Rätt att ha öppna hjärtan och se invandring som en tillgång

Ulf Kristersson har gjort en osedvanligt stark markering mot invandringen till Sverige. Han menar att en mycket hög andel av kriminalitet, hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet uppenbart kan hänföras till invandringen till Sverige. Orden som kom i en intervju i Sveriges Radio ligger oerhört långt bort från statsminister Fredrik Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna sina hjärtan!

Inför ett sådant påstått kapitalt misslyckande vad gäller invandring kan man direkt fråga vilket ansvar politikerna har! De har planerat, stiftat lagar om och genomfört det sätt på vilket invandringen sker. Det är lika tokigt att på detta sätt ge invandringen totalt underbetyg som att se åt ett annat håll när ett övergrepp sker. Nu är det så dags att komma med underbetyg och avståndstagande!

Åtskilliga debattörer har lovordat och berömt invandringen som något som stärker Sverige och blir "lönsamt" i längden. Min uppfattning är att de har ganska rätt, invandring kan i längden gynna Sverige på många områden. Och det kan ju rimligen inte vara invandringens fel att vårt lands politiker inte kunnat förstå och inse vad en stor invandring av de mest förföljda och fattiga skulle kunna betyda för bostadsområden, skolor och deras resultat eller för utanförskap ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om lokalsamhällena, företagen och arbetsmarknaden inte varit förberedda så att de kunde ta emot och medvetet arbeta för en god integrering kan inte invandrare lastas för. När ett misslyckande sker och avståndstagande mot människorna som kommit ökar doftar det ofta unket, främlingsfientligt och isolationistiskt.

Tar man emot människor från krigszoner, flyktingläger och kriszoner, människor med andra normer och värderingar, t ex vad gäller kvinnors och barns rätt och ställning, är det självklart att sådan problem måste adresseras! I sådana frågor kan inte jästen kastas in i ugnen efteråt.

Som ett världens rikaste, lyckligaste och med rik välfärd försedda länder har vi både råd och skyldighet att ge behövande människor rätten att söka asyl och att bli respekterade och humant bemötta. Invandrarfientlighet och rasism är en sjuka som grasserar alldeles för vilt och omfattande. Men det måste påpekas och det eftertryckligt att man kan önska en restriktiv invandringspolitik utan att vara rasist. Dock, det är inte heller ovanligt att dessa två, invandringsskepsis och främlingsfientlighet håller varandra i handen. Var finns vaccinerna som kan hjälpa oss slippa drabbas av invandrarfientlighet och nationell hybris?

Inte skulle väl det få fortsätta?

Om problemen i så kallade utanförskapsområden fanns på andra områden - skulle de då ha fått fortsätta? Om en grupp personer tog över och dominerade ett klassrum, med mobbing och övergrepp mot kamrater och lärare, nog hade väl rektor och skolledning gjort något åt det? Kanske polis och socialtjänsten också? Eller om stora företag körde med och dominerade små och mindre dito så att de nästan blev rättslösa, inte skulle det accepters och godtas?

Eller om staten tog över skogsägares skogar och benämnde dem med fina namn, inte skulle väl det få hålla på? Och om hyresgästers kostnader vida skulle överstiga dem som ägare av småhus, radhus eller insatslägenheter hade, nog skulle någon göra något åt dessa grundläggande klyftor? Och om somliga politiska partier skaffade sig inflytande över organisationer eller trossamfund, inte skulle väl sådan inblandning få fortsätta ostört?

Sorg i Örebro

Ofattbart att ett flygplan med fallskärmshoppare störtat vid Örebro flygplats. En förfärlig olycka som leder till förtvivlan, sorg och gränslös saknad. De förolyckade och deras familjer, släkt och vänner omsluts idag av medkänsla, omtanke och förbön!

Måtte inga reportrar börja fråga präster och diakoner utanför Nikolaikyrkan, som föredömligt öppnats särskilt för sörjande idag, om vad man talat om och hur det känts därinne i kyrkan. Måtte inga kyrkliga anställda börja svara på sådana frågor. Här handlar det om själavårdande samtal och sådana ska inte recenseras eller berättas om. Hoppas de kyrkliga personer som finns där idag får vishet och kraft i uppgiften att vara där för de sörjande!

Levnadsregler från Oscaria

Kan inte undanhålla ett tidsdokument från ett antal decennier tillbaka. Det handlar om råd, ordnings- och uppföranderegler för anställda vid Oscaria. Minns jag rätt hittade jag anslaget i Skofabrikens i Kumla affär. Väl värd att besöka! 

Idag skulle denna uppräkning säkerligen kallas för en uppförandepolicy. Vara hur det vill med det, reglerna är intressanta och åtskilliga av dem blir till viktiga påminnelser om vad som ansågs vara ett korrekt bemötande och uppförande. För min del funderar jag över vilka av dessa regler jag uppfyller utan att ha dem listade så här.

Skor med nedgångna klackar eller andra brister får ingen Oscariaförsäljare uppträda i. Strumporna skall vara välputsade, strumporna hela och rena! Så det så!

Eller vad sägs om denna uppräkning "dygder": Vinnlägg Er om ett vårdat språk och uttal. Visa artighet och takt, tålamod och självbehärskning, hjälpsamhet, gott humör, punktlighet.

Särskilt värt att notera är avsnittet om att den anställdes ord och handlingar är Oscarias! Om varje anställd, förtroendevald och församlingsmedlem i Svenska kyrkan tänkte så, vilken kyrka vi skulle ha!

Örebro kommuns dåliga arbetsmiljö

Kan det vara så illa att det finns arbetsgivare använder dålig arbetsmiljö som ett sätt att kuva personal som har det  ganska bra? I Örebro kommun finns  ett antal exempel som kan tyda på att man genom schemaomläggning tvinga anställda att ambulera och resa åt alla möjliga håll för att utföra de uppgifter arbetsgivaren ålagt dem. Kommunens återvinningsstationer är ett sådant exempel där anställda som huvudsakligen arbetat på en närbelägen station nu tvingas fara kors och tvärs. Nerikes Allehanda har skrivit om problemen på ledarplats och i artiklar inne i tidningen.

Omorganisering och nya arbetsplatser är en åtgärd som arbetsgivare använt för att rikta om kritik och missnöje. Kritiken sugs upp av all den energi som går åt för att sjösätta och genomföra den nya organisationen. Tänk om det fanns sådana motiv när storpastoraten genomfördes mot åtskilliga församlingars uttalade vilja...? Var den sk reformen ett förslag för att slippa kritiken mot de gamla samfälligheterna?Tål att tänka på.

Back to basics

Kunde människorna under 12-, 13- och 1400-talet bygga fantastiska kyrkorum borde det inte vara så svårt för oss i nutiden, vi som är många fler, att ta hand om vår egen kyrka och församlingen eget arbete. Helt utan anställda blir det svårt att hålla en församling igång, men sällan har kyrkans tjänster utvärderats ifrån hur stor verksamhet de genererar och tar hand om. Frågorna om antalet anställda väcktes av Kjell Kallenbergs debattartikel i gårdagens SvD.

Genom åren har gång på gång inom Svenska kyrkan folkkyrkan ställts mot föreningskyrkor och svaret ha ansetts självklart redan i förväg: folkkyrkan är överlägsen och bättre än föreningskyrkan. Denna fördomsfulla jämförelse kunde förstås ersättas av en mera rättvisande betraktelse av olika kyrkomodeller. En avgörande skillnad är förstås de omfattande och okristligt dyra kyrkovalen som sägs ska garantera och säkra den demokratiska folkkyrkan. Att det kan finnas andra och väl fungerande modeller som med råge uppfyller rimliga demokratikrav, dvs att medlemmar ska kunna påverka sin kyrka, är ett faktum. 

En annan skillnad är att i en sk föreningskyrka tar medlemmarna hand om församlingens styre och verksamhet, ofta utan särskilt många anställda. Folkkyrkans mera anonyma, och från tron losskopplade, medlemskap kan bidra till att tro,bekännelse och lära får allt mindre inflytande över församling och kyrka. Nog finns det behov och utrymme för betydande förändringar av Svenska kyrkans organisatoriska system i riktning mot ett lokalt och aktivt ansvarstagande, dvs en annan riktning än den centralistiska strömning som lägger allt större vikt vid stora pastorat och direktvalda enheter på stifts och nationell nivå.

Back to basics eller på svenska: ad fontes!

Hög tid för kyrkovalsfrågor att debatteras!

Drygt 2 månader kvar till kyrkovalet! I pressen är det väldigt tyst. Men idag tog Kjell Kallenberg bladet av munnen i en välskriven debattartikel i Svenska dagbladet. Rubriken är passande: Kyrkan hindras från att vara kyrka! Kallenberg sammanfattar sitt inlägg i två punkter. 1. Svenska kyrkan bör avstå från att sälja av sina fastigheter för att driva sin ordinarie verksamhet. 2. Kyrkan bör halvera antalet anställda. 

Alldeles uppenbart kunde Kjell Kallenberg ha dragit en tredje slutsats utifrån synpunkt att ett arbete på evangeliets grund har blivit något annat, en livsstilskyrka. Hans pregnanta formulering lyder: Svenska kyrkan utvecklas snabbt, inte minst på grund av en accelererande inre sekularisering, från ett trossamfund på evangeliets grund, till en livsstilskyrka. Kyrkans innehåll påverkas rejält av politiska och sekulära krafter! Allvarligt så det förslår! Det är hög tid att kyrkovalsfrågorna debatteras!

Jag passar idag

 Nu lär det vara möjligt att skaffa ett vaccinationspass för att kunna resa mera fritt i omvärlden. Därtill kan det vara läge att kolla att det svenska passet, handlingen som ska visas vid gränskontroller och stärka ens identitet, är aktuellt och giltigt. Det har visst hänt att dokumentet kan betraktas som obrukligt trots att det kan vara ett halvår till det att dess giltighet går ut.

Pass är ett av de mera mångtydiga orden i svenskan. Passgång gäller inte gränspasseringar utan hur vissa fyrfota djur tar sig fram. Pass kan vara en period tid för tjänstgöring på sjukhus eller t ex för poliser. För militärer kan pass vara en handling som tillåter någon någonting. Pass är ibland en trång passage i naturen eller kroppen. Jägare håller sig också med pass. Kanske går de ner från sitt älgtorn vid pass klockan tro? Ungefär alltså.

Hur pass förhåller sig till instrumentet passare eller bollspelens passning vet inte jag. Men om jag läser Svenska akademins ordbok kanske det klarnar så pass att jag inser hur saker förhåller sig...

En påpasslig liten fundering inför denna dag? Men ska jag jag efter det digitala vaccinationsdokumentet? Pass! Dvs jag avstår just nu.

En gång till är allting nytt?

Om varje dag innebär en ny start, en ny möjlighet, hur ska allt det uppfattas som tidigare var en ny start och en ny möjlighet? Är nystarter en fortsättning av sådant som redan påbörjats? Hur skulle det då kunna vara en ny start?

Ibland går det verkligen troll i allt ordmakeri, laddade uttryckt som ska få oss att känna, längta och ge järnet igen och igen och...

Men när Skriften förmedlar att Han gör allting nytt, då vill i alla fall jag tro det! Se, dagen är kommen...

Hemsterdag i Arboga

Färden idag går mot Arboga. Väl där ska de två kyrkorna beses, andrahandsaffärer brandskattas och en lunch intagas. Kanske är det sådana äventyr som numera benämns hemester? Fast någon semester är det inte fråga om för oss som jämt är lediga. Utflykten blir svaret på den ständiga frågan: vad ska vi göra idag?

Solen ska gömma sig bakom moln har väder-apparna berättat. Någon timme ska det bli mulet innan det åter blir molnigt och temperaturen håller sig ovan 20 grader. På väg in i Arboga fick vi köra ett extra varv i en rondell och ta en lång omväg. Avfarten hade spärrats av en stor lastbil och vägarbetare som jobbade med gatubeläggningen. Omvägen blev ca en halv mil (!).

Väl i Arboga besökte vi först den gamla Arboga landsförsamlings kyrka, S:t Nicolai kyrka, med ett fantastiskt altarskåp från 1500-talets Lübeck och med ett myller av figurer i den centrala framställningen. Detaljer finns av Jesus. I häftet om kyrkan påpekas att Pilatus skrivare håller på med överskriften till Jesu kors. Nedanför finns en pietà (Jesus i Marias famn) och en gravläggningsscen. Framför ett sådant skåp kan man bli stående länge!

Vi vandrade därefter de ca 400 metrarna till kyrkan i centrala Arboga, tidigare franciskanernas helgedom: Heliga Trefaldighets kyrka. Fantastiska väggmålningar och enorma malmkronor som väger ca ett ton vardera.

Lunch på restaurang Ågården belägen vid Arbogaån blev en fin och välsmakande avslutning på denna utflykt till Örebros grannstad Arboga. 

Hyllning till Visby

 Idag en läsövning. En hyllning till Visby på ett ålderdomligt språk som blommar och flödar över. Vad skulle jag kunna beskriva och måla på liknande sätt? 

Visby af John Österlund och Carl R. af Ugglas

 Det är de röda solnedgångarnas stad, den mörka och rika grönskans, valnötträdens och murgrönans stad och de mossbelupna tegeltakens, de tysta, bladöfverskuggade gatornas och de stilla trädgårdarnas, där solskenet darrar i vaggande ljuscirklar på sandgångarna och luften är full af humlesurret kring lindkronornas honungsblommor och rabatternas aklejor och pionstånd. Det är staden vid det blå hafvet, som går strandlöst ut mot en horisont så aflägsen, att man tycker den stupa rakt ned i själfva det oändliga hafvet, öfver hvilket sommarhimlen spänner sig varmt disig och tom och molnlös och ur hvilket om kvällarna månen stiger upp, stor och röd, och lägger en väg af guldkoppar ända bort ifrån den yttersta synranden till strandens runda, dyningsomspolade stenar. (s 7)

Partiledares sjuka

Partiledarna lider av en sjuka som förmodligen är svårbotad. Symtomen dyker ständigt upp, särskilt i direktsändningar i radio och TV. Alla märker inte det sjuka trots de uppenbara tecknen på att partiledarna, och en del andra partiföreträdare, angripits. Då blir det särskilt svårt att ordinera åtgärder så att de angripna blir bättre.

Namnet på åkomman är: jag-sjukan. När partiledare menar, eller borde mena, vi säger de jag. Vi i partiet anser, har beslutat, driver frågan etc kommer sällan fram ty partiledarna betonar sitt jag. De identifierar sig själva så starkt med partiet att de blir partiet. De personifierar det kollektiva partiet så till den grad att det tar emot att hänvisa till det gemensamma kollektiva, partistyrelsen, årsmötet/kongressen, etc.

Smittan sprids förstås av att medier så gott som alltid vill höra partiledarna när de ska ta reda på hållningar i vissa politiskt angelägna och viktiga frågor. Undantagsvis kan en partisekreterare eller en minister eller talesperson för vissa frågor bli utfrågad. Och då är det en person som skall spegla ett partis politik eller hållning.

Svenska kyrkan utsätts för samma smitta eftersom ärkebiskopen för medierna, och säkert en bred allmänhet, är den främsta talespersonen, den som ständigt efterfrågas. Men i ett trossamfund som Svenska kyrkan kan många tala för kyrkan! Då säger de ofta jag för att inte göra anspråk på att hela kyrkan står förenad bakom dem, men risken finns att detta jag överskuggar kyrkans vi. Vad ett kyrkans vi menar om tro, bekännelse och lära är förstås en synnerligen oklar historia. Det räcker inte med att Kykoordninegn slår fast i sin portalparagaraf förljande:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Denna paragraf slår fast vad som gäller för kyrkans vi, men uttolkas ofta fritt och vidlyftigt. Då kan det "löna sig" att använda ett vi för att torgföra sina personliga åsikter och uppfattningar. Till exempel: Vi i kyrkan får tro som vi vill, det räcker att kyrkan har en tro personligen är det inte så viktigt, du kan vara och tro som du vill. Jag tycker mig ha hört följande kommentar som en variant på temat att alla ska med på sin egen tro: och de där bekännelseskrifterna från 1500-talat bryr sig ingen om idag. 

Utom jag förstås. Eller vi. Vi som tycker kyrkoordningens sammanfattning är angelägen och gäller oss alla i Svenska kyrkan!

Tillönskan!

 Detta kort har jag även lagt ur på Facebook, men där läser inte alla. Kortet för förmedla min önskan denna helg!

Kyrkan och tron främst!

Lokalpressen och Kyrkans tidning fylls efterhand med insändare och debattartiklar som lyfter kyrkans val och valfrågor som kan vara aktuella. Representanter för de politiska partier som representeras i kyrkomötet och deltar i kyrkovalet, S, C och SD, yttrar sig lite här och där. Då tonas det problematiska med sekulära partier som deltar i valet ner, eller ignoreras helt. Varför är det galet med partiernas vilja att styra i kyrkan? Det innebär att sekulära partier med politiska ideologier i botten som inte erkänner Jesus Kristus som kyrkans Herre och som inte står bakom kyrkans uppdrag att missionera och sprida evangeliet.

Enbart i kyrkan gäller den kristna identiteten och den missionerande hållningen. Ingen har t ex hört talas om S-ledamöter i kyrkan som i det socialdemokratiska partiets inre sammanhang står upp för dop och konfirmation eller som uppmuntrat till tro och kyrkogång. Valdeltagande tycks vara den främsta aktivitet som framhävs och det för att motverka att eliten, präster och gudstjänstfirare ska få för mycket inflytande över kyrkan. 

Partierna avgör själv vilka program man går till val på och vilka som ska stå på listorna. Det innebär att många icke-medlemmar och människor med annan livsåskådning, både ateister och andra, har inflytande över det som kan och ska ske i kyrkan. Att partiets ideologi och politiska program då övertrumfar kyrkans tro, lära och bekännelse är faktiskt ingen överdrift. Kyrkans skall ofta ändras, det kallar man utveckling och demokratiskt genomslag, men aldrig partiets politik.

Indirekta val utom på församlingsnivå skulle göra de valda mer till representanter för lokala församlingar på både stifts- och nationell nivå. Människor som idag representerar politiska partier och ideologier i kyrkan borde kunna våga ställa upp till val med och för kyrkliga program utan politiska partiers överdragskläder och ideologier. Kyrkan och tron främst! 

  

Delat ansvar i liturgin?

På nätet, i en facebookgrupp, har jag läst mängder av kommentarer i en diskussion om hur några präster delat uppdraget att leda gudstjänsten genom att mitt i instiftelseorden byta liturg. Nog är det ett udda beteende i en kyrka som ofta förordar och stipulerar att en präst ska leda mässan och som ibland visar en obegriplig avoghet mot koncelebration. 

Att koncelebration finns i den romersk katolska kyrkan är märkligt nog för många ett skäl emot denna kollegiala praxis. Det sägs att det betonar prästämbetet på lekfolkets bekostnad. Å andra sidan kan liturgin bli mera omväxlande, rik och varierad vilket faktiskt kan öka församlingens aktiva deltagande i sina gensvar och acklamationer. Det är det rimligt att det vid koncelebration finns en liturgiskt motiverad dialog även vid altaret och en genomtänkt linje för vad huvudcelebranten och de övriga ska göra, säga och läsa.

För den som är van att bistå vid altaret och med utdelning av sakramentet blir det egendomligt när mässan betraktas som en plats för instruktion och utbildning, inte sällan av konfirmander utan tillräckliga förberedelser och förklaringar. Mässfirandet är fel tid och plats för att diskutera och instruera vad som görs och måste utföras! 

Kyrkans ordning håller på att ändras så att det till varje pris alltid ska finnas icke vigda personer som medhjälpare och assistenter vid altaret. Ska de som är vigda för uppgiften då sitta och titta på? Ministranter bör, om de ska göra tjänst i gudstjänsten, helst ingå i en grupp och absolut få särskild undervisning, träning och uppmuntran! 

Det blir lätt rörigt och pratigt om förberedelserna inför mässan är obefintliga eller eftersatta. Inte ens den liturgiskt ansvarige prästen ska "göra på sitt sätt" eftersom gudstjänstens liturgiska utformning bör vara ett sammanhållet helt i en församling. Prästerlig individualism och otyglad påhittighet i mässfirandet är knappast något som gynnar gudstjänstdeltagandet för den aktiva och medfirande församlingen!

Riksdagsval och kyrkoval i september?

Regeringen är avsatt genom misstroendeomröstningen i riksdagen. Nu spekuleras det i vad som ska hända. Tidningar redovisar möjliga utvägar och diskuterar vad som är möjligt och rimligt. Åsikter går isär om huruvida Vänstern har skulden eller Centerpartiet.

Sverige behöver lösningar som ger stabilitet på många områden. Det är ingen tillfällighet att båda sidorna i omröstningen åberopat pandemin och vårdpersonalens situation som något som måste skötas och fungera. Ett extraval är förmodligen den metod som bästa kan lösa upp låsningarna. Att det kan innebära både riksdagsval och kyrkoval i september kommer att på verka viljan att rösta i kyrkovalet. Då kanske de opolitiska alternativen i kyrkovalet äntligen kan få rejält med luft under vingarna så att partierna kan dra sig tillbaka utan generande prestigeförluster...? 

Kyrka, samhälle och liv

När jag blev anställd på Kyrkans tidning på 90-talet, dvs för mycket länge sedan, fick jag rådet att ledarsidan måste kunna spegla mer än kyrkans aktuella läge eller samhället och det politiska klimatet. Särskilt vardagar och egna upplevelser och erfarenheter måste kunna få plats, det ökar ofta igenkänning och möjlighet att relatera även till frågor där man inte delar alla synpunkter som framförs i texterna.

Välkomnandet blev omtumlande eftersom majoriteten i facket på tidningen inte ville ha mig och såg mig som ärkebiskop Gunnar Wemans utsända hantlangare som skulle tysta det fria ordet. Det finns kulturartiklar och radiointervjuer som bekräftar saken. 

Att hälsan ganska snart gav vika var vare sig förväntat eller bra. Tiden blev personligen extra turbulent eftersom min njursjukdom klev fram, blev akut och allvarlig och starkt påverkade min ork och arbetsinsats. Detta trots tidiga försäkringar att jag skulle hinna dö i något annat innan sjukdomen skulle göra det. 

Vi vidtog åtgärder för att minska återverkningarna för tidningen och lejde naturligtvis duktiga och kyrkliga skribenter som fick tillträde till ledarsidan så att reflektions- och opinionsarbetet inte skulle upphöra. Den åtgärden blev ifrågasatt mest inom kyrkans egen organisation. Men det fungerade och det väl.

Nu ligger detta långt bakom mig. Härom dagen fick jag en ny jobspost på vägen ur dialysen och mot transplantation. Man hade upptäckt en cysta på ett av mina inre organ. Än en gång måste en särskild utredning till. Mera väntan och fortsatt osäkerhet. Min utredning tickar nu på 25-26 månaden. Bra att saker blir utredda - men denna långa berg- och dalbana är utmattande och tärande. Så är det förstås för alla som får oväntade och ovälkomna besked och bara har att inrätta sig i köerna så att någon hinner undersöka och eventuellt åtgärda problemen. Under tiden fyller kolonilotten livet med arbete, avkoppling och glädje. Liksom församlingstillhörigheten och gudstjänsterna öppnar andra dörrar i livet. Där glömmer jag för en stund alla de restriktioner och inskränkningar som präglar just mitt liv.

Även jag ser många andra som har det värre. Med dem lider jag extra mycket eftersom jag åtminstone en smula kan ana vad de måste gå igenom. Hoppas de har en kolonilott eller något annat som ger en stunds rast och vila från det som överskuggar deras tillvaro. Idag lyfter jag dem mot himlen som mitt särskilda böneämne...

Ruelse, ånger och annat sådant

Ruelse är något som ibland slår sig ner på mina axlar. Den borrar sig in i bröstet och eldas av gamla och ofullständiga minnen. Den yngre generationen har säkert samma upplevelser även om den saknar referenser till och bekantskap med ruelse.

I Svenska Akademins Ordbok kan man läsa: (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse. 

Förkortningen sht som verkar kryptisk står för i synnerhet! Ånger, förtvivlan, förkrosselse är tunga begrepp som kan tynga ner en människa. Dyster sinnesstämmning och grubbel är inte så mycket muntrare. Men dessa känslor kan komma över en människa när minnet plockar fram sådant som ingen kan vara stolt över, där det sagts eller gjorts något dumt, sårande och nesligt. Stort och smått blandas och väcker ruelsen, ångern och sorgen över att jag kunde säga och göra det som nu väcker mitt eget avståndstagande. Livet har förstås gått vidare och åren lagts till år. Hur ska då minnets taggar kunna dras ut? 

När ruelsen blir tung och stor är det början till en befrielse att inför himlen och omvärlden erkänna: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.   

Samla inte...

 Du kan ingenting ta med dig när du dör, är en refräng som gnolats på. Samma innebörd har olika bibelord som betonar det fåfängliga (!) i att samla på sig saker och ting. Det var sådana texter Edith Södergran använde när hon skrev "Samlen icke guld och ädelstenar". Här några rader:

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol...
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Här är det varaktiga gåvor som ska säkras genom att nästa generation får gåvor, sådana som verkligen betyder något för deras eviga väl. Dock och men. I samlarvurmen finns det tillfredsställelse för stunden. Där erbjuds en avkoppling från bekymmer och ororsmoment. För en stund existerar bara myntet, frimärket, vykortet som studeras på alla sätt och vis. Visst, skulle den överskuggande motivationen bli det pekuniära (pengamässiga) samlarvärdet kan det snart gå fel. Eller som många sa förr: käpprätt åt h-vetet.

Samlare vet att en dag tar det slut. Antingen är samlingen komplett eller också tryter orken, hälsan och livet. Men fram tills dess har detta att samla på någonting varit ett sant nöje som de flesta borde unna sig. Pennknivar, korkskruvar, strykjärn, grodor, änglar, jultomtar, glasfåglar, kaffekoppar och det mesta utöver det går att förvandla till meningsfyllda aktiviteter. Så tänker jag som under samlandet gott hinner reflektera över eviga värden och ett himmelskt hemland...

Luften gick ur 2-kronorna

Luften har gått ur mina gamla 2-kronor. Under flera år har de haft pyspunka, dvs värdet har långsamt försvunnit ur de flesta mynten och kvar finns bara silvervärdet minus vad det kostar att utvinna silvret. Och jag som var så stolt över de få 2-kronor jag lyckades få fatt på innan myntet försvann.

Ännu värre är det med mina frimärken. Det visar sig att de säljs på lokala auktioner så billigt att man knappt får frankeringsvärdet tillbaka! Nu har mina häften fått brandskattas för att vid de enstaka tillfällen vi använder posten bli frankering. I SAOB kan man på ett ålderdomligt språk bl a läsa om frankering:

på förhand (medelst påsättande av frimärke(n) till vederbörligt belopp) betala avgift för postbefordran av (en försändelse); å (postförsändelse) påsätta frimärke(n) till vederbörligt belopp. Frankera med svenska frimärken.

Av boksamlandet blev det ingenting. Tappade intresset eftersom böckerna var mest attraktiva för läsning, Men läs-exemplaren behövde inte vara förstaupplagor, det gick bra med pocketformat och billigt papper. Innehåll före paketering och form, skulle man kunna säga. Men i allmänhet är de flesta böcker som utgivits av föga intresse för samlare. Inte ens andrahandsaffärer bryr sig om böcker och antikvariaten för en tynande tillvaro, åtminstone ute i de svenska provinserna.

Inser att det var guld som skulle samlats. Fast - guldvärdet skulle behöva dippa ordentligt för att man ens ska våga försöka intressera sig för guldföremål. Nu är det för sent att börja, suckar jag och tar fram några kartonger gamla vykort som faktiskt ännu tål att beskådas oavsett samlarvärde. Många av vykorten har hunnit bli hundraåriga och historiskt och socialt intressanta fotnoter. Tänk att dessa kort kan bereda en samlare så stort nöje!