Vem är Folke Heim? Man kan undra. Han är en stadsbo med intresse för det som händer och sker. Han kommer att kommentera världen såsom han ser den, lite nu och då, på denna blogg. Folke Heim tycker själv att han är som folk är mest. Hygglig och pålitlig. Ganska stillsam. Och kanske lite godtrogen. Men han avskyr att inte få raka besked. Sådana som han själv har så svårt att ge.
Så...välkommen Folke Heim att bli samtidskommentator här!
Tack! Det låter flott.
Hur känns det?
Jag tycker jag känner mig lite uppjagat glad. Ska fråga en granne om jag kan få kolla hans dator om mitt namn syns på den där... den här bloggen. Bloggare kan ju påverka sägs det. Men det ska jag försöka låta bli att tänka på när jag sätter mig vid min beigfärgade Facit privat och låter fingarna dansa.
Vilka är dina intressen?
Fotboll, politik och så måste väl erkänna att jag är lite svag för TV. Nätet och bloggar begriper jag mig egentligen inte på. Men det har jag ju en god vän som gör.
Tillhör du något politiskt parti?
Det kommer jag inte att berätta, i så fall. Ibland. Kanske.
Vilken är din favoritfärg?
Röd eller grön...nej förresten ljusblå. Måste jag säga en färg blir det absolut gult! Fast grått är definitivt inte fult...
Hur gammal är du?
Tillräckligt gammal. Peter Pan var länge min idol eftersom han höll sig ung. Men det har jag vuxit ifrån och är ganska nöjd med att inte behöva vara tonåring längre. De år jag har de har jag på nacken.
Vad tänker du om SAAB just nu?
Fina bilar med frihjul. Och en kinesisk bil är den inte, det är bara att läsa instruktionsboken. Man hoppas bara att staten inte ska sabba (eller saaba) det här tillfället att rädda firman.
Fildelning då?
I Sverige är nästan alla fildelare. Vad tror du man smusslar med därhemma vid frukostbordet? Njae, eftersom jag inte har dator förstår jag inte hur man ska göra. Vore kul att testa.
Tack Folke! Det kan räcka för idag!
Jaha. Då ber jag att få tacka. Eller tackar och ber. Att jag snart ska få komma tillbaka. Det känns också lite pirrigt och så.
Du lär bli bönhörd...
28 februari 2009
27 februari 2009
Låga trösklar
Folke Heim: Om trösklar och elitism
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
Gör trösklarna höga och dörrarna stängda. Så blir det om kyrkan ska formas av den religiösa eliten. Då blir det ju bara bön och gudstjänster. Med ord man inte förstår. Frälsning till exempel. Den enda frälsning de flesta behöver är väl från dåliga underhållningsprogram. De är ju så många och ojämna att kulturprogram och kyrkokonserter börjat verka lite småtrevliga.
Annat som jag inte har riktig koll på är att de ber om nåd titt som tätt. Som vore de dömda för någonting färfärligt. Och synderna sen. Bekänn, ropar de. Jojo, synderna de ska vi bara inte tala om. Just det.
Trösklarna är höga, säger många. De har väl fått flisor på otrevliga ställen. Själv tycker jag att trösklarna är lagom. Jag har mer bekymmer med att man ska tro. Se bara hur de håller på i kyrkan. Trots att det finns en gudstjänstordning vet man sällan när man ska stå eller sitta. Då är programbladen vid matcherna bättre. Och speakern säger ju åt oss om det händer annorlunda grejer. Får man inte veta blir det ju förvirrande. Man känner att man gör fel, bryter något helig tabu som man inte fattat. Kan man bli mera diskriminerad? Så mycket har jag förstått att varje gång man bär förbi ett kors eller ljus så ska man stå. Men sedan faller det liksom isär.
Ibland när de läser Bibeln ska man sitta och ibland måste man stå. Rörigt blir det. Enda gången jag vet att man brukar stå när någon läser är väl i amerikanska filmer. När domen läses upp ska försvarsadvokaterna och den anklagade stå upp. Så när jag måste resa mig känner jag mig ju anklagad på något sätt..
Och elitististiskt är det eftersom bara de övertygat troende vet vad man ska göra. Men det är väl som med offsideregeln. Det tog ett tag innan jag begrep hur det fungerade. Jag såg ju att bollen inte hade hamnat vid sidan om.
Så stack någon fram handen och sa Gus Frid. Egendomligt namn, tänkte jag men presenterade mig snällt, Folke Heim. Och visst är det besvärande svårt att ta sig in i kyrkan för att hämta vad det nu är man vill hämta där. De tar ju inget inträde, men nog går de runt med skinnpåsar uppspikade på en stång. Men jag ger bara vad jag råkar ha i fickan. En gång hade jag en hundralapp, så då fick jag ju ge den. Det var väl OK. Pengarna gick ju till nåt flyktingprojekt. Det jämnar ut sig för ibland har jag bara en spänn.
Hämta ja. Nå´n hade visst hämtat ett nedtagbart krucifix en gång. Och snott en skulptur på en stolpe. En snidad figur i en medeltida altaruppsättning. Kyrkans folk påstår ju att de ska dela med sig. Och då blir det väl så att några delar på det som finns därinne. Men det blir ju tomt värre.
Lite intresserad är jag. Man kan ju alltid göra nytta. Men när jag hade varit på hembesök hos en person och sa att jag kom från kyrkan blev jag uppring av prästen. Han tyckte det hade varit bättre om vi haft lite kontakt i förväg. Jag borde inte ha bett om kollekt. Och så hade jag svurit till några gånger. Kaffet var brännhett och när jag råkade spilla och gjorde det så &*¤)! ont. Du ska inte svära så förbannat, sa prästen. Elitist, sa jag.
Nej, jag går nog hellre på fotboll och ser våra lokala fotbollshjältar. Startelvan är stark. Det är vara sig krångligt eller elitistiskt. A-laget spelar just nu 4-4-2 efter att ha haft 3-4-3 en period. De håller sig med ett utpräglat zonförsvar. Kortpassningsspelet börjar fungera och nya offsidfällan ska nog få de svart-gula på fall. Men först ska jag tippa med gänget och diskutera spelsystem. Vi har ett nytt -matematiskt uppbyggt - som ska garantera viss vinst.
Jag har årskort till arenan. Dyrt så in i... Men alla är välkomna. Ingen stängs ute. Här kan man snacka om låga trösklar. Men så hör vi ju hemma i elitserien.
Mitt namn är Folke. Folke Heim.
26 februari 2009
Askondagens kors
Igår var det Askonsdag. För många en dag vilken som helst, lik alla andra dagar. För några en speciell dag eftersom fastan inleds. Vid kvällsmässan tecknades ett kors på våra pannor. Askan som tecken för bot och sorg. Askan som påminner om att allt förgår men också om att något nytt kan uppstå.
Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Det borttvättade askondagskorset sitter där i pannan. Osynligt bär jag tecknet på att jag vill föra kamp mot frestelser som, om de får för stort utrymme eller fritt spelrum, kan förstöra och förgöra. Men ett tecken på samhörighet med alla som inte kan välja att avstå utan som lever i ständig brist. För deras skull får man avstå och öva sig i att dela. Därför är fastinsamlingen så viktig!
I en av Askonsdagens böner ber vi:
Kärlekens Gud,
som märkt oss med korsets tecken,
hjälp oss att i Kristi efterföljd
bedja, försaka och leva
så att tro och handling förenas.
Svenska Missionskyrkan avböjer vigselrätt
Ett inlägg från Svenska Missionskyrkans samtliga distriktsföreståndare kan man läsa i tidningen Dagen. Inlägget handlar om vigselrätten (vad annars i dessa tider?).
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
Kyrka och partipolitik
Om ämnet kyrka och partipolitik skriver moderaten Andrea Femrell i tidningen Dagen. Hon förordar den "smala vägen" för Svenska kyrkan: Den smala vägen innebär att kyrka och stat en gång för alla skiljs åt och att de som är aktiva i en församling själva väljer de företrädare de vill ha och att dessa inte kopplas ihop med politiska partier. Politikerna får i stället fokusera på sådant som berör begravningsväsen och kulturminnesvård.
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Hon avslutar sin artikel: Det är nu dags att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som är Guds, det vill säga avskaffa de politiska partierna i Svenska kyrkan.
Splittrad och söndrad
Stanley Sjöberg, pastor och mediaperson, skriver krönikor i den evangelikala tidningen Hemmets vän. I sin artikel under rubriken Vår fiende är atismen - inte de historiska kyrkorna ger han en syn på Svenska kyrkan som borde intressera: Svenska kyrkan är i vår tid så splittrad och söndrad att vi inte kan tro på vad en luthersk präst menar förrän man fått ställa tio följdfrågor. Då avslöjas sanningen om det är en trovärdig kristen bekännelse eller en falsk och ytlig fasad av ”kristendom”.
Undra på att ekumenik är svårt.
Undra på att ekumenik är svårt.
24 februari 2009
Kyrie Eleison
Utdrag ur en ny predikan på ordrik.
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
Den blindes rop känner vi igen: Kyrie Eleison! Herre förbarma Dig! Vi hör hela världens förtvivlade rop på hjälp.
Ropen som hörs ur Gazas ruiner, från jordens alla flyktingläger, orden som viskas från svältens slagfält och törstens torra öknar. Bönen om förbarmande som suckas bland sjuka och fattiga och som skriks ut av fångna och förtryckta: förbarma dig, förbarma dig över oss! Och ropen tystas ner. Gång på gång. Av lärjungar och av andra.
Förtvivlan. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig! Så kan drabbade uppleva det vare sig de bor i överflödets Sverige eller i Aids-epidemins Afrika.
Men Guds ord talar om något annat. Om något som ger hopp! I texten den 3 advent (Mt 11:2-11) ger Jesus en bra sammanfattning: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser, säger Jesus, att blinda ser och lama går, att spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud!
20 februari 2009
Tro eller kunskap
Man ska inte märka ord eftersom man sällan märker de egna. Ibland är det svårt att låta bli. Som när Karin Långström Vinge och Mikael Wendt skriver i tidningen Dagen. De välkomnar in i den öppna folkkyrkan där ingen ska stängas ute från gemenskapen - som om det vore ett problem att man i Svenska Kyrkan låser dörrar och stöter ut från gudstjänst eller kyrkkaffe, från syförening eller pensionärssamlingar. Du talar skånska och får inte vara med. Du tillhör PRO och inte SPF så Du ska inte vara här! Du har katt och vi gillar hermeliner!
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
Sanningen är den helt motsatta - att församlingarna med ljus och lykta letar efter folk som vill vara med. Man bjuder in och bjuder in, annonserar, kallar och lockar! Man lägger massiva ljudmattor över bygden i sin försök. Man ringer titt som tätt i gigantiska klockor för att folk ska märka att här finns en kyrka som står öppen. I visionära ögonblick tror jag att det skulle ge större effekt om man verkligen låste kyrkorna och på allvar stängde. De flesta av Er kommer ändå inte så nu tar vi time-out, det har vi hört att man gör när man ska diskutera taktik och spelupplägg...
Men det var inte orden jag märkte. I sitt bidrag i Dagen har de gjort det misstag som många gör. Läs och finn problemet: Vi, Folkpartister i Svenska kyrkan, är liberaler och vi tror på ett globalt ansvar och en solidaritet som omfattar världens alla barn.Vi tycker att Svenska kyrkan har ett stort ansvar att undervisa om och överlämna kunskap om kristen tro och kristna värderingar - inte minst här i Sverige. Det gäller naturligtvis för både barn och vuxna, men det pedagogiska arbetet med barn och ungdomar ska prioriteras.
Det kan ta en stund om man inte är van. Men uppenbart är det. Man ska inte tro på trosbekännelsen - den uttrycker den tro man har. Man tror på Gud och Jesus, inte bekännelsen. Kunskap om kristen tro låter som en läroplan för det neutralitetsbundna och en gång objektivitetstroende skolväsendet.
Det en kyrka har till uppgift är att förkunna och vittna, att väcka tro. Vi i Svenska kyrkan behöver göra vad vi kan för att hjälpa människor fram till och in i tro. Säkert är det vad Långström Vinge och Wendt tänkte. Nästa gång skriver de säkert så.
19 februari 2009
En matmässa
Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.
Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."
Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.
Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.
Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den vespern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?
Alf Svensson kastar sig in i debatten
När väl debatten kommit igång på allvar om samkönade äktenskap inom kyrkor och samfund blir det till sist ogörligt att ha överblick över alla inlägg. Därför kommer det nu att bli betydligt glesare med kommentarer på den här bloggen. Men för dagen kan det vara motiverat med en diskussionsuppdatering eftersom Alf Svensson kastat sig in i debatten med ny frejdighet.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
17 februari 2009
Frisk fast sjuk
Att vara frisk fast man är sjuk tycks drabba somliga med de nya regler som råder. En läkares sjukskrivning kan duga en tid, men som P1-morgon kan berätta om - plötsligt upphävs sjukskrivningen och oavsett svårt diskbrock eller dylikt blir det att söka jobb på arbetsförmedlingen. P1.Morgon avhandlar också hur Arbetsförmågan ska definieras, den som återställs på något magiskt vis utan kontakt med patienten!
Det undergräver ju förtroendet för läkarna och inte bara deras förmåga att sjukskriva. Överprövningsmöjligheterna för den sjuke måste tydligen bli bättre. Och de som upphäver sjukskrivningar borde tvingas att träffa dem vars sjukdom de per distans upphäver. Dags att göra nytt det som blev mindre bra.
Det undergräver ju förtroendet för läkarna och inte bara deras förmåga att sjukskriva. Överprövningsmöjligheterna för den sjuke måste tydligen bli bättre. Och de som upphäver sjukskrivningar borde tvingas att träffa dem vars sjukdom de per distans upphäver. Dags att göra nytt det som blev mindre bra.
16 februari 2009
Partierna skäller ut 9 biskopar
Diskussionen i Svenska kyrkan om vigselrätt går vidare. Nu med mer bisarra tonlägen. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, och Centerns gruppledare, Karin Perers, hade i söndagens Svenska Dagbladet (15/2) en artikel. Inlägget var ett svar på de 9 biskoparnas tidigare artikel i DN. Artiklarna bör läsas i en följd för att man ske vem som beskriver den som har en annan åsikt med förklenande och respektlösa tillmälen. Det är inte biskoparna, kan jag ge som en ledtråd.
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
12 februari 2009
Lew Archer i Värmland
Lew Archer dök upp som en ny bekantskap i den värmländska
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv.
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven
för en pratstund. Lew Archer är en riktig detektiv, kunde Sven utbrista
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i boktraven. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget.
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
skogen en sommar. Jag minns inte vilken dag det var, men solen sken.
Där satt han på trappan till Nyskoga prästgård, just så hårdkokt och luggsliten
som prästen i församlingen hade beskrivit honom. Lew hade just avslutat ett
av sina många uppdrag som privatdetektiv.
Han kom ganska regelbundet på kvällarna till komminister Sven
för en pratstund. Lew Archer är en riktig detektiv, kunde Sven utbrista
utan någon påtaglig anledning. Som private eye förstår han hur människor
har det, la han ibland till.
Lew har sinne för det medmänskliga. Han ser igenom fasaderna
och möter människan som hon är med sina fel och förtjänster, fortsatte
komministern. Du måste lära känna Lew Archer!
Marcuse, Buber och Bonhoeffer låg för tillfället i boktraven. Tiden
var sådan. Några deckare hade inte fått följa med. De fick stanna i
Uppsala över sommaren.
Lew tror på människors vilja att bryta de onda cirklarna, sa prästen som
visste mycket om mörkrets makt. Han hade själv bekämpat nazismen
och varit så radikal att han blivit internerad några dagar under andra
världskriget.
Det är ovanligt att en privatdetektiv så klart vet vad en olycklig barndom
eller en stor sorg innebär. Som hårdkokt deckare verkade han ändå mjuk och
hade själv fått utstå. Inte ville han framstå som någon beundransvärd person heller,
Han hade både svikit och blivit övergiven,
Jag hälsade, tog Lew Archer i hand och bad honom berätta mera. Han
erkände korthugget att han inte var någon man brukade lyssna till. Men Sven
gillar mig, sa han med viss stolthet i rösten. Men visst kunde Lew berätta.
Om livet på den amerikanska västkusten, i Los Angeles och i Santa Teresa.
Livet där borta är allt annat än vackert och uppbyggligt, sa han. När han kommit
igång stod det så klart hur han genomskådade tomheten i de rikas överflöd och
fått lida med de mindre välbeställda. Han vandrade bland människor vars tragiska
tro på pengarnas förmåga att köpa lycka gång på gång blivit svikna. Hans röst blev
fort hes och orden kom släpigt men samtidigt ryckigt korthugget.
Eftersom jag var ytlig bekant både med Raymond Chandler och Dashiell
Hammett verkade sättet att uttrycka sig bekant. Lew Archer medgav att han hört
talas om dessa båda mycket framgångsrika deckarförfattare. Men ville man
veta mer om hur saker verkligen förhöll sig så var Ross Macdonald den person
man skulle lyssna till - eller läsa. Det är faktiskt han som har tänkt ut mig, sa Lew
Archer med ett snett leende.
Lästips (lånat från Wikipedia):
Vem var John Brown? (1959; The Galton Case)
Död vid ankomsten (1960; The Ferguson Affair)
Bytet (1961; The Wycherly Woman)
Den randiga begravningsbilen (1962; The Zebra-Striped Hearse)
Rysningen (1964; The Chill)
Skuggsidan (1965; The Far Side of the Dollar)
Svarta pengar (1966; Black Money)
Kort stubin (1968; The Instant Enemy)
En blick till avsked (1969; The Goodbye Look)
Mannen som gick under jorden (1971; The Underground Man)
Den sovande skönheten (1973; Sleeping Beauty)
Den blå hammaren (1976; The Blue Hammer)
Solen lyser och ger energi
Idag skiner solen så det gnistrar om snön. Takdroppet har redan bildat istappar som det ska varnas för. Solskenet är just nu detta extra som gör den här dagen speciell. Och begreppet solenergi får en djupdimension. Som psalm 176 så trosvisst utropar:
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud. (v1)
Solenergi tillhör på många sätt framtiden. Det har man insett i Hultsfred. Sveriges kristna råd har i en konferensrapport också sådana insikter. Där kan man också läsa om Deutsche Bundesstiftung Umwelt:
DBU har ett program för kyrkor, kyrkliga och sociala institutioner, nationellt och internationellt.
Temaområden för detta program:
– klimatskydd och energi
– miljöutbildning och miljömanagement
– naturvård och artskydd
– skydd av kulturbyggnader
Total har cirka tusen projekt genomförts till ett värde av 80 miljoner euro.
Delprogrammet “Församlingar för solenergi“ handlar om att stimulera efterfrågan av solenergi.
Närmare 14 miljoner euro har getts i stöd till 738 kyrkliga institutioner
Stödet gäller såväl investeringar som informationsinsatser.
Den stora klimatkonferensen i Uppsala konstaterade i sitt manifest att: Vi, religiösa ledare och lärare från hela världen, samlade i Uppsala i november 2008, kräver effektiva åtgärder och framsynt ledarskap inför de globala hoten mot Jordens klimat. Från religiösa traditioner med skiftande förhållningssätt till andligt liv, har vi kommit samman vid denna tidpunkt i mänsklighetens historia för att visa världen vad vi har gemensamt. Vi delar alla ansvaret som medvetna förvaltare av planeten Jorden, vårt hem. Vi har begrundat forskarnas och de politiska ledarnas oro för den alarmerande klimatkrisen. Vi delar deras oro.
Världens religioner ger styrka till förändring av livsstil och konsumtionsmönster. För många medlemmar i den mänskliga familjen förblir den religiösa tron en mäktig inspiration till att göra det goda. Vi tar på oss detta uppdrag i en anda av ansvar och tillförsikt.
Att solenergin kan bidra till att minska beroendet av fossila bränslen är uppenbart. Och därmed minska hotet från den "alarmerande klimatkrisen". Så för dagen hoppas jag på solenergi. För egen och andras del...
11 februari 2009
Biskop Williamson anklagas i Argentina
Biskop Williamson från SSPX får det allt värre. Deutsche Welle rapporterar att han anklagas i Argentina: Catholic bishop Richard Williamson, who sparked controversy for denying the Holocaust, now faces legal charges in Argentina. Williamson is now the subject of a complaint before an Argentine federal court. The 68-year-old bishop could face up to three years in prison if he is found guilty of denying that Jews were killed in Nazi gas chambers and other charges. On Monday the British-born bishop was expelled from his seminary at La Reja, 40 kilometers south of Buenos Aires. The Catholic Church has been criticised for lifting his excommunication, just days after he gave an interview to Swedish television in which he claimed that only 200,000 to 300,000 Jews were killed by Nazi Germany.
Bönen syresätter kyrkan
Uppfylld av kyrkans problem glömmer man att världen är så mycket större. Trots det, kyrkan speglar världen, reflekterar den och ber för den. Ständigt pågår bönen. Meningslöst, säger en del. Ovärderligt, om man frågar mig. Bönens andning syresätter kyrkan. Och ger världen nytt hopp. Tro det, den som kan!
Vigelrätten blir kvar - det har partierna bestämt
Det politiska kyrkomötet har redan bestämt sig - vigselrätten blir kvar. Hela diskussionen är en icke-fråga. En dans för gallerierna. Det får man veta i tidningen Dagen. Och man får helt klart för sig att det är riksdagspartierna som ÄR Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Därför kommer de inte att tillåta något annat beslut än en följsamhet mot det avgörande för könsneutrala äktenskap som riksdagen har planerat under våren. Vigselrätten ska vara kvar, lyder ordern.
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
Dagen skriver bland annat: Kyrkomötets största nomineringsgrupp Socialdemokraterna, med 71 av 251 mandat, har varit helt överens om att kyrkan fortsatt ska ha kvar vigselrätten.-Jag anser att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten, och att det är väl förenligt med en könsneutral äktenskapslagstiftning, säger Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet.
Han fortsätter:- Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen. Det enda parti i riksdagen som vill att kyrkan ska avsäga sig vigselrätten är Kristdemokraterna. Dessutom beslutade kyrkomötet 2007 att kyrkan vill behålla vigselrätten.
Och Centerpartiet har gått på exakt samma linje: -I vår grupp har vi varit helt eniga om att kyrkan ska ha den juridiskt bindande vigseln, och att vi bejakar en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vi vill inte ha något civilrättslig registrering hos Skatteverket som de nio biskoparna föreslår, säger Karin Perers, gruppledare för Centerpartiet i kyrkomötet.
Kyrkans Tidning redovisar också partiernas reaktion. Tydligt är att partierna inte kommer att ta hänsyn till de 9 biskoparnas synpunkter som dessutom anses ha kommit alldeles för sent.
Camilla Grepe, humanist, raljerar på sin blogg över kyrkans velighet. Det hon nogsamt undviker att diskutera är förhållandet mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan. Av det förhållandet kanske hon kunde lära sig ett och annat om de verkliga politiska realiteterna när det gäller samhälle och religion.
Hon skriver: Nu vet vi att Svenska kyrkan har haft lite svårt att anpassa sig till den nya rollen som fristående trossamfund. Att inte längre per automatik vara en statens tjänare och förlängda arm vänjer man sig inte av med i en handvändning. Det är rent av lite av det klassiska (svär)föräldraproblemet: Att inse när man ska hålla käften, hålla sig på sin kant och låta nästa generation bestämma själva över hur de ska leva sina liv. Det är smärtsamt och djupt mänskligt på samma gång. För här riskerar kyrkan att snart stå med enbart sin välsignelse, men tvingas inse att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej.
En ledarkommentar i Dagen tänker kring de 9 biskoparnas inlägg. Kan det betyda att det blir tyngd i vågskålen för att avsäga sig vigselrätten? Biskoparna skulle i läronämnden kunna göra frågan till den lärofråga den egentligen är - men vill de? Och har biskoparna tillräcklig tyngd för att rubba ett partimärkt kyrkomöte? Inte ens en ekumenisk insats från andra kyrkor skulle nog kunna rucka på partilinjen - för sådana relationer tillåts inte heller väga tungt. Farhågorna på sina håll i kyrkan lär man alltså inte ta hänsyn till. Kyrkomötet är troligen för upptaget med att ta andra hänsyn. Kyrkans enhet blir alltmer en övertalande skönmålning och inte en realitet.
Hur anpassar en kyrka sig till en fri roll? Hur blir den oberoende av staten om den samtidigt hålls i järngrepp av de partier som bär upp Sveriges riksdag? När kyrkan talar hör man ibland en mycket tydlig klang av statsbärande partiers dialekt och en ton av auktoritär myndighet. Släpp Svenska kyrkan fri - det är hög tid?
10 februari 2009
4 biskopar för kyrkliga äktenskap
I lördags kom de fyra biskoparna reaktion på de 9 biskoparnas debattartikel i DN. Äntligen en biskoplig debatt inför öppen ridå. Det är ett nytt och välkommet inslag i den kyrkliga kulturen när divergerande åsikter kan brytas offentligt. Tidigare har biskopsmötet framträtt som enad front i nästan alla frågor. De 4 som nu formulerar sig kring vigselrätten är
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
06 februari 2009
Överge vigselrätten, tycker 9 biskopar
Ett historiskt inlägg har Dagens Nyheter i dagens nummer. 9 biskopar i Svenska kyrkan gör gemensam sak för att verka för att Svenska kyrkan (och alla andra trossamfund) fråntas rätten att viga i juridisk mening. Inför en civilregistrering och låt därefter bröllopen äga rum på det sätt kontrahenterna själva önskar, är kontentan. Själva det faktum att biskoparna samlat sig trots olika övertygelser i frågan om könsneutrala (mer korrekt samkönade) äktenskap ger artikeln en extra tyngd.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö
Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.
Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.
I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.
Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.
Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.
De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.
Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.
Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.
Evangeliska Frikyrkan är ett kristet samfund som bland annat har sina rötter i den baptistiska traditionen, en tradition som gör klar åtskillnad mellan kyrka och stat. En anledning till styrelsens beslut är också den politiska osäkerheten, där det finns signaler om striktare politisk styrning av hur samfunden utövar verksamheten i sina kyrkor. Styrelsen anser att det i detta läge är viktigt att slå vakt om samfundets självständighet gentemot staten.
Tidningen Dagen har ringt runt till pastorer för att pejla deras hållning och finner att EFK:s samfundsledning får starkt stöd. Vill man veta mer om samfundets hållning historiskt kan man med fördel läsa Göran Janzons föredrag vid ett samfundsseminarium.05 februari 2009
Tro och politik
Förra blogginlägget om politik och kyrka fick några kommentarer. Just frågan om hur man ska betrakta politiska partier i kyrkans sammanhang är intressant. Eftersom flera av de stora partierna (s, m, c) ställer upp som parti i kyrkans val bör ju de beslut som fattas återspegla partiets ställningstaganden.
Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!
Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).
Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!
Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!
Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).
Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!
02 februari 2009
Motsättning till varje pris
En ovanligt stor matthet, på gränsen till utmattning, infinner sig inför felfinnarnas ständiga turer i det politiska landskapet. Ständigt missnöjda spanar de mot fiendlägren och inväntar hungrigt nya bulletiner att sätta tänderna i. Misstroende är grundordet och alltid är det "de andras" fel. Käbbel, bråk, strid, kamp, motsättningar i de flesta frågor. Läs dagstidingar och notera hur ofta partierna berömmer varandra eller medger egna missbedömningar. Magert blir resultatet.
Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....
Det är tur att de politiska partierna nästan alla är religiöst neutrala - för annars kunde man ju misstänka att förhållningssättet skulle smitta av sig på Svenska kyrkan. Och det kan man ju inte för ett ögonblick tänka sig....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)