O huvud, blodigt, sårat

Stilla veckans dramatik sammanfattas i O huvud, blodigt, sårat. I flera musikaliska versioner. Felix Mendelssohn Bartholdy har till exempel komponerat musik till den berömda texten, ursprungligen från 1200-talet.

Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)

O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.

Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok

I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.

En stillsam erinran om några av Bibelns ord

En ny version av påskens drama har sett dagens ljus. Studieförbundet Sensus har beställt och ett stort antal församlingar har låtit öva in den. I Malmö, Laholm, Säffle, Jönköping, Norrköping, Alingsås, Stockholm, Uppsala, Falun, Själevad, Nyköping och Umeå får man snart möjlighet att lyssna till den.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.

Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.

Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.

Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.

Passion utan uppståndelse och försoning?

Stilla veckan närmar sig. Påskens musik är rik och varierad. Matteuspassionen av Bach kommer i det stora formatet. Nu finns det tydligen en nyskriven, och enklare, svensk Lukaspassion som skall uppföras i fjorton svenska kyrkor under den annalkande påsken. Musiken har komponerats av Rolf Martinsson. Passionen har text av Göran Greider som enligt egen utsago inte tror på uppståndelsen! Det kan bli poesi och storslaget drama ändå - men visst är det märkligt att trons perspektiv inte är kriterium när evangeliet och Jesu försoningsdöd ska presenteras i passionens form i Svenska kyrkan...

Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.

–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.

Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...

Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.

(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)

Att arbeta i gudstjänst och fira

Finns det en klar gräns mellan arbete och fritid? För den som arbetar i Svenska kyrkan och samtidigt har sin kyrkotillhörighet, sitt medlemskap, som en viktig del av det egna livet. Nog vore det konstigt om inte gränserna blev flytande.
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.

Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.

Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...

Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…

Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.

Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!

Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka, Örebro

För musikälskaren finns en särskild möjlighet skärtorsdagen och långfredagen. Då ges Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka - Svenska kyrkan - Örebro. Värt ett besök för att med ett av musikhistoriens främsta verk få del av påskens budskap!

Kyrklig debatt

Kyrklig debatt kan verka begränsad om man enbart följer Kyrkans Tidning, den största plattformen för inomkyrkliga frågor. Har man därtill ett öga på Seglora smedja kan man lura sig att tro att man därmed är kyrkligt bevandrad och insatt. Betydligt flera perspektiv hålls aktuella om man breddar sitt sökande. Tidningen Dagen försöker hålla kyrkliga frågor levande, även om man kan märka begränsningarna i ingångar.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.

Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.

Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.

Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.

Vem följer vem när vi handlar som grupp?

Idagsidan på Svenska Dagbladet har en sällsam förmåga att lyfta fram angelägna frågor. Ibland skulle jag dock önska att man inte studsade vidare så snabbt. Artikeln om att Hitta syndabocken - ett evigt behov kunde enkelt ha utvecklats till en hel serie bara den. Den utfrysning som sker av någon som utpekas som särskilt skyldig vid problem och kriser är ett så intressant fenomen att man kunde ha skrivit flera artiklar. Man kunde ha granskat hur man löser konflikter på arbetsplatser. Det är mycket vanligt att någon tvingas lämna båten. En sådan person blir sargad och stigmatiserad trots att det verkliga problemet har legat i styrningsfunktioner eller i den rådande kulturen.

Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.

I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.

Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.


Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.

Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.

Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.

Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.

Vad samlar dom?

Upplever att jag nog borde bjuda på ännu ett musikaliskt kort fyndat på en loppmarknad i Olaus Petri färsamlingshem. Kortet postbefordrades året 1901. Denna gång föreställande Carl Maria von Weber. Det är sänt från Sundsvall den 27/11 1901 till en person i Haparanda med ett för oss ofattbart yrke: den t.f. Gränsridaren Rislund.

Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...

Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?

Ett musikaliskt kort från 1901

Visst vore det själviskt att undanhålla stillsams vänner ett avkortfynden från loppmarknaden i Olaus Petri. Ett musikaliskt vykort. Chopin i egen hög person. Kortet ingår i en vykortsserie med stora kompositörer. Kortet är enligt tryck på framsida importerat av Axel Eliassons konstförlag i Stockholm. Ett av Sveriges verkligt betydande kortföretag.

Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:

B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”

De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...

Vår loppmarknad blev framgångsrik

Loppmarknaden i Olaus Petri igår resulterade i nästan 20 000 kronor. Två tredjedelar av dem går till Ilemera, skolan i Tanzania. Många jobbade och slet för att få ihop allt med café, korvförsäljning och loppisborden. Några fyndade. Själv införskaffade jag ett antal årsböcker från Grönköping, några extra fina vykort, 3 CD-skivor a 5 kronor styck samt sex ganska ordinära glasassietter.

En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.

Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.

Loppis ger arbete i Tanzania

Denna dag - en loppisdag. I grannförsamlingarna har man loppmarknader. Även i Olaus Petri blir det loppis. Storloppis till och med. Många har hyrt bord. För att kränga sina tillhörigheter. En seger för återvinningstanken. Innan något slängs bör det ha passerat minst ett loppisbord.

Församlingen stöder en skola i Tanzania: Ilemera. Där ungdomar vars föräldrar gått bort i AIDS får en yrkesutbildning. En betydande del av dagens intäkter går till denna skola. Detta jubileumsår - Olaus Petri kyrka fyller 100 - har församlingen satt ett mål. Tusen kronor för varje år kyrkan funnits skall gå till denna satsning på ungdomars framtid i Tanzania. De får en möjlighet att försörja sig. Och bli yrkesverksamma.

Om detta kan man läsa här. Men även på OP:s hemsida. Som nu gjorts om och använder samma plattform som Svenska kyrkan på riksplanet.

Ryggar

Idag tänker jag på dem som fått se ryggar där det nyss fanns ansikten. De som blivit vägda på vågar och befunna för lätta eller felaktiga och opassande. De som blivit förtalade istället för samtalade. Dessa som den nya rättroheten dissat. Och skulle jag ha drabbat andra med sådant beteende hoppas jag på insikt och omvändelse. Försoning och nåd, måtte sådant få råda. I kyrkan.

Medlemstappet i kyrkan

Lämnar man Svenska kyrkan för något den gjort? Eller för sådant den borde men inte klarat? Eller därför att den bara lät bli? Kort sagt: får kyrkan skylla sig själv?

Vore det inte rimligare att tänka att kyrkan inte hade mycket med saken att göra? Att det var helt andra orsaker och krafter som åstadkommit fanflykten...

Vi tror förhållandevis blint på sambandet vi kallar orsak och verkan. En dag ska det framstå klart att medlemstappet var en följd av sådant som låg långt tillbaka i tiden. Fantomsmärtor från en avhuggen tro.
Eller utlöst inte av vad kyrkan gör, utan av vad den är. Och det är inte mindre allvarligt!

Låt oss behålla eljest

Programmet Språket i Sveriges Radio är underhållande. Över hövan. Vilket lär betyda i alltför hög grad. Men så är det inte. Utan synnerligen underhållande! Härförleden talade man om regeringens svarta lista! Låter som hämtad ur en billig deckare. I den listan upptas ord som man bör undvika på grund av att de är svåra att förstå, dubbeltydiga eller ålderdomliga och högtravande.

Ett sådnat ord är bestirda. Som kan betyda att man invänder mot något eller att man faktikst ska stå för fiolerna. I programmet uttytt som så att man stridit och vunnit.

Alla bör ha koll på den svarta listan. I den erbjuds man bra ersättningsord. Så här kan det se ut:
nöjaktig     godtagbar/som får godtas
obilligt        oskäligt
olägenhet    ibland besvär/problem

I min ungdom visste vi att somliga personer var eljest. I svarta listan erbjuds ersättningsorden annars/annat/på annat sätt. Det låter mycket noblare att vara eljest. Jag minns det inte heller som något nedsättande. Mer ett neutralt konstaterande att människor var olika. Trivialiseringen får inte gå för långt. Låt oss alltså behålla eljest!

Stoppa Finansdepartementet!

I skymundan förbereds drastiska förändringar inom begravningsväsendet. Få har uppmärksammat den genomgripande förändring man föreslagit. Ett par debattörer i Svenska dagbladet har dock sagt ifrån. Anders Ekegren och Curt Fredriksson markerar att förslagen inte kan godtas bland annat eftersom de strider mot den åtskillnad som kyrka-stat innebar. De skriver:
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.

Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.

Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.

Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.

Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.

Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.

Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.

Vinylen i skåpet

Plockade fram mina gamla vinylskivor för några dagar sedan. Inlåsta i ett skåp. Inte använda på flera år. Hittade en storhet som Guillaume Dufay. Inte många som hört denne belgier, tror jag. Att 1400-talet ger en annan musikalisk värld kan man förstå. Men att förflytttas in i dena klangrika stämsång är som att landa i ett annat universum. Väl värt att utforska.

Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...

Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.

Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?

Go home!

Med misstänksamhet möts den som är förkyld i influensans tid. Det skulle ju kunna vara... Är du säker... Nej, kom inte hit, ta mig inte i hand, stanna där borta! Förr hade influensorna namn. Som dunderstormarna. Själv har jag haft både Asiaten och Hong Kong! Man borde ge dagens influensor namn när de avfolkar arbetsplatser och dagis. Har Du haft Swedbank? Nordea då? Och jag som fick Handelsbanken. Det var inte roligt. Fick stanna hemma en vecka, och sedan ett par till. Som bonus!
Men. Ska man undvika att smitta får man hålla distansen. Vi får väl överbrygga alla avstånd med nya och andra former av närhet. Vad ska man då göra?

Le lite mer. Rekationen kommer genast. Vad står han där och flinar åt. Har jag sås på slipsen?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller lägg vördsamt högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Buga och sätt ihop händerna som en from Lucia. Det är som jag alltid har trott - han är buddist!
Räck inte ut handen till hälsning och understryk att du inte tar i hand eftersom du inte mår så bra. Hm, han är verkligen sjukt högfärdig!

Så nu prövar jag att undvika kontakt och hälsningar. Istället tycks jag oftast gå nerhukad med sänkt blick. Snörvlande och hostande. Har du sett hur konstigt han går. Som en tjuv om natten. 

Det syns att jag verkligen ville att jag vore någon helt annan stans. Försöker omärkligt trippa fram bland alla människor som om jag inte fanns. Det är ingen höjdare. Alla ser på mig. Så blir det när man försöker smyga omärkbart. Jag skulle vilja vara väldigt osynlig. Inom mig hörs reaktionen från alla som klentroget betraktar min framfart: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Vad gör han här bland oss andra. Gå hem! Hör Du inte? Go home!


Bidraget ovan är i huvudsak ett återbruk från 2009 års influensaperiod.

Annat tar kraften

Nattsömnen blir sisådär. Utan förvarning gjorde barndomen sig påmind. Vattkopporna vaknade till. Nu som ett brett band från bröst till rygg. Nu förstår jag varför nyvaknat vattkoppsvirus kallas bältros. Det både syns och känns. Som ett glödgat bälte runt bålen. Lysande och obehagligt. Värkande. Så det kan bli.

Ena dagen är tillvaron fylld av frågor om kyrkans organisatoriska framtid. Nästa dag är allt detta bortträngt. Undanstuvat. Nerpackat. Ungefär som man behandlar en gammal lärobok, läst för länge sedan. Annat har kommit istället. Men snart nog måste jag leta fram alla de där frågorna jag stoppat undan. Någon ska nämligen snart utröna hur en möjlig och lämplig framtid för kyrkan lokalt kan och bör organiseras.

För stunden är det annat som tar kraften och energin. Så kan det bli. 

Kyrkoherden blir chefernas chef

Vad är en kyrkoherde? Det kan verka som en oviktig fråga med en föråldrad prästfixering. Ändå måste frågan lyftas utifrån Strukturutredningens förslag. Strukturutredningen lägger en enda mall över alla församlingar och pastorat oavsett om det handlar om storstad eller landsort. Så diskuteras att Malmö
ska bli ett enda pastorat med 150 000 kyrkotillhöriga. I Öre­bro vill några församlingar bryta sig ur samfälligheten för att bli självständiga och inte reduceras till distrikt i ett storpastorat.

Vad är en kyrkoherde? Hur vi svarar säger något om vad en församling är, om gudstjänstliv och kyrkostruktur. Om en kyrkoherde ska vara en överordnad ansvarig administratör kan ett pastorat vara nästan hur stort som helst. Då blir kyrkoherden chefernas chef. Nya stora pastorat måste ju delas upp i tydliga distrikt eller ”församlingar” med mellanchefer. Det pastorala ansvaret kommer med nödvändighet att delegeras från kyrkoherden till dessa distriktschefer. Vi får då lokala chefer, inte med nödvändighet inom vigningstjänsten, och församlingsråd utan kyrkoherde som blir beroende av delegationer. Dessa kan alltid återtas eftersom makten koncentrerats till pastoratkyrkorådet. Kyrkoherden blir alltmer en förvaltningsdirektör bunden till administrationen. Den personliga delaktigheten i församlingslivet går förlorad.

En kyrkoherde ska naturligtvis vara ansvarig för det lokala församlingsbyggandet, det levande gudstjänstlivet och finnas i verksamheterna och de själavårdan­de relationerna. Ett pastorat måste då ha hanterbar storlek med lokal närhet. En kyrkoherde utan ett altare och en predikstol blir bara en halv präst, en administratör och chefernas chef. Närheten försvinner. Ett nytt avstånd uppstår mellan beslut och genomförande, mellan de lokala förtroendevalda och den pastoralt ansvarige kyrkoherden.

En kyrkoherde behöver ha en fungerande relation till församlingsbor och aktiva gudstjänstfirare, till dem som dennes pastorala ansvar omfattar. Det krävs att man kan mötas ansikte mot ansikte. Då handlar det om närhet och samverkan i verklig mening, inte distans och beslut ovanifrån.

Före år 2000 fanns ett tydligt uppdrag. Kyrkoherden var biskopens och stiftets lokalt ansvarige präst. Denne var anställd av stiftet, visiterades med sin församling av biskopen och hade den av biskopen utsedde prosten som sin närmaste chef. Ska Svenska kyrkan förbli en episkopal kyrka måste kyrkoherdens roll stärkas, inte som administratör av allt större enheter, utan som pastoralt ansvarig i det lokala. Den kyrkoherderoll ”Närhet och samverkan” resulterar i ger inte utrymme för det praktiska pastorala ansvar som Svenska kyrkan tidigare alltid sett som kyrkoherdens främsta uppgifter.

I kyrkohandboken betonas bland annat att kyrkoherden ska förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska också uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren. I de nya storpastoraten får kyrkoherden till stor del andra uppgifter!

Svenska kyrkan har fortfarande kvar något unikt – en lokal närvaro. Medan post och bank, försäkringskassa och kommunhus har flyttat allt längre bort från det lokala, och deras tjänstemän blivit alltmer anonyma, så har vi i våra församlingar och pastorat ännu kvar denna närvaro. Flertalet medlemmar i Svenska kyrkan har ett ansikte på någon av hennes företrädare. Ofta har man mött och vet vem kyrkoherden är. Vi måste värja oss mot den anonymisering som de enorma pastoraten riskerar att medföra, någonting som på sikt kommer att få en ökad medlemsflykt till följd.

Problemet med gigantiska pastorat är inte superkyrkoherdens eventuella administrativa kapacitet. Problemet är att kyrkoherden inte längre kan leda församlingens arbete och därmed upphör att vara en närvarande pastoral och andlig ledare.

Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.

Berth Löndah
kyrkoherde,
Bunkeflo församling, Malmö

Lars B Stenström
kyrkoherde,
Olaus Petri församling, Örebro

Kurt Sundén
kyrkoherde emeritus
Spånga-Kista församling, Stockholm

Helena Törnkle
kyrkoherde,
Oxie församling, Malmö

Debattartikel publicerad i Kyrkans tidning 2012-02-29

Citat ur Kyrkohandboken:
En kyrkoherde skall, som varje präst,

förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare
och tillsammans med (övriga präster)
de förtroendevalda tillse
att allt ske med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.