Kära Mor

En Mors dags-hälsning där mor och hennes famn erbjuder och står för trygghet, skydd och tröst. Barnet suger på tummen och är nog på väg att slumra in.

Det är om aftonen eller i mörka kvällen. Ljuset som brinner i staken lyser upp mamma och barn. På bordet ligger strumpstoppningen eller stickningen. Lång klänning och förkläde visar en annan tids vardagsklädsel...

Blyertsteckningen har Elsa Beskow gjort och den bifogade dikten Viktor Rydberg. Vill du se den mer i detalj, eller läsa dikten, så klicka på bilden...

Mors dag!

På Mors dag kan man till exempel sända en musikalisk hälsning med OD (Orphei Drängar). Om det berättar DN.se. Förr var det inte möjligt, men då var det inte helt ovanligt att man sände ett vykort med särskild hälsning.

Och några små verser brukade då kunna finnas med, som här omgärdade av en stilig kaprifol. Kortet här intill sändes en gång (25-5-1932) till en skoaffär på en mindre ort med hälsningen: Kära lilla Mor, jag tror att de här verserna säger precis det jag själv skulle ha sagt. Ringer hem samtidigt som det här kortet kommer. Här är nu riktig sommar, lindar och kastanjer blommar och hela naturen ler. Hoppas Mor är kryare nu, själv är jag prima liv. Hälsa alla så kärt. Mors XX.


Här är ett annat kort till Mors dag inhandlat 1923 men aldrig avsänt. Istället blev det sparat i ett litet kortalbum. Versen är inte särskilt poetisk, men förmedlade väl det en avsändare vill få sagt den dagen. En mors kärlek var inte beroende av dag eller natt, utan hon slösade med sina omsorger.

Konstnären Aina Stenberg har målat stora fång av blommor som bärs fram som hyllning! Under många år tecknade hon Svenska flickors Scourförbunds adventskalender. Och hon ritade och målade flera tusen motiv till helgdagskort (jul, nyår och påsk).


Och till sist ännu ett kort där Mors dag högtidlighålls med en barnens uppvaktning. Girlang över dörren, kaffebricka och blommande plantor. Och det blir nästan som en födelsedag. För här önskas glädje och lycka i hundra år!

Mors dag är en internationellt spridd dag. På Wikipedias engelskspråkiga upplaga finner man en fyllig genomgång och kan om man så vill jämföra hur dagen firas i olika länder. Men hur dagen kommersialiserats kan man bäst bedöma själv!

Att Mor i katolska länder också hört samman med Jungfru Maria är självklart. Det finns dessutom förebildliga historiska fester med mödrar i centrum som kan ha fungerat som inspiration när Mors dag infördes i modern tid. Det skedde i början av 1900-talet och dagen firades för första gången den 21/2 1909 i USA.

Men redan på 1870-talet formulerades en betydelseful plattforma, en den moderna tidens grund för att moderns och kvinnornas röst måste höras. Av det som yttrades då märks i dagens firande ingenting. Men då utfärdades av Julia Ward Howe en Mothers days proclamation, en gripande fredsproklamation:
Arise, then, women of this day!
Arise, all women who have hearts,
Whether our baptism be of water or of tears!
Say firmly:
"We will not have great questions decided by irrelevant agencies,
Our husbands will not come to us, reeking with carnage, for caresses and applause.
Our sons shall not be taken from us to unlearn
All that we have been able to teach them of charity, mercy and patience.
We, the women of one country, will be too tender of those of another country
To allow our sons to be trained to injure theirs."

From the bosom of the devastated Earth a voice goes up with our own.
It says: "Disarm! Disarm! The sword of murder is not the balance of justice."
Blood does not wipe out dishonor, nor violence indicate possession.
As men have often forsaken the plough and the anvil at the summons of war,
Let women now leave all that may be left of home for a great and earnest day of counsel.

Let them meet first, as women, to bewail and commemorate the dead.
Let them solemnly take counsel with each other as to the means
Whereby the great human family can live in peace,
Each bearing after his own time the sacred impress, not of Caesar,
But of God.

In the name of womanhood and humanity, I earnestly ask
That a general congress of women without limit of nationality
May be appointed and held at someplace deemed most convenient
And at the earliest period consistent with its objects,
To promote the alliance of the different nationalities,
The amicable settlement of international questions,
The great and general interests of peace.

Gudstjänstens mening

Detta med högmässan. En gudstjänst som berör och märkligt nog upprör. Om gudstjänstens verkliga innebörd och mening inte främst ligger i dess nog så viktiga yttre gestalt, vad handlar den då om? Har den inre mening som kan upptäckas både i det skönt storslagna och i det avskalat enkla? I det väl genomförda och i det taffliga? Hur tänker vi kring dess djupa innebörd?

Skräddarsydda och personanpassade gudstjänster är ju en omöjlighet. Poängen ligger väl i att vi är ett kollektiv och ibland rent av en gemenskap. Då behöver vi ju kunna gå in under formuleringar som inte bara är mina utan rymmer andra. Och nog är det fantastiskt att liturgin på nytt och på nytt erbjuder mötet med livet, med Kristus.

Storasyster i vassen skriver om gudstjänst. Läs hennes inlägg och fundera! Hon berättar bl a träffande om motiv till gudstjänstfirande:
När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...

...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.

Mänskliga rättigheter i november

Cyklade genom staden i strilregn. Små, men intensiva, droppar som sprinklade både fordon och person. Särskilt illa fungerar just sådana dagar de tygkassar jag envisas med att använda. De har ersatt läderportföljen. Men en regndag som den igår fick mig att tvivla på det kloka i utbytet. Vattnet tränger in och igenom tyget. Gissa vad som händer med alla viktiga dokument då...?

Deltog därefter i sammanträden som planerar ett spännande evenemang till hösten. Mänskliga Rättighetsdagarna går då av stapeln i Örebro den 15-16 november 2010 under en samlande rubrik: Från ord till handling. Smittar civilkurage? Barns rätt till andlig utveckling. Har alla rätt att leva? Grundkurs i mänskliga rättigheter och mycket mycket mera än det jag här listat tas upp då.

I programmet för MR-dagarna skriver man bland annat: Att garantera mänskliga rättigheter för alla är det yttersta syftet för en demokrati värd namnet. Men hur ser det ut i verkligheten? Stannar det vid fina ord i lagar och internationella konventioner? Vem säkerställer att rättigheterna tillgodoses i praktiken? Mänskliga Rättighetsdagarna 2010 i Örebro tar upp utmaningar och goda exempel på arbetet med mänskliga rättigheter genom ett engagerande och kunskapsrikt program med seminarier, workshops, teater, musik, utställningar med mera. Från grundläggande introduktion i mänskliga rättigheter till forskarseminarier. Här får du engagemanget och verktygen för att åstadkomma förändring.

MR-dagarna brukar vara mycket välbesökta eftersom kunniga och insatta personer då leder seminarier om mändger av frågor som hör samman med och aktualiserar mänskliga rättigheter. En chans att lära mera, att samtala och att flytta fram positionerna.

Hur en biskop väljs

Någon undrade hur Svenska kyrkan utser sina biskopar och funderade över vilka som har rösträtt. Som vanligt när det gäller Svenska kyrkan finns det en radda paragrafer i Kyrkoordningen som slår fast hur det ska gå till.

Man måste leta i det 8 kapitlet om Biskopen och börja med paragraf 7. Som tur är finns Kyrkoordningen tillgänglig på nätet så att alla intresserade själva kan läsa och bilda sig en uppfattning om det mesta i Svenska kyrkan.

En biskop utses genom val i stiftet, men däremot ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Valet ska föregås av ett provval för nominering av kandidater. Och stiftstyrelsen är valansvarig. De som nominerats och som får mer än 5% av rösterna i nomineringsvalet (helst minst fem kandidater) ska därefter behörighetsförklaras.

Rösträtt har: stiftsstyrelse och domkapitel, präster och diakoner anställda i stiftet (på minst 6 månader eller tills vidare) i församlingarna och särskilt utsedda elektorer. Elektorerna väljs inom varje pastorat och skall vara lika många som det finns anställda präster och diakoner och tjänstgörande pastoratsadjunkter. För elektorerna väljas ersättare. Detta är grundmodellen. Sedan finns det t ex en regel för enförsamlingspastorat som innebär att elektorerna utses av kyrkofullmäktige och en regel för flerförsamlingspastorat, och då utses elektorerna av samfällda kyrkofullmäktige. Den som redan har rösträtt i biskopsvalet ( t ex stiftsstyrelseledamot eller präst) får inte rösta när elektorerna utses.

Vilka blir då elektorer och ersättare? Jo, den som är behörig att utses till ledamot i
kyrkofullmäktige i en församling inom pastoratet.

När valet sedan äger rum väljs den som får över hälften av rösterna, och för att det skall bli så kan en andra valomgång behövas mellan de två kandidater som fått flest röster. Man röstar kontraktsvis, både präster och elektorer. Däremot samlas stiftsstyrelse och domkapitel för sig och röstar.

Biskopskandidater hoppar av

Biskopsval i Svenska kyrkan är en vansklig affär. Det synliggörs i det senaste nomineringsvalet i Linköpings stift. Två av de kandidater som fick över 5% av rösterna har nu avbörjt att stå till förfogande, skriver tidningen Dagen. Även Posks valblogg kommenterar. Bland annat har domprost Johan Dalman som fick näst flest röster meddelat att han inte står till förfogande. Och jag tror mig veta att han gjorde det redan innan valet. Men Kyrkans Tidning ger en delvis annan och tvetydig bild.

Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.

Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...

Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.

Kortspel om kyrkans framtid

Svenska kyrkan brottas med sin framtida organisation! Eller, nej någon brottning verkar det inte vara. Snarare är det som ett kortspel där varje deltagare spelat ut kort de tror ska ge effekt.
Svenska kyrkans Strukturutredning har presenterat ett diskussionsmaterial om Strukturer för framtidens församling. Ett material som tillkommit för att samla in reaktioner från församlingar och stift. Målen har varit att ”förenkla och förtydliga kyrkans lokala nivå: pastoralt, administrativt och ekonomiskt.” Och naturligtvis har man önskat att skapa bästa tänkbara förutsättningar för församlingarnas huvuduppgift. Som alla vet sammanfattas den enligt kyrkoordningen med uppdragen: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Men...

Redan i den inledande presentationen glider man på definitionerna. Man påstår att ”Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen…” Delaktigheten är naturligtvis beroende på om man är döpt och tror. Svårare än så kan det väl ändå inte vara. Så varför vill man inkludera alla? Alla kan väl ändå inte ha del i andras körkort, om det t ex handlade om ett jobb där man krävde körkort? Kan alla halka med på andras dop? Eller på deras tro?

Så påståendet att alla i församlingen förenas i detta fungerar som en övertalande definition. Man vill inkludera alla – och undviker frågeställningarna om de medlemmar i kyrkan som inte själva vill vara troende eller aktiva i något allmänt prästadöme. Nu kan man förstås ha andra bevekelsegrunder för sin tillhörighet. Man kanske gillar gamla stenhus, körsång, diakoni? Sant är att långt ifrån alla lockas av att vara kungar och präster i trons mening.

Utredningen berättar om vad den tycker organsiationen skall åstadkomma. Man skriver att: den organisatoriska utformningen av kyrkans lokala nivå utifrån skiftande
förhållanden ska
• ge förutsättningar för bred delaktighet, ansvarstagande och gemenskap
• bidra till tydlig ansvarsfördelning
• bidra till långsiktig ekonomisk bärkraft
• ge förutsättningar för en god arbetsmiljö

Annars levde jag i övertygelsen om att kyrkans organsiation skulle möjliggöra för kyrkan att fira gudstjänst, undervisa och bedriva diakoni och mission. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att människor ska komma till tro...

I ett avsnitt om Utmaningar från framtiden behandlar man förekomsten av lokala olikheter, kyrkligt, demografiskt och ekonomiskt. Och man får det till att Uppsala, Västerås och Örebro skulle vara förorter till Stockholm!!! Hur centralistiskt fixerad får man vara? Utredningen snuddar vid individualismen, och de kyrkliga handlingarna som numera får allt större sällskap av alternativ och andra ersättningsriter.

Man kan se det framför sig. Hur Strukturutredningen suttit runt ett bord och var och en lyft in sina hjärtefrågor i diskussionen om en förändrad organisationsform för Svenska kyrkan. Men de mest avgörande frågeställningarna: vad en församling omistligt är, behandlas styvmoderligt. För det måste väl vara utifrån förståelsen av en församling och dess uppgift som organisationen ska växa fram eller förändras?! Och det kan inte ske utan hänsyn till perspektiv från bibelns brev och böcker eller tankar hämtade ur traditionshistorisk synvinkel.

Värst är att ingen analys föreligger. Ingen har undersökt vari dagens kyrkliga organisation brister. Var finns problemen? Hur kan man ens bolla upp organisationsmodeller utan att berätta om vilka problem modellen avser att lösa? Vilka är svagheterna och styrkorna? Men nej, något sådant får man inte veta. Så när strukturutredningen återvänder med ett verkligt betänkande och med mera utmejslade lösningsförslag borde man börja om från början! Vad är ett trossamfund, en kyrka och en församling? Hur kan de bäst fylla sina uppgifter i vårt moderna svenska samhälle?

Och följdfrågorna är många. Hur fördelas makten i kyrkan? Hur ska den gamla dubbla ansvarslinjen bevaras?? Det vill säga det ansvar ämbetet och de förtroendevalda delade, varandra ömsesidigt kompletterande, det som sedan blev till ett gemensamt ansvar (låter nästan för bra för att vara sant). Om man devalverar kyrkans vigningstjänst, såsom skett de senaste decennierna, blir konsekvensen dels ett otydligt gemensamt ansvar och en mer utsuddad rollfördelning. Då kan man snart dra ett ännu tjockare streck över att präst och biskop har särskilda ansvarsområden förknippade med kyrkans liv och lära, med tillsyn och främjande. Ett sådant tydligt vigningstjänstens ansvar hittar man i de flesta jämförbara kyrkor och så har det sett ut i Svenska kyrkan.

Istället har man bestämt sig för att bolla upp (spela ut) och testa ett antal organisatoriska modeller. Flera av dem är helt otänkbara, osannolika och oanvändbara. Tänk bara om stiften skulle stå för all personal, alla administrativa system, alla fastigheter, etc. Eller ännu värre: Rikskyrkan eller som man brukar kalla det Nationell nivå, som dessutom skulle bli en enda juridisk person! Då förlorar man ju all balans mellan de olika pastorala nivåerna (församling och stift) i kyrkan. Varför tänker man så i en tid när subsidiaritet och lokalt ansvar blir allt mer efterfrågat och nödvändigt? Ska kyrkan verkligen gå åt andra hållet?

Och inte tar man upp frågan om varför sekulära organisationer, de politiska partierna, ska bestämma i kyrkan. Jag inser att det är svårt för politiskt valda att ta i frågan. Men ser man närmare på sammansättningen av utredningen inser man att det är partierna som styr och ställer (caesaropapister). Också prästerskapet är i utredningen partipolitiskt fixerat. Man undviker frågeställningen om vem och vilka som bör leda en kyrka, som man väl upplever som en icke-fråga. Och man kan ju hävda att de frågorna ligger i demokratiutredningens korg. Envist och uthålligt hävdar jag att det är kyrkans största och mesta akuta trovärdighetsproblem som därmed undviks. Och de modeller man bygger för framtidens kyrka bortser från detta!

Posk valblogg har kommenterat utredningen här. Och Frimodig kyrka skriver här.

I själva verket

Sixten, the cat, har en egendomlig självbild. Så här tror han att han låter: O sole mjau (Spotify). Men i själva verket är det detta (Spotify) som hörs.

Utdrag ur en ny predikan på ordrik:

Jesus talar i sitt avskedstal
om att stunden kommer då
lärjungarna skall skingras
var och en går åt sitt håll
och de lämnar Jesus ensam,
men även om vi alla överger
honom blir han inte ensam
eftersom Fadern är med…

Kan det syfta på en situation som vår?
Med utbrett tvivel, stor likgiltighet
brist på tro, avståndstagande?

Vilken glädje att vara delaktig, att vara många!
Vilken styrka att höra samman!
Att veta sig ha kontakter och vänner

När jag haft en begravning
inser jag vad det betyder att ha
fungerande nätverk
att höra till en förening,
ett sammanhang, en församling
Och vi är många som upplevt stödet
som fått ta emot omsorgen en församling kan ge
i nöd, i kris, i sorg

Ändå har människor svårt
att komma till nattvard och högmässa
Vi får för oss att det beror på oss
är det jag (eller vi) som utgör de höga trösklarna?
Hade någon svårt att komma in idag?
Fick ni använda stege för
att ta er över några trösklar?

Vad skulle dessa trösklar heta?
Risken att ingenting förstå?
Liknelser och bilder?
Vi är rädda för osäkerheten,
för att vara en nybörjare
och stannar då hellre utanför?

Heter trösklarna domspredikan
och syndastämpel?
Vi fruktar sanningen om oss själva
och projicerar den på kyrkan
det vi är rädda för blir kyrkans fel
Sanningen om allas våra liv
är att vi behöver stöd och hjälp

Skrämmande bön

Sixten blev bekymrad när Our Father framsjöngs på Brygubbens blogg. Sixten, the cat, jamade högljutt och hoppade upp på laptopens tangenter så snart sången/bönen tagit slut. För att undersöka vad som låtit så egendomligt och lite skrämmande ville han undersöka ljudkällan. Och kattdjuret lyckades naturligtvis att med sina tassar sätta igång bönen en gång till. Snabbt flykthopp upp på bordet blev hans reträtt. Där stannade Sixten avvaktande tills bönen stängdes av (så ska man väl inte göra med bön?).

Nu har han lagt sig tillrätta i mitt knä och förhindrar vidare bloggande. Så snart han är väck ska jag låta detta landa i bloggosfären...

Balkongspaning

Sixten är på väg att bli en kändis. När man möter släkt och vänner är det inte ovanligt att de först frågar: hur är det med Sixten? Vi har inte hört hur han har det på länge. Därefter undrar man hur det står till med husse och matte. Som om Sixtens världsbild övertagits av vänkresten.

Sixten låter hälsa att han har det bra. Jag frågade om det var något särskilt han ville meddela, eller om han hade synpunkter på vad jag skulle berätta om honom, men han la bara huvudet på sned. Det betyder att jag kan skriva vad jag vill, men att han naturligtvis är intresserad av i vilken dager han framställs.

Jag passerar Sixten ibland i lägenhetens korridorer. Han är då strängt upptagen att ledsaga en annan vuxen till hägrande mål som t ex sin tomma matskål, den stängda balkongdörren eller till sin låda. Han avskyr nämligen att besöka den sistnämnda i ensamhet.

När frukostbestyren är avklarade, någon av veckans få sovmorgnar, kan man krypa ner i sängvärmen igen. Sixten har då i regel lyckats lirka sig ut på balkongen där han, inkilad bakom en enorm blomkruka, skannar av fågelsången. Öronen pendlar runt, runt, som vore de radarantenner på ett fartyg.

Men balkongtemperaturen är inte alltid så gynnsam för stillaliggande bevakningsuppdrag. Efter en stund vandrar han in i sängkammaren och tankar värme, möjligen även lite närhet. Sedan kan Sixten med högburet huvud omedelbart ta ett nytt balkongpass. Det är bäst att de passar sig, de där kvittrande flygnissarna.

Som tur är kan man kalla in Sixten när det behövs. En inkallelseorder utfärdas och normalt reser han sig då motvilligt och lommar in. I morse när Sixten råkade vara inne i lägenheten på något för mig obegripligt uppdrag försökte vi passa på att stänga dörren. Det blir ju kallt överallt. Men - som en raket for katten genom dörrspringan, egendomligt att kindbenen inte fastnade, och med ett språng landade Sixten på balkongbordet. Med benen utspärrade och avlyssningsapparaturen redo. Egendomligt att han inte lyfter som en helikopter. Men 7 kilo katt kräver kanske större rotorer?

Beredskapen är just nu extra hög. Men så är också fågelkvittret uppskruvat i omfång och styrka. Diskussionen i finkarnas flock strax nedanför balkongen är öronbedövande. Jag gissar att det handlar om hur man ska göra sig av med den där tjuvlyssnande katten.

Så här (Spotify) föreställer sig Sixten att han låter. Men i själva verket hör vi honom så här (Spotify).

Dagens nyhet: kyrkan håller öppet hus

En dag utan nyheter. Ingen tidning till morgonkaffet. Inga diskussioner om spekulationerna på börsen. Inga partipolitiska utspel. No news is good news, sa man visst förr. Men menade nog att inga underrättelser är bra. Hälsan tiger liksom still. Men denna morgon är inga nyheter bad news. Det är som om världen stannat. Och det borde verkligen upplevas som allvarligt och bekymmersamt. Om inte annat blir det ju svårt att denna dag sko sig på marknadens oro och grekernas olycka.

Idag skall faktiskt kyrkorna öppnas. Faktiskt ska man numera inte använda eftersom det antyder att kyrkobyggnaderna och gudstjänstrummen aldrig står öppna. Faktiskt ska även alla de kyrkorum som i den öppna folkkyrkan normalt håller stängt slå upp sina dörrar. Såvida man inte sammanlyst dagens gudstjänst till en avlägsen landsbygdskyrka. Då kan man ju mestadels ha stängt och de flesta få ledigt.

Församlingarna skall samlas, ja, bortsett från alla de som väljer sina rabatter och sommarstugan istället för att gå i kyrkan. Eller som rest bort eller fastnat framför sin 42 tums TV. Och det har även gällt mig. Egen bekvämlighet spärrar sällan/ibland/ofta kyrkvägen (kryssa för det som verkar stämma bäst) som ett väldigt hinder. Så kyrkans öppna hus denna dag får kanske inte så stora följder för ett ökat öppethållande. Men jag har hört sägas att det finns platser där man älskar att gå i kyrkan, även soliga dagar.

Inne i alla dessa öppna kyrkor skall taket lyfta sig. Inte för att volymen är för hög eller jublet för högt. Taket ska lyftas så att Jesus kan stiga upp till himlen. Kristi himmelsfärds dag hindras minsann inte av några askmoln. Utan mer av ett oroande och växande ointresse. Några tycker detta med kyrkan är pinsamt, andra plågsamt. De flesta bryr sig inte. De tänker kyrkan, so what! Likgiltighet kunde man säga förr utan att darra på manschett eller röst. Nu törs få använda det ordet eftersom det kan verka utmanande och stötande, nästan som om man råkade säga synd istället för kramgo.

Men inga mer dystra miner. Mer förvåning. Ligger himlen uppåt? Hur kan Han fara dit om snart nästan inga skandinaver tror att den finns? Det sägs dock att ute i världen tror de i stor omfattning. De får tro för oss. Tills vi kommer på bättre tankar. Så tron ska nog räcka till ändå!

Några på den Skandinaviska halvön vill enträget och uthålligt hålla fast vid att Jesus for. Om inte annat för att Han skall kunna komma tillbaka. Vi ställer oss för en stund och blickar mot himlen. Det kan vi behöva. Eller jag!

Florence och Mary

Fler vilja-men-inte-kunna sångare har jag fått tips om av vänner och bekanta. En av de historiskt sett mest kända är väl Florence Foster Jenkins. Henns oförmåga att nå upp till de toner hon önskar har blivit särskilt uppskattad. Om henne finns ett och annat att läsa på nätet.

Det påminner mig om en körsångare som en gång häcklade sin man som under några år sjöng i samma kör som hon. Hennes utmanande fråga var: Vad är det egentligen du upplever när du långsamt söker dig fram till den rätta tonen?

En som finner tonerna men som inte verkar kunna låta bli att brista ut i joddlingar är Mary Schneider. Som när hon joddlar lite Mozart. Även det riktigt underhållande.

Mrs Miller och Wing

Häftiga musikupplevelser har vi alla. Obeskrivliga sånginsatser vill jag gärna sprida. Från förr sådant vi då gladdes åt: Mrs Miller! Spotify är möjligheten att på nytt få rysningar längs ryggraden! Oj, aj.

Även Wing behöver av samma skäl spridas till ännu många fler, en sådan upplevelse vill man inte hålla för sig själv, eller vara utan...

Så njut!

Överläggningar

Hemma igen efter en utflykt till Strängnäs. Där deltog jag i typ överläggningar. Liksom. Samtal alltså. Smalltalk. Bra va! Och kort.

Varför så långt?

Fick förmånen att lyssna till kyrkoherden i Örebro Nikoali som talade om Teologi som intellektuell utmaning. Det gjorde han lärt och vittert. Vid samma tillfälle sa en gammal god vän till mig att han alltid läser bloggen stillsam. Men, sa han, du skriver så långt, för långt. Man orkar inte läsa allt. Varför gör du så?

Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.

Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.

Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?

Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...

Vilket lyft - körmusik av yppersta klass

En fantastisk möjlighet att höra superb körmusik försatt alltför många i går kväll. De uteblev från en konsert, "Gud har farit upp under jubel", som skulle ha gjort dem lyckliga och upprymda. Vi som var där njöt över hövan! En högtidsstund blev det i Olaus Petri kyrka på kvällen den 9 maj. Nu väntar vi bara på Nerikes Allehandas recension, för de var väl där? Eller uteblev de som vanligt eftersom man inte denna afton ägnade sig åt schlager, pop eller rock??

De som framträdde var Olaus Petri Vocalis under ledning av Mats Bertilsson. Organist var Johan Hammarström. Vi bjöds på lysande vokalmusik som normalt endast de stora katedralerna är mäktiga. Den som vill ta del av konserten har dock en möjlighet att reparera sitt misstag. Den 13/5 sjunger Vocalis i Vasakyrkan i Göteborg, då med Jan H. Börjesson som organist. Även den 15/5 kan man njuta, och då i Skövdes S:ta Helena kyrka, denna gång med Mathias Lundqvist som organist.

Och vad stod då på programmet? Först framfördes ett verk av Gerald Finzi (1901-1956) God is gone up. Man förstår enkelt kopplingen till kyrkoåret då vi snart firar Kristi Himmelfärds dag.

Den som vill veta mera om Gerald Finzis liv kan besöka en omfattande och påkostad Finzihemsida på nätet som handlar enbart om honom och hans musik.

Nästa kompositör på programmet var Charles Villiers Stanford (1852-1924). Han har gjort dynamisk körmusik till en text ur profeten Habackuks bok, kapitel 1-2. Mäktig och märkligt kraftfull. Vi lyssnade även till Coelos ascendit hodie, om Jesus ärans konung som uppsteg till himlen och sitter på Faderns högra sida.

Herbert Howells (1892-1983) representerades denna afton av två sånger ur 4 Anthems to the Blessed Virgin Mary. Om Howells finns det också en uppsjö information på nätet, t ex här kan man hitta en kort biografi och en liten länksamling. Intressant och upplysande läsning för den musikhistoriskt intresserade.

Sedan flyttades fokus till den verkligt klassiska musiken med ett verk av Heinrich Schütz (1585-1672), Der 116 Psalm. Man kan få en värdemätare på den klassiska musikens svaga ställning i Sverige när man på svenska Wikipedia orkar med en fem-sex rader om denne kyrkomusikaliske gigant. Den som läser engelska hittar på samma Wikipedia något helt annat här. Det internationella Heinrich Schütz sällskapets hemsida kan erbjuda mer läsning.

Till Symeons lovsång ur Luk 2, Nunc dimittis, har Gustav Holst (1874-1934) gjort en vidunderligt nyansrik och suggestiv körmusik. Vi kan återigen jämföra informationen på svenska med den engelska. Holst liksom som vi redan sett många andra kompositörer har en (eller flera) informativ hemsida dedicerad till sig.

Jag vet att igenkänning är viktig och vill därför erbjuda alla, men särskilt blivande konsertdeltagare i Göteborg och Skövde, att lyssna in sig på musiken före konserten, insamlad från många skivor. Det är musiktjänsten Spotify som gör detta möjligt!

Håva in - ge bort!

Humanisternas intresse för kollekthåvar borde kanske uppmuntras istället för att häcklas? Det finns mycket att begrunda gällande kollekter och dess ändamål. I Svenska Akademins Ordbok (SAOB) finner man att ordet kollekt använt med följande betydelse: insamling inom en menighet (förr äv. en korporation) av pänningmedel för ngt visst ändamål; äv. konkret, om de insamlade medlen; i regel om i samband med gudstjänst före­tagen dylik insamling (för mission, diakoni, kyrkobygge m. m.) resp. de därvid influtna med­len.

Bilden på "håven" av trä är lånad från Anderslövs församlings hemsida och det rikhaltiga Bildgalleriet från Önnarps kyrka. Många fler gamla kollekthåvar kan man hitta om letar på nätet. T ex här, här och här.

Att tanken på kollekt går tillbaka till den första kristna tiden som en solidaritetshandling är värt att notera. Alla kanske inte har Jerusaleminsamlingen i färskt minne? Mot slutet av Paules brev till församlingen i Rom (Romarbrevet 15:25-27) finns en insamling omnämnd. Paulus skriver: Men först far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem... Det fanns kristna i Jerusalem som fick det mycket svårt. Deras försöjning hotades eftersom de på olika sätt mötte repressalier. Om insamlingen kan man också läsa i 2 Kor 8.

Givandet var befäst långt före kristendomen. I Gamla testamentet finns föreskrifter om att offra, om givandet av tiondet. Den intresserade kan själv slå upp och läsa t ex 1 Mos. 14:20 och 5 Mos. 14:22. Givandet blve till välsignelse för den som gav och för andra som så småningom fick del av gåvorna, t ex invandrarna, de faderlösa och änkorna. Viljan och bruket att dela med sig har sedan dess följt judendomen, kristendomen och in i Islam med givandet av Zakat, dvs allmosor.

Ett annat sätt för de kristna att dela med sig blev diakonin. Ett bistånd till de utsatta och fattiga, ett utflöde från mässan som en ström av det goda Gud hade att ge. Diakonin behöver pengar för sin verksamhet och genom århundraden har kollekter och diakoni kommit att ömsesidigt betinga varandra.

Kyrkolagen från den 2 september 1686 föreskrev om kollekter följande:
...Kyrkoherden bör påminna församlingens ledamöter, att de.....efter råd och ämne av en fri och god vilja giva årligen något till sin nödtorftiga jämnkristens underhåll, däremd att visa sin tacksamhet emot Gud för all den välsignelse och alla de nådevälgärningar, som de i det året och i all sin livstid undfått hava..... (Cit från Kyrkolagfarenhet, Å Hassler, Norstedts).

Istället för att förakta kollekthåvarna borde allt fler se till att vara med i gudstjänsten och uppdraget att fylla dem! Inom Svenska kyrkan är kollekterna ordentligt reglerade och kringgärdade av kontrollsystem för att inget av det som salmas in ska gå förlorat. Kollekterna blir sedan omvandlade till Guds under i världen där människor blir sedda, får stöd och hjälp!

Korkade formuleringar på Humanistbloggen

Humanistbloggen tröttnar aldrig. Nu har skribenten där orkat bli upprörd över att man bildat ett interreligiöst råd på nationell basis. Detta råd skall enligt planerna arbeta som en mötesplats.

Pressmeddelandet från Svenska kyrkan innehåller bl a följande:
Det nybildade rådet har till syfte att främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete i Sverige, lyfta fram religionens roll för att skapa fred och samförstånd i världen och utgöra en röst gentemot religionsfientlighet.

– Vi har skapat en nationell mötesplats för religiösa ledare i Sverige, inte en ny organisation, betonar ärkebiskop Anders Wejryd. Vi vill stärka friheten till religiös tro och utövning, både individuellt och i gemenskap, men också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.

Sveriges interreligiösa råd ska samlas minst två gånger per år, och kan till sitt stöd tillsätta en arbetsgrupp om behovet uppstår. Beslut i rådet kan bara fattas om alla är överens, och inte på andras vägnar. Eftersom rådet inte kommer att ha någon egen ekonomi, ska alla deltagare bära sina egna kostnader.

Rådet kommer att bestå av totalt 15 personer: fem kristna, tre muslimer, två judar, två buddhister (utses av respektive paraplyorganisation) samt en representant vardera från bahai, sikher och hinduer.

Och hur tas denna nyhet emot av Humanistbloggen? Jo på följande upplysta och fördomsfria (obs ironi!) sätt:

Enda medlemskravet verkar vara att man tror på något övernaturligt? Eller vad annars har Hinduer och och Muslimer gemensamt? Eller Buddhister och Kristna? Spelar det ingen roll exakt vad man tror på längre? En Gud, många gudar, själavandring, himmel och helvete - ni har ju alla bekrigat och mördat varandra i årtusenden över de här frågorna ("religionens roll för att skapa fred och samförstånd" klingar oerhört falskt). Är de här frågorna nu plötsligen helt oviktiga? Kan ni inte bara lägga ner i så fall och bespara oss skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar?

...och New Age-anhängarna som är en sådan folkrörelse vad det gäller tro på övernaturligheter, är de inte fina nog?

En trött stillsam suck uppsändes efter denna korkade harang: skenhelighet, moralkakor, kvinnoförtryck och kollekthåvar. Humanisterna vet säkert, men vill inte gärna tillstå det, har tjänat många goda syften! Kollekthåvarna har särskilt nyttjats för att göra oändligt mycket gott för människors frihet, överlevnad och självbestämmande. De insatser i mänsklighetens tjänst som vandrat från kollekthåv till Lutherhjälpen, nuvarande Svenska kyrkans internationella arbete - Hela världen, kan humanisterna bara drömma om att möta på likvärdigt sätt (matcha). Så det som återstår är att spy galla, kasta dynga och misstänkliggöra. Och man gör det med besked. Visst är det ett märkligt samtalsklimat Humanisterna föredrar!

Mångfald och uniformitet

Mångfald har blivit ett honnörsord. Det används för att lovorda att olika tankar, synsätt, kulturer och trosyttringar lever sida vid sida. Men där stannar glädjen över mångfalden till. Det är som om de som vill mångfald, gärna sedda som toleransens företrädare, inte orkar längre än till att bygga en fasad.

Om man uppskattar mångfald - hur långt kan man då gå i kampen mot det eller dem som har andra uppfattningar? Numera - varje gång ordet mångfald yttras - frågar jag mig om det är läpparnas bekännelse, övertalande modeord, eller ett grundvärde man vill försvara och arbetar för att omsätta i handling?

Pågår det en kompromisslös och obarmhärtig kamp för uniformitet bakom en retorik fylld av tolerans, pluralism och mångfald? Är svaret nej - var kan vi då se en växande dialog mellan ståndpunkter, glädje över det andra representerar och tillför? Om svaret är ja, vad är då orden om mångfald värda?

Valrörelsen är något man ser, men sällan möter

Valrörelsen utspelar sig än så länge mest i medias värld. Där görs utspel och där debatteras det. Den som vill nå väljarna väljer kanaler som når många - och därför står direktkontakten tillbaka. Inga skrifter i brevlådan där man själv får bilda sig en uppfattning om vad partierna vill och hur de tänker. Inga hembesök eller SMS förrän i september. Och snart påbörjar partierna väl de där glesa gatumötena där valarbetarna och politikerna trummar ut åsikter som de förbipasserande knappt orkar stanna till inför.

Valrörelsen är än så länge något man tittar på och spår av den läser man om i tidningarna. Men partierna vill inte mig något, inte än i alla fall. Dessutom - nuförtiden ändrar de sig efter varandras utspel. Så det som gällde ena dagen har blivit något nytt nästa.

Spelet om pensionärerna tillhör det som lockar mest just nu. Sedan är det arbetslös ungdom och de som skulle kunna tillhöra a-kassan. Nu återstår kvinnor, barnfamiljer, studenter, företag, bönder, utländska experter och vänsterfotade högermittf'ältare. Och alltid, alltid, är det de andras FEL att just den gruppens villkor försämrats. Och tanken att man har ett gemensamt ansvar för landet och välfärden är i dessa tider långt borta.

Under tiden undrar jag när väljaren själv får chans att bilda sig en uppfattning istället för att behandlas som en katt. Ni vet så där man lockar och fångar uppmärksamheten med ett litet spö utrustat med granna fjädrar. Den stackars katten kan inte låta bli att titta än hit och än dit. Blicken söker rörelse, om än skenbar, titta där fladdrar det och rör sig! Just sådan är valrörelsen för stunden...

Vår och vinter

Att se påskliljorna på marken bredvid Boo slott och kyrka blev målet för 1 majutflykten. Slottet renoveras men är rödaktigt rosa bakom ställningarna. Och att besöka påskliljecaféet i lärdomens tempel. Skolan som den Hamiltonska släkten drev fram i sin bildningstörst. Små frösådda och lökdelade, självspridda påskliljor. Överallt ängar av vitsippor. Vägreanr vitprickiga av blommor. Vem lärde oss att det är vackert? Visste vi det av oss själva efter vinterns allt solkigare drivor?

Våren får tack och lov några extra dagar genom den kyliga luften. Ingen kan riktigt trovärdigt suckande säga: ena dagen vinter och vips var våren över, allt gick så fort! Det pågår ju nu vårens erövringståg som envist rör sig mot norr. Då berättar radion att det snöar i Lappland!

Och kvällssamtalet från Kimberley i Sydafrika berättade att hösten nu övergår till vinter och kallt väder. Vilken värld!

Väckarklockan drar igång klockan 4

Hungern är en väckarklocka. Att sova när kroppen ropar efter föda är inte alldeles lätt. Särskilt vi människor har svårt att fortsätta sova när väckarklockan drar igång. I detta hem har väckarklockan sedan något år ett eget namn: Sixten!

Inte vet jag om det var koltrasten som fick katten på fötter? Eller om det var någon hemåtsläntrande valborgsmässofirare? Men korta krävande jamanden ringde i de sovandes öron vid pass klockan 4 i morse. Omänskligt kan tyckas, men så är det ju en katt som för oväsen.

Hur man programmerar om en katt vet jag inte. Instruktionsboken har inga kapitel om väckning, om alarm eller sommartid. Om man går upp och fyller matskålen klockan 4 lär man få hålla på. Och inte hjälper det att lassa på inför natten. Då konsumeras det bara mera. Ibland har jag misstänkt att Sixten har en låtsaskompis som kommer om natten och effektivt tuggar i sig all mat.

De uppfordrande kattljuden klingade, om inte ohörda, ändå utan påtaglig verkan. Nästa väckningsförsök lät helt annorlunda. Nu hördes att det var synd om någon. Svaga små jämrande läten, ynkliga små ljud, berättade att här var det en katt som led av den svåra åkomman – tom matskål. Ingen åtgärd. Så katten gick sin väg för att spana på fåglar.

Efter någon timme blev det ett oväsen i sovrummet. Katten försökte öppna byrålådor, krafsa upp garderobsdörrar och förda oväsen på alla upptänkliga sätt. Så när en trött husse välte benen över sängkanten dundrade 7 kilo muskler genom korridorer, passerade hallen och sladdade in i köket. När jag långt senare hann ifatt Sixten rullade där ett vädjande svartvitt djur på köksmattan. Tyck om mig, se mig, och för katten: ge mig mat!

När burken togs fram ur kylskåpet blev det nästan dags för mig att rulla runt på köksmattan. Något så trassligt som en hungrig och förväntansfull katt känner jag inte. Då är det inte lätt att hålla rätt på tentaklerna. Hur man än flyttar sig finns där redan en katt som stryker sig mot fötter och ben.

Sedan berättas det för mig att Sixten haft ännu mer för sig under natten. Han har vandrat av och an i väntan på att kunna gå på lådan för att förrätta sitt tarv. När detta väl klarades av på småtimmarna brast som vanligt den stora ysterheten ut. Sixten rusar då runt i alla rum av ren befrielse och lättnad. Grannarna måste tro att vi dansar jigg eller jagar varandra vid alla möjliga tider på dygnet. Detta slapp jag bli medveten om då jag faktiskt fick sova en och annan timme. Men snart drar cirkusen igång igen. När klockan blir 4 imorgon bitti.

Mina arbetskamrater funderar ibland över att jag är så välvillig till det mesta. Jag sitter ju numera oftast där nickar instämmande med slutna ögon. Men det är inte så medgörligt som det ser ut. Det är en djurframkallad sömnstörning som tar ut sin rätt. Kanske var det därför de en gång skänkte mig en katt från Askersund?

Och bilden på katten härovan förställer alltså inte Sixten. Inte alls. Men det är förmodligen så han ser sig själv. Åtminstone när klockan är 4.