molniga röken. Ängeln är inte alls så svävande som kan kunde tro. Den ser snarare ut att själv vara planterad på terra firma. 

De långa barren från en "kungsgran" kände man väl knappast till vid förra seklets början?  Så det får antas att ängeln håller tallris i sin famn, ett desto mera jordiskt attribut. Sättet som ängeln håller sin gröna börda på liknar hur man i en pop- eller rockorkester håller en gitarr vid ett markerat slutackord. Spela på tallris är en konstart reserverad för änglar, skulle jag tro. Kortet är poststämplat i Gamleby den 23 december 1921.

Fridfull Jul lyder texten. En önskan till kyrkans många beslutsfattare och än mer till det politiska etablissemanget i riksdag och regering vars tillvaro på sistone har blivit allt mindre fridfull.

Lucka 5: Tveka inte! Gå!

Ännu ett jul- och nyårskort med ett motiv av den sort som försvunnit bort. Vem vill väl sända hälsningar som berättar att man inte bara är religiös utan dessutom kyrklig och kyrksam? Men vänta ett ögonblick. Det kanske är betydligt fler än man tror? Med cirka 7 miljoner kyrkotillhöriga kunde man väl ändå tänka sig att en och annan gärna vill uppmuntra sina vänner och släktingar att ta del av kyrkans advents- och julfirande!

Kortet har suddig poststämpel, men troligen är det avsänt 1943. Mitt under världskrig och oro. Klart att kyrkan i sådana kristider kunde bli en trygg hamn, en tillflykt. Eller en hoppets boning där man fick lasta av sig det onda och fylla på med Guds kärlek. Trots att kortet är mer 70 år gammalt är det aktuellt så till vida att det avbildar en något äldre människa på väg till en upplyst kyrka. Majoriteten av kyrkobesökarna lär idag tillhöra dem som har levt lite längre. 

Det varma gula ljuset som lyser upp alla kyrkans fönster och den öppna dörren skapar en atmosfär av värme och välkomnande. Inte bara bildligt utan även symboliskt är därmed kyrkobesökaren på väg mot ljuset.

Den dekorativa snön lyser den också alldeles vit, vilket skapar kontrast till den flik av skog och himmel som fångats till höger i bild. Trädets nakna grenar skapar viss dramatik och de böjer sig nästan hotfullt över gången fram till kyrkporten.   

Kortet ger mig anledning att uppmuntra envar till fler kyrkobesök de kommande helgerna! Tveka inte. Gå! 

Lucka 4: Skriv julkort i advent

Ett julkort av en sort som inte längre finns. Förr var det ganska vanligt att sända hälsningar som visade en viktig beståndsdel i julen, kyrka och gudstjänst. Även om vi bara är i början av advent, och många inom kyrkan klagar över att adventsfirandet blivit till ett förtida julfirande, så kan detta kort 

väl försvara sin plats i en adventskalender. Kanske för att uppmuntra till fler besök under helgerna. Att begränsa sin kyrkogång till några enstaka tillfällen blir gärna fattigt. Där får man sjunga de välkända psalmerna. Den unisona sången i kyrkorna är snart det enda levande och fortgående folkrörelsesjungandet. Med tanke på allsångens starka ställning på Skansen kanske detta gemensamma musciserande kan fylla ett tomrum... 

Om inte av något anat skäl ska kan julkortet ha uppgiften att påminna om att det är ungefär nu som man behöver skriva sina julkort. Om de ska hinna fram till adressaterna i tid. Så skriv julkort i advent!

Fönsterstaken med sina sju ljus är en vanligt förekommande sort. Den djupa fönsternischen minns  Julgranar pryder snart ganska många kyrkorum, även om levande ljus inte längre pryder de kyrkliga julträden. Stjärnorna som lyser genom fönstret antyder att det är en julottebild. I slutet på fyrtiotalet var midnattsmässorna inte vanliga.  

Huvudbonaderna är något antikverade. Sällan eller aldrig ser man hucklen på någon endaste kyrktant. Kortet är poststämplat 22 december 1948 på sin väg till Boo med postadress Odensbacken. Men bilden erbjuder tradition och stämning. En inte oväsentlig del av allt slags firande!

Lucka 3: Våren är på väg

Nu har det hakat upp sig. Även i min enkla adventskalenders lucka 3 blir det en nyårshälsning. Här gäller det klöver! I dubbel bemärkelse. En kombination av stor lycka och god ekonomi. Den goda ekonomin man drömde om vid förrförra sekelskiftet, när 1900-talet föddes, för de flesta bara var en ouppnåelig förhoppning.

Kyrkan firar visserligen nyår och bistår sedan med mängder av verkliga tidsmarkörer genom sina stora helger. Påsk, pingst, allhelgonahelgen m fl. Sämre är det med årstider under det kyrkliga året. Den kyrkliga hösten, kall, blåsig och fuktig, har jag ofta känt av. Snålblåsten är verkligen en kyrklig företeelse. Ut i den körs och förpassas alltför många. För att de haft fel övertygelse eller varit alltför uppriktiga. Ibland, paradoxalt nog, även därför att det gått alltför väl. Höst är det också i sådana församlingar där det mesta tyck vissna. Det gäller bara att konna tolka tidens tecken.

Men besvikelse och missnöje har sin tid. Även knoppning och blom finns rika exempel på. En kyrklig vår kan man verkligen längta efter! Då utsträckta händer inte sträcker sig efter makt och pengar, och inte heller är lika tomma som lätt avgivna löften, utan fyllda av förtroende och försoning!

En av de påskpsalmer som placerats under rubriken Årstiderna i Svenska kyrkans psalmbok förkunnar vårens härliga tid:

Likt vårdagssol i morgonglöd

gick Jesus fram ur natt och död

till liv förutan like.

Därför så länge världen står,

det efter vinter kommer vår

också i andens rike.

Ps 198:1

En annan psalm gläds:
Det liv som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö.
Ps 203:6

Våren är väl på väg? Vi borde väl åtminstone kunna enas om det?!

Lucka 2: Ett Gott Nytt År?

Så här på det nya kyrkoåret kan man tillåta sig att frossa i nyårshälsningar. Vid detta årsskifte är det mindre fokus på raketer, smällare och bubbel. Adventstiden är gammal fastetid som förberedelse inför Julens stora firningsämne: inkarnationen. Detta att Gud kommer i köttet, det vill säga blir människa.

Adventstiden kan te sig munter och fylld av fester. Men det är en sammanblandning av alla julavslutningar och evenemang vid terminslutet. Dessutom har ju Luciafirandet blivit en del i kyrkans adventstillvaro. Andra söndagen i Advent handlar texterna om den yttersta tiden. En påminnelse om vår egen dödlighet och om förgänglighet Människorna skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen (som det står i Lukas kap 21. Det är sådana apokalyptiska rädslor som även präglar det parlamentariska läget (som det numera heter) i Sveriges riksdag inför beslut om budget. Vad skall egentligen hända? Vad skall ske? Det enda som förhindrar kaos och fasor verkar ligga i Alliansens händer. Om de hjälper igenom regeringspartiernas budget så kan lugn och julfrid inträda! Då har man naturligtvis glömt att kris även erbjuder nya möjligheter...

Tredje söndagen i Advent tar upp profetiorna om ett annat sakernas tillstånd: Ty då är det slut med tyrannerna, borta är de hänsynslösa, utplånade alla som hade ont i sinnet, de som anklagade oskyldiga inför domstolen, snärjde dem som förde rättvisans talan och med lögner fällde den som var utan skuld (Jesaja 29). Just dessa profetord kan man tänka på. Efter Överklagandenämndens fällning av en ironisk och ibland skickligt raljant bloggkollega. Om honom hyser de flesta en förutfattad mening. Ryktet kan liksom bli verkligare än den påstådda gärningen...

Må det nya året bära
Ny välsignelse med sig!
Må dig Gud i nåd beskära
Allt hvad nyttigt är för dig!

Så är det då mest fest, eller inte, i advent? Ett Gott Nytt År förväntar vi väl oss ändå?

Lucka 1: Lycka och välgång tillönskas!

Ett mer än 100 år gammalt nyårskort. Tummat och sparat. Sänt från Trelleborg till Helsingborg 1906. Ett nyårskort är på sin plats. Svenska kyrkan inledde i och med sina gudstjänster den 1 söndagen i Advent sitt nya kyrkoår. Det markeras också genom att man byter årgång i kyrkans Evangeliebok där helgernas textläsningar finns samlade. Kommande år läser man i Svenska kyrkan årgång 1:s texter

Den stora adventsgudstjänsten med alla de gamla välkända psalmerna och texterna är fortfarande den stora kyrkogångsdagen. I Olaus Petri i Örebro, där jag satt i bänken, samlades över 580 personer. Tätt, varmt och gott! I samband med den gudstjänsten är det inte ovanligt att bli hälsad med ett hurtigt: Gott Nytt Kyrkoår! Eller bara Ett Gott Nytt! Så får man gissa vad som avses.

Lycka och välgång är vanliga önskningar inför något som ligger framför. För att understryka denna önskan vajar en fyrklöver till höger på kortet.

Att den kristna kyrkan håller sig med ett eget år är inget att förundras över. Tidens gång markeras sedan urminnes tider i de flesta kulturer. Den judiska kalendern finns på pränt redan i 3 Mosebok kapitel 23. I den västerländska kristenheten börjar det nya kyrkoåret i advent. Kyrkoåret består av ett antal stora högtider och händelser som firas vid bestämda tillfällen. De stora återfinns fortfarande i allas våra kalendrar med Jul och Påsk, Kristi himmelsfärdsdag och Pingst, för att nämna några. Det är detta och liknande tecken som ibland leder till kommentarer om att sekulariseringen i vårt samhälle är överdriven.

Men helgdagar som inte på något sätt firas i samklang med deras kyrkliga innebörd är å andra sidan tömda på sitt innehåll. Julens centralfigur är en tjockmagad rödklädd gubbe (i och för sig utmejslad efter ett helgon, S:t Nikolaus). Påsken tycks befolkad av gula kycklingar och pingsten kopplades länge till kärleksfulla känslors hänförelse (förlovningar och bröllop) snarare än till den Helige Ande.

Lycka och välgång är inte att förakta. Tvärtom är det något att uppskatta och glädjas över. Hur sällsynta de ändock kan vara för många av oss. Men det får bli dagens hälsning: Lycka och välgång tillönskas på det nya kyrkoåret!

Mera kritik DN, om jag får be!

Kyrkan satt under luppen är ett vällovligt initiativ av Dagens Nyheter. Deras granskning har bland annat lett till ett ”avslöjande” av de enorma summor, hela 115 miljoner, som utköpen av anställda kostat de senaste fem åren. Några jämförbara siffror från verksamheter som sjukhus, skola eller militär har inte redovisats. Först då kan man väl egentligen säga hur annorlunda Svenska kyrkan är.

En del av dessa pengar är väl använda. Får man hoppas. För att se till att begränsa risker och skador av dåligt och olämpligt uppträdande och för att ge chefer som inte klarat uppgiften ekonomiska möjligheter att gå vidare. Men förmodligen finns det ett antal utköp som inte varit skäliga. Som mest handlat om att skaffa undan obekväma personer, anställda vars åsikter och/eller civilkurage irriterat.

Med stiftet som huvudman för präster och diakoner hade utköpen och avgångsvederlagen rimligen varit betydligt färre. Även om man inte ska ha några illusioner om stiften som de bästa av arbetsgivare. Då kunde i alla fall en del kyrkoherdar som till exempel markerat mot sammanblandningen av styrning och ledning och utvidgat politikerstyre kunnat vara kvar!

Det finns anledning att påminna de granskande journalisterna på DN om en ledare som fanns i deras tidning 14/9 2009 om kyrkan och partipolitiken: Politiker med anknytning till riksdagspartierna kontrollerar 80 procent av kyrkomötet. För att bli vald krävs ofta partilojalitet men inte nödvändigtvis ett intresse för kyrkan. Det är olyckligt. Kyrkan borde, likt andra trossamfund eller föreningar, styras av engagerade medlemmar som tror på organisationen. (Här min kommentar till denna ledare).

Den partipolitiska inblandningen klavbinder Svenska kyrkan vid de politiska ställningstaganden som några av partierna hyser. Att det i ett modernt samhälle med ett sekulärt styrelseskick inom stat och kommun ännu förekommer politisk styrning av ett av många trossamfund är häpnadsväckande! Kopplingen antyder en sådan sammanblandning av roller och uppgifter som vi förknippar med totalitära stater. Ett slags strömlinjeformadcaesaropapism. Argument för detta förhållande är ihåliga och skälen emot bärkraftiga. Enda förklaringen till att kyrkan inte gör upp med systemet är att makten i Svenska kyrkan fortfarande ägs av partier eller grupper med partipolitisk koppling!

Samtidigt bistår kyrkan partier och nomineringsgrupper med stora summor i form av mandat- eller partistöd både på nationell nivå, men även förekommande på lokal nivå. Det handlar om mångmiljonbelopp som ingen någonsin gjort en sammanställning av. Klart är att partipolitiken inom kyrkan gav SD en plattform och ekonomiskt stöd för att fortsätta sin tidiga etablering!

Den stora reform som slog sönder många församlingars rätt till självbestämmande och skapade superkyrkoherdar och storpastorat kunde också vara värt några artiklar.

Övertalande kallades utredningen som lanserade denna totala organisatoriska omvälvning för Närhet och samverkan! Reformen genomfördes dessutom utan att någon grundlig och genomlysande analys hade gjorts av den andra stora kyrkoorganisatoriska reformen i modern tid: åtskiljandet av kyrka och stat.

Dagens Nyheter borde fortsätta på den inslagna vägen! Jag säger det ännu en gång: en kritisk granskning av partiinflytande och organisation kunde bidra till att denna otidsenliga och stötande sammanblandning av roller och intressen äntligen kunde upphöra. Inget annat trossamfund i landet skulle i sin vildaste fantasi tänka sig en sådan modell för egen del. Om systemet är så förträffligt kan man ju undra varför partierna inte erbjudit muslimer eller frikyrkor som EFK eller Equmenia sin hjälp att styra?

Så mera kritik från DN, det ber jag om!

Här några fler stillsamma artiklar som kan ha viss relevans i sammanhanget:

http://stillsam.blogspot.se/2013/04/skilj-kyrkan-fran-partipolitiken.html

http://stillsam.blogspot.se/2012/09/i-extrem-medieskugga.html

http://stillsam.blogspot.se/2009/09/argument-mot-partipolitisk-makt-i.html

http://stillsam.blogspot.se/2008/07/skilj-kyrkan-och-partipolitiken.html

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/partier-later-sig-knappast-styras-av-guds-ord_595979.svd

http://stillsam.blogspot.se/2007/11/i-kyrkan-har-partierna-fingrarna-i-kors.html

http://stillsam.blogspot.se/search?q=partipolitik

http://stillsam.blogspot.se/search?q=sekul%C3%A4ra

Det ska vi fira - 2017

Den som tror att ett firande består av glädje och uppsluppenhet behöver tänka om. Ytligt sett kan minsta födelsedagsfirande verka som glädjefyllda avbrott. Bemärkelsedagar gör avbrott i en vardagens och möjligen tristessens tillvaro. Hattar, serpentiner och presenter. 

Men den som minns sin barndoms barnkalas vet också att födelsedagsfirandet blev en markör av vilka som tillhörde de gynnade och de som stod utanför. Vilka klasskamrater skulle hitta en inbjudan i sin bänk? Särskilt om det fanns osämja och stridigheter mellan barnen kunde kalaset bli ett verktyg i kampen dem emellan. Du får komma på mitt kalas. Du får inte!

Som tur är har vi förmågan att förtränga och glömma. När väl kalasen drog igång tog oftast lusten över. Vi som kommit hit ska ha roligt här och nu.

En inbjudan var inte tillräcklig. Spelet kring kalasen hade rent bibliska proportioner. Många var bjudna men kom inte.  Till vissa fester.  Så detta att fira är en allvarlig sak. Förutom all planering och allt arbete som måste ske bakom kulisserna. Var något en kvinnofälla var det barnkalasen. Mammorna i köken var de stora hjältarna som satte guldkant på sina barns tillvaro. De som kunde gjorde underverk av det de hade.

2017 ska Svenska kyrkan fira Reformationsjubileet. Då blir det säkert stora kalas som riskerar att verka triumferande och självbespeglande. Det finns tid att göra goda planer för det som då ska hända.

Förspillda tillfällen ska helst undvikas. Firandet kan fungera som ett verktyg för försoning och ett närmande mellan de kyrkor som uppstod i omvälvningarna för femhundra år sedan. Kardinal Cassidy sa en gång när deklarationen om Rättfärdiggörelseläran efter många samtalsrundor och diskussioner äntligen blev klart att framgången berodde på att man försökte och lyckades finna en metod att gå bakom dåtidens intagna positioner. Genom att formulera det vi trodde då och nu tror med ett annat språk än det som användes när positionerna intogs blev det möjligt att finna vägen till ömsesidig förståelse.

Den möjligheten borde inte försittas när Svenska kyrkan ska fira. Inga folkfestliga högtidsmässor med pukor och trumpeter kan ersätta en serie samtal med romerskkatolska kyrkan för att finna nya vägar till större enhet! Ett firande som möjliggör fördjupning och ett närmande mellan våra kyrkor kan ge verklig anledning till uppsluppenhet och glädje. Men att fira brustna relationer och brytningar utifrån perspektivet att vi hade rätt och fortsätter att veta bäst är att förblindad tåga in i en trång återvändsgränd! Bättre är att gå från konflikt till gemenskap!

Om någon vill använda jubileet till att befästa motsättningar och skillnader och gräva djupare vallgravar och kraftigare skyttegravar gentemot den katolska kyrkan bör de rannsaka om de vill vara en främjande del av den ekumeniska uppgiften och kallelsen som är just Svenska kyrkans. Förnyad dialog är också ett sätt att ständigt reformera kyrkan till att bli alltmera trogen sin sändning!

Filosfin som väg till mening

Filosofiska rummet är allt som oftast ett tankeväckande program. Även så när Filosofi utanför akademin var ämnet. Ett program häromdagen inspelat under filosofifestivalen på ABF-huset i Stockholm. Medverkade gjorde läkaren Claes Hultling, journalisten Ann Lagerström, filosofipedagogen Adam Wallenberg och filosofen Jonna Bornemark.

I samtalet hävdades bland annat att filosofins betydelse ligger utanför akademin. Studenterna ska vara på andra ställen än inom universitet och högskola. Det finns ett otroligt sug efter existentiella frågor bland annat beroende på sekularisering. Det kan handla om livet och döden, vad är det att vara människa, om ett gott liv och mycket mer. Någon kommenterade att det finns ett tankehål i vår tid, en längtan efter samtal utan ett facit.

Claes Hulting som mött flera tusen ryggskadade, med brutna ryggar eller nackar betonade att filosofiska samtal betyder så mycket. Men i Sverige ligger vi efter. I Norge har man snart en filosof på varje fängelse. Det behövs verkligen mer andlighet i vården, den kan vara sekulär. Filosofin tar ju avstamp i det friska, men psykologin och psykiatrin handlar om det sjuka…

Var är filosoferna. En yrkesgrupp som har en betydligt större arbetsmarknad än man tror. Filosofi har setts som något svårt men det finns lika mycket behov att använda sin egen erfarenhet för att reflektera. Det är ett bra sätt att ta upp värdegrundsfrågor.

Efterhand som jag lyssnade blev lusten att få lägga sig i allt starkare. Vad tror ni egentligen att man hållit på med inom alla möjliga slags folkliga rörelser? Även inom Svenska kyrkan har det funnits en stor öppenhet för att vi människor tänker olika. Ibland respektfullt så till den grad att kyrkans egen troshorisont tonats ner till ett minimum.

Jag såg för mitt inre öga hur den sekulära filosofin nu gör drömmer om och vill göra anspråk på att fylla fängelser, skolor och sjukhus med sin yrkesgrupp. Claes Hultings myntade ett begrepp för uppgiften att lyssna och samtal: själsliga barnmorskor. Är detta framtiden? Ska det offentliga (stat och kommun) erbjuda filosofer att fylla uppgiften som själsliga förlossare inom vård, skola och omsorg? Ingen sa det, men eftersom ingen heller berörde insatsen positivt, kan man tänka att tiden börjar rinna ut för sjukhuskyrkan och den andliga vården inom fängelser och häkten? 

Man kunde här ioch där i samtalet ana samma driv och entusiasm som de nyfrälsta brukar uppvisa och uppfyllas av. Men här för filosofi som väg till mening och glädje. 

Ett tips. Samla några goda vänner och lyssna tillsammans på det avsnitt av Filosofiska rummet. Diskutera därefter era erfarenheter och hur ni tänker i förhållande till vad Ni hörde! Samtalet om grundläggande existentiella frågor är ovärderligt. På den punkten har de medverkande i Filosofiska rummet rätt...

Vad skiljer flyktingförläggningen från begravningsbyrån?

Vad är det för skillnad på en flyktingförläggning och en begravningsbyrå? Förutom att inriktning, uppgift och mål kan skilja så finns det en ofattbart stor klyfta dem emellan. Den ena anses kunna drivas av Svenska kyrkan, men inte den andra!

Sorg och flyktingskap kan självfallet inte jämföras, men det finns absolut inslag i båda verksamheterna där det vi kallar diakoni hör hemma. Det kan därför inte gärna vara om det i sådan verksamhet är möjlighet att stödja och hjälpa människor i någon slags utsatthet som motiverar att det ena går an men inte det andra. Det har i argumenten mot kyrkliga begravningsbyråer handlat om det kommersiella inslaget, att inte konkurrera med befintlig verksamhet.

Begravningsbranschen är etablerad och välordnad vilket utgör ett hinder. Vilket inte är fallet om man diskuterar flyktingförläggningar. Risken för att kyrkliga begravningsbyråer här och där skulle kunna skaffa sig näst intill ett monopol på det som rör verksamheter kring sorg och begravning är inom det området en tungt vägande invändning. Å andra sidan har kyrkan så många medlemmar att det kunde motivera att man vill erbjuda utökade tjänster och därmed tidigare få kontakt med anhöriga till dem som man ska begrava. Att komma sent in i processen underlättar sannerligen inte.  

Att det har blivit en lukrativ affärsverksamhet att erbjuda flyktingförläggningar är i sig tveksamt. Nog borde det vara stat och kommuner i samverkan skall erbjuda vettiga boendeformer för nyanlända flyktingar. Det är inte rimligt att tjäna grova pengar på flyktingars skyddslöshet. De som vänder sig mot vinster inom privat skola, vård och omsorg har här ännu ett vinstområde att ta tag i. För min del tänker jag att privata entreprenörer visst kan vara verksamma inom dessa områden bara staten ställer tillräckligt långtgående kvalitetskrav på utförarna.

Kyrkliga flyktingboenden borde kunna bli ett bra alternativ till dem som oskäligt profiterar på människor i underläge. Men då behöver kyrkan erbjuda något gediget med hög kvalitet i form av professionalitet och långsiktighet. Några hastigt hoprafsade fastigheter med eftersatt underhåll kan det inte då bli frågan om. Det räcker inte med personal som är utrustade enbart med goda hjärtan och vilja att göra gott. Ty utan kunskap och utbildning inom boende och migration förslår inte den goda viljan.

Vi som vill argumentera för att Svenska kyrkan tar på sig uppgifter i företagsform har förstås anledning att också hävda det lokala ansvaret. Det är i första hand församlingarna som har det diakonala ansvaret. Även stadsmissioner och liknande diakonala institutioner kan naturligtvis också ta på sig visst ansvar. Däremot bör inte kyrkan på nationell nivå ytterligare växa genom sådana uppgifter – det är på stifts och församlingsnivå detta bör ske!

Möjligheten att bilda gemensamma bolag över pastorats- och församlingsgränser blir förmodligen ganska snart en nödvändighet om kyrkan ska kunna gå in i liknande uppgifter. Men med ett seriöst intresse och inte bara ett uppblossande engagemang bord inget hindra vare sig begravningsbyråer eller flyktingförläggningar.

Läs mer.

Övning i konsten att korta texter

Texter blir ofta, om man tänker efter, lätt för långa. Man vill säga så mycket man bara kan på ett intressant sätt. Då vill jag påstå att det kan slinka med diverse ord som egentligen inte behövs. Man ser dem inte från början,. Det krävs en särskild blick, men man kan träna sig. I de flesta fall kan man vara rätt hård. Och när man har rensat bort det man tycker man kan ta bort måste man stryka ner det man skrivit ännu mer. Behåll bara det som visar sig fungera och är det allra bästa. Det som skulle kunna få andra att lyssna eller förstå!

Så kan en text om hur man skriver effektivt och kortfattat se ut. Inte för att det alltid är bäst. Men för att ändå ha tänkt igenom vad som är omistligt och vad som fyller ut och ger extra färg och krydda. Även om jag inte alltid skriver kort och koncist är det bra att kunna. Till exempel om jag behöver få in en längre text på ett minimalt utrymme. Då får jag träna mig att förkorta. Det första stycket ovan har jag övat mig på. Här nedanför återfinns det. nu med tänkbara strykningar. Så kan var och en göra med sina texter. Se efter vad som kan skäras bort för att göra raderna rimligt korta och slagkraftiga.

Texter blir ofta, om man tänker efter, lätt för långa. Man vill säga så mycket man bara kan på ett intressant sätt. Då vill jag påstå att det kan slinka med diverse ord som egentligen inte behövs. Man ser dem inte från början,. Det krävs en särskild blick, men man kan träna sig. I de flesta fall kan man vara rätt hård. Och när man har rensat bort det man tycker man kan ta bort måste man stryka ner  det man skrivit ännu mer. Behåll bara det som visar sig fungera och är det allra bästa. Det som skulle kunna få andra att lyssna eller förstå!

Så här alltså efter några enkla omkastningar.:
Texter blir lätt långa. Man vill säga mycket på ett intressant sätt.  Det kan slinka med ord som inte behövs. Man ser dem inte från början, men kan träna sig. När man rensat måste ännu mer strykas. Behåll det som skulle kunna få andra att lyssna!

Lucia hette en kvinna från Syrakusa

Så här års är alla körer igång med Lucia- och julreporertoaren. Natten går tunga fjät redan i november. Sångerna ljuder under alla övningstillfällen i församlingshem och kyrkor. Kortet ovan ger oss en påminnelse om att när Lucia firas är det hög tid att sända Jul- och Nyårshälsningar.

Någon berättade om att det i sociala medier pågår någon slags diskussion om Lucia inte lika g'rna kan vara en man. Eftersom vi lever i en upplyst tid behöver vi inte bry oss om gamla myter och legender. Sägs det. Lucia handlar om att bära ljus i en mörk tid. Det kan faktiskt män också göra. Och varför kan bara en person vara Lucia? Låt alla vara Lucia, tänker någon.

Men om det ska tänkas kring Lucia - varför är det så får som säger något om Lucia som en tävling i utseende. Skönhetstävlingar är inget att uppmuntra eftersom de ideal som hyllas ofta bara speglar kommersiella film- och mediaschabloner! 

Samtidigt verkar Luciafriandet bli allt mera ifrågasatt. Pepparkaksgubbar är numera portförbjudna och får bara förekomma (en tidsfråga) på kakfaten. Men även de helgonkopplingar som kan göras tycks göra Lucia misstänkt!

Oavsett om några debattlystna vill göra Lucia till en genderfråga kan man utan att darra på rösten hävda att Lucia, hon som helgonförklarats, var kvinna. En ofattbart modig kvinna som bekände sin tro i förfärliga förföljelsetider. Hon som var adlig och rik delade och skänkte sin förmögenhet till de fattiga. Och därför miste hon livet och blev martyr.

Vad gör det om uppkomsten av Luciafriandet i Sverige inte hade kyrklig bakgrund? Kyrkorna bör, kan, ska i sitt firande lyfta fram Lucia från Syrakusa. Ljusbärerskan som en gång bar bröd till de fattiga och hopp till de modlösa!     

Sjung ut

Högt och lågt, stort och smått. Om sådant handlar denna blogg. Ena dagen kan där finnas en vidräkning med misslyckade reformer. Nästa dag en äventyr i svampskogen. Så en reflektion över den troendes pilgrimsfärd eller en suck över något förtretligt.

Idag kliver trivialpoeten i mig fram. Den som knåpar ihop små versar att sjunga till kända melodier. I försöken att förgylla en fest. Med klingande harmonier. Eller disharmonier. Beroende på hur rösterna är stämda.

Med andra ord: låt strupen upp! Sjung ut!

En välkomstskål (En sockerbagare…)
Ett vackert högtidsglas
på bordet lockar
vinet det gnistrar,
vi ler och bockar
Nu är serverat
så höj ditt glas
att Bacchus hylla
vid vårt kalas

Men sockerdrickans vän
kan festligt dricka
får kanske hicka
bifall kan nicka
procenten stannar
på låg nivå
får köra bilen
till hemmets vrå

 

Små grodorna
Små grodorna de hoppar fram
av både rött och vitt
Små grodorna de hoppar fram
när vinet har gjort sitt

Ej snabbtänkt och klarsynt

man blir av dryck och mat
Ej snabbtänkt och klarsynt
är särskilt din kamrat

Men vad gör det vid denna fest?

Vi firar, sjunger sång
Men vad gör det vid denna fest?
Vi skålar natten lång

Och så en trudelutt för en gåsmiddag:

 

Här gås det (I sommarens soliga…)

Om sommarn är gräsmattor sköna
Så friska och mjuka och gröna
Men allemansrätten - en skröna
Där gåsen roat sig: Se upp! Se Upp!

Ty överallt hal halka kan

oss välta kull, barn, kvinna, man
där gåsens kropp har lagt en propp
allt glatt humör gör halt, får stopp
Om sommarn är gräsmattor sköna
Där gåsen roat sig: Se upp! Se upp!

På gräset förbud låt beställa

Förbjudet beträda - låt skälla
Här gås ej - den ordern ska gälla
Där gåsen roat sig: Se upp! Se upp!

Men lösningen är höstens fest

Ett gästabud som gillas mest
Då gåsen grann blir ärad gäst
Med sås och krås den smakar bäst
Om hösten försvarar vi gräset
Och gåsen roar oss: Ät upp! Ät Upp!

 

 

Kyrkoledamotens personliga självprövning

En av de frågor som prästkandidater under en period i Strängnäs stift ställdes inför var både allvarlig och svår. Den kunde formuleras på lite olika sätt. Men kontentan var denna: hur vet du att det är Guds kallelse du fått så att det inte bara är dina egna tankar och din egen längtan efter att bli präst som fört dig hit?

Egna tankar och egen längtan är inte så dåligt det. Sådant kan bära riktigt långt. Och det behöver inte finnas något motsatsförhållande dem emellan. Dock räcker det knappast att varje person som bär en längtan till vigningstjänsten ska kunna uppfylla denna dröm. Den personliga och integrerade tron ska kyrkan självklart kunna förutsätta finns hos prästkandidaten. Kunskap och insikt hör dit. Aktivt deltagande i kyrkans gudstjänstliv likaså. I en kyrka där kallelsen fortfarande anses, eller åtminstone påstås, vara viktig och nödvändig behöver man ju tala om dessa frågor ingående och grundligt.

Reflektion måste äga rum. För den som önskar att bli präst går det inte att komma förbi frågan hur Guds kallelse mötte just honom eller henne.

I dagarna möts kyrkomötet. I denna de förtroendevaldas tjänst för kyrkan borde samma typ av frågor inte te sig främmande. Varje person kunde rannsakande fråga sig: i mitt beslutsfattande, hur har jag sökt den helige Andes ledning? Hur har jag förstått Guds vilja i denna fråga för mig själv, min församling, mitt stift. Ja, för Svenska kyrkan?

Skammens rodnad borde färga ett antal kinder!

När man röjde undan de gamla kyrkliga samfälligheterna berövade man samtidigt de gamla församlingarna och deras kyrkoråd sitt inflytande. Församlingarna fick som tröst ett av pastoratet utsett församlingsråd (inga lokala församlingsval här inte) vilka skulle kunna få låna tillbaka några av sina gamla rättigheter. Visst skulle de nybildade församlingsråden ges inflytande över viktiga uppgifter som budget, tjänstetillsättningar och församlingsinstruktion. Så sades det om och om igen. Så ingen behövde oroa sig.

Församlingarna skulle få så mycket inflytande att de skulle fortsätta att vara juridiska personer. De skulle ges rätten att fatta avgörande beslut och teckna bindande avtal, vilket lär ska vara några av de viktigaste legala funktionerna för juridiska personer.

Vi var ganska många skeptiker som hävdade att det där var locktoner som knappast skulle förverkligas. Lockelsen att centrera makt brukar vinna över viljan och förmågan att delegera centrala uppgifter. Superkyrkoherdarna skulle få näst intill oinskränkt makt och deras beslutsbefogenhet öka dramatiskt på församlingsprästernas och andras bekostnad. Få förtroendevalda skulle vara intresserade av att öka demokratin genom att ge dela sin makt och sitt inflytande med andra eller genom att flytta besluten till lägsta möjliga nivå. Dessa risker underströk vi kritiker. Idag kan man konstatera: Subsidiaritet, jo, jag tackar! Det har blivit ett av de mest missbrukade orden.

Nu har det snart gått ett år med den organisatoriska ”reformen” då många stora och livskraftiga församlingar. med det skönmålande stridsropet närhet och samverkan, tvingades in under de nya storpastoratens förmynderi! Rapporter från flera håll tycks idag bekräfta farhågorna. Församlingsråden har i mycket ringa utsträckning fått låna tillbaka sina befogenheter genom delegationer från de nya storpastoratens kyrkoråd. Deras påverkansmöjligheter blev en tulipanaros, en papperstiger.

En någorlunda ambitiös redaktion, t ex på Kyrkans tidning eller Dagen, borde utan större besvär kunna samla in ett antal delegationsordningar för att undersöka hur reklambudskapen för storpastoraten ser ut när de omsatts i den lokala verkligheten.

Här finns det möjlighet att se klyftan mellan ord och handling. Nu kan man ganska enkelt visa vilken roll man från ledande kyrkopolitiskt håll i själva verket vill tilldela församlingarna i Svenska kyrkan. En skammens rodnad borde färga ett antal kinder. Men lär vi få se det? Knappast. Såvida inte reportrar och journalister ser till att seriöst utföra sitt uppdrag att kritiskt granska även Svenska kyrkan.

Flera läsare

Så satt vi där. Fem läsare, intresserade och pratsugna, med en tegelstenstjock bok framför oss. En biografi om Nathan Söderblom skriven av biskop Jonas Jonson. Den som jag recenserat i ett tidigare inlägg. Det blev till ett miniseminarium om nu och då. Om ekumenik och om biskopsämbetets betydelse förr och idag. Om Svenska kyrkan.

Någon kommenterade språkets betydelse för förståelse. Och menade att begreppet liberalteologi mera var en reaktion på det vetenskapliga tänkandet och utvecklingen än en teologi framsprungen ur kyrklig praktik. Liberalteologin var en gång ett mycket seriöst sätt att försöka harmoniera vetande med teologiskt tänkande. Det är ett rimligt förhållningssätt. Men liberalteologi har också kommit att bli liktydigt med alla slags åsikter som bryter med tradition och lära. Samtidigt har liberalteologi blivit ett skällsord eller ett tillmäle.

Någon replikerade att det inte var så konstigt eftersom under det begreppet fanns en sådan mängd olika uppfattningar att hälften kunde vara nog. Många av dem framstår också som främmande för
kyrkans tro, särskilt så som den sammanfattas i trosbekännelserna. Det blir en dubbel hållning som verkar mindre ärlig. Smått hycklande. Man läser gladligen med i bekännelsen men menar egentligen att en hel del av det som där utsägs inte kunnat inträffa annat än på ett andligt plan. metaforiskt eller på metanivå. I den gamla vanliga verkligheten har det inte skett biologiskt eller kroppsligt vare sig jungfrufödelse eller uppståndelse.

Då kan det heta att jungfrufödelsen har ett mycket svagt stöd i Nya Testamentet. Bara några bibelställen kan underbygga en sådan teologisk tanke.

Men är det inte också att redan från början ha fallit i naturvetenskapens grop - bara om det finns en tillräckligt stor kvantitet av texter som stöder en dogm så kan den liksom anses rimlig? Det borde vara så att även om det bara går att hitta ett endaste ställe i Bibeln, så skulle det kunna vara tillräckligt!

Dessutom, sa någon och återknöt till liberalteologin som skällsord, är det väl många andra begrepp som blivit använda som ännu starkare tillmälen. Tänk var de som i större utsträckning tror på Bibeln som en uppenbarelse från Gud, om än filtrerad genom olika personligheter, blir skällda för. De hamnar lätt i en veritabel regnskur av nedsättande ord: fundamentalister, bokstavstroende, biblicister, konservativa, reaktionärer och mycket annat. Det vore en vinning för alla om orden inte brukades som piskor för att fördriva det man inte förstår eller tycker om.

Här bröt en person in och sa att man måste hålla sig med olika dimensioner eller kategorier i sitt tänkande. Naturvetenskapen bygger också på en mängd trossatser som inte alltid är tillämpbara på tro och religion. Den religiösa erfarenheten är dessutom ensartad och unik eftersom den talar om sådant som naturvetenskapen inte täcker in eller anser orimligt eller omöjligt.

Här blev det nödvändigt att inflika att det blir svårt att samtala om dessa frågor om man inte vet vilka grundantaganden olika personer har eller gör. Då blir det till sist bara det förenklade svart-vita vi och dom, för eller emot, som råder. Och det är då vetenskapen blir använd som tillhygge mot dem som bejakar Bibelns vittnesbörd om under, mirakler och uppståndelsen. Som om inte också de tar hynsyn till och har en stor respekt och tillit till vetenskapens landvinningar. Jag för in del tror...

Här lämnar jag samtalet för att bara avslutande konstatera att samtal är stimulerande och en nödvändighet om tolerans och mångfald ska betyda något. Jag ska genast läsa någon mer bok som jag kan diskutera i en grupp. Även Bibelböcker kan fungera. Ty Bibelstudier är ett alldeles för outnyttjat fält för samtal och fördjupning. Så gack du och gör sammalunda. Så kanske vi kan bli ett antal verkliga läsare i kyrkan igen.