Varför så långt?

Fick förmånen att lyssna till kyrkoherden i Örebro Nikoali som talade om Teologi som intellektuell utmaning. Det gjorde han lärt och vittert. Vid samma tillfälle sa en gammal god vän till mig att han alltid läser bloggen stillsam. Men, sa han, du skriver så långt, för långt. Man orkar inte läsa allt. Varför gör du så?

Frågan är relevant och drabbar naturligtvis. Är det inte bara långt utan därtill småtråkigt och ointressant förstår jag att man inte orkar, så varför skriva så? En förklaring är att jag tror på texten. Hur mycket jag än älskar bilder, stillastående, rörliga, 3-dimensionella så går ingenting upp mot ord och text. Bokreligionernas folk borde dessutom särskilt vinlägga sig om ordet och texten, att den hålls vid liv och läses.

Snuttifieringen syns i alla små korta notiser tidningarna matar oss med. På bara några år har man monterat ner tidningarnas betydelse som förmedlare av längre resonemang, av analys och bakgrund. Bilderna breder ut sig och texterna blir alltmera urholkade och tömda. Konsten att skriva kort är ofta mycket svårare än att bara låta orden trilla fram. Då krävs pregnans, tankeklarhet och nyans. Sällan finner jag det. Långa texter kan förstås bli ordrikt pratiga och pladdriga, fyllda med överflöd som inte tillför något. Och det är inte så roligt det heller.

Ett råd till mig själv och andra är att använda denna dag till att analysera det vi läser i tidningar, på löpsedlar, på annonsplatser. Tänk på längden, vilket är budskapet, finns där argument, ger man en kontext, ett sammanhang där texten placeras in? Vet man mer efteråt, bidrar texten till nya frågor och resonemang? Vilka?

Mer än så blir det inte nu. Kort får det bli. Lite lagom...

Mina vanligaste favoritord

Lyssnar man till sitt eget språk och tänker på frekvens lägger man märke till speciella egenheter man lagt sig till med. Inte frekvens som i höjdläge utan som i förekomst. Då träder ett antal ord fram. Vissa veckor fungerande nästan som språkliga ticks, men annars mest som en språklig egenhet.

Ord som jag ofta använder, så ofta att jag åtminstone tror att andra lägger märke till att de förekommer så ofta, är följande:

vemod
harm
skimmer
engagemang
fascinerad
tåga (i betydelse gå på led som t ex i en procession)
innebär
helig
betyder
läskig
skymning

Undrar vad det egentligen avslöjar om mig som person? Har du för din del tänkt på vilka ord du använder oftare än andra (ord)?

På liknande vis kan det bli med mer sammansatta uttryck och fraser. Härt några av mina: jag har hört sägas (om man inte kommer på vilken filosof som framfödde tanken), fullständigt utflippat (om andras beteende och aldrig om mitt eget), han är sjövild (om medtrafikanter), ska du parkera här mitt i vägen (också om medtrafikanter). Otålig och upptagen av andra?

Nu är det sagt som äntligen kunde sägas eftersom jag för en gångs skull verkligen lyssnade till mig själv och tänkte på de stackarna som annars tvingas höra mig orera i tid och otid...