Rörig skola eller hur, Skolverket

Den förste läraren till den andre:
Mina lektioner håller på att gå överstyr. Jag står snart inte ut!

Den andre läraren:
Får du inte tyst på ungarna? Är det störningar och oordning?

Den förste läraren:
Inget sådant. Inte alls. De är belevade och fina! Men sedan jag bjöd in Volleybollklubben för en presentation av en trevlig fritidssysselsättning handlar allt om sport och idrott. Konståkningsklubben ville komma och sedan radade badminton-, bowling- och simklubbarna upp sig. Nu vill till och med varpaförbundet och stångstörtningsföreningen för pensionärer komma hit. Och jag får inte säga nej. Alla ska med. Orienterare med pannlampa och leriga Enduromänniskor. Till och med asarnas midvinterblotsklubb kräver att få komma.

Den andre:
Vad säger rektorn?

Den förste:
Att Skolverket hindrar henne från att låta mig göra ett urval.

Den andre:
Men bjud in Nerikes Allehanda! Då kan de skriva om eländet...

Den förste:
Ja, det kunde ju vara något. Då måste ju Aftonbladet, Expressen och Svenska dagbladet bjudas in. Det kunde bli riktigt livat. Café och Damernas Värld! New York Times! Chicago Sun Times! Och Budbäraren...

Bögbotarna - rubrik utan täckning!

Journalistik är en svår konst. Den handlar om att välja. Att selektera fram en bild där olika sidor av en händelse eller frågeställning blir belyst. För den skrivande reportern är det viktigt att se till att rubriksättningen har täckning och speglar innehållet i en artikel. De olika sidorna ska få komma till tals för att bliden ska vara så allsidig som möjligt.

Uppdrag granskning hade valt en klatschig och utpekande rubrik: Bögbotarna. Med stigande förvåning följde jag programmet som på ett plan handlade om att komma åt det ”konservativa”  Frimodig kyrka. På en annan nivå gällde det att röka ut homofober som inte följer kyrkomötets beslut om vad man bör (inte ska) göra… Jag lyckades inte, trots att jag ansträngde mig, uppfatta att någon enda av de själavårdande prästerna hade ett program för eller tog initiativ till att bota den påhittade homosexuella läggning som UG:s själanödsutsände ville samtala om. Rubriken saknade helt enkelt täckning!

Programmakarnas tes var väl att präster som vill bota homosexualitet, att de finns i flertal var ett axiom för UG, har tagit sina dolska planer in i skydd av själavårdens tystnadsplikt. Nu skulle dessa homofober och deras mörka verksamhet ut i ljuset. Prästerna kunde dessutom framstå som skyldiga och undflyende när de inte vill tala om vad som förevarit – något de enligt lag är förhindrade att göra. De kunde helt enkelt inte gå i svaromål. Lägligt nog för UG.

Gång på gång bröt speakerrösten in och berättade vad tittaren just sett och hört. Lika skickligt som försåtligt upprepades ordet bota för att verkligen befästa bilden reportaget ville ge. Det framgick med all önskvärd tydlighet att avsikten var att anklaga prästerna för att de faktiskt menade sig kunna få en homosexuell person att frångå sin sexuella läggning. Några av själavårdarnas kommentarer var faktiskt mindre lyckade – som talet om korrigering – men det är svårt att veta valören på uttrycket. UG valde ju att inte låta tittaren veta vad ”konfidenten” sagt. Därmed blir illusionen än mer förrädisk.

Ett samtal formas ju beroende på vad som sägs. För min del hörde jag ett sökande efter vad den själavårdssökande personen uppfattade som sin personliga nöd och sitt behov. Sa UG:s utsände t ex: jag vill bli av med min homosexualitet? Jag vill bli fri från min sexuella läggning. Den är en tung börda för mig? Vilken själavårdare säger då: det går inte!? Gå hem!

Själavårdens karaktär av förtroendefullt överlämnande av det en människa brottas med andligt och existentiellt speglades rätt bra av den präst som berättade att han ber för alla slags nöd som en människa kan ha...  Hos de övriga intervjuade, de som förnuftiga utvalda kyrkliga företrädarna, fanns inte ett uns av förståelse för komplikationerna i ett själavårdande samtal. Inte heller något ifrågasättande av wallrafferiet. Värnandet av tystnadsplikten var som bortblåst. Men tänkbart är att sådana reflektioner helt enkelt var bortklippta?

Ingen av dem verkade heller ha lagt märke till det jag menar mig ha sett. Därmed svalde de UG:s partiska och tendensiösa urval. I detta program var det inte prästerna som till sist stod där utan kläder…

Ingen kan rimligen försvara försök att reformera och bota homosexuella från sin sexualitet. Sådana försök blir groteska i förblindad fördomsfullhet! Men sans och balans borde kunna förhindra att en vag skugga blir till en jätte.

 

Läs gärna även Elisabeth Sandlunds ledare i tidningen Dagen
SvD nyheter gjorde i förväg okritisk reklam för UG
Här är UG:s egen presentation

 

  

   

Arbetslagets rappa morgonlåt

 

Nu börjar dagens A-lag
Noll åtta femton, pip!
De flesta verkar vakna,
dom släpat har sig hit
Först sjunger vi väl psalmen
en gammal man har valt
Sån´t väsen, är det tarmen?
Allt skorrar, skramlar skralt
Folk nickar under tiden
man tror de håller med
Om sången klen och däven
John Blund han vet besked

Vem skriver protokollet?

Det kantorn gör så klart,
erbjuder organisten
och ler, ty han är smart
Så börjar herden prata
om allt med många ord
Han låtsas demokrata
beslut från eget bord
Kan någon gå till påsken
och hämta annandag?
En ensam ej det klarar
Här krävs ett arbetslag!

 

Fann dessa rader i en pärm. Ett par verser som jag då kallade A-lags rapparens morgonlåt. Texten är från någon fest i den sedan länge förflutna tiden då arbetslagsmöten tillhörde de allra viktigaste arbetsuppgifterna, för att inte säga den allra förnämsta och mest betydelsefulla. Att vara välinformerad och se till att andra hade en aning om vad som var på gång. I en större församling krävde den interna informationen i runda slängar en heltidstjänst. Inte så att det var en anställd som tog hand om all information. Så här tänkte jag: 20-25 personer träffades en gång i veckan ett par timmar för att berätta, informera och diskutera med varandra vilket motsvarade 40-50 arbetstimmar per vecka.

En församling klarar sig inte utan sådana grupper och möten. Men med blicken i backspegeln kan jag tänka att varje timma lagd på inre arbete kunde ha behövt balanseras mot lika mycket tid i yttre och uppsökande tjänst…  

 

 

SD:s fördömda människosyn

Stiftsfullmäktige i Strängnäs stift möttes nyligen på stiftsgården Stjärnholm. Dagen inleddes med en morgonmässa i gårdens kapell. I gudstjänsten fanns det utrymme för en riktigt lång predikan, däremot inte för den inledande delen av nattvardsbönen - Sursum corda. Men hjärtana behövde kanske inte lovprisande upplyftas inför Gud? I alla fall verkade det inte så just denna morgon.

Efter mässan pratade många om den välformulerade och utförliga predikan om kärleken. Anledningen till samtalen måste ha varit berömmet för en redan legendarisk klockringning och gudstjänst i Jönköping i samband med en nazistdemonstration. Men än mer för utpekandet och föredömandet av Sverigedemokraternas människosyn. Direkt utpekande och avståndstagande från ett av de partier som har förtroendevalda i det stiftsfullmäktige som samlades. Mitt intryck var att de flesta närvarande verkligen uppskattade detta "ställningstagande". Jag frågade runt och det ansågs vara ett tydligt och modigt ställningstagande, för att inte säga nödvändigt.

Här räcker det inte med ett att, dvs att hävda att något står i strid med något kyrkan sägs tro och hävda. Varför och hur blir nu mycket viktigt. Vari ligger bristerna i den kritiserade människosynen? Skäl och argument kan möjligen öppna frågeställningen och rent av övertyga, men sällan kan ett avståndstagande göra annat än att stänga till. Jag vet, för jag sitter i glashus.

Att nazismen fördöms är för alla med historisk insikt, och med Förintelsen som förfärlig påminnelse, nödvändigt. Men den uppblossande och folkliga vågen av protester ger knappast utrymme för distinktioner mellan renodlade nazister och Sverigedemokrater. SD-folket blir inte sedda enbart som samma andas barn utan som vore de ett och detsamma. Predikan gjorde samma intryck på mig. Nazister och SD:are buntas samman utan någon större vilja till närmare skärskådande distinktioner.

Hur budskapet berörde eventuella SD:are, de som har plats i stiftsfullmäktige, tycktes inte bekymra. Partiet har fått ställa upp i de kyrkliga valen, såsom politiska partier än så länge dessvärre får göra, och har fått några förtroendevalda (!) i fullmäktige. Hör ett fördömandet av SD:s människosyn som stridande mot kyrkans människosyn hemma i förkunnelsen?  Åtminstone är det mindre lyckat om det sker genom att man enbart pekar på ett parti, en grupp. Det är många människor, långt utöver SD, som tillmäter människor olika värde och som anser att de ska behandlas olika. Varför skulle de slippa undan när det pekas finger?

Dessutom, detta med kyrkans värderingar och kyrkans människosyn, i bestämd form, borde vara ett ämne för diskussioner vid olika kyrkliga möten. Jag undrar förstås hur det i en kyrka, som inte längre har en preciserad bekännelse utan en  flytande samling texter, vars auktoritet och status varierar och fluktuerar, går att tvärsäkert utläsa en Svenska kyrkans människosyn eller en tydlig uppsättning kyrkliga värderingar.

Viss vägledning kan förstås utvinnas ur fördömandet av apartheid i Sydafrika som konstaterades vara en fråga om bekännelsen - status confessionis. På det sättet kan man naturligtvis argumentera för att detta att tillmäta människor olika värde och att behandla dem diskriminerande strider mot en allmän förståelse av den kristna tron och bekännelsen inom det Lutherska Världsförbundet.

Hur många gånger har inte beättelsen om den barmhärtige samariern utlagts så att man ska förstå att kärlek och barmhärtighet kan finnas också där man minst anar den. Men den möjligheten gäller kanske inte personer som av någon outgrundlig anledning företräder SD? Predikanten i Stjärnholms kapell landade efter sitt avståndtagande från SD i en reflektion om hur man kan vara kärleksfull men samtidigt avvisande.

Påven kom aldrig till Örebro

Det visste ni inte...

att det under planeringen av det Kristna riksmötet i Örebro 1989 (Ö89) skrevs ett brev till biskop Hubertus Brandenburg. Man var under riksmötets planering mycket medveten om att Påven Johannes Paulus II med hjälp av katolska stift i Nordeuropa höll på att planlägga sin resa bland andra länder även till Sverige. Kommittén ville undersöka möjligheten och utröna intresset från Påvens sida att tala just i Örebro till den samlade kristenheten i Sverige.

I protokollet från Lokalkommitténs sammanträde 19/3 1987 lyder § 30 Med anledning av Påvens besök i Sverige 1989 fick Lars B Stenström uppdrag att undersöka med rikskommittén om detta besök kan sammanfalla med Ö 89. Lokalkommittén ville enhälligt förorda att Påven kallas att besöka Örebro.

Jag skrev brevet. Biskopen kommenterade i sitt svar den 8/5 1987 frågan om Påven kunde tänkas ha intresse av ett besök vid Ö 89: att Ni bjuder honom är för oss ett glädjande tecken på att man förstår att Påven tänker komma till Sverige som en broder i Herrens kyrka. Biskopen antyder dock att ett sådant besök skulle kunna överskugga allt annat man planerat och rent av orsaka antikatolska reaktioner och stämningar.

Påven fick aldrig möjligheten att besöka Örebro. Men Moder Teresa kom med några systrar för att tala i Ö 89. Sällskapet bodde hemma hos kyrkoherde Garlöv och hans familj i Olaus Petri församlings  kyrkoherdevåning under sitt besök.

Blockering av oliktänkande

Sedan många år läser jag ett brett spektrum av tidningar. För att få flera vinklar och större synvidd. På samma sätt som det är enkelt att fastna i grupper av vänner där man mestadels håller med varandra kan man hamna i ett intag av information enbart från dem som man redan från början sympatiserar med. Lärandet blir efterhand alltmera begränsat och ideologiskt. Samtalen får mera bekräftande karaktär. Av det man redan visste. Gruppen befästs i synen på sina egna förträffliga idéer.

Partipolitiken är ett typiskt sådant sammanhang där mycket av det mesta går ut på liknande lekar. Håll de störande och divergerande uppfattningarna borta. Så kan även situationen i en kyrka beskrivas. Majoritetens rätt att bestämma får inte störas av andra tankar och idéer. En förståelse går utanpå allt annat. Man agerar så till den grad utifrån sådana förhållningssätt att man slutar vara generöst intresserad av andra levande traditioner i kyrkan. Det är då mångfaldsretoriken klingar som en av Korintierbrevets skrammeltomma tunnor.

Det kan självfallet uttryckas mycket tydligare än så. Men vad skulle det tjäna till? Det dunkelt sagda kan tvinga fler att finna exempel på denna avskärmning, den utdefinierande och kontinuerliga blockering, av dem som tänker på annat sätt. Handboksarbetet i Svenska kyrkan såväl som omstruktureringsprojektet Närhet och samverkan kan tjäna som exempel att fundera över. Fick grupper och krafter vara med som har ett specialintresse inom området? Fick den hyllade mångfalden genomslag? Månade man om att finna lösningar som skulle kunna fungera i tjänst åt hela kyrkan och inte bara dess politiska och åsiktsmässiga majoritet?

De rätta åsikterna gör oss lika?

Vi är olika. Även vi som menar att de flesta i bekantskapskretsen är samma andas barn, av samma skrot och korn. Utseendet spelar ingen roll. Det är inte näsans storlek, närsyntheten, förmågan att bli solbränd (jag blir bara röd och sönderbränd) eller fräknar som avgör. Den vackraste människa kan ha ett oansenligt yttre. Även om det är det enklaste och intuitiva felslutet. Dvs att de som har ett attraktivt yttre (en subjektiv upplevelse naturligtvís) även har en tilltalande personlighet.

Med en insikt, klar som vattnet i en fjällbäck, inser jag att mina vänner inte umgås med mig pga av någon avlägsen likhet med Cary Grant. Men det har hänt att det jag tänkt, ansett och tyckt verkat vänskapsbefrämjande. Ibland så till den milda grad att när våra uppfattningar och politiska sympatier glidit isär och fått större nyanser - så har den förändringen blivit ett hot mot vänskapen.

Kan det verkligen vara så att om någon inte längre glider med i majoritetens åsiktsbanor så börjar också genast vänskapen krackelera? Genom åren vinner och förlorar man vänner. Att uppleva att vänner vänder ryggen till utan att ens vilja veta vad som föranlett nytänkandet eller omorienteringen är skakande.

Inget verkar finnas att lära av den förändring som på de flesta områden annars omhuldas och lovordas. När jag tänker efter har jag genom livet förlorat en hel del vänner på grund av att jag haft svårt att sitta still i åsiktsbåten. Förmodligen har väl min åsiktskantring inte alltid uttryckts på ett sympatiskt och mjukt sätt, utan polemiskt och vasst. Men var det så illa att vänskapen måste brista? Med några goda vänner diskuterade jag denna erfarenhet och insåg att de delade samma öde - förlorade vänner...

Retoriskt frågar jag mig själv och alla som satt punkt för en nära vänskap: satt intresset och vänskapen bara i de åsikter som ansågs vackrast, bäst och de enda möjliga och rätta?

Yttrandefriheten ger mig rätt att tysta dig!

Yttrandefriheten fick sig en rejäl törn när en skrikande demonstration överröstade och tystade SD:s Jimmie Åkesson i Göteborg. Förmodligen känner de demonstrerande sig som hjältar. Men beteendet skapar samtidigt ett slags martyrskap som motverkar syftet att ta avstånd från den invandrings- och flyktingpolitik, och därmed den människosyn, som SD driver hårt.

Det finns självfallet många och förnuftiga skäl till att bekämpa SD:s politiska program. Där råder ingen som helst tvekan. Partiets politik är undermålig och gör skillnad på folk och folk. Men vilka metoder som ska brukas för att rida spärr mot SD måste diskuteras. Klokast vore att göra det med demokratins skarpaste vapen: med förnuftiga och kloka argumet och med fakta, i skrift, tal och diskussion!

Det var inte första gången människor stört och hindrat SD att hålla offentliga möten. Ett radband av incidenter har mött Åkessons offentliga möten. Paradoxalt nog kan mötessabotage och utbredandet av ljudmattor leda till helt andra konsekvenser. Genom att tvinga Åkesson till tystnad blir hans röst hörd ännu mer! Han blir en underdog som behandlas illa av de mera etablerade partiernas sympatisörer. Det var säkerligen därför som V:s partiledare Jonas Sjöstedt genast sa ifrån att detta (att förhindra mötet) var att gå alldeles för långt.

Rimligare är då de tystare demonstrationerna när man i avsky vid SD-möten vänder ryggarna till. Något som folk ur kyrkan ägnat sig åt, t ex i samband med Almedalsveckan, men även på andra platser. Men även sådana tysta demonstrationer av totalt avståndtagande kan komma att knuffa fler människor till SD:s fålla. Gesten med bortvända ansikten talar tydligt om att man inte vill ha med SD att göra. Men avslöjar också att man inte ens vill möta SD:are eller gitter argumentera för sina egna ståndpunkter.

När man nu har introducerat dessa metoder vid politiska möten, med skrik och rop, talkörer och visselpipor, betyder det att man kan acceptera fler tystade politiker men då från andra partier? Skulle Stefan Lövfen och socialdemokraterna acceptera att bli behandlade så? Fredrik Reinfeldt? Och vad skulle hände om metoderna började användas mot imamer, präster och biskopar? Hur ska det bli i det sommarfagra Visby? Kravaller? Tumult? Vid allas möten?

Metoderna kan ju rimligen inte vara godtagbara enbart i ett sammanhang? Eller anser man att vi som är "goda" äger monopol på att tysta de röster vi finner misshagliga? Då borde någon också kunna redogöra för vems eller vilkas möten man faktiskt har rätt att sabotera eller tysta. Enstaka opinionsyttringar är en sak, men organiserade aktioner med avsikt att förhindra mötes- och yttrandefriheten är allvarliga tecken på hur rättigheterna kan undergrävas. Min rätt är inte längre din!

Polisens argument att även den som ropar slagord har yttrandefrihet är den godtrognes undanflykt.  Det betyder ju att polisen anser att ytttrandefriheten legitimerar, godkänner att det är helt i sin ordning, att hindra någon annan, som begärt och fått mötestillstånd, att yttra sig. I yttrandefrihetens namn ska somliga tvingas tiga? Är det så det ska vara? Är det så vi vill ha det?

Mask i det godas tjänst

Huller om buller händer sådant som påverkar livet. Ibland omärkligt, vid andra tillfällen mycket påtagligt. Hur man sover sägs ska påverka hur man är. Åtminstone blir en som inte sover så bra till sist trött. Själv har jag trott mig sova gott om nätterna. Nu vet jag bättre. Begåvad som jag blivit med sömnapné. Onödiga snarkningar och andningsuppehåll.

På nätet läser jag om vad som händer vid sömnapné...

Andningsuppehållen (apnéerna) beror på att luftvägarna tillfälligt blockerats. Precis som kroppen i övrigt, slappnar musklerna i de övre luftvägarna (näsa, mun, svalg och struphuvud) av när man sover. Om de slappnar av för mycket faller musklerna faller ihop och blockerar andningsvägarna. Andningsuppehållen kan vara från 10 sekunder upp till 1 minut. I vissa fall återkommer uppehållen flera hundra gånger varje natt. Under andningsuppehållet sjunker syrehalten i blodet. Hjärnan reagerar då med en väckningsreaktion som gör att man börjar andas igen. Reaktionen sker helt automatiskt. Den som drabbats minns oftast ingenting av uppvaknandena när han eller hon vaknar på morgonen.

På detta ska det rådas bot. Just idag. En apparat för inblåsning av luft ska bäras över ansiktet om natten. Som ung drömde jag om att vara en kapten Marvel, en Läderlappen eller en sidekick som Robin. Tänk att få bära mask i det godas tjänst. Nu får jag det. Äntligen!?

Ordet på modet är Barnkonsekvensanalys

Barnkonsevensanalys (BKA) är ordet på modet! Vederbörligen beslutat vordet av kyrkomötet som därmed stipulerat att alla kykliga beslut skall barnkonsekvensanalyseras. En familj som får barn gör normalt sin egen analys: vem ska vara barnledig, behövs större boyta, hur blir det med husdjuren, hur kommer syskon att reagera, kan släktingar hjälpa till, finns det daghem och bra skola etc.

BKA i Svenska kyrkan fyller sin funktion när beslutsunderlaget analyseras så att beslutsfattarna kan ha ett hum om vilka eventuella följder för barn och barns rättigheter olika beslut skulle kunna få.

Barnkonventionen som BKA utgår ifrån handlar om grundläggande rättigheter för barn och sammanfattas ofta med orden att se till barns bästa. Risken som det talas ganska tyst om är att BKA lätt kan missförstås. Analysen görs rimligen inte för att man ska stöpa om kyrkan till en barnkyrka, till en barnslig kyrka, så att allt ska ske på sätt som bäst passar barn. BKA syftar till att man ska ha insikt om hur besluten påverkar barn och deras rättigheter. Så att man kan se till att barn får en rättmätig plats i gemenskapen och behandlas med respekt och får göra sin röst hörd. Och det finns mycket att göra på många områden inom kyrkan för att ge barn delaktighet och goda omständigheter.

Men BKA ringar enbart in en liten del av det en kyrka borde tänka på när det gäller rättigheter och diskriminering. Därför borde beslutsunderlag analyseras med hjälp av fler parametrar. Varför inte bruka de kända diskrimineringsgrunderna: ålder, kön, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning m fl. Annars kan det bli en onödig intressekamp eller strid där intressen drivs och spelas ut mot varandra. Vad nyttar en tävling i kyrkan om vilken grupp som mest ska stå i fokus?  Dessutom behöver beslutens betydelse för arbetsmiljö, miljön, brandskydd etc också vägas in...

Kyrkans eget budskap har inte heller kommit till användning för att pröva möjliga beslut emot. Kyrkan litar oftast mer till världens normer och regler än sitt eget budskap. Gyllene regeln och det Dubbla kärleksbudet är annars synnerligen välgörande, bra och hållfasta. Även erbjudandet om omvändelse, om nåd och förlåtelse är evangeliska pespektiv. De räcker mycket långt när det gäller att förhindra diskrimínering och partisk särbehandling. Kyrkomötet kanske skulle våga lita på kyrkans egenart och införa en rejäl och vältimrad EKA - Evangelisk konsekvensanalys där kärleken till Gud och medmänniskan används som måttstock för beslut?.

Klockorna som göts om och hängdes upp igen

Här följer fortsättningen och upplösningen på historien om Olaus Petris kyrkklockor.

Redan den 8 april samma månad och år, dvs april 1913,  möts kyrkorådet igen. Man har fått brev från Bergholtz klockgjuteri. Klockgjutarna vill låta klockorna hänga och erbjöd sig gjuta om de två minsta om kyrkorådet godtog den stora klockan. Men det kunde kyrkorådet inte gå med på och beslöt ”medgifva firman rättigheter att på en gång nedtaga alla klockorna”.

Utdrag ur Kyrkorådsprotokoll den 8 april 1913

§ 1
Föredrogs följande skrifvelse:
”Till kyrkorådet i Örebro. Med anledning af lektor Kjellströms besök i vårt gjuteri i går, då jag tyvärr ej var hemma, men då han framställde önskan att få behålla den största klockan, till dess de nya anländt, få vi härmed meddela, att det tyvärr är oss omöjligt att vara utan metallen i den stora klockan, utan blir det nödvändigt att alla tre nedtages samtidigt. Däremot kunna vi låta kyrkan behålla alla klockorna tills nya blifvit färdiga, därest kyrkorådet kan godkänna den nuvarande stora klockan i det skick, hvari den nu befinner sig samt insända likvid för densamma med 1963 kr. 50 öre?

I så fall skola vi gjenast börja gjutningen af tvänne om resp. 90 och 73 cm. diameter, hvilka blifva en halv ton högre än de nuvarande.

Emotseende under kommande vecka kyrkorådets värda svar å detta vårt förslag, teckna vi Sthlm 5 april 1913. Högaktningsfullt K.G. Bergholtz & Co, Magnus Bergholtz.”

Då kyrkorådet icke kunde reflektera på firmans anbud om godkännande af storklockan i dess nuvarande skick, enär detta strede mot det med firman upprättade kontraktet, beslöt kyrkorådet medgifva firman rättighet att på en gång nedtaga alla klockorna i och för omgjutning. Dock ville kyrkorådet till firman hemställa att med klockornas nedtagning ännu finge anstå tvänne veckor, på det orgelbyggaren icke måtte störas vid den nya orgelns intoning.

I januari 1914 kommer så ett meddelande från Bergholtz att klockorna nu avsänts till Örebro. Man ber kyrkorådet lägga ut för frakten – men sedan tillgodogöra sig den utgiften när fakturan kom. Tonen är nu förbindlig och vänlig så man förstår att parterna till sist äntligen, och till allas lättnad, blivit överens. Det verkar också som om själva upphissningen och monteringen vore en enkel sak. Kunde man verkligen bara "låna" ett spel för att hissa upp dessa tunga pjäser i tornet?

Brev från klockgjuteriet Bergholtz till Adolf Kjellström
Stockholm den 21 Jan 1914
Lektorn
Hr Ad. Kjellström
Örebro

Härmed har jag nöjet meddela att klockorna i dag under Lektorns adress blifvit afsända. Fraktkostnaden beder jag Kyrkorådet hafva godheten förskottera för att sedan å blifvande fakturan godtgöra sig densamma.

Montören Engvall ankommer till Örebro på måndag middag för att börja arbetet. Skulle Lektorn vilja låna ett spel hos någon byggmästare samt anskaffa 3 a 4 man till hjälp vid hissningen vore jag tacksam.

Högaktningsfullt
Magnus Bergholtz

I februari 1914 anländer till sist sluträkningen. Kyrkoringklockorna betingar ett kilopris på 2,75. Saken är ur världen. Nu kan klockorna med harmonisk klang till sist, samstämmiga med Nikolaikyrkans klockor, åter ljuda över norra Örebro.

Räkning
Stockholm 5 Febr 1914

1 Kyrkoringklocka väg.   783 kg                                     á 2,75           2153:25

1          ”          ”         ”     362 ”                                           ”                 995:50
1          ”          ”         ”     165 ”                                           ”                 453:75
Fullständiga tillbehör till klockorna                                                       680:-
Transporter, frakter, uppsättning m.m.                                                   200:-
Modellkostnader                                                                                        41:-
                                                                                                           =======
                                                                                                               4523:50

Klockorna som först hängdes upp och sedan togs ner

Med utdrag ur protokoll och brev

Berättelsen om hur Olaus Petri kyrka fick sina första tre kyrkklockor är en märklig och ovanlig historia. Där finns delade meningar om många olika frågor, små som stora. Den nybyggda kyrkan invigdes 4:e söndagen i Advent , A.D. 1912.  Klockgjutaren tror sig veta att man i Örebro var så inställd på att det skulle finnas kyrkklockor vid invigningen att man lät sätta upp klockorna trots att man inte tänkte godkänna dem!

När klockorna besiktigades på plats 1913 fick de underkänt. De som hade att bedöma klockorna klagar i dokumenten över tonhöjden och över besvärande biljud. Kyrkklockorna skulle ha varit stämda efter Nikolaikyrkans näst minsta klocka, för att harmoniera om och när de samtidigt ringde, men tonen låg ett halvt tonsteg fel. I två av klockorna motsvarade klangen inte ”rimliga anspråk på välljud”.

 

Ur klockbesiktningen 28 mars 1913

”Sedan vi på anmodan af Lektor Adolf Kjellström denna dag besiktigat ringmekanism och klockor i Olai-Petri kyrkan, samt utrönt klockornas tonhöjd och klang, såväl inbördes, som vid jämförelse med Nikolaikyrkans näst minsta klocka, efter hvilken tonhöjden skall rätta sig enligt kontrakt med Firman Bergholtz, få vi härmed aflämna följande Besiktningsutlåtande

Tonhöjden:   
Stora klockan i Olai-Petri kyrkan ger ett högt Fiss (norm.)

Mellan     ”                ”               ”        ”     ”     ”    H.
Lilla           ”                ”               ”        ”     ”   ungefär Diss.
hvaremot Nikolaikyrkans klocka ger ett högt F.

För att få klockorna kontraktsenliga, måste således tonen i samtliga Olai-Petri kyrkans klockor sänkas ett halft tonsteg. Beträffande den stora klockan kan detta möjligen ske genom ursvarfning, men beträffande de båda öfriga föreslå vi på grund af Klangen, hvilken icke synes oss motsvara rimliga anspråk på välljud, att desamma omgjutes.

Särskilt är den minsta klockans ton så fylld af biljud, att det är nästan omöjligt att bestämma tonhöjden, och därjämte är klangen kort och färgen osympatisk.

Ringmekanismen verkade säker och pålitligt, och hafva vi beträffande motorer och instrumentering ej någon anmärkning att framställa. Beträffande regeleringen så är det af vikt att få lilla klockans svängning ändrad, emedan den nu slår dubbelslag.

Vi våga slutligen tillstyrka att kettingar och stållinor till klockorna anskaffas i reserv, om de på grund af nötning eller annan anledning skulle brista.

Örebro den 28 mars 1913

Carl Engelbrektson                                   Otto Gallander

Ingeniör – Örebro                                     Lektor Örebro

 

Den 2 april 1913 skriver Bergholz brev till kyrkorådet i Örebro. Där finner man resonemang och synpunkter som mynnar ut i att man blivit förd bakom ljuset genom att kyrkorådet och byggnadskommittén i Örebro var så angelägna om att ha klockor till invigningen. Dessutom skyller man de uppkomna felen på lektor Kjellström. Därtill anser man nog att två av klockorna redan från början var alldeles för ynkliga, nästan som vällingklockor…

Orgelgjutarfirmans brev till kyrkorådet 2/4 1913 

Det är att beklaga, att klockorna någonsin blefvo uppsatta, då de ju enl. hvad Lektor Kjellström här konstaterade strax efter gjutningen, icke hade de toner han önskade. Det hade varit bättre, att vi då genast fått gjuta nya, ehuru det hade dröjt ett par månader med leveransen enl. kontraktet. Men vi förstår nu, att kyrkobyggnadskommittén önskade klockor till kyrkans invigning, och därför lät oss uppsätta klockorna, ehuru vederbörande icke ämnade godkänna dem. På grund häraf, och då klockorna under 4 månader användts vid alla tillfällen, anse vi det icke vara mer än rätt och billigt att kyrkorådet bekostar nedtagningen af de nuvarande klockorna, uppsättningen af de nya samt samtliga fraktkostnader.

Vi vilja också framhålla, att vi voro öfvertygade om, att klockorna ej skulle blifva bra, på grund af deras oriktiga inbördes storlek. Ty det är orätt och strider mot alla lagar för klockgjutning att göra mellanklockan mindre än hälften af storklockan. Vi måste erkänna att vi gjorde en dumhet i att i denna sak göra lektor Kjellström till viljes. Klockorna harmoniera icke, och däraf kan de små klockornas klang tyckas osympatisk; men att de icke skulle motsvara rimliga anspråk på välljud bestrida vi. Däremot medgifver vi, att så pass små klockor (nästan vällingklockor) måste låta rätt misslyckat från en stor stadskyrka…”

 

I kyrkorådets protokoll från den 5 april 1913 menar lektor Kjellström att han redan på plats i klockgjuteriet klagat på klockornas klang och stämning. Därför ville man inte bekosta nedtagning, uppsättning av nya klockor eller transporter.

Utdrag ur Kyrkorådsprotokoll 5 april 1913

§3
…Med anledning af denna skrifvelse meddelade herr Kjellström, att anmärkning mot klockornas klang af honom framförts straxt efter deras gjutning, således innan de levererats, att han framställt önskan om att klockorna skulle stämmas i Stockholm, men att herr Bergholtz föredragit att uppsätta klockorna i tornet och där stämma dem.

På grund häraf ansåg sig kyrkorådet icke hafva någon skyldighet att bekosta klockornas nedtagning, uppsättningen af nya klockor och samtliga fraktkostnader, så som leverantören fordrat.

Kyrkorådet beslöt härefter uttala önskan om att icke samtliga klockor nedtagas på en gång, utan att en af de båda större finge behållas, till dess de andra ersatts med nya på det att klockringning inte under tiden måtte behöfva saknas.

 

Det ringer ännu i öronen

Det ringer ännu i öronen. Till och med på dem som inte var där. I Jönköping. Klockringningen i Jönköping har slagit alla rekord. I uppmärksamhet. Det är som om malmen ännu ljöd.

I predikan kan det hända att ett och annat varningens ord far ut över menigheten. Förr avslutades dessutom akten på predikstolen, ja så sa man, med en bön: Lovad vare Gud och välsignad i evighet som med sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss …

Varningens klockor har ringt oftare än någon vill eller mäktar komma ihåg. I Örebro har vi ibland, men inte alltid, ringt den 6 augusti på Hiroshimadagen för att minnas det som hände den dagen 1945. Och för att varna för kärnvapenkrigets fasor!

Biskop Biörn Fjärstedt har påpekat vilket rabalder det blev när Gotlands kyrkklockor ringde som protest mot planerna på att Sockerbruket i Roma skulle läggas ner. Ett hot som ytterligare skulle utarma ett redan fattigt och av arbetslöshet oerhört drabbat landskap. Han skriver: När sockerbruket på Gotland hotades av nedläggning och därmed en hundraårig näring med betodling, ringdes det i klockorna över ön. 12. 000 skrev på listor mot Danisko och regeringen. En tidning kallade mig "agrosocialist" och ministern Åhnberg sa att jag var den värste folkförförare och agitator hon träffat på.

Kyrkklockornas klang har inte alltid blivit så uppskattade som för tillfället. De har åtskilliga gånger även diskuterats som sanitär olägenhet. Närboende som har haft ett svalt intresse av kyrkan har känt sig störda och klagat. Även vanliga tornurs små klämtningar har fått klagomål. Framförallt har det gällt klockljud om natten.

Det ljuder av klockor i psalmsången också...

Give då Gud, var vi än är, alltid när klockorna ljuder,
att vi går dit och delar där glädjen som Herren oss bjuder (Ps 56)

Han är i ordets ljus, i sakramentets tröst,
av malmen bärs hans bud, i psalmen hörs hans röst (Ps 369)

Klockans helga maningsljud kallar syndare till Gud (Psalm 370)

Ringen, I klockor, ja, ringen i midnattens timma (Ps 427)

Tid för allting

På  Järntorget träffade jag en gammal vän. Återseendets glädje blev stor. Har du varit bortrest? Jag har inte sett dig i kyrkan, klämde jag ur mig. Han såg generad ut och sa, nej, jag har inte haft tid. Så synd, sa jag och menade inte att det hade med synd att göra utan att det var tråkigt. Men jag tänkte också att tid är väl nästan det enda vi har?

Några dagar senare i ett sammanträde efterfrågades en uppgift som jag skulle ha utfört. En ganska enkel uppgift. Jag skulle ha skrivit en kort rapport. Och sedan… hade jag väl förträngt det? Eller hade jag glömt bort det? Eller hade jag frankt struntat i det? Nu var det min tur att se generad ut. Det där har jag inte hunnit göra, sa jag urskuldande. Det har varit så oerhört mycket.  Och så slank det ur mig. Jag har inte haft tid. Hoppsan! För min egen del var jag inte alls pigg att erkänna att jag hade haft gott om tid. Frågan var väl vad jag istället hade gjort med den. Tiden. Jag hade i alla fall haft tid att låta bli...

Skönt, är det att lätta sitt hjärta. Man ska inte bära runt en alltför stor mängd av skönmålningar och retuscheringar för att snygga upp sin egen bild i andras ögon. När frågorna nu kom så hade jag ändå erkänt att jag inte utfört den uppgift som jag tagit på mig.  Men inte kom jag undan för det. Nej då. Frågeställaren, en konsult med järn i blicken och stål i rösten, fortsatte utfrågningen. Hur tror du ditt exempel påverkar andra? Betyder det att du tycker det är i sin ordning att inte göra det man lovat eller kommit överens om? Frågorna kom rappt och precist.

Vad svarar man på det? Med fler dimridåer? Eller utan undanflykter? Det är naturligtvis inte OK att strunta i sina uppgifter!  Har man sagt ja till att göra något förlitar sig andra på att det blir av. Att uppleva sig själv som en som sviker är inte roligt. Än mindre att vara det enligt andra. Där satt jag ertappad, inmålad i ett hörn, av det jag inte gjort, av min egen underlåtenhet.

Skulle jag försvara mig? Utarbetad? Belastad? För mycket annat att göra? Händelser utanför min kontroll? Nej, det gick inte. Om jag gjort andra val så skulle jag ha hunnit. Förmodligen även utan att ens behöva ändra något annat i kalendern inprickat. Jag sa som det var. Hur det nu var.

Är något tillräckligt meningsfyllt och viktigt kan man oftast se till att ge det tillräckligt med tid. Och har man inte lyckats vid första försöket, så får man ordna till det nästa gång. Så välkommen till kyrkan. Högmässan, betyder det. Tänker jag fortsätta säga. Även till dem som anser att de har tid för nästan allting, utom just detta. 

 

PRISTÄVLING om de viktiga frågorna

PRISTÄVLING

Vad krävs för att någon i media ska ställa de för Svenska kyrkan viktiga framtidsfrågorna? Ära? Berömmelse? Stora Journalistpriset?

För att råda bot på den oskäliga tystnad som utbrett sig över redaktioner och datorer utlyses en pristävling. En otrolig massa pengar skulle kunna utdelas till de media och de reportrar som vågar utreda ett av de märkligaste förhållandena i vårt land, vid sidan av den famösa kollektivanslutningen av fackmedlemmar till det Socialdemokratiska partiet. Som vågade säga allt det offentligt outsagda om partivälde och tro...

Hur kan partier i det moderna Sverige, där religion gång på gång proklamerats som privatsak, fortsätta att styra och utöva makt över ett enda av Sveriges många trossamfund? En kristen kyrka.

Låt mig föreslå några politiskt intressanta frågor som kunde ställas till tre bestämda partiledare.

Annie Lööf - varför ska Centrerpartiet besluta om gudstjänstordningar i Svenska kyrkan, ett kristet trossamfund? Är Centerpartiet i själva verket ett kristet parti, och inte ett religiöst obundet parti?

Jimmie Åkesson - varför vill Sverigedemokraterna bestämma i Svenska kyrkan? Äsch, svaret vet vi ju redan. För att motarbeta invandring, integration och vänligt bemötande...

Stefan Löfven - varför ska Socialdemokraterna som politiskt parti bestämma i en kristen kyrka? Till exempel om gudstjänstordningar i Svenska kyrkan - är partiet kristet? Eller är partiet religiöst obundet och neutralt?

Men vänta. TIME OUT! Paus. Kafferast!

Hur skulle det bli med en pristävling - hur gick det då med den fria pressen? Jag tar genast och motvilligt tillbaka allt om den utlysta pristävlingen. Jag offrar min utmärkta idé.Suck! Prispengar skulle ju vara som att mota (muta) fram de nödvändiga och oställda frågorna. Jag lägger ner. Vad gör man inte för att hålla dörrarna öppna för media att rådbråka de stora existentiella framtidsfrågorna för religion och tro i vårt land. Nu är alla Ni mediaaktörer fria att utan misstanke om snöd vinning kunna granska och utreda det känsligaste av det känsliga: politiska partiers partiskhet för kristen tro och deras makt över böner, gudstjänster och kyrka!

Somligt sägs som gör sig bäst osagt

Vem är det som väljer, dvs bestämmer, vem som får hålla morgonandakt i Sveriges Radio? Ordnas det en konferens där producenterna bollar tänkbara namn utifrån verbal skicklighet och andlig erfarenhet? Eller finns det andra och för lyssnaren dolda kriterier? Är det den enskilde producenten som väljer och vrakar utifrån personliga preferenser, tycke och smak?

Många är mycket duktiga och bjuder på sig och sitt. Ibland händer det dock att jag sätter det tidiga morgonkaffet i halsen och blir så påverkad att bara en sak finns att göra. handling. Jag reser mig och går till radion och stänger av. Det är då tankarna kommer åter. Varför blev just denna person vald och inte en annan?

Vi som lyssnar borde kanske vara frimodigare? Vi kunde föreslå lämpliga personer som åtminstone någon gång finge leda en radioandakt. För ett företag som ska odla mångfald borde urvalsprinciperna vara transparenta. Men en dag kommer någon att forska på vilka som släpptes fram och vilka som aldrig någonsin gavs möjlighet.

Vid vissa tillfällen har jag börjat gräla med andaktshållaren. Stopp! Sluta! Så där får du helt enkelt inte säga. Särskilt när man givit exempel från begravningar, möten med människor i kris eller själavård. En dans kring linjen för vad som kan och får sägas är onödigt. Det blir så lätt övertramp. På så sätt är mikrofonen och kameran bedrägliga. De frestar och lockar till att säga sådant som gör sig bäst osagt. Vad gör producenten just då? Tänker på annat? Funderar på nästa serie andakter? Musikval?

Gudstjänsten vår minsta gemensamma nämnare?

Söndagens gudstjänst har blivit vår minsta gemensamma nämnare i en tid när kyrkans identitet satts i gungning, och det tror jag är bra. Det påstår ledarskribenten Petra Carlsson i Svensk kyrkotidning i en synnerligen intressant ledare. Vad som är bra med att gudstjänsten ”blivit vår minsta gemensamma nämnare” kan man fråga sig. Möjligen menar hon att devisen gudstjänsten i centrum behöver tänkas igenom och revideras? Men vad nyttar en försvagad ställning för gudstjänsten till?

Med hänvisning till Per Pettersson hävdas dessutom: att om inte gudstjänsterna förändras radikalt – och långt bortom förslagen till revision av handboken – så kommer de att förlora sin betydelse.Att motsatsen kan vara lika sann uppmärksammas inte av artikelförfattaren: Om gudstjänsterna förändras radikalt – så kommer de att förlora sin betydelse.

Några enstaka lyckosamma exempel finns på att en nykonstruerad/ombyggd gudstjänst kan samla en ny och flitig gudstjänstskara. Men man riskerar att förlora sina gamla och trogna besökare – de som vid alltför vidlyftiga gudstjänstexperiment (plågsamma gudstjänstförsök) söker sig till församlingar och gudstjänster där de får delta i ett gudstjänstfirande med den klassiska gudstjänstens kännetecken – söndaglig mässa i en ordning som de igenkännande kan möta överallt i världen!

Det kvantitativa argumentet låter bra och verkar anslående. Ett arrangemang, som inte samlar deltagare ter sig helt enkelt misslyckat. Arrangörerna vill genast ändra konceptet. Ta till exempel ett föredrag om bemötande i integrationsprocessen. Att människor uteblir betyder inte automatiskt att det är något fel på föredraget eller arrangemanget. Man kan tänka sig många andra rimliga förklaringar. Konkurrensen med Melodifestivalen på TV eller ett viktigt fotbollsderby fick människor att prioritera andra aktiviteter. Marknadsföringen kanske hade brister. Föredragshållaren var inte en kändis. De vanligtvis intresserade och engagerade hade inte lust just denna kväll.

Slutsatsen att det måste vara något fel på högmässan/gudstjänsten därför att färre deltar är anslående. Även här finns det andra rimliga förklaringar. Några är ungefär desamma som för det tänkta föredraget. Andra skulle kunna vara att färre människor idag omfattar en profilerad kristen tro. Man konstruerar i högre grad än förr sin egen livsåskådning. Församlingen uppfattas som en institution och tjänsteleverantör, sällan som en gemenskap. Gudstjänsten ses som ett event, ett arrangemang bland andra.

Petra Carlsson skriver om kyrkans anställda att de känner sig alltså misslyckade för att ingen vill gå på de gudstjänster som varken de själva eller församlingsborna verkar få ut så värst mycket av, trots att de som är aktiva i församlingarna över lag är nöjda med församlingens verksamhet… Om anställda och förtroendevalda väljer bort högmässan tyder på bristande samhörighet. Och avslöjar en kyrkosyn som avlägsnat sig från den Svenska kyrkan än så länge hävdar. Åtminstone om man får tro Kyrkordningen: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Dessa som slutat delta regelbundet för att de inte ”verkar få ut så mycket” har förmodligen en syn på kristet liv som innebär att de personligen inte behöver församlingens möte med den Uppståndne i mässan. Jaget och den subjektiva upplevelsen, känslan, står i fokus. Ledarskribenten skriver att hon inte vet ”om jag någonsin hört en kollega uttrycka att det den mest av allt önskar att människor kunde få uppleva är den fantastiska känsla en högmässa i Svenska kyrkan kan ge”. Betoningen av känsla reducerar meningen med gudstjänsten, dess betydelse och innebörd, till de emotioner den kan ge upphov till. Det är så gott som liktydigt med att säga de heligas gemenskap och mötet med Jesus egentligen inte ger så mycket. I klartext: annat är häftigare och roligare! Det är som att bevittna hur Svenska kyrkans gudstjänst inte bara ifrågasätts, utan också undermineras och devalveras.

Läsarundersökningar som gjordes under min tid som chefredaktör på Kyrkans tidning visade klart att en majoritet av läsare helst ville ha en tidning om hälsa och trädgård. Hade vi följt majoritetens önskan hade tidningens själ gått förlorad. Ett allmänt livsstilsmagasin med fokus på kroppsligt och själsligt välbefinnande med odlingstips för buskar och rabatter hade kunnat bli följden. Gör inte ett sådant misstag vad gäller den gemensamma nämnaren, det som borde vara en stor och gemensam mittplanka att vandra på i kyrkan: vårt vitala liturgiska arv, det sjungna bibelstudiet, dialogen med Gud och det levande mötet med Herren själv i högmässan.