Bland våra papper låg ett gammalt anonymt brev från 1980-talet och läsningen blev som att åka tidsmaskin. Upplevelserna kom tillbaka. Brevet lät meddela att många inte vill ha mig som präst och att jag som var en så sällsynt dålig kristen borde sluta omedelbart. Frågan var om jag alls var kristen. Allt detta trodde jag var avklarat, undanstädat och glömt. Nu vällde minnena fram. När jag skulle läsa brevet för vänner var det omöjligt att hitta. I upprördheten hade det råkat slängas, tror jag. Tur var väl det. Nu får dessa händelser läggas till handlingarna och glömmas helt.
De flesta av oss kan ganska snabbt och utan eftertanke bli ogina och avvisande mot dem vi inte spontant gillar eller förstår. Vi vill inte ha med dem att göra? Samtidigt blir samma tendens synlig när Sverige blir ett alltmer slutet och ovälkomnande land. Murarna och hindren byggs allt högre. Det finns inte plats i härbärget. Ett enda stycke ur Bibeln ger ett annat perspektiv. I början av Jeremia 22 står det: "Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!"
För att det inte automatiskt ska gå så att vi fastnar i schablonernas snabba omdömen och förutfattade meningar har jag fått lära mig att dem vi ber för kan vi plötsligt se på ett nytt sätt och med mer förståelse. Inlevelse och medkänsla väcks. Då påminns jag också om att somligt ska bara inte överses med utan behandlas för vad det är. Övergrepp, utnyttjande och sådant som gör medmänniskan illa och skada ska bekämpas och förhindras!
Inte ens den tillvaro som julkortet visar var utan elände. Palestina var ockuperat av Rom. Makthavarna kom snart att tvinga Jesu familj på flykten. Ett mönster som förföljde de kristna i århundraden och har kommit tillbaka genom seklerna. Än idag lever många kristna som förföljda minoriteter.
Ibland har det hävdats att kristna i vårt land inte kan välja att ge stöd åt andra kristna ute i världen som förtrycks och lider förföljelser eftersom vi måste vara till för alla medmänniskor oavsett tro och bekännelse. Som så ofta förr ställs det generella mot det speciella och partikulära. För min del anser jag att det är omöjligt att stå upp för alla. Det riskerar att betyda att vi står upp för ingen. I det konkreta och lokala prövas medkänsla och solidaritet. Några korta associationer utifrån ett enkelt kort, avsänt 1950.
