Det kristna korset är mer än några hopfogade träbitar. Mer än en geometrisk form. Den är ett tecken, en symbol som inbegriper kulmen av berättelsen om Jesus. Korset sammanfattar Jesus lidande och död...och uppståndelse. Blir till ett koncentrat av kristen tro. Därför är kors också omstridda. De som bärs om halsen eller spikas upp på väggar eller hus betraktas som en tydlig bekännelse till allt det korset symboliserar.
Flaggor är något mer än färgade tygstycken. De är symboler laddade med innehåll som går långt utöver sig själva och nästan förkroppsligar det de symboliserar. Så blir en svensk flagga ett koncentrat av Sverige. Vi som var med under de år då USA förde sitt krig i Vietnam fick också bevittna hur proteströrelserna inte bara brände den amerikanska flaggan. Den användes på många sätt
utan respekt för det den symboliserade. Man behandlade medvetet flaggan med den missaktning USA ansågs ha förtjänat och följaktligen trampade man på flaggan, smutsade ner den eller torkade fötterna på den. Flaggskändning kallades företeelsen.
I många sammanhang, bland annat på ungdoms- eller scoutläger, fanns det regler att iaktta, Vid flaggning med svenska flaggan skulle flaggan inte vid något tillfälle nudda marken. Det ansågs inte bara vara slappt utan totalt respektlöst. I mångas minne lever ett sådant förhållningssätt kvar. Man skrynklar inte bara ihop en flagga som vore den en trasa vilken som helst. Den viks smått ceremoniellt samman.
För folkrörelser och andra sammanslutningar som skaffat sig en egen flagga som symbol för sin rörelse fungerar det likartat. Flaggan behandlas med respekt eftersom den står för hela rörelsen. Så finns det i många folkrörelser fanbärare som har hedersuppdraget att sköta och bära rörelsens fana. Det är fortfarande ett fint och hedersamt uppdrag.
Så har det varit. Nu för tiden verkar det ha blivit helt annorlunda. Något som förvånat är att regnbågsflaggan blivit en matta. Än mer överraskande är att när man nu kan trampa på den i några kyrkor så uppfattas det som höjden av solidaritet.
Man skulle kunna tänka sig förklaringar att hbtq-rörelsens folk alltid fått möta förakt och att de varit vana att bli trampade på. Men det vore väl en förklaring av typen bortförklaring. Jag är övertygad om att skälen till dessa mattor är att man vill demonstrera sin starka solidaritet. Som ett led i att nå ut. Till alla. Kan det därtill vara så enkelt att bara uppsåtet och syftet är att man vill ge stöd så går det an till och med att trampa på regnbågen?
Samtidigt förstår jag mattläggningarna som ett led i förtinglingandet av flaggor och fanor. De blir allt mindre symboler och mera prylar. De kan bli till klädesplagg. muggar, väskor och andra persedlar. De kan på så sätt enklare fungera som en accessoar för att övertydligt markera och understryka sin egen tillhörighet, alternativt solidaritet. Här ligger det kalla norden i lä i förhållande till USA där flaggan kan exponeras på allt fler och märkliga sett. Trenden kommer väl hit i växande utsträckning får man förmoda. Vad blir nästa steg? Ty sådana kommer nästan alltid. Då blir det intressant att iaktta var de nya gränserna går. Som man snart nog också lär komma att vilja passera.
Specialfärgade kaftaner, altardukar, prästskjortor, kyrkbänkar, kalkar..?
26 maj 2015
Bekännelsearbetet, det viktigaste
Idag lånar jag min blogg till några avslutande rader i en bok som ingick i bekännelsearbetet på 1980-talet. Man måste nämligen inte hitta på allt själv. Ibland finner man ett och annat tänkvärt hos andra. I längtan efter att Svenska kyrkan tar tag i sin tro, lära och bekännelse på alla nivåer och i hela sin landsomfattande nätverk av församlingar, kontrakt och stift får andra i dag säga sitt. Det som redan har sagts. I sista kapitlet av boken Vad står Svenska kyrkan för? (Verbum, 1988), av Lars Eckerdal, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, finns följande ord:
I ett land, där nio av tio har tillgång till en bibel, är vägen öppen för var och en in till det som skall utgöra riktpunkten för allt arbete i kyrkan, det i Skriften grundade evangeliet. Man skall man hitta den vägen måste många hjälpas åt med sina erfarenheter och kunskaper om hur man på ett fruktbart sätt tillägnar sig och lever med bibelns rikedomar. Det kräver en möda - som lönar sig - att tillsammans, med ögon och öron öppna också för den hjälp som bibelforskningen ger, hämta fram vad de heliga orden har att säga som ett budskap till och om oss i dag.
Likaså kräver det ett ihärdigt arbete att tillsammans vinna den förtrogenhet med vår kyrkas rika bekännelsearv, som är nödvändigt för att man i närkamp med samtidens frågor tryggt skall kunna formulera det ännu osagda.
Utan bön och en gemensam arbetsinsats kan man inte heller komma till rätta med situationer, där förenklade slagord och hotbilder har ersatt samtalet kring det djupast sett gemensamma. Alldeles särskilt gäller detta sådana konflikter inom kyrkan, som hotar att bryta sönder eller faktiskt bryter sönder gudstjänstgemenskapen och därmed angriper det som skulle vara själva livsnerven.
Svenska kyrkan kan och måste utifrån sin bekännelse till Kristi enda kyrka och mot trohet i det omistliga i det egna arvet bygga broar till andra kristna och andra kyrkor. I splittringens situation kräver också detta ett envetet och mödosamt arbete.
Få ting är slutligen så viktiga som att det påbörjade "bekännelsearbetet" i vår kyrka verkligen blir till ett konkret arbete bland oss alla som i henne har funnit att evangeliet om Jesus Kristus ger livsmod och mening och förmår att trots allt skapa en kärlekens, försoningens och hoppets gemenskap....
I ett land, där nio av tio har tillgång till en bibel, är vägen öppen för var och en in till det som skall utgöra riktpunkten för allt arbete i kyrkan, det i Skriften grundade evangeliet. Man skall man hitta den vägen måste många hjälpas åt med sina erfarenheter och kunskaper om hur man på ett fruktbart sätt tillägnar sig och lever med bibelns rikedomar. Det kräver en möda - som lönar sig - att tillsammans, med ögon och öron öppna också för den hjälp som bibelforskningen ger, hämta fram vad de heliga orden har att säga som ett budskap till och om oss i dag.
Likaså kräver det ett ihärdigt arbete att tillsammans vinna den förtrogenhet med vår kyrkas rika bekännelsearv, som är nödvändigt för att man i närkamp med samtidens frågor tryggt skall kunna formulera det ännu osagda.
Utan bön och en gemensam arbetsinsats kan man inte heller komma till rätta med situationer, där förenklade slagord och hotbilder har ersatt samtalet kring det djupast sett gemensamma. Alldeles särskilt gäller detta sådana konflikter inom kyrkan, som hotar att bryta sönder eller faktiskt bryter sönder gudstjänstgemenskapen och därmed angriper det som skulle vara själva livsnerven.
Svenska kyrkan kan och måste utifrån sin bekännelse till Kristi enda kyrka och mot trohet i det omistliga i det egna arvet bygga broar till andra kristna och andra kyrkor. I splittringens situation kräver också detta ett envetet och mödosamt arbete.
Få ting är slutligen så viktiga som att det påbörjade "bekännelsearbetet" i vår kyrka verkligen blir till ett konkret arbete bland oss alla som i henne har funnit att evangeliet om Jesus Kristus ger livsmod och mening och förmår att trots allt skapa en kärlekens, försoningens och hoppets gemenskap....
25 maj 2015
Jag vill bli trospolis!
Reformationsjubileet 2017 är ett tillfälle som borde nyttjas för att i hela Svenska kyrkan fokusera på några gemensamma frågor. När det gäller viktiga teologiska eller ekumeniska dokument, som t ex Limadokumentet eller den gemensamma deklarationen om Rättfärdiggöresleläran, så finns det åtminstone ett ord som betonar att det inte bara är en angelägenhet för Svenska kyrkan på nationell nivå. Ordet pekar på att det dokumentet handlar om angår hela kyrkan och i synnerhet församlingarna där det ordinarie kyrkliga livet levs. Ordet är receptionsprocess! Då finns en medvetenhet om att det är en process som sätts igång och att den måste få ta tid. Då sprids också dokumentet ut i kyrkans många församlingar i hela landet för att alla ska ha en möjlighet att läsa, diskutera och bilda sig en uppfattning!
För att bli verkligt meningsfullt borde reformationsjubileet bli det tillfälle då Svenska kyrkans alla nivåer dras in i en gemensam process för att arbeta med vad kyrkan tror, bekänner och lär! Just idag skriver Susanne Wigorts Yngvesson i en understreckare i SvD om ett forskningsprojekt om luthersk teologi som pågått i flera år och har samband med jubileet. Carl-Henric Grenholm har lett projektet som åtta forskare bedrivit och som inneburit att man studerat och granskat Luthers teologi och satt den i relation till vår egen tid. Elisabeth Gerle har just utkommit med sin del av studien under titeln: Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskultur och förakt (Verbum).
Detta var första gången jag hörde om projektet och även om jag inte längre finner daglig information om vad som är på gång så är jag säker på att de flesta församlingsanställda inte heller hade en aning om att detta projekt ens existerade! De som läser Verbums kataloger kan möjligen vara upplysta liksom en inre krets av beslutsfattare. Problemet är egentligen inte forskningens isolering utan en basal brist på relevanta nyheter och meningsfull information. Risken är att firandet av reformationsjubileet blir till ett antal konferenser och evenemang. Om man inte satsar på att engagera och aktivera hela den Svenska kyrkan är risken uppenbar att firandet inte får någon särskild bestående betydelse utan blir en krusning på ytan.
Det är mycket intressant att försöka se på vilka sätt Luthers teologi kan vara meningsfull och relevant för kyrkan idag. Särskilt som kyrkan inte längre tycks upprätthålla någon sanningarnas hierarki. De tunga teologiska texterna Svenska kyrkan lutar sig mot formulerades redan på 1500-talet. I Kyrkorordningen anges de främsta av dessa är den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 och Konkordieboken, i vilken t ex ingår De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Konkordieformeln och Om påvens makt och överhöghet. De flesta av dessa texter är knappast lästa och än mindre särskilt omfattade eller sedda som normerande för Svenska kyrkan idag!
Vad gäller mera moderna uttryck för det kyrkan tror, lär och bekänner får vi hålla till godo med Psalmboken, ett i och för sig viktigt dokument, men knappast använt som teologisk vägledning utan mer fungerande som en poetisk och mångfaldig tolkning. Särskilt som man församlingar såväl som personer väljer sig fram genom psalmboken och lätt kan hoppa över sådant som verkar mindre angeläget. Och andra moderna uttryck för kyrkans lära, som beslut i kyrkomötet (sic!) hamnar i en lång rad där ingen egentligen längre håller ordning på vad kyrkans dogmatik rymmer och vilka uttryck som har företräde framför andra.
Ett nytt bekännelsearbete är därför av nöden. Det ska rimligen inte vara så att Svenska kyrkan, som håller sig med bekännelseskrifter, nöjer sig med att ha en approximativ teologi som man kan tolka lite hur som helst. Ett litet avsteg här och en justering där, en omskrivning när det tycks passa och en känsla av att allt går an. Det är ingen bra idé. Den som vill ha minsta ordning och reda i det kyrkan tror, bekänner och lär får finna sig i att med förakt och avståndstagande i rösterna bli benämnd trospolis. Och visst. I så fall blir jag gärna en trospolis. Inte för att bura in de som ser annorlunda på saker och ting eller för att rädhågat häcka vid en gräns. Snarare för att se till att det finns ett levande och vibrerande centrum. Lite ordning och reda vad gäller tro, bekännelse och lära är nämligen av nöden i en kyrka!
För att bli verkligt meningsfullt borde reformationsjubileet bli det tillfälle då Svenska kyrkans alla nivåer dras in i en gemensam process för att arbeta med vad kyrkan tror, bekänner och lär! Just idag skriver Susanne Wigorts Yngvesson i en understreckare i SvD om ett forskningsprojekt om luthersk teologi som pågått i flera år och har samband med jubileet. Carl-Henric Grenholm har lett projektet som åtta forskare bedrivit och som inneburit att man studerat och granskat Luthers teologi och satt den i relation till vår egen tid. Elisabeth Gerle har just utkommit med sin del av studien under titeln: Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskultur och förakt (Verbum).
Detta var första gången jag hörde om projektet och även om jag inte längre finner daglig information om vad som är på gång så är jag säker på att de flesta församlingsanställda inte heller hade en aning om att detta projekt ens existerade! De som läser Verbums kataloger kan möjligen vara upplysta liksom en inre krets av beslutsfattare. Problemet är egentligen inte forskningens isolering utan en basal brist på relevanta nyheter och meningsfull information. Risken är att firandet av reformationsjubileet blir till ett antal konferenser och evenemang. Om man inte satsar på att engagera och aktivera hela den Svenska kyrkan är risken uppenbar att firandet inte får någon särskild bestående betydelse utan blir en krusning på ytan.
Det är mycket intressant att försöka se på vilka sätt Luthers teologi kan vara meningsfull och relevant för kyrkan idag. Särskilt som kyrkan inte längre tycks upprätthålla någon sanningarnas hierarki. De tunga teologiska texterna Svenska kyrkan lutar sig mot formulerades redan på 1500-talet. I Kyrkorordningen anges de främsta av dessa är den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 och Konkordieboken, i vilken t ex ingår De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Konkordieformeln och Om påvens makt och överhöghet. De flesta av dessa texter är knappast lästa och än mindre särskilt omfattade eller sedda som normerande för Svenska kyrkan idag!
Vad gäller mera moderna uttryck för det kyrkan tror, lär och bekänner får vi hålla till godo med Psalmboken, ett i och för sig viktigt dokument, men knappast använt som teologisk vägledning utan mer fungerande som en poetisk och mångfaldig tolkning. Särskilt som man församlingar såväl som personer väljer sig fram genom psalmboken och lätt kan hoppa över sådant som verkar mindre angeläget. Och andra moderna uttryck för kyrkans lära, som beslut i kyrkomötet (sic!) hamnar i en lång rad där ingen egentligen längre håller ordning på vad kyrkans dogmatik rymmer och vilka uttryck som har företräde framför andra.
Ett nytt bekännelsearbete är därför av nöden. Det ska rimligen inte vara så att Svenska kyrkan, som håller sig med bekännelseskrifter, nöjer sig med att ha en approximativ teologi som man kan tolka lite hur som helst. Ett litet avsteg här och en justering där, en omskrivning när det tycks passa och en känsla av att allt går an. Det är ingen bra idé. Den som vill ha minsta ordning och reda i det kyrkan tror, bekänner och lär får finna sig i att med förakt och avståndstagande i rösterna bli benämnd trospolis. Och visst. I så fall blir jag gärna en trospolis. Inte för att bura in de som ser annorlunda på saker och ting eller för att rädhågat häcka vid en gräns. Snarare för att se till att det finns ett levande och vibrerande centrum. Lite ordning och reda vad gäller tro, bekännelse och lära är nämligen av nöden i en kyrka!
24 maj 2015
Streaming är modellen
Streaming är det nya sättet att få musik eller filmer in i hemmets befintliga apparater. Streaming är modellen, som man skulle ha sagt fordomdags. Det hela verkar lockande. All världens långfilmer och majoriteten av världens skivor (vinyl eller CD kvittar) kan ses eller höras närhelst andan faller på (en allmän språklig referens till pingsten). Visst verkar det lockande.
Så ska det hela ske. Då behövs tydligen möjligheter till trådlös uppkoppling. Vilket genast pensionerar några gamla audio-visuella klenoder som häckat i olika rum. De är inte mottagliga nog. De befinner sig på annan frekvens.
En router måste finnas. Det har man kanske redan en som förser datorn med impulser från värld och rymd. Men när några bilder strömmar fram på apparaten är det som i televisionens barndom. Det hackas och hostas. Cirklar med prickar visar sig och filmen pausas. De snurrar runt för att visa att strömmen måste lagras och laddas upp i tillräcklig mängd innan spelet kan börja. Igen. Och igen. Hastigheten på uppkopplingen är för låg. Det avhjälps med en sladd som kan kopplas mellan televisionen och routern - de måste liksom hålla varandra i handen för att det ska fungera - så mycket var trådlösheten värd!
Efter att ha glatt sig åt att nu äntligen kunde man se något som liknade en långfilm så gonade husfolket in sig i soffan och lär sig underhållas. Men snart fungerade det inte alls. Allt slutade fungera. Inga rörliga bilder. Inget ljud. Bredbandet var inte tillräckligt långt eller brett. Nej. det visade sig vara smalt som den väg man borde vandra, men inte längre kan. Bred landsväg med multigigabyte måste till.
Som tur är kan det ordnas. men man måste förstås vänta. Ha tålamod i dagar. Och vara beredd att betala ännu mera. Så en dag är hastighet och gigabyterna tillräckliga för att ge fritt spelrum åt den nya tekniken. Men just då var det inte lika roligt längre. Vi hade under tiden hunnit koppla upp oss mot varsin inbunden bok. Som var ljudlösa och bildfria men som levde och stod i, i de läsarnas mottagliga sinnen.
Inte vet jag om man skulle kunna reflektera över detta i en predikan. Men om så vore fallet vore det noga räknat mycket enklare att öppna upp för trådlös streaming från Anden än att fixa streaming i apparaterna därhemma. Och det kan bli riktigt kreativt och livligt med en sådan förbindelse. man behöver ju int sitta still för att ha perfekt mottagning. Möjligen måste man ibland finjustera sin egen andliga öppenhet. Men det kan ske i de flesta högmässor. Det kan ske t ex när man sjunger psalmorden: världen behöver Din kärlek, strömmande genom mig...
Dessutom, abonnemanget är gratis och fritt.
Så ska det hela ske. Då behövs tydligen möjligheter till trådlös uppkoppling. Vilket genast pensionerar några gamla audio-visuella klenoder som häckat i olika rum. De är inte mottagliga nog. De befinner sig på annan frekvens.
En router måste finnas. Det har man kanske redan en som förser datorn med impulser från värld och rymd. Men när några bilder strömmar fram på apparaten är det som i televisionens barndom. Det hackas och hostas. Cirklar med prickar visar sig och filmen pausas. De snurrar runt för att visa att strömmen måste lagras och laddas upp i tillräcklig mängd innan spelet kan börja. Igen. Och igen. Hastigheten på uppkopplingen är för låg. Det avhjälps med en sladd som kan kopplas mellan televisionen och routern - de måste liksom hålla varandra i handen för att det ska fungera - så mycket var trådlösheten värd!
Efter att ha glatt sig åt att nu äntligen kunde man se något som liknade en långfilm så gonade husfolket in sig i soffan och lär sig underhållas. Men snart fungerade det inte alls. Allt slutade fungera. Inga rörliga bilder. Inget ljud. Bredbandet var inte tillräckligt långt eller brett. Nej. det visade sig vara smalt som den väg man borde vandra, men inte längre kan. Bred landsväg med multigigabyte måste till.
Som tur är kan det ordnas. men man måste förstås vänta. Ha tålamod i dagar. Och vara beredd att betala ännu mera. Så en dag är hastighet och gigabyterna tillräckliga för att ge fritt spelrum åt den nya tekniken. Men just då var det inte lika roligt längre. Vi hade under tiden hunnit koppla upp oss mot varsin inbunden bok. Som var ljudlösa och bildfria men som levde och stod i, i de läsarnas mottagliga sinnen.
Inte vet jag om man skulle kunna reflektera över detta i en predikan. Men om så vore fallet vore det noga räknat mycket enklare att öppna upp för trådlös streaming från Anden än att fixa streaming i apparaterna därhemma. Och det kan bli riktigt kreativt och livligt med en sådan förbindelse. man behöver ju int sitta still för att ha perfekt mottagning. Möjligen måste man ibland finjustera sin egen andliga öppenhet. Men det kan ske i de flesta högmässor. Det kan ske t ex när man sjunger psalmorden: världen behöver Din kärlek, strömmande genom mig...
Dessutom, abonnemanget är gratis och fritt.
22 maj 2015
Teologidarwinismens seger
Evolutionsromantiken har blivit en ledstjärna inom Svenska kyrkan. Tilltron till utveckling och förändring har knappast några gränser. Det är som om varje förändring, bra eller dålig, är till det bättre. Ty utvecklingen går framåt, det hörs liksom på ordet. Så förädlar man kyrkans organisation genom att flytta upp beslutanderätt från lokala församlingar till en högre nivå, till storpastoraten. Att det skulle innebära ett steg tillbaka finns inte på kartan. Besluten och makten flyttas ju upppåt. Och uppåt är väl bra, en slags gudomlig riktning...
Trosmässigt och teologiskt har samma utvecklingsoptimism slagit rot. Nu i form av en teologidarwinism. De starkaste rösternas teologi överlever och gammalt bråte rensas bort. Här återvänder man till den ständiga reformationens nödvändighet. Framstegsvägen leder bort från nådens ordning, bort från ord som frälsning, bot och bättring, bort från det gemensamma liturgiska arvet, bort från helgelse, bort från alltför mycket bibeltro, bort från gudsfruktan...
Det blir nödvändigt att kapa trossarna som förbinder kyrkan till alla möjliga historiska fenomen. Alla ska med gäller inte riktigt alla. Utan alla som är av den rätta ullen, som gillar sitt eget, sina nyskapande reformer och snabb utveckling och förädlande förändring. Då behövs ju inte laestadianer, gammalkyrkliga, bibeltrogna vänner, högkyrkliga och knappast ens fosterlandsstiftare. Utvecklingen seglar förbi dem mot den ljusnande framtid. Ur mörkret stiger kyrkan så att säga mot ljuset.
De vikande siffrorna är snart ett minne blott när man fått ordning på alla experiment och fler nydanare kan arrangera publikfriande events och evenemang. Kyrkan behöver bara genomföra ett publikbyte så kommer framsteg. En ny tid randas.
Men vem känner väl igen sig i den här beskrivningen? Utvecklingsvännerna vill inte allt detta så övertydligt. Utan bara lite. Ett steg i taget. Lite här och lite där, men inte allt på en gång. Då blir det galet. Nästan som en reformation. Evolutionen i kyrkan ska ske i samstämmighet med samhällsförändringar och allmänt vedertagna uppfattningar. Som man ibland kan behöva påskynda något. Med hjälp av politik om så blir nödvändigt. De som leder utvecklingen, framstegen, förnyelsen, reformerna är ju trots allt riktigt fromma och vänliga själar med osedvanligt klappande hjärtan...och inte minst har de verkligt hårda nypor. Hur ska man annars få någon fason på kyrkan...?
Trosmässigt och teologiskt har samma utvecklingsoptimism slagit rot. Nu i form av en teologidarwinism. De starkaste rösternas teologi överlever och gammalt bråte rensas bort. Här återvänder man till den ständiga reformationens nödvändighet. Framstegsvägen leder bort från nådens ordning, bort från ord som frälsning, bot och bättring, bort från det gemensamma liturgiska arvet, bort från helgelse, bort från alltför mycket bibeltro, bort från gudsfruktan...
Det blir nödvändigt att kapa trossarna som förbinder kyrkan till alla möjliga historiska fenomen. Alla ska med gäller inte riktigt alla. Utan alla som är av den rätta ullen, som gillar sitt eget, sina nyskapande reformer och snabb utveckling och förädlande förändring. Då behövs ju inte laestadianer, gammalkyrkliga, bibeltrogna vänner, högkyrkliga och knappast ens fosterlandsstiftare. Utvecklingen seglar förbi dem mot den ljusnande framtid. Ur mörkret stiger kyrkan så att säga mot ljuset.
De vikande siffrorna är snart ett minne blott när man fått ordning på alla experiment och fler nydanare kan arrangera publikfriande events och evenemang. Kyrkan behöver bara genomföra ett publikbyte så kommer framsteg. En ny tid randas.
Men vem känner väl igen sig i den här beskrivningen? Utvecklingsvännerna vill inte allt detta så övertydligt. Utan bara lite. Ett steg i taget. Lite här och lite där, men inte allt på en gång. Då blir det galet. Nästan som en reformation. Evolutionen i kyrkan ska ske i samstämmighet med samhällsförändringar och allmänt vedertagna uppfattningar. Som man ibland kan behöva påskynda något. Med hjälp av politik om så blir nödvändigt. De som leder utvecklingen, framstegen, förnyelsen, reformerna är ju trots allt riktigt fromma och vänliga själar med osedvanligt klappande hjärtan...och inte minst har de verkligt hårda nypor. Hur ska man annars få någon fason på kyrkan...?
21 maj 2015
När frosten går ur bröstet
Pingsten har gått förlorad. Den passerar ofta obemärkt förbi, åtminstone som kristen högtid. Särskilt som den kommit att innebära en annan slags hänryckning. På sommarställena fylkas folk och fä. Skog och mark lockar och drar. Där vimsar människor runt i yra över blommor och blad. Som en midsommarens förfest.
Pingsten har kopplats till hänförelse och entusiasm, till hänryckning och en inspiration som går bortom sans och förnuft. Pingstdagens andeutgjutelse erbjuder en språklig vårflod som spränger gränserna för vad som uppfattas som förnuftigt och rimligt. Människor flödar över av ord de inte själva behärskar till andras stora förvåning och igenkänning. Ungdomar kanske skulle förstå det som att man blev uppkopplad mot en ett gudomligt nätverk som övergår allt man tidigare känt till och brukat.
Vid pingsten helas kommunikationen. Den går bortom och förbi sina tidigare gränser. Det tornbyggarna i Gamla testamentet gjorde till en kamp om vem som förmår mest, människan eller Gud, slutade vid Babel i ett sammanbrott. Ingen förstod längre. Och där inget utbyte och ingen förståelse finns, där bryter samhälle, kyrka och familj samman.
Människan kunde kanske alldeles själv ha klarat att se till att komma i stämning, Kunde nog i en stor folksamling ha släppt loss och blivit smått extatisk. Men det hade inte räckt för att binda samman alla stridiga viljor, alla folk och tungomål, alla grupper och sammanslutningar till en församling, en kyrka. Som inte fanns till för sin egen skull. Anden förenar vid den första pingsten splittringens horder till en gemenskap som talar direkt till alla, som når ut bortom sina naturliga begränsningar.
Något av detta kan nog ske igen. Jag, och många med mig, påverkas ofta mycket starkt av det som händer andra. På Facebook räcker det med en film om en hemlös hund som blir inlemmad i en familj för att man ska känna glädje och bli uppbyggd. När Anden får kalla hjärtan att värmas upp, när tjälen och frosten går ur bröstet och orden flödar över, när människor välkomnas in i en generös församling och blir respekterade, sedda och hörda - hur mycket mer kan inte det gripa oss. För mig är det vad pingsten handlar om! Den pingst som reducerats till utflykter i flora och fauna kanske kan finna vägen in igen. In till det trons centrum där, som Wesley sade, hjärtat blir så förunderligt värmt.
Pingsten har kopplats till hänförelse och entusiasm, till hänryckning och en inspiration som går bortom sans och förnuft. Pingstdagens andeutgjutelse erbjuder en språklig vårflod som spränger gränserna för vad som uppfattas som förnuftigt och rimligt. Människor flödar över av ord de inte själva behärskar till andras stora förvåning och igenkänning. Ungdomar kanske skulle förstå det som att man blev uppkopplad mot en ett gudomligt nätverk som övergår allt man tidigare känt till och brukat.
Vid pingsten helas kommunikationen. Den går bortom och förbi sina tidigare gränser. Det tornbyggarna i Gamla testamentet gjorde till en kamp om vem som förmår mest, människan eller Gud, slutade vid Babel i ett sammanbrott. Ingen förstod längre. Och där inget utbyte och ingen förståelse finns, där bryter samhälle, kyrka och familj samman.
Människan kunde kanske alldeles själv ha klarat att se till att komma i stämning, Kunde nog i en stor folksamling ha släppt loss och blivit smått extatisk. Men det hade inte räckt för att binda samman alla stridiga viljor, alla folk och tungomål, alla grupper och sammanslutningar till en församling, en kyrka. Som inte fanns till för sin egen skull. Anden förenar vid den första pingsten splittringens horder till en gemenskap som talar direkt till alla, som når ut bortom sina naturliga begränsningar.
Något av detta kan nog ske igen. Jag, och många med mig, påverkas ofta mycket starkt av det som händer andra. På Facebook räcker det med en film om en hemlös hund som blir inlemmad i en familj för att man ska känna glädje och bli uppbyggd. När Anden får kalla hjärtan att värmas upp, när tjälen och frosten går ur bröstet och orden flödar över, när människor välkomnas in i en generös församling och blir respekterade, sedda och hörda - hur mycket mer kan inte det gripa oss. För mig är det vad pingsten handlar om! Den pingst som reducerats till utflykter i flora och fauna kanske kan finna vägen in igen. In till det trons centrum där, som Wesley sade, hjärtat blir så förunderligt värmt.
20 maj 2015
Det som verkligen betyder något
Gudsrelationen tar allt mindre plats i en människas liv och får allt mindre tid. Annat fyller uppmärksamhetens synfält. Även de mest överlåtna och engagerade kristna får sin tro alltmera utspädd. Annat ska ombesörjas och bestyras. Hållas reda på och kommas ihåg.
En alldeles vanlig morgon får ett par tidningar betydligt mera tid än morgonbönen. Därtill ska radions nyheter avlyssnas och ett antal kontakter på nätet läsas och reageras på. Dessutom ska ett stunds tidsfördriv också hinnas med i form av datorspel, korsord eller soduko.
Inte ens under tillagningen av frukosten blir det tid för kontemplation eller bön. Istället ska havregrynen mätas och vattnet skopas upp, kaffemåtten grävas fram och apparaten som tillverkar drycken behöver lite omsorg och tanke.
Den andliga utspädningseffekten är påtaglig. Mer trängs i varje arm hjärna. Var sak får mindre plats och mindre tid. Det är som om inte bara mänskliga relationer begränsas och man måste börja tänka på kort och intensiv kvalitetstid. Annat pockar på uppmärksamhet och kräver att man byter fokus. På nytt och på nytt.
Tiden för relationen med Gud splittras och delas upp i allt mindre bitar. Mindre bibelläsning, om någon alls. Snabbare tidebön, om man ens kommer ihåg vad det är för något. Möjligen ett slarvigt tecknat korstecken och sedan ut och iväg. Informationerna och budskapen hamrar mot hjärnbarken som hackspettar i jungfrulig barrskog. Man kastar sig ut i vardagslivets trafikström. Alert. På spänn. Och splittrad.
Den som känner igen detta är också utsatt för den påverkan som urholkar och underminerar. En situation som gynnar inre sekularisering. Av person, församling och kyrka som måste så mycket annat bestyra att det som är mest väsentligt får stryka på foten...
Därför sitter jag allt oftare och stirrar en stund på den tomma skärmen innan fingrarna får börja dansa på tangentbordet. För att minnas och samla tankarna, för att låta Kristus som bor i mig få tid att stiga fram. För att hinna ikapp mig själv och min tro. Och när något strular, tar tid eller låser sig, så blir det till en ny påminnelse och möjlighet att, ofta ordlöst, söka det som verkligen betyder något.
Eftersom vi nuförtiden alltmera sällan talar om det andliga livet och dess betydelse undrar jag förstås hur andra gör...
18 maj 2015
Gud till ära, församlingen till uppbyggelse
I mer än tio år har Olaus Petri församling i Örebro varje vår ordnat en uppbyggelsehelg. Det har varit ett sätt att både få mer av undervisning men också av gudstjänst, bön och lovsång. Under många år reste ett antal församlingsmedlemmar iväg för att delta i retreater och kom tillbaka stärkta och uppbyggda. De hade upplevt något som berikade och fyllde på. Så var det också för dem som for iväg för att delta i konferenser och möten där den kristna tron och gemenskapen fördjupades.
Den iakttagelsen, att människor som åkte iväg blev stärkta och mognade i sin tro, gav idén att på hemmaplan erbjuda något av det man kunde få del av på dessa retreater och konferenser. Dessutom, om församlingen skulle stärkas och växa, behövde också enskilda människor själva utvecklas och mogna i sin tro. En uppbyggelsehelg kunde erbjuda både föredrag och undervisning men också ge möjlighet att tillsammans be och fira gudstjänst.
De första försöken innebar att vi arrangerade en helg som startade en fredagskväll och avslutades med ett samtal efter söndagens högmässa. Men redan efter några år stod det klart att fler kunde följa med om vi började med en mässa mitt på lördagen och avslutade med en summering efter högmässan och kyrkkaffet på söndagen.
En förberedelsegrupp såg till att inbjuda talare och arrangera seminarier. Dessutom förbereddes ett antal gudstjänster. Förarbetet var vare sig tungt eller svårt. Tvärt om gick det förvånansvärt lätt och smidigt att få talare och andra medverkande att ställa upp. Kanske för att idén att en församling skulle erbjuda detta på hemmaplan verkade tilltalande.
Året 2008 valde vi temat: Tro trots allt och då utformades helgen på följande vis:
Därefter
samtal med föredragshållaren. I församlingshemmet
Ifrågasatt
Tro
Min
väg till tro
Tro
när det mörknar på färden
Tro
tar sig ton
Ungdomsprogram
20.30 Lovsångs- och
förbönsgudstjänst. Lovsångsklang som omger möjligheten att gå till olika böneplatser i
rummet. Några stationer erbjuder personlig förbön, med handpåläggning och
smörjelse.
Söndag
Kyrkkaffe
I inbjudan försökte jag mig på att komprimerat förklara varför en uppbyggelsehelg hade något att erbjuda. Tankleden blir därför möjligen något rumphuggna, Men det får man leva med...
Varför
en uppbyggelsehelg?
Tro behöver sällskap. Inte för
att jämföra sig med andra utan för att få inspiration av mötet i församlingen
med andras andliga upplevelser.
Vår tro behöver näring från Guds
ord och den behöver mötet med den levande Kristus för att kunna andas. Tro
växer och utvecklas genom mötet med Gud. Men får den mest ligga obrukad kan den
förtvina och dö. Därför inbjuds du att leva i din tro genom att vara med i
församlingens gemenskap. Kom som du är och låt dig inspireras!
Tro
trots allt är temat för årets uppbyggelsehelg. Trots allt? Trots att
det i vår tid är så många som tar avstånd från kristen tro så håller vi fast
vid vår övertygelse. Trots ateistiska angrepp, som i flera aktuella
antireligiösa böcker, tror vi. Trots att kristen tro kan framställs som
otidsenlig och förlegad vill vi tro. Trots att gudstjänstfirarnas antal på
många håll går ner så tror vi. Trots all ondska och kärlekslöshet tror vi.
Trots allt tror vi!
Mitt i en värld där avgörande händelser och inflytelserika
tankeströmmar tycks peka på att tron inte spelar någon roll – där upptäcker vi
andra tecken som stärker vår tro. Vi tar emot var dag som en gåva och vet att
Guds nåd är ny var morgon. Där godhet och kärlek omsätts i tjänande och
handling ser vi tecken på Guds närhet. Där rättvisa sker lyser Guds rike fram.
Där människor får hopp och mod att försvara människans värde och värdighet är
Herren Jesus Kristus nära. Där bön och meditation får utrymme och gudstjänstens
lovsång till Gud inte tystnar, där växer tron.
Sådan är vår tro, en tro som vågar trotsa, som står fast,
som inte styrs av modenycker eller tyckandets vindkantringar. En tro trots allt.
Några andra teman som helgen har haft är: Den bedjande kyrkan, Jesus i vår mitt, Guds avbild, Känn ingen oro - Anden Tröstaren, Att lova Gud...
17 maj 2015
Gudstjänst - med eller utan?
Predikoturer är en underskattad konstart. En katalog över
gudstjänster och evenemang. Men den som ger sig tid skall finna att där finns
rik och omväxlande läsning. Som borde uppskattas och uppvärderas. Dels är
predikoturerna inte billiga att publicera och dels är de fyllda av kostliga
formuleringar.
I de senaste Stockholmsturerna kunde man i Täby finna en
gudstjänst utan nattvard. Av någon anledning började jag gnola på den gamla
slagdängan: Kaffe utan grädde… Någon rad senare fick jag mig en rejäl
tankeställare. Som om predikotursförfattarna hört samma schlager. Men ändå inte
riktigt fått till det. Nu skulle man åtminstone ha en gudstjänst med någonting.
Nog skulle väl ordningen återställas? Söndag klockan 10 skulle man nämligen fira
en Kaffegudstjänst!
Veckan innan kunde man på Lidingö fira Gudstjänst med
nattvard. Men på Kristi himmelsfärd blev det variation. Då lät man berätta att
en Gökotta med blåsorkester skulle hållas.
Mässor finns det tydligen i hur många varianter som helst:
Stiftsmässa, Förbönsmässa, Mässa på engelska, Söndagsmässa, Lunchmässa,
Kvällsmässa, Ungdomsmässa, Ekebyhovsmässa, Morgonmässa, Mässa på Kornet,
Miljömässa, Stilla mässa, Andrum med mässa, Regnbågsmässa, Fisksätramässa, Stefansmässan,
Torsdagsmässa, Sjölidenmässa, Pilgrimsmässa, Mässa för barn och unga, Ottemässa,
Hoppets mässa och en Morsdagens tvåspråkiga musikmässa...
Det är ganska tydligt att om man firar en mässa en
torsdagskväll att det är en torsdagsmässa. Värre och mera förvirrande vore det naturligtvis
om man den kvällen firade en fredagsmässa eller en lunchmässa. Så en hel del
benämningar vill understryka vid vilken tid och vilken dag mässan faktiskt äger
rum. Men några har fått alldeles egen utformning och har nog inte i alla delar
formats utifrån handbokens förslag. Utan mera med tanke på vilka man vill ska
vara med. Pilgrimer eller så.
En gudstjänst på Kristi Himmelsfärdsdag var lite avvikande.
På eftermiddagen höll man då en Friluftsgudstjänst med husdjur på ängen utanför
kyrkan! Hundar och katter var väl givna besökare liksom undulater, spindlar,
kaniner och ormar. Himlens portar står numera på glänt för fler än tvåbenta
syndare. Får man föreslå ett ängsnamn? Djurgården kanske kunde passa?
I en annan församling hölls Gökotta med andakt och frukost.
Människan lever tydligen inte av frukost allenast…
Vad predikoturerna egentligen berättar om tillståndet i
Svenska kyrkan får var och en grunna på. Att det finns ett visst mått av
publikfrieri är tveklöst. Kan devisen man valt för veckan 15-21 maj rent av
vara en profetisk beskrivning? Där står: Fångad i fallet.
15 maj 2015
Kyrkans tidning i historisk belysning
Kyrkans tidnings uppdrag diskuteras ofta utifrån hur man rent allmänt uppfattar innehållet. Att det finns en redaktionell linje som styr vilken sorts material man producerar är en självklarhet. Under tidningens första decennier låg en betydande tonvikt på nyheter ifrån kyrkans värld och intressesfär.
I mitten på 90-talet såg en ungefärlig sidmall ut så här (med antalet sidor inom parentesen):
Ledarsida (1) - traditionell utformning
Man skrev om vad en kyrkans tidning borde innehålla: ”kristen tro och
livsåskådning samt kyrkans inre och yttre arbete, såväl i Sverige som
internationellt. Särskilt skall ämnesområdena evangelisation, diakoni och
mission uppmärksammas. Vikt skall läggas såväl på teologiska och etiska frågor
som på praktiska, ekonomiska och administrativa frågor inom kyrkan och
samhället i övrigt.” (Tidningsutredningen, sept 1978)
I mitten på 90-talet såg en ungefärlig sidmall ut så här (med antalet sidor inom parentesen):
Ledarsida (1) - traditionell utformning
Sidan 3 (1) - innehållsdeklaration och gästkrönika
Kyrkonytt (4) - nyheter från och om Svenska kyrkan
Inrikes (3) - andra kyrkor, ekumenik, sociala frågor,
utbildning, etik
Utrikes (1) - bistånd, utveckling, tredje världen, öst
Debatt (2) - kyrka, existentiella frågor, etik och
allmän debatt
Paus (0,5)
- förnöjelseplock
Reportage/Feature (5) - mänskligt och existentiellt angelägna ämnen
Teologi - (0,5)
- idéströmningar, nyheter
Insänt/Intervjun (2) - personporträtt på aktuell person
Kultur - (1,5)
- kyrklig och allmän kultur
Landet Runt - (1) - plocksida från församling och stift
Inför Söndagen (1) - andakt och andliga program i Radio/TV
Varje pigg och vaken tidningsläsare kan naturligtvis enkelt göra en sådan koll av hur dagens KT fördelar sina sidor...
Enkel addition visar att vid den tiden åtminstone 8 sidor skulle avsättas för nyhetsmaterial i olika former. Att dessa sidor inte enbart bestod av journalistik eller redaktionell text är självklart. Tidningen var delvis reklamfinansierad eftersom prenumerationsintäkterna inte förmådde bära hela tidningsproduktionen. Fördelningen var grovt räknad två tredjedelar prenumerationsintäkter och en tredjedel bidrog reklamen med.
Av olika undersökningar vid den tiden framgick att Kyrkans Tidning mest lästa material i ordningsföljd var:
Ledare och debatt (70,8%), Kyrkliga nyheter (69,4%), Stiftsnyheter/ stiftssidan
(65,8%), Artiklar om livsfrågor (59,8%), Reportage från andra församlingar
(56,6%) och Utrikesrapporter (25,1%).
Bland de uppgifter som tidningsutredningen presenterade 1978 innan Kyrkans tidning formades nämndes bland annat:
·
Den ska ge
insyn i vad som händer inom kyrkan vilket är av betydelse för den inre kyrkliga demokratin.
·
Tidningen ska
granska och debattera kyrkans organisation och verksamhet. För att göra det
behöver tidningen en självständig
ställning.
·
Utöver att skildra
kyrkans organisation och arbete ska tidningen visa vad kyrkan är.
·
Olika
uppfattningar ska få komma till tals.
·
Tidningen ska vara en mötespunkt för övertygelser och traditioner inom Svenska kyrkan.
När KT fullgjorde sin uppgift blev det inte sällan starka reaktioner. Kritiken kom bland annat från församlingar, anställda, förtroendevalda och från biskoparna. Man ansåg att det skrevs för mycket om bekymmer och problem. Därför verkade också skällsorden fastna, till exempel benämningen torsdagsdepressionen, eftersom den kyrkliga vardagen var långt mindre glamourös, fin och tilltalande än man ville låta påskina. Och den som berättade om hur det stod till fick finna sig i tillmälena. Psykologin var enkel och naivt associativ, den som sa det, var det.
Varje gång tidningen publicerade reportage och artiklar om konflikter och problem strömmade negativa reaktioner in. Men vad inte alla visste var att samma artiklar också mötte genklang och beröm. De visade sig att problemen kunde återfinnas på betydligt fler ställen. Och när KT lyfte fram sådana situationer eller belyste dåliga förhållanden kände människor i de utsatta församlingarna sig äntligen bejakade och sedda. Precis så har vi det, men det är aldrig någon som vill göra något åt det hela, kunde det heta.
Men den kritiska rapporteringen var på ett sätt också en synvilla. Det fanns inte särskilt mycket av avslöjanden och skandaler i tidningen. Men bara det faktum att en kyrklig tidning ville ta i missförhållandena väckte stort uppseende. Antievangelisatoriskt och negativt, avskräckande och dålig reklam, menade många av kritikerna, dvs även en del biskopar. Jag erfor att det man egentligen ville ha var mer en företagstidning som kunde presentera kyrkans vardag i positiv och skön belysning. Detta vet jag av egen erfarenhet från enskilda möten med makthavare och som inkallad till biskopsmötet.
Det finns goda skäl för att granska en tidnings verksamhet. Utan kritiska reaktioner och synpunkter kan den redaktionella utvecklingen gå i baklås. Det behövs kommunikation och dialog med läsekretsen. Samtidigt är det oerhört viktigt att det journalistiska uppdraget, utövat utifrån kritisk solidaritet med kyrkan, inte begränsas eller hindras. Därför ska tidningen alltid vara självständig och inte låta sig bli uppbunden av sådant som kan undergräva förtroendet. I en tidnings självprövning bör därför otillbörliga hänsyn, t ex till makten eller andra relationer, ständigt prövas så att man inte hamnar snett.
Kyrkans tidnings uppdrag är viktigt. Särskilt i en kyrka är den fria pressens uppdrag nödvändigt, just för att kunna ta tag i det som andra inte orkar eller vägrar.
14 maj 2015
Datorstrul och bristande kontakt
En dag vägrade datorn att koppla upp sig på nätet. Den tvärvägrade. Routern stod och blinkade i ett hörn med sina blå oskyldiga lysdioder, så som den alltid brukar. Men datorn hade sagt upp bekantskapen. Flörta på du, verkade den tänka. Mig imponerar du inte på. Vi känner inte varandra. Inte längre!
Det är då den som behöver kolla något på någon hemsida blir förtvivlat medveten om att tekniken sedan decennier försvunnit in i en annan dimension av experter. Brukaren själv sitter kvar framför sitt tangentbord och sin skärm. Äntligen med insikt. En ny medvetenhet om att känslan av kontroll som vardagsbruket erbjuder blott är illusion och hägring.
Då börjar jakten på experter som har tillträde till den dimension där man styr och åtgärdar buggar, fel och låsningar. Bra är att hitta någon som kan just den dator, det operativsystem och den programversion som man själv råkar ha. En som är bevandrad och som i verkliga livet har upplevt det mesta som behövs för att förstå problemen och kunna åtgärda dem. En bra tekniker.
Efter besök i några särskilda butiker visar det sig att ingen egentligen kan eller vill förstå. De skakar på huvudet och menar att det är kört. Låt det vara. Skaffa nytt. Men med hjälp av kontakter och vänners bekanta dyker så småningom en person upp som startar om alla apparater och som hummar och grymtar och lägger pannan i djupa veck. Programvaror ominstalleras. Protokoll granskas. Tester genomförs. Ingenting fungerar. Efter några timmar av sådana insatser självstartar systemet och kopplar dröjande upp sig mot nätet. Inte med samma glada och frejdiga naturlighet som förr. Utan mera moget dröjande. Som om den behöver en stunds meditativ förberedelse innan världen skall tillåtas tränga sig på. Inte olikt en förberedelseperiod liknande en kort tid av fasta.
Nu går det att komma ut på nätet. Förmodligen lyckades den tillkallade experten åstadkomma något som var bortom hans kontroll. Någon av alla åtgärder som prövades upprättade en tillräckligt bra trådlös relation för att ge förutsättningar för den sorts relation och kontakt som datorer och teknik erbjuder och tillåter.
Som from person ligger det nära tillhands att dra paralleller till trossamfund och församlingar. När systemet inte längre fungerar, finns det då någon att tillkalla som kan testa och analysera vad sammanbrottet beror på? Som kan göra något utöver att kolla instruktionsboken och sända bedjande frågor till en frågelåda någonstans. Någon tillgänglig person som har tillträde, befogenhet och förmåga att rensa bland buggar och krävande program som knappast någonting åstadkommer utöver kollision och oreda. Som kan åtgärda fel och starta om systemet så att kontakt och relation uppstår?
Eftersom denna bloggpost blir till kan jag bevisligen komma ut på nätet. Problemet kunde lösas, även om experten knappast själv förstod vilken av alla de åtgärder han vidtog som fixade uppkopplingen. I datorernas värld går det. Men i kyrkans?
Det är då den som behöver kolla något på någon hemsida blir förtvivlat medveten om att tekniken sedan decennier försvunnit in i en annan dimension av experter. Brukaren själv sitter kvar framför sitt tangentbord och sin skärm. Äntligen med insikt. En ny medvetenhet om att känslan av kontroll som vardagsbruket erbjuder blott är illusion och hägring.
Då börjar jakten på experter som har tillträde till den dimension där man styr och åtgärdar buggar, fel och låsningar. Bra är att hitta någon som kan just den dator, det operativsystem och den programversion som man själv råkar ha. En som är bevandrad och som i verkliga livet har upplevt det mesta som behövs för att förstå problemen och kunna åtgärda dem. En bra tekniker.
Efter besök i några särskilda butiker visar det sig att ingen egentligen kan eller vill förstå. De skakar på huvudet och menar att det är kört. Låt det vara. Skaffa nytt. Men med hjälp av kontakter och vänners bekanta dyker så småningom en person upp som startar om alla apparater och som hummar och grymtar och lägger pannan i djupa veck. Programvaror ominstalleras. Protokoll granskas. Tester genomförs. Ingenting fungerar. Efter några timmar av sådana insatser självstartar systemet och kopplar dröjande upp sig mot nätet. Inte med samma glada och frejdiga naturlighet som förr. Utan mera moget dröjande. Som om den behöver en stunds meditativ förberedelse innan världen skall tillåtas tränga sig på. Inte olikt en förberedelseperiod liknande en kort tid av fasta.
Nu går det att komma ut på nätet. Förmodligen lyckades den tillkallade experten åstadkomma något som var bortom hans kontroll. Någon av alla åtgärder som prövades upprättade en tillräckligt bra trådlös relation för att ge förutsättningar för den sorts relation och kontakt som datorer och teknik erbjuder och tillåter.
Som from person ligger det nära tillhands att dra paralleller till trossamfund och församlingar. När systemet inte längre fungerar, finns det då någon att tillkalla som kan testa och analysera vad sammanbrottet beror på? Som kan göra något utöver att kolla instruktionsboken och sända bedjande frågor till en frågelåda någonstans. Någon tillgänglig person som har tillträde, befogenhet och förmåga att rensa bland buggar och krävande program som knappast någonting åstadkommer utöver kollision och oreda. Som kan åtgärda fel och starta om systemet så att kontakt och relation uppstår?
Eftersom denna bloggpost blir till kan jag bevisligen komma ut på nätet. Problemet kunde lösas, även om experten knappast själv förstod vilken av alla de åtgärder han vidtog som fixade uppkopplingen. I datorernas värld går det. Men i kyrkans?
12 maj 2015
Bloggen en runsten
Bloggar du, sa en person med förvåning i rösten. Vi befann oss på en längre bussresa. Och då kan man behöva tala med sina medpassagerare. För att inte bara stirra ut på motorvägarnas enformiga vyer av buskar och träd. Jag hörde ifrågasättandet och vantron i rösten. Som vore jag en kvarleva från en sedan länge utdöd art. Ibland möjlig att beskåda som petrifikat.
Bloggar du verkligen, fortsatte den tvivlande rösten. Finns bloggarna fortfarande, höll jag på att säga, sa personen. Och lyckades därmed både äta kakan och ha den kvar. Han fick formulera sitt tvivel och samtidigt påstå att något sådant skulle han väl knappast låta komma över sina läppar. Men hans nyfikenhet var i alla fall väckt. Är det några som läser sånt där?
Nu hade tvivlet övergått i övertygelse. Bästa sättet att påstå något utan att behöva ta ansvar för vad man säger är att låta frågan bli ett påstående. Sällan har en fråga mera tydligt och klart förmedlat åsikten att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle ha ens ett avlägset intresse av att kolla in vad som formulerats på en blogg. Det vore ett större under än att under forntiden ha törstat och hungrat efter den senaste runstenen.
Nog är det en och annan som läser, sa jag försiktigt. Man vill ju inte skryta för mycket. Verka nöjd eller till och med mallig över det stora intresset. Har du stor släkt, frågade personen genast. Som om någon alls kom på att läsa, så var det väl släkten som av familjeskäl hade anledning att någon gång pliktskyldigast klicka sig fram till bloggen. För att kunna säga att man minsann gjort det.
Nja, de är inte så många. Men det händer att bloggen blir citerad i någon tryckt tidning. Sa jag med eftertryck. För att slå fast ett imponerande faktum. Att bloggen någon gång ibland låter tala om sig. Blir synlig. Hålls fram. Jaha, sa personen neutralt, nästan likgiltigt. Jag håller inte på med sånt där. Absolut inte. Har inte tid. En gång twittrade jag. Men nu har jag en mikrofon i telefonen. Den brukar vara påslagen så att jag kan göra en IRLAT pod. In real life and time. Massor av lyssnare. De kan till och med höra när jag sover! Visst är det intressant!
Nu var det in tur att fråga. Pod??? Poddar du? Poddar du verkligen???
Bloggar du verkligen, fortsatte den tvivlande rösten. Finns bloggarna fortfarande, höll jag på att säga, sa personen. Och lyckades därmed både äta kakan och ha den kvar. Han fick formulera sitt tvivel och samtidigt påstå att något sådant skulle han väl knappast låta komma över sina läppar. Men hans nyfikenhet var i alla fall väckt. Är det några som läser sånt där?
Nu hade tvivlet övergått i övertygelse. Bästa sättet att påstå något utan att behöva ta ansvar för vad man säger är att låta frågan bli ett påstående. Sällan har en fråga mera tydligt och klart förmedlat åsikten att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle ha ens ett avlägset intresse av att kolla in vad som formulerats på en blogg. Det vore ett större under än att under forntiden ha törstat och hungrat efter den senaste runstenen.
Nog är det en och annan som läser, sa jag försiktigt. Man vill ju inte skryta för mycket. Verka nöjd eller till och med mallig över det stora intresset. Har du stor släkt, frågade personen genast. Som om någon alls kom på att läsa, så var det väl släkten som av familjeskäl hade anledning att någon gång pliktskyldigast klicka sig fram till bloggen. För att kunna säga att man minsann gjort det.
Nja, de är inte så många. Men det händer att bloggen blir citerad i någon tryckt tidning. Sa jag med eftertryck. För att slå fast ett imponerande faktum. Att bloggen någon gång ibland låter tala om sig. Blir synlig. Hålls fram. Jaha, sa personen neutralt, nästan likgiltigt. Jag håller inte på med sånt där. Absolut inte. Har inte tid. En gång twittrade jag. Men nu har jag en mikrofon i telefonen. Den brukar vara påslagen så att jag kan göra en IRLAT pod. In real life and time. Massor av lyssnare. De kan till och med höra när jag sover! Visst är det intressant!
Nu var det in tur att fråga. Pod??? Poddar du? Poddar du verkligen???
11 maj 2015
Påskhälsning från förr
Minnen kan komma till användning. Även de mer bisarra hågkomsterna kan bli till förnöjsam berättelse eller nyttjas homiletiskt (i predikosyfte). Det kan betyda att man får ta i lite, för att få ihop trådarna. Som man ska se nedan är det inte alltid så framgångsrikt och lysande. Men poängen blev åtminstone ihågkommen. Vilket jag blev påmind om i lördags när jag kåserade vid en herrfrukost. En av de upplevelser jag bär med mig har jag återgivit många gånger fler än jag kan räkna, även i predikningar. Händelsen ägde rum 1985. Här i den tappning den fick i en påskpredikan 2007:
En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.
Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
En påskdag för mer än 20 år sedan installerades jag
som kyrkoherde i Längbro församling
Biskopen skulle ha hand om installationen och påskdagens högmässa
Kyrkoherdarna i kontraktets församlingar brukar delta
Efterhand som de dök upp i sakristian så hälsade de:
Kristus är uppstånden och vi andra svarade:
Ja, han är sannerligen uppstånden
En franciskanermunk anlände och hälsade Kristus är uppstånden
Svaret rungade: Ja, han är sannerligen uppstånden
Walter Persson, Missionsförbundets föreståndare hälsade på samma vis
Så hade alla kommit förutom biskopen som dröjde
Vi står där väntande och omklädda i våra vita dräkter
när dörren häftigt slås upp och biskopen är där
Hans leende strålar mot oss han öppnar munnen och ropar med hög röst:
Kuckeliku på er allihop!
Alla stirrar på biskopen utan att kunna svara.
Vad svarar man: Kuckeliku, på dig själv?!
Blev det bara fel? Eller ville han ironiskt avslöja
människors större förtjusning i påskfirandets många
världsliga attiraljer av tuppar, kycklingar och ägg?
Ville han skaka om oss, vända upp och ner på en de invigdas hälsning?
Biskopen illustrerade kanske omedvetet att
i påsken vänds förväntningar upp och ner
En världsbild ställs på huvudet
Jesus hade för vana att vända på det mesta: Mästaren blir tjänare,
sjuka blir friska, en utstött blir innesluten, sist ska bli först,
en fiskarpojkes matsäck ska räcka till 5000 personer,
den förlorade sonen bli hedersgäst, död bli levande!
10 maj 2015
Kom ihåg att minnas
Herrfrukost tillhör den nya tiden. Gubbs samlas till en stunds gemensamt ätande med efterföljande program. Igår utgjordes programmet av yours truly som kåserade om öden och äventyr under ett långt prästliv i Svenska kyrkan. De lustiga episoderna och de mindre lustiga misstagen och felstegen fyller gott en vanlig föreläsningstimme. Eller två om man inte ser upp.
Somligt finns genom åren redan återberättat på denna blogg. Till exempel berättelsen om den bedjande faste Hildur som glömde bort att gå och lägga sig när jag var ute på resor. Hon bad så intensivt att nattsömnen inte blev av. Där ser man vådan av förbön. Å andra sidan var bönen mig till omsorg och välgång vilket jag fortfarande kan känna stor tacksamhet för. Sådant vill jag försöka komma ihåg att minnas. Förresten, varför hålla till godo med en kort rekapitulation. Så här berättade jag här på bloggen stillsam den 25 september 2006:
Faster Hildur var en rekorderlig gammal faster. Hon dog för
ett antal år sedan mer än 90 år gammal. Som åtskilliga
genarationskamrater var hon from på djupet. De yttre åthävorna
var få och sparsmakade. Hon behövde ingen gymnastisk
hopptro med lovsånger i mantraform. Övertygelsen om
Guds omsorg var solid och stark.
Ibland tror sekulariserade personer att de fromma måste
leva med skygglappar, insvepta i andliga dimmor. Faster
Hildur var inga dimmornas dam utan en bastant och påtagligt
närvarande tant. De kroppsliga krafterna avtog med stigande
ålder men andligt och mentalt var faster Hildur kraftfull.
Faster Hildur var mer än en aktiv förbedjare. Hon bad för
människor, men inte förstrött som vore de personnummer i en
lång lista som ska rabblas inför Gud. Faster Hildur bad med
besked.
Mina släktingarna märkte att hon under vissa perioder sov
dåligt. Sömnstörningen var svår att förstå. Hon hade inte haft
sådana besvär tidigare. Till slut upptäckte man att hennes
nattvakor sammanföll med mina resor. Förklaringen kom snart.
Faster Hildur ville inte gå och lägga sig utan att ha talat med
Gud om den unge prästen.
Att resa uppfattade hon som förenat med fara. Då hjälpte
bara Guds beskydd. Hon talade med Gud under många och långa
timmar men berättade aldrig för sitt förbönsämne om sitt
bönestöd.
Någon som kände till hennes idoga bedjande frågade mig en
dag hur det kändes att få så mycket omsorg. Då kom insikten
till mig. Jag förstod att jag var ett böneämne. Vilken förmån
att veta sig buren, att vara lyft i bön mot ljuset för att
genomströmmas och omslutas!
Faster Hildur bad så intensivt att släktingarna fick sluta
berätta om mina resor. Hennes förböner och omtanke upphörde
ändå inte. Hon fortsatte sin livstid uthålligt att bedja.
Faster Hildur har tack och lov många medbedjare. Uthålligt
talar de sina goda ord med Gud om sina medmänniskor, om den
kyrka de älskar och om den värld som så bekymrar dem.
Somligt finns genom åren redan återberättat på denna blogg. Till exempel berättelsen om den bedjande faste Hildur som glömde bort att gå och lägga sig när jag var ute på resor. Hon bad så intensivt att nattsömnen inte blev av. Där ser man vådan av förbön. Å andra sidan var bönen mig till omsorg och välgång vilket jag fortfarande kan känna stor tacksamhet för. Sådant vill jag försöka komma ihåg att minnas. Förresten, varför hålla till godo med en kort rekapitulation. Så här berättade jag här på bloggen stillsam den 25 september 2006:
Faster Hildur var en rekorderlig gammal faster. Hon dog för
ett antal år sedan mer än 90 år gammal. Som åtskilliga
genarationskamrater var hon from på djupet. De yttre åthävorna
var få och sparsmakade. Hon behövde ingen gymnastisk
hopptro med lovsånger i mantraform. Övertygelsen om
Guds omsorg var solid och stark.
Ibland tror sekulariserade personer att de fromma måste
leva med skygglappar, insvepta i andliga dimmor. Faster
Hildur var inga dimmornas dam utan en bastant och påtagligt
närvarande tant. De kroppsliga krafterna avtog med stigande
ålder men andligt och mentalt var faster Hildur kraftfull.
Faster Hildur var mer än en aktiv förbedjare. Hon bad för
människor, men inte förstrött som vore de personnummer i en
lång lista som ska rabblas inför Gud. Faster Hildur bad med
besked.
Mina släktingarna märkte att hon under vissa perioder sov
dåligt. Sömnstörningen var svår att förstå. Hon hade inte haft
sådana besvär tidigare. Till slut upptäckte man att hennes
nattvakor sammanföll med mina resor. Förklaringen kom snart.
Faster Hildur ville inte gå och lägga sig utan att ha talat med
Gud om den unge prästen.
Att resa uppfattade hon som förenat med fara. Då hjälpte
bara Guds beskydd. Hon talade med Gud under många och långa
timmar men berättade aldrig för sitt förbönsämne om sitt
bönestöd.
Någon som kände till hennes idoga bedjande frågade mig en
dag hur det kändes att få så mycket omsorg. Då kom insikten
till mig. Jag förstod att jag var ett böneämne. Vilken förmån
att veta sig buren, att vara lyft i bön mot ljuset för att
genomströmmas och omslutas!
Faster Hildur bad så intensivt att släktingarna fick sluta
berätta om mina resor. Hennes förböner och omtanke upphörde
ändå inte. Hon fortsatte sin livstid uthålligt att bedja.
Faster Hildur har tack och lov många medbedjare. Uthålligt
talar de sina goda ord med Gud om sina medmänniskor, om den
kyrka de älskar och om den värld som så bekymrar dem.
Bröllopstal är en konst för
sig. Både det som uttalas vid vigseln och det som följer vid bröllopsfesten.
Jag hade under en period läst mycket av Sara Lidman. Hon tog verkligen kyrkans
vigsel och äktenskapet på stort allvar. Hon älskade språket i vigselordningen
och sa att man inte får behandla varandra som ting, som objekt. Människan är en
levande varelse, ett kännande subjekt. I bröllopstalet till kyrkomusikerns
dotter som jag just vigt skulle jag påminna om detta och sa uppriktigt till
hennes nyblivne make att du måste behandla din fru med aktning, och inte som en
gammal handväska, ett ting. Alla bara stirrar på mig som om jag fått fnatt.
Gapande munnar. Den sköna varelsen klädd i vitt kallad för och liknad vid en
gammal handväska! Vad gott man tänkt, så tokigt det kan bli.
09 maj 2015
Att förfoga över Guds vilja
I takt med att andra byggnader vuxit ikapp och om kyrkobyggnaderna i höjd och mäktighet förminskas också den Gud som man tillber i kyrkorna. Någon Gudsfruktan, likt den som Luther brottades med står knappt att finna. Den väldige och upphöjde har plockats ner från himlarymderna och blivit en kramgod och mysig vän. Som om det inte vore möjligt för den Allsmäktige att visa sig på flera olika sätt?!
Något slag för fruktan behöver man inte slå. Rädsla och oro är inget eftersträvansvärt, om än något för vår överlevnad nödvändigt. Men om Gud enbart blir en kompis vid köksbordet eller stängs inne i en varm och god kärleksprincip går något väsentligt förlorat. Inte för att kompisar och principer bekymmerslöst kan förvandlas till något man styr och bestämmer över. Men det verkar som om det inte är alldeles ovanligt att den Gud som många tror på inte fullt är den Gud som den Heliga Skrift berättar om. Frestelsen att efter egen vilja forma Guds vilja och evangelium så det ska skava och göra ont så lite som möjligt har lett till att man formar kristen tro så att den blir något strömlinjeformat, marknadsanpassat och lättillgängligt, snabbt och enkelt.
Något slag för fruktan behöver man inte slå. Rädsla och oro är inget eftersträvansvärt, om än något för vår överlevnad nödvändigt. Men om Gud enbart blir en kompis vid köksbordet eller stängs inne i en varm och god kärleksprincip går något väsentligt förlorat. Inte för att kompisar och principer bekymmerslöst kan förvandlas till något man styr och bestämmer över. Men det verkar som om det inte är alldeles ovanligt att den Gud som många tror på inte fullt är den Gud som den Heliga Skrift berättar om. Frestelsen att efter egen vilja forma Guds vilja och evangelium så det ska skava och göra ont så lite som möjligt har lett till att man formar kristen tro så att den blir något strömlinjeformat, marknadsanpassat och lättillgängligt, snabbt och enkelt.
08 maj 2015
Ett underskott av tro och teologi
Min önskelista innehöll en punkt 11: ..och därtill en hel mängd andra aktiviteter, skrifter och initiativ för att utjämna det stora kyrkliga underskottet vad gäller tro och teologi...
Provokativ kan det tyckas vara. Att påstå att det i trons kyrka finns ett underskott av tro och teologi. Förmodligen borde punkten vara betydligt mera fyllig. Innehålla flera ord som beskriver tillståndet i kyrkan. Men jag är inte säker på att påståendet ens då skulle gillas av de flesta. Som råkar få ögonen på önskemålet. Någon enstaka teologifestival kompenserar inte tillkortakommandena på området. Inte heller någon tillfällig studiecirkel löser upp tillståndet av brist.
Underskottet vad gäller tro blir uppenbart om man jämför antalet kyrkotillhöriga, det vill säga medlemmar, med antalet kyrkligt aktiva som deltar regelbundet i gudstjänstlivet och annat som hör samman med andlig mognad och växt. Gapet är stort och ständigt växande. Det redan relativt magra deltagandet i gudstjänster sjunker snabbare än det ganska stora antalet kyrkotillhöriga
Underskottet handlar också om att tillväxten från en basal barnatro till en utvecklad och mognare vuxen tro inte får stöd, utrymme och stimulans. Det finns texter som ger exempel på hur det borde vara: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 1 Kor 13
Och exempel på hur tillväxten stannar av eller rent av går baklänges:
Provokativ kan det tyckas vara. Att påstå att det i trons kyrka finns ett underskott av tro och teologi. Förmodligen borde punkten vara betydligt mera fyllig. Innehålla flera ord som beskriver tillståndet i kyrkan. Men jag är inte säker på att påståendet ens då skulle gillas av de flesta. Som råkar få ögonen på önskemålet. Någon enstaka teologifestival kompenserar inte tillkortakommandena på området. Inte heller någon tillfällig studiecirkel löser upp tillståndet av brist.
Underskottet vad gäller tro blir uppenbart om man jämför antalet kyrkotillhöriga, det vill säga medlemmar, med antalet kyrkligt aktiva som deltar regelbundet i gudstjänstlivet och annat som hör samman med andlig mognad och växt. Gapet är stort och ständigt växande. Det redan relativt magra deltagandet i gudstjänster sjunker snabbare än det ganska stora antalet kyrkotillhöriga
Underskottet handlar också om att tillväxten från en basal barnatro till en utvecklad och mognare vuxen tro inte får stöd, utrymme och stimulans. Det finns texter som ger exempel på hur det borde vara: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 1 Kor 13
Och exempel på hur tillväxten stannar av eller rent av går baklänges:
Ett lackmustest för trons plats i en församling kan knappast bli fullständigt eftersom trons värld övergår mycket av det vi fullt ut kan fatta och förstå. Men det hindrar inte att man enkelt kan undersöka om det i församlingen uppmuntras till andligt liv. Finns där en kultur som bejakar att man som kristen själv, i familjen eller i de olika verksamheterna har mer än en pliktskyldig andakt utan faktiskt läser bibeln och ber, genomför bibelstudier, samlas till bön och bönegrupper, möts i samtalscirklar om tro, organiserar hemgrupper, har undervisning utöver predikan, regelbundet studerar och rannsakar kyrkans lära och bekännelse, uppmuntrar till djupmeditation, pilgrimsvandrar, ordnar retreater eller uppbyggelsehelger osv osv Att sådan profilerad verksamhet är en bristvara är jag övertygad om. Överallt där jag möter andra församlingar brukar jag fråga hur man tänker kring ett sådant andligt växtklimat. Och det gör man inte så ofta. Råkar man ha något av detta tycks det räcka och ses som tillfredsställande, för att man där ska känna sig mer än nöjd. När många församlingar mycket väl kunde utöka repertoaren väsentligt. Reformationsjubiléet är ett så gott tillfälle som något! |
06 maj 2015
Önskelista inför Reformationsjubiléet 2017
Önskelista inför Reformationsjubiléet 2017
1. En ny nordisk luthersk - katolsk dialog, t ex i Limadokumentets efterföljd, dvs om dop, nattvard och ämbete
2. En ny utgåva av Svenska kyrkans bekännelseskrifter
3. Ett seriöst bekännelsearbete inom Svenska kyrkan, där olika andliga strömningar och spritualiteter får generöst utrymme, med syftet att skapa en gemensam och längre kyrklig katekes
4. Ny kommenterad översättning av några av reformationens viktigaste texter, tyska såväl som svenska.
5. En långfilm om Olaus Petri
6. Ekumeniska gruppresor i de svenska reformatorernas fotspår,
7. Ett återupplivande av tidskriften Vår lösen.
8. En bok om bruk och missbruk, hur Luthers och reformationens teologiska ställningstaganden utnyttjats i olika sammanhang.
9. Ett material för att stimulera de församlingar som i Luthers efterföljd vill genomföra en serie egna bordssamtal om den kristna trons innehåll och betydelse.
10. En kritisk genomlysning av dagens kyrka - vad skulle en reformation handla om uti det fall den skulle äga rum idag?
11. ...och därtill en hel mängd andra aktiviteter, skrifter och initiativ för att utjämna det stora kyrkliga underskottet vad gäller tro och teologi...
1. En ny nordisk luthersk - katolsk dialog, t ex i Limadokumentets efterföljd, dvs om dop, nattvard och ämbete
2. En ny utgåva av Svenska kyrkans bekännelseskrifter
3. Ett seriöst bekännelsearbete inom Svenska kyrkan, där olika andliga strömningar och spritualiteter får generöst utrymme, med syftet att skapa en gemensam och längre kyrklig katekes
4. Ny kommenterad översättning av några av reformationens viktigaste texter, tyska såväl som svenska.
5. En långfilm om Olaus Petri
6. Ekumeniska gruppresor i de svenska reformatorernas fotspår,
7. Ett återupplivande av tidskriften Vår lösen.
8. En bok om bruk och missbruk, hur Luthers och reformationens teologiska ställningstaganden utnyttjats i olika sammanhang.
9. Ett material för att stimulera de församlingar som i Luthers efterföljd vill genomföra en serie egna bordssamtal om den kristna trons innehåll och betydelse.
10. En kritisk genomlysning av dagens kyrka - vad skulle en reformation handla om uti det fall den skulle äga rum idag?
11. ...och därtill en hel mängd andra aktiviteter, skrifter och initiativ för att utjämna det stora kyrkliga underskottet vad gäller tro och teologi...
05 maj 2015
En orättvis betraktelse
Biskopar är en märklig sort. De väljs och vigs. När de går blir de hängda. På domkapitlets eller stiftsstyrelsens vägg. Ett slags troféer. Annorlunda än andra. Inte beror det på att man lagt händerna på dem. Vilket i och för sig kan vara bra. Taktil beröring befrämjar hälsa och välbefinnande. Vilket kan förklara att biskopar i Svenska kyrkan. Är så välmående. Något lite kan det också ha att göra med den väl tilltagna pekuniära ersättning som följer med uppdraget. Annars är vigning medelst handpåläggning tänkt att utrusta personer med välsignelse och andlig kraft. I bästa fall även med visdom och känsla för sammanhållning, gemenskap och enhet. Dessutom förväntar man sig att de ska bli biskopar efter Guds vilja som vill se evangeliet bli verksamt och proklamerat.
De maliciösa säger annat. Att det är så man drar civilkuraget ur annars vanliga och hyggliga individer. De lär sig snabbt att gå i takt så att de inte irrar sig för långt från flocken. Andra säger att när de sticker fingrar i luften är det för att känna vart vinden blåser. Och inte för att välsigna. Men de som säger sådant är bara avundsjuka. Eller elaka. Förmodligen både och.
I det avseendet, en följsamhet mot tidsandan som förskönande kan kallas kontextualitet, skiljer biskoparna sig dock inte från oss vanliga dödliga kyrkans tjänare. Vi kalkylerar och beräknar hur mycket obehag ett eventuellt påstående kan förorsaka. Vi tänker på vad som kan vara möjligt och glömmer att för Gud är ingenting omöjligt. Vi tar en massa hänsyn innan vi offentligt trycker och tycker till. I det privata är de flesta dock ohämmat nedriga och kritiska. Vi avskyr skvaller som andra kommer med, men älskar de rykten vi själva kan förmedla andra till glädje och de förtalade till obekant obehag.
De bråkar sällan offentligt. Utan bara i hemlighet. Där brakar det till ordentligt. Ibland. Men det får inte märkas. Ty biskopar bär enhetens ämbete. Att de sällan förmår hålla samman Guds folk är knappast deras fel. Vad ska de göra när tidsandan drar åt ett håll och en del del kyrkliga rörelser och profiler åt ett annat. Då vinner oftast andan. Ty trycket är hårt. Det mediala och politiska. Anden, med helighet bemängd, bryr sig inte om tillfälliga skriverier eller kast. Den blåser ändå. Vart den vill. Måhända kan man ibland undra om kyrkan, när den tycker sig arbeta i motvind, faktiskt gör det?
Nej, det som gör en del biskopar annorlunda är att många av dem inte alls vill vara chefer. Det finns exempel på biskopar som inte ens basar över sina egna stiftsadjunkter. Det gör en stiftsprost. Eller en direktor. Dessutom får biskopar inte lägga sin röst när saker ska beslutas inom kyrkan på högsta nivå. De tänks vara röststarka nog ändå. De bildar ett råd av äldste. Som kyrkomötet hövligt rådfrågar innan man beslutar som den egna gruppen finner bäst.
Att biskopar inte vill vara chefer kan man förstå. Sätta löner och hålla ordning tar tid. De har ju redan fullt upp med sina många sammanträden. I det avseendet har de många lärjungar. Efterföljare. Dessa som sitter ordförande i en hel hoper sammanhang. Där de faktiskt får rösta. Vilket är trösterikt. Och biskopar reser en massa. De har bättre än de flesta förstått devisen: Join the Church and see the world! Visiterar och står i. Församlingsfolk med storkyrkoherdar i spetsen lyssnar artigt. Och fortsätter som förut när biskopen rest hem. Men om inte biskopen kliver in i ledarrollen i sitt eget stift så bildas ett vakum. Där andra kan breda ut sig och ta för sig. Om de har lust.
Det är då man undrar om inte nya inskränkningar är på gång. För att se till att den episkopala kyrkan mest är det för syns skull. Ungefär som med kungahuset. Den konstitutionella monarkin har sin motsvarighet i det kyrkliga konstitutionella episkopatet. En ros på marsipantårtan. Som ger lyster och glans. Kontrakten skall ses över. De är inte längre behövliga. Och behövs inga kontrakt ryker nog prostarna snart också. Att det betyder en ytterligare avlövning av biskoparna vet bara några få. Biskoparna lär inte märka det förrän båset är tomt och prosten borta. När de försvinner ryker också några av de tentakler som ändå kan ge biskopar en bild av tillståndet och utvecklingen (avvecklingen, säger de kritiska) i stiftet.
Nu byts snart ett antal biskopar ut. Igen. De ska få utstå. Kritik och ifrågasättande. Kampanjer och ränksmideri. Men ska de följa lärjungen Petrus kanske de måste blir påstridiga och ilska. För att stå ut att vara enhetens och sammanhållningens garanter. I en kyrka full av syndare. Måtte de ha stålmagar, fromma hjärtan, öron som hör och öppnade ögon som kan se. En nåd att stilla bedja om.
För att klara sig undan eventuella obehag av sådant som kan verka ironiskt eller med kritisk udd utrustat brukar dylika drapor som den här ovan benämnas en orättvis betraktelse. Sådan är även denna korta text. Orättvis, om än med den blinda hönans korn av sanning...
De maliciösa säger annat. Att det är så man drar civilkuraget ur annars vanliga och hyggliga individer. De lär sig snabbt att gå i takt så att de inte irrar sig för långt från flocken. Andra säger att när de sticker fingrar i luften är det för att känna vart vinden blåser. Och inte för att välsigna. Men de som säger sådant är bara avundsjuka. Eller elaka. Förmodligen både och.
I det avseendet, en följsamhet mot tidsandan som förskönande kan kallas kontextualitet, skiljer biskoparna sig dock inte från oss vanliga dödliga kyrkans tjänare. Vi kalkylerar och beräknar hur mycket obehag ett eventuellt påstående kan förorsaka. Vi tänker på vad som kan vara möjligt och glömmer att för Gud är ingenting omöjligt. Vi tar en massa hänsyn innan vi offentligt trycker och tycker till. I det privata är de flesta dock ohämmat nedriga och kritiska. Vi avskyr skvaller som andra kommer med, men älskar de rykten vi själva kan förmedla andra till glädje och de förtalade till obekant obehag.
De bråkar sällan offentligt. Utan bara i hemlighet. Där brakar det till ordentligt. Ibland. Men det får inte märkas. Ty biskopar bär enhetens ämbete. Att de sällan förmår hålla samman Guds folk är knappast deras fel. Vad ska de göra när tidsandan drar åt ett håll och en del del kyrkliga rörelser och profiler åt ett annat. Då vinner oftast andan. Ty trycket är hårt. Det mediala och politiska. Anden, med helighet bemängd, bryr sig inte om tillfälliga skriverier eller kast. Den blåser ändå. Vart den vill. Måhända kan man ibland undra om kyrkan, när den tycker sig arbeta i motvind, faktiskt gör det?
Nej, det som gör en del biskopar annorlunda är att många av dem inte alls vill vara chefer. Det finns exempel på biskopar som inte ens basar över sina egna stiftsadjunkter. Det gör en stiftsprost. Eller en direktor. Dessutom får biskopar inte lägga sin röst när saker ska beslutas inom kyrkan på högsta nivå. De tänks vara röststarka nog ändå. De bildar ett råd av äldste. Som kyrkomötet hövligt rådfrågar innan man beslutar som den egna gruppen finner bäst.
Att biskopar inte vill vara chefer kan man förstå. Sätta löner och hålla ordning tar tid. De har ju redan fullt upp med sina många sammanträden. I det avseendet har de många lärjungar. Efterföljare. Dessa som sitter ordförande i en hel hoper sammanhang. Där de faktiskt får rösta. Vilket är trösterikt. Och biskopar reser en massa. De har bättre än de flesta förstått devisen: Join the Church and see the world! Visiterar och står i. Församlingsfolk med storkyrkoherdar i spetsen lyssnar artigt. Och fortsätter som förut när biskopen rest hem. Men om inte biskopen kliver in i ledarrollen i sitt eget stift så bildas ett vakum. Där andra kan breda ut sig och ta för sig. Om de har lust.
Det är då man undrar om inte nya inskränkningar är på gång. För att se till att den episkopala kyrkan mest är det för syns skull. Ungefär som med kungahuset. Den konstitutionella monarkin har sin motsvarighet i det kyrkliga konstitutionella episkopatet. En ros på marsipantårtan. Som ger lyster och glans. Kontrakten skall ses över. De är inte längre behövliga. Och behövs inga kontrakt ryker nog prostarna snart också. Att det betyder en ytterligare avlövning av biskoparna vet bara några få. Biskoparna lär inte märka det förrän båset är tomt och prosten borta. När de försvinner ryker också några av de tentakler som ändå kan ge biskopar en bild av tillståndet och utvecklingen (avvecklingen, säger de kritiska) i stiftet.
Nu byts snart ett antal biskopar ut. Igen. De ska få utstå. Kritik och ifrågasättande. Kampanjer och ränksmideri. Men ska de följa lärjungen Petrus kanske de måste blir påstridiga och ilska. För att stå ut att vara enhetens och sammanhållningens garanter. I en kyrka full av syndare. Måtte de ha stålmagar, fromma hjärtan, öron som hör och öppnade ögon som kan se. En nåd att stilla bedja om.
För att klara sig undan eventuella obehag av sådant som kan verka ironiskt eller med kritisk udd utrustat brukar dylika drapor som den här ovan benämnas en orättvis betraktelse. Sådan är även denna korta text. Orättvis, om än med den blinda hönans korn av sanning...
04 maj 2015
Öppet brev till utrikesminister Margot Wallström
Kära Utrikesminister Margot Wallström,
Här ett öppet brev till Dig som har makt och inflytande att
påverka hur Sveriges regering hanterar frågan om de bestialiska utrotningskampanjerna
som i slutet av 1800-talet (1894-1896) och i början av 1900-talet (1915-1916) drabbade
kristna grupper. Jag utgår från att Du har läst dokumenten om det som inte kan
betecknas som något annat än ett överlagt och planerat folkmord på armenier,syrianer och andra kristna grupper under det ottomanska imperiet. Inte bara det
som sändes från diplomaterna i Istanbul utan även de många rapporterna som
svenska missionärer, särskilt Alma Johansson, skriftligt lämnat.
Det finns skattningar av folkmordets omfattning som leder
till bedömningen att under hela perioden dödades och omkom över 2 miljoner
människor! ”1894-96 cirka 300 000, 1909 cirka 30 000, 1915-16 cirka
1,5 miljoner och 1918-22 cirka 300 000. Därtill kan läggas cirka 250 000
döda som kom från andra kristna minoriteter som nestorianer, syrisk ortodoxa,
kaldéer, protestanter och katoliker.” Det var, som Kristian Gerner och Klas-Göran
Karlsson skriver ”…inte ett mord på en fientlig stats befolkning eller massmord
efter erövring av ett land. Det var mord på en del av statens egna undersåtar:”
Efter att ha sträckläst Göran Gunners bok Folkmordet påarmenier sett med svenska ögon (Artos) blev det nödvändigt att fatta pennan. Så
ofta föreställer man sig att vi här i Sverige är så välutbildade och
informerade att vi känner till oerhört mycket om historiska händelser. Ändå
blev jag tvungen att konstatera att min kunskap inte räckte till. Jag visste inte att detta
folkmord var så systematiskt genomfört, omfattade så många och var så ofattbart
omänskligt grymt och bortom allt vad vi betraktar som humant och mänskligt. Jag
visste inte att föraktet för kristna människor och grupper var så djupt rotat i
det ottomanska imperiet. Inte heller visste jag att armenier, syrianer och flera
andra grupper på grund av sin etnicitet och sin religion betraktades som
villebråd, lägre stående än djur och utan de mest elementära mänskliga
rättigheter. Bestialiteten övertrumfar tusenfalt det vi läser och hör om IS och
Boku Haram!
Du har själv gått i spetsen för kampen mot sexuella brott
och övergrepp som begås särskilt under krig och som ett medvetet redskap i
förtryckets tjänst. Om man enbart skulle fokusera på den aspekten av dessa
händelser finns det ändå anledning att lyfta fram det som skedde i ljuset och
på det strängaste möjliga viset markera sin avsky och sitt avståndstagande.
Inga politiska hänsyn, inga merkantila eller industriella motiv i världen kan
rättfärdiga att inte benämna händelserna med den adekvata termen folkmord.
…de omenskliga grymheterna och nesligheterna mot qvinnor och
barn. Det var de reguliära trupperna, som på sina anförares befallning begingo
dessa, och då soldaterna stundom ryggade tillbaka, öfvermätta på blod och
skändliga dåd, pådrevos de af sina officerare.” Svenska Morgonbladet 4/5 1895’
Byar som Corai, Tortan, Horopal och Maris var fullständigt
plundrade och minst 5000 armenier hade misshandlats på ett fruktansvärt sätt
där männen torterats, kvinnorna skändats och små barn dödats. Uppgifter som
förekom i Svenska Morgonbladet 14/9 1895
I den först nämnda byn (Bahlou) drefvo soldaterna först ut
männen ur byn, samlade qvinnorna och barnen i en hop till ett antal af 200,
våldförde qvinnorna och dödade derpå allesammans med svärd. 32 byar förstördes.
Sv Morgonbaldet 16/1 1896
”Armeniska qvinnor bortröfvas eller tvingas att ingå i
äktenskap med turkar och armenier med turkiska qvinnor så att om detta
förhållande ohejdat fortgår torde den armeniska nationaliteten efter tvenne
generationer hafva spårlöst försvunnit.”
Stenbock till utrikesminister Douglas, 4/5 1896
Omkring 300,000 armenier omkommo genom svärd, kulor,
hungersnöd och sjukdomar. En stor skara änkor och faderlösa barn gingo också
under. Övergången till islam var den enda utväg till räddning som turkarna
höllo öppen för armenierna. Omkring 100,000 armenier övergingo under denna
svåra tid till muhammedanismen för att i någon mån kunna rädda sina familjers
ära. Missionär E. John Larsson,1919.
Många kvinnor togo in gift för att ej falla levande i turkarnas händer. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. Medan de gingo sköto andra soldater på dem, för att skrämma dem antar jag, ty jag såg hur soldaterna skrattade åt dem. När så den ena efter den andra föll ned sårad. var en soldat genast färdig att slå till med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den synen. Alma Johansson, 1930
Många kvinnor togo in gift för att ej falla levande i turkarnas händer. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. Medan de gingo sköto andra soldater på dem, för att skrämma dem antar jag, ty jag såg hur soldaterna skrattade åt dem. När så den ena efter den andra föll ned sårad. var en soldat genast färdig att slå till med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den synen. Alma Johansson, 1930
Ett exempel, berättat av ögonvittnen, var att de 600
soldaterna i Husseinik, i provinsen Kharpout, tagit lika många kvinnor som hölls
i kasernerna. Otaliga kvinnor på skilda platser blev våldtagna eller
förödmjukade och för många av dem slutade det med döden. Det tycks som om att
ett sätt för dem att undkomma detta öde var att själva kasta sig i en flod
eller utför ett klippstup. (s 91, Folkmordet på armenier, Uppgifter från
missionär Larsson)
Många fler exempel finns att lyfta fram ur den
väldokumenterade boken som Göran Gunner skrivit. Visst kan man diskutera om
Svenska Morgonbladets uppgifter är korrekta, men de tycks ha haft goda
rapportörer i de missionärer som fanns på plats. Och deras skildringar stämmer
väl överens med sådant som andra källor också rapporterar.
Det går att på motsvarande sätt hålla fram andra gränslösa hemskheter,
till exempel de veritabla massakrer då slakten av människor håller på i många
dagar.
Av solidaritet med de armenier och syrianer och andra vars
folk blodtörstigt och urskillningslöst har mejats ner vore det rätt och rimligt
att även Sverige äntligen slår fast och benämner detta gränslösa brott mot mänskligheten
för folkmord!
Ditt partis store företrädare Hjalmar Branting var inte rädd
att redan 1917 använda termen folkmord om dessa händelser. Du borde vara lika frimodig!
Med vänliga hälsningar
Lars B Stenström
Tillägg
Jag sände brevet till Utrikesdepartementet och fick svar. Inledningsfrasen och undertecknandet av en departementssekreterare har jag tagit bort. Här är svarets kärna:
Utrikesministern gjorde den 24 april ett uttalande med anledning av tragedin 1915. Vid intresse finns uttalandet att läsa på vår webbplats, vänligen finn en länk bifogad nedan.
Uttalande
Tack för ditt engagemang.
Tillägg
Jag sände brevet till Utrikesdepartementet och fick svar. Inledningsfrasen och undertecknandet av en departementssekreterare har jag tagit bort. Här är svarets kärna:
Utrikesministern gjorde den 24 april ett uttalande med anledning av tragedin 1915. Vid intresse finns uttalandet att läsa på vår webbplats, vänligen finn en länk bifogad nedan.
Uttalande
Tack för ditt engagemang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)