Osynliga unga kvinnor

Olika behandling av människor är något som förkommer även i vårt demokratiska samhälle. Det upprör. Människors lika värde är ett axiom, en teoretisk sanning. När den ska omsättas i praktiken dyker invändningarna upp. I realiteten kräver lika behandling att man tar hänsyn till en mängd olika faktorer.

För att en människa ska bli behandla jämlikt krävs insikt och kunskap hos dem som besitter makt och myndighet. .En fattig invandrad medellös ung somalisk kvinna behöver, för att få lika behandling, ha något annat och mera än de ungdomar som från livets första början i vårt land haft allt av omsorg, utbildning och trygga uppväxtvillkor. För att bli lika behandlad kommer det därför att krävas att man behandlas olika. Många behöver mer än andra för att få jämförbara villkor och chanser.

En besvärande faktor är förstås att de individer som tillhör "svaga grupper" inte blir behandlade som individer utan just mer utifrån sin grupptillhörighet. Rättigheterna och jämlikheten förutsätter ju att varje person tillförsäkras samma rättigheter. Och skyldigheter. Då blir grupptillhörigheter som rom, flykting, invandrare, präst, tiggare, politiker av underordnad betydelse. Jag som är präst och svenskkyrklig behöver inte, kan inte, ständigt svara för vad präster i allmänhet, eller Svenska kyrkan, anses tänka, tycka eller göra...

Men på många områden är det nödvändigt att ha mera generella former för bemötande för att likabehandling ska äga rum, för att undvika särbehandling. Svenska dagbladet skriver idag om unga kvinnor som ger sig av för att stödja IS. Om dem vet säkerhetspolisen tydligen nästan ingenting eftersom de är strängt upptagna med hur männen agerar. Deras klaner och familjer vädjar om hjälp för att förhindra denna de unga kvinnornas flykt in  i terrorismen. Man kan undra varför dessa kvinnor befinner sig under radarn.

Normen, det som anses rådande och normalt, styr agerandet. Gruppen unga somaliska män förväntas väl helt enkelt vara i riskzonen för att lockas av IS. Unga kvinnor dras mera sällan dit och blir därför osynliga. Men blir det bättra om SÄPO och andra övervakande institutioner håller kolla på fler? Kanske är det som det skall att först när familjer och omgivningen begär hjälp som insatserna ska göras...

Gör om, gör rätt!

Förslaget till ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan har märkligt nog kommit att bli en fråga om prestige. Det märker man på det snorkiga svar som kyrkostyrelsens presidium gav på det kyrkomusikaliska och kritiska brev som mer än 800 personer undertecknat. Tondövt kallade Barbro Matzols kyrkoledningens svar i sin utmärkta ledare i Kyrkans tidning.

Denna tondövhet lär inte upphöra för att några möten arrangeras här eller där. Om man redan från början har bestämt sig för att kartan är bättre och mera precis än verkligheten så hjälper några seminarier eller korta möten inte långt. Om misstron mot processen är så stor som brevet visar finns det bara ett bra recept: gör om, gör rätt!

En och annan teolog har muttrat den senaste tiden i mina öron. Tänk om präster och teologer hade samma driv och initiativförmåga som musikfolket! Det är väl därför många präster också undertecknat brevet. Vi är många fler som står bakom brevet utan att ha undertecknat det. Men som har fler och andra invändningar.

Det har funnits starka skäl att säga nej till massor av formuleringar och texter, till ord, varianter och passusar i förslaget. Med känsloord som snart skulle bli utslitna. Med en koncentration på oss själva, där människan med alla möjliga adjektiv tillåtits skymma tillbedjan och lovprisning av treenig Gud. En nedtoning, på sina ställen intill utsuddningens gräns, av syndens realitet. Därmed blir också frälsningen och försoningens nådefulla gåva otydlig.

Prestigen borde lämnas därhän. En ny handbok för Svenska kyrkan är för viktig för att man ska slå procentsatser från bearbetade remissvar i huvudet på kritiken. Gör om, gör rätt, är därför ett gott råd.

Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket

Höststorm och ösregn fick mig att tänka på Sverigedemokraternas framfart. Historien om Sverigedemokraternas framväxt, deras uppgång (och framtida fall) behöver göras känd. Den blir lyckligtvis efterhand allt mera genomforskad och skriven. Ut ur skuggan är en sådan bok om partiets rötter och dess framväxt ur rörelsen Bevara Sverige Svenskt.

Av de politiska kommentatorernas närsynta synpunkter efter de senaste valet visar det sig att man föreställer sig att SD:s framgångssaga tog fart i och med att de lyckades ta sig in i Sveriges riksdag. Ingenting kan vara mer felaktigt. Även om inträdet i parlamentet betydde fantastiska ekonomiska och politiska lyft för denna högerextrema politiska rörelse så hade de sedan länge målmedvetet bitit sig fast i kommunala och kyrkliga instanser.

Framgångarna i kommunalvalen har betytt oerhört mycket för att ge den råbarkade och av brottslighet solkade rörelsen fotfäste och skolning i demokratins sätt att fungera. Sina första mandat i kommunfullmäktige fick man 1991 i Dals-Ed och i Höör. I valet 1998 hade man stärkt sina positioner och fick 8 lokala mandat.

Äras den som äras bör, heter det. Då går det inte att bortse från vad det partipolitiska kyrkomötet betytt för SD:s strategiska etablering i det politiska livet. Kyrkan blev en arena och en plattform för att enkelt komma vidare i det övergripande politiska arbetet. Genom kyrkans direkta valsystem behövde de som kandiderade till kyrkomötet inte alls ha lokalt församlingsengagemang som grund. Det gick och går att direkt från sidan vinna plats och inflytande över kyrkans högsta beslutande organ utan att vara förankrad i kyrkans vardag och liv. Beslutsapparaten står fri från församlingars och pastorats inflytande, men har istället gett utrymmet bland annat till de nationella partiorganisationerna.

Alla de svenskkyrkliga personer som tidigt vände SD-företrädare ryggen vid offentliga möten sa ingenting om att det sätt på vilket Svenska kyrkans organisation och valsystem bidrog till SD:s politiska socialisation och "mognad". Utan Svenska kyrkans partipolitiska system hade det förmodligen blivit hart när omöjligt för SD att etablera sig och växa i den kyrkliga sfären. Den kyrkliga etableringen gav också dessvärre mera stadga och ekonomiska muskler till den sekulära politiska kampen som SD bedrivit. Om detta borde de kyrkohistoriska forskarna skriva!

Märkligt nog vill ingen granska partistödet i kyrkan och dess betydelse för de politiska etablissemangen och partierna. Det är för jobbigt. Inte ens de resursstarka Uppdrag granskning eller Kalla fakta har orkat. Eller kunnat. Eftersom kunskap i och om tro, om livsåskådning och Svenska kyrkan numera är en sådan journalistisk bristvara att den nästan blivit en merit!

I kyrkovalet 2001 fick man 2 mandat i kyrkomötet och tog också plats i 2 stiftsfullmäktige. 2005 fick man 4 mandat i kyrkomötet som 2009 blev till 7 och i senaste valet fick man 15 (!) platser. Det har också inneburit rejäla tillskott till SD:s partikassa. Ja, Sverigedemokraterna har Svenska kyrkan att tacka för mycket. Alldeles för mycket! En ära som kyrkan för länge sedan borde ha betackat sig för.

Vad skulle hända om SD blev till ett av kyrkomötets allra största grupper? Förmodligen skulle det undergräva den relativa och förvånande starka lojalitet mot kyrkomötets beslut som än så länge råder. Tilltron till den kyrkliga demokratin skulle slutligen raseras och ett nytt system skulle behövas, ja nödvändigt krävas!

Det enda som kan ge rimligt skydd mot att främlingsfientlighet, och en människosyn som inte ser till varje människas värde och värdighet, får ännu större inflytande är att ge kyrkan lokala personval och ett indirekt valsystem där man representerar sin församling gentemot stift och den nationella nivån. Vänta inte längre. Sätt fart på arbetet att reformera kyrkans beslutsapparat så att den främlingsfientliga inflammationen inte sprider sig för långt i kyrkans kropp!.

Igenkänning

Flera gudstjänster som jag deltagit i på senare tid, på plats eller via media, har på olika punkter varierat grovt. De tycks ha förändrats i jämförelse med den likare som Svenska kyrkans handbok utgör. Men så blir det kanske i tider då förslag till nya handböcker är i svang. Och när genomgripande omstrukturering av kyrkans organisation äger rum - så att det som förut var en församling där huvudgudstjänst skulle firas nu ingår i ett storpastorat med helt andra riktlinjer.

Även om det firas en hel del mässor så har de fått en annan accent särskilt för den församling där den egna gudstjänsten förlorat sin regelbundenhet och det kan betvivlas om den längre uppfattas som och faktiskt fungerar som församlingens egentliga centrum. 

Gudstjänstens utformning betyder också mycket. Det vet varje person som rest ut i världen och deltagit i gudstjänster i någon av de stora världsvida traditionernas gudstjänster. Att på plats i Berlin, London eller Madrid kunna fira gudstjänst på andra språk och ändå känna igen sin egen församlings gudstjänst i det som sker där får en glimt av vad det kan innebära att tillhöra en allmännelig katolsk kristen kyrka.

Banden till urkyrkan är tydliga och ändå firas mässan med vår tids existentiella frågor närvarande. Den gamla ordningen ger plats för nutiden. Igenkänningen är därför så betydelsefull. Om man godtyckligt infogar nya element och därtill börjar segla fritt i förhållande till kyrkans tro förloras detta arv.

Om verbet igenkänna kan man läsa i SAOB: 1) vid (yttre l. inre) varseblivning fattas av den känslan inför (det uppfattade ,föremålet) att det är identiskt med ngt som man förut uppfattat (sett l. hört osv.); vanl. med tanke på att denna känsla är förbunden med visshet (och att man är klart medveten om med vilket föremål det för tillfället uppfattade är identiskt); äv.: (på grund av vissa kännetecken) uppfatta l. förstå vem l. vad (ngn l. ngt) är l. till vilken kategori (ngn l. ngt) hör....

Drömmen om att i gudstjänsten vara unik och nyskapande, att ständigt förändra, är knappast vän men det som har med den igenkänning som stärker trons kontinuitet och uthållighet. Om vi förlorar förmågan att gå in under kyrkans liturgiska tradition som gör de gamla orden till ord i vår tid blir vi lätt rön för vinden, ett slags tidsandans fångar. Kyrieropet är verkligen ett rop från oss i vår tid, från de som upplever maktlöshet i förorternas tristess och från de drabbade i Irak och Syrien och deras vånda inför Isis barbariska skräckvälde.

Igenkänning uppstår när de gamla bönerna samlar upp och uttrycker det vår egen tid brottas med - långt starkare än många subjektiva och hemsnickrade fraser...


  

Luther skulle ha svimmat

Efter en mässa i Bäls medeltida kyrka, där man utelämnade både kyrie och gloria, blev det en länge bilfärd. Under resan fick jag mig till livs dagens andra predikan. I radio levererad av kyrkoherde Olle Carlsson i Katarina. Han talat ledigt och episodiskt. Men så kommer den där passusen som får mig att dra lite extra efter andan. Borta är den accepterande och vänliga tonen. Tankarna om att alla har plats och får komma som de är undergrävs plötsligt.

Vad är det han säger kyrkoheden? Efter att ha talat om drömmen om kyrkan berättar han om Jesusrörelsen, den vackra, som under några år försökte "leva i Jesu fotspår". Sedan gick det snett och, rörelsen slöt sig, blev auktoritär, elitistisk och dogmatisk, menar predikanten. Han fortsätter:
Vad är det som alltid tycks gå så snett i kyrkan? Jo, att vi vänder oss inåt och blir elitistiska. Perfektionistisk andlighet eller tro gör mig skräckslagen. Godhet som vänder sig inåt är inte godhet - utan ryggdunkande och exkludering!

Det är därför Jesu ord i den här texten är så viktiga att förstå - som du har sänt mig sänder jag dem. Du och jag är utsända. Det är viktigt att förstå att komma till kyrkan innebär att vi är kallade till att rädda världen, inte för att sluta oss inåt.

Det är i den utåtriktade rörelsen, och bara i den, som en kyrka kan ha en framtid.

En predikan är inget uttalande som nagelfarits på alla ledder för att vara oantastligt hållbar. Den är ofta en predikantens personliga reaktion på en bestämd bibeltext och ett försök att tolka den in i vår tid. Den kan i bästa fall fungera som inspiration och uppmuntran, ja vid vissa tillfällen som ett tilltal från Gud. Predikningar recenseras sällan. Vilket kan vara ett skäl till att predikokonsten utvecklas långsamt och som teologi betraktad oftast är skral eller medioker.

Vad menar Olle Carlsson när han ger sig på inåtvänd godhet? Är det en egenskap som är inkapslad och inriktad blott och bart på den egna personen, gruppen eller församlingen? Syftar riktningen inåt på en attityd som skiljer på folk och folk och bara är god mot andra som är fromma, eller har "rätt" kön eller... Är det en sådan inskränkthet Olle Carlsson vill komma åt? För en sådan godhet är väl egentligen något annat än godhet. I bästa fall villkorad välvilja och gynnande snarare än godhet - som är en egenskap med generell räckvidd - godheten begränsas inte utan fungerar åt alla håll och i alla väderstreck.

Jag började genast fundera över vilka grupper eller församlingar jag träffat på som beter sig på det sätt predikanten tar avstånd ifrån, det han kallar ryggdunkande och exkludering. Inga! Ledtråden Olle Carlsson ger handlar om perfektionistisk andlighet. Orden andas extrem sekt och hemligt sällskap, vilket inte har med kyrkans väsen att göra.

Men en församling, vilket Ordet ger åtskilliga exempel på, är en gemenskap där man delar med varandra. Det är alltså inte alls något fel eller galet att rikta eller utföra goda gärningar in i församlingen. Men om generositeten och kärleken ransoneras, utövas bakom ogenomträngliga murar, då blir det galet. Men vilka församlingar eller kyrkor håller på med sådant?

En församling som aldrig relaterar till omvärlden i ord och handling upphör naturligtvis att vara församling. Men det är orimligt att tro att bara rörelsen utåt finns så är framtiden säkrad. Förankringen i Kristus, i den kyrkans gemenskap som benämns Kristi kropp, förutsätter växelspelet mellan den Guds kärlek som bland annat möter Gudsfolket i mässan och av de kristnas förkunnelse och tjänst i världen! Ord som djupare inåt, längre ut vinner därför anklang hos mig!

Även församlingens medlemmar behöver bli bemötta med godhet. Det ska inte spelas ut mot alla andras behov. Det ena utesluter inte det andra, det är ju det som är godhetens natur. Men det är kanske det han menar när han till sist säger att vi måste våga vara Gud (?) för varann? Som om det låg inom vår räckvidd att förfoga över...

I skriftetalet får lyssnaren av en annan präst höra att det finns skuld, skam och rädsla. Kanske framför allt rädsla. Oro att inte räcka till. När jag hör det frågar jag mig hur det kan komma sig att ordet synd alltid sorteras bort ur somliga gudstjänster - som om synden inte vore en realitet, som om den inte fanns och sålunda inte kan tas på allvar...

I avlösningen sägs:
Till dig som behöver få höra orden, till dig som behöver påminnas, till dig säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Minns att du är gudomliga och att du är djupt mänsklig. Du är älskad precis som du är, du är upprättad, du är alltid förlåten och du är fri!

Med risk för att göra Olle Carlsson skräckslagen undrar jag stillsamt gav sina lärjungar uppdraget att säga att människor är gudomliga? Och alltid förlåten och fri? Luther skulle ha svimmat!

Följ BloggarDags tankegång!

Guldmedaljen i kyrklig statistik tillhör sedan 1600-talet Svenska kyrkan. En riktig världsmästarkyrka på att trilla siffror. Man vet hur många som deltar i andakter och i vigselgudstjänster, har noggranna uppgifter om antalet deltagare i begravningsgudstjänster och hur många som bevistar församlingarnas huvudgudstjänster. Därtill har man räknat hur många av de som deltagit i olika mässor som tar emot nattvardens gåvor.

Kyrkan har ett slags besatthet av att ha överblick, av att veta hur det går. När kyrkan satsar så mycket arbetstid på att räkna och dokumentera deltagandet kan man tro att kyrkan därmed också skaffar sig förmåga att agera utifrån vad siffrorna visar. Men den objektiva verkligheten tar allt som oftast stryk i den av subjektivitet bedårade kyrkan. Där ska man känna, uppleva, anse och tycka!

En rapp och skicklig skribent, som både känner och tycker, men som samtidigt med ofattbar uthållighet utifrån dokument och obehagliga fakta gisslar kyrkans verkligt blinda fläckar är BloggarDag Sandahl. Han har nu för andra gången blivit åtgången av domkapitlet i Växjö (läs texten Försvunnen till brottslighet) utifrån bloggen där han elakt och ihärdigt med tyska ord och fraser invävda i texterna häcklat Antje Jackelén under hela valet av ny ärkebiskop.

Jag tror att Dag i slutänden kommer att få rätt. Av allt att döma har han rätt att skriva även olämpliga och irriterande texter som driver med höga vederbörande. Även en bloggares yttrandefrihet kommer så småningom att nå in i Svenska kyrkans hemligare rum där rättsäkerheten är svag. Den som anklagas biträds sällan av juridisk och teologisk sakkunskap och får vid sällsynta tillfällen möjligen föra sin talan in pleno och på godtagbart sätt. Om inte annat borde detta fall leda till att domkapitelsinstutitionen i kyrkan restaureras och moderniseras så att rättssäkerheten tryggas!

Dag skrev (En ond spiral) med anledning av att Tingsryd ska avskeda två komministrar för att rädda sin ekonomi en allvarlig text. Dessa präster blir inte anständigt behandlade läste jag ut av Dags text. Han gör sedan det kyrkan sällan eller aldrig själv gör - han analyserar med några korta jämförelser av åren 2007 och 2013 utvecklingen i kyrkans gudstjänster i Tingsryd. Deltagandet är rakt igenom halverat!

Slutsatsen man tycks ha dragit i Tingsryd är att då behövs inte alla präster - och så skär man bort två. Som om kyrkan kan existera utan att dess hjärta slår och lungorna andas - vilket den kroppens kyrka Svenska kyrkan än så länge som kristen kyrka är - gör genom sina gudstjänster!

Varje stift, pastorat och församling som vill vara lemmar i Kristi kropp kan inte blunda för vad som nu händer med kyrkans gudstjänstfirande. Där måste man med bön i sinnet och förnuftet på helspänn sätta sig vid borden med siffror och statistik där alla staplar rasar. Den stora reduktionen är inte bara att man vill förkorta och förenkla, utan att kräftgången blivit accepterad och när kristenlivet förtvinar blundar de flesta. Eller ser åt något annat håll. Se där något att bita i för landets alla domkapitel! Något mycket viktigare än att försöka näpsa Dag. Följ istället hans mindre ironiska tankegångar och analysera hur det verkligen ser ut i kyrkan! Öppnade ögon Herre oss giv!

Ordspråk som tolkar valet

Valkommentarer har alla sina rötter och dolda utgångspunkter. Egna, ofta icke redovisade, ställningstaganden, färgar resonerandet och synpunkterna. Än så länge har ingen utnyttjat rikedomen i beprövad och koncentrerad visdom, den som var man tar i sin mun när de gamla talesätten slår igenom. Jag tänker därför att det vore förlorad erfarenhet om inte ordspråkens och ordstävens förlovade dimension fick kasta förklarande ljus över den politiska situationen, det parlamentariska läget och det politiska spelet.


Alla goda ting är tre.
Regeringsmakten, regeringsmakten och regeringsmakten.

Det är inte ens fel när två träter.
Inte ens i valrörelsen är det fel, tvärtom är det alldeles rätt.

Egen härd är guld värd.
Kanske är det därför väljarna aldrig får veta vad en valrörelse egentligen kostar. I detta val blev guldet till sand för de flesta.

Gå inte över ån efter vatten.
Ett råd till alla slags regeringsbildare som först river broar och sedan vill hämta vatten från andra sidan ån.

Otack är världens lön.
Gör sig bra på väggbonader hos avsuttna statsråd och regeringschefer.

Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten.
Sa Gunnar Hedlund som inte ville bli marionett i någon annans regering, fungerar som gott råd i moderna och bråda tider.

Det som göms i snö kommer upp i tö.
Alla slags hemliga skriverier och järnrör flyter förr eller senare upp till ytan.

Alla vägar bär till Rom.
Gillas av SD som tycker att alla romer ska veta sin plats.

Äpplet faller inte långt från trädet.
En anvisning om att söka det ideologiska träd på vilket extremhögerns främlingsfientliga äpple vuxit.

En svala gör ingen sommar.
Förr visste man att opinionsmätningar var som enstaka svalor - opålitliga. Även när de som nu kommer i flockar är de inga säkra tecken i skyn.

Bättre fly än illa fäkta.
Ett råd till mig själv när jag ser hur det går med den här texten...

Fel på psykologin

Orden flyger som höstlöv i vinden. Längs garageuppfarter, i trapphus, på stadens torg och gator ekar det. Människor som aldrig tidigare haft några särskilda synpunkter på situationen i riksdagen diskuterar nu det parlamentariska läget. Med stor oro för hur det ska bli nu. Så här var det väl inte meningen att det skulle gå. Inga kyrkklockor har hjälpt, inga bortvända ryggar eller antirasistdemonstrationer har gjort avsett intryck. Hur goda motiv olika aktioner ändå haft. Och det ligger alltid något rimligt och bra i att man kan säga sin mening och protestera mot det som är galet och fel!

Tvärtemot de goda förhoppningarna har allt fler vänt sig till extremhögern. Den vinner störst framgång i valet och genom denna rörelse åt höger skjuts makten åt vänster! Förunderligt är det. Men en logisk följd av att SD:s politik är så apart att övriga partier inte med moralisk och politisk heder i behåll kan samverka med dem.

Det parlamentariska läget kräver att alla tar ansvar och ser till att Sverige kan styras, är den nya refrängen från det största partiet. Det är som om den gamle fackbasen, ärrad i strid, nu tar fram gitarren och med darr på rösten spelar: Varför skola mänskor strida... Och menande nickar åt liberaler och centerfolk att rycka in som doakör i refrängen.

Precis som under valrörelsen kan man känna igen de förutbestämda orden. Nu ett lockrop som alla i den nya orkestern låter ljuda: allvarligt läge, ta ansvar, Sverige måste kunna styras, utsträckt hand.

Det är bara några dagar sedan det hette: rivit ner, dragit isär, förstört, raserat!

Valrörelsens resande show med stylade solister, som dragit sina låtar, har till leda synts i varje TV- och radiokanal. Nu när denna miniserie med många avsnitt är över återstår det parlamentariska läget, det allvarliga och svåra. Är det mesta spel för galleriet? Kan partierna och deras företrädare bara dra ett streck över det hela och gå vidare? Litar man så på att väljarna glömmer ord och löften? Ska alla nu hålla varandra i handen utan någon förlåtelse och försoning? Tror inte det. Nog tycks det som om något är grundläggande fel på psykologin i sådana inviter!

Illusionen om den opolitiska kyrkan

Kyrka och politik är ett ämne som livar andarna. Ett skäl till kraftfulla diskussionsinlägg är den terminologiska oklarheten. Inga gemensamma definitioner av ord som politik och andlig finns. Inte heller kan man enas om vad som menas med det för kyrkan så oerhört centrala som partipolitik!

Instinktivt tycks debattörerna dela upp sig i tre huvudgrupper. Kyrkan ska vara opolitisk och förbli vid sin läst, det vill säga ägna sig åt sin uppgift och därför enbart bry sig om andliga frågor. Hur sympatisk tanken ändå är motsägs den direkt genom att så mycket av Svenska kyrkans energi inriktas på den egna organisationen, dess utformning och ekonomi.

En annan invändning är att ingen kyrka, hur andligt inriktad den än må vara, kan vända världen ryggen. Den blir tvungen att förhålla sig till den politiska miljön där den befinner sig, för att värna religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet. Om inte annat så för att gynna sin egen utveckling ekonomiskt och administrativt. Den andliga kyrkan blir enbart till namnet andlig, hur mycket man än vill understryka att till exempel fördelningspolitik och social rättvisa är andliga frågor. Det är alltså en illusion att kyrkan kan vara renodlat andlig. Försök i den riktningen gör henne lätt till en bundsförvant med politiska krafter och regimer som utifrån evangeliet behöver motsägas om kyrkan ska lyda Gud mer än människor!

De käcka ropen om att kyrkan ska vara politisk ekar från både biskopsbloggar och tidningssidor. Påståendet om kyrkan som politisk kan fungerar som ett mantra som suggererar debattörerna att avskärma sig från kritiska frågor om gränsen mellan partiernas inflytande i kyrkan och kyrkans politiska ställningstaganden. Om kyrkan ska ses som politisk är det en obegriplig begränsning att den då ska vara under inflytande av de politiska krafter som kyrkan behöver opponera mot. Om de politiska partier som stiftar lagar och styr i stat och kommun har ett avgörande inflytande över kyrkan aktion förhindras den att vara just den politiska kraft den skulle kunna vara. Det är som oberoende av det politiska etablissemanget en kyrka blir pålitlig och trovärdig som politisk aktör. Den blir komprometterad av den partipolitiska inblandningen. Men även utan partipolitiska band kan en kyrka bli ett instrument i ett politiskt spel.

Även om det vore att gå för långt att kalla kyrkan en partiernas marionett så nog rycker politiker och partier i de trådar de kan. Allt annat vore naivt att tro. Den som är eller har varit indragen i kyrkans mera centrala organ kan i ärlighetens namn inte förneka att sådant förekommer. Vad gäller beslutet om samkönad vigsel ägde det dessutom rum inför öppen ridå när partiledarna tydligt beskrev vilka beslut de skulle se till att kyrkan skulle fatta!

Påståenden om att kyrkan inte alls har partipolitiska bindningar, och om de finns alltid klarar att agera utan hänsyn till dem, skramlar tomt. Den som tar sig tid att skanna av kyrkans hemsidor där beslutsfattare finns, där man får veta något om mandatens fördelning, ser partistämplar på var och varannan makthavare på alla kyrkans nivåer!  Hur Svenska kyrkans internationella ekumeniska partners skulle reagera om de fullt ut blev medvetna om denna fusion av kyrka och partipolitik kan man bara spekulera i. Kritiken lär inte bli nådigare än den som kyrkan en gång fick utstå för sina "urskillningslösa dop".

En tredje grupp hävdar ibland att kyrkan ska vara kyrka och om det innebär att man någon gång behöver ta politisk ställning så får man leva med det. Denna tillfälliga politiska aktion ses inte som en kyrkans normala uppgift utan som undantag som krävs när katastrofer hotar och världen och livet står på spel.

Självklart ska Svenska kyrkan kunna agera i politiska frågor. Men sådan aktion måste rimligen utgå från minst två grundpelare. Den ena handlar om uppgiften att värna människans liv och värde utifrån förhållandet att kyrkan är byggd på människor. Solidaritet och medkänsla driver fram sådan aktion. Den andra pelaren är kyrkans tro, bekännelse och lära där kyrkan utifrån Guds ord och sin egen förståelse och tolkning av tillståndet i samhälle och värld talar klartext. Då gör det mindre om kyrkans ståndpunkter ibland kan sammanfalla med olika politiska partiers ställningstaganden. Men så länge sekulära partier gör anspråk på att vara med och styra Svenska kyrkan finns det skäl att ifrågasättande granska kyrkans politiska argumentation och ställningstaganden.

Karljohan är en sopp

Ny dag. Nytt ljus över tillvaron. Om det hade varit ett annat år hade det blivit en kanterelldag. Gul och med tratt, lite skrynklig. Men de enda kantarellerna som finns ligger i torghandelns salustånd. De smakar - så de kostar.

Vår kantarellskog, den vi brandskattat i åratal, är försvunnen. Utplånad. Bortsopad. Inte ont anande begav vi oss ut i trakten av Dylta bruk. Där vi kunnat plocka gula kantareller (knatareller kallar jag dem efter som de förutsätter en stark vilja till fotvandring). Men där brukade finnas rikligt med svart trumpetsvamp och brandgul trumpetsvamp såväl som trattkantareller. Men döm om förvåningen när vi parkerade bilen vid sidan av vägen. Allt var borta. Kalhygget sträckte sig ut över alla de platser där vi så rikligt kunnat skörda svamp.

Långtradarna fraktar ut timmerlass efter timmerlass. De dundrar förbi. Där de hoppfulla svampplockarna står som förstenade med gapande munnar. Vårt svampställe! Allemansrätten ger oss möjlighet att vilsna vandra runt i förödelsen. Men det är utsiktslöst. Inte en svamp har klarat denna landskapets renrakning...

Det var då svampplockningen inskränktes till Stora torget. Trots att det fortfarande nog finns hemliga kantarellkarteller som gör om priset! Men konsumentverket bryr sig inte om torghandel. Inte Konkurrensverket heller. I lågskor trampade vi runt en stund. Gick från ställe till ställe, från stånd till stånd. De där verkar inte så rensade. De där är lite anfrätta. Men där! Se, vilka ljuvliga kroppar. Som de doftar. Dags att göra affärer!

Lingonen är också inte så lättinsamlade. Ute i markerna har de gömt sig. Om de alls funnits där. Men priset på torglingon är ändå inte avskräckande. 30-35 kronor litern. I Örebro med omnejd. Men priset varierar över landet. I Katrineholmstrakten kan man hitta lingon för 20 kronor litern!

Det som skogen erbjuder i år är svampen Karljohan. Wikipedia vet att berätta: Stensopp eller karljohan är en ätlig svamp som förekommer i både löv- och barrskog. Den förekommer talrikt särskilt efter varma somrar och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom. Formellt är det en sopp.

Karljohan, som egentligen är en sopp, blir lätt maskstungen. Men än så länge finns det mängder kvar. Man behöver inte så många svampar i hinken för att armen ska börja värka. Kompakt som den är väger den ganska mycket. Dessutom blir Karljohan snart stor! Flera hekto per svamp är inte alldeles ovanligt. Nog bar jag hem  så där cirka 10 kilo orensade soppar häromdagen. Heavy, som amerikaner sa förr. Själv hurrar jag en stund. För mig själv.Vinterns svamsoppor är räddad! Och det blir i alla fall lite svampsås till söndagsmiddagen!

Övermannad av saknad

Död, sorg, förlust och saknad. Hur många är det inte som varje vecka bär dessa ord fulla innebörd som ofattbara bördor? Men det går ofta alltför lätt att glömma att de finns här. Mitt ibland oss. Valrörelsens trivialiteter blir för ögonblicket mindre angelägna. Kontratsen blir skärande stor. Varför vill ingen, vågar ingen, tala om de stora frågorna. I världen. Och här.

Snart har man kunnat gå vidare på tryggt avstånd från det som drabbat. De som är mitt dunklet prövar att gå - men stegen blir så tunga. Det är arbetsamt att ta sig fram genom sorgen. Som vore man vilse i dis och dimma. Då orkar man inte så långt. Och man lär sig att i dödens närhet går tiden i helt andra banor.

Det finns dagar då det som hände för länge sedan stiger fram. Tiden har gått, men plötsligt är det som om det hände alldeles nyss. Läkningen brister, står inte emot. Förlusten river och sliter. Det mörka schaktet som vi faller ner i tycks bottenlöst. Men där i mörka djupen blir vi inte kvar lika länge. Den barmhärtigheten visas oss i alla fall. Kanske är det tiden. Eller en gnutta nåd. Ett ljus som, når oss.

Det är mer än 20 år sedan. Då pennan i min hand  blev tvungen att röra sig över papperet. Övermannad av saknad. I förlitan på hoppet. Orden, som jag lånat av mig själv till någon numera ganska avlägsen predikan, blev inte många:

Evigt giltigt
Fyra år
två månader
och åtta dagar
fanns kvar

När Du så hastigt reste
utan att vända Dig om
lämnade Du passet
glömde du det…

Tänk om Du ändå
blivit avvisad vid gränsen
tvingats återvända hit
för att hämta passet

Hej, jag glömde...
Hej, jag skall bara...
Hej, jag behöver hämta...

Långt kraftigare passersedel
var Din trötta kropp
Hjärnan som inte längre
förmådde eller orkade
Ditt huvud i slutlig vila
på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
och välkomnades av
den tilltagande gryningens ljus

Här i skymningen ligger
Ditt svenska pass
kvar på bordet
evigt giltigt   

Vem förstår ett ord av vad kyrkan säger?

NOVUS undersökning (se tidigare inlägg) om politisk ordförståelse gav vid handen att ganska många ord var svåra att förstå. Motsvarande undersökning av kyrkans ord skulle jag mycket gärna vilja se. Både teologiska och organisatoriska ord borde då undersökas.

Får jag föreslå ord som försoning, frälsning, synd, skuld, förlåtelse, mysterier, nåd, bön och mässa. För att ta några ur den rika ordboken. Men jag fruktar att om en sådan undersökning gjordes och ordförståelsen visade sig minimal - även bland kyrkligt aktiva - så skulle vi därefter hamna i en längre diskussion om hur resultatet skulle förstås (!) och vilken typ av handling det borde leda till.

Ponera att flera av orden för ganska många vore svårtolkade eller rent av obegripliga. Genast skulle röster höjas för att de borde slopas och ersättas med andra och mera moderna och lättbegripliga ord. Min slutsats skulle bli att, även om det är bra att använda synonymer och nyttja fler ord och begrepp för att så ringa in den rika betydelsen hos dessa storord, så måste kyrkan anstränga sig för att undervisa mera och tradera för den kristna tron så centrala ord och begrepp. Resultatet skulle få mig att ropa efter aktivitet i form av studiecirklar, bibelstudiegrupper och liknande. Fördjupning och andlig utveckling och mognad kunde bidra till allas vår helgelse.

Jag kan höra enstaka repliker som jag under ett långt liv i kyrkans tjänst stött på. Repliker som vill bagatellisera betydelsen av att en kristen människa behöver undervisas och lära sig mera om tro, bekännelse och lära. Så här har det någon gång sagts: Gud älskar dig, så du behöver inte bry dig om finliret. Det är vad du känner som betyder något, det där andra ordnar sig. Sådant kan experterna och fanatikerna hålla på med, det är ändå vi, vanligt folk, som bär kyrkan. Kyrkan har en bekännelse men den behöver man inte ta på så stort allvar! Vem förstår ett ord av vad kyrkan säger? Tro som du vill...

Skulle man tillfoga ord ur kyrkans organisation bleve resultat knappast annorlunda. Där skulle jag kunna lyfta fram ord som: domkapitel, pastorat, församlingsråd, kontrakt, kyrkofullmäktige, valkrets och begravningsavgift. Många inom kyrkans värld har inte reda på hur organisationen ser ut eller vet vem som har makten för tillfället. Inte heller lär så många känna till beslutsnivåer eller vem som har mandat att besluta. Även där behöves en större medvetenhet eftersom organisationen har sådan betydelse för vad som händer och sker, för hur kyrkan agerar och lever. Apparatens förmåga att stötta och lyfta fram det centrala värdena har, enkelt uttryckt, sina brister.

Så är vi, fastän många, en enda kropp

25 procent av de tillfrågade i en NOVUS-undersökning om politisk ordförståelse förstår inte/kan inte hjälpligt förklara vad ordet reform betyder! Av de 14 undersökta orden tillhörde rut-avdrag det mest begripliga. Utanförskap förstod 75 procent, men 25 procent av de tillfrågade saknade förståelse för vad ordet kunde betyda. Det resultat blir per automatik ett exempel på ordets innebörd! Skillnaden mellan utanför och innanför borde de flesta känna till. Hur kan det komma sig att man inte med enkel slutledning inte lyckas förstå? Är det månne misstron mot politiker som slår igenom?

Förståelsehorisonten har begränsats till att kunna förklara ordets betydelse. Men några mera distinktioner t ex mellan ett ords denotation  eller konnotation redovisas inte. Under alla omständigheter är resultatet nedslående. Det är som om människor hör en massa ord de inte förstår och låter sig nöja? Kan det verkligen vara så? Ordet utanförskap har förekommit gång efter annan i politiska diskussioner och debatter, nog är det egendomligt att ordets betydelse då skulle undfly så många. Men om många inte alls är intresserade av lokal svensk politik eller vad politiker säger så kan det förklara att ordet blir svårförstått. Därtill är begreppet relativt oprecist men generellt och kan användas om alla möjliga situationer.

Främlingsfientlighet och rasism är de kanske tydligaste och mest obarmhärtiga instrumenten för att placera människor i permanent utanförskap! Ett tänkande (?) för att härska och dominera, eller fördriva och förfölja, dem som man betraktar som mindre värda. Somliga människor ska inte bara hållas utanför delaktighet, makt och inflytande, deras människovärde ska systematiskt förminskas eller förnekas. Mot sådana destruktiva och diaboliska krafter behöver vi alla rida spärr! Då hjälper knappt några bånglande kyrkklockor. Det blir ett slags protestens maktspråk som dränker rasisternas ord och tvingar dem till tystnad i stunden. Men sedan? Fryshuset som så många gillar att gilla gick en annan väg, Tydlig antirasism men med samtal och dialog som arbetsmetod för att hjälpa människor att kunna omvärdera och bryta sig loss ur destruktiva sammanhang.

Utanförskap kan brytas och ersättas med delaktighet och gemenskap. Detta andas kyrkan ständigt, trots sin stora bristfällighet. Det vi med våra ord säger och med vårt hjärta bekänner kan och ska bli levande verklighet: så är vi, fastän många, en enda kropp!

För en fri kyrka!

Kyrkans oberoende av de världsliga makterna har i alla tider varit en fråga om budskapets trovärdighet. Genom historien finns många exempel på hur statsmakter, partier och andra mäktiga krafter påverkat, eller haft ett avgörande inflytande, över kyrkan. Blotta misstanken om att i kyrkan styr världsliga makter har misskrediterat hennes allra viktigaste uppgift - att vara det folk som tillhör Gud och utgör Kristi kropp i världen.

Med denna högtravande och svepande inledning vill jag återigen, envist ropande i öknen, lyfta frågan om det olämpliga och förkastliga i att sekulära, religiöst neutrala, politiska partier har makt och inflytande i Svenska kyrkan. Det är ett förhållande som skämmer det moderna Sverige och d minskar tilliten till talet om den sekulära staten. Om samma krafter som styr regering och riksdag även dominerar kyrkan - så är det ju samma röst som hörs. Så som de politiska partierna tycker - tycker Svenska kyrkan.

En kyrka som inte står oberoende blir en lydkyrka. Ett instrument för samma tänkande och vägval som råder inom partiväsendet. Saltet i världen mister sin sälta och kan bara agera innanför de gränser den politiska makten drar upp. Evangeliets gränsöverskridande och frigörande verkan ringas in.

Märkligt nog har frågan om religionen och trossamfundens villkor i Sverige inte lyfts under valrörelsen. Trots att där ligger en av de viktigaste framtidsfrågorna för hela vårt folk! En fri kyrka var målet för separationen mellan kyrka och stat. Följden blev ingen fri kyrka utan en politisk partidominerad kyrka. Därför kommer jag i detta val att lägga min röst på ett av de partier som INTE vill verka som sekulära politiska partier inom kyrkan utan har tagit ett steg tillbaka. Detta steg som flera politiska grupperingar redan tagit behöver följas av flera för att en fri kyrka ska kunna uppnås.

Med andra ord får inte S eller C (och absolut inte SD) min röst i detta val. Partigrimman på Svenska kyrkan, ett kristet trossamfund, en del av den världsvida kyrkan, måste lossas! FÖR EN FRI KYRKA!

Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna

För ett antal år sedan konverterade två medarbetare i en församling. De blev efter en lång och mödosam omprövning till sist övertygade om att det var rätt för dem att gå vidare. De blev romerska katoliker och upptogs vid en högtidlig gudstjänst som medlemmar i sin nya kyrka.

De kvarstod naturligtvis i sina tjänster fullt beredda att tills vidare göra tjänst i Svenska kyrkan och där i den församlingen fortsätta tjäna den kyrkans Herre som alla de kristna kyrkorna bekänner. Men det blev betydligt mera komplicerat än någon förutsett, trots att insikten och medvetenheten om kommande prövningar var mycket stor.

Kyrkoherden i församlingen respekterade sina mångåriga medarbetares övertygelse som resultatet av mångårig och noggrann prövning. Därför deltog han i den gudstjänst där de infogades och välkomnades i sitt nya trossamfund. Han var fullt övertygad om att kristna människor, oavsett sin kyrkotillhörighet, kan göra tjänst där uppgifter och utmaningar finns. Men kyrkoordningen i Svenska kyrkan var och är betydligt mera kluven. Där sägs att en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan kan den ha som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrkan inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett samfund som Svenska kyrkan genom kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns särskilda skäl (SvKB 2002:9)
Ur KO 34 kap 7§

Denna paragraf blev genast omgjord till ett slagträ med vilket man ville jaga bort de två personerna från sina anställningar. Anställningstryggheten som beslutsfattare annars värnade om var som bortblåst, här skulle statueras exempel.

De skulle omedelbart avskedas! De hade betett sig illojalt och svekfullt! Men eftersom kyrkoherden varit införstådd med denna process som slutade med konvertering kan det knappats ha varit vare sig illojalt eller svekfullt. På nivå efter nivå härjades det, det kallades till möten på dåvarande samfälligheten, på stiftet (som i förlängningen ledde till en specialvisitation). I kyrkorådet blev det en majoritet till stöd för de anställda och kyrkoherdens agerande. Men anklagelserna från oppositionen blev hätska och orden var inte nådiga.

Vadan denna starka reaktion? Vad var det som blev så hotfullt med denna konvertering? Det finns ju trots allt en hel del goda lutheraner som håller fast vid kyrkans katolska arv. Svenska kyrkans lära är numera så diffus och opreciserad att det mesta tycks gå an. Då blev det hotfullt med personer som anslöt sig till en kyrka med mycket preciserad bekännelse. De blev betraktade som femtekolonnare, som svikare, som om de begått landsförräderi på trons område.

En rädsla för kaos blev påtaglig i reaktionerna från olika beslutsfattare. Deras auktoritet blev undergrävd eftersom de inte hade kontrollen. Tänk om fler, eller alla, skulle börja bete sig så! Vi måste upprätthålla ordningen!

En kyrka som handlar klokt tror naturligtvis inte att den egna kyrkan är så världsunik att det bara är inom den som dugliga kyrkoarbetare finns att få, tvärtom är en sådan kyrka beredd att dra nytta av kompetens och förmågor inom andra lemmar inom den kristna kyrkans kropp. Därför bör det vara möjligt att tjänstgöra i Svenska kyrkan utan att tillhöra någon evangelisk-luthersk kyrka eller något samfund som man slutit ekumeniska överenskommelse med. Idag utesluts ortodoxer och katoliker från möjligheten att tjäna inom Svenska kyrkan eftersom deras kyrkor inte tillåter dubbelt medlemskap!

Att de som innehar vigningstjänster och som ska rätt förvalta sakramenten och förkunna ordet rent och klart behöver prövas och godkännas av domkapitel i särskild ordning är inget konstigt. De uppdragen förutsätter vigning och löftesgivning. Men i andra uppgifter där församlingarna bedriver verksamhet borde öppenhet och mångfald vara vägledande! Svenska kyrkan borde anställa alla goda medarbetare som står att finna även om de så skulle tillhöra någon annan världsvid kyrka!