God dag, Svenska kyrkan...

Tänk om svenska kyrkan vore en person som skulle presenteras för ett sällskap...

Sverker Maria Kyrklund, som den här personen/kyrkan skulle kunna heta, är för en hel del personer en kär gammal vän. Om än med vissa oroande personlighetsdrag. Så tycker somliga. Smått rörig men kunnig. Kluven mellan sina politiska sympatier och sin religiösa läggning. Inte sällan svävande i sina uttalanden, till och med om en del trosfrågor. Ja, hur var det nu med Jungfru Maria? Det kan ju inte gärna ha hänt. Eller? Det måste betyda något annat… Ibland är han Sverker synnerligen tvärsäker, nästan profetisk, särskilt när det handlar om klimatfrågor eller vapenhandel. Hans kusin som har tillbringat mycket tid i orienten, Achmed al Islam, hyser Sverker respekt för. Han anser att Achmed, trots allt som sägs om honom, är en ganska trevlig prick.  

Andra skulle se Sverker Maria Kyrklund, som en ytlig bekant från fordom dags. En traditionell person, med stadigt konservativa värderingar men med en vilja också vara modern och radikal. En individ med starka band till bygd och släkt. Lite hemvävd. Sverkers syskon är ganska fromma men vet hur man har roligt! Rock och pop och gospel, det är grejer det!

Några har haft sina duster med Sverker och vill inte ha mer kontakt. I själva verket uppfattar de honom som otrevligt påstridig och självtillräcklig. En som vill att alla ska tänka och tro likadant och inte ens drar sig för att manipulera och indoktrinera barn. De blir arga när Sverker hävdar att skolbarn ska välsignas och lära sig psalmer. Och för all del 10 Guds bud. Sverker är i deras ögon en inskränkt typ som inte förstår vetenskapens stora betydelse. Trots att han är akademiskt bildad och ganska beläst.

Somliga skulle tänka att det var en förtjusande och kultiverad människa med intresse för historia, för arkitektur, för konst och klassisk musik, någon som det vore värt att lära känna mera, möjligen umgås med.

Många vet att deras föräldrar kände Sverker men själva bryr de sig inte om honom. De besöker honom sällan. Trots att Sverker bjuder till Öppet hus. Vi måste träffas oftare, säger han när man stöter ihop med honom. Han talar länge och onödigt högtidligt. Ständigt, ständigt, säger jag Eder, varen välkomna, slutar Sverker. Nej, det får nog vara, tänker de som hör honom. Men - skulle det krisa då kanske…

Gåsagille, Mårten gås!

Martin av Tours (316-397) som gömde sig för att slippa bli biskop och avslöjades av snattrande gäss - detta är hans dag. Den firas mest i landets södra delar. Men även i mellansverige blev det för några av oss redan igår en gåsamiddag.

På denna blogg blandas ständigt stort och smått, högt och lågt. Dagens bidrag är en liten visa. Den kan sjungas om någon så önskar på en välkänd melodi: Blinka lilla stjärna där... Eller ännu bättre, skriv några verser själv. Och sprid till andra.

Svart är soppan, gåsen fet.
Festen en som alla vet:
Gåsagille, Mårten gås!
Mycket sovel, mera sås!
Svart är soppan, gåsen fet,
nästa gång - vill vi ha get!

Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Magen kurrar, smack och hick!
Bäst det är att passa på,
vem vet när man mer kan få?
Tugga, svälj, ja, ät och drick!
Men behåll ej vårt bestick!

Kristus - en tankekonstruktion?

Jesus är en tankekonstruktion! KG Hammar, en gång Svenska kyrkans ärkebiskop argumenterar i dagens Kyrkans tidning för uppfattningen. Så talar en filosof som lämnat frågan om texternas historiska relevans bakom sig och istället är fullt upptagen med berättelsernas mening idag. Därmed ligger fältet öppet för påståendet att Jesus är en kemisk reaktion i våra hjärnor. De religionskritiker som menat att Gud och Jesus är något människan själv har uppfunnit och konstruerat för att slippa uppleva sig utelämnad åt existentiell tomhet kan nu nicka förnumstigt och säga att till och med KG Hammar håller med dem...

Svårigheten med resonemanget är inte att Kristus är en tanke. Självfallet måste Kristus finnas som tanke, vara i våra hjärnor. Men konstruktion? Något man bygger intellektuellt? Något man pusslar ihop i teorin? Kristus sedd som tankekonstruktion är en förandligad syn. Det som bibeltexterna påstår har kropp och verklig existens blir till en filosofisk och intellektuell övning. Synsättet uppvisar släktskap med föreställningarna om att kön skulle vara en social konstruktion.

Visst tolkar vi ständigt det vi erfar. Och visst påverkar våra bilder och vårt språk våra övertygelser. Men det är inte tolkningen, den subjektiva upplevelsen som är trons fäste. Det är att det finns något objektivt, något verkligt, att tolka. Då kan man INTE lämna det som hände därhän. Det finns ingen förnuftig anledning att bygga sin egen förståelse på sådant som man inte bryr sig om ifall det skett. 

Tro är inte försanthållande av något i förfluten tid utan tillit för Guds skull i Kristus här och nu, skriver KG Hammar. Kan man verkligen så enkelt avfärda Bibel och tradition? Vad är det förgripliga i att hålla något för sant av det som en gång skedde? Jo, jag vet att man därmed eventuellt skulle kunna utelämna Guds existens åt historievetenskapen, ity om den lyckades motbevisa ett och annat i Bibeln så skulle slutsatserna om Gud kunna falla. Enklare då att utesluta försanthållandet. Men om tron är något annat än att hålla för sant den uppståndelsetro de första kristna vittnade om, så kan vi göra vilka tankekonstruktioner som helst.  

Slagordsmässigt har många av oss i kyrkan, även jag, ekat att tron inte är ett försanthållande. Jag har slutat med det. Om det alls inte finns någon faktisk sanning i bibliska uppenbarelser så återstår enligt min mening inte mycket av substans i påståendet om "tillit för Guds skull i Kristus här och nu".

Det viktiga är här och nu, menar KG Hammar Därför borde det finnas rymd för olika förståelse av hur det var där och då när det begav sig. Jag kan hålla med KG Hammar om att vad gäller det bibliska vittnesbörden och uppenbarelserna så borde det finnas utrymme för olika uppfattningar.

För tillfället är det i alla fall inte KG Hammars sätt att tänka som är mest utsatt. De som anser att Bibeln har ett sakplan som inte reflexmässigt kan förminskas eller avfärdas som berättad myt eller saga får finna sig i att deras förståelse allt oftare avvisas. Mot dem staplas de många tröttande och nedsättande orden: konservativ, fundamentalist, biblicist, traditionalist, omodern, fobiker etc. etc. Kan det vara det som kallas rymd?

Även om konvertiter bör en kyrka tala väl!

Kollegor och vänner som konverterat vittnar ofta om de betydande svårigheter de mött. Inte i sitt nya trossamfund utan i det gamla. Det är som vore det skymfligt att gå vidare. Däremot välkomnas konvertiter in i Svenska kyrkan utan några särskilda svårigheter. Då går det an med betydande skillnader i det mesta, möjligen beroende på att Svenska kyrkan har så många medlemmar som är dubbelanslutna eller som har agnostiska tankar eller ateistiska övertygelser. Den dubbelheten förvånar.

Nyligen lämnade en vän Svenska kyrkan efter att under hela sitt yrkesliv tjänat kyrkan som präst. Reaktionerna fyllda av indignation kom omedelbart. Förmodligen beror styrkan på avståndstagandet att det nya trossamfundet var den Romersk katolska kyrkan. Irritationen blev extra stor utanför de sammanhang där prästen tjänat. Det blev liksom fritt fram att ösa galla över personen ifråga eftersom konversionen ägde rum ganska snart efter pensioneringen. Som om detta att uppgiften i Svenska kyrkan fullföljdes bara var uträkning och säkring av en hygglig pension. Borta var år av uppoffrande slit för Svenska kyrkans bästa. Försvunna var goda predikningar och engagerad omsorg. Utraderade av steget in i ett annat samfund.

Men även vänner som konverterat under sina mera aktiva år har fått känna på bannstråle och fördömande! Något rimligt avslut för konvertiterna var ingen av kritikerna intresserade av. Helst skulle de omedelbart åka ut på öronen. Som om ingen arbetsrätt funnes. Som om de vore förrädare och plötsligt hade blivit besmittade av allsköns vanföreställningar och irrläror. Som om reformationen inte vore bärgad och särskilt nyblivna katoliker borde behandlas som ett sämre slags människor.

Det borde naturligtvis vara så att Svenska kyrkan skulle välkomna människor av annan samfundstillhörighet som är beredda att tjäna Svenska kyrkan, även om deras samfund inte accepterar dubbla tillhörigheter. Nu kan människor från alla möjliga sammanhang vara dubbelanslutna och ingen ägnar detta någon större tankemöda. Men de som tillhör samfund där kyrkosynen är sådan att dubbelanslutning är utesluten förhindras att arbeta med församlingsvårdande uppgifter inom Svenska kyrkan. Motsägelsefullt är ett alltför svagt uttryck.

Den valhänta hanteringen av konvertiter borde förbättras inom Svenska kyrkan. De personliga behoven är stora i samband med de genomgripande steg en konversion innebär. Ett gott bemötande är det minsta man har rätt att förvänta sig av kyrkan. Även de formella regelverken bör ses över så att de som väljer att lämna får göra det på ett hedervärt och anständigt sätt. Detta är viktigt av omtanke om konvertiterna såväl som om den ekumeniska uppgiftens betydelse. Ta exemplet med en präst som upplevt kallelsen in i vigningstjänsten. En sådan omprövning sker inte lättvindigt! Den är radikalt genomgripande och inte sällan smärtsam. Den kan bland annat betyda att det finaste man vet, detta att få leda eukaristin, inte längre blir möjligt.

Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan fortfarande saknar ett rimligt förfaringssätt för att se till att konvertiter får ett gott slut på sin tid i Svenska kyrkan? Sveriges kristna råd borde genast komma Svenska kyrkan till undsättning för att finna vägar att hantera konversioner med större kompetens och varsamhet.

  

 

Radiotjänsts Pyrrhusseger

Radiotjänst vann en dom i kammarrätten i går. Därmed har det prövats och godkänts att Radiotjänst får ta ut licensavgifter för alla de apparater där man möjligen kan se TV - dvs mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Det räcker med att man kan. Om man låter bli att ladda ner de program som behövs för att se television och/eller aldrig tittar - spelar ingen roll.

Eva Hamilton intervjuas av SvD Näringsliv och där säger bland annat att Tv-avgiften är ovanlig men ändamålsenlig. Du betalar inte för en tjänst du väljer, utan för att en tjänst ska finnas. Med den definitionen lämnar man licenstanken och hamnar i beskattning. Skatten är till för att staten ska kunna tillhandahålla alla möjliga tjänster, även om skattebetalaren själv inte berörs eller behöver utnyttja den.

Denna ofattbara utvidgning från licens på Tv-apparater till hela den flora av föremål som teknikens landvinningar lett fram till undergräver viljan att ge stöd till public service. Licensavgifter måste uppfattas som rimliga, som fair. Utvidgningen ses inte så. Obefogat och orättvist lyder mångas betyg. Domen innebär att Radiotjänst kan ta ut konsumtionsavgifter på vissa varor, även om de inte ska användas för att ta del av public service! Orimligt är vad det är!

Det folkliga upproret lär komma och då slå hårt mot public service. Licensfri elektronik är det rimligaste. Straffavgifter på olika apparater som enbart tillfaller public service är en orimlig lösning. Filmbranschen såväl som tidningsmakarna och säkerligen hela dataspelsindustrin skulle med all rätt önska en del av denna kaka. Även deras produkter tillhandahålls av de nya apparaterna.

Radiotjänst och Eva Hamilton skulle behöva återknyta kontakten med Pyrrhus. Han som insåg att om han skulle vinna en sådan seger till så vore han förlorad. Vad hjälper det att vinna hela världen men förlora sin själ, i detta fall stå där med licenserna men förlora folks uppskattning av och tilltro till public service? Tiden är inne att skattefinansiera public service!

Fler tillmälen än argument

Hur raljant får man vara? Ann Heberleins svar på den frågan tycks vara - ännu mer! Hon skrev ett svar den 25/10 på Lena Anderssons artikel Med Gud in i tankelättjan  om diskussionen kring ärkebiskopsvalet. Heberleins replik hade en rubrik som stämmer till eftertanke: Biskop Antje Jackelén är större än Lena Anderssons debatteknik. Den egna debattekniken tillåts samtidigt vara etter värre. Ann Heberleins kategorisering av dem som som önskar ordning och reda även i en kyrka är grov. Hon skriver:

Det finns falanger både ­innanför och utanför kyrkan som kräver tydliga svar, svartvita sanningar, ordning och reda, och, naturligtvis, gränser. Följaktligen provocerar biskop Antje Jackeléns valspråk, som är "Gud är större". Konservativa krafter inom kyrkan ogillar det som de uppfattar som flört med islam. Att "Gud är större" är hämtat ut första Johannesbrevet och en devis fast rotad i en kristen tradition tycks de vara omedvetna om. De konservativas reaktioner är förutsägbara. Det är den fobiska falangen – homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck.

Ann Heberleins verbala spottloska kan knappast sägas vara befogad, än mindre balanserad och välavvägd. Den applåderas nu överraskande nog av vanligtvis toleranta och kloka människor. Hur det kan komma sig förstår inte jag. Däremot inser jag att gränserna för debatt, för hyfs och aktning för den som tänker och tycker annorlunda, är bortblåst. Bunta ihop dem och slå ihjäl dem verbalt är tydligen modellen. Det blir i fortsättningen svårt för att inte säga omöjligt att delta i diskussionen. Tillmälena är oftast fler än argumenten!

De som anser att Svenska kyrkans bekännelse bör vara tydlig och klar är numera ansedda som konservativa och därmed också tillhörande den fobiska falangen där homofobi och islamofobi går hand i hand med vetenskapsförakt och kvinnoförtryck. Men tala åtminstone ur skägget: vem och vilka avses? Och vad är det som är så förgripligt i viljan att det ska finnas rimliga svar på frågor om vad kyrkans folk tror och bekänner?

Utan att dra in Luther och den Augsburgska bekännelsen för djupt i resonemangen kan man åtminstone påminna om Ordet som skulle förkunnas klart och sakramenten som skulle rätt förvaltas. Det förutsätter både tydlighet och gränser.

Komisk Vd i Swedbank tror sig ha förbättrat servicen

Swedbank vill stå högt i kurs även hos kunden. Så löd den braskande rubriken i SvD Näringsliv den 23 oktober. Kaffet hamnade i vrångstrupen min, med hosta och tillfällig andnöd som direkt följd. Första tanken var: går journalister på vad som helst. Andra tanken: men det är kanske en redigerare som satt rubriken?

Redan i ingressen påtalas att Vd Michael Wolf är besvärad över att kundförtroendet sjunker och lovar att vända trenden. I artikeln får Wolf tillfälle att mena att en hel del är "redan gjort för att vända trenden så att nästa mätning av kundnöjdheten ska ge högre resultat för Swedbank, är det tänkt”. Han tror också att ”vi har förbättrat servicen på många områden”. Ja, även en Vd kan tydligen ha komiska talanger.

Kundnöjdheten är i mitt fall under mätbarhetens gräns. Servicen har under flera år bara blivit sämre och mera sällan förekommande. Vilket egentligen känns mera sorgligt än denne Vd Wolf kan förstå. Min far var en gång i tiden kamrer i DBW:s Sparbank, den legendariska banken i Visby. Jag är så att säga född in i sparbankrörelsen. Uppvuxen med berättelserna om De Badande Wännerna, med Spara och Slösa och med den granna sparbankseken ständigt på näthinnan. Men nu går det inte längre att tiga. Jag kan inte försvara den vinsthungriga jätten Swedbank som glömt småspararna och deras behov av kontakt och klok rådgivning.

I Örebro la man för ett antal år sedan ner Söderkontoret där servicen var utmärkt. Vi flyttade då bankfacket och våra affärer till kontoret på norr. Man försökte ge god service men trycket på personalen hade ökat kopiöst. Men även det strök på foten. Den kontaktperson vi haft hade fungerat mycket väl, men genom alla indragningar och omorganisationer skulle han få nya uppgifter. Men vi i familjen var självklart välkomna att höra av oss.

Inför pensioneringen ringde jag banken för att få till stånd ett samtal om hur man bäst planerar inför denna förändring vad gäller utbetalningar och sparformer. Blev lovad att få samtal tillbaka. Ingenting hördes och ingenting hördes. Ringde igen och blev lovad ett svarssamtal. Det kom mitt under ett möte med arbetslaget vilket självfallet inte kunde avbrytas. Till sist efter flera veckor ringde en person och undrade vad jag ville. Jag upprepade min begäran om att få diskutera pension varefter jag blev uppläxad för att jag inte berättat det när jag tog kontakt med banken och ville ha ett samtal. Nu blev ju en annan person tvungen att höra av sig. Där och då tog tålamodet slut.

Ytterligare trassel uppstod därefter i kontakterna med Swedbank. Uppenbarligen var kundintresset avskaffat. Småkunder göre sig icke besvär. Företag och fastighetsaffärer verkade desto mera intressant för banken. Kontakterna blev fullständigt kylslagna. Efter detta har jag per brev blivit inbjuden till en träff att tala ishockey och placeringar! Så nu byter jag bank.

Märkligt nog har jag på stadens gator samtalat med flera personer med liknande erfarenheter. Personer som i likhet med mig nu överger Swedbank på grund av dess ointresse för kunden! Så var det med kundnöjdheten. Inte vet jag om Vd Wolf hört talas om storytelling. Han borde vara nyfiken och påläst. Ty historierna som nu är i svang, det som berättas om Swedbank, avslöjar en bank vars intresse för kundnöjdhet är ett skämt.

Å andra sidan...

Å andra sidan... blir det i diskussionen om ärkebiskopen electa och hennes tro mycket som är mera reflexmässiga reaktioner utan underbyggnad av faktiska påståenden och citat. Den som någon gång blivit intervjuad vet hur svårt det är att pregnant (!) fånga det man vill säga om en komplicerad fråga i ett par meningar.

Jag faller själv i gropen och betraktar alltför ofta sådana korta försök som vore de noga övervägda och välformulerade uttalanden. På den punkten förtjänar Antje Jackelén en korrekt behandling. Det är förmodligen att dra för stora växlar om man låter den hastiga utsagan om biologiska fakta vad gäller jungfrufödelsen representera hennes teologiska tänkande. Dessutom är kopplingen jag gjort till andra teologiska områden hpotetisk. Kan orden om jungfrufödelsen göras till ett mönster och behandlas som om de även gällde en genomtänkt nattvardsteologi? Här är jag någorlunda tveksam. Vilket inte hindrar att frågorna mal för många flera än enbart för mig.

Det som därtill försvårar en balanserad diskussion är att drevet mot konservativa och reaktionära fundamentalister, som epiteten så vänligt lyder, genast satte igång. Personer med sådana trosföreställningar, ja, uppfattningar som skällts för reaktionära och fundamentalistiska (klassiska) föreställningar, borde likt syndabockar drivas ut i öknen förstod man. Så blev Antje Jackelén ett tillhygge och utnyttjad som en symbol för upplyst och modern kristendom, till skillnad från det inskränkta och ovetenskapliga som skulle bekämpas.

Samtidigt uppstår svårigheter på olika håll i kyrkan. Särskilt söndagsskollärare månde bäva om den barnsligt tillitsfulla tron inte längre får plats. Ni förstår väl barn att man inte kan tro på Bibelns ord. Det som vi läste nyss har kanske inte hänt. Alla fall inte på det sättet. I verkligheten. De betyder egentligen något helt annat. Något som bara vi vuxna förstår...

Frågorna hopar sig

Om jungfrufödelsens innebörd tvistas det i dessa dagar. Luft under vingarna har den symboliska tolkningen fått. Trosbekännelsens formulering född av jungfru Maria handlar inte om ett biolgiskt faktum, det anser Svenska kyrkans nyvalda ärkebiskop Antje Jackelén. Bekännelsen till jungfrufödelsen är huvudsakligen ett annat sätt att understryka att det verkligen var något speciellt med Jesus.

Om man dissekerar och dekonstruerar enstaka trossatser råkar förr eller senare hela trosbekännelsens bygge ut för instabilitet och rasrisk. In i krisen dras naturligtvis bibeltolkning och tradition. Olika trossatser är sällan solitärer utan nära och intimt länkade till varandra och till kyrkans hela förståelsehorisont.

Nattvardens mysterium, vare sig man lutar mot transsubstanisation eller konsubtansiation, är inte alldeles v'äsensskilt från föreställningen om jungfrufödelsen. Kan man verkligen tro på att Gud varje söndag jorden runt, och ofta dessemellan, göra sig själv närvarande i brödet på ett övernaturligt och mysteriöst sätt. Är inte det också bara ett annat sätt att konstatera att det var något extra med denne Jesus? Än mer, kan "han" verkligen göra sig till ett med oss? Bo i våra hjärtan? Förvandla oss till sig? Mentalt men inte biologiskt? Hur skulle det gå till?

Frågorna hopar sig...

Fram trädde triumfkrucifixet



Vid besök i Nyköpings Alla Helgona visas kyrkans silver. Särskilt alla de föremål som sliverkonstnären Anna-Stina Åberg har förfärdigat. Tog en bild av brödasken som krönes av en trearmad Kristusgloria. Endast genom spegelbilden på locket kan man se, varsebliva, ett fullständigt kors, ett hjulkors. De som betraktat gamla kyrkors konsekrationskors känner genast igen formen.

När jag ville granska bilden jag tagit - visade det sig att kyrkans triumfkrucifix också framträdde, blev synligt, på locket.

Kom ihåg att Ni äro representanter...

Skoindustrimuseet i Kumla är en plats värd att besöka. Arbetarna tycks bara ha rest sig och gått hem. Alldeles nyss. Tills det rör sig bakom någon maskin. Några har till och med glömts kvar. De limmar sulor och fäster ovanläder.

Slippers tillverkas fortfarande. I liten skala. Ja, skorna är tillräckligt stora. Det är själva produktionen som är begränsad. I fabrikens smutsigaste hörn har någon klistrat upp en tryckt uppmaning. Håll rent och snyggt.

Uppförandereglerna för Oscarias försäljare stämmer till eftertanke. Skulle någon våga vara så tydlig idag? Det ligger förmodligen en hel del tankeverksamhet bakom reglerna. En hel del mindre trevliga erfarenheter också?

Alla som ibland befinner sig på en arbetsplats kan fundera över vad som gäller där och över uppdraget att representera sitt sammanhang!

 

Alltså: Kom ihåg att Ni äro representanter för Oscaria! Edra ord äro firmans ord, Edra handlingar äro frimans handlingar...

Herrens lag är utan brist

Psaltarens föreställningsvärld kolliderar på de flesta punkter med den liberala kristendomens modernism. Inte minst genom blandningen av konkretion och poetisk övertygelse. I de flesta av Psaltarens psalmer framhålls Gud som aktiv, han är den som handlar med sitt folk. Medgång och motgång blir till Guds gåvor och till att Gud går tillrätta med den bedjande, med sitt folk.

Gud är historiens aktör alltifrån skapelsens början. Som Herre och Konung vill Gud ha människornas tillbedjan och lydnad. I gengäld skyddar och upprättar Gud sitt folk.

Genom tidebönernas ständiga läsning och bön av texter med sådant innehåll förstärks relationen till Gud samtidigt som bilden klarnar och blir synnerligen tydlig. Just dessa Psaltarens Gudsbilder är det som många, mer eller mindre preciserat, tar avstånd ifrån. Psaltarens ord uppfattas där som otidsenliga och antikverade, som icke relevanta och omöjliga att hålla fram.

Trots denna uppenbara kollision med gängse synsätt är Psaltaren en outsinlig källa till realism i tron. Där skyggas inte för förföljelser, övergrepp och djupaste msismod, Där finns den största glädje ocj tillförsikt. Sådant som, det jag är övertygad om, talar till nutidsmänniskan. Hela tillvaron ses genom trons ögon. En helehetssyn som många längtar efter och behöver!

Varje dag i Svenska kyrkans Evangeliebok (där texterna för gudstjänsterna finns angivna) har fått en egen psaltarpsalm. Trots att dessa texter ofta består av små och begränsande utsnitt kan inte heller de undfly denna Psaltarens övertygelse om Herren Gud. Här några korta citat utan att för den skull önska att fäktas med bibelord eller använda dem som tillhyggen. Blott och bart som en uppbygglig påminnelse till oss alla!

14 sönd e Tref ur Psaltaren 95
Kom, låt oss jubla till Herrens ära
och hylla vår klippa, vår räddning!
Låt oss träda fram inför honom och tacka,
hylla honom med sång och spel!
Ty en stor Gud är Herren,
en stor konung över alla gudar...

15 sönd e Tref ur Psaltaren 123
Jag lyfter blicken mot dig,
du som bor i himlen.
Som tjänaren ser
mot sin herres hand,
som tjänarinnan ser
mot sin husmors hand, 
så ser vi mot Herren, vår Gud
och hoppas på hans nåd.
Förbarma dig, Herre, förbarma dig,
vi har fått nog av förakt.
Vi har fått nog av de självsäkras hån,
av de högmodigas förakt.

16 sönd e Tref ur Psaltaren 107
De närmade sig dödens portar,
Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han hjälpte dem ur deras trångnål.
Han gav en befallning och botade dem
och räddade dem från graven...

18 sönd e Tref ur Psaltaren 19
Herrens lag är utan brist,
den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann,
den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara,
de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena,
de skall alltid bestå...

Kyrkans dialog med Gud genom Psaltaren

Skivan The World of Psalms (Choir of St. John´s College) spelas högt härhemma idag. Kyrkans dialog med Gud genom den sjungna psaltarpsalmen stämmer till eftertanke och självprövning. Men ger även stärkt tro och tillit till Guds handlande med oss. Skällsorden faller till marken. Vad betyder väl i detta möte ord som konservativ, reaktionär, fundamentalist eller trospolis!



Rannsaka mig, Gud och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23-24)

Gud, visa oss nåd och välsigna oss,
låt ditt ansikte lysa mot oss,
så att hela jorden lär känna vad du gör
och alla folk får veta att du hjälper. (Ps 67:2-3)

Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
Befria mig från alla mina synder
låt mig få slippa att bli smädad för dårskap. (Ps 39:8-9)

Ära Herren, alla folkslag,
ära Herrens majestät,
ära Herrens höga namn!
Kom till hans förgårdar, kom med offer,
fall ner inför Herren i helig skrud!
Darra inför honom, hela jorden!
Förkunna bland folken: Herren är konung! (Ps 96:7-10)

Gud är större... än vad då?

Vad betyder påståendet att Gud alltid är större vid betraktande av utsagor om Gud? Särskilt om påståendena om Gud kritiseras för att vara luddiga, otillräckliga eller inte godtagbara ur den kristna bekännelsens synvinkel? Innebär påståendet om denna Guds ständiga utsträckning bortom formuleringar och positionsbestämningar att ingen längre kan säga något om Gud? Och att trosformuleringar som har traderats genom historien därmed blir obsoleta och icke användbara?

Förlorar trons termer relevans bara för att de här och där fallit ur bruk? Naturligtvis inte.

Måste trosspråket överges för att man ska återvinna dessa egentliga betydelser genom nya och andra termer? Absolut inte, även om försöken att uttrycka den kristna tron med andra ord alltid kommer att behövas. Om inte annat som en förgård till trons språk.

Om människor inte längre känner att synd och skuld har med dem att göra – ska kyrkan då radera ut de gamla orden? Icke! Hela försoningsläran förutsätter att något hos människan behöver försonas och gottgöras.

Jag frågar eftersom debatten böljar. Senast trädde Caroline Krook i Sveriges Radio ut till försvar för dem som frågats ut inför valet av ärkebiskop. Hennes främsta bidrag var just ståndpunkten att Gud är större. Än vad då måste man fråga. Påståendet att Gud är större kan ge fritt fram för vilka föreställningar som helst. Gud är större kan relativisera ärkebiskopkandidaternas svar. Vad de sagt spelar då inte så stor roll. Eftersom mer alltid är mer. Större är större. Människans försök att förstå och fånga något av Gud är och förblir fåfängt. Men Gud är större kan även innebära att Gud är större än något luddigt, subjektivt och tidsandepräglat. Särskilt om det någon sagt inte kommer i närheten av att vara rimliga föreställningar om Gud och Jesus Kristus. Då skulle man kunna säga Gud är större – kolla bara Luthers Romarbrevskommentar!

Hallå! En kristen kyrka har en kristen bekännelse, förankrad i Guds ord och i traditionen, med ganska precisa föreställningar och uppfattningar. Det betyder aldrig att kyrkan tror sig förfoga över tillräcklig och slutgiltig kunskap om Gud eller att man har hela sanningen. Men genom Guds uppenbarelse har kyrkan nödvändig kunskap. Om kyrkans övertygelser och ställningstaganden ifrågasätts, relativiseras och överges av ledande kyrkliga personer för att de anser att bekännelsen, tron och dogmerna passar dåligt i tiden - överger de då inte sitt uppdrag att vara kyrkans och det heliga Gudsordets tjänare?! Jag bara undrar. Finns det inga apologeter i kyrkan längre?

Den i samtidens Svenska kyrka så illa ansedda katolska kyrkan har ett omfattande och seriöst teologiskt arbete kring kyrkans tro och bekännelse. Man behöver bara stifta bekantskap med den katolska kyrkans katekeser för att förstå hur viktigt den kyrkan anser att det är att kunna redogöra för vad kyrkan tror och bekänner. Skulle dessa formuleringar orimligförklaras bara för att man kan säga att Gud är större?  Jag föredrar i så fall att Gud är större än en kyrkas väl genomtänkta, tydliga och i historien och traditionen väl förankrade föreställningar än att Gud är större än frontförkortningar och svajiga luddigheter.

Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds

Var går Svenska kyrkans gränser?

Var går Svenska kyrkans gränser? En kartograf skulle kanske välja den geografiska territoriella lösningen. Där finns församlings- och pastoratsgränser, stiftsgränser och en Svenska kyrkans gräns mot andra länder. Andra nationer där danska, norska och finska kyrkan dominerar.

Men var går egentligen Svenska kyrkans gränser? Prästen och professorn Eva Hamberg har uppenbarligen uppfattat att en gräns passerats. Svenska kyrkans gränser går inte där hon menar att de borde gå. Det handlar om att den symboliska bibeltolkningen vinner trosmässig mark och sekulariseringen breder ut sig i kyrkans ledning, bland biskopar och blivande ärkebiskopar. Hon om någon borde veta som sitter/suttit i läronämnden.

Så var går kyrkans gränser? Eller borde man skriva vart går kyrkans gränser? Åt vilket håll byggs de höga och ogenomträngliga, ormatäta, och var står de vidöppna? Uppenbarligen vätter den befästa gränsen i första hand mot de gammeltroende och mera biblicistiska delarna av kyrkan. Skiljelinjen markeras allt tydligare mot dem som omfattar och uppfattar sig som närstående till de stora kyrkotraditionerna, den anglikanska, den katolska och den ortodoxa.

Man kan mycket väl vara övertygad baptist och arbeta i Svenska kyrkan. Men den som har för mycket av det allmänkyrkliga katolska får finna sig i viskningar och rop. Så var går gränserna? De borde ses över så att den mångfald och öppenhet kyrkan alltid berömmer sig av får omfatta även de kristna som fortfarande vill att Svenska kyrkan ska vara en brokyrka. Kartan behöver helt enkelt ritas om. Annars kan det bli som tidningen Dagen antyder, en delad kyrka.

Svenska kyrkan måste åter kunna hävda en evangelisk katolicitet i en växande gemenskap med den allmänneliga kyrkan. Det och den är exakt vad vi bekänner!

Ett sammelsurium

Bentäthetsmätning och liturgi, katter och kantarellpriser hör de verkligen ihop? På en och samma blogg? Blir det inte ett enda sammelsurium? Visst blir det så. Rörigt och oförusägbart. Högt och lågt om vartannat. Inte alldeles olikt ett vanligt liv där vardagligt och udda, högmässor och läkarbesök interfolierar varandra.

När jag hade förmånen att skriva i Kyrkans tidning som ledarskribent blandade jag också ganska friskt. Om det vanliga livet inte får anas utan snarare konsekvent sorteras bort blir det ansträngt. Jag fick många råd om hur jag skulle skriva och om vad. Bland de bättre råden var det som min företrädare gav: låt livet få ta plats och inte bara åsikterna. Ett råd jag har antagit som en egen hållning, detta anser jag, så ser min åsikt ut.

Så nu sitter jag här med min kyrkligt grundade oro för hur framtiden i församlingarna ska te sig. I Strängnäs stiftstidning Portalen uttalar sig teologen Ola Sigurdson. Jag kan inte gärna undanhålla stillsams läsare hans synpunkt på storpastoratsreformen. Han säger:

De nya storpastoraten som nu kommer till efter valet är förfärliga. Det är en katastrofal reform, men ger ett utmärkt tillfälle att toppstyra kyrkan...

De som ska bestämma i den nya organisationen får ett styvt jobb att vederlägga sådana synpunkter. Enda sättet är att ta hänsyn till församlingarnas nomineringar till församlingsården, att lägga maximalt ansvar på församlingsnivå och att ständigt söka samförstånd över parti- och åsiktsgränser. Men det lär krävas hårt arbete och stor kärlek till församlingarna om det ska lyckas.

Strax ska här dammas och dammsugas. Sedan ska jag tömma en gammal e-postlåda och rensa mitt digitala filarkiv. Därefter blir det ett läkarbesök. Under tiden sover huskatten, Sixten, the cat, i sin favoritfåtölj. Framåt aftonen ska jag följa hans exempel.

Bentäthet och betalningsanmärkning

Bentäthetsmätning står på programmet för dagen. Det kan behövas att benets kvalitet undersöks efter många är av medicinering med cortison. Prednisolon heter preparatet som många av oss transplanterade behöver äta. Risken är att skelettet urkalkas, vilket i sin tur ska balanseras av kalktabletter.

Inte för att jag har brutit mig. Till och med den mangling en berusad cyklist utsatte mig för med tillhörande saltomortal genomleds utan benbrott eller för den delen armbrott. Saltimortali lär på italienska betyda dödssprång eller hopp. Artisterna som normalt står för dessa akrobatiska övningar, högt eller lågt, har alltid imponerat på mig.

Upplevelsen är märklig när hus, gator och himmel virvlar förbi ögonen, när det i själva verket är man själv som far runt som en vante, innan det resulterar i hårdhänt kontakt, man slår i backen. Omtumlad linkade jag hem, hyfsat intakt, om än med skamfilad klädsel och en ramponerad cykel.

En kvart ska det ta att genomföra undersökningen. Något blir det kvar av den nya dagen. Vad som sedan ska ske med den har pensionärerna i den här familjen ännu inte planerat. En utflykt kanske? Eller ett bankbesök för att reda ut detta komplicerade system med pension från många små bäckar? De förenas av att alla hålla sig med egna och udda datum för utbetalning. Något pensionärerna borde klaga över. Protestera mot. Anmärka på. En annan form av betalningsanmärkning? Måhända.

Tillägg: Har nyss återkommit efter att ha blivit bentäthetskontrollerad två gånger. En kvalitetssäkringsåtgärd förstod jag. Men vad jag inte förstår är vilken mätning som vinner om det skiljer mellan de två? Tätast ben vinner? Roligaste bilderna?

Att benmätningen är en undersökning som kan rädda människor från onödigt lidande, genom att man upptäcker benskörhet i tid, känns gott att veta. Mitt resultat? Vet ej.

Partiledare slipper frågor om Svenska kyrkan

I vardagsrummet här intill talar partiledarna. De fäktas med siffror och ställer obesvarade frågor. Samtalsledarna försöker bjuda in till ordväxlingar och samtidigt behålla kontrollen. Det går sisådär. Det enda man med säkerhet vet är att frågan om världssyn och livsåskådning INTE kommer att beröras. Religion ska vara privat. Trots att politiska partier och partipolitiker vill bestämma i den Svenska kyrkan.

De fega (!) utfrågarna har under många år aldrig berört frågan om att några partier utöver att styra landet därtill också vill styra vad människor ska tro. Genom att behålla kontrollen över Svenska kyrkan. Man anar det vi (inom och utom partier) alltid förfasat oss över: sekulär makt över religionen, en utsträckt kontroll och styrning. På den här punkten känner jag hur lätt det är att ta i. Att av ren irritation göra jämförelser med diktatoriska system där politisk kontroll var vardagsmat på alla områden. Så är det inte här. Men blotta tanken att partierna som styr staten också har makten i landets största trossamfund får det att ropa i mig. Förstår Ni inte hur illa det är? I ett upplyst och modernt samhälle! Många är de som ungefär på denna punkt sagt emot mig. Sluta larva Dig, säger de. Vad har du emot kyrkopolitiker? Varför förföljer du seriösa och troende människor?

Så svårt är det att få en kvalificerad diskussion som kan diskutera principer och partier utan att göra det till rena personfrågor. Så länge nästan 7 av 10 människor i vårt land tillhör Svenska kyrkan är detta trossamfund extra intressant. Att hålla koll på, eller mera exakt: att kontrollera. Men med 7 av 10 medborgare som medlemmar så blir det också politiskt intressant! Därför borde de kritiska frågorna ställas. Därför upprepar jag mig intill utmattningens gräns. Ett slags: för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras...

Varför frågar man aldrig de ansvariga partiledarna i de partipolitiska debatterna om varför det är så viktigt att behålla den partipolitiska kontrollen över Svenska kyrkan? Nästa fråga borde ställas direkt till de partier som fortfarande tänker styra kyrkan: hur ska människor komma till KRISTUS om ni är religiöst neutrala? Vad vill Ni egentligen??? Tre frågetecken är denna verkligt viktiga fråga värd! Centerpartiet och Socialdemokraterna har som partier antagit Svenska kyrkans kyrkoordning och står därmed bakom målet och uppgiften att människor ska komma till Jesus Kristus och att gemenskapen runt Människosonen ska byggas upp och stärkas.

Kommentarer i övrigt är väl ganska överflödiga.

Inte kyrkan light!

Provåret för den nya handboken inom Svenska kyrkan tar snart slut. Inte har det varit så enkelt att använda den "nya handboken". Rent praktiskt har det helt enkelt inte funnits en handbok. Handboksförslaget ser ut som vanliga statliga utredningar, helt olämpliga att använda liturgiskt. Man har visserligen erbjudit en hjälp att göra agendor via nätet - men för en så omfattande förändring som handboksförslaget innebär känns det begränsande.

Relationen till de stora kyrkotraditionerna i världen har liturgiskt sett blivit otydligare i detta förslag. Samtidigt har man skapat nya alternativ som är både komplicerade och musikaliskt resurskrävande.

Språkligt och teologiskt finns mer att önska. Särskilt som de nya texterna i många fall inte håller fullt ut. Skulle det ha kostat på att låta Svenska kyrkans gudstjänströtter hållas levande och starka? Istället för att mota bort den liturgiska förnyelse som Artos missale samlat och uttrycker, hade man i förslaget till ny handbok kunnat infoga mycket mer av den rikedom den världsvida kristna kyrkan redan äger.

Redan nu bör man fundera över om det är rimligt och förnuftigt att än mer alienera dessa liturgiskt ganska enhetliga men teologiskt brokiga strömningarna inom Svenska kyrkan? Vad menar man sig kunna uppnå?

Tendensen att förkorta och förenkla har blivit alltmera omfattande. Man behöver bara läsa predikoturerna nästan var som helst i vårt land för att inse att den trenden snart trängt undan högmässan. Sommartid får man leta med ljus och lykta. Med denna "folklighet" tror man sig kunna locka människor åter till kyrkan. Om de som vill denna utveckling alls lyckas, inte mycket tycks peka på det, har man möjligen kunnat vinna enstaka men kortsiktiga framgångar. Regelbundna gudstjänstdeltagare lockas sällan av reduktion och frontförkortning. De behöver en gudstjänst som kan syresätta dem. Som ger kraft för den kommande veckans uppgifter och prövningar, De flesta vill inte ha kyrkan light - utan rikedomen, djupet och kraften i kyrkans levande arv.

Den kluvenhet Svenska kyrkan ger upphov till

Sorglig är den kluvenhet som Svenska kyrkan ger upphov till. Redan innan denna mening är färdigformulerad hör jag min gamle stiftsadjunktskollega inom mig, han som var den retoriska frågans mästare. Han säger: vad är det inom dig som får dig att uppleva en sådan kluvenhet. Så kunde det mesta reduceras till individuella psykologiska frågor.

Jag svarar lika envist nu som då att det kan vara kyrkan som äger problemet och inte enskilda personer. Men att reaktionen är stark och också har personliga rötter. Inom mig finns reaktionen mot talet om mångfaldens värde som ovillkorligen kolliderar med samtidiga och orimliga krav på konformitet och uniformitet med tidsandan. Alltså inte något personligt dilemma utan ett verkligt problem, teologiskt, organisatoriskt och socialt.

Kan man verkligen mena att firandet av gudstjänst är det mest centrala i kyrkan och samtidigt uppmuntra attityden att till gudstjänsten behöver man inte gå, den är i alla fall för gammalmodig, obegriplig och tråkig?

Kan man samtidigt anse att församlingen är kyrkans grundläggande enhet och att man inte behöver vara engagerad i församlingens liv för att fatta beslut om kyrkans gudstjänst och tro?

Kan man hävda Kristus som kyrkans hjärta och samtidigt mena att det viktigaste är att i kyrkans beslutsorgan representera dem som inte delar kyrkans tro?

Kan man hylla ekumeniken och den kristna kyrkans enhet och samtidigt ta avstånd från de stora kyrkotraditionerna i världen?

Evenemang och uppmärksamhet

Bokmässan är för hösten vad Almedalsveckan är för sommaren. På en och samma gång startpunkten och bekräftelsen på att årstiden är inne. Evenemangen färgar av sig så starkt i medievärlden att ingen behöver tvivla på att vi lever i ett litet land. Så är det och inget att reta sig på.

Kyrkomötet är däremot ett ofattbart anonymt arrangemang. De kyrkodagar som ordnas är också genomförda i relativt stark medieskugga. Vare sig det gäller den internationella sammandragningen eller andra nationella kyrkodagar. Några tusen deltagare av dem som på hemmaplan vill vara kyrka är inte fy skam. Ändå finns det mycket att lära av de tyska kyrkodagarna. Där vill de ledande politikerna medverka. Där sker mycket i ekumenisk anda. Radio, TV och tidningar står på kö för att fånga det som sker. Men så handlar kyrkodagarna också om sammandragningar med över 100 000 deltagare.

3-7 juni 2015 i Stuttgart finns det möjlighet att vara med. Då samlas man till de 35:e kyrkodagarna. Hela kyrkomötet borde åka dit, för att se, inspireras och lära! Någon med motionsrätt kanske kunde föreslå just detta?! Då kanske ett kyrkligt evenemang i Sverige kunde samla fler och nå längre. De gamla kristna riksmötena (G-72, V-77, J-83, Ö-89 osv) skulle kunna träda fram i ny skepnad, för visst borde kyrkodagar i vårt land kunna vara ekumeniska. Tänk om de svenska kyrkodagarna kunde bli för sensommaren vad Bokmässan och Almedalsveckan är för...

Snaskigt är ordet

Vad ska en före detta statsministerfru behöva utstå? Det är inte en fråga som engagerar folkets bredare lager, måhända. Men likafullt? Förtjänar man i den positionen att få sina privata förhållanden ventilerade i detalj?

I Sveriges Radios nattprogram Vaken, som fick mig att bryskt vakna alldeles nyss, sisådär kvart över fem, roade sig programledaren med att diskutera vilka fastigheter denna person bott i och den hon nu köpt. I detalj gick radioprataren igenom huset med dess olika detaljer, t ex som tvättnedkast. De gemensamma barnen nämndes vid namn och deras ålder angavs. Hennes inkomst kom på tal och husets pris i förhållande till denna inkomst presenterades.

Vilket allmänintresse har det var och hur denna person bor? Journalistiskt är det obegripligt. Enda rimliga skälet att ge offentlighet åt sådana uppgifter vore om hon själv beslutat att berätta om var hon ska bo, vilka barn hon har och vad de heter samt diskutera hur stor del av inkomsten ett nyinköpt hus skulle kosta.

Vilken typ av tidning skulle finna det intressant att vältra sig i sådana uppgifter? Inte är det direkt någon toppenprodukt. Vad för slags radio vill göra det? Skvallerradio? Snaskighetsradio? Utsätta folk för risk radio? Sveriges Radio håller väl inte på med sådant?

Katten påminner om en större närvaro

En katt kan fylla hela synfältet. Kommer den tillräckligt nära är den allt jag ser. De flesta djur har den förmågan. Fråga bara den unga hästskötaren som lutar sitt huvud mot hästens hals. Eller den som har husdjur, inne. Ta bara en tax och borra ömt in huvudet i hundens sida. Hund överallt.

Min katt tar inte bara plats i synfältet, utan fyller mina bloggar. Så till den grad att vännerna tröttnar och främlingarna vänder sig bort. Men inget finns att göra. Valet är inte längre mitt.  Katten, Sixten, the cat, påminner ständigt om en större närvaro.

När han inte finns i min omedelbara närhet förvandlar han mig till en sökare. Var är du? Finns du? Gömmer du dig för mig? Så håller jag på, bara för att upptäcka sanningen. Sixten ligger på en plats där han har full uppsikt över mig. Han har haft det hela tiden. Det är jag som är i blickfånget hans. Så gott som varje gång. Jag söker.

Sixten träter jag på. Han kan få min frustration. Irritation och oro. Han kloar på möbler vilket utlöser mina protester. Han får verkligen höra. Mer än vad några revor i en sliten fåtölj förtjänar.

Framåt natten. Smyger han inpå. Snart andas han regelbundet och långsamt. Min arm, ibland min handflata, blir fuktig av hans andedräkt. Då krymper alla de bekymmer som gror. Som växer och frodas utan synbar näring. Som lyckas nå de inre sprickorna med sina rötter.

Aningen är den känsla som katten förstärker. Han stryker sig mot ett ben, Så naturligt att det är osäkert om beröringen hann registreras. Den smidiga och silkeslena katten nuddar vid dig när han går förbi. Som i distraktion. . En vänskap inte olik relationen till medmänniskan. Men där finns andra inslag. Om jag bara kunde komma på vad det påminner om

Då, i samma ögonblick, påstår någon att det där med katten bara är kemiska reaktioner i en undanstoppad och välskyddad hjärna. Inget annat. Jag skakar mitt huvud så att de kemiska reaktionerna sätter igång. Det är så tvivlet på kemin blir till. Man skakar på huvudet.

Berusande mörker

Hur många damer som helst. Bänkade sig i aulan på femte våningen. I före detta höskolan på Gotland, numera Uppsala universitet, i Visby. Theodor Kallifatides skulle tala om sin resa från barndomens Grekland till vuxenlivets Sverige. En resa från glömda ord på en papperslapp i pappa lärarens innerficka på kavajen till redaktör för BLM. Han lyfter fram ord och håller dem framför den välvilliga skaran lyssnare. Vi får se brudens utstyrsel och huvudbonad.

Om kvällen slocknar värmeelement, television och lampor, allt. I hemmet. Jag snubblar på gungstolen. Slår i bokhyllan. Drämmer ett knä i en pall. Som någon borde ha ställt undan. Mörker är värre än något berusningsmedel. Inte för att jag vet något om sådana substanser. Men mörkret får jag hårdhänt känna på.

I nattduksbordet ligger en minimal ficklampa. Som man kan veva igång. Den är sin egen generator. Ljuskäglan faller prompt på alla hinder vi fyller huset med. Inga proppar har gått. Ser det ut som. Till sist återstår bara skåpet utomhus. Skåpet ingen hade noterat förrän det blev mörkt.

Nästa problem. En frånvarande låsmanick. Hålet ler åt den stressade felsökaren. Ett redskap fattas. Hur öppnar man ett proppskåp: utomhus i natten? En skruvmejsel driven av människans desperation dyrkar efter fem minuters fruktlösa ansträngningar upp metallskåpet. En huvudsäkring har gått. Den har tappat sin lilla skruv. Huvudbonaden som avslöjar om allt är i sin ordning. Eller i strömlös oordning.

Undrar om Theodor Kallifatides stött det ordet? Huvudsäkring. Keps, basker, hatt, huvudsäkring. Kompareras det så? Nog fanns det väl proppskåp i Grekland? Med några överordnade superproppar. Huvudsäkringen här kan man ännu steka ägg på, Så rykande varm är den. Har den några undersåtar? Finns det några hand- eller fotsäkringar. Eller är det bara proppar, Vanliga 16 ampereproppar som inte alls sitter som proppar i ett system. Utan som möjliggörare. Underlättare. Men utan huvudsäkring har de ingenting att syssla med.

Ringer en hjälpsam granne, en vän i nöden, som i sin tur väcker upp hela bygden. Det närmaste han kan komma är 20 ampere, men min huvudsäkring är en stursk 25 amperare. Någon timme senare bultar det på dörren. Grannen har fått tag på en bekant som är elektrikare. Han har proppar och säkringar som ingen annan. En 25:a är som nubb för honom. Generöst nog har han donerat en obegagnad och felfri säkring till strömlösa Stenström. In med den i skåpet. Skruva, skruva, skruva.

Nu har upplysningen kommit. Säkringen hummar lyckligt bakom sitt porslinsskal. Själv har jag börjat gnola. Din klara sol går åter upp, i vardagsrummet vårt...

Äntligen lite nordisk närhet och samverkan

Kyrkomötet klarar sig undan. Är inte det konstigt? När allt annat ska slås samman. Till stora enheter. Med färre beslutsfattare. Färre förtroendevalda. Vilket slöseri att ha en Svensk kyrka med ett enormt kyrkomöte! Vi ingår faktiskt i ett nordiskt samarbete. Det finns ju till och med ett nordiskt biskopsmöte. Har jag hört. Det måste vi utnyttja. Göra något av.

Vi kunde väl slå samman våra olika folkkyrkor till en nordisk kyrka. Se till att vi fick ett kyrkomöte och en kyrkostyrelse. Fiffigt! Så kunde varje land få ett eget kyrko-råd. Utsett av det nordiska kyrkomötet.

Det skulle rida spärr mot kommande ekonomiska kriser. Så mycket pengar skulle sparas. Vi skickar helt enkelt ansvaret uppåt. I kyrkan. Till nordisk nivå. Och så hävdar vi att det innebär större inflytande för varje lands kyrka! Ingen skulle väl tro på det. Egentligen. Men sägs det tillräckligt ofta, så... Tänk vad vi skulle spara. Färre ledamöter. färre resor, färre utredningar.

Subsidiaritetsprincipen, detta att besluten ska tas på lägsta möjliga nivå, kunde vi utveckla. Göra något bra av. Ordet är så krångligt så nästan ingen ens kan uttala det. Det gynnar vår fina reform. Vi hävdar helt sonika att subsidiaritet sköts bäst på nästa nivå. Ovanför. Där man har nödvändig överblick. Utblick.

Nu så blir den nordiska kyrkliga arbetsmarknaden äntligen öppen. Pipkragarna kunde få spridning! Personellt och ekonomiskt. Lyfts alltså ansvaret till högre höjder. Det skulle man kunna utveckla teologiskt. Jag lyfter ögat. Upp min tunga. Vi borde nöja oss med en ledande biskop. Som chef. Andra biskopar får bli arbetsledande biskopsmedhjälpare. Ett slags katolsk ledningsmodell. Energisparande!  Färre får göra flera personers jobb. Över andras huvuden. Senkrecht von oben! Det är modellen! Anpassad för lutherska kyrkor i den höga och kalla nord.

Vi kunde kalla reformen något som slår an. Något vänligt och övertalande. Något klokt och förståndigt. Som sammanfattade vad vi vill åstadkomma. Nu vet jag. Vi kallar reformen Närhet och samverkan.

Kantarellkartell

För första gången på länge blev familjen tvungen att plocka kantareller. På torget. Våra svampskogar stod tomma och övergivna. Svampen i Örebro (inte turistattraktionen vårt vattentorn) kom från Dalarna eller Bergslagen. Men i de närbelägna skogarna stod inget gult svampguld att finna.

Torgkantareller fick det bli. Till ett rejält tilltaget kilopris. 180 riksdaler! Det märkliga var att priset var ett och detsamma i alla stånden. På hela torget. Min prisundersökning började naturligt. Som jakt på billigare svamp. Men torghandlare efter torghandlare gav mig samma besked. 180 kronor. Den enda lilla variationen bestod i att några försäljare tog ett högre hektopris. 180 kronor kilot eller 20 kronor hektot, sa de. Man får hoppas att ingen begärde 10 hekto. Då hade det nästan blivit som vid den kyrkliga försäljning där någon ropade ut priset på en vara, 5 kronor styck, 20 kronor för 2.

Kantarellkartell, tänkte jag när denna prissamverkan stod klart för mig. Men till slut stod en nygräddad kantarellpaj på bordet. Hemmavid. Då glömdes priset. Och annat oroande. Då gällde bara ren och oförställd njutning...

Tro och politik, en gång till

Tro och politik hör ihop är rubriken på Strängnäsbiskopen Hans- Erik Nordins ledare i stiftstidningen Portalen. Nr 4, 2013. I sin korta text polemiserar han mot dem som hävdat att Svenska kyrkans företrädare uttalar sig mest i politiska och etiska frågor. Men vad vi behöver nu är mer av Gud och Jesus. Biskopen anser att påståendet väcker två frågor: dels frågan om och varför kyrkan ska syssla med politiska frågor, dels frågan om trosfrågorna ska föras ut på torget.

Redan dessa frågor, denna problemformulering, bortser i stort från sammanhanget och kontexten där kritiken lyfts fram. Tydligast i Svenska dagbladet där Maria Ludvigsson i en uppmärksammad ledare i juli skrev att det behövs mer Gud i kyrkan! Hon påstod bland annat följande:

Den socialdemokratiska ambitionen att ”demokratisera” det civila samhället och inlemma varje frivillig gemenskap i det partipolitiska projektet, har sannolikt bidragit till den kommunalpolitiskt organiserade kyrkan. När kyrkan 2001 skildes från staten blev hon, slarvigt uttryckt, av med pengarna och medlemmarna men satt kvar med den politiska strukturen. Trots att hon nu kunde slippa partioket och de kyrkopolitiker som hellre gick på sammanträden än infann sig på högmässorna, fann hon sig och lät allt vara som förut.

Med den partipolitiska ordningen blev naturligt nog även politiken kvar. Svenska Kyrkan har exempelvis åsikter om miljö, socialförsäkringar (minns Påskuppropet), Israels säkerhetspolitik och biståndspolitik. Vill man däremot få veta vad samma kyrka anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden är det svårare.

Synpunkterna om behovet av Gud och Jesus i kyrkan har dessutom, särskilt under debatten inför kyrkovalet, formulerats av flera andra. I en artikel i Världen idag kritiseras flera nomineringsgrupper/partier för att de i valrörelsen glömde Gud och Jesus.

Hans-Erik Nordin frågar i sin ledare om kyrkan ska agera i klimatfrågan, i flyktingfrågor och i frågor som berör de utförsäkrades situation? Är detta exempel på en kyrka som förlorat sin själ och gått över till en politisk agenda?

Hur man svarar på den frågan beror väl på hur grunden för agerandet, skälen till engagemang, ser ut.  Om ställningstagandet hämtar kraft och inspiration från kyrkans tro och tradition, dess bibeltolkning och egna övertygelser så blir det ganska oproblematiskt med politiska ställningstaganden. Men om aktionerna drivs fram huvudsakligen utifrån nomineringsgruppernas partipolitiska sympatier, då blir det betydligt mera kontroversiellt!

Kyrkan behöver inte låna ideologiska fjädrar från andra utan har en alldeles egen livsåskådning (!) som kan och ska motivera eventuella ställningstaganden. Om en kyrkas hållning då råkar sammanfalla med olika politiska gruppers ställningstaganden är en helt annan sak, än om de motiveras och drivs som relativt sekulära kampanjer. Alternativet är inte det Nordin tycks frukta – utebliven aktion.

I valrörelsen har efterlysningen, mera Gud och Jesus, handlat om en uppenbar och påtaglig brist vad gäller kyrkans tro i valmaterialen. Istället har partiideologierna lyfts fram. Ett exempel är när man eftertryckligt drivit att i kyrkan behövs t ex  socialdemokratiska värderingar. Överbetoningen av det partiideologiska och mörkandet av kristen tro är det dilemma kritikerna pekat på när man efterlyst mera Gud och Jesus i valrörelsen och i kyrkan. Svaret på en sådan kritik kan rimligen inte vara att Gud finns i allt som sker.

Hans-Erik Nordin fortsätter: För det andra behöver kyrkans röst i trosfrågor höras i offentligheten. Det kan inte vara rimligt att de profilerade trosuppfattningarna stängs inne i kyrkorummen och i gudstjänstens sammanhang. Då undrar jag självfallet vem eller vilka som har menat att tron skulle låsas in i ett gudstjänstrum? Har någon drivit en sådan inlåsningsstrategi? Det diskutabla är väl om det kyrkan gör offentligt inte har sin förankring i kyrkans inre liv, i gemenskapen kring Ord och sakrament utan blir mera ett tyckande utifrån allmänmänskliga hållningar. Inte för att det är något fel på det gemensamt mänskliga utan för att en kyrka inte kan reduceras till vanlig hygglig medmänsklighet. Kristi kyrka har faktiskt något mer att erbjuda.

Biskopen skriver: Det finns inget att dölja. Vad kristen tro har att säga idag om synen på skapelsen, Kristi gudomlighet, Jesus uppståndelse och om andlighet i stort är i högsta grad relevant. Jag tror att det är viktigt att hålla samman tro och liv, tro och etisk reflektion, tro och politik. Här blev det enklare att hålla med. Men sker det verkligen att kyrkomötet till exempel agerar så? I valrörelsen fanns det anledning att tvivla på att alla nomineringsgrupper tänker så. Då, alldeles nyligen, var det från partipolitiskt håll ofattbart tyst om att man ville hålla samman tro och liv, tro och politik. Därav efterlysningarna.

Det har stor och avgörande betydelse om man ser kyrkan som en institution vilken som helst där majoritetens åsikt ska råda. Eller om man förstår att kyrkans själ hör hemma i dess centrum, nära altaret och i mässans mysterium. Det borde vara självklart för alla som styr i Svenska kyrkan att kyrkans tro inte är något som ska avgöras genom politiska majoriteter. I så fall vore Svenska kyrkan snart utan både barnet och badvattnet.

Tro och politik ska hållas samman. Absolut! Där är jag helt överens med biskop Nordin. Men då handlar det inte om partipolitiska ställningstaganden, vilket alla Svenska kyrkans biskopar oftare borde inskärpa med stor tydlighet.

"Eliten" ska växa

Samtliga borgerliga partier, förutom Centern, har tagit ett steg tillbaka från direkt partiengagemang i Svenska kyrkan. Om det kan man tycka att steget är för litet och fortfarande ger partipolitiken för stort inflytande, även om partikanslierna i de flesta fall tagit flera steg tillbaka. Så noterade de borgerliga partierna också överlag sämre valresultat än tidigare. Det skulle kunna återspegla att partiapparaterna i moderpartierna inte mobiliserats för att partianhängarna skulle gå och rösta.  

Om partipolitiseringen av Svenska kyrkan lär striden efterhand stå allt starkare. Det blir ohållbart när man kan börja tala om en centerförsamling eller en socialdemokratisk församling. Ett trossamfund, en kristen kyrka, kan inte ha politisk partifärg. Det borde även biskopskollegiet våga tala tydligt om. Särskilt inte om kyrkan ska vara en kyrka för alla, som man här och där påstått i valrörelsen.

Dessutom, och det upprör mig, fortsätter talet om troende människor som en elit! Det är rent åsiktsförtryck! I en kristen kyrka mobbar man de som vill leva i enlighet med sin tro. När ledande personer i kyrkan tar sådana ord i sin mun för att döma ut kyrkans kärna, utan att bli motsagda, är krisen ett faktum. Själva tillhör de ofta partieliten. Den inre kärna som får bestämma, t ex om kyrkopolitik!

Enligt kyrkordningen ska arbetet i kyrkan inriktas på att människor ska komma till tro på Kristus. Det måste väl också handla om det egna partiets medlemmar? Motsägelsefullt eller hur. Det finns alltså krafter som har beslutsansvar i Svenska kyrkan som arbetar för att ”eliten”, som man vill hålla nere, ska bli större! Eller?

Sverigedemokraterna fick gratisreklam i kyrkovalet

Riskfritt är det inte! Att utse ett obskyrt och extremt parti till huvudmotståndare i ett val. Som Socialdemokraterna gjorde. Tack vare all reklam och uppmärksamhet lyckades Sverigedemokraterna fördubbla sin representation i kyrkomötet!

Sverigedemokraterna har inte haft mycket till egen kampanj. Några enstaka insändare i lokalpressen har varit det mest synliga. I Örebro ställde SD inte ens upp i det lokala valet!!! Tack vare skrämselpropagandan och det egendomliga valsystemet kunde SD trots bristande församlingsengagemang göra en förstärkt inbrytning i Svenska kyrkans kyrkomöte. Som om kyrkan nationellt vore något utan levande församlingar!

Negativa kampanjer riskerar alltid att förstärka den eller de som angrips. Det är naturligtvis så generande att Socialdemokraterna kommer att förneka denna koppling. Jag hoppas att erkända och kloka valanaylitiker kan hjälpa kampanjmakarna att förstå detta samband...

Nu blir det spännande att se alla Storpastoraten i praktiken. Kommer gudstjänstlivet och det lokala engagemanget att blomstra? Blir det stor självständighet? Lokalt självbestämmande? Eller...?

Osmaklig valkampanj visar sig vara s-märkt

Socialdemokraternas kampanj inför kyrkovalet blir alltmera generande och avslöjande. Man målar en hotbild som ska skrämma folk till valurnorna. Så gör det stora partiet Sverigedemokraterna till sina värsta fiende – som om de idag vore ett verkligt hot inom kyrkan. Enda hotet är väl att valsystemet gör det möjligt att utan församlingsförankring använda kyrkomötet som plattform inför andra partipolitiska val! På församlingsnivå saknar Sverigedemokraterna i princip säte och stämma. Direktvalen till högre nivåer är den inträdesbiljett de behövt. På sikt kan SD komma att blir ett verkligt hot. Där är vi inte idag med partiets antikverade nationalism och marginella roll på ytterkanten.

Man undrar, jag frågar, vad det är för en kyrka de ser, dessa näst intill anonyma fiendebildskonstruktörer? Var finns alla dessa fanatiker och hatare? Vilka är de? 

Kampanjen Vem orkar rösta bygger på att röra ihop Sverigedemokrater och andra enstaka personer och  udda exempel för att de gemensamt ska framstå som verkliga hot. De är osmakligt och ger en grovt felaktig och skev bild av vilka som går och röstar i kyrkovalet. Även människor med åsikter man avskyr har ju rätt att rösta. Syftet med denna konstruerade hotbild kan inte vara någon annan än att till valurnorna skrämma fram alla dem som dåligt känner förhållandena inom Svenska kyrkan. De som inte har samma inblick eller intresse för kyrkans liv och vardag som de aktiva besitter.

Denna kampanjsida svarar på sin egen retoriska fråga om vem som orkar gå och rösta på följande vis:

Män som ratar kvinnor som präster

(En artikel i Världen idag om Dag Sandahl och Bo Brander sägs vara ”källa”.)

De som vill förbjuda homosexuella att bli präster

(”Källan” är en artikel om en kyrkoherde som betett sig diskriminerande mot en arbetssökande. Har inte med något förbud mot homosexuella präster att göra.)

De som kämpar för en ”svenskare” kyrka

(Källan är ett tidningsreferat av ett tal som SD:s partiledare hållit.)

De som vill stänga kyrkans dörrar för flyktingar

(Hänvisning till Avpixlat)

KD-anhängare som vill förbjuda äktenskap mellan samkönade

(”Källan” utgörs av en artikel från 2008, innan samkönade äktenskap fanns.)

Sådana som översätter ”jämställdhet” med ”tokfeminism”

(En enstaka bloggare får utgöra ”källa”, en SD-anhängare som uppmanar människor till att gå med i kyrkan, rösta på SD och sedanlämna kyrkan (för att slippa betala medlemsavgiften)

Den konservativa, bokstavstrogna, kristna högern

(Ett debattinlägg i diskussionen om könsneutrala äktenskap på Brännpunkt i SvD år 2009 anges som ”källa”)

De som vill motarbeta dialog mellan religioner och trossamfund

(Hänvisning till Avpixlat)

Homofober som föraktar kärlek mellan personer av samma kön

(Som ”källa” länkas till en artikel som Erik Johansson skrev 2009 om förslaget till samkönad vigsel i Svenska kyrkan. Det är orimligt att kalla Erik Johansson eller hans artikel för homofobisk)

Så där håller det på. Här följer resten av påståendena man lyfter fram för att visa hur hotad Svenska kyrkan är av att somliga människor röstar:

De som tycker att feminism är ”osakligt tjat”

De som säger att ”modemedvetna och utseendefixerade homosxuella män” är ”hedonismens överstepräster”

De som tycker att en biskops deltagande i regnbågsparaden ”uppmanar till promiskuitet”

De som påstår att islam ”ger jordmån åt terrorism och heligt krig i religionens tecken”

De som använder bibeln som konservativt slagträ

Präster som umgås med ökända antisemiter på sin fritid

Abortmotståndare och Ja-till-livet aktivister som vill begränsa kvinnors makt över sina kroppar

Sverigedemokrater som vill använda sitt inflytande i kyrkan till att jaga papperslösa

De som kombinerar svensk kyrkopolitik med tysk nazism

Man kan se Vem orkar rösta HÄR.

Tidningen Dagen berättar idag om denna sajt och dess innehåll. Där kan man läsa en kommentar från en ledande socialdemokrat. Olle Burell, S-ledare i kyrkovalet, berättar att en lokal S-förening ligger bakom hemsidan. Han tycker sig inte se några problem med vare sig "anonymiteten" eller innehållet i texten

-Den som upprörs av påståendena där har problem, inte jag, säger han.

Att sakna sensorium för fair play och inte uppröras av svepande och grova beskyllningar är verkligen ett problem! Måhända var det naivt, men jag hade för mig att i kyrkans sammanhang var okvädingsord, etikettering och stämpling av motståndare något som tillhörde det förflutan. Så fel jag hade.

Det har varit betydligt renhårigare att dels tydligt ange vem som står bakom sajten och dels att på allvar diskutera Sverigedemokraternas politik och att ifrågasätta den. Att som nu med stereotypa etiketter måla f-n på väggen och stämpla vitt och brett känns mest osmakligt och olustigt. Jag förväntar mig mer av ett etablerat och stort riksdagsparti!

Vem frågar Lööf och Löfven hur människor ska komma till tro på Kristus?

Stefan Löfven säger i dagens Kyrkans tidning följande: Vi tycker att våra värderingar om solidaritet och jämlikhet ligger rätt i kyrkan och också ska prägla Svenska kyrkan… Man kan verkligen undra vems värderingar och vilken åskådning som ska prägla kyrkan. Den svenska arbetarrörelsen växte fram under 1800-talet och uppfann naturligtvis inte själva en hel hoper värderingar. Den franska revolutionens stridsrop skallade långt tidigare.

De första kristna församlingarna som uppstod ungefär 1800 år före svensk arbetarrörelse hade en uttalad ide om att solidariskt dela sina tillgångar, allt det man hade. Ibland har olika politiska vänsterrörelser velat hävda detta som sina egna idéers ursprung. Urkommunism har denna delandets praktik t ex kallats. Men idag har man vänt på förhållandet. Det är det egna partiets värderingar som ska prägla kyrkan. Det är då diskussionen om vilken betydelse Gud och Jesus har blir aktuell.

Mer än lovligt vagt är påståendet att Jesus är en naturlig del av kristendomen. I själva verket finns ingen kristendom utan en tro på den levande och uppståndne Herren Jesus Kristus.

Ledarna för de politiska partier som ställer upp i kyrkovalet som partier slipper oftast undan. Möjligen ställer Dagen och Kyrkans tidning några initierade frågor. Men reportrarna på de stora drakarna tycks helt missa den märkliga inställningen att religiöst neutrala partier samtidigt har beslutat att man vill att människor ska komma till tro. Står de som partier verkligen bakom förhoppningen att alla ska komma till tro? Uppmanar man sina partimedlemmar att låta döpa sina barn eller uppmuntras de unga att gå och läsa för att konfirmera sig?  

Kyrkoordningen formulerar församlingarnas och kyrkans uppgift så här: Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Vem frågar Stefan Löfven hur det ska gå till? Vem kräver besked av Annie Lööf? De partier de leder vill detta. Åtminstone så länge de befinner sig innanför kyrkportarna. Men i nästa sekund är sådana tankar som bortblåsta. Hur trovärdigt är det?

Kyrkan som riskerar att alldeles glida isär

Riskanalys är väl ett sätt att försöka begränsa skadeverkningar i många olika sammanhang. Mig veterligt är Svenska kyrkan inte inne på det spåret. Trots att det kunde vara befogat. Kyrkan håller sig nämligen med en organisation där det finns faror och risker.

Svenska kyrkans olika nivåer borde hållas samman på ett helt annat sätt än vad som sker. Direktval till stifts- och riksnivå klipper av de band som rimligen bör hålla samman kyrkans olika nivåer. Risken är att nivåerna betraktas som varandra oberoende. En betydande risk är också att man i vissa frågor från nationell nivå helt enkelt underlåter att ta reda på, alternativt struntar i, hur och vad man egentligen tänker i församlingarna. Oerhört allvarligt!

Svenska kyrkans olika övergripande nivåer kan inte och ska inte vara oberoende uttryck för vad kyrka är. Risken att få kyrkomötesledamöter vars engagemang i en församling är svalt eller obefintligt kan med nuvarande valsystem komma att växa. Övertygelsen om att den nationella nivån är en slags sammanfattning och den främsta representanten för kyrkan förklarar också till viss del varför åsikten att medlemmen först tillhör Svenska kyrkan och sedan, i andra hand, hör hemma i en församling. Hela varumärkestänkandet understryker först företaget, den övergripande organisationen. När det är det omvända som gäller.

Vad man med ett sådant tänkande riskerar att förlora är insikten om att det är varje församling som bär kyrkans helhet. Inte strikt sociologiskt eller organisatoriskt, men teologiskt och andligt. Församlingsgemenskapen är den plats där kyrkans uppdrag utförs. Bland människor där de bor och verkar. Där firas gudstjänst, där undervisas, där utövas mission och diakoni. Viktigast av allt är själva kyrkans källa. Där firas gudstjänsten med Evangeliet och Kristus själv i centrum. Eukaristin gör oss åter och åter till ett Guds folk. Vi binds genom Kristi utgivande närvaro samman inte bara med stiften och den nationella nivån utan med andra kyrkor och samfund i vår närhet. Ja, med hela den världsvida kyrkans stora familj!

Den rimliga ordningen är att det sker lokala direktval till uppdragen på församlings- och pastoratsnivå. Därefter borde indirekta val äga rum. Då kan inte de olika nivåerna inte lösgöras från församlingens uppdrag att förvalta sakramenten och rent och klart förkunna Guds heliga ord! Då inträder också tanken att man inte bara är representant för en nomineringsgrupp (!) utan faktiskt representerar församlingen, inte bara meningsfränderna, och dess uppdrag på kyrkans övriga nivåer.

När kyrkovalet äger rum den 15/9 bör man lägga sin röst på dem som hävdar att kyrkan ska ha lokala direkta val men indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomötet! För att undvika risken att kyrkan alltmer går i otakt, glider isär och går sönder.

Hemförsäkring, ångervecka, returrätt

En ny dag. Vad ska det bli av den? Jag har redan hunnit gräla med en sjuksköterska per telefon. Inte för egen räkning, utan för någon annans räkning. När risken började bli överhängande att vi inte skulle bli mottagna på vårdcentralen utan bara hänvisade till en annan - då höjde jag rösten. Tänk att det ska behövas i Sverige? Behandla en sjuk hjälpsökande som något man helst vill slippa. Ring någon annan. Vi vill inte...

Dessutom visade det sig att det beställda avbeställningsskyddet för den resa vi skulle gjort, om inte hälsan vacklat, inte stod med på räkning. Det borde jag ha kollat - men har man beställt har man väl? Aldrig mer en beställning utan att ha undersökt hemförsäkring, ångervecka, returrätt och avbeställningsskydd. Aldrig mer ta något för givet. Varje räkning ska läsas. Som vore det Ett testamente, nytt eller gammalt. Hade jag bara betalat med kort hade kortet garanterat avbeställningen.

Man kan tycka, jag tycker, att ett läkarintyg verkligen ska gälla. Att sjukdom inte räknas såvida man inte betalat pengar för länge sedan är så sjukt! Ett hundra procent får man betala om man avbeställer tätt inpå. Så varför alls avbeställa?

Får höra att en vän blivit lurad av en telefonförsäljare. Ska man nu behöva sluta svara? Eller själv spela in alla telefonsamtal. Men, man kanske kan kolla med NSA om de kan orda en kopia? På vad som verkligen blev sagt. Om leverantören försöker glömma att köparen har rätt till en kopia på deras inspelning av det "ingångna" avtalet...

Ett radioklipp

Så fick jag komma till tals i Radio Gotland. Kändes hedrande och stort för en numera ganska gammal      
hemöpatriot. Lyssna själv, om du får ork och lust:
HÄR

Tack och åter tack.

Några tacksamhetens ord efter många års tjänst...-

Om festen än Mig haver prisat

förutan Er vore jag snart

helt vilsen. Som livet oss visat

gemensamt vi kan skåda klart.

Må allt gott som skett bliva prisat:

Er insats är stor! Underbart!

Jag önskar så innerligt Tacka!

För vänskap, gemenskap, för allt!

Ty åren som gått minns vi, ack, ja!

I hjärtat mitt gömmer jag allt!

Min darrande läpp, ord som hackar

får tala när rösten gör halt!

Jag ärones ord högt hört skalla

- de landar hos dig och hos dig...

Församlingen byggs utav alla

och äran är Guds i all tid!

Barmhärtigt och nådigt han kallar

ett vandrande folk hem till sig

Vad har jag inte hållit på med?

Backspegeln kommer allt oftare till användning. Inte bara vid bilkörning. Utan vid funderingar över det arbetsliv som varit mitt. Så otroligt mycket spännande och meningsfullt jag fått vara med om. Skribent i Kristet forum. Ordförande i KRISS. Studentpräst i Örebro. Ratats vid prästerskapets val till domkapitlet. Utsågs till generalsekreterare i Svenska Ekumeniska Nämnden. Rest i Sydafrika under apartheiddiktaturen. Tolkat Desmond Tutu i direktsänd TV. Deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Vancouver. Arbetat med grundandet av Life & Peace institutet i Uppsala.

Kyrkoherde i Längbro församling. Sjungit i kyrkokören i Längbro. Tappat rösten under en predikan. Tillhört Livsåskådningsredaktionen vid TV 2 i Örebro. Varit kulturskribent och kolumnist ( under rubriken Närsynt) i Nerikes Allehanda. Varit länsordförande i Hyresgästföreningen. Suttit i kyrkomötet. Arbetat som ärkebiskopens högra hand. Varit med vid den koptiske påvens besök i Uppsala. Utsedd till Chefredaktör för Kyrkans tidning. Besökt Kina och olika kyrkor där. Intervjuat kardinal Cassidy om Rättfärdiggörelseläran. Gått i dialys nästan ett år. Blivit njurtransplanterad efter en unik vändonation. Och hur mycket mer som helst. Vad har jag inte hållit på med, undrar jag ibland.

Arbetat fantastiska 14 år som kyrkoherde i Örebro Olaus Petri församling. Ömsom vin och ömsom vatten. Tvingats strida, t ex för katolikers rätt att arbeta i Svenska kyrkan och för församlingars självstyre. Och nu på söndag blir det avskedspredikan.

Vill man tjäna kyrkans Herre?

Kyrkovalet gäller något mycket mer än att få kandidater valda till kyrkliga förtroendeuppdrag. Det handlar om hur man ser på Svenska kyrkan och hennes uppdrag. Om kyrkan förstås som en organisation, vilken som helst, kan man förmodligen anse att tros- och religionsneutrala sammanslutningar och partier bör ställa upp sina kandidater. Men kyrkan är något annat, något mer, och hur "nomineringsgrupperna" förhåller sig till en sådan profilerad kyrka blir en verklig prövosten.

Sekulära politiska grupper och partier erkänner inte något som står över folkviljan. I Svenska kyrkan är Kristus kyrkan huvud, hans namn är över alla namn! I han namn skall alla knän böjas. Lyhördheten för och viljan att göra Guds vilja är i en kristen kyrka det allt överordnade.

Nu börjar röster höras som verkar vilja raljera med kyrkans tro och då blir det som om man önskar förlöjliga denna kyrkans grund. Tävling i fromhet ska väl kyrkovalet inte vara, säger man. Spelar det någon roll om man nämner Guds namn eller Jesus i valprogrammen, frågas det retoriskt. Svaret är enkelt. Klart att det spelar roll.

Hur de personer som väljs och deras basorganisation förhåller sig till Gud och Kristus avgör deras handlande. Om partiet eller gruppen inte ser som sin främsta uppgift att tjäna kyrkans Herre, i och utanför Svenska kyrkan, finns det anledning att kräva besked om vilka intressen som skulle kunna vara viktigare!

Dessa frågor kan självfallet reta och uppröra. Men de är ställda av uppriktigt intresse. Och av förvåning över svårigheten hos flera grupper som vill leda Svenska kyrkan att låta kyrkans tro genomsyra valprogrammen. På intet sätt vill jag ifrågasätta deras kandidaters uppriktiga tro och goda vilja. Men tänk om det är så att personerna vill arbeta i enlighet med en gudomlig vilja, men att partiet eller gruppen aldrig kan gå med på att en sådan Guds vilja ens finns...