Då förlät du mig.

 

 Idag blir det återbruk. Från ett inlägg i maj 2007 på stillsam:

Ett under vi sällan kallar under har en mycket central ställning i kristen tro. Man kan säga att det tillhör det grundmönster som kristen tro förutsätter. Jag tänker på att synd och skuld som plågar människan genom några enkla ord kan bli bortlyft. Syndernas förlåtelse skänks oss.

Förutsättningen är att man kan inse att allt inte står väl till med mänskligheten, med människan. Med oss själva. Att vi alla på något sätt bär skuld. Bekännelsen, min bikt, är min egen, den sker inför mig själv, ibland i församlingens gemenskap, och inför Gud. Den är formulerad i jag-form. Jag bekänner inför Dig... Det är inte någon annan som dömer eller slår fast synden eller skulden. Det är varje människa som själv bär fram sin brist, sin bortvändhet från Gud.

Den som menar att skuld och synd bara är en konstruktion får självfallet problem med hela tron. Den som upplever sig skuldlös och syndfri, ser sig som en människa i grunden god och hygglig, har också svårt att ta till sig detta. Möjligen kan den människan blicka bakåt mot 1900-talets monstruösa folkmord och krig och förstå att människans godhet är starkt överskattad. Människans benägenhet och förmåga att göra det onda står inte vi fria ifrån.

Att faktiskt erfara att en börda lyfts av, som en direkt befrielse från Gud, ger många kristna människor livslust och styrka. När man inte tvingas bära hela bördan själv. Den upplevelsen gör att tron fortsätter leva, trots alla försök att borra hål i den kristna tron. Syndernas förlåtelse är ett under för den som blir befriad, upprest, helad.

Att det inte bara är per automatik inser den som tar förlåtelsen på allvar. Den förutsätter uppriktigt hjärta och en avsikt att på flera plan göra upp med det som är ont i mitt liv, i min tillvaro. Synda på nåden kan man alltså inte göra. Men man kan på ett sätt erfara befrielse och veta att trots förlåtelsen finns synd och skuld fortfarande i kyrkans, i människors och i mitt eget liv.

På ett ställe i sin stora Galaterbrevskommentar skriver Luther: Kyrkan är visserligen helig, och likväl är den samtidigt en synderska. Därför tror den också på syndernas förlåtelse och beder: »Förlåt oss våra skulder.» Det heter ju också i Ps. 32, 5 f.: »Jag sade: 'Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser'; då förlät du mig min synds missgärning. Därför skola alla helgon bedja till dig.» När vi kallas heliga har detta alltså icke den innebörden, att vi skulle vara heliga i oss själva, såsom då det säges om en vägg att den är vit, därför att den är vit i sig själv. Den helighet vi ha i oss själva är icke tillräcklig. Därför är Kristus all vår helighet. Där vår inneboende helighet icke räcker till, där räcker Kristus till.

Vad är en prost?

 

En repris från 2015, idag utbyggd och omskriven:

Ett prosteri i Närke

En prost är en speciell präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående sammanställning (kompilation) som jag totat ihop från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är idag en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet ledare och förman. Idag ser det annorlunda ut. Trots att det förändrats och delvis urholkats genom åren finns prostämbetet kvar.

Svenska kyrkans stift är än så länge indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. 

I modern tid har man fortsatt att förändra kontraktsindelningen. Örebro omfattade före storpastoratets införande (på nyåret 2014) följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen

(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:

Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt

1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,

2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,

3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt

4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap, 6 §)

Eftersom biskopen utnämner prostarna för att de ska kunna bistå i uppgiften att ha tillsyn och att främja församlingarna och det kyrkliga arbetet samlar biskopen regelbundet prostarna för möten av rådgivande karaktär. De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad sådan. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt, t.ex vid biskopsval. 

Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

Under mina tio år som prost i Örebro gjordes många studiebesök, bl.a. på Nerikes Allehanda, Sveriges television, Libris (ett bokförlag kopplat till Örebromissionen), Regionsjukhuset (numera Universitetssjukhuset) och på Universitetet. Vi läste böcker gemensamt med efterföljande diskussioner och hade åtskilliga gästföreläsare. Kontraktets diakoner infogades under denna period i konventet.

I Svenska kyrkan finns utöver kontraktsprostarna även ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna är prostar över egen församling. Därtill har de uppgifter i sina stift, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftsstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en "vanlig" kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan början av 1600-talet?

Abel Petri ( -1614

( -1614)

Petrus Mattiae Helsingius

(1615-1618)

Han fick då transport till
Örebro och förordnades jämväl till "Generalis præpositus
(in-spector) Nericiæ", ett inspektorat öfver allt Nerikes
pres-terskap, som han och hans närmaste efterträdare Nicolaus
Bothniensis utöfvade, men som därefter synes hafva
upphört. Kyrkoherdarne i Örebro före Petrus Mathiæ H. kallades
blott "Præpositus Nericiensis" (ej Generalis). Dessa generalprostar
kallades äfven "Ordnarii" och voro ett slags "vicarii Episcopi". (Ur Strängnäs stifts herdaminne)

Nicolaus Benedicti

(1529-)

Sven Gudmundsson (-1550)

(ca1544-1550)

M Nicolaus Stephani,  Ostgotus* (se nedan)

(1551-1557)

Mellan åren 1557-1569 var dåvarande Örebro län som ett eget nyinrättat "biskopsdöme" med en ordinarie placerad i Örebro! Samtidigt var ordinarien kyrkoherde i Örebro pastorat.

Lars Olofsson

*M. Nicolaus Stephani Ostgotus, blev Ordinarie över Jämtland och senare biskop i Växjö

(Ordinarie 1557-1563)

Andreas Suenonis Smältare (

(Ordinarie 1563-1564/65)

Jacobus Johannis (Johansson) Westrogotus, () Blev biskop i Skara

(Ordinarie ca1565-1569)

Här blev Ordinarien åter "enbart" kyrkoherde i Örebro och "bara" prost över Närke.

Jonas Johannis (

(1569-1577)

Esbernus Petri Bose (-1627)

(1577-1606)

Abel Petri Smaltzius (-1614)

(1606-1614)

Nicolaus Jacobi Bothniensis (1578-1655)

(1620-1655)

Isak Isthmenius (1610-1658)

(1657-1658)

Jonas Erici Billovius (1620-1669)

(1659-1669)

Daniel Josephi Fogdonius , läs även här (-1675)

(1669-1675)

Andreas Brun (1620-1686)

(1676-1686)

Casten Magni Rönnow (1638-1691)

(1688-1692)

Johan Bilberg (1646-1717)

(1692-1701) (blev biskop i Strängnäs 1701)

Ericus Aronius (1604-1701)

(utnämnd, hann ej tillträda)

Johan Strömer (1666-1739)

 (1701-1739)

Ericus Danielis Lidius (1692-1774)

(1741-1774)

Erik Waller (1732-1811) (blev biskop i Västerås)

(1776-1798)

Johan Widén (1739-1813)

(1798-1813)

Per Thyselius (1769-1838)) Blev biskop i Strängnäs

(1815-1829)

Per Olof Gravander (1775-1846) Blev Domprost i Strängnäs

(1829-1844)

Ture Annerstedt (1806-1881) Blev biskop i Strängnäs

(1846-1853)

Gustaf Wilhelm Gumaelius (1789)

(1853-1877)

Ernst Jakob Keijser, (1846-1905) Blev biskop i Skara

(1880-1886) 

Karl Erik Edlund (1847-1915) 

Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)

Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)

Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)

Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)

Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Berndt Bäcklund (1903-1982)

Kyrkoherde i Längbro. Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933

Komminister i Nikolai. Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, (1923 - 2019)

Kyrkoherde i Almby. 

Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938, Här är en hemsida han skrivit.

Kyrkoherde i Mikael. 

Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948

Kyrkoherde i Olaus Petri. 

Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

Ingemar Söderström, f 1952

Kyrkoherde i Nikolai och därefter den förste kyrkoherden i det nybildade Örebro Pastorat. Han har diktat inspirerat om Örebro kontrakt. Var kpr 2013-2017

En liten kuriositet: Nyårsdagen 2024 var det nyårsfest i Elgerigården i Örebro. Då noterade jag att vi var fyra gamla kontraktsprostar från Örebro var där: Carl Erik Ekström, Björn Svärd och jag, Lars B Stenström samt Ingemar Söderström!

Januari 2018 förändrades kontraktsindelningen i Närke så att det istället för tre kontrakt blev två, ett Norra Närkes kontrakt och ett södra Närke kontrakt. Till gamla Örebro kontrakt fogades följande församlingar: Knista, Glanshammar, Tysslinge och Axberg. Ny kontraktsprost blev:

Tomas Rådehed, f 1965

Kyrkoherde i Axberg. Tidigare kpr i Glanshammars kontrakt. Kpr 2018-2023.

Caroline Edlund, f 1973

Församlingsherde i Edsberg och Mosjö-Täby församlingar. Kontraktsprost 2023-

Fröding, värmlandspoeten, hade sin bild av "Våran prost", en förmodligen välmående och övergödd prost:

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat som vi
och är lat som vi
– men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.
Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät – tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut efter prosten ut,
ty rådet var kalladt till stämma.
Men det förstås, vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade: »välkomna
till smörgåsbordet och supen!»

Ingenting "great" med förakt

 Att skilja på sak och person tillhör de lärdomar skolan och hemmet försökte inpränta. De använde inte repliken från filmer om brott och våld: det är inget personligt, det är bara affärer (it´s nothing personal, it´s business). Istället fick man höra att åsikter är en sak och personen en annan, vilket ibland lät misstänkt. Hur skulle man kunna sära på personen och dennes uppfattningar och åsikter? Tanken var förstås att det borde vara möjligt att umgås även om man inte hade samma idéer eller ideologi. Man kunde förakta åsikterna men respektera människan...

I USA blir det allt svårare att upprätthålla den linjen. Politik har i och med Trump blivit totalt personlig. Han har inte förmågan att ideologiskt angripa sina motståndare, han väljer istället förolämpningar och personliga angrepp. Sleepy Joe som gömmer sig i en källare, kan han häva ur sig. Hela Joe Bidens karriär har varit en skänk till Kinas kommunistiska parti,, slänger han ur sig. Lock her up, var smädelserna mot Clinton, ett sätt att i allas ögon försöka förvandla henne till brottsling. 

Att landets evangelikala ledare stöder en person som så till den grad glömt bort kärleken och respekten för sina motståndare är förvånande. Hur får man det att gå ihop att någon som ständigt smädar, förlöjligar och försöka förminska demokraterna och deras presidentkandidat samtidigt skulle vara Guds gåva, sänd av Gud för att göra Amerika great again? Det finns ingenting "great" med sådan respektlöshet och ett sådant förakt!

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

Att skilja på journalistik och åsikter

Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.

Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en  otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.

På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.

Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.

Koreansk serie: Rookie Historian

Koreanska serier finns det många på streamingtjänsten Netflix. En raltivt färsk sådan är Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaeryung) om Koreas kungahus och palats. Den utspelar sig under 1800-talet. I drygt timslånga avsnitt (ihopslagna två och två från den ursprungliga serien) får man följa en kvinna som blir en av de första kvinnliga historikerna, ett ämbete med uppgift att notera allt som sker i kungahuset för att historieskrivningen inte ska kunna förändras eller förfalskas.

Kostymer och miljöer är utomordentligt vackra och bildskapandet frossar ibland i det estetiska. Särskilt de romantiska scenerna blir utdragna långt utöver vad som känns rimligt, men fotografiet är så fint att det blir möjligt att stå ut. Annars är serien laddad med politiska motsättningar och intriger, samtidigt är det kvinnor som reser sig och vågar ta plats i ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Kungamord och en smittkoppsepedemi stärker dramatiken och fängslar tittaren än mer. 

Mer, fler och brett

Det händer att jag ser Babel i Sveriges Television. Där kan det hända att läsning blir lockande och att författarnamn etableras i mitt sinne. De må vara hur erkända som helst, men landar de inte på min man kanske skulle läsa-lista är det föga troligt att de hamnar på mitt nattduksbord.

Den som sällan eller aldrig ser på Go´kväll eller läser litteraturrecensioner i dagspressen har få möjligheter att få reda på vad som finns att välja mellan för sin hemmaläsning. Rea-katalogerna är ganska tynande publikationer, men om de kommer får man ett visst urval att ögna igenom. Böckerna har blivit ganska anonymiserade. Reklamen, den som alls når några läsare, är ointressant och stereotypisk. Min tro är att det man viskar om vänner emellan är den kanske främsta drivkraften för läsning av böcker som själv skaffar.

Nätjättarna Adlibris och Bokia erbjuder litteratur till så billiga priser att många bokhandlare slagit igen butiken. Därmed blir det färre som fysiskt kan betrakta en bok och läsa baksidestexterna innan de köps in. Några tips får jag förstås via sociala medier. På Facebook till exempel ser jag när några nya detektivromaner kommit ut, mest för att de författarna redan finns i mitt flöde.

Letar jag efter teologisk eller kyrkorelaterad litteratur får jag kunskap via regelbundna reklamblad från något förlag. För den typen av böcker är reklamen om möjligt ännu mera begränsad. Kyrkans tidning och Dagen ger enstaka recensioner, men för det mesta ligger de förlagen lågt. Någon spridning till en livåskådningsintresserad allmänhet märker åtminstone inte jag av.

Samtidigt märks en betydande läshunger i ganska breda kretsar. Där skulle säkert även de "religiösa" förlagen ha en chans, bara de vågade utmana och ropa lite högre på de mediala torgen. Hur får alla vi, de flesta av oss, faktiskt reda på vad som är intressant, läsvärt och av betydande kvalitet? Hur hamnar de böcker Du läser i ditt hem? Planerat inköp? Gåva? Impulsköp? Lån av vän eller från bibliotek?

Till sist en uppmaning: Läs mer! Läs fler! Läs brett! 

Var finns ni?

Varför är det så viktigt för politiska partier att gå in i Svenska kyrkan för att styra den? Och varför tycks hela den statsvetenskapliga expertisen vara så sällsynt ointresserad av denna otidsenliga modell?

För partierna är det ett sätt att kontrollera en än så länge ganska tung institution så att den inte får ett eget och stort inflytande i den politiska sfären. Då skulle kyrkan kunna bli en oönskad kritisk instans som liksom andra organisationer och folkrörelser vill vara med och påverka. Påverka alltså, inte styra. Rädslan är utbredd att kyrkan då skulle fungera som en återhållsam och moralkonservativ kraft. Därför växer en underhållningskyrka fram med syfte att tona ner den profilerade tron och käckt se till att "alla ska med". Kyrkan riskerar bli en allmänning där inget fattas, vare sig dansbandsmusik eller entertainers. Luther och reformatorerna skulle ta sig för pannan.

De akademiska kretsarna har i stort redan bedömt kristendomen och Svenska kyrkan som passé och ägnar den inget intresse. Inte ens det otroliga systemet där livåskådningsmässigt neutrala partier är med och bestämmer om alltifrån nattvardsliturgier, böner och allmänna regler för kyrkan tycks uppröra även om liknande system i odemokratiska och totalitära delar av världen aldrig skulle få goda omdömen. Men hemma i Sverige går det an eftersom religion är klassad som helt ointressant och irrelevant.

Var finns ni alla experter? Har ni fått munhäfta? Var finns ni alla medier? Har ni glömt vår historia? Var finns ni frihetstörstande liberaler i flera partier? Frihet, jämlikhet och broderskap (numera syskonskap) står trots fina slagord inte högt i kurs...

Det brann ofta och nära

Sedan vi skaffade oss 112, SOS Alarm-appen har tillvaron förändrats. Elden har kommit in i våra liv. Det visar sig att det brinner i ur och skur runt omkring. Häromdagen brann det både ca 600 meter ifrån oss och 300 meter. Var och varannan dag tycks det bryta ut eldsvådor. För någon månad sedan varnade först katten. Sedan kom appens larm: Det brinner 30 meter nordost om dig... En lägenhet i grannhuset stod i sk ljusan låga, men det var mest rök som syntes bolma ut och försvåra sikten på innergården..

Appen är så snabb att larmet kommer flera minuter innan vi hör brandbilarnas jagade tutande, Det är bra att man inte är lagd åt att jaga bränder och störtar sig till eldsvådan för att försöka ta häftiga bilder. Bäst är att hålla sig på avstånd och överlåta åt brandkåren, polis och ambulans.

Nu går tankarna till det egna hemmet. Var sitter detektorerna? Finns det brandbekämpningsmaterial? Vad skulle jag ta med mig om lägenheten behöver evakueras ifall det började brinna? Vilka saker? Foton? Vykort? Något konstföremål? Datorn? Det berättas ju om människor som tappar all förmåga att tänka rationellt och tar de med sig något blir det lätt försumbar saker och inte ovärderliga minnen...

Med denna app kan vi möjligen få reda på bränder nästan innan de brutit ut vilket verkar bra. Fast...på ett sätt var det lugnare innan vi visste att det brann så ofta och nära.

Bön i Covidtider

Varje afton kl 18 vill Västerås stift att man skall be. Lovvärt. På Facebook sänder man andakter i det lilla formatet, ledda inte bara av biskop och präster utan av hela mångfalden i kyrkan. Det är ett fint initiativ i tider när alla inte kan eller är riktigt välkomna att infinna sig i kyrkan (av omtanke om dem, sägs det allmänt).

Fick jag önska vore det att stiftet tillhandahöll en liten böneordning för dem som inte kan eller vill sluta upp kring Facebook.

I den kunde man be för

- den nära kretsen, familj, släktingar, vänner

- de som står mig eller oss emot, dem vi har svårt för

- den kämpande kyrkan, om sanning och rätt

- kyrkans mission och vittnesbördet, om att tron ska väckas

- för drabbade och avsidestagna, här hemma och långt bort

- för natur och kultur, miljö, fred och överlevnad

Tacksägelse för all nåd, för Guds godhet och Kristi frälsargärning

För denna dag och den som skall komma

Lov till livets Herre

Till sist en bön om att våga och orka stämma in i bönen klockan 18 eller vid något annat tillfälle

My Country

Nog käbblas det i svensk politik och nog är det etter värre i USA mest beroende på den osannolika presidentens osannolika uppförande. Har istället fastnat i Koreas 1300-tal där politiska motsättningar och maktstrider sköts via fäktning och ständiga mord av motståndare. Serien My Country, The new age, är en streamingsserie på Netflix med nästan långfilmslånga avsnitt.

De ständiga striderna är uppblandade med kysk romantik betonade med moderna och sjungna ballader. Vissa av scenerna går så långsamt att man hinner spela lite dataspel under tiden, vore man lagd åt det hållet. Men stridsscenerna är utdragna och grymt blodiga. Huvudpersonerna syns i ganska många scener med färska blodstrimmor i ansiktena. 

Mest intressant är de olika drömmarna om framtiden som får allianser och konstellationer att ständigt bildas, upplösas och förrådas. Konsten att utnyttja både medlöpare och fiender för sina egna syften är väl utvecklad. Svensk politik framstå som himmelsk vid en jämförelse och till och med situationen i Amerika bleknar till en svag skugga. Anmärkningsvärt är att hjältarna efterhand tycks klara vilka svärd- och sabelhugg som helst.

Den som inte har något bättre för sig och vill sugas in i en välgjord serie med fantastiska kostymer och scener kan med behållning ändå se My Country.

Nya modeller

Vid bloggskrivandet känns det som om detta att bo i gnällbältet änteligen kommer till sin rätt, i ord och text:

Förmånen att be tillsammans i och med församlingen har Covidviruset berövat många av oss som är 70 eller äldre. Man vill helst inte se oss för vår egen skull. Vi ska hålla oss undan så vi slipper bli smittade. På ett sätt kan det vara klokt men på ett annat är det dumt och förödande. Visserligen slipper vi smittas i församlingen mitt, men för varje vecka som går glider vi längre ifrån gemenskapen och vanan att gå i kyrkan förvandlas till en tom reflex. Åtminstone är det så i detta pastorat där vi äldre förstått att vi ska hålla oss borta och att den som är över 70 ska definitivt inte tro att man kan eller får hjälpa till...

Digitala gudstjänster kan ge en viss tröst men det står alldeles klart att dessa sällan är så genomtänkta att de hittar vägar för att inkludera åskådarna vid skärmen. Knappast ens en kollekt uppmuntras man att ge. Det krävs eget födgeni för att lösa den uppgiften.

Normalt har enbart mycket få församlingar regelbundna bibelstudier och i dessa tider ha de flesta upphört. Några digitala inbjudningar till zoombibelstudier skulle vara välkommet. Tänkbart vore också bön vid datorskärmarna i en ny form av bönegrupper, fast då måste nog någon känd person först uppfinna den tulipanarosen. Bokcirklar kunde också genomföras via nätet om någon tog initiativ därtill. Nya modeller för söndagsskola kanske kunde växa fram där man ibland ses "analogt" och ibland via nätet. Ja, ja, vi får väl se om något händer innan Covid klingar ut...

Makten i kyrkan och demkoratin

Margareta Winberg är citerad i dagens Kyrkans tidning med anledning av konflikterna i Härnösands stift där man försöker avsätta biskopen. Så här ser passagen med Winberg ut:

"Vissa tycker att det som sker nu i Härnösands stift är ett uttryck för en kyrka där partier och politiker har för mycket makt, kan du förstå kritiken?

- Nej det kan jag inte. Hur ska man veta var en person står värderingsmässigt om man inte tillhör en nomineringsgrupp med någon form av partikoppling?

- Vår representativa demokrati är den bästa form av demokrati, som vi känner. Den medverkar till att upprätthålla folkkyrkan, vilken jag är anhängare av. För övrigt är kyrkan fylld av politiska ställningstaganden, innehållet i uppdraget är ett tydligt uttryck för detta - om man väljer att se det."

Den första idén om att enbart via politiska grupper kan man veta var människor står värderingsmässigt är en grotesk förvrängning. Det är som om enbart politiska värdringar värdesätts till skillnad från livåskådningsgrundade värderingar. Det är som om politiken föregick den kristna tron och bekännelsen. Denna syn på partipolitik som vore det en välsignelse för kyrkan är både sentida och inskränkt! Dessutom har jag gång på gång under mitt långa liv i kyrkan stött på socialdemokrater som i sammanträden varit bundna av partilinjen och inte vågat annat, men privat och i enskilda samtal efteråt, bedyrat att de egentligen har en egen och annan åsikt!

Med orden "vår representativ demokrati" menas förmodligen den modell stat, region och kommun har i Sverige eftersom kyrkan i stort speglat en sådan modell. Uttrycket erkänner dock att det kan finnas andra former av representativ demokrati! Varför just "vår" form skulle vara den överlägsna och bästa diskuteras inte men det är enkelt att sluta sig till att även det beror på en speciell representativitet partipolitiska alternativ emellan. Självfallet visar enbart de kristna samfunden upp olika former av representativ demokrati och lägger man därtill de svenska folkrörelserna utan partipolitisk koppling finns det många varianter som är likvärdiga och välanvända.

Den representativa demokratin i kyrkan är snedvriden och gynnar politiska partier, som är organisationer utanför kyrkan och ofta livsåskådningsmässigt neutrala, och minimerar församlingarnas inflytande i sin egen kyrka. Svenska kyrkans modell är en avvikelse från modeller för demokrati som andra kyrkor brukar sig av. Om nu de egna modellen är så fantastisk varför tillämpar politikerna inte den inom anda samfund? Ska de historiska arvet efter Gustav Vasa, där "staten" kontrollerade en stor del av Svenska kyrkan och dess apparat, fortsätta hålla kyrkan i grimma i ännu många fler år? Det är tid att skala ner apparaten och byta form av representativ demokrati så att kyrkans basala och centrala nivå, församlingarna, får makten i den egna kyrkan!

Behöver det sägas att Margreta Winbergs kommentarer finns i en artikel om hur Härnösands stifts ledande kyrkopolitiker säger åt sina partikamrater att inte skriva på namninsamlingar till förmån för den biskop politikerna i stiftsstyrelsen vill avsätta?

Vad betyder GT?

Vid frukostbordet och korsordet väcktes frågan: vad betyder GT?

Min första reaktion, en fördomsfull instinkt från ryggraden, blev som följer. 

Nu för tiden när präster säger GT vet man inte om de menar Gamla Testamentet eller Gin och Tonic...

Vem tar ansvar för konsekvenserna?

 Den som inte är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande bör inte sätta igång projekt och aktioner. Ett axiom som inte integrerats i Svenska kyrkan där ansvar för konsekvenser av beslut och åtgärder sällan utkrävs, särskilt inte av förtroendevalda där det saknas sanktioner för oansvariga beslut och beteenden. Lika allvarligt är utebliven aktion som kan få allvarliga följder om man inte vågat tänka framåt och i flera led.

Inom området för kyrkans rekrytering, där det saknas genomtänkta planer, har det i dagarna uppmärksammats att det råder prästbrist! Fenomenet är särskilt märkbart i glesbygdsområden där den gamla praxisen att utse veniater för att ha lekmannapredikanter och gudstjänstledare har återupptagits. Att det skulle saknas präster har kyrkan kunnat förutse i flera decennier! Eftersom tillströmningen av prästkandidater till universiteten gjorde att fakulteterna bågnade.

Bara från Uppsala kunde år 1975 närmare 200 präster slussas ut i kyrkan. 40-talisterna utgjorde en befolkningsmässig puckel som tydligt avspeglades i kyrkan. Det bord inte ha varit svårt för någon enda att räkna ut att när denna puckel skulle pensioneras skulle brist uppstå. Nu skördar Svenska kyrkan frukterna av sin bristande rekrytering men ingen lär ta ansvar för konsekvenserna.

Covid-19 har starkt påverkat gudstjänstlivet i kyrkan. Särskilt reduceringen av antalet tillåtna besökare till 50 stycken har drabbat de stora församlingarna. Nu uppmärksammas plötsligt de uteblivna kollekt- och insamlingsmedlen till olika ändamål, särskilt till ACT. Denna konsekvens kunde vem som helst ha förutsett. Några särskilda initiativ för att kompensera dessa uteblivna offer/kollekter har inte synts. Nog kunde man ha organiserat några kampanjer för att vidmakthålla ett solidariskt givande, bland annat för att ersätta uteblivna kollekter…

Diskussionen om pastoratsreformens urholkande av självstyret i många församlingar är numera ganska stilla. Det hindrar inte att det kokar rejält ute i församlingar som förlorat inflytande bland annat över sin ekonomi, sina tjänster och fastigheter. Reformens tillskyndare kunde ha förutsett dessa konsekvenser men har hitintills inte velat avhjälpa och korrigera denna fatala utveckling. Inte heller lär de tvingas till ansvar för att på detta sätt ruckat på det grundläggande förhållandet att församlingen är basen och utgångspunkten för kyrkans egentliga arbete och uppdrag. Nära altaret och med utgång därifrån ska förkunnelse, diakoni, mission och undervisning göras och levas. Där är kyrkans mässfirande centrum och där väcks tro och kallas till tjänst.

Ovan finns två fall av utebliven aktion vars resultat man nu tvingas arbete extra mycket med och ett fall där handling och reform fått synnerligen dåliga konsekvenser som kan ödelägga en hel del av det lokala engagemanget och ansvaret.

Kommer de ansvariga någonsin att få ta ansvar för konsekvenserna?

Biskopar till namnet, men inte till gagnet

Biskoparnas plats i kyrkan och deras uppdrag har kommit att stå i centrum för en kyrklig debatt, nu senast beroende på viljan i Härnösands stiftsstyrelse att bli av med sin biskop. Till och med Kyrkans tidning har på sin ledarsida slagit fast att biskoparna behövs i en episkopal kyrka och kan och ska inte enkelt flyttas på.

Biskoparnas uppdrag har sedan den sk demokratiska kyrkomötesreformen i början av 80-talet reducerats och förminskats. Visserligen har de säte och stämma i kyrkomötet, men är berövade sin rösträtt! Så mycket episkopal kyrka är Svenska kyrkan. Argumentet har varit att de ändå har så mycket makt genom att de sitter i läronämnden och har sitt biskopsmöte. Att de samtidigt blivit av med rollen som verkliga ledare och chefer för präster och diakoner när dessa blivit lokalanställda och underställda kyrkoråd istället för biskop, domkapitel och stiftsstyrelse (i vilka biskopen sitter ordförande).

Denna reducering av biskoparnas formella sida av ledarskapet har omvandlat dem till ideologiska personer snarare än egentliga ledare. Dessutom har det på många håll bildats stora pastorat med kontroll över ansenliga tillgångar och enorma personalresurser. Stiftet har fortsatt en roll vid fastställandet av församlingsinstruktioner och vid viss tillsyn,, t ex vid visitationer, för övrigt blir dessa pastorat relativt oberoende och behöver knappast stiftets stöd i några av sina uppgifter. Församlingarna i dessa pastorat kan däremot vara berövade en hel del av sina tidigare befogenheter och de går inte att beskriva som självstyrande längre! 

Episkopaliteten i Svenska kyrkan är satt på undantag, ibland bejakat av biskopar som gärna vill slippa slitet som arbetsgivare och ansvarig för diverse personalkonflikter och -frågor. En ändringen är nödvändig om inte Svenska kyrkan fortsatt ska ha ett konstitutionellt episkopat i linje med kungens statschefsskap, något som ligger i namnet men knappast i gagnet.

Överraskning

Kolonister blir överraskade lite nu och då. Något oplanerat händer. När det ska röjas i potatislandet visar det sig att en potatisplanta tappat sitt bladverk och därför inte upptäckts. En portion färskpotatis visar sig ligga fördold i den mörka jorden. 

När jag ligger på knä och rensar längs ena gången hörs en röst. Hej på dig! Jag svarar oviss om varifrån rösten kommer: Hejsan, Hejsan! Snart blir jag varse en person som står vid kolonigränsen med en elektrisk häcksax i högsta hugg. Får en bild av motorsågsmannen i huvudet. Men detta verkar förstås vara något fredligare även om manen inte presenterar sig. Så då gör inte jag det heller utan låtsas som om vi känner varandra. Han pekar på några SJ-stenar, sådana som fanns som golv i Centralverkstädernas fabriksbyggnader, och säger att de här borde du ta bort! Det går inte att klippa gräs här. Bättre vore att inget låg längs gränsen. 

Nog ser jag att stenarna inte bildar en vacker och rät rad. Men vad gör det? Andra har plank och alla möjliga avgränsningar. Några stenar lär inte hindra särskilt mycket. Det ser inte bra ut, fortsätter mannen.

Jag ser på honom och säger att jag inte orkat. Det har varit en hel del annat att stå i. Till våren kanske, säger jag och vänder mig resolut mot rabatten som jag höll på att rensa. Han återgår till sina häckar. I mitt inre ser jag hur ett högt staket växer fram precis där stenarna nu bildar en inte särskilt rät rad. Undrar vilket betyg den lösningen skulle få av en sådan kritiker? Men irritationen byts snart mot välvilja. Vi är trots att kolonister i samma förening. Då får man tåla ett och annat, till och med mindre god kritik. Nästa gång är det jag som kan kritisera häckmannens lott...

En grön tomat räddas från undergången och får följa med hem för att mogna. Physalisen som stått i kolonistugan i flera veckor klipps ner. Alla frukter i sina vackra papperspåseliknande höljen samlas in och fyller en hel skål. Det trodde man väl aldrig. Vilken fin överraskning.

Vilse i skogen

 Vi tänkte undersöka tillgången på svamp i skogen. Åkte till ett naturreservat som hette Mantorpsskogen mellan Hovsta och Glanshammar.Vi körde på småvägar nästan 4 kilometer från vanliga vägnätet innan vi nådde fram till parkeringsplatsen.

Där, mitt i skogen, stod en cyklist i neonfärger med tillhörande mountainbike och studerade en anslagstavla med en karta. Han hejade och började småprata. Sedan ställde han den viktiga frågan. En som många borde fråga sig lite nu och då i livet. Han sa: Vet ni var jag är?

Tänkte säga: här! Men insåg att det vore förmätet. Istället frågade jag: hur kom du hit? Genom skogen, svarade han, men jag har liksom tappat bort mig. Vet inte när jag var så vilse.

Lösningen var inte att spåra sig själv baklänges. Särskilt inte om man vill vidare. Så jag pekade på den väg vi använt och sa att efter några kilometer är du ute på vägen mellan Örebro och Fellingsbro.

Han cyklade sin väg och vi undersökte tillgången på svamp. Helt utan framgång. Några udda och oansenliga svampar underströk bristen på vanlig matsvamp. Vi får väl vänta in i oktober. Kanske vågar sig trattkantarellerna och trumpetsvamparna fram då? Men man vet inte, dom kanske också är alldeles vilse?

Helgon och förtryck?

Förtryckta grupper har blivit våra nya helgon, är rubriken på ett diskussionsinlägg i SvD av professor Fredrik Sveneaeus. Han menar att det inte brister i engagemanget för religionsfriheten som demokratifråga men att man förvandlat fri- och rättigheter men att man förvandlat "frihet från diskriminering och minoritetsrättigheter – till sin nya religion". Klokt och insiktsfullt formulerar han följande insikt: "Mänskliga rättigheter är utgångspunkten för varje liberal demokrati men bör inte förvandlas till religiösa sakrament som uttolkas med hjälp av ett evangelium som handlar om strukturell och osynlig makt."

Jag har tidigare på denna blogg skrivit att: Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.

I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.

Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.

Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det! Det är knappast en dogmatisk kristendom som bör enkelt förkastas eller placeras i periferin eftersom den på många sätt kan bidra till att bygga ett hållbart och etiskt medvetet samhälle

Sveneaus argumenterar  om hur de existentiella frågorna flyttat från religionen och in i politiken och får det till att den främsta drivkraften var "en marxistisk kyrka", dvs marxismen övertog kyrkans och religionens roll att vara normdrivande. Hur marxismen som inom svensk politik varit en andrahandsfråga kunde bli ett huvudinflytande kan bara ses som en konstruerad maxim. Denna marxism var lika världsfrämmande, hävdar Sveneaus, som de religiösa dogmer Hedenius exponerade på 60-talet.

Sveneaus argumenterar försåtligt. Läs följande mening "Precis som på 1960- och 1970-talen var andan till en början energigivande och spännande, men har efter hand förvandlats till en ny politisk dogm som förmedlas likt en religiös förkunnelse, faktaresistent och sluten likt en kyrka." Genom en liknelse sprids uppfattningen att "en religiös förkunnelse" är "faktaresistent och sluten likt en kyrka"! Uppenbarligen har han ingen direkt erfarenhet av vad en förkunnelse kan innehålla och hur en kyrka förhåller sig till vetenskap och fakta.

Det tydliga religionsföraktet tar delvis ut de intressanta poänger som finns att fundera över i Sveneaus inlägg. Uppenbarligen har kristendomen som den representeras genom Svenska kyrkan förlorat mark och blivit betydligt mera perifer än den var på 50- och 60-talen. Men författaren erkänner, som han insåg att han låtit totalt avvisande till religion och kyrka, att religionen kan vara en existentiell kraft till politisk förändring. Den insikten hade redan Olof Palme och hans regering som ute i världen insett att kyrkor och kristen tro spelade en oerhört viktig roll i arbetet för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det blev uppenbart i de dialoger som regeringen då hade med kyrkor och samfund inom Svenska ekumeniska nämnden.

Sveneaus slutsats lyder att han har "velat peka på hur sekulariserade existentiella projekt tenderar att ärva religionens värsta avigsidor när de förvandlas till politiska doktriner som omges med olika sakrament och delar in världen i trogna och otrogna. Det religiösa arvet borde vi försöka befria oss från i såväl partipolitiken som kulturlivet och akademin."

Nog borde det finnas möjligheter till allianser med kyrkor och samfund för att i samhällslivet undvika och tona ner en dogmatisk överrepresentation av enskilda utsatta grupper som dessutom ofta beskrivs som värre utsatta och mera stigmatiserade än andra med liknande erfarenheter. Men sådana chanser förtvinar genom att religionen återigen får exemplifiera det avskyvärda i en alltför svart-vit världsbild och en doktrinär åskådning - som om det inte var politiska ideologier som under 1900-talet fullständigt ödelade delar av Europa och Asien genom krigen och politiska ideologier som fascism, nazism och kommunismen uttydd som Stalinism och Maoism.

Sveneus skulle, om han kände till kyrkolivet aningen mer, kunna lägga till att tendenserna att överbetona somlig utsatthet och genomgående se deras villkor som strukturellt förtryck riktat mot dessa utvalda personer/grupper även tydligt påverkar kyrkolivet och rent av bidrar till att annan utsatthet och förtryck tonas ner och/eller skyms. Öppenhet och mångfald är ett recept mot denna ensidighet liksom att man med förenade krafter bekämpar svart-vita synsätt som ständigt tenderar att förenkla och överbetona...

En PTA ska göras

 Så mycket får man (jag) vara med om. Blev kallad till en PTA! Bara det. Vem vet vad det kan vara? Denna märkvärdiga procedur innebar att jag måste läggas in på sjukhus för dagvård. Gissar att det innebär att man troligen får åka hem när natten faller på.

Kallelsen var tydlig. Man hade strukit över med markeringspenna i blått vilket datum som gällde. En dag som redan hade passerat! Tur att jag fått en handskriven lapp på dialysen om att det där PTA skulle hända. Med rätt datum. På kallelsen stod att jag skulle infinna mig klockan sju på avdelningen efter att jag förstå gått till kassa. Lydig och ordningsam begav jag mig till kassan. Där var allt mörkt och släckt. De öppnar inte förrän klockan 8.

Väl inskriven på avdelningen med identifieringsband runt handleden togs blodtryck och puls. Man gav mig antibiotika. Intravenöst. Sedan fick jag klä mig i sjukhuskläder innan det blev rullstolsrally till röntgen. Där togs jag emot för en ballongsprängning (PTA). Det kryllade av personal som såg till att jag låg som jag skulle med armen utsträckt på en anordning. Man röntgar och opererar samtidigt. Här fixar man allt möjligt, sa man. Ballongsprängningar av kärlen vid hjärtat, insättande av pacemaker och mycket annat. Betryggande med sådan erfarenhet runt britsen! 

Efter väntetid påbörjades evenemanget. Lokalbedövning gavs i omgångar innan man stack hål på pulsådern. En ingång till min blivande fistel (ett konstruerat blodkärl där man sytt ihop en ven med en artär) var alldeles för trång så blodflödet var för klent så det skulle inte gå att använda kärlet vid en framtida dialys.

Man jobbade sig fram genom kärlen tills man befanns sig vid den trånga porten. Jag nynnade för mig själv: Gör porten hög, gör dörren vid... Efter att ha prövat olika dimensioner av ballonger blåste man upp dem inne i kärlet. Inte skönt. Det ilade och värkte, men gick snart över. Efter ett antal liknande manövrar fick jag beskedet att det gått bra och att det var över. Vi kan alltid göra om det, sa kirurgen uppmuntrande. Hm, sa jag. Man spände på mig ett uppblåsbart tryckförband så att pulsådern inte skulle blöda och läcka.

Tillbaka på avdelningen blev jag ompysslad och nerbäddad. Varje timme släppte man ut ett andetag i taget ur det uppblåsbara förbandet. Trycket lättade påtagligt, ju mer som försvann och blödningen kom av sig helt. Till lunch blev det köttbullar. Sedan dåsade jag till skönsång av Peter, Paul & Mary i mina hörlurar.

Fick åka hem framåt aftonen. Nu svirrar det som det ska i det där blodkärlet.  

En sammanhållen kyrka

En bedjande, bibelläsande och gudstjänstfirande kristen människa borde egentligen vara idealbilden av en medlem i Svenska kyrkan. Underligt nog har den folkkyrkliga drömmen gjort att man kompromissat bort mycket av den personliga fromheten till förmån för de mångas passiva tillhörighet. När politiska partier bygger sin maktbas på denna passiva tillhörarskara blir det uppenbart att de centrala kristna aktiviteterna inte nödvändigtvis hamnar i blickfånget. Det är annat som drar de passivas uppmärksamhet och lojalitet.

Det är kyrkans gärningar som ska vara samhälleligt och altruistiskt goda. Göra gott blir dragplåstret och det för en kyrka som i sitt hjärta har de goda gärningarna som icke meriterande inför Gud. Det har blivit viktigare att locka folk med gärningar än med tron på Gud, med Guds nåd och frälsning. Även jag har fallit i den gropen och räknat upp allt som kyrkan gör för att hålla dem kvar, de som står längst ifrån kyrkans gudstjänstfirande mässcentrum. Det som listats har varit diakoni, besök hos gamla och sjuka, närvaron på sjukhus och fängelser, ungdomsverksamheter, kulturella begivenheter, vackra kyrkor att besöka och mycket annat.

Denna kyrkliga verksamhetsiver har frigjorts från gudstjänsten och tron och blivit till allmänna aktiviteter. Dessa har därtill ofta marknadsförts som lika viktiga som gudstjänsten och ibland setts som helt utbytbara. Det är minsann inte sämre att delta i en öppen pensionärssamling i kyrkans regi som att på söndagen gå på gudstjänst. Det smäller lika högt att delta i samlingar med sina spädbarn i ett församlingshem eller att dricka kaffe och lyssna till dragspelsmusik som att höra till den gudstjänstfirande församlingen, ett begrepp som få ens vet vad det betyder. Som Dag Sandahl lyft fram fyller man på sin håll hellre kyrkorummet med dansbandsmusik (Torups församling i Falkenbergs pastorat, dit det inte går att länka just idag pga en felaktig pop-up om "kakor") än erbjuder det som de faktiskt en gång byggdes för. Folkets hus och bygdegårdar får akta sig, snart är de utkonkurrerade i nöjesbranschen, åtminstone på de håll där man fått för sig att kyrkans uppgift är att ge folk vad de vill ha istället för vad de behöver!

Höger hand vet knappt vad den vänstra gör i en kyrka där aktiviteterna blir losskopplade från varandra och de anställda blir det enda kittet däremellan. Ett klister knappt värt namnet eftersom så ofattbart många av kyrkans anställda inte själva firar söndaglig mässa och till och med ofta luftar sitt missnöje med gudstjänster som otidsenliga, tråkiga, obegripliga och irrelevanta. Detta skulle möjligen ledas i bevis. Men genom åren har jag både läst det och hört det yttras så ofta att jag tar det som en given sanning. Och den som vill invända borde ta sig en rejäl titt på hur det ser ut i den egna församlingen ett antal söndagar i rad...

Värst är nog ändå att även beslutsapparaten inom kyrkan står så långt ifrån församlingarnas gudstjänstliv. Detta påstående, som jag återkommit till upprepade gånger, retar och gör människor både ilskna och sårade, särskilt de som ser sig som kyrkliga politiker och beslutsfattare. Men beslutsvägarna i kyrkan är byråkratiska och långa och tar mycket tid. Beslutsfatteriet har blivit ännu en kyrklig verksamhet där kopplingarna till bön, bibelläsning och gudstjänst tunnats ut. Det bör påpekas att det finns många valda beslutsfattare som är aktiva medlemmar och regelbundet firar gudstjänst i församlingens mitt, men det är inte heller ovanligt att somliga sällan eller aldrig deltar. Skälen kan t ex vara personligt ointresse, tidsskäl eller livsåskådningsmässiga. Just det, livsåskådningsmässiga!

Det finns åtskilliga sätt att försöka komma till rätta med detta avstånd och med att beslutsapparaten blivit en egen verksamhet. Främst är den strävan som vill öka de kyrkliga beslutsfattarnas kyrkliga representativitet och som ser de passiva maktbaserna som ett hot om alienering till kyrkans centrum. Människor med beslutsuppdrag på stifts och nationell nivå bör väljas utifrån sin lokala förankring som församlingsrepresentanter och då företräda den döpta och troende församlingen och inte den passiva maktbasen,

Blir inte detta en återgång till något föreningskyrkligt eller till att en exklusiv "elit" ska få makten, ett återvändande till en "prästkyrka"? Inte alls! Det betyder bara att kyrkans företrädare är förankrade i den egna traditionen på samma sätt som partier väljer in de aktiva och övertygade i sina beslutande sammanhang eller sport- och idrottsutövare ser till att de som ska företräda dem har levande rötter i den egna idrotten eller sporten. Det har ofta påpekats att för att kunna gå in i dialog med andra måste man vara djupt och levande förankrad och kunnig om sin egen tradition. Sådant ska inte bara sägas utan praktiseras!

Det är mycket nu

Om kyrkans betydelse för många handlar om sammanhang och gemenskap har det blivit en lång väg att gå när en gång Covid-19 begränsas och inte längre blir ett så svårt hot. Återvända blir inte så enkelt. Möjligen behöver man finna nya vägar att ge ett meningsfullt sammanhang och en öppen gemenskap. Tänkte inte på det kanske någon säger. Ja, det är mycket nu.

Skogens skafferi var tomt

Det är tur man inte försörjer sig på vad skogen har att bjuda. Idag skulle det letas svamp i trakten av Dalkarlsberg och Skrikarhyttan (Skrekarhyttan i folkmun). Men det fanns inte en svamp trots att det på sociala medier (läs fejan, dvs Facebook) har publicerats muntra tillrop om att trattkantarellerna inte längre var i antåg, utan hade anlänt i närmaste skogsbacke. Ha!

Som tur var kunde vi besöka en loppis. Säsongsavslutning med generösa erbjudanden som: fyll en kasse för 100 kronor. Det mest välfyllda var loppisen där folk trängdes som om Covid-19 vore en skröna. Kön till kassan var så välmatad att det såg ut som när fotbollsstjärnor ska tränga sig genom en kompakt mur av autografjägare. Så jag förblev ute i friska luften beskådande den märkliga uppståndelsen. Det blev att återvända till svampjakten.

Torrt var det i backen, trots de senaste dagarnas ihärdiga regnande. Tomt var det på svamp och på bär. Rikt på ris, på mossor och lavar. Där snubblade vi fram med blickarna ivrigt stirrande ner i backen som vore vi generade eller blyga. Skogens normalt välfyllda skafferi var tomt. Heltomt! Ingenting fanns att samla, plocka eller äta.!

Det fanns spår efter vildsvin. De hade bökat upp stora områden. Omkullfallna träd i mängd, som ett vildsint plockepinn, låg överallt så det blev krångligt att ta sig fram. Djurupplevelserna var begränsade. Behållningen var en stor humla, en spindel och en vilsekommen fluga. Så vi åkte hem. Mätta på friluftsupplevelser.   

Administration och självstyre

 Besinning i det kyrkliga rekommenderas till det Covid - 19-reducerade kyrkomötet. Tanken att majoriteten i alla lägen inte bara har rätt utan har rätten på si sida att driva igenom vad helst man kommit på rimmar illa med den flod av ömsesidighet, ödmjukhet och respekt som Nya testamentet låter flöda fram. 

Det vore förmätet att hävda att det är obibliskt att som  makthavare driva igenom sina påfund, icke desto mindre blir man verkligen fundersam över den trend som urholkar församlingarnas självständighet och självstyre. Pastoratsreformen var ett sådant steg. Många andra finns.

Via adminstrationen av t ex löner är man på nytt ifärd med att reducera församlingarnas fria val och självbestämande. Förmynderi och klåfingrighet kan förkläs i omtanke och välvilja, det har vi redan många gånger sett och erfarit. Dags att efterlysa mindre omtanke och välvilja och mera av gammalt hederlit självstyre!

Rituella debattpositioner

Partiledardebatt i riksdagen. Är inte någon höjdare. Ett rituellt ställningskrig. Där bombasmerna flödar. Nog borde någon språkkunnig docent, eller professor, kunna avkoda de låtsat artiga invektiven så att lyssnare och väljare fick klart för sig hur föga originellt ordkriget är.

Här kommer några av de intagna hållningarna, positionerna, som rent rituellt förekommer. Som någon borde ge sig på att förklara och synliggöra. Kom då särskilt ihåg om man använder dessa positioner som stöd under debatter att alltid och oböjligt hävda statistik och fakta som ser ut som de bekräftar att man själv har jätterätt och de andra helfel.

Position 1. Beskriv läget på ett fördelaktigt sätt så att det egna partiet och dess sympatisörer inser att fel partier sitter vid maken. 

Position 2. Beskyll motståndaren för att stå för allt, eller det mesta, som är förkastligt, skadligt för landet och ekonomin (försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, arbetsmarknaden m.m.).

Position 3. Ställ frågor som är omöjliga att besvara såvida man inte bekräftar frågeställarens påståenden.

Position 4. Hävda att du inte fått svar. Alternativt: vägra att besvara motståndarnas frågor. Upprepa envist det egna mantrat: inga svar, undanflykter, inga svar!

Position 5. Erkänn att motståndaren har rätt. Men endast på en fullständigt ynklig och ovidkommande punkt liksom för att inskärpa det milslånga avståndet mellan er. Och att de i övrigt totalt har handlat fel, gjort fel, tänkt fel.

Position 6. Visa känslomässig överlägsenhet genom att generöst tacka talmannen, motståndarna, kollegorna och andra för den givande och avslöjande debatten.

Position 7. Hävda att du/ni vunnit debatten, diskussionen, grälet.

Till skogs!

Hösten nalkas, det märks på ljuset som ter sig helt annorlunda än under högsommaren. Utan att riktigt kunna fånga eller beskriva vet jag instinktivt att så här ser de tidiga höstdagarna ut. Solen läge är ett annat och nog känns det som att skuggorna blir längre allt tidigare på dagen.

På bilens GPS finns några koordinater inprogrammerade med ett extra ord: lingon. En orörd glänta bortåt Fellingsbro lyser röd av alla lingon som ingen plockat. Det syns inte från vägen, därifrån ter sig allt som en grön långhårig matta. På nära håll visar det röda sig som rejäla stänk. 

Den som  plockar lingon måste vara någorlunda smidig och böjlig. Dessutom bör man klara att sitta på huk längre stunder. Min rygg är ovan vid de många böjningarna och säger ganska snart ifrån. Den signalerar redan innan en halv liter är ihopkammad. Dags att sluta, manar den. Gå hem! Vila!  

Begäret motsäger dock ryggens besked och fortsätter ihärdigt med hjälp av en bärplockare. Inte en person utan en tingest av plåt som ser ut som en liten låda med en grovlemmad kam i fronten. För att inte ge upp för tidigt går jag tillbaka till vårt fordon där det finns fällbara vilstolar. Med en sådan under armen återvänder jag till den granna gläntan. Mitt i lingonriset slår jag upp vilstolen och kan sittande fortsätta rafsa in det röda guldet.

Det vattnas i munnen, snålvattnet rinner till, när jag tänker på rårörda lingon. En höjdpunkt på nästan varje måltid. Lingon är ett multitillbehör, ungefär som ketchup, men friskare och ljuvligare. En köttbulle blir sublim med lingon. En stek dansar jigg med lingon. Smaklökarna steppar reda där ute i riset. Att inte fler samlar lingon förvånar. Det växer flitigt och generöst i väntan på att någon ska ta hem de fullmogna bären till sitt kök. Till skogs!

Drottning Sofia på vykort

 Hur kommer det sig att vykort börjat dyka upp på bloggen stillsam igen, trots att det varken är advent eller jul? Jag har varit på loppmarknad i Karlskoga och inhandlat några trevliga gamla kort. Idag visar jag ett kort med kungssången, på kortet står "Svenska folksången", från unionstiden Sverige-Norge av flaggan att döma.

Drottning Sofia syns på kortet som bedömts vara från 1903.

Undrar om Kungssången sjöngs i Norge?