Glödande kol är en förfärlig bild

Allt färre går i högmässan säger statistiken. 2012 deltog 4.468.900 i högmässan. 2022 deltog 2.384.264 i huvudgudstjänsterna. Vad det beror på lär kunna debatteras hur länge som helst. Att storpastoraten påverkat saken är ovedersägligt. Antalet gudstjänster har minskar och därmed möjligheterna att alls delta. I Olaus Petri kyrka och församling firar många högmässa. Envist och uthålligt. Glatt och villigt rent av...

Något annat som missas av de ständigt uteblivna är den input en predikan kan ge. I söndags fick jag en rejäl "kick" när predikanten vände på den Gyllene regeln och gjorde om den till ett hot! Låter inte så enkelt. Inspirationen kom till predikanten från en politiker i Nerikes allehanda som lär ha sagt: jag gjorde bara vad dom gjorde mot mig. Dvs jag gör bara det dom gör. Lite öga för öga, trots att Jesus verkligen vände hämnden som metod till att bli en skyldighet att göra gott och väl. Tål att tänka på. Men många slapp tänka så, (det betyder: gick miste om möjligheten att fundera) eftersom de inte var där...

Medmänniskan var överskriften i Evangelieboken denna söndag som också kallas Diakonins dag. Vi uppmuntras att tänka och göra gott mot medmänniskan eftersom vi älskas av Gud. Bara det att texten ur Romarbrevet 12:16-21 lästes i högmässan ledde till en efterföljande och stark diskussion. Särskilt följande avsnitt delade oss:...Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud... Kan det bli mera modernt? Ska vi verkligen spela på våra "motmänniskors" dåliga samvete? Ska vi medvetet försöka väcka skuldkänslor? Vill vi åstadkomma skam? På Paulus verkar det, i alla fall här, som om detta att göra gott har andra syften än det goda i sig. Möjligen är det något gott att just detta skam- och skuldväckande tydligast sker om och när en människa gör gott mot dem som står henne emot. Slutsatsen skulle kunna bli: jag gör gott mot dig bara för att du behöver känna skam och skuld. Låter det rimligt? Nja...

Så tänker jag att det inte är särskilt realistiskt att den som betecknar sig som en fiende har sådana känselspröt kvar att det alls blir möjligt att få igång känslor av ånger eller skuld. Bilden Paulus använder är egentligen förfärlig. Glödande kol bränner hår och flint, gräver sig in i skallbenet. Ändå har jag hela min uppväxt gillat liknelsen. Ett samvete som bränner. Bilden av brännande kol är nog från Paulus tidigare liv - då var han Saulus och en ivrig och hemsk förföljare av kristtroende.

Till sist. Vad sägs om följande dialog?

- Vilka goda gärningar du gör!

- Inte alls, jag samlar glödande kol!

- Varför då?

- Jag ska bränna in det i deras medvetande att man inte måste göra ont, utan kan göra gott. Må dom ha urdåligt samvete och känna stor skuld... 

Politiskt paradigmskifte via media

 Politiskt paradigmskifte av oanad räckvidd har ägt rum onoterat men helt öppet. Fenomenet kunde också kallas det mediala skiftet. Under 1900-talet startade förändringen. Då debatterades ibland om ideologierna var döda trots att de knappast ens hade vissa syresättningsproblem. Då kommunicerade partierna fortfarande med sina väljare via texter, dokument som partiprogram, skrifter och pamfletter. Endast på marginalen spelade man sina violiner via dagstidningar och radio och TV.

Idag meddelar sig politikerna med väljarkåren nästan uteslutande via media och publika utspel. Texterna finns visserligen kvar men knappast någon tror längre att dokumenten kan påverka som förr. Ett stort demokratiproblem är förstås att väljarna ska lägga sina röster utifrån allt ytligare och flyktiga tyckanden och intryck. Måste man inte ha ett hum alls om de politiska och samhälleligt viktiga frågorna för att vara med och bestämma? Vad händer när journalistiken urholkas och blir mindre "objektiv" eller opartisk och faktainriktad? Och om nyhetsjournalistiken blir snuttifierad och utan kontext. Och om människor inte längre vill läsa, höra och se?

Ideologierna är, om inte döda, så åtminstone rejält urvattnade och mera svårigenkännliga. Kompromisser t.ex mellan liberaler och auktoritära Sverigedemokrater suddar ideologiska gränser bortom det vi riktigt kan förstå---

Angiveri är inget vi önskar i Sverige

 I Sverige har alltid angiverikulturen i det forna östblocket upprört människor i vida kretsar. Tänk hur det var och är, utbrast folk. Mönsteren håller i sig i det nuvarande Ryssland. Man bespanar varandra och anger yttranden som tar avstånd från det monstruösa och förfärliga angreppskriget.  Som Nazisterna skyllde på Polen skyller det offentliga Ryssland på Ukraina. Offret görs till angripare och hot i trollverkstäderna.

Nu filas på angiverimönster även i Sverige. Illegala flyktingar skall jagas in i lärosalar och operationsrum. Personalen skall göras anmälningsskyldiga är en av tankarna som om det inte räckte med att de polisiära delarna av vårt land jagar dessa människor. Hur blir det med kyrkan? Ska konverteringar anmälas? Dopkandidater utlämnas? De som behöver få en matkasse ibland, ska de listas och anmälas om de råkar vara gömda flyktingar? 

Fredade rum var kyrkor och kloster en gång i tiden. Så borde det fortsätta vara. Skola och sjukhus har också ofta fungerat som kringgärdade och skyddade såvida man inte behövt hjälp för att skydda ordning och liv.

Angiveri ska inte behöva ingå i skolan och sjukvårdens uppgifter. Barnkonventionen borde dessutom utgöra ett särskild skydd för dem som av olika anledningar tvingats fly! Så har det varit och borde det förbli!

Att stå på andras axlar, eller inte

Jag ville, jag vore, en intellektuell person. En som inte bara kunde konversera och reflektera utan skriva essäer och tankeväckande texter. Särskilt imponerad blir jag när skribenter är belästa och håller reda på var de läst sådant de sedan kan bearbeta och utvecklande behandla. 

Som recensent i Nerikes Allehanda fick jag tidigt skriva om böcker av Erik Sollerman, legendarisk lärare på Örebro Missionsskola. Flera av hans böcker var överfyllda av citat och hänvisningar till andras alster, så till den grad att jag inte uppfattade att hans eget bidrag framstod som originellt eller utvecklande. Jag föreställde mig redan då att han mest surfade på andras tankevågor. Det hade jag därtill den ofina egenheten att påpeka i mina anmälningar på NA:s kultursidor. Sollermans elever och kolleger, folk i gamla ÖM (Örebromissionen), applåderade inte alls. De blev istället upprörda och agiterade... 

Imponerande är när människor förmår ta avstamp i det andra tänkt och därefter förmår föra tankegångarna vidare och rent av gör något nytt av dem. Att på så sätt stå på andras axlar för att sträcka sig mot nya horisonter, om bildspråket fungerar, är berömvärt. Som det sjungs i sången You raise me up:

”You raise me up, so I can stand on mountains;

You raise me up, to walk on stormy seas;

I am strong, when I am on your shoulders;

You raise me up: To more than I can be.”

Önskar att jag också förmådde göra så. Minnas, tänka och utveckla andras idéer. Men min balans är så pass klen att det knappast låter sig göras. Jag får försöka se något ur mestadels mitt eget begränsade perspektiv. Lång är jag inte, så det är som på teatern - blickfånget blir begränsat. Andras ryggar och huvuden är i vägen.

Förmodligen är det en anledning till att jag har så svårt för att idag läsa texter som fyller i linjerna mellan punkter andra angett. Istället uppstår det tydliga brister i mina egna författade texter. Där påstår jag istället att "många menar" och att saker är på ett visst sätt utan att ange var jag fått det ifrån, som om det vore en alldeles unik och genuin upptäckt. Att fastslå hur något är utan att anföra belägg är min akilleshäl. Tyckare och åsiktsmaskin har blivit min lott. Men så får det vara, tänker jag. Och tycker...

Hårda nypor i Pingströrelsens barndom

 Min far, Carl-Bertil Stenström, på bilden till vänster med Olle och Lasse. Bilden är tagen på Mellangatan 7 A i Visby i början på 1950-talet. Pappa har skrivit några rader om händelsen där farfar, Oscar Stenström, blev utesluten ur Pingströrelsen. Här är hans berättelse: 

Gården var inte längre pappas huvudintresse, men ändå kom det som ett slag, när de äldste i församlingen en dag kom in till pappa. ”Ni får gå upp på vinden och vara där tills de gått” sa pappa till Carin och mig. Vi förstod att det var något i församlingen, eftersom de såg så allvarliga ut. Det var det också. Uppe i Stockholm hade det länge varit stridigheter mellan Levi Pethrus och Franklin, lite senare kom ju striden mellan Pethrus och Lidman. Nu hade Pethrus bestämt att alla församlingar i landet skulle fördöma Franklin och Lidman. Pappa hade sagt i församlingen att han tyckte att här skulle vi inte lägga oss i vad de gjorde i Stockholm. Det kom folk från Stockholm och intalade församlingen, att de skulle göra sig kvitt pappa. Det var det som hände, när Carin och jag var på vinden.

Pappa blev väldigt ledsen. Det var nog det mest dramatiska som kunde hända vår familj. Att pappa inte gick under, han hade ju byggt upp allt från början, satsat sig själv, sin ekonomi, även sin familj i församlingens arbete, så få avsked på grått papper. Det var omänskligt. Vår Guds-relation blev skadad, men inte bruten. Pappa talade noggrant om för oss att vi måste skilja på människors handlande och vad Gud gör. Jag sa att jag skulle aldrig gå in i en församling, men det blev ju inte så. För pappa var det här ett hårt slag. Detta hade varit hans kallelse och livsverk och nu slogs det i spillror inifrån. Att uteslutas för att han inte ville delta i striden mellan andra i rörelsen var groteskt. Han ville bara att alla skulle leva i fred och harmoni. När kristna människor förfäktar sin uppfattning kan det övergå i hets. Efter många, många år kom församlingen i Roma underfund med att de hade behandlat pappa felaktigt och bad om förlåtelse. Inte bara det de bad att han skulle bli föreståndare igen.

Det blev allt svårare för oss att bo kvar i Roma, men först skulle jag gå ut skolan. Sista klassen gick bra. Vi tyckte om vår lärare och under året kom pappa till mig och frågade om jag ville bli bonde. ”Aldrig i livet ” sa jag och sedan bestämdes det att gården skulle säljas.

Mamma som sedan en tid förstått vad som skulle hända åkte ofta in till stan där hon hade en gammal faster. Hon hette Sofi Blom. En väldigt originell tant. Vi hade besökt henne då och då. En gång när mamma och jag kom in så sa tanten att jag har ingenting att bjuda på, men vänta en stund. Så tog hon lite säd i handen och strax kom duvorna farande. Hon tog dem om benen och vred nacken av dem. Så plockade hon duvorna och stekte dem. Det smakade mycket bra. Sofi blev allt sämre och hon lovade mamma att hon skulle få huset om hon flyttade in och tog hand om henne. men ännu var vi kvar i Roma. 

Skolavslutningen i sista klassen var högtidlig. Biskopen skulle komma på visitation och förhörde oss i kristendom. Sedan steg han upp i katedern för att hålla avslutningen. Biskop Rundgren började med att säga ”Ja barn, detta är en allvarlig stund”, så stack han ner högra handen i vänstra skörtfickan och fick upp en guldsnusdosa, knackade på locket och tog en pris och drog in i näsan. Sedan tog han vänstra handen i högra skörtfickan och tog fram en stor sidennäsduk och skakade den, den räckte ner till golvet, och så snöt sig. Det blev ju ett gapskratt i klassen och läraren flög upp och knackade i närmaste bänk för att få tyst i klassen. Det var ju en allvarsam stund.

Så var då skoltiden slut. Året var 1930. Gården såldes, det var auktion, och vi fick flytta upp på rummet på södra gaveln till dess att det var dags att flytta in till Visby. På hösten tog Carin och jag upp betor för Alrik Smitterberg. Det var vått och kallt och dåligt betalt, om jag inte minns fel var det fyra kronor för en ruta som var rätt stor. Carin har talat om att vi kunde tjäna upp till 32 kr. på en dag om det var fint väder. 

Senare på hösten flyttade vi till Visby. Jag glömmer aldrig första natten. Vi bodde i rummet intill Skogränd och mitt emot vårt hus var Gotlands Folkblads redaktion. Hela natten gick tryckpressen och det var omöjligt att sova, dels för bullret dels för gatuljuset. På landet var det mörkt på nätterna och man kunde se stjärnhimlen och ibland riktigt starkt norrsken. Nu var det slut med det.

Thure Stenström, en litterär gigant

Efter många år av bloggande tror jag mig bara i förbigående ha nämnt pappas bror, min farbror, Thure Stenström. Förmodligen en av de mera berömda gotlänningarna men relativt okänd på sin hemö. Thure blev internationellt berömd som Uppsalaprofessor och litterär profil. Han var en av de stora bidragsgivarna till Under strecket i Svenska dagbladet.

Bilden härintill är omslaget på Thures biografi: I alma maters tjänst, en uppsalaprofessor ser tillbaka, utgiven på Atlantis år 2004. Detta är en synnerligen läsvärd bok om inte annat för att få en bild av en fattig uppväxt på Gotland. En lång rad av mina släktingar finns i biografins inledande Mitt Gotland. Ett avsnitt som är rejält intressant läsning för den som vill veta något om hur livet kunde te sig på 30- och 40-talet. Boken är dessutom fängslande läsning om en lång, delvis unik och strålande framgångsrik akademisk karriär. Intressant för alla som över huvud taget intresserar sig för litteratur och filosofi. Det är inte alla som i Paris har torkat disk med Simone de Beauvoir.

Thure är en av de mest produktiva författare jag hört talas om. Hans bibliografi omfattar hur många böcker och artiklar som helst, ständigt forskande och skrivande har han varit. Även i nittioårsåldern har han publicerat flera lärda och intressanta böcker. Här nämner jag endast en sådan studie: Torgny Lindgren och musiken, som ger en ny och berikande infallsvinkel på Lindgrens litterära verk.

Ämnesvalet för den boken har förmodligen sin upprinnelse i Thures egen musikalitet och kärlek till musiken. Om det har han själv skrivit i åtskilliga artiklar. Inte minst hans orgel- och cembalospel visade på den drivne, kunnige och skicklige musikern.

Om det är något som genomgående fångat mig i farbror Thure Stenströms texter så är det hans djupa och omfattande kunskaper och hans genuint eleganta och omväxlande språk. Där finns lyster och en poetisk ordrikedom som jag genom åren avundats, fascinerats av och beundrat.

Allt möjligt

 Ballongsprängningar börjar bli en vana för mig. Inte av hjärtat utan av ådror i vänster arm där dialysen ska äga rum. PTA kallas det på fackspråk. Operationstvätt dagen före och samma morgon. Inläggning och premedicinering. Sedan sängfärd till röntgen där ingreppet äger rum.

Samtidigt ligger min äldre bror Olle på sjukhus i Norrköping med bruten höft enär han vält med sitt fordon för rörelsehindrade. Råkade ringa honom när han låg och väntade på ambulansen. Blev ingen lång konversation. Elände för honom som redan innan var alltför orörlig. Nu vill det till att han uppammar en extra stark energi för att komma på ben och få igång förmågan att förflytta sig medelst gång. Hur är det man säger muntert? Upp och hoppa! Hoppas verkligen...

Även denna dag går tankar till krigets offer. Hur länge ska vansinnet i Ryssland få råda, det vanvett som drabbat Ukraina med ett förfärande anfallskrig. Förbön är ett förtvivlans rop: kyrie eleison! Idag är kriget nästan ett västerländskt krig by proxy...

Och kantarellerna, hur blir det med dem? Eller lingonen. Måste vi plocka på torget igen? Lättplockat bara plånboken vill och är med. 

Stort och smått upptar tankarna. De far som skottspolar. Tänk så roligt det varit om vi hade kunnat åka till Gotland. 

Utslängd ur Pingströrelsen

 Varför är släktforskning ett så stort och gemensamt intresse? Vi vill veta vilka rötter vi har och ofta därmed vilka eventuella arvsanlag och gener som påverkar oss att bli dem vi är. Dessutom är det ofta spännande att nästan få kontakt med släktingar som levde förr, sådana vi knappt visste om att de existerat. Det ger oss tankar och funderingar över vår egen existens. För mig är det så i alla fall.

Sällan räcker intresset till för att vi ska fördjupa oss i andra släkter. I så fall bör det ha varit kände eller offentliga personer eller personer med spännande forna anhöriga. Hur spännande mina anförvanter har varit kan jag knappast själv bedöma särskilt sakligt. Under alla omständigheter fortsätter jag att betrakta dem och deras fotografier (fotografierna ät numera mina).

Mina anletsdrag påminner mycket om min egen far och farfars, säger de som vet. Farfar var mindre lyckad bonde och församlingsbyggare inom pingstväckelsen. Men hans pingstvänshistoria tog slut för precis 100 år sedan. Då kom bönder av modellen mäktiga och inflytelserika klivande över åkrarna på väg hem till min farfars hus. Där blev han utslängd ur den församling han byggt och den pingströrelse han tillhört. 

Min faster Karin Montelius har med tårar i ögonen berättat om oron då hon  blev uppkörd på övre våningen inför detta avgörande ögonblick i hela familjens liv. Hårda nypor i en from miljö. Utrensning. Farfar hade inte tagit ställning för Levi Pethrus i striden med Franklin. Vad nu den konflikten hade i lilla Roma på Gotland att göra. Så tänkte farfar Oscar Stenström, vad de håller på med i Stockholm har i detta fall ingenting med oss i Roma att göra.

Släktbilder från början av 1900-talet

Bilder från längesedan. Släktbilder från min mamma Inga-Gretas sida. Hon var född Karlsson och hette som gift Stenström i efternamn. På båda fotografierna står hennes föräldrar, mina morföräldrar Agnes och Gustaf. Sittande är Gustafs föräldrar och stående till vänster på bilden är Gustavs bror med fästmö/fru.

Varje gång bilderna kommer inom synhåll funderar jag på vad för sorts människor de var. De enda jag mött är mina morföräldrar. Men mormor Agnes Selinda Ottilia hamnade tidigt på Mariahemmet i Visby där hon dog när jag fortfarande var en liten sork. 

Att dessa 6 människor tog flera gemensamma kort tyder på att fotografier var viktiga för att hålla åtminstone en visuell kontakt med sina släktingar. Mina morföräldrar bodde i Visby och de övriga i Småland. Morfars föräldrar var från Agunnaryd i Småland.

Ibland tänker jag också på vad mitt arv från smålandssläkten består av. En vilja att samla? Viss försiktighet med pengar och ekonomi eftersom den varan har det genom livet varit sparsamt med. Finns det någorlunda likheter i personlighet eller utseende? Eller klädstil? Fluga har jag i alla fall inte haft sedan jag var barn.

Naturligtvis är jag glad att korten finns kvar. En ögonblicksbild från det tidigaste 1900-talet. Mamma föddes 1914 och korten här kan väl som mest ha tagits några år dessförinnan.

Kyrkotillhörighet överskuggar tro

 Är en person kristen även om tron saknas? Är det enbart dopet som sorterar oss så som Luther uttryckte det i Lilla katekesen: Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling. Där gör många halt och försvarar på så sätt att "alla ska med" eller att inga .k. trösklar får finnas. Uppenbart är att Svenska kyrkan har problem med uttrycket troende. å församlingar anstränger sig för att hos sina medlemmar väcka tro.

Fortsätter vi att citera meningen från katekesen så låter det så här:...och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare. Plötsligt tvingas vi erkänna att tron faktiskt är ett rekvisit för att kallas kristen! Utan bekänd tro är ingen kristen. Vilket många inom Svenska kyrkan borde diskutera och samtala om. Alla med uppgifter i en församling borde återkommande påminnas om att enligt Luther räckte det inte med dopet.

Ett sätt att komma förbi meningens andra hälft är tt inte längre tala i termer av kristen eller ej. Det är som om det inte spelar någon roll för kyrkan, trots sitt gudomliga uppdrag, om människor är kristna. I de lutherska folkkyrkorna verkar tillhörigheten överskugga människors bekännelse. Inbetalda kyrkoavgifter slår högre än det katekesen berättar om tro, församling och kyrka. Åtminstone på alltför många håll...

Ögat och åren

Ögat bär långt bortom orden - så hette boken om konstprojektet under Ö-89, det kristna riksmötet i Örebro 1989. Jag medverkade i boken genom en dialog med Stefan Nilsson, reporter på Nerikes Allehanda. Det visuella i konsten betonades till skillnad från alla ord som strömmade fram genom hela mötet. Det året besökte Moder Teresa Ö-89 och bodde hemma hos kyrkoherdeparet Garlöv. Det finns t.o.m. en plakett i kyrkan för att minnas detta besök. Plaketten blev stulen vilket klart och tydligt bevisar att det var ett betydelsefullt besök.

Ögat som bär lyckades inte helt eftersom i flera dar var rubriken på förra inlägget att Vänskap är något förundeligt.. Ett ynka litet r fattades vilket jag inte såg förrän just idag. Nu är det rättat. Min syn är inte helskärpt och inte min förmåga att stava rätt heller, tycks det.

Sedan sist har jag hunnit fylla år. 75 stycken. Ofattbart hur livet far fram med en. Så många år. Har jag levt så länge? Verkligen? Svårt att fatta och förstå. Understryker det riktiga i sångtexten: Var dag är en sällsam gåva!

Vänskap är något förunderligt!

 Vänskap är förunderligt, särskilt när den verkligen håller över långeliga tider. Genom åren har det visat sig att vänner kan komma och gå. Vanligtvis beskrivs det lite tröstande som att vi växte isär eller livet tog oss i olika riktningar. Det är nog bara att inse att all vänskap faktiskt inte varar för evigt. Även när vi skulle vilja att det vore så.

Redan Jesu lärjungar blev "uppgraderade" till att vara vänner med sin lärare och mästare. Betydligt finare än när vi nyblivna studenter vallades in på lärarrummet för att lägga bort titlarna med det gäng som utgjorde lärarkollegiet. Av det blev ingen vänskap, mest en genomförd formalitet. Men kretsen runt Jesus var redan en udda gemenskap genomsyrad av uppskattning, fascination, ja, kärlek till Jesus. De kallades vänner och inte längre tjänare i Joh. 15:15.

Ibland funderar jag på de vänner som troppat av längs vägen. Av både goda skäl och av svaga eller obegripliga anledningar. En orsak kan vara att nya vänner dykt upp för dem som inte längre finns kvar i vänkretsen. En människa kan ju inte ha hur många vänner som helst, även om somliga facebookprofiler tycks samla på även obekanta "vänner". Följare mer, kan jag tänka då. Avlägsna lärjungar? Kanske...

Genom åren har det hänt att jag och min fru konstaterat att hon eller han skulle vi kunna bli mycket goda vänner med. När vi mött någon intressant och charmerande person. För min del säger jag det ofta om personer i den månghövdade skara jag mött inom kyrkan eller i sjukvården. Särskilt i sjukvården är det tabu att befrända de som ska vårda en. Det skapar band som blir svåra att bortse från när vården ska ges någorlunda lika för alla. För min del vill jag inte försvåra vare sig för dem eller för mig. Alltså förblir de bekanta. Vilket kan vara gott och trevligt det med.

Men hur gör man med människor som blir så ivriga att bli vänner med en att de tränger sig på? Att de uppvaktar och ideligen söker kontakt. Dessvärre väcks misstanken att de vill ha något mer, är ute efter något, utöver vanlig vänskap. Sådan misstänksamhet är missklädsam men förnuftig. Vänskap bör rimligen innehålla en balans, där vi möts och finner varandra, båda parter väljer den nya relationen. Det fungerar sällan när det är en part som ivrigt och träget försöker vinna vänskap.

Vänskap som består är en livets rikedom. Där finns sådan som ofta kan träffas. Men även vänner som sällan kan ses fysiskt utan kastar iväg en rad ibland. Men när möten verkligen äger rum är det som ingen tid förflutit. Samtalen bara tas upp och vi känner att vi hör ihop på något djupt och förunderligt sätt. Vänner från uppväxt och skoltid. vänner från olika epoker av arbetslivet och dem vi bara begåvats med. Ja, vänskap är något förunderligt och värt att vårda när och om det går!

Besiktning av bil, ådror, ljus och ägg

För några dagar sedan var jag på besiktning. Inte med bilen, inte än. Den ska in ungefär i november. Nu var det augusti och en annan kontroll. Ådrorna i armen skulle undersökas med hjälp av ultraljud. Anledningen var att blodets hastighet hade minskat. Hur vet man det? Jo, under dialysen kan man använda en apparat som hyfsat precis undersöker blodets hastighet. Mina egna ådror är av så undermålig kvalitet, kalkade och slitna av mångårigt bruk.

I armen sitter nu ett graft. De flesta vill inte veta hur det ser ut eller fungerar eftersom det blir alltför närgånget, rent av läskigt. Men den som vill veta, kan trycka här. Nåväl, hastigheten i denna konstgjorda åder av goretex hade gått ner så nu ville man ta reda på om något hade hänt som påverkat flödet. Ergo besiktigades mina ådror i vänster arm...

Folktandvården har ringt mig några gånger för att jag skall infinna mig för tandbesiktning. Inte så enkelt att finna tider när varannan dag redan är relativt fullbokad. Som någorlunda äldre herre har jag nu och då även besiktigat min prostata. Vilket ska vara både bra och viktigt.

För tillfället tänker jag att våra lokala myndigheter borde besiktiga gatubelysningen så att brister går att åtgärda. Där ungdomar rör sig när centrum bör inte något sparas på ansträngningarna för att upplysning skall ske. Varde ljus! Själv besiktigade jag äggkartonen i kylskåpet och den befanns vara undermåligt fylld. Så snart blir det en utryckning för att skaffa relativt nyvärpta ägg. Snart blir det nog en bondomelett. Den ska jag njutningsfyllt besikta innan den med nöje inmundigas…

Bibelorden ramlar ur allas våra munnar

 Ett utkast till brev...

Hej, läser med sällsynt behållning språkspalten i Svd! Tack för många goda stunder vid frukostbordet!

 Tänker att det vore intressant att få några spalter om svenska språket och Bibeln. Har ofta undrat varför Olaus Petri och andras bibelöversättning enbart blivit Gustav Vasas, och sedemera även Karl XII:s. Ibland sägs det att denna översättning, precis som Luthers, blev riktlikare för tyskt och svenskt språk och syntax. Borde vi inte ibland bli påminda om det som ramlar och sprutar ur våra munnar inte bara är något eget utan har rötter och ursprung?! Skulle jag citera bibelord? Va?

Oräkneliga exempel på talesätt, och tänkesätt, har sitt ursprung i det bibliska materialet. Tänk ”öga för öga, tand för tand” som ofta förståtts som att man har rätt att ge igen. Få tänker på att innebörden egentligen är att hindra eskalering och upptrappning. Våldet har en gräns, även det som kan ses som rättmätigt.

Det finns sidor på nätet som listar bibliska uttryck och tänkespråk. Kolla här, här och här t ex. De flesta är allmänt brukade och kända även om rötterna för många är fördolda och höljde i dunkel. Inte för att det skulle betyda något särskilt för de flesta, men kunskap och kännedom kan få oss att tänka på vad vi säger, vad det kan betyda och varför uttrycken en gång myntades. 

Här bara några få och korta exempel: Sila mygg och svälja kameler, kasta pärlor för svin, roten till allt ont (penningbegäret, skilja agnarna från vetet, anden är villig men köttet är svagt, arbeta i sitt anletes svett, högmod går före fall, kasta första stenen, fara fram som ett jehu etc etc. Dessa och hundratals andra uttryck och talesätt är verkligen värda några språkliga rader och kritiska tankar..

Tänker och tycker stillsams upphovsman.

Gud beskydde vårt hem!

 

Denna tavla sitter sedan många år nära ingången till vårt hem. En påminnelse om att be om beskydd och omsorg. Inte bara till ödet eller högre makter i största allmänhet. Ty den Gud som tros i detta hem är inte något diffust i största allmänhet. Det är Bibelns och Kyrkans Gud som genom Jesus Kristus visat oss nåd och som med Anden som hjälpare kommer till oss och är med och för oss. En närhet som står öppen...

Beskydde är ett härligt optativ, släkt med konjunktiv! Som har med önskan, förväntan och möjliga förhållanden att göra. Nog vore det fint om välsignelsens presens kunde utsträckas till även en kommande och framtida förväntad välsignelse. Det ständiga nuet kan få semester så att Herren välsigne och bevare Dig kan återkomma. Nog vore det fint. 

Tänk att tavlor som denna fanns i många hem. Den som följer auktioner och går i andrahandsaffärer ser nu och då liknande tavlor som överlevt i sekulariseringens tidsålder. Förr var det en utbredd bön - att få bli välsignad. Idag är välsignelse mera avlägset och rent av obegripligt. Betydelsen har delvis svängt till att betyda att dela med sig av sin välvilja, att vilja någon väl. Skillnaden är Guds eviga kärleksfulla förmåga, jämför gärna med vår tillfälliga känsla och begränsade kraft.

Tavlan ja. Ibland är det som om själva tavlan ber för oss. Vi glömska människor kan behöva påminnelser och hjälp att tänka på annat än oss själva. För när vi ber Gud beskydde just vårt hem går vår bön oftast vidare till andra. För hemmen med de stora behoven, för att brist och nöd ska minska. För dem utan hem. För dem vill vi bedja!

Förresten, hittade en konjunktivens vers på nätet:

• Om människan ginge i ide.
• som visornas björnar och vide.
• och sjutton i knegandet gåve.
• och låge istället och sove.
• och slöte sitt öga och tege.
• tills vårsolen småningom stege.
• ur mörker och frost och elände.
• och väckte en vår som den vände.

Det är dom små, små, detaljerna som gör det

Regnet får följder. Det är blött överallt och fuktigt. Gräset växer som aldrig förr. Gräsklippning i strilande regn är oskönt. Kläderna klibbar och svetten rinner, trots att vi har en batteridriven gräsklipparmaskin. Den väger nämligen inte så mycket. Och den har många små detaljer gjorda i plast.

Döm om vår förvåning (betyder väl att ni ska anse den riktigt betydande) när ett ynka litet plasthandtag gick av. Manicken ska hållas in vid start, annars går inte klipparen igång. Vi åkte till Granngården med handtaget för att beställa ett nytt. Nej, si det gick inte. Granngården ligger i köpcentret Marieberg en dryg mil utanför stan. Först skulle vi åka tillbaka till koloniområdet på andra sidan Örebro för att hämta gräsklipparen och sedan lämna in den. Därefter skulle Granngården köra den till Arboga (!) där reparationsverkstaden höll till. Sedan skulle apparaten bedömas och eventuellt handtag bytas. Vi skulle få kostnadsförslag. Hur som helst behövde ju maskinen återvända till Örebro och Marieberg. Vi skulle åka ut igen till Marieberg för att hämta den. För ett handtag som väger 22 gram! Vi bytte affär...

Bauhaus ägnade beställning av handtaget 45 minuter. Sedan betalde vi 42:-, den minsta ordern personen som hanterade ärendet hade sett.

Just idag hade det gått snart 3 veckor sedan butiken beställde det illgröna handtaget och inget hade vi hört. Vi åkte naturligtvi tillbaka till Bauhaus, som också ligger i Marieberg, för att eventuellt skaffa en ny klippare. Gräset växer alldeles för snabbt för att vi ska låta det bero. Ny besvikelse. Handtagsbeställningen hade dessvärre inte gått iväg. Nu skulle det ta åtskilliga veckor innan det kunde bli en ny beställning ty företaget byter datorsystem!

Så vi tittade på nya gräsklippare. Vi fastnade för en ny eldriven maskin med viss rabatt. Men den ingick inte i Ryobis gamla batterisystem +One där samma batterier passade i alla andra av företagets maskiner, ja, överallt. Ny laddare och nytt batteri krävdes. Efter långt och grundligt etiskt övervägande tittade vi med viss ruelse på en bensindriven Stiga-klippare. Gräsklipparen var den sista av den modellen som fanns hemma och den hade en tid fungerat som butikens utställningsmaskin. Den vill vi ha, den ska vi ha. 

Vi slog till... trodde vi. En upptäckt ägde rum. Vad?! På maskinen fanns inget lock. Inte på en annan maskindriven klippare heller. Skruvlocken var borta, försvunna, saknade. Kanske går där miljövänner och stjäler lock så det blir svårt att sälja fossilt drivna apparater? Stackars oss, sådan var känslan och reaktionen, vi fick ingen maskin med oss hem. Vi vet ju hur svårt det är att beställa små plastdetaljer. Gräsklippningen som stod på programmet stupade på ett handtag och ett lock. Det är de små små detaljerna som gör det!

En kyrklig droppe kan urholka en sten?

Tänk att få bli den där droppen som urholkar stenen, inte genom sin kraft utan genom att falla... Eller att få vara som Cato den äldre som ständigt för övrigt ansåg att Karthago skulle förstöras ("Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam" ). Här är mitt bidrag i sammanhanget:

Frågorna kvarstår: varför ska trosmässigt neutrala politiska partier bestämma över en kyrka? Varför bara i ett av alla samfund? Varför ska politiska partier fatta beslut om tro och bekännelse? Och bara i en av religionerna?

Talande tystnad eller text

Att sitta framför skärmen och stirra är som at ha ett tomt vitt ark av papper framför sig. Vare sig tangenter eller penna har ämnen i sig. Ska det skrivas måste min tystnad brytas. För när ingenting skrivs finns inget att läsa. Den talande tystnaden göre sig icke besvär! Det är bara tomt och tyst utan text.

Kanske kunde en text om själva skrivandet av en blogg bli läst? Fast jag tvivlar. Då borde intresset för bloggen vara större, så där som det kunde vara för mer än tio år sedan. Nu är det som om jag tjattrar på mest för mig själv. Och på ett sätt har ju tystnaden då uppnåtts - även med skriven text?

När jag mödosamt formulerade ledare i Kyrkans tidning blev mina texter lästa. Kritik fanns förstås ändå. Eftersom jag ibland inte bara veckopendlade utan dagpendlade blev trafiken något jag iakttog varje dag timmar i sträck. Farligt och våghalsigt var det ute på vägarna. En hel del borde påpekas.Du skriver för mycket om trafik, sa kritiker. Kyrkfolket är inte intresserade av sådant. Andra påstod att mina texter hade predikoton, för mycket from undervisning. Det hade jag svårare att ta till mig, än trafikpåpekandet, som en befogad invändning.

Du ifrågasätter för mycket! Kyrkopolitikerna gillar inte det du skriver. Förresten gör inte de flesta biskopar det heller. Nåja, kanske var det ett hyfsat betyg eftersom det hade fått dem att formulera en åsikt och tänka kritiska tankar. Sådant räckte långt. Det dög! Då publicerades sällan texter i affektion och för snabbt. Sociala medier har skyndat på processen att snabbt få ur sig precis vad som helst. Följden är att så mycket dumt och obalanserat trams sett dagens ljus. Hat och hot lär grassera.

Några gånger har jag fått be om ursäkt för direkta felaktigheter och personsammanblandningar, vilket är illa. Rätt ska verkligen vara rätt när det blir offentligt. Mindre allvarligt är syftnings- och meningsbyggnadsfel såväl som undermålig stavning. Även det är illa nog. Jag borde veta bättra. Ibland har det rent av varit omöjligt att förstå vad jag menat och hävdat. Har fått grubbla över vad som avsetts. I längden ökar dock klarheten även om de syntaxiska skönhetsfelen delvis består.

Alla människor borde skriva. Om inte annat lär man sig en del om sig själv. Någon sa för länge sedan: först när jag sa något fick jag reda på vad jag ansåg. Talet gick möjligen fortare än tanken, men fler har gjort samma erfarenhet. När orden trillade ut ur munnen hörde örat vilka åsikter som fanns gömda därinne. Inte alltid en angenäm upplevelse...

Idag hade jag inte mycket att berätta. Men en uppmaning: skriv! Det fungerar som att tala och öppnar möjligheter att se och höra vad man själv tänker och värderar. Dagbok, brev, insändare, artiklar, essäer eller bara någon rad om precis vad som helst kan fungera...

En debatt i taget eller fler

 En fråga eller högst ett par frågeställningar tar det mesta syret i debatterna. Just detta klagas det ibland på. Även jag har tyckt att det blir för tradigt när bara en tanke tycks gå att hålla fast vid i taget. Men, detta återkommande och invändande men. Hur skulle det vara om debatterna spretade vilt åt alla håll. Nog skulle jag tycka att det blev kaotiskt. Ingenting kunde väl bli av denna vildvuxna diskussion.

Just nu tycks dock frågan om koranbränningar (detta nya ord) stå i fokus. Förr talade man ibland om Koranen med viss förundran och en aning respekt. Nu talas sällan om Koranen och nästan uteslutande om koranbränning. Vore det inte av intresse att veta vad denna bok innehåller. Vet alla som diskuterar dess brännbarhet, och som har mycket bestämda åsikter i frågan, vilka budskap och religiösa idéer den rymmer? En hel del är hämtat från Bibeln. Så till den grad att muslimska barn ofta vet mer om Abraham och Mose. Hm...

Andligt liv på undantag?

Få frågor borde vara viktigare i Svenska kyrkan än att utveckla och understödja ett aktivt och personligt andligt liv. Även om kyrkan är en gemenskap som vi individer infogas i för att både leva församlingsliv med mässfirande, bön och lovsång och ett aktivt liv i samhället, i familjen, arbetslivet eller på andra arenor.

Märkligt nog verkar det som om allehanda andra aktiviteter prioriteras före att underlätta och stödja det personliga kristna livet. Många gånger har jag förvånats och upprörts över att församlingar underlåter att hjälpa sin medlemmar in i Bibelläsning genom samtals- och studiegrupper. Hur ska Skriften kunna kasta ljus över livet om den förblir oöppnad och mest obekant? De som regelbundet ber tideböner får förstås en daglig dos av bibelord.

Inte heller får särskilt många stöd för att bli bedjande människor. Inte ens bords- och aftonböner uppmuntras särskilt. För att inte tala om hur få bönegrupper son fungerar i Svenska kyrkan. Ibland får jag för mig att bönen överlåtits åt andra kyrkor att handha. Särskilt i de gamla frikyrkorna lever bönen både personligt och i grupper. Fortfarande är många församlingar där indelade i grupper som möts i hemmen för bön och samtal. Varför så sällan i Svenska kyrkan? Står vi liksom över sådant? Är det andliga livet satt på undantag...? Det som levs personligt under varje veckans dagar…

Ödets ironi och vården

Ödets ironi! Vad betyder ödets ironi egentligen? Att något som borde gått vår väg som av händelse går oss emot. Igår tänkte jag att brevet som ramlade in i brevlådan gav ett ödets ironi-besked. Vad jag vet händer något liknande inte så ofta. Bedöm själva.

För en tid sedan skrev jag till Gotlands Allehanda och till Gotlands tidningar om den bristfälliga gästdialysvården på Gotland. Artikeln publicerades på nätsajten Hela Gotland. Några dagar därefter hade Allehanda en artikel om "Njursjuke Lars kan inte besöka Gotland!" Stor uppmärksamhet vilket gladde mig.

Anledningen var att jag åtskilliga gånger försökt få dialys i Visby men inte lyckats. Det senaste var att Maggan (min fru) och jag gärna skulle ha besökt ön kring den 13 augusti. Vid förfrågan blev det ett ganska bryskt nej. Jaha, så går det. Livet går vidare...

I brevet som damp ned igår fredag erbjöds jag plötsligt dialys i Visby den 8, 10 och 12 augusti. Precis det jag önskat. Det såg äntligen ut som om saker gick min väg. Hurra, tänker säkert någon. Men inte jag. Pensionärer och dialyspatienter sitter inte bara hemma, stirrar i taket eller tittar på TV! Många av oss planerar våra liv, de liv vi har, och bokar in saker. Så nu hade jag planerat läkarbesök och en begravning jag ska ha samt en del annat. Flera saker som inte går att ändra. Ett definitivt nej brukar betyda ett absolut nej. Så beskedet togs på högsta allvar. Därav artikeln till tidningarna.

Efter den publika uppmärksamheten fick jag märkligt nog plats på dialysen! Alltså! Det jag önskat i flera år. Nu måste jag  av flera skäl tacka nej. Ödets ironi? Så kändes det absolut. Dialysen hade "plötsligt" fått möjlighet att erbjuda mig dialys. Nog kunde det ha varit möjligt att saken diskuterats per telefon för att se om förfrågan, som helt avvisats tidigare, stod kvar eller kunde ruckas på. Jag suckade några gånger, tog telefonen, ringde och tackade nej...

Att gå käpprätt med yrsel

Yrsligt är vad det är. Med balansen alltså. Inte efter inmundigade drycker, utan av själva varandet. När jag går är det vingligt. Ibland när jag tar mig till bilen på gatan och sätter mig i förarsätet väntar jag bara på att någon ska ringa. Beruskad förare satte sig i sin bil! Det är som att ha berusningens effekter men inga av dess eventuella muntrationer. Men fokusera kan jag, och se. Så bilkörningen fungerar faktiskt utmärkt.

Sjukhuset tog yrseln och obalansen på allvar. De scannade min hjärna och påstod i alla fall att den/jag var normal! Så åtminstone det har jag läkarord på. En viss tröst när jag hos sjukgymnasten irrar utanför strecken som är ca 20 cm isär och idogt försöker gå mellan dem. Svårt för att inte säga omöjligt.

Balansen är oerhört viktig för välbefinnandet. När den fallerar går det åt mängder av energi för att försöka hålla linjen och stilen. Vilken tur att jag då kan gå käpprakt dit jag vill. Rollatorn får ibland ersätta käppen. Fin uppfinnning. Märkligt att flera jag känner har så svårt för att uppskatta det stöd en rollator utgör. Har man rollator är det förstås svårt att upprätthålla bilden av att man är ung och rask. Fast det ser man på dessa personer i alla fall, att åldern, som det heter, tar ut sin rätt. Vilken rätt åren nu har att göra somliga av oss svaga, krumma och vingliga.

Straff eller sociala åtgärder?

Kriminalpolitiken tycks vara ett av de verktyg politikerna vill använda för att trycka tillbaka gängens systempåverkande ( läs samhällsfarliga) verksamhet. Längre straff för gängkriminella och mindre mängdrabatt. Ungefär som i gamla Konsum, den som handlat mycket får återbäring. I rättssystemet får den som varit ihärdig i sin brottslighet också procent, men i det fallet avdragen på straffets längd.

I USA lär människor kunna dömas till flera livstidsstraff att avtjänas i följd. Brottens straffvärde plussas helt enkelt bara samman. Straff väger mycket tyngre än tanken på, drömmen om, att kunna rehabilitera de kriminella. 

Inte för att så många av oss varit med i kriminella gäng, men gäng och kompisgrupper vet vi ungefär hur de fungerar. De kriminella har oerhört mycket strängare regler än de som samhället lägger på oss. Där bestraffas bristande lojalitet i tanke, tal och handling. I vänkretsarna infinner sig lojalitet och sammanhållning utan sanktioner. Det går att få det eventuellt positiva i kriminalitetens gäng i andra sammanhang. Där borde samhället sätta in mer resurser och civilsamhället borde våga ta tag i problemen. Det blir förmodligen långt effektivare än nya och större fängelser.

Den sociala bekämpningen av gängens skadeverkningar och utbredning - vilka utredningar behandlar det?

Gör människor till socialt ansvarstagande personer istället för till gängkriminella. Ett slags släpp fångarna loss - innan de spärrats in!

För en generösare invandringspolitik!

 För stillsams läsare är det tur att det inte skrivs texter varje dag. Redan nu spretar ämnesvalen rejält, Tomgång går det inte på, så ofta. Skulle orden bara rinna fram bleve (!) det alltför mycket. Visserligen skall här rymmas högt och lågt, angeläget och mindre engagerande, allmänt och mera personligt. Redan som ledarskribent i Kyrkans tidning fick jag rådet att förhålla mig riktigt fri till ämnesvalen: blanda de stora ämnena med personliga reflektioner.

Dagens reflektion: Sverige har råd och borde därför också ha vilja att vara generösa mot fler av världens flyktingar. Sverige borde få vara en fristad för fler! För en generösare invandringspolitik!

Omstridd prästkrage

Tänk att en liten prästerlig instickskrage kan förorsaka sådan uppståndelse. Vrede hos somliga på vänsterkanten, försvar från diverse kyrkligt håll. Statsministerns fru åkte på Natomöte i Vilnius iförd prästskjorta och krage. Diskussionen tydliggör att Svenska kyrkan är ambivalent till de prästvigdas kläder, inga bindande regler, ja, inte ens tydliga rekommendationer, finns. Det enda alla tycks veta är att kaftan med elva är lika med sekulära högtidsdräkter.

Det hävdas att Birgitta Ed inte var i tjänst i Vilnius och därför inte borde ha haft kragen och skjortan på. Prästvigningen gäller förstås inte bara när lön utgår och timmarna är schemalagda. Viningen sitter i även efter pensioneringen, så det så. Eller för de yngre även när de reser utomlands någonstans, till Vilnius t.ex. I brist på bra rekommendationer om när präst bör vara prästklädd, om så bara iklädd en skjorta med vit instickskrage, så blir valet den enskildes.

Själv har jag åkt tåg i det forna Jugoslavien iförd prästkrage. När vi passerade den italienska gränsen och in i Juguslavien blev det oroväckande tomt just kring mig. Då ville ingen sitta vid prästen. Jag var på väg till en studentprästkonferens. Den ägde rum i ett franciskankt kloster. Efter vesper tog munkarna av sig sina bruna dräkter, tog på sig träningsoveraller och började servera i baren... Där ungefärgissar jag gick deras gräns.

I Strängnäs stift var det länge så att präster jämt bar någon typ av prästkläder. Kragen var alltid med. Till sportevenemang, på krogen, vid trädgårdsarbete. Sådan var den oformulerade normen. Riktigt bra, tänker jag.

Kommunarrest och gästdialys

 Idag är debattartikeln nedan införd i Hela Gotland. Där är artiklarna låsta så för att stillsams läsare ska få del av mitt inlägg publiceras det här nedan:

För att överleva måste dialyspatienter, oftast 3 gånger i veckan, få dialys. Vanligast är bloddialys på sjukhus. Patienten är uppkopplad till en dialysapparat, normalt i 4 timmar. Då filtrerar maskinen bort vätska som patienten inte kan göra sig av med (p.g.a. begränsad urinproduktion, eller ingen alls). Lika viktigt är att blodet under dialysen renas från diverse orenheter och slaggprodukter som njurarna inte kan ta hand om.

Dialyspatienter är så bundna till sitt hemsjukhus att det blir till ett slags kommunarrest. Därför är det för oss patienter oerhört viktigt att det finns kapacitet på landets dialysavdelningar för gästdialys! Nyligen gjorde dialysen i Uppsala det möjligt för mig, som bor i Örebro, att delta i en begravning. Det fungerade utmärkt!

Visbydialysen, som handhas av företaget B. Braun, berättar på hemsidan om företagets världsvida verksamhet i nästan 30 länder. Där kan man läsa: ”Klart det är möjligt att resa med kronisk njursjukdom... Därför kan våra patienter njuta av en välförtjänt semester.” Beskrivningen stämmer i begränsad mening.

I min familj kände vi oss tvingade att sälja vårt sommarhus i Gothem när jag hamnade i dialys. Ändå finns längtan att resa till Gotland. Den som ringer dialysen i Visby uppmanas att ställa sig i kö. De som kommer först i kön erbjuds dialys. Nyårsnatten är bästa tiden att sända sin anmälan till sommardialys i Visby. Men då kan man inte veta om något händer som nödvändiggör en resa till Gotland.

Dialyspatienter med ömmande skäl som t.ex. dop, bröllop, begravning får otroligt svårt att delta eftersom platserna redan bokats upp. Själv har jag goda skäl för att få dialys i Visby i augusti men det avvisades bryskt. En enda dialys hade räckt för min del.

Förmodligen är det komplicerat att möta behovet på så uppskattade resmål som Visby och Gotland. Alla som är skrivna på Gotland har självklart företräde, men det är illa ställt om dialyserande människor som har goda skäl att göra ett kortare besök på ön hindras därför att alla klinikens platser är uppbokade. Rimligen ska det finnas resurser att ta emot patienter med relativt kort varsel!

Njurförbundet har flera gånger tvingats ta tag i frågan om gästdialys i Visby eftersom det inte fungerat bra. Nu måste något ske! Om och när regionen kan tänkas ta över dialys- och njursjukvården på Gotland måste det avsättas medel så att fler gästdialyser kan äga rum, även med ganska kort varsel.

Lars B Stenström

Gotlänning i Örebro

Bokbränning igen

 Alla gillar inte mitt försök att skriva skämtsamt om koran- och bokbränning. Kanske är ämnet alltför eldfängt och mångbottnat. Det kan ju verka som om själva fenomenet bagatelliseras. I grunden anser jag att bokbränning är något allvarligt och stötande. Men samtidigt är det svårt att förstå de bokbrännare som nyligen agerat, de är tämligen uppblåsta och tar sig själva på ett obegripligt allvar. Dessvärre gör media det också. 

Varför skulle just deras aktioner förtjäna att bli omskrivna och utsända? Vem minns namnen på dem? Paludan möjligen, men han har åkt runt och bränt Koraner som om han inte hade något annat att göra. Att han tas på allvar är också egendomligt. En enskild får sina drömmar om uppmärksamhet tillfredsställda för att han basunerar ut att han bränner Koraner. Simpla provokationer som dessvärre tycks landa som seriösa. Hans islamkritik vet knappast någon vad den går ut på. Troligen hatar han islam i största allmänhet.

Min lilla satirsnutt ville antyda att de som bränner inte lyckats artikulera någon begriplig eller intelligent kritik. Frågan är om de ens läst boken de bränner. Läsförmågan och förståelsen av vad man ragglat sig igenom är väl inte skrytsamt stor. Kanske kunde man rent satiriskt vrida den ganska oreflekterade tolkningen till något nytt?

Utrensningar på bibliotek, t.ex. i USA är inte heller det något upplyftande. Tankens frihet ska begränsas, det är vad sådana aktioner handlar om. Så uppfattar jag också Paludan och andra copy cats. De vill censurera och begränsa. Inte står de upp för tankens frihet i alla fall. Och yttrandefriheten som alla åberopar å deras vägnar är inget de egentligen vare sig vill eller kan försvara, egentligen bara utnyttja. Men som med alla friheter följer också vissa skyldigheter, anser jag. Den som åberopar yttrandefrihet för sin egen del får vara beredd att försvara den när andra utnyttjar den! Som t.ex. genom att trycka, utge och sprida Koranen.

Koranbränning kan betyda vad som helst!

Yttrandefrihet är svår materia. Länge levde jag i föreställningen om att det handlade om ord som yttrades eller skrevs. I min vildaste fantasi kunde jag inte förknippa det med något man gjorde. Koranbränning har blivit mode bland högerextremister och människor som dokumenterat sig som anti-muslimer. Inte bara islamister där terrorn legat nära, utan muslimer i största allmänhet tror de representerar hot mot allt traditionellt västerländskt (eller svenskt som det kallas).

Några frihetshjältar är dom inte, dumskallarna som bränner böcker. Sådant märks på att ingen citerar orden, det dom möjligen har att säga. Vad det djupast sett handlar om förstod omvärlden redan under nazisternas förskräckande framfart. Någon eller några ska tystas, hindras att stå för sin mening, åsikt, övertygelse. Att försvara det tryckta ordets frihet har inte hörts av, inte för stunden i alla fall,  som om värdet  devalverats. 

Vad är det då som sägs när en bok bränns? Ingen vet, men alla, nästan, menar att handlingen ska kunna ske, förekomma, yttras fritt. Lätt är det inte att förstå vad handlingen verkligen betyder. Här är några tolkningsförslag på vad en bokbränning skulle kunna tänkas betyda. Alla nästan lika trovärdiga.

- Jag försökte läsa, men det gick inget bra så jag bränner eländet!

- Jag älskar att bränna saker, men bränner jag något stort blir jag pyroman, så jag nöjer mig med en bok.

- Vedeldning släpper ut så många partiklar, en bok får räcka! Man vill ju inte förorena naturen.

- Tänkte bränna lagen, men den är för sjutton alldeles för tjock och svårbrunnen. Något tunnare måste räcka.

- Har nyss tecknat en brandskadeförsäkring och behövde testa om den även gäller småsaker, som en bok eller så.

- Ville mest understryka att islam sprider sig som en eld över världen, det är imponerande.

- Rökelse symboliserar ju hur bönen går mot himlen, så detta är egentligen en bön om hjälp. Snart har jag inga tändstickor kvar. Hjälp!

- Älskar att reta Erdogan. Han tål inte småbränder. Men berätta inte att det jag brände egentligen var en gammal telefonkatalog...

- Vill testa om eldningsförbudet är beroende av om man är i staden eller i en skog...

- Missade Valborgsmäss och ville bara ta igen det.

- En Koran kan man ju inte slänga bland soporna, det frommaste tänkte jag var att bränna den eftersom jag dessvärre råkat spilla kaffe på den.

- Ingen lyssnar när jag talar, så jag bränner böcker istället…

Saknaden efter en TV-serie

Bävar, det gör jag. Oroar mig och lite till. Verkar banalt, men likafullt gnager det i mig. Det triviala skälet är att en sydkoreansk TV-serie snart tar slut. Två avsnitt har jag kvar att se. Därefter tar den drygt 16 timmar intensiva serien slut. Jaha, det var det. Färdigt. Borta. Då infinner sig den märkliga tomheten. Frågan är om det är saknad jag känner? Gestalterna, personerna, har blivit lika bekanta som andra jag känner. Om jag träffade någon av dem på gatan skulle jag säkert hälsa och vara frestad att inleda ett samtal. Vilket skulle bli svårt eftersom min sydkoreanska inte är eller finns. Får jag inte träffa de här figurerna igen? 

När serien tar slut påminns jag, nästan utan att förstå hur det gått till, om andra som jag saknar. Tänk, jag kunde sakna mina föräldrar när jag flyttat hemifrån. Ibland så pass att jag skrev brev eller ringde. Nu saknar jag dem ännu mer, nu, när de sedan länge är döda. De är inte kvar att rådfråga eller diskutera med. I livet blir det inga repriser när någon lämnat scenen. Ännu kan jag förstås förnimma dem inom mig och känna hur de ville att jag skulle vara...

Läsupplevelser kan vara väl så intensiva som streamade serier. När en bok tagit slut blir personerna kvar. Redan barnböckerna fyllde den inre scenen med liv och lust. Emil och Paradis-Oskar vandrade rakt in i minnets depåer. Därifrån kikar de ibland fram för att ge några reflektioner och associationer. Karl-Oskar och Kristina tycker jag också jag känner väl. De kan också ge sig till känna När ord som tyar eller astrakan dyker upp. Men även när uppbrott från en arbetsplats sker eller en resa ska göras finns hela deras öde som en klangbotten.

Det händer att jag diskuterar läsupplevelser med sköterskorna på dialysen. Flera där liksom min fru har betonat att när de väl läst en bok så letar de gärna upp fler av samma författare. har dom tur ingår boken i en serie man kan följa. Då känns berättartekniken såväl som personerna ofta igen och man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg. Man har liksom stigit in i en alldeles egen värld. Mari Jungstedt och Anna Jansson kan få exemplifiera.

Så är väl också de bibliska berättelserna med en människa. De ligger väntande på att få fungera som klangbotten och fördjupning till allt möjligt man får vara med om. Separation, kris och konflikt, svek, närhet, medmänsklighet, frånvaro, solidaritet, humanitet - för att allt för kort nämna något.

I seriernas värld kan det gå att börja om och se på nytt. Eller också kan det komma en ny årgång. Men ändå kan saknaden finnas efter det som redan utspelat sig. Nu tror jag det är dags att sätta sig framför skärmen för att dyka in i det näst sista avsnittet. Lite tveksam är jag förstås. Jag både vill och inte vill. Varför ska något behöva ta slut? Kan det inte bara få
hålla på?

Fler biskopar och det snart!

 Svenska kyrkan tänker storskaligt! Vem kan betvivla det efter storpastoratsreformen då många bärkraftiga församlingar förenades under en kyrkoherde i ett pastorat. Samtidigt, paradoxalt nog, finns det mänder av mycket små enheter som fortfarande får ha eget fullmäktige och styra sig själva. De stora har blivit större och avståndet mellan de stora och de små därmed markerats ytterligare.

Man skulle ju kunna beskriva storpastoratsreformen som ett hafsverk eftersom så många församlingar och pastorat "glömdes bort" och "slapp undan".Centralstyrningen förstärktes genom att många församlingar berövades sitt självbestämmande. Ännu tio år efter genomförandet väntar vi på en övergripande utvärdering.

I denna storskaligheten kyrka finns det rejält utrymme för reformer. Biskoparna har knappat tid att fungera ute i stiften annat än i högtidliga situationer som nyinvigningar av kyrkor, mottagande av kyrkoherdar, jubileer etc. Vid en enkel utblick över landet ser jag behovet av fler biskopar. När jag har skrivit det hör jag invändningarna att det har vi inte råd med, tänk nya stiftskanslier med fullmäktige, styrelser och domkapitel. Nåväl, organisera då om stiften så de klarar att härbärgera två biskopar. I Lunds stift kunde Mälmö behöva en egen biskop som får dela beslutsapparat med Lunds stift.

Göteborg kan behöva få en egen biskop, liksom Norrlands inland. Strängnäs stift kunde gott ha en Närke- och en Sörmlandsdel med egna biskopar, men med beslutsfunktionerna kvar i Strängnäs. Fler platser finns där en ny biskop kunde göra stor nytta. Dåk kunde även prostarna få bli några fler kyrkan och församlingarna till nytta...

Biskopen skulle få verkliga möjligheter att vara pastor pastorum i vidsträckt mening, dvs att ha tid för flera möten och samtal med olika anställda och förtroendevalda. Dessutom kunde biskopen få fler vardagskontakter både i fungerande och krisande sammanhang. Då kunde tillsynen inte mest delegeras till olika stiftsfunktionärer. Biskopen bär enhetens ämbete för kyrkans skull. Då måste biskpen också få möjligheter att se stiftets grundläggande nivå inte bara i helgdagsljus utan i vardagens enträgna slit. Då kan biskopen ha chans att göra insatser för att "bygga kyrka" där det verkligen räknas. Långt borta från rubrikernas nivå.

Den som har mest vinner

Den som har mest vid dödstillfället vinner. Alla har väl hört denna sammanfattning av individualismens tidsålder. I kyrkornas värld gäller nuförtiden ungefär detsamma. Särskilt på individnivå. Det är inte längre skuldbelagt att vara rik och sträva efter att bli ännu rikare. Kapitalismen är inte längre mest ett samhällssystem utan även många människors privata bekännelse. Så bör man leva sitt liv. Så ska jag leva.

Det går inte att gräva ner sitt pund eftersom då får man ingen ränta. Men nu för tiden är det nästan lika illa att ha pengarna på banken. Men enligt Skriften är det berömvärt att få (läs: skaffa sig), avkastning. Ett sällan citerat men ofta efterlevt bibelställe. 

I takt med att stödet till invandrare minskas verkar det som om stödet istället behöver komma från enskilda. Det ryktas att bostadsstöd och annat eventuellt ska minska för invandrare. Dumsnålt och inhumant!  När samhället inte länge fyller uppgiften att se till att varje person har anständig levnadsnivå utmanas vi alla att bidra med det vi kan och förmår. Då blir det läge att börja tala om den medmänsklighet som enligt bibliskt föredöme erbjuder sina skjortor, går en extra mil och delar sitt bröd. Vi föreslås att stanna vid vägen för att hjälpa den slagne och vi uppmuntras att älska vår nästa som oss själva. Hur nu det ska gå till?!

Kan man tävla i kristendom

Syskongnabb, små konflikter, inget att särskilt bry sig om. Så såg det ibland ut utifrån när man betraktade den dåvarande samfällighetens ekonomi. Församlingar tävlade med varandra. Samtidigt pågick diskussioner om att htta kriterier för att fördela den gemensamma ekonomiska kakan. Befolkning, antalet medlemmar, verksamheter, sociala omständigheter etc. etc. övervägdes som faktorer. Hur mycket som satsades på gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ingick sällan, eller aldrig, i diskussionen. Vi behöver mer för vi har stor invandrad befolkning. Vi vill ha mer för vi ligger i centrum. Vi finns på landsbygden och behöver extra pengar. 

Jämförelserna gjordes aldrig med de stora kyrkorna i världen där mångtusenhövdade församlingar kunde samlas varje söndag. Tillväxten av omvändelser aktiva kristna verkade obegripligt stor, nästan som om Anden vore inblandad. Våra blygsamma gudstjänstsiffror, trots mängder av anställda och enorma medlemstal, vägdes aldrig riktigt ordentligt. Att det var skillnad insågs lätt.

Ibland här hemma blev det till missnöje med vad andra fick. Saftglasargumenten kom i bruk. Du har fått mer än jag. Det är orättvist! Särskilt församlingen på norr ansågs ha fått alldeles för mycket pengar till sina körer! Se, vi har nästan ingenting! Jag ska låta det var osagt om andra inte visste bättre eller om de lägligt bara glömde bort att pengasatsningen på musik byggdes upp under många år allteftersom musiken levererade med musikkår och sex-sju körer. Mycket folk i verksamheten och många på uppträdanden och konserter gav allteftersom växande anslag. Annat där det gick något trögare fick nöja sig med en aning mindre. De klagande församlingarna hade lagt sina pengar på annat och därför inte brytt sig om att bygga just musiken på samma sätt. Tänk att det just i budgettider kunde glömmas bort.

Tongångarna dyker ibland upp när det gäller Eurovisionsatsningarna. Det går år hiskeliga pengar för att hålla showen igång. Protestanterna frågar varje gång om man verkligen kan tävla i musik. I kyrkan borde frågan också ställas: kan man tävla i kristendom?

Nätbedrägerier är invasiva!

Bedrägerier på internet och per telefon grasserar. Dessa listiga försök är utbredda, många och invasiva! Naturvårdsverket skriver om invasiva arter: "Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda." Utan stor möda kan det negativa transponeras till nätbredägerier. Lurendrejeriet är snabbspridande och omfattande, orsakar stor skada på det mänskliga samspelet, grundläggande tillit och orsakar förfärande ekonomiska förluster!

Vi satt igår runt ett kaffebord i strålande sol på vår lilla kolonilott, med skugga från ett nyinköpt parasoll, då en av gästerna fick ett sms med försök att få en inbetalning för ett obeställt och obefintligt paket. Alldeles innan hade vi pratat om beskedet vår familj hade fått: "Hej mamma, jag har bytt telefonnummer, kan du ändra dina uppgifter och ringa mig..." Självklart, någon son hade inte bytt telefon!

Ett annat bedrägeriförsök var en uppringning på söndagen efter midsommar då ju alla vet att bankerna är som flitigast? "Hej, jag ringer från IKANO-bank. Om det där lånet du hade ansökt om..." Responsen blev ett förvånat: "Vad säger du?" Då kontrade uppringaren med att frågande ange den uppringda personens alla förnamn. "Är det inte X X". Beslutsamt avslutades samtalet.

Att dessa banditer bara orkar. Anledningen måste vara att det är extremt lönsamt att luras via nät och telefon. Många av oss är snälla, godtrogna och fyllda av en grundläggande tillit till våra medmänniskor. Den egenskapen håller invasionen av bedrägerier på att förstöra. De gör om oss till misstänksamma, oroliga och besvikna människor. Ska det verkligen behöva vara så?

Repris: Servitrisen löser problemet

 Sommartider öppnar för fler restaurangbesök när människor vill känna att de har semester. Besöken brukar vara trevliga, men besökarna behöver känna sig ha rätten (!) att klaga på rätten de fått in om den inte uppfyller rimlig standard. På rak arm (!) kan jag erinra mig åtskilliga maträtter som jag borde att sänt tillbaka med precisa klagomål. Särskilt minns jag en potatisgratäng på Fårö som var delvis torr och delvis fullständigt massakrerad vilket lät oss förstå att den åkt in och ut ur ugnen flera gånger. Smaken var vedervärdig. Och än idag skäms jag att jag klagade så onödigt artigt och återhållet!

Bläddrade i gamla inlägg på stillsam och hittade ett restaurangbesök från 3 oktober 2006, värt att åter lägga ut inför sommarens restaurangbesök...

Servitrisen löser problemet. 

Hon har fler bord än de andra. Därför kör flera gäster om oss och får beställa sina kroppkakor långt före oss som redan väntat längre. Ålderspresidenten vid vårt bord pekar ilsket på matgästerna vid närmaste bord och påpekar med osedvanlig kyla i rösten att de där kom minsann efter oss. De oskrivna turordningsreglerna sitter i ryggraden…

Men servitrisen löser problemet. Hon som har grannbordet. Vi lyckas nämligen få kontakt med grannbordets servitris. Vid något besök i köket överförs vår begäran till henne vi väntar på för att åtminstone få diskutera matsedeln. Hon som ansvarar för att vi får mat på bordet dukar på och av andra bord och passar upp på gäster i en annan del av restaurangen. Efter ytterligare en stund joggar hon fram till vårt bord och tar beställningen. Vitsås eller skirat smör, frågar hon uppfordrande och antecknar något i sitt block redan innan någon hunnit svara. Sedan försvinner hon och vi misstänker att det är för alltid.

Vi roar oss med att se de andra gästerna i lugn och ro redan leta efter skattgömman med stekt fläsk i kroppkaka nummer två. Så kommer hon den efterlängtade med salladsfat, bestick och en brödkorg med nybakat bröd och vinddraget får oss att se efter om något fönster står öppet. Vi letar på golvet runt omkring oss för att se om några brödbitar eller salladsblad eventuellt fladdrat sin väg. Här var det fart och fläkt, undslipper sig en av personerna i vårt sällskap. Servitrisen hör inte för hon har redan rusat vidare i livet.

Därefter väntan. De diminutiva bröden och den sorgsna salladen trycker vi i oss – nästan på trots, som om vår utsvultna brådska kunde påskynda nästa led i denna utdragna upplevelse. När de övriga lunchätarna börjar famla efter portmonnäer och plånböcker rusar servitrisen fram till vårt bord med maten. Någon gissar att hon haft en tidigare karriär som kortdistanslöpare.

Skinnet har börjat växa på kroppkakorna. Som tur var är knivarna vassa och har man väl lyckats lägga ett snitt i potatisbullen doftar och smakar det angenämt. Vårt sällskap skall samma afton bese en teaterföreställning: Vi betalar inte, vi betalar inte. När det vatten vi beställt inte kommer upprepar vi titeln gång på gång och gäster som anlänt senare stirrar misstänksamt på oss. Vet vi något de snart ska få reda på? Vid vårt bord funderar vi på om service verkligen ingår i lunchens pris.

Ny väntan. Nu på att få betala. När vi inte tyar längre reser vi på oss och stöter som av en händelse samman med servitrisen som är ute och springer. Vi känner medlidande. Hur står hon ut? Vi är ganska mätta men ännu mer trötta och stressade – hur ska inte hon känna det i en ständig jakt för att komma ikapp?

Här uppenbaras förnyelsen: konkurrensen i restaurangbranschen har förvandlat serverandet av mat till en tävling. Kan vi få betala, säger vi och berömmer oförmodat den goda maten. Man vill ju inte genera någon som springer så bra och så mycket.

Nyheter är beroendeframkallande?

Nyheter? Vad är det? Sådant journalister, reportrar och redaktioner med chefer och allt bestämmer sig för platsar. En blandning som knappt kan kallas salig i någon kvalificerad betydelse. Men brokig, mångfaldig och obegriplig. Likafullt är många av oss nyhetsberoende. Får vi inte vår dagliga dos av tidningarnas, radions eller TV:s nyheter kommer abstinensen. Då ger vi oss ut på stadens gator för att läsa löpsedlar. Men var hittas sådana braskande rubriker idag när kioskerna vissnat ner och dött?

Eftertankens bleka krankhet får mig att inse att nyheterna som ska kunna hålla demokratin levande går en ständig kräftgång (dvs baklänges och tillbaka). Nya generationer har mindre intresse för att veta och förstå vad som händer och sker i vårt samhälle. Dessutom finns nu så många störande och missledande budskap, och mängder av nya media, så kritiskt tänkande och urskiljningsförmåga har blivit en förfärande stor bristvara. Hur jag vet det? genom att se populism och likgiltighet på nya nivåer och genom att prata och diskuter frågan med andra...

Strömmer, justitieministern diskuterade med f.d. ministern Shekarabi om gängen och grundlagen. De var osams. Vad som sakligt vore rimligt gick knappast att förstå. Att något måste göras var de dock överens om. Alltid något. Att det borde vara förbjudet att tillhöra gravt kriminella gäng tycks självklart. Den svåra frågan är nog hur man ordnar det? Hur håller någon reda på hemliga medlemskap och hur lagförs det? Hur dras gränser in i det politiska landskapet?

I nyheterna hörs en och annan röst som diskuterar det tänkta förbudet för politiska partier att finansiera sin verksamhet med lotterier. Hur uppfinns detta och liknande förslag? Särskilt ideologisk är det inte. Mest ser det ut som, och är säkert också, ett försök att skjuta socialdemokraternas ofattbart framgångsrika lotteriverksamhet i sank. 

Mera ideologisk motiverat och klokt vore att diskutera förbud för politiska partier att annektera, kontrollera eller styra religiösa institutioner och organisationer. Att det fortfarande är görligt år 2023 borde väcka avgrundsandarna till livs. En rågång ska naturligtvis råda mellan stat, partier som styr och bär staten, och religioners organisationer (läs här Svenska kyrkan eftersom det är det enda politikerna bryr sig om eftersom den fortfarande är stor, rik och någorlunda mäktig).Hur är det ens möjligt att förhållandet tycks gå under radarn? Journalistskrået är totalt ointresserat, passivt och begriper tydligen inte denna märkliga blandning av religion och politik. Alla påstår annars oftast att sådant är oförenligt. Helt oförenligt!

I Sverige vill de politiska partierna som älskar att leda Svenska kyrkan hålla Gustav Wasas arv levande. Kyrkans makt ska hållas under uppsikt, och ibland sättas grimma på, så att kyrkan inte får för sig att lägga sig i hur landet leds och styrs. Antikatolska sentiment kan fortfarande spåras och tveksamheter inför ekumeniken eftersom andra kyrkor kan få för sig att Svenska kyrkan behöver lyssna och ta hänsyn till andra kyrkor och traditioner. Farligast är nästan att det finns myriader av sätt att leda och styra kyrkor, och då med demokratiska förtecken, utan att behöva politiska partier som ryggsäckar. Om kyrka och stat verkligen gick isär - se, det vore en nyhet värd att höra och läsa om!

Val vinns inte om man skiljer stat och religion, stat och kyrka, åt. Men det vore rätt. Däremot kan det ge valframgångar om man skjuter ett grundskott mot de politiska motståndarnas finansiering. Vilket är fel sätt att ta sig an politisk opposition! Vi som begärligt suger i oss nyheter ser och förstår mer än ni tror! 

En hibiskus som gudsbevis

Utifrån gatan syn att vi har en blommande gul hibiskus. Blommorna är som stora paraboler riktade åt olika håll. Nere i blomman finns et vinrött inslag som kontrastera elegant och estetiskt mot blomman intensiva gulhet. När jag ser denna ljuva växt tänker jag en enda sak: skönhet. Krukväxten är intensivt vacker.

Skönhet brukar av somliga kristna anses vara ett gudsbevis. Om det inte fanns en skapare med avsikter kan detta sköna inta ha blivit till. När jag ser vår hibiskus lutar jag åt att det är så! I en värld full av ondska och elände är skönhet en motbild. Den visar att det himmelska finns redan nu, men ännu inte helt...

Det sköna är svårt att se sig mätt på. Dikter, sånger, kompositioner, teatrar, konst och mycket annat skönt pekar bortom sig självt. I detta fall några enkla blommor på en ganska oansenlig krukväxt går långt bortom bortom och förbi det många ord nästan aldrig förmår uttrycka.

Skönhet demonstrerar att det finns något gott i livet. Allt är inte meningslöst!

Vad gäller för gästdialys?

 För något mer än en månad sedan fick jag en gästdialys i Uppsala. Det ordnades trots att det inte fanns plats genom kliniken Oskar II:s och patienternas tillmötesgående. Några fick ändra sina tider för att ge plats åt mig en lördag i maj! För det är jag mycket tacksam. På så sett kunde jag delti en begravning av en älskad anhörig.

Gästdialys på Gotland har jag försökt få i 4 år. I några av dessa har pandemin anförts som hinder. Men oklarheterna är stora. När måste man anmäla sig? Är det bara den som anmäler sig snabbast som får plats? Tas några hänsyn till ömmande omständigheter? Hur länge kan man få gästdialys? En vecka? En månad? Ingen vet egentligen eftersom inga tvingande regelverk verkar vara på plats. Transparensen är med ett understatment - bristande.

Förmodligen är det inte bara dialysen i Visby som är ganska förtegen om vad som gäller. Det finns koordinatorer på sjukhusen som ska kunna ordna plats när det verkligen behövs ur medicinsk synpunkt. Men även andra skäl kan vara lika välmotiverande. Men där är inte alltid så lätt. Platsbrist, semestertider, brist på personal och annat lägger sig gärna som hinder i vägen. Hur många platser för gästdialys finns det över huvud taget? Hemodialysklinikerna borde vara skyldiga att erbjuda ett fastställt antal platser!

Dialyspatienter hamnar oförskyllt i en kommunarrest eftersom så får möjligheter finns att resa. Vi patienter uteblir alltsom oftast från familjehögtider om avståndet är långt. En gång i veckan har jag ett tvådagars uppehåll från dialysen. Då hinner man resa ett begränsat antal mil. Och möjligen kan man på detta avstånd övernatta en till två dagar. Resten av veckan är det en dags uppehåll mellan dialyserna. Då kommer man inte så långt. Ibland verkar det dessutom som om det är enklare att resa internationellt och få dialys än att hitta sådana möjligheter i Sverige. Då får man stor uppställning av den egna dialysen för att ordna saken. 

Visst kostar sådana platser pengar. Något kunde det väl ändå vara värt för att öka dialyspatienters rörlighet. Fram för ökade platser. Framför tydligare regler. Fram för ökad transparens om vad som gåller!