Demokratins garanter? Pyttsan!

Nu borde vi börja räkna artiklarna och ledarna i dagspressen om kyrkovalet den 19 september. Svenska dagbladet har idag en ledare som menar att bara de kristna borde rösta i kyrkovalet. Artikeln börjar med liknelsen om hur vi skulle reagera om någon annan kom hem och bestämde vad fredagsmyset skulle innehålla. Så är det för de kristna i kyrkan är slutsatsen.

På bloggen stillsam har jag i åratal begärt att dagstidningarna skulle skriva om partipolitiken i kyrkan. Nu finns dessutom en avslöjande och faktaspäckad bok om kyrkopolitiken, skriven av Klas Hansson. Tiden borde vara mogen att överge övertron på partiernas förmåga att med sina ideologier "förnya" kyrkan och att bevara den demokratisk. Närsyntheten är besvärande när man tror att partierna är de som garanterar folkkyrkans demokratiska styre. I partierna har man alltså inte sett att det finns mängder av modeller för en kyrkas demokratiska utformning. Eller också har man vetskap om det men vill inte förlora sin maktställning som ger dem inflytande över hur kyrkan tolkar och förstår sitt uppdrag, sin liturgi, sina böner, vigningstjänster, sin tro, bekännelse och lära.

Öststatsfasoner kan man kalla partiernas inblandning. Sådant hålls diktaturer med, men i en modernt samhälle bör partierna ägna sig åt att styra samhällets utveckling och låta kyrkan sköta sitt! Så tänkte reformatorerna också när de diskuterade de två regementena som inte fick sammanblandas utan måste hållas åtskilda! 

Demokratins garanter? Pyttsan! Skulle ideologier som blev partier i slutet av 1800-talet eller senare kunna ersätta eller förnya kyrkans evangeliska tro och lära?  Dessutom - om partier var demokratins garanter kan man undra varför denna "välsignelse" inte vederfarits muslimerna i landet, eller för den delen Katolska kyrkan, Equmenia eller EFK??? 

Mediala förändringar

Måndagens Nerikes Allehanda var en sorglig produkt. Så har det varit en längre tid, och så fortsätter det! Nedskärningarna på den redaktionella sidan inom tidningsbranschen visade sitt fula tryne. Då fanns 7 artiklar signerade /TT, Tidningarnas telegrambyrå, vilket innebar flera sidors centralproducerade artiklar. Lägg därtill att materialet från Örebro numera ganska ofta är så begränsat att landsbygdsrapporteringen i tidningens del 2 övertrumfar residensstadens nyheter.

Förändringen som innebär att NA måste köpa "syndikerat" material är sorglig. Ska lokalpressen klara sig framöver måste det finnas journalistiskt material, framgrävt och bevakat, som är relevant för områdets befolkning. Förr hade NA en kultursida värd namnet med mängder av lokala skribenter. Kulturen drunknar numera i nöjesrapporter och platsen blir allt mindre för egna recensioner av böcker och konserter som inte är populärmusik. Livsåskådning, kyrkor och samfund finns knappast på kartan, 

Därtill kommer för vår personliga del ett Boxerabonnemang som inte tillåter oss att se de lokala TV-nyheterna när de sänds. Vi hänvisas till att på SvT-Play se tidigare lokala sändningar. Uselt! Men TV-cheferna bryr sig inte. Vi ska alltså boende i centrala Örebro dag efter dag se Stockholms (!) lokalnyheter.

  

Fryst vatten

I dessa dagar springer jag till frysboxen och gläntar på dörren. Där innanför ligger fyllda 50-centilitersflaskor. Jag tror att de ska vara bottenfrysta snart efter det de hamnat i frysen. Har nu lärt mig att det tar tid, Minst 2 till 3 timmar innan det är värt att ens titta efter.

Dessa frysta dricksvattenflaskor ska följa med ut i den starka junivärmen och efterhand erbjuda isvatten till en varm och svettig person. Lärde mig det vid ett besök i Rom och Colosseum. Gatuförsäljare sålde djupfryst vatten i flaskor som kunde hållas mot överhettade pannor och armar för att sedan drickas upp. Ett problem var förstås att isen smälte lika långsamt, nästan, som det förmodligen tagit att frysa in den. Men de svalkande dropparna hugsvalade torra strupar och hettande kroppar.

Vad tar ni med er?

Nog dyker sportsändningarna upp i de flesta hem. Radio eller TV är flitigt ifärd med att göra sporterna till något oundvikligt. I vilket medium man tar del av idrott och sport har intervjuerna av utövare, spelare och ledare en given plats. Den obligatoriska frågan ställs: hur känns det?

På senare tid har en annan fråga blivit lika frekvent: vad tar ni med er från matchen, loppet eller tävlingen? Ja, vad tar de med sig? Och hur gör de det? Maler in i huvudet att kortpassningsspelet var lyckosamt? Lägger insikterna i trunkar som förvaltarna får ta hand om?  

I nya matcher då det är på väg att gå illa gäller det att hitta det där man tog med sig. Var sjutton la vi det där kortpassninsspelet? Känslan av framgång vem fick hand om den? Var är den? Förresten, kommer någon ihåg vad vi tog med oss? Och var vi la det där, vad det nu var...

Nu väntar spridningseffekten av den numera så populära frågan: vad tar ni med er? Efter partiledardebatterna tar partierna med sig, vaddå? Att dom andra aldrig svarar på några frågor. Att motståndarna inte bara är dumma, de har fel också. Hur väljarna kan rösta på dem och deras undanflykter är en gåta. Vi var bra på det mesta. Och självfallet är det medias fel att våra siffror inte är på topp, det tar vi med oss.

På Arlanda fungerar frågan sämre. Badkläder, ett par ombyten och en deckare. Pass och vaccinationsintyg. Antikroppar. Eller dator och papper, telefon och kostymer.

Från bloggskrivandet, vad tar du med dig? Att bloggläsning har för dålig smittspridning. Och att inget ämne slår mode, matlagning och skvaller. Kolla influencerna, de låter som influensa och sprider sig till miljoner. Så mode, matlagning och skvaller - det tänker jag ta med mig!

Hur ta emot det som komma skall?

Böckerna i bokhyllorna har skaffats på olika sätt. En betydande del har jag recenserat genom åren i olika tidskrifter och tidningar. Klippsamlingen av artiklar och recensioner bildar tjocka buntar så jag måste ha varit flitig. Flest bokomdömen har jag fått publicerade i Nerikes Allehanda under kulturredaktören Gunnar Lindéns tid.

För tillfället läser jag en bok om andligt åldrande som ska resultera i en anmälan och ett omdöme. Varje sådan uppgift väcker nya tankemönster och associationer. Det egna åldrandet och döden stiger den hår gången fram ur skuggorna och tar gestalt som verkliga delar av det liv som är mitt. Hur kan vi förhålla oss till det som skall komma och som vi kan vara osäkra och ibland även rädda för? Hur omfamna och ta emot det som vi inte känner eller vet så mycket om. Med förväntan? Motvilligt? Som något ovälkommet och fruktat?

Gräsmattan ersattes av plattor

Denna dag blev en plattläggningsdag. I gassande sol grävdes ett hörn av gräsmattan bort under myggornas vinande jubel. Tungt värre. Plattor forslades hit och dit. Lades på hög innan de spreds ut som ett nytt golv. Inga snörräta rader behövdes. Bara underlaget var någorlunda platt skulle det ordna sig. Tänkte jag som tänker kreativt och fritt.

Hur det gick sedan berättar jag idag den 2 juni 2021 på bloggen: En koloni - i vått och torrt. Kolla gärna den...

Gräv där du står!

Ibland fungerar det egna livet som en termometer som tar tempen på samtiden. När jag växte upp i 50-talets Visby visste alla vem som var landshövding, biskop, general och kommunalråd. Sådan kunskap sjunker undan och idag vet man knappast vem som är landshövding, biskop eller prost. Än mindre är det kyrkliga livets olika sidor kända. Kyrkoåret är en gåta och de liturgiska färgerna obegripligt långt borta från de flesta sfärer. Sådant som är viktiga beståndsdelar i min tillvaro är noll och ingenting för åtskilliga människor jag känner.

Fortfarande lever flera av Örebros tidigare kontraktsprostar och därtill finns många prostar honoris causa, dvs sådana som har fått prosttiteln genom att göra viktiga och avgörande kyrkliga insatser. Men vilka dessa prostar är vet inte ens många inom kyrkan. De tidigare generationernas insatser bleknar snabbt och bevaras inte annat än i små och udda anekdoter.

Församlingarna borde ha någon utsedd person som får till uppgift att organisera upp den egna historien vad gäller viktiga dokument, foton, filmer och se till att man vet vilka som gjort vad i olika kyrkliga funktioner. Inte för att onödigt glorifiera eller försköna det som varit utan för att kunna minnas och till och med lära av historien. Vilka församlingar vågar utmärka sig med sådana projekt som går ut på "gräv där du står"!?

Bloggen stillsam till någon nytta?

Min bloggvärld är sedan länge omsprungen Twitter, Instagram, vloggar och poddar. Ändå fortsätter jag att ropa i denna numera ganska övergivna kanal. Antalet läsare har minskat drastiskt och ligger nu nere på 15-25 per inlägg där det förr kunde vara minst det dubbla. Många fler besöker av misstag bloggen stillsam det ser man på siffrorna över internationella besök. De snubblar in lika snabbt som de vänder ut, dvs inte mycket till läsare.

När jag började publicera mig så här på nätet år 2006 fungerade bloggen någorlunda som opinionsbildare och blev vederbörligen citerad och republicerad på Facebook och i andra kanaler. Alla de inläggen ligger ju kvar och är åtkomliga! Då uppstod också debatter med andra bloggare i alla möjliga ämnen så det verkade vara en vital kanal. Dessutom kunde man spegla i bloggen till Finland via Kyrkpressen. Där och då stod bloggintresset i topp och hundratusentals besök noterades!

Några år utnämnde Kyrkans tidning även årets bloggare, men det lär inte längre vara särskilt intressant att ägna sig åt? Och varför skulle man om detta medium hamnat i bakvatten och medieskugga. Vem håller då på dag efter dag och år efter år?

Under en kort period fick min blogg även flera citat införda i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) vilket kändes som en ära. Någon läste och några brydde sig. Sedan dess tystnar det kring min och andras bloggar. Det är val bara möjligen Donald Trump som lyckas skapa uppmärksamhet genom en nystartad blogg om det som kommer från hans skrivbord! Åtminstone om man ska tro CNN och andra nyhetsförmedlare.

Så varför fortsätta blogga? Tid tar det och viss eftertanke. Bloggen är fortfarande en lättillgänglig samling kommentarer, kåserier och debattinlägg i samtidens frågor. Nätet gör bloggarna lättåtkomliga trots att de i allmänhet inte blir lika eftersökta. För mig har det blivit ett sätt att vara tänkande och aktiv när arbetslivet tonat bort alltmer. Ibland fungerar stillsam som dagboksfunderingar ibland som furiösa kommentarer till sådant som upprör och engagerar. Här säger jag min mening istället för att bombardera kulturdebatt och insändarsidor. Till någon nytta, får man hoppas... Annars får det duga ändå.

Den rungande tystnaden

Tystnad är något mäktigt om man är många som avstår från att ge ljud ifrån sig. I en gudstjänst kan tysta partier bli särskilt laddade då man som deltagare får tid att bara vara. Saker händer med oss människor i tystnad som ger oss utrymme att inuti hinna ikapp alla sinnesintryck.

I bön är tystnad en naturlig ingrediens. Blir tystnaden längre närmar vi oss meditation och kontemplation. Något som blivit allt vanligare i takt med att kristen djupmeditation brett ut sig i många församlingar. Detta gudstillvända lyssnande mot de inre djupen är i början kakofoniskt då så många tankar, upplevelser och känslor stiger mot ytan. Den uthållige kan erfara hur Guds röst kommer hörbart nära.

I en kultur där tystnaden ofta kan vara både påbjuden och önskvärd är det extra laddat när den uteblivna reaktionen i ett fullmäktige möte läggs till grund för beslut.

Ordföranden säger: Kan vi göra så? (Kort paus) Jag tolkar tystnaden så att vi bifallit förslaget. Frågan som tillhör ett vanligt fullmäktig är: någon däremot? En möjlighet, som likställer alternativen ja och nej med varandra och låter utgången vara öppen, har nu försvunnit. Tänk vad det digitala kan få oss till! Tänk hur en pandemi kan tvinga fram en helt ny tystnadskultur.

Överfört till andra beslutsorganisationer ökar den rungande tystnaden snabbt. Ska det verkligen vara så?

I fullmäktige tiger man sig till beslut

 På stiftsfullmäktige, Strängnäs digitala fullmäktige, fick jag uppleva något jag aldrig trodde var möjligt. Man hade infört vad man kallade tyst acklamation! Om ingen sa något innebar det att deltagarna teg och samtyckte! Fram- och bakdemokrati kan tyckas. i SAOB uttyds acklamation som bifallsrop av en församling - hur kan då en tyst acklamation äga rum?

Dessutom ska man ju avge sitt bifall, lägga sin röst, göra den hörd, ge den tillkänna, dvs rösta genom en aktiv åtgärd. Då blir olika alternativ, om de finns, likvärdiga. Det kan inta vara tekniskt svårt att hitta en modell för rösträkning av aktivt avgivna röster. Jag undrar om det ens är lagligt att låta tystnaden innebära att beslut fastställs? 3 Kap i Kyrkoordningen är tillämplig även för stiftsfullmäktige:

31 § När överläggningen är avslutad lägger ordföranden fram förslag till beslut. Varje förslag ska utformas så att det kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och befäster beslutet med ett klubbslag, om inte någon ledamot begär omröstning. 

32 § Om en ledamot begär omröstning, ska den ske öppet, utom i ärenden som gäller val. 

33 § Vid en omröstning gäller den mening som mer än hälften av ledamöterna är ense om.

När tystnaden avgör blir det näst intill omöjligt att rösta och säga ja och nej. Då blir tystnade ett ja och den som vill rösta på annat sätt måste då personligen yttra sig. Silent majority har kommit oss obeskrivligt nära. Är det verkligen rimligt och möjligt att ett fullmäktige i församling och stift kan tiga sig till beslut?

Bråka om trafikproblem

En ny dag när man runt om fortsätter bråka om busslinjer, ombyggnad av gator och trafikstörningar. Och det är en god sak att viljor korsas och meningar bryts mot varandra. Då finns det möjlighet att få en fråga belyst ur flera aspekter. Odemokratiskt är det inte om beslutet som ifrågasätts ändå står fat. Det betyder bara att en majoritet står bakom det. Om det blir bra får vi se om några år.

Om jag skulle lägga mig i, vad skulle jag bråka om då? Om alla trafikfällor runt vår stad. Det borde finnas, om det inte finns, en tjänst där man på en karta kan pricka in vilka svårigheter man upptäckt. På en plats kör cyklister åt fel håll på cykelbanan. Inget stort problem kan man tycka, förrän någon kolliderar och skadas svårt eller rent av mister livet! På en sträcka vid södra infarten till vår stad kör bilisterna alltid 20-30 km för fort vilket utsätter andra för fara. 

På ett annat ställe är skyltarna så förrädiska att flera bilister svänger in på en cykelbana när de vid koloniområdet Alnängarna ska vika av ut mot en restaurang, Naturens Hus. Många fler har jag noterat men anmäler inte. Varför? För att vi i flera år försökt få hjälp med att få igång en gatlykta över korsningen där vi bor. Där blir mörkt om natten och överfall har ägt rum. men någon tänd lykta har inte dykt upp. Hur svarar kommunens tjänstemän? De jobbar med frågan...

Vem granskar utköpen?

Problemen kring utköpet av kyrkoherden i Örebro kommer att kvarstå under lång tid eftersom beslutsfattarna mörkar eller ljuger om vad som hänt och anledningar till att man bedömde utköpet som nödvändigt. Det ska inte vara upp till "privatspanare" att begära ut dokument som kan förklara situationen. Så kan knappast en ordförande sekretessbelägga ett avtal som detta. Om de som begär ut handlingar i ärendet avvisas kan man överklaga. 

Det borde vara självklart för Kyrkans tidning att på det sättet engagera sig i vad som hänt i Örebro och inte bara gömma sig bakom suddiga benämningar som inte ens pekar ut platsen där detta hänt! Tidningen har både resurser och ambitioner att vara undersökande i sin journalistik! Om någon borde gripa sig an utköpslusten inom Svenska kyrkan genom att granska enskilda fall och försöka avslöja mönstren bakom, ska det självfallet vara Kyrkans tidning. Inte heller när det gällde utköpet av Mats Hermansson i Visby tog tidningen på allvar tag i frågan. Misstanken att det kan ha berott på tidningens engagemang i Visbys kyrkvecka, som en och annan låtit antyda, ska inte ens kunna förkomma!

Det har sagts att det egentligen inte finns några dokument att hämta ut eftersom allt skett muntligt! Om det är sant är också det ett sätt att undgå revision och granskning av det skäliga i besluten och synnerligen anmärkningsvärt. Vilket också det är värt att detaljerat berätta! Det ska helt enkelt inte gå att föra medlemmarna och allmänheten bakom ljuset om vad som i Örebro förekommit haver!

Ekumenik i bakvatten

 Under ett antal år på 80- och 90-talet hade jag förmånen att ha tillgång till de flesta tidningar och tidskrifter som gavs ut av de kristna samfunden. Så informerad om vad som rörde sig i kristenheten i Sverige har jag inte varit sedan dess. Det har blivit ganska svårt att hålla sig informerad. Det är som om de ekumeniska perspektiven inte bara svalnat utan blivit allt mer av en expertfunktion istället för ett folkligt intresse. Samfundstidningarna har svårt med sin omvärldsbevakning, till och med av något så näraliggande som andra samfunds liv och verksamhet.

Samfundsledarna och deras krets av styrande är naturligtvis bättre informerade om utvecklingen och frågeställningarna i andra kyrkor och samfund. Men nog kan man undra om ekumeniken verkligen ska reduceras till sådana diplomatiska möten och aktiviteter som förr erbjöds av Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) och numera av Sveriges Kristna Råd (SKR)?

Intresset för det egna samfundet är inte heller det överallt på topp. Ofta uppslukas de aktiva, förtroendevalda, präster och pastorer såväl som det i övrigt engagerade lekfolket av nuet och det senaste. Liten tid ägnas åt historien eller kyrkans fundament av tro, bekännelse och lära. Den konfessionella identiteten blir därmed ganska suddig och skör. 

Tanken att den som känner sig själv blir bättre på att möta andra gäller även inom kyrkor och samfund. Ett steg på vägen mot ökad ekumenisk aktivitet vore att hitta metoder att digitalt ömsesidigt erbjuda kyrko- och samfundstidningar och tidskrifter. Ett annat vore att när pandemin släpper greppet stimulera till gränsöverskridande studie- och samtalscirklar. En bra bok (fortfarande!) att börja med är Dop, Nattvard, Ämbete, det sk Limadokumentet om viktiga inslag i allt kristet liv!

Pingst, vad katten är det?

Pingst, vet folk i allmänhet vad pingsten är för en helg? Har de fått lära sig i skolan om pingsten och dess innebörd för kristenheten? För varje år som går försvagas kunskaperna om något så elementärt och basalt som pingst. Färre vill lära sig och anser sig inte ha någon anledning att komma ihåg fakta om pingsten eftersom de vilken dag som helst kan slå upp ordet på nätet och Wikipedia.

För att spara läsare den energi det tar att slå upp pingst på Wikipedia återger jag här det två första styckena i nätencyklopediens uttydning:

Pingst är en kristen högtid som firar att den helige Ande gavs till apostlarna i Jerusalem och de »började tala främmande språk» (Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39). Enligt Bibeln var detta första gången tungotal förekom (ett tecken på uppfyllelse av Helig Ande) och den dagen döptes nästan 3 000 människor i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Den kristna kyrkan anses ha fått sin begynnelse i och med pingstdagen. Pingsten anses vara en motsats eller ett upphävande av det som hände i Gamla testamentet när Gud förbistrade människornas språk och spred ut dem över jorden, alla kunde förstå vad som talades i församlingen. Pingstdagen infaller 10 dagar efter Kristi himmelsfärdsdag.

Ordet pingst härstammar från det grekiska ordet Πεντηκοστή, vilket betyder den femtionde. Den femtionde syftar på att 50 dagar förflutit sedan påsk. Pingsten betecknas ofta som "kyrkans födelsedag", eftersom det var då som Jesu lärjungar började att organisera en församling och missionera. I kyrkoåret innebär pingsten påsktidens avslutning.

För den vetgirige finns det mer att läsa, men något ska människor göra själva. Då får ni "googla" och leta vidare! Kyrkans och församlingarnas födelsedag. Den dagen kunde man åter förstå varandra efter den språkförbistring som spreds över mänskligheten vid byggandet av Babels torn. Kommunikation istället för ordkrig och oförståelse. Samling och gemenskap istället för splittring och främlingsskap. Den Helige Ande utgöts över människor så de talade i tungor och alla hörde sitt språk talas.

Om sådana teman och om pingstens förhållande till påsken skulle vi kunna tala och skriva hur länge som helst. Entusiasm, engagemang och inspiration ligger nära till hands för den som träder i pingstens nya gemenskap. Varför inte ta några steg in i den verkligheten...?! 

Två års transplantationsutredning

Tvåårsjubileum har det blivit. Men det är inte mycket att fira. Två år i dialys. Under tiden har man gjort min transplantationsutredning. Den är ännu inte riktigt klar! Två hela år. Visst det har varit pandemi och somliga undersökningar slutade man nästan helt med. Dessutom har utredningsresultaten ibland ställt till så att det verkade som att allt hopp om ett normalt liv utan dialys vore utom räckhåll. Men hindren har övervunnits.

Men väntetiderna kan inte bara ursäktas med pandemin eller komplikationer. Det måste ju finnas en lista på utredningar som ska göras och det borde inte vara alltför svårt att några av remisserna verkar parallellt för att skynda på det hela. Redan för två år sedan sas det att vi ska skynda på ditt ärende så mycket vi bara kan. Trots utfästelserna har flera av undersökningarna behövts göras två gånger eftersom några av de redan avverkade som t ex tandstatus och ultraljudsundersökningar av hjärtat hann bli för gamla! Då förstår man att det har tagit tid och blivit extra kostsamt för sjukvården.

Inte vet jag hur det har gått för andra, men att en sådan utredning skulle ta två år är för mig obegripligt. Det båtar föga, som det heter, att orera, gnälla och anmäla. Nu vill jag bara få reda på hur planeringen ser ut och hur länge det verkligen kan dröja? Lite böneunderstöd kanske vore på sin plast!

Fred och välstånd?

Staten Israel har rätt att försvara sig. Så är det. Men i längden blir det orimligt att varje gång militanta palestinier från Gaza angriper Israel så blir svaret inte bara mångdubbelt utan tiofalt. Olagliga och fortsatta ockupationer och konfiskation av palestiniers mark och fastigheter är inte heller förenligt med alla påståenden om den enda verkliga demokratin i Mellanöstern. I demokratier ska människor behandlas likvärdigt och de mänskliga rättigheterna gälla lika för alla.

Man blir inte heller antisemit för att man mår dåligt och illa av hur Israel agerar. Det finns många israeler som på samma sätt reagerar mot det de finner vara övergrepp och trakasserier. Den som någon gång stått vid en checkpoint mellan palestinskt område och Israel vet hur många orimligheter som förekommer där människor godtyckligt kan hindras bege sig till sina arbeten eller släktingar. Och den som stått i skuggan av de murar som Israel satt upp kan hisna över hur mycket arbete och kraft som går åt till att skilja människor från varandra istället för att finna vägar till samverkan och samexistens.

Även den som sett olagliga bosättningar växa som svampar ur marken på vad som är ockuperad palestinsk mark kan undra hur makthavarna tänker när mark och egendom utan sanktioner och åtal bara tas över och inkorporeras i ett expanderande Israel. Vanmakten hos den som drabbas blir obeskrivlig. Som demokrati har Israel otroligt mycket att ändra och bevisa.

När jag skrivit detta vet jag att det är lätt att bli sorterad som antisemit. För mig handlar det dock inte om ras eller folkslag utan bara detta enkla att alla människors lika värde, västvärldens höga visa, bär råda även i Mellanöstern. Ingen av parterna bör angripa den andre med militärt eller annat våld. Fred och välstånd står på vacklande grund om orättvisa och övergrepp tillhör de grundstenar samhällsbygget vilar på.

Öppenhet och sanning ska hålla varandra i hand

Att avtala bort öppenhet, förutom det som gäller individens integritet, är inte acceptabelt. Särskilt inte om det gäller hur man utfört sitt uppdrag. Det uppdraget som kyrkoherde och präst är man bunden att sköta enligt speciella regler. Man har i sina vigsellöften och i samband med mottagningsgudstjänsten förbundit sig att tjäna Gud och kyrkan på sådan sätt att Gud blir ärad och församlingen uppbygd. 

Den som inte hållit sig till dessa uppgifter har med andra ord avvikit från uppdraget. I Örebro har inga än så länge använt ord som felrekrytering, men det ligger snubblande nära eftersom tjänsteinnehavaren klarade ungefär 4 år men slutar så tidigt och går med en lön för sex år. Man får inte glömma att räkna arbetsgivaravgifter och sociala avgifter, ca 30 procent (?), utöver de nästan två miljonerna som KR:s ordförande och arbetsutskottet givit bort.

Vad kan ha skurit sig så totalt att det var värt ca 2,5 miljoner kronor? Alla detaljer ska inte bli offentliga men kyrkans företrädare som bankar klubbor i bordet måste kunna stå till svars för sina beslut och då kan vare sig besluten eller anledningarna hållas hemliga! Sekretessklausuler utöver vad Kyrkoordningen stadgar kan inte godtas!

Öppenhet och transparens är inte förhandlingsbart. Sekretess utöver ett rimligt skyddande av det som kan vara till skada och men för individen är helt enkelt fel! Hur ska politiker annars kunna stå till svars för vad de gör? Vi vet hur den forne presidenten Trump gång på gång använt yppandeförbud för att skydda sig och sitt handlande. Vi ska inte gå år det hållet, inte ens en aning! Öppenhet och sanning ska hålla varandra i handen oavsett vad man försökt trolla bort avtalsvägen och genom att ha handlagt ärendet muntligt!

Kyrkoarbetare ska sminka sig lila i september

På nätet har jag sett att anställda i Örebro inför kyrkovalet ska sminka sig lila i sina ansikten som en påminnelse om valet. Ett lyckat skämt, eller hur. Hur man tänkte då när man bestämde sig för sprattet lär vi få veta senare. Den biskopliga lila/violetta färgen är inte så skrikig i smink, även om man ibland kan haja till inför neonliknande skjortvarianter. Men många trodde till en början, liksom jag, att det var på riktigt. Det säger något om hur lågt ställda förväntningarna blivit på Svenska kyrkan...

På Svenska kyrkans hemsida förklaras den lila färgen så här. Violett eller lila är botens och ångerns färg. Den symboliserar förberedelse och syns därför under advent i väntan på julen och under fastan i väntan på påsken.

På Finska kyrkans hemsida skriver man: Violett är ångerns, väntans och bättringens färg. Och enligt Wikipedia är violett/lila i katolska kyrkan: Violett är eftertankens, lidandets och botgöringens färg och används under fastan och advent.

Bot, ånger, lidande, förberedelse och bättring är bra ingångsvärden när man tänker på kyrkans val. Fortfarande är det en parodi på civilsamhällets frihet och oberoende av statsmakten och de partier som bär upp det politiska systemet. Där behövs verklig både bot och bättring! Ty att sekulära krafter och partier styr i en kyrka är ett lidande. 

Kan de lila kyrkoarbetarna väcka eftertanke och få igång förberedelser till en ny ordning vad gäller kyrkans val vore det bra och välgörande ty då kanske vi äntligen kan lämna Gustav Vasas modell där kyrkan styrs av de världsliga makthavarna för att kontrollera och tygla kyrkan och dess inflytande.

Tala sanning om utköpet i Örebro

Utköpet av kyrkoherden i Örebro är en skandal. Inte för att utköpet ägde rum, vi vet ännu inte någonting om vad det handlade om. När vi vet mer kanske även utbetalningarna av 2 årslöner på drygt 1,9 miljoner + sociala avgifter (!) ter sig oskäligt och som ett slöseri med de kyrkotillhörigas pengar. De ekonomiska medel storpastoratet i Örebro hanterar är medlemmarnas avgifter. Om de placerats i fonder eller hanteras på något annat sätt förändrar inte ursprunget - de sköts på medlemmarnas vägnar och uppdrag.

Skandalen består i att KR:s ordförande Timmy Leijen mörkar och slirar. Han låter avtalets sekretess bli viktigare än den öppenhet och transparens som Svenska kyrkan hyllar och har åtagit sig! Sanningen blir lidande och de kyrkotillhörigas rättmätiga möjlighet att kunna ställa frågor och utvärdera politikernas handlande omöjliggörs. 

Hur rätt KR:s ordförande än tycker han har gjort ljuger man inte offentligt om utköpets natur. Där ska ja vara ja och nej vara nej, dvs sanning ska talas. Ingen får 2 årslöner i avgångsvederlag om inte arbetsgivaren anser att situationen blivit omöjlig genom starka meningsskillnader och nästintill olöslig konflikt. Den officiella versionen är bara dumheter. Så börja tala sanning så väljare och revisorer kan granska handlandet!

https://www.facebook.com/200893939929701/videos/1698308556854891

Filmtime

Youtube erbjuder en djungel av långfilmer. Många med så dålig kvalité och upplösning att man orkar se någon inut innan man ger upp. Suddiga ansikten och röriga miljöer orkar man inte med så länge. Men efterhand hittar man också sådant som är värt att lägga några timmar på. Eftersom filmerna saknar svensk text får man vara glad över engelsk textning, ibland sämre än högstadieengelsk nivå.

Nu senast har jag beskådat en tecknad ortodox film: Serafima, Christian Orthodox animation. Värd att se enligt min åsikt. Eler vad says om State of the Union med Spencer Tracy och Katherine Hepburn. Eller vad sägs om en utflippad fantasyfilm från China? Den hittas under rubriken Best Chinese Movies 2020 - Chinese Latest Fantasy-Films - Films New Adventure och publicerad ac Zim Xi. Filmen har bara setts av drygt 1000 personer så den ligger inte högt på några listor. Filmen är 1:36:20 lång.

En kinesisk film som tävlat internationellt är Xuan Zang om en buddhistmunk på väg för att finna gamla buddhistiska texter, vacker och mycket sevärd. Eller så kanske en film noir från USA passar? Ledande skådespelare är Burt Lancaster och filmen är också underhållande att se: The Young Savages, 1961. Film time och engelskträning!

Föraktade politiker gör ett sämre jobb

Politikerförakt är ett uttryck som kom till för att benämna en reaktion på politiker som utnyttjade sin ställning och inte ville det allmännas bästa. Föraktet blev som gjutet i betong när misstron och föraktet slog rot, särskilt i sammanhang där man kände sig missgynnad och nedvärderad av politikerna sätt att ordna samhället.

Politiker har varit särskilt utsatta för trollens förföljelse, med hat och hot, särskilt på nätet. Att de står ut år efter år är något av ett under. De flesta av oss skulle inte betala det priset för att vara med och fatta beslut. Vi borde välkomna, uppmuntra och försvara våra politiker så att de utan hat och hot kan utföra sin samhällsnyttiga insats. Detta oavsett om vi gillar de enskilda politikernas ideologi och politik. De har klivit fram för att göra sin insats. Att många hoppar av under mandatperioderna är ett illavarslande tecken. Klart är att förakt och hot leder förmodligen till att politiker gör ett sämre jobb.

Några enstaka rötägg ska inte förstöra för den stora majoriteten politiker som ofta utan uppskattning och erkänsla lägger ner kraft och engagemang för att göra Sverige till ett bra samhälle för alla att leva och verka i. Politiker ska inte föraktas utan tvärtom lovordas för sitt slit.

Som personer ska de vara fredad såvida de inte ägnar sig åt korruption eller vanstyre. Samtidigt måste det råda en öppen debatt där partierna och politikernas ställningstaganden och politikens inriktning kan ifrågasättas och kritiseras. Att några partier då blir mer utsatt för ifrågasättanden och politiska påhopp är som det ska vara. Jag tänker t ex på SD och partiets rötter med främlingshat och rasism. Men inte heller SD:s kandidater ska hotas och hatas.

Vill att partiledarna gör bort sig...

Vad skulle partiledarna, de vars partier ställer upp i kyrkovalet, egentligen svara på frågor om kyrkans bekännelse och lära? Och varför skulle de behöva få frågorna? Eftertankens glada insikt har fått mig att förstå att jag egentligen bara vill att de ska göra bort sig genom att visa att de ingenting vet om Svenska kyrkans grunddokument och än mindre vad reformationens texter slår fast och bekänner. För visst vore det pinsamt om ledarna för partier som vill styra kyrkan inte kan och vet!

Något nytt tillför inte frågorna. De kan möjligen visa distansen mellan maktens högsta toppar och en organisation i civilsamhället som de vill dominera och styra utifrån övertygelsen att just kyrkan saknar något som partiideologierna skulle kunna tillföra. Andra civilsamhällets organisationer lämnas dock huvudsakligen ifred trots att samma dröm om att partiideologi i andra fall vore än mer behövliga, hur nu det kan komma sig? Vad gäller normskapande är kristendomen totalt överlägsen partierna och har lagt grunden till civilisationer genom tiderna med hjälp av Bibelns texter, kyrkans undervisning och människors bekännelse och tro.

Det enda rimliga vore att kristna socialdemokrater och övriga partianslutna överger partipolitiken i kyrkans sammanhang och engagerar sig för kyrkans bästa utifrån sin kristna tro och sitt deltagande i den lokala församlingen. Deras kraft behövs men inte genom att representera sekulära organisationer, partier med uppgift att styra stat och kommun i det "världsliga regementet".

Oställda frågor får inga svar

Gänget Jimmie Åkesson, Stefan Lövfen och Annie Lööf slipper alltid undan. Inga reportrar ställer relevanta frågor till dem på religionsfrihetstemat. De leder dock partier som har vilja och ambition och styra Svenska kyrkan, borde dom inte då också få svara för vad gör eller inte? I september ska deras partier på nytt försöka flytta fram sin positioner och få mer makt i och över kyrkan.

Än mer intrikat vore om de tvingades svara på frågor om kyrkans tro, lära och bekännelse. Vad vet dom om Augsburgska bekännelsen eller de Schmalkaldiska artiklarna? Vilken nattvardssyn har dom? Kyrkosyn? Vilken ekumenisk hållning? Vad tänker de om mission och evangelisation? Är de beredda at i partiet tala för det kyrka står för, att barn bör bli döpta och konfirmerade? Hur stark är partipiskan i kyrkomötet?

Vore Kyrkans tidning på bettet vågade åtminstone dom, och kanske Dagen och Världen idag, ställa sådana frågor till dem med största ansvaret i partierna. Eller måste vi hoppas på Bulletin? Det står i alla fall alldeles klart att oställda frågor aldrig blir besvarade.

Vem står till svars för inskränkningen av religionsfriheten? S och MP?

Tittarsiffror, lyssnarsiffror och digitala träffar redovisas så vitt jag vet inte för regeringens och folkhälsomyndighetens outtröttliga pressträffar. Det vore intressant att se hur mycket uppmärksamhet man tappat. Vem orkar dag efter dag höra samma visa?

Nåväl igår kom några nyheter som ska träda i kraft 1 juni och som massor av verksamheter behöver förhålla sig till: För inomhusarrangemang ska deltagartaket som huvudregel fortsättningsvis vara åtta deltagare. Om deltagarna anvisas en sittplats kan upp till 50 deltagare tillåtas. För arrangemang utomhus får maximalt 100 deltagare delta förutsatt att deltagarna inte anvisas en sittplats, då upp till 500 deltagare kan tillåtas.

I min församling har man som tur var redan numrerat platserna i bänkarna eftersom så många sakrala konserter och musikevenemang äger rum där. Andra församlingar har ännu inte satt nummer på sina platser. Innan det skedde kan man tänka att det fanns viss återhållsamhet så att kyrkan inte skulle beskyllas för att även numrera antalet himlafarare. Men med regeringens benägna bistånd är vi tillbaka där vi inte ville vara - att ha bokade platser i kyrkorummen. Friheten upphör när det finns 8 platser i en församling som kan nyttja sin rätt till religionsutövning! Kommer någon att stå till svars för detta? Till exempel i stundande kyrkoval? S och Miljöpartister i Svenska kyrkan?

Om numrering är vad som krävs för att i någon mån upprätthålla religionsfriheten i Sverige (!) så bör alla församlingar omedelbart efter Kristi Himmelsfärdsdags högmässa (!) börja numreringen av platserna i bänkarna. Inskränkningen har varit oproportionerligt stor och utan närmare förklaring varför kommersiella verksamheter tillåtits breda ut sig när tro och religion hållits kort. Det var länge sedan religionsfriheten inskränktes så till den grad att högmässofirandet i landet på många håll förtvinat. 

Från 8 till 50 är en bra utökning men fortfarande snubblande nära det oacceptabla för många församlingar där platsantalet är mellan 500 och 700, ibland ännu mycket större. I de kyrkorummen ropar även efter den 1 juni tomrum till tomrum! Skärp sig regeringen! Läs på religionsfrihetslagstiftningen! 

Aktiv och värdefull eller gammal och förbrukad?

I gamla bibelöversättningen stod det i Psaltaren 90:10 att: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,  ... Nu för tiden blir massor av människor äldre än så. För närvarande debatteras hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de som är lite äldre, som pensionerats, men ännu har krafter och förmågor kvar.

I kyrkan är det märkligt nog inte helt lätt, trots att många församlingar består av just äldre personer, utan snarare svårt för pensionerade inom vigningstjänsterna att få celebrera en mässa, predika och undervisa. Enklare är det då att få hjälpa till med en begravning eller två. På andra håll kan det vara så att pensionärer bär upp församlingar och är viktiga kuggar i deras dagliga liv. Allt måste förstås inte vara antingen eller. Ett mellanting vore kanske att föredra.

Befogenheten att fira mässa, predika, bedriva själavård, missionera, viga, konfirmera upphör inte med pensioneringen. Stiften kan någon gång hylla enstaka äldre "räddare" som hjälpt församlingar under långvariga vakanser. Men gör stiften ett dyft för att ta till vara den resurs av erfarenhet och långvarig kyrklig tjänst som kan finnas alldeles i närheten? Sällan. I stora städer är det som verkliga banker av emeriti som kunde brukas lite mera, åtminstone de som verkligen vill göra mer än att parkera på krematorier och flitigt jordfästa och begrava.

Uppgiften att verka som mentorer borde passa en hel del pensionerade väl. De borde också vara lämpliga som själavårdare t ex för kyrkligt anställda. Eller varför inte göra några mindre projekt för att bringa reda i församlingars nutidshistoria genom att samla, dokumentera och ordna bilder och fotografier. Somliga sköter tidningsklipp minutiöst men glömmer lätt bort alla privata bilder från församlingens liv. Nog borde det också gå att samla ihop ljud och rörliga bilder från reportage, andakter och gudstjänster i radio och TV. Fler uppgifter än så kan man lätt komma på...

Kontrakten skärper sig någon gång ibland och bjuder in till en dag för gemenskap och information, men inte heller det brukar leda till att flera tas i bruk. En anledning kan vara att de äldre träffas för sig och de aktiva för sig. Uppdelningen i aktiva och värdefulla i förhållande till passiva och förbrukade är uttryck för en ålderism som i längden verkar diskriminerande. 

Flera av mina pensionerade vänner har varit med om att deras insikter, erfarenheter och kunnande totalt upphört vid pensionering. I andras ögon alltså. Inte ens rimliga överlämnanden och kunskapsöverföring har fungerat! Intresset har varit svalt för hur man gjort och hur man tänkt inför vissa avgörande beslut gällande personal, organisation, ekonomi, undervisning eller liturgi. Dörren stängs och hjulet ska uppfinnas på nytt. Trots att kyrkan sägs vara en så traditionsinriktad miljö finns det mycket att förändra för att kunskap och insikter inte ska tappas bort och gå förlorade. Vill man inte göra det i samtal kunde man åtminstone låta alla som slutar skriftligt sammanfatta sin viktigaste lärdomar och lämna vidare synpunkter de menar borde beaktas i mötet med framtiden.

Hur kan dessa sentiment uppstå? En god portion helping personality tillsammans med vilja att göra nytta och stå till förfogande driver på. En aning missnöje finns där också över att det ska vara så svårt att ge utrymme åt människor som arbetat ett helt liv i kyrkans tjänst. Är man verkligen förbrukad om man fyllt år, många år, och passerat pensioneringsklyftan i arbetslivet?

Enkla val finns inte

Valen vi står inför kan vid varje tillfälle innehålla många följdbeslut. Väljer jag en tvål som innehåller ett ämne, t ex en doft, som jag har svårt för har jag samtidigt valt att bortse från de svårigheterna och deras eventuella följdverkningar. Till synes enkla vägval försätter oss i knepiga situationer och tvingar oss till nya ställningstaganden. Enkla val finns helt enkelt inte, det är bara vi som inte insett alla de följdbeslut som kommer.

I den förenklade missionsretoriken handlar det om att vi ska välja Gud och avstå från världens många dåliga sidor. Den som väljer Gud kan snart bli bortvald av bekanta, vänner och släktingar för vilka ett sådant val av någon anledning innebär att man förnekar förnuft och vetenskap. Dessutom är det omöjligt för människor att välja Gud av sig själva eftersom fördärvet i oss och mänskligheten fört oss så långt bort att vi nu saknar förmågan till att verkligt fritt välja Gud. Ungefär så menar t ex flera reformatoriska teologer. Oj då, skulle många av de aktiva i Svenska kyrkan tänka och säga. Vi trodde det fanns ett fritt val att säga ja och säga nej. Jodå, men då befinner vi oss redan i nästa led där Gud tagit initiativet och öppnat för trons gåva.

Kan det verkligen vara så? Ska jag betrakta detta som rimligt eller orimligt. Vad väljer jag? Vad säger dokumenten? Orkar vi ta reda på det eller ska vi bara hoppa över svårigheterna och göra som vi har lust till? Det är också ett slags val...

Slutar på egen begäran eller utköp?

I Örebro har kyrkoherden efter 4 års tjänstgöring slutat på egen begäran. Politikerna, bland annat Timmy Leijen, kyrkorådets ordförande, förnekar att det är ett utköp och hänvisar till att man gjort en uppgörelse. 2 årslöner är i detta fall lika med 2 miljoner kronor som ska utbetalas till den på egen begäran slutande kyrkoherden! Självfallet vet alla att om man slutar på egen begäran på normalt sätt så utgår inga avgångsvederlag. Om så vore skulle många söka och vilja ha en sådan tjänst där villkoren är så oproportionerligt gynnsamma. 

Sedan kyrka-stat reglerades har det ofta betonats att transparensen och öppenheten ska vara som i kommunal och statlig verksamhet. I Kyrkoordningens tolfte avdelning Kap 54 regleras offentligheten gällande kyrkans handlingar. 

4 § Undantag från rätten att ta del av handlingar som avses i 3 § gäller endast för handlingar som innehåller uppgifter som skyddas av förbud enligt 54 kap. Om de skyddade uppgifterna förekommer endast i vissa delar av en handling kvarstår rätten att ta del av handlingens övriga delar.

I inledningen till avdelningen står bl a följande: Det öppna samtalet och den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt. Offentlighetsprincipen tillämpas för all kyrklig verksamhet, när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre. 

Det avtal som upprättas kan alltså behöva lämnas ut, men med uppgifter mörkade som avslöjar privata förhållanden och sådant som kan anses vara till men för den enskilde. Sekretessbedömningen görs av pastoratet men kan överprövas. Här måste betonas att den personliga integriteten är viktig. Allmänheten varken bör eller ska ha reda på alla skäl och anledningar som kan finnas till att uppgörelsen blev gjord. Samtidigt måste kyrkopolitiker tala sanning och ange vad det handlar om. Särskilt som de 2 miljonerna kommer från ett pastorat som sparat miljoner och dragit in/ inte tillsatt vakanta tjänster. Det är de kyrkotillhörigas pengar som kyrkorådet i pastoratet förvaltar!

En annan faktor som borde beröra Domkapitlet är att varje arbetsgivarens uppsägning och utköp ska granskas av domkapitlet. Men genom att en kyrkoherde säger upp sig själv och man avtalar om ett avgångsvederlag på 2 årslöner, i detta fall 2 miljoner kronor, så undgår man domkapitlets granskande inblandning. Den är visserligen endast formell men kan tvinga parterna att tänka igenom situationen en extra gång. Man får förmoda och hoppas att avtalet innehåller en klausul om att ifall den forne kyrkoherden får nytt arbete så upphör avgångsvederlaget. En sådan klausul vore det verkligt ansvariga i ett läge som detta.

Alltihop är sorgligt och bedrövligt. I trådar på Facebook kan man ana ett omfattande missnöje med beslutet. Många säger sig vilja lämna kyrkan. Ibland är det som om de önskar att de vore med bara för att nu kunna begära utträde. Hoppas att det snart lugnar ner sig. Pastoratet behöver finna rimliga vägar framåt så att församlingarnas verksamhet kan få bästa möjliga arbetsvillkor, ekonomiskt och organisatoriskt. Här behöver jag nog inte dra invändningarna mot storpastoraten än en gång?

Att fråga men inte ge svar

Ibland vill det sig inte. När jag försökte skriva några rader till studentsångens melodi blev det rörigt. Stavelserna blev fler än sången tillät. Hur jag än räknade och provsjöng blev det fel. Till sist gav jag upp och lät det bli galet. Men kunde förstås inte släppa det utan gick tillbaka och rättade till sist till det någorlunda.

Skrev brev till en släkting och råkade skriva kära XX och det till en manlig anförvant, käre ska det vara. Snabbt utfört blir i mitt fall ofta slarvigt. Det vill sig inte om jag inte tänker efter. Några gånger har jag läst fel på namn och blandat samman personer vilket inte är bra. Särskilt inte om man tillfogar kritiska kommentarer som då hamnar i fel tunna. Det kan bero på att jag tror att jag har lätt för mig i alla möjliga sammanhang, som att skriva fort, klokt och rappt, vilket alltså inte alltid är sant.

I Längbro kyrka började jag en predikan genom att ställa en fråga och påstod att jag skulle besvara den lite senare. Men något grep mig, förvirring eller inspiration må vara osagt, frågan fick i alla fall inte något svar. Gissa om det engagerade. Effekten var omedelbar. Varje person som lämnade kyrka vill veta, vill få svaret. Så fel det var blev det rätt. Det som inte ville sig ordnade upp sig. Få predikningar har fått ett sådant gensvar. Av det lärde jag mig att man inte alltid ska erbjuda svar, utan ställa frågor, då finns det något att fundera på och grubbla över.

Öppna hjärtan som sluter gränser

Inte många partier eller deras ledare vill som forne Reinfeldt att vi ska öppna våra hjärtan. Istället ska vi sluta våra gränser. Håll igen. 

Nyligen har ledarna drabbat samman i televisionens tranedans, den som kallas debatt. Jag tyckte mig höra en ny visa för Sverige. En ogenerös och självisk sådan. Vi har inte längre råd, tycks det. Någon påstår rent av att vi importerar kvinnoförtryck. Hans slutsats blir att gränserna inte ska vara särskilt öppna för flyktingar och andra som vill och har rätt att söka sig hit.

Så här kunde de flesta partiledarna numera sjunga på melodin till Studentsången:

Vi här är bäst på att bygga mur

och att förhindra att folk kommer hit

Borde dom inte sättas i bur?

Och utvisas och skickas bort dit?

Vi mår himla bra

utan att fler släpps in

Några kan man ha

ett par, tre, fyra, fem

kanske flera, jaha, är det bra?

Öppet land nu är stängt allt som mest!

Vi för sjutton har välkomnat flest!

Hurra!

 

Oviljan att dela med sig

Radionyheterna kommer allt längre ifrån oss och känns ofta allt mindre angelägna. Förmodligen är det inte nyhetsredaktionens fel utan speglar vår tillvaro där vår delaktighet i det omgivande samhället så drastiskt beskurits. Märkligt och egendomligt är känslan som infinner sig. Tidigare sög man i sig rapporterna eftersom de berörde frågor, ämnen och händelser som var angelägna även för oss.

De pågående debatterna böljar fram och tillbaka som vågor vid stranden. Inget händer egentligen trots att det brusar om vattnet när det kastar sig mot sand och sten. Orden flyger högt men medföljande handling ses sällan. Först ska det utredas, tröskas, remissas innan förslag hyvlas och sandpappras, kvar blir något litet.

Generositeten mot utsatta människor som legalt sökt sig en tillflykt i vårt land avtar markant. Men här bör man se upp. I takt med att viljan att hjälpa tynar bort förändras också våra värderingar. Att på bibliskt vis plåstra om den slagnes sår och se till att personen får sjukhusvård håller oss själva etiskt levande.

Att ge bort sin skjorta och gå en extra mil betyder att vi ger åt den som verkligen behöver. Målet nu tycks vara att de som behöver ska vara någon annan stans. I Lissabon, Ankara eller Istanbul kan de hålla hus. Politiken går ut på att se till att, trots att vi har råd, vi inte delar med oss till de sjuka, krigströtta och flyktade.

I de flesta sammanhang benämns denna ovilja som självisk, högst i kurs står egennyttan. Dom ska inte ha det vi unnar oss... Hur kunde det gå så illa?

Örebro - Olaus Petri-staden

Hur kan en stad/kommun som Örebro ha så svårt för att minnas och sprida kunskap om bröderna Petri? Har det att göra med den livsåskådningsmässiga neutralitet (praktiska ateism) som kännetecknar hur stat, region och kommun styrs? Eller är det bara ren okunskap och fast rotat ointresse för det som tycks ligga inom religionens sfär?

Hade Örebro legat i Tyskland hade med all säkerhet brunnslocken på gatorna ståtat med deviser om: Örebro - Olaus Petristaden. Skolor och vårdcentraler har visserligen fått namn efter främst Olaus Petri men på deras hemsidor förblir namnet på institutionen en gåta.

I det offentliga rummet ståtar Engelbrekts staty på Stortorget och Ronnie Petersson tronar på sin racerbil utefter vägen mot Almby och Norrköping. Bröderna Petri har faktiskt en egen staty utanför Olaus Petri kyrka på norr. 

Än mer förvånande är att de stormiga och dramatiska rättegången på Örebro slott när Laurentius André och Olaus Petri står anklagade och slutligen döms till döden. En av domarna är ärkebiskop Laurentius Petri, Olaus bror. Den dramatiken borde för läge sedan ha fått både fil och teaterpjäser, men inte syns sådant till. August Strindberg med Mäster Olof var väl den som senast lät reformatorn bli känd för en större allmänhet.

Det är inga små frågor som reformationen i Sverige väcker och som bröderna Petris insatser belyser. Där aktualiseras balansen mellan överhet och folk, kyrka och stat, mellan gammalt och nytt, mellan tradition och förnyelse. Den katolska kyrkan görs om, övertas inifrån med hjälp av kungamakten, och blir luthersk. Där ser man hur medgång kan vändas i motgång och hur vänner blir fiender. Tro ställs mot tro inom samma religion samtidigt som makten realpolitiskt spelar sitt spel.

Örebro - Olaus Petri-staden

Även jag är kyrka

Svenska kyrkan på nätet har fått ny fart genom att många kommunikatörer publicerar små blänkare. Dessutom är många församlingar alltmera aktiva och talar om att de finns och ger olika inblickar i det liv som levs där. Men kyrkan är betydligt större än så.

Nu vill jag högtidligen meddela att även denna blogg ibland är kyrka! Inte alltid. Ibland är den bara min och uttrycker mina personliga ståndpunkter. Det händer dock att den blir ett vittnesbörd  eller ger reflektioner som speglar ett kristet liv. Då glimtar det till av kyrklig närvaro. Särskilt tydlig blir en sådan röst när den återger erfarenheter, allmänmänskliga upplevelser, för då kan det inkarnerade Ordet bli påtagligt och konkret och höras även genom min och andras röster...

I Svenska kyrkan har det ofta påpekats att inte bara organisationens företrädare är kyrka utan varje enskild medlem utgör också det vi kallar kyrka. Inte bara biskopar, kyrkopolitiker och anställda som är i tjänst kan tala för kyrkan, det är viktigt att komma ihåg.

Lovsång till ett politiskt parti

En lovsång till Socialdemokratins välsignelser för Svenska kyrkan har Jesper Bengtsson producerat på uppdrag av Socialdemokraternas kyrkopolitiska grupp, om man får tro en artikel i Kyrkans tidning. Det framgår även av rubriken som sammanfattar: Jesper Bengtsson om kyrkopolitik: S har hjälpt Svenska kyrkan bli mer progressiv. 

Särskilt föraktfull låter han gällande "konservativa grupper" som anser att kyrkan inte ska styras av folkmajoriteten utan av vad Gud vill. En avgrund skiljer de åsikterna åt. Inställningen att det är Guds ord och att någon är bättre på att tolka Guds ord påminner om mullornas hållning i Iran, säger Jesper Bengtsson. Där fick både Luther, Olaus Petri och den evangeliska traditionen en smäll. Ordets rena förkunnelse som extra tydligt i reformationen blev prästernas uppgift blir till Iranska mullors verksamheter... 

Förkunnelse och undervisning går hand i hand i kyrkan och många präster, diakoner och församlingspedagoger, för att nämna några, arbetar hårt för att bibelkunskapen ska öka och Bibelläsning och därmed tolkningsfrågor ska få ett lyft. Tekniken att ställa präster mot folket är unken och rostig. Och tankarna på att kyrkan behöver S för leda förändringsarbetet är nattstånden. Civilsamhället dit kyrkan brukar räknas ska ju till skillnad mot stat och kommun vara just civil. När partier vill behärska och styra far det civila all världens väg.

Vilka träder nu fram för att vederlägga och mala ner hyllningen till ett partis målmedvetna insatser för att göra om kyrkan enligt partiets modell? Vart tog evangeliet, Kristus och tron vägen?

Det ser ut som ett skämt

  Tänk om... en av nyheterna 1 april för några år sedan var att nu skulle Svenska kyrkan börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som skulle företräda S, C och SD i kommunfullmäktige och riksdagen, indirekt även i kommunstyrelsen och regeringen, genom att ställa upp listor med kandidater som kyrkan själv valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt.

Några år senare kommer 1 april åter och nu med beskedet att S, C och SD ska börja både ta sig och utöva rätten att nominera personer som ska företräda partierna i pastoratsfullmäktige och kyrkomötet, indirekt även i kyrkorådet och i kyrkostyrelsen, genom att ställa upp listor med kandidater som partierna själva valt. Ett dumt och inte särskilt lyckat skämt?

Dessvärre är det senare exemplet inte påhittat inför 1 april utan den verklighet Svenska kyrkan tvingas leva under år 2021 och många år framåt. Det är inte förvånande om det är svårt att tro att det går till på detta sättet. Det kan verkligen se ut som ett skämt...

Politiskt självgående motor

Kyrkovalet närmar sig. Det enda som verkar intressant än så länge är att ännu en extrem högergrupp vill ta plats i kyrkomötet för att påverka och styra Svenska kyrkan. Bara detta faktum borde vara nog för att förstå det galna och anakronistiska system som låter kyrkan domineras av partipolitiska krafter. Det är som om arvet efter Gustav Vasa fortfarande missfärgar den kyrkliga väven.

Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige (AfS) erbjuder sig genom att ställa upp i valet som måltavlor för de andra partiernas (S och C) kampanjer. Så gynnar de varandra och blir som en självgående motor. S kan mobilisera med högerhotet som motiv och SD och AfS får draghjälp genom uppmärksamheten och kan ikläda sig rollen som missförstådda och utsatta.

Engagemanget för Kristus och tron trängs undan och de sedvanliga partipolitiska motsättningarna tillåts dominera kyrkan. Evangeliet får än en gång stå tillbaka.Svenska kyrkan med tusenåriga rötter och en femhundraårig egen historia efter reformationen ska alltså underkastas ideologier som verkligen trädde fram under 1800-talet och 1900-talet, som om den egna bekännelsen inte räckte till utan behöver tolkas partipolitiskt...

En koloniblogg i vått och torrt

Nu är kolonibloggen igång. Där går just nu gamla inlägg i repris om hur det var för 11-12 år sedan när vi gjorde entré i kolonivärlden. Den som vill testa kan besöka En koloni i vått och torrt! Snart nog får den ett eget liv och stillsam kan återgå till sitt. Vårt nya koloniäventyr har nu pågått i snart 2 år. Mycket har vi prövat på och mängder av misslyckanden har det också blivit. Den som vill får titta in i vår lilla stuga. Väl bekomme!

Ny blogg om :in?

Sixten, the cat, har lämnat bloggosfären. Ibalnd smög han sig in här på stillsam. Det är slut. Nu skriver han inte mer. För min del funderar jag på att knoppa av mina betraktelser från och om kolonin där ständig kamp med trädgården och odlingsbestyren pågår. Kanske kunde det bli en kolonistblogg?

Då behöver den få ett namn. Öden och äventyr på kolonin låter bara för traditionellt. Kolonistens kamp är inte särskilt attraktivt det heller. Strävsam flit kan betyda vad som helst. Kanske ska jag använda följande beteckning? På :nin? Kolon nin blir ju kolonin. Nej för kryptiskt. Inte särskilt kul. Jag funderar vidare...

Läs och samtala

Bibelläsning är inte på mode även om det kommer ut böcker i ämnet.  Nu senast: Bibelsmedja: Kreativ bibelläsning i grupp, Arguments förlag. Utifrån mitt svenskkyrkliga perspektiv är Bibeln inte längre en folkbok, ja inte ens en församlingsbok. I hemmen är den undanstoppad och obrukad, denna källa till uppbyggelse, tanke och andlig visdom. 

Evangelierna bör alla återvända till många gånger. I vissa av Paulus brev finns så mycket stoff av teologi och reflektion att ett enda kapitel kan räcka i månader som samtalsämne och fördjupning. Att det kräver ansträngning och möda är inte för själva läsningens skull utan för vad där står. Allt är verkligen inte enkelt att ta till sig eller ens omfatta. Inställningen att bara för att det står där så måste jag omfatta och tro det ordagrant och bokstavligt fungerar inte, som om det alltid vore uppenbart vad Skriftens ord skulle betyda. Vår svenska Bibel är dessutom en översättning, som alltid behöver påpekas i diskussioner om bibeltolkning, tro och teologi, vilket redan det innebär att dess skrifter redan är omformade och tolkade.

I Romarbrevets 1 kapitel vers 16, som är citerad på en vägg inne i Olaus Petri kyrka, skriver Paulus: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

Paulus skäms inte men idag verkar det som om det vore skämmigt till och med att läsa sin Bibel. Men så är han övertygad om sin kallelse och uppgift som innebär att alltid verka för evangeliet, vad det än kostar. Evangeliet som Paulus inte skäms för är inte något skrivet, inte de 4 evangelierna, utan kontentan och summan av deras berättande: det glada budskapet om Jesu uppståndelse, försoning och nytt liv för att välja några av de uttryck som sammanfattar vad det handlar om.

Budskapet, evangeliet, är en Guds kraft som räddar! I mötet mellan människa och budskap agerar Gud. Tron ges och genom tro räddas vi. Jag hör nästan hur invändningarna hopas. Att jag inte tror beror alltså på att Gud inte gett mig tro? Innebär det att Gud redan från början slagit fast att jag inte ska räddas? Förresten, räddas? Från vad då? Här illustreras det jag påstod. Här finns material för många och långa samtal. Extra viktigt alltid, kunde man säga. Låt oss läsa och samtala!

Om bibelläsning

Bibelsällskapet om läsning

Monumenten till eget minne

Människor med inflytande och makt vill gärna åstadkomma något så att eftervärlden ska minnas dem. Retsamt kallas det ibland att bygga monument till sitt eget minne. Överallt kan man finna sådana ambitioner att, som det numera heter, göra skillnad. Den som lyckats hamna på listor för populär musik kan känna att de gjort skillnad. Författare som får böcker publicerade likaså. Politiker genomför gärna projekt, t ex för att bygga något extraordinärt.

Under tiden fungerar serviceyrkena smidigt och självklart utan att lämna så många spår efter sig. När uppdraget är utfört och pensioneringen infunnit sig ägnar dessa strävsamma medmänniskor åt annat. Det osynliga monumentet är att de hållit hjulen rullande och de ambitiösa mätta i välstädade lokaler och med fungerande kollektivtrafik och väl underhållna gator. De har besökt teatrar och nöjesetablissemang, läst tidningar och böcker, handlat sågat och tryckt (impregnerat) virke till sina sommarresidens. Vid enstaka besök i välvårdade och vackra kyrkor har de mött fantastiskt musik och skickliga medarbetare. Vilken tur de haft när de murat och byggt p sina monument.

Utan alla dom som aldrig nämns i tidningarnas minnesord eller får gator och parker uppkallade efter sig hade monumentbyggarna aldrig klarat av sina "bedrifter". Inom näringslivet är flera av dessa människor dubbelt och tredubbelt belönade med osannolika bonusar, extra pensionsförmåner och fallskärmar på högsta belopp. Det är som om vi levde på feodal tid när man tänker på förmögenhetsfördelning och hur ett antal personer varje år tjänar mångas samlade livslöner! Det sticker oss i ögonen, vi som sedan ska beundra de många monumenten längs vägen... och osjungna somna in efter välförrättat värv.

Dålig bedjare på nätet

Fötterna i golvet och ett enkelt korstecken, så tillägnar jag min dag den Uppståndne. I med- och motgång har jag alltid haft någon att vända mig till, även när andra dörrar stängts har vägen och dörren, till den som fanns före all tid, varit öppna.

På Facebook inleds ofta samtal med intressanta öppningar men trådarna spårar så gott som genast ur. Polariseringen leder till påhopp och avståndstagande. Ingen frågar: hur tänkte du? En sådan diskussion började utifrån en skribent som med Martin Lönnebo kände sig som en dålig bedjare. Att man kan uppleva sig som en dålig bedjare vet jag utifrån att så mycket annat upptar mitt sinne och min uppmärksamhet. Tanken på och samtalet med Gud förtvinar. En läsare hävdade att så kände han aldrig eftersom hela livet var bön, den helige Ande bad förmodligen åt honom. Visst kan anndingen bli till bön, men kräver inte det att vi också tänker så och menar det?

Som kristna möter vi många bibliska uppmaningar att ständigt vara bedjande människor. Vi behöver inte be för andra ska veta och se utan kan got gå in på vår kammare för att be. Visserligen behöver bön inte alltid bestå av våra vädjanden och önskningar utan kan i lika hög grad innebär att vi ger utrymme så att Gud i tystnaden kan tala till oss. En omvänd bön som ibland kallas stillhet, meditation eller rent av djupmeditation.

Att ständigt glömma sin bön och tänka att det fungerar ändå har för mig bara betytt att avståndet och kontakten blivit länge och sämre. Inte för att Gud lämnar oss utan för att vi på  så sätt blir Gudsfrånvända. Vi berömmer oss knappast av vår bristande förmåga att be utan längtar efter att vi ska nå större klarhet och närhet genom att be till Gud vilket kan betyda att relationen stärks, fördjupas och hjälper oss leva med fötterna på jorden. Vi flyr inte bort utan blir ofta mer närvarande när och om bönen blir ett naturligt inslag i våra dagliga vanor.

Netflix och IMDb

Några filmer och serier jag sett på Netflix har jag satt upp på en lista. De är inte recenserade eller betygsatta. Men listan har skickats som tips till dem som vill hitta något nytt i det stora utbudet. På databasen IMDb kan man hitta hur filmerna och serierna blivit bedömda. Vilka poäng de fått, därtill hittar man mängder av information om man vill veta mer. Och det vill jag ofta.

Så håll till godo:

Rookie Historian, Koreansk serie, Netflix

Charité, Sjukhusserie Berlin, Netflix

 Charité i krig, Netflix

 Miracle in cell No. 7, långfilm, Netflix

 Freedom Writers, Långfilm, Netflix

 MucizE, Bra turkisk långfilm, Netflix

Jag heter Anne, serie om en flickas uppväxt, Netflix

 Marco Polo, serie, Netflix

 Paddington 2, om en björn från Peru, Netflix

Alla animéfilmer av HAYAO  MIYAZAKI, 7-8 stycken, t ex Det levande slottet, Porco Rosso, Laputa, Det blåser upp en vind etc.

The Witcher, fantasy, serie, Netflix

Fångade, isländsk deckare, Netflix

Familjen Bridgerton, serie, Netflix

 Krigets tid, spansk serie om Rifkriget och sjukhus, Netflix

A dogs way home, om en hund i USA, Netflix

Regnmakaren, långfilm, Netflix

Kärlek på jobbet, långfilm, Netflix

Gunjan Saxena, indisk flygfilm, långfilm, Netflix

Hinterland, deckarserie, Netflix

The Valhalla Murder, isländsk deckarserie, Netflix

Kahaani, indisk deckare, Netflix

 

 

Pröva kyrkans besökare juridiskt

Fullbokade högmässor är det idag. 16 personer kan gå i kyrkan. Det skylls på smittspridning. Som om en högmässa eller två innebär att man tappar omdömet och inte kan hålla avstånd. Eller att man hostar och andas på varandra. Inskränkningen av antalet gudstjänstdeltagare är förmodligen det mest genanta i hela begränsningsivern under pandemin. En sådan flagrant inskränkning av rätten att fritt utöva sin tro och religion är historisk i sin okänslighet. 

Lydigt och med snabb underkastelse har många mindre församlingar nästan upphört att ha gudstjänst. Digitala snuttar får ersätta församlingens söndagliga firande av den Uppståndne. Protestanterna (de som protesterar) har varit få och lågmälda.

Andra av oss har knutit näven i fickorna när vi passerat restaurangers välfyllda lokaler. Nu byggs det febrilt uteserveringar där människor kan trängas bäst dom vill nästan. Fyra vid varje bord borde översättas till fyra på varje eller varannan bänk! Då kunde Guds lov åter höras. Eftersom ekonomi är det argument som biter bäst på makthavare vill jag understryka att då skulle också kollekterna som ska hjälpa nödställda i många sammanhang åter bli generösa och stora!

OM ingen förändring snart beslutas borde frågan juridiskt prövas i någon lämplig rätt. Skyndsamt!

Kolonistens grusade täckduk

Kolonin har vaknat. Det klipps buskar och träd. Gamla planteringar snyggas upp och invaderande ogräs får stryka på foten. De tvingas utstå hackor och spadar och en mängd andra redskap som blivit vapen i kampen så att blommor och små buskar inte ska kvävas av snabbväxande växter. 

På vår lott har vi beslutat att lägga grus där det nyligen vuxit potatis, pumpa och tomater. På gruset ska vi ställa odlingslådor där några hushållsgrödor ska ta plats. Först jämnade vi ut marken. Trodde jag. När täckduken lades på blev det tydligt att marken lutade, och det åt olika håll. Hoppsan! För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det skulle varit bra med ett vattenpass. Nåväl, lådorna får finna sig i att se sneda ut. Duken som ska hålla ogräset stången, ett tag i alla fall, måste ju få ett eget skyddande lager. Ett eget täcke. Först tänkte vi mackadam, tjocka och sylvassa stenar. Men dom envisades med att göra hål i duken och öppnade genast upp för maskrosor och illvilliga ogräs med långa revor. Så det blev till att hämta fint grus.

Depån där gruset förvaras ligger 3-400 meter bort. Medmänniskan gick först efter en halv kärra. Vilket är synnerligen tungt att skjuta när däcket på skottkärran bara är halvfyllt. Gruset täckte inte ens en fjärdedel av duken så mer grus blev nödvändigt att hämta. Jag vandrade iväg och tog mig före att fylla skottkärran till brädden utifrån principen, min bägare flödar över, vilket jag snart fick ångra. Efter hundra meter pumpade hjärtat med hastigheter som brukas för propellrar på drönare. Det blev till att vila mitt på gången. Andra och hurtigare kolonister passerade glatt förbi, nickade och såg med medlidsamma blickar på den utpumpade token som fyllt skottkärran så rikligt. Själva hade de välfyllda däck på sina vällastade handskjutna kärror och gick nynnande och utan besvär förbi.

Fyra gånger tvingades jag vila. Försökte se ut som jag beundrade andras vårsysslor i trädgårdarna.  Stirrade på molnen som försjunken i meditation. Granskade skosnörena på joggarskorna. Som efter ett år ännu inte fått jogga. Väl framme var gruset generande otillräckligt och perspektivet att behöva ränna många gånger fram och tillbaka öppnade sig som mörka moln vid horisonten. Lösningen blev att sätta punkt för dagens insats. Gruset förfars inte på depån, sa jag med övertygelse. Och vi har tålamod att vänta. Senare i sommar har vi nog tränat upp oss så pass att uppgiften känns överkomlig. Förresten, vem behöver så mycket grus egentligen?

Under tiden finns det andra sysslor som ropar på att bli utförda. Växter ska för-odlas inomhus. Hallonhäcken ska rensas och marken beredas. Buskar ansas. Enklare staket ska sättas upp och antyda ett innanför och ett utanför så att vinbärs- och hallonbuskarna vet vad de har att rätta sig efter. Virke måste därför inhandlas. Förra sommarens torkade stänglar ska klippas ner och hästgödsel portioneras ut här och var. Suck, dessa multipla sysslor måste nog planeras. Jag lägger mig i vilstolen och slumrar. På frågan vad jag håller på med svarar jag kortfattat: planering! Och är snart helt befriad från alla måsten...

Små församlingar blir brickor i spelet

Tillvaron förändras helt när kristendomen spreds över Sverige. Några århundraden passerade och så, på 12- och 1300-talen gick den nya tron som en eld genom landet och storslagna byggnadsprojekt sattes igång. Varje bygd fick sitt eget Gudshus efter enorma uppoffringar av innevånarna.

Idag ser det annorlunda ut. Kristendomen är inte längre drabbande, omskakande eller livsomvandlande. Den har stelnat i rollen som kulturarv och de gamla kyrkorna blir särskilt i avfolkningsbygder i hög grad en symbol för bygden. Runt kyrkan har dessutom den lilla kvarvarande befolkningen sina döda vilket tills vidare ger kyrka och kyrkogård ett band och en länk till innevånarna.

Men när det andliga livet flämtar, och människor inte längre aktivt vill omfatta kristendomen som livsåskådning och tro, blir det svårt att hålla församlingens gudstjänster igång och byggnaderna underhållna. Att förvalta sakramenten och att rent förkunna Ordet och bygga en stadig gemenskap kring detta uppdrag vacklar och förtvinar. Det kan till och med vara så att församlingen sedan länge slagits ihop med några andra försvinnande grannförsamlingar med samma problem i ett litet pastorat, som om det kunde bli en varaktig lösning. Vi löser kriserna uppifrån och inte inifrån!

Snart nog måste sådana konstruktioner, även numera inkorporerade i ett storpastorat, bli föremål för nya kyrklig administrativa lösningar, som handlade det om ingenjörskonst. I Svenska kyrkan blir svaret främst att organisationsförändringar måste till och någorlunda bärkraftiga lösningar behöver hittas. Hur och med vilka kan dessa svagt fungerande och icke lönsamma ”enheter” göras om och slås samman, blir frågan. Diskussionen om det går att väcka liv i den slumrande tron, underordnas ekonomi, administration och organisation...

Så blir gamla församlingar brickor i ett spel och nya enheter skapas för att ekonomiskt och personellt säkra helheten. Innehållet i ordet rikstäckande, som det står i lagen om Svenska kyrkan, hålls vid liv genom sammanslagningar och strukturförändringar som innebär allt större enheter med allt mindre lokalt självstyre.

Kyrkan måste snart finna nya vägar för att lösa de minsta församlingarnas problem utan att beröva dem den inspiration som ligger i att man har inflytande, makt och kan påverka sin lokala situation. Samtidigt som man spelar omstruktureringsspelet krävs att kyrkan tar sitt missions- och evangelisationsuppdrag på allvar. Vem söker vägar att finna tron igen som drabbande, omskakande och livsomvandlande?

Nej till marknadshyror för hyresrätter

 Marknadshyror är ett populärt koncept. Det inriktar sig främst på hyresrätter utifrån tanken att husmarknaden redan är balanserad där efterfrågan styr värdet. Det märkliga i boendet är att de som bor i hyresrätter alltid får ökad hyra medan husägare efterhand minskar sina avgifter och bor allt billigare ju längre åren går. Bara om de tvingas sälja i en lågkonjunktur drabbas de ekonomiskt. Oftast tillgodoräknar de värdestegringen och sänkta omkostnader.

Det är med andra ord en sällsynt dålig affär att bo i hyresrätt eftersom bolagens vinst sällan når hyresgästernas nivå. Inte ens när inflationen i princip står still och ränteläget står på minus kan hyresgäster tillgodoräkna sig dessa bolagens minskade omkostnader. Det borde lagstadgas att de som bott tio år eller mer i en lägenhet borde få sänkt hyra med några procent per fortsatt år för att se till att bostadsvillkoren blir någorlunda jämbördiga och likvärdiga. Bostadsmarknaden är en av de största förmögenhetsbildande inslagen i samhället och överglänser de flesta möjlighet att utifrån inkomst bygga upp något.

Inga marknadshyror innan det blir jämlika villkor för boendet.

Humorprogrammet Trevlig helg bidrar till föraktet

 Trevlig helg är en "humorserie" som sänts i SvT och nu återfinns på SvTplay. Agerar i sketcherna gör begåvade Johanna Nordström och Hampus Nessvold. De 8 programmen är, vart och ett ca femton minuter, fyllda av sketcher med snart etablerade rollfigurer. Seriens titel dementeras gång på gång när det som händer vid en parmiddag, vid kassan i ett snabbköp, i en grupp kvinnor med en ultrafeminist, i sjukvården med hypokondriska sköterskor eller i kyrkliga sammanhang med en udda präst som heter Björn, blir otrevligt och generande. Ironin är lätt att fånga upp, det mesta blir otrevligt och det sociala samspelets gnissel skojar man ivrigt med.

Som pensionerad präst som verkat i Svenska kyrkan blir det en uppgiven och trött igenkänning. Än en gång ska kyrkan förlöjligas och en präst gestaltas som varken tror eller tar kristen tro på allvar. Konfirmander blir förvirrade över undervisningen, ett vigselpar tvingas se hur prästen sorterar bort den där sk-ten med Gud. I sista programmet förvandlas en nattvardsgång till en vinprovning med tapas istället för oblater. Som om vi inte sett dessa snedvridet överdrivna karikatyrerna förut. Islam vågar de sig inte på, det kan ju bli farligt, men kristendomen och präster är lovliga sedan hur länge som helst så nyskapande eller roligt är det inte.

En kyrka inom Svenska kyrkan ska inte kunna upplåtas för inspelningar som i Trevlig helg. Kyrkoordningen är tydlig med hur kyrkorummet ska behandlas. I KO:s kap 41 och §3 står det: En kyrka får upplåtas för andra ändamål än de som avses i 1 eller 2 § bara om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd. Ännu en gång har människor som upplåter en kyrka och de som spelar in struntat i att kyrkorummet ska vara fredat från det som kränker dess helgd!

Nattvardsfirandet är centrum i kärnan av kristen tro, där sker mötet med den uppståndne Frälsaren, och det är väl därför man skjuter in sig på och förlöjligar denna liturgiska och andliga höjdpunkt i högmässan.  En skådespelare som flaxar runt i en mässhake och visar sitt förakt för detta med Gud och för de "gudstjänstdeltagare" som viljelöst finner sig i att nattvarden blir vinprovning och tapas istället.

Känner de att de lyckats, dessa programmakare som tondövt och okänsligt stämmer in i världens förakt, förlöjligande och förföljelsen av troende kristna? Roligt är det inte och många av oss har under decennier lärt oss att så här går det till. Vi blir knappast förbannade, ilskna eller upprörda. Vi känner enbart vemod och blir ledsna över denna refrängartade och billiga kristendomskritiska reflex, en tondövhet för andlighet och tro som speglar att armod värre än vi kunnat föreställa oss!

Yttrandefrihetsargumentet hörs till leda och friskriver alla som okänsligt ger sig på tro och kyrka. Inte ropar jag på förbud utan ber snarare om eftertanke - måste man gång på gång rapa upp den stereotypa kristendomskritiken, humor och ironi eller inte? Allt man kan och har rätt att säga måste ju inte alltid basuneras ut. 

Med viss tankemöda kunde gänget bakom Trevlig helg ha drivit med en Sverigedemokratisk kyrka, partiet ställer sedan länge upp i kyrkovalen. Vad skulle hända om de tog makten? Eller ironiserat över hur en socialdemokratisk församling kunde ha sett ut. S är det politiska parti som har absolut mest att säga till om i kyrkan. Men ska man göra något sådant kräver det förstås att man vet lite mer om situationen i kyrkan.

Brännmärken på ytterkläderna

 Onda ögat är inget jag trott på. Detta att man kunna borra hål i människor på avstånd genom en särskild sorts blick verkade inte så troligt. Inte förrän pandemin dök upp och min egen förmåga att använda det onda ögat infann sig. Från ingen kunskap alls till fullfjädrad stirrar tog det bara några dagar.

Omgivningen förmåga har ökat exponentiellt ungefär i samma akt som pandemin smittat sig vidare i befolkningen. Vid besök på Biltema påbjöds munskydd. Några struntade helt i uppmaningen och följdes runt i butiken av stirrande ilskna och djupborrande ögon. Så när det onda ögat man kunde komma. Det var så det rök i deras tröjor.

Kanske skulle det behövas en ny skylt vid ingången till affärer och butiker: använd munskydd eller bli totalt utstirrad! På gator och torg, om människor inte bryr sig om avstånd både kastas det onda ögon och muttras. Förbaskade snedseglare! F-bannade typer! Fyra i bredd, är ni inte kloka? Eller är ni löpare på en friidrottstävling? 

Onda ögat syns i affärer, på gator och torg, på bussar och tåg, på sjukhus. Vår syn på varandra har helt förändrats. Snabbt har det gått. Många går numera med brännmärken på sina ytterkläder som en följd av denna om- och nyorintering vad gäller hur vi betraktar varandra...

Äntligen mässa

 Har lyckats delta i gudstjänster två söndagar i rad! Klockan 10 på Påskdagen och klockan 11 Andra söndagen efter påsk satt vi i Olaus Petri kyrka, 8 stycken gudstjänstdeltagare, i ett rum som rymmer mellan 5-700 personer. Minst sagt ödsligt. På påskdagen utgjorde vi och några nära vänner 75% av den deltagande församlingen. Nu i söndags var det fyra prästfamiljer som utgjorde församling. Men, även pensionerade präster bör få gå till kyrkan på gudstjänst. Det trots att det kunde kännas tveksamt när platserna är så få att man tränger ut andra som också vill. Här gäller tränga sig fram...

I predikoturerna anges ett datum och ett telefonnummer man ska ringa för att anmäla sig. Det kunde dröja 20 minuter innan man lyckades komma fram. Det blev alltså många försök till uppringning innan man fick chansen. Man måste vara angelägen, helt enkelt. Minst 3 högmässor erbjöds med några förkortningar för att möjliggöra firning både kl 10 och kl 11. Vi kommunicerade under en gestalt, brödets. 

I Olaus Petri firas ibland enkla morgonmässor bakom högaltatret. Där i koromgången står högryggade stolar med röd sammetsklädsel. Det blev en påminnelse om att vi inte var ensamma i vårt firande utan i sällskap av den himmelska härskaran. Det var som jag såg kända och okända helgon och martyrer sittande på stolarna och delaktiga i vårt jordiska firande!

Anledningen att vi nu vågade oss fram var vår påbörjade vaccinering. Äntligen!                                                                                       

 

Husmorsfilmer och barnfilmklubb

En flygmaskin över Visby var något anmärkningsvärt. Trots att det fanns flygplats just utanför staden så såg man sällan plan över innerstaden. Dessutom regnade det flygblad ur planet, röda, skära, gula och blå. Husmorsfilm visades på biografen Roxy på Mellangatan! Men minnet sviker. Royal hette den ju - som en läsare påpekat. Malmgrens affär var sponsor. Mammor strömmade till men även en hel del barn. Somliga av oss, vi som bedömdes kunna sköta oss en stund, tilläts sitta på läktaren.

Nils-Johans köksattiraljer hade sina reklamfilmer och kläder från ICA, Algots och andra kända märken likaså, om jag minns rätt. Novisen vid spisen där någon undervisades av Tore Wretman. Alltid hade man mitt i hushållsfilmerna stuckit in en barnfilm, t ex en kalle Anka-film, så att barnen skulle stå ut eftersom de fick något som roade dem. Så eftertraktad var film överhuvud taget att det blev rejält fullt i salongen! I hemmen härskade radioapparaterna.    

Känslan när man lämnade biografens värme, fylld av intryck, och kom ut i vårens duggregn var sällsam. Två verkligheter, filmens och omvärldens, skulle samsas och bli ett. Ofta omtumlad och med nya intryck av osthyvlar, stekspadar och mat skulle man återvända hem på de våta och slitna gatstenarna.

När vi barn var under tio började vi gå till Barnfilmklubben! Märklig företeelse med över hundra barn i en lokal. Ljudligt och stökigt. Men vad stod man inte ut med för att få se film. I en stor lokal inne på gården vid S:t Michaels gränd bjöds på film vissa lördagar. Där besågs mängder av klassiska kortfilmer av Arne Sucksdorff och andra. Tandtrollen, Karius och Baktus, syntes och den amerikanska serien Vårat gäng (Little Rascals)! Vilka äventyr fick man inte vara med om i 50-talets Visby...

Mellangatan 7 A

En dag slogs ögonen upp och man såg. Vi hade klara ögon och försökte av bara farten fokusera på något eller någon. Föräldrarnas ansikten var det vanligaste. Själv hamnade jag på barnbördshuset i två veckor. Sjuksköterskor och barnvårdare var dem jag först knöt an till. Tur att jag inta var en and- eller ankunge som följer dem de först ser. Äventyret kostade min föräldrar någon krona. Kvittot finns ännu kvar. Därefter fick jag komma hem.

Inga minnen finns bevarade från första bostaden. Från den flyttade vi snart in till staden innanför Visbys murar. Mellangatan 7 A var gatuadressen, Mina arma föräldrar fick släpa tre barn uppför trapporna till tredje våningen. Att de bara orkade. Någon lättnad var att det var ett modernt hyreshus med tre lägenheter. I husets källare fanns tvättstuga, förråd och mangel- och torkrum. Tvättmaskinen verkade stor som ett lokomotiv för oss barn. Den tornade upp sig och mullrade högt. Men att ha tillgång till moderna maskiner var något de verkligen uppskattade. Då slapp de handtvätta eller ge sig iväg med tvätten.

Torkrummet var också skyddsrum med tjocka metalldörrar och bombsäkra väggar! Mangeln var elektrisk och hade ljusa trävalsar. Med en fotpedal kunde man koppla ur manglingen. Jag vet eftersom jag cyklade runt i torkrummet på en trehjuling och parkerade bakom den gröna mangeln.

Det var lockande att försöka känna på valsarna och innan jag hann dra andan hade en hand pressats in i mangeln. Då skriker man kan jag försäkra. Det ekade i betongen. Mamma fick bruk för pedalen som inte var snabbast i världen på att koppla ur...

Hur jag kom till lasarettet minns jag inte. Troligast är att vi i rasande fart for iväg med familjens bil, en Ford Anglia. Väl inne på sjukhuset höll man på med handen och skinnet mitt. Inte vet jag varför jag har fått för mig att man rullade bort den skadade handens skinn med en kniv, ungefär som man gör på en flundra. Hur som helst blev det bedövat, spritat och omlagt med vadd i ett mäktigt paket. För några dagar blev man uppmärksammad som en kung på Eriksgata. Både hemma och ute på gården. Alla ville fråga och veta. Men sådana sjukdomsvinster går snabbt över. Något nytt händer (!) och vänder intresset.

Inte gott att vara allena

Intensiv längtan beskrivs ibland som hunger och törst i överförd betydelse. De basala behoven av mat och dryck hjälper att understryka att det även finns annat man kan trängta efter. Här och dör syns nu i vårt land långa köer av hungrande och törstande. De radar upp sig på avstånd från varandra för att få det eftertraktade vaccinet mot Covid-19.

Hunger och törst finns på fler områden. Gudstjänster, sportevenemang och kulturaktiviteter som teater, konserter och annan scenkonst står och stampar i kolumnen: efterlängtat och behövligt! Där lönar det sig inte att köa och rada upp sig. De beslutade begränsningarna är oproportionerliga och tar inte hänsyn till människors grundläggande behov - och dit hör kulturen!

Vi behöver teater och gudstjänster för att härda ut och förhålla oss i dessa hungerns och törstens tider. De ökar människors livskvalité med astronomiska mått. Utan dem blir det kargt och ödsligt. Vanlig mänsklig kontakt, levande relationer, som dessa gemenskapsformer levererar, har så länge fått stå tillbaka. Som Skriften anger i ett annat sammanhang, det är inte gott för människan att vara allena!

Hat och hot mot ärkebiskopen

Även en ärkebiskop måste ha fredade rum! Offentliga personer ägs inte. Vare sig av allmänheten eller kommentatorer och tyckare. De är personer med rätt till integritet och ska inte behöva finna sig i hot, smutskastning och förföljelse vare sig i det vanliga livet eller i offentligheten, inte heller på nätet ska de behöva utstå träck och invektiv.

Politikers utsatthet har under många år undersökts och stått i fokus. Men andra ledande personer är inte heller de skyddade från hat och hot. När nu ärkebiskopen Antje Jackelén drabbats, särskilt på sitt Twitterkonto, är det ett tecken på hur nya medier öppnar för, kan bli kanaler för, hat och hot. Yttrandefrihet i all ära men när gränser överskrids till det brottsliga måste polisen och rättsväsendet skärpa till sig! Och de som äger och sköter Twitter och andra medier måste också skärpa sig för att förhindra hat- och hotfloden!

Allt är inte så idylliskt och vänligt som man kan få för sig. Hot och hat avslöjar att det finns krafter i folkdjupet som inte vill andra väl utan som vill destruera och förstöra. Människor av god vilja borde öka sin medvetenhet om dessa inslag i vårt samhälle så att de kan mötas och bekämpas. Det är knappast möjligt att tala denna perversa oförsonlighet till rätta men gemensamt kan man bilda front mot hat- och hot.

Även en ärkebiskop ska kunna ifrågasättas och kritiseras. Men det är faktiskt en helt annan sak!

LÄS!

Nog kunde man tro att pandemin skulle ge utrymme för studier av alla de slag. Särskilt viktigt för en kyrka är bibelstudier. Sådana fördjupningar kan ske både i föreläsningsform och /eller i samtalsform. Men knappast några sådana dyker upp i nätflödet. Vilket bekräftar att Svenska kyrkans beroende av Skriften är minimalt och att man inte omhuldar bibelkunskapen hos sina medlemmar. Vadan detta?

Är Bibelns betydelse devalverad och underordnad sådant man känner och tycker? Åtminstone borde kristna människor fördjupa sig i evangeliernas berättelser. En och annan bok i Gamla testamentet kan också vara en stor tillgång i en kristens andliga liv. Inte för inte är Psaltarläsningen en världsvid aktivitet och något vi ärvt av kyrkan genom tiderna. Men bibelstudier och tideböner står inte högt i kurs om man ska döma av predikoturerna. Där är de så gott som osynliga!

Tills vidare får vi läsa privat och för oss själva i väntan på ett återuppvaknande över Ordets betydelse i en kristens liv. Vi borde alla vara läsare av Bibeln. Oavsett tro är Skriften ett av världshistoriens mest förnäma litterära verk. Därtill kan den ge andlig vägledning och fördjupning. Så LÄS!

Ska några trängas ut och bort?

En dag som denna när Jesus går vid lärjungarnas sida och för ett samtal om det som angår och är väsentligt kan lite självrannsakan vara på sin plats. Hur ofta har inte jag bekämpat personer och grupper som enligt min uppfattning haft "fel" tankar och åsikter. Det som var rätt enligt mig såg annorlunda ut i deras ögon. Men så enkelt det var att tänka att deras inflytande borde begränsas, ja, de borde egentligen höra hemma någon annan stans i kristendomens vildvuxna träd.

Hur Svenska kyrkan har råd med att tränga bort och ut kristna med andra uppfattningar och tolkningar av Skriften är obegripligt. Vi strider bort varandra om det så en gång gällde personlig frälsning, den sk ämbetsfrågan och nu för tiden katolska sympatier, pride och hbtq eller samkönade vigslar. Personer och grupper med strängare moralsyn får det allt trängre. De som anser att en kyrka som viger och dess vigselförrättare också borde hålla vigsel och trohet i äktenskapet högt är i minoritet när samboskap och andra relationsformer är utbredda. Varför alls viga när det inte längre omhuldas att kristna i relationer ska och bör ingå äktenskap?

Tankarna på att alla har ett oändligt värde och är lika mycket värda mals ner när det mest blir ord och sällan handling. Och det gäller på ömse håll om olika konfliktpunkter! Svårt blir det när en kyrka som knappast nyrekryterar till sin kärna av gudstjänstfirare dessutom vill snäva in kyrkan ytterligare genom att knoppa av de som inte anses passa in.

Samtidigt - någonstans går naturligtvis gränser för vad som kan godtas och accepteras. Men de gränserna blir allt mer formulerade som ideologiska och moraliskt-etiska frågeställningar. Tro, bekännelse och lära hänvisas mindre till och begreppen blir ofta flytande och situationsanpassade. Har kyrkan råd att det pågår kamp och strid för att några ska trängas ut och bort?