Att blinka för lugn och fred

Samhällsproblem behöver bearbetas i alla möjliga sammanhang. Även på sociala medier och i samtal när det går. Det finns stora problem som verkar omöjliga att påverka för enskilda personer och det finns små problem som kan verka lika omöjliga att råda bot på. Bot var namnet. Kanske ett kännbart åtgärdspaket kunde råda bot på det som för tillfället retar mig mera än mycket annat. Förare blinkar inte när de ska svänga!

Uteblivna blinkningar kan tyckas vara just en minimal svårighet. Men i förlängningen blir den större. Det skapar olust och irritation så till den grad att jag blir en sämre förare. Bilarnas förare blinkar dessutom. när de väl blinkar, inte så sällan åt fel håll. Komplikationer uppstår.

Värst är det när den som ska svänga korsar andras farleder. Då blir det risk för krockar mellan fordon. Men även i filer där man kan köra rakt fram eller svänga vore det en hjälp om det blinkades. Ta också filbyten på stora väger. Plötsligt kan en bil bara dra iväg över till en annan fil utan att ha markerat att åtgärden var på gång. Illa!

Allt färre blinkar. Snart slutar de flesta att blinka och vi får en trafik med stora osäkerhetsmoment. Fordonsförare borde blinka och på så sätt bidra till en fredligare värld. Jag åtminstone skulle bli vänligare stämd och lugnare i trafiken. Som det nu är ropar jag ilsket i min bil: har blinkersen gått sönder? Har du fel på elsystemet?! Vingelpetter! Vart ska du egentligen? Sluta vela - blinka! Du hotar freden!

Väntans tid

 Av misstag drack jag en deciliter juice på morgonen. Detta för att skölja ner morgonmedicinen. Jag skulle till operation på morgonen och inställelsen var redan klockan 7. Strax före 8 skjutsade man mig i säng till kärlthoraxkirurgin. Där fick jag besked om att det inte gick bra eftersom jag hade juice i magen. Som tur var fanns det en ny tid samma dag. Fick resa tillbaka via kulvertarna till avdelningen. Några timmar senare tog jag samma tur igen.

Två timmar höll man på för att koppla ihop några små kärl nära handleden för att på så sätt skapa en fistel som används att sticka i vid dialys. Fisteln växer till och blir ett stort och tjockt kärl med rejäl fart på blodet och som tål att man återkommande sticker där. Vänligt bemötande på alla håll och kanter.

Under operationen som sker med lokalbedövning frågar en av kirurgerna hur det går. Jag är kvar, svarar jag och är nog lite omtöcknad. Man övervakar mig noga genom hela proceduren och sammanfattar till slut högt vad man gjort och vilka hjälpmedel man använt för att genomföra operationen. Det tog tid innan det nya kärlet fick fart. Med sedan svirrade det ordentligt i takt med hjärtslagen. Så som det ska vara.

Nu är det bara att vara försiktig och att vänta. Men det ska väl gå det med. Väntat har jag ju gjort förr på att läka och tillfriskna, ja på mycket annat också.

Tala är silver...

En berättelse i dagens SvD blir skakande läsning om priset en ung människa, 17 år i detta fall, får betala för att göra det rätta. I reportaget får man följa en ung man som blir vittne till fordonsstöld och ringer polisen och filmar brottet. Han får på platsen peka ut de ansvariga och lämnas sedan kvar bland kamrater till de kriminella när polisen åker. Sedan tar det hus i helvetet. Trakasserier, misshandel, förföljelse pågår under lång tid och pojken och hans mamma tvingas till slut att flytta för att kunna freda sig.

Ynglingen konstaterar i artikeln att han aldrig ska vittna igen, inte ens om det gäller mord. Den långa dokumentära artikeln slutar med konstaterandet att : Den kille som slog Nimo (dvs pojken) har redan tididigare dömts för brott. Han rör sig fritt och bor kvar. - Vi är de enda som har förlorat på det här, säger Nimo. 

Eftersom socialtjänst, polis, andra myndigheter eller civilsamhället inte förmår hindra kriminaliteten och övergreppen får ett gammalt ordstäv ny aktualitet: tala är silver, tiga är guld. Vad händer med civilkurage, rätt och fel, sant och falskt när rättvisan på detta sätt sätts ur spel?

Snart går medietåget

För dryga tio år sedan var bloggossfären het. Då var det nytt och intressant att skriva, och faktiskt läsa,  blogginlägg. Då förekom det debatter mellan bloggar och i dagstidningarnas nätupplagor kunde bloggare få in länkar som kommenterade t ex ledarartiklar och annat åsiktsmaterial.

Medieutvecklingen har inte tagit paus. Nu finns det vloggar, videobloggar, med bild och ljud, och poddar, som kan ses som privatproducerad radio. Spotify håller på att lägga till poddar från alla möjliga håll  som ett komplement till musiken för att behålla lyssnare till sitt ljudmaterial.

Covid-19 pandemin har fått fler aktörer som t ex Svenska kyrkan att ge sig in i leken med sina lokala och digitala online-gudstjänster, korta andakter och annat som man vill sprida. Dessa har nog kommit för att stanna eftersom man når länge ut än annars och materialet är enkelt att producera. Ska man trots berömmet ändå vara kritisk är det både enformigt och tråkigt att, under ca 50 minuter till en timma, bara ha en enda bildvinkel att tillgå. 

Ställ upp en mobil på ett stativ och kör har blivit lösningen. Man får hoppas att det bara är början och att intresset växer för att göra mer. I längden kommer det stillastående bildvalet inte att hålla för att tillfredsställa en medievan publik. Mer krävs. Ändå är det med högra ambitioner och krav relativt lätt att få till en riktig bra produktion. Det är dags att lära av SvT och familjen Söderberg som i alla år uthålligt har producerat livsåskådningsmaterial och särskilt gudstjänster för TV-mediet.

De stora pastoraten kunde, om de nu alls ska hålla på med något, se till att man får utbildning och teknik för att utveckla denna nya tjänst. Men det brådskar. Snart går medietåget.

Här dammsugs det

Sixten, the cat har återigen snott till sig utrymme på stillsam... 

Här dammsugs det. Förfärligt. Jag avskyr oljud. Särskilt bullret. Brummet. Från dammsugare. Nu har man fått för sig. Att dammsuga fönstren. Här har införskaffats. En apparat som rengör fönster. Så nu surrar det både högt. Och lågt.

Efteråt blir det fint. Men under tiden. Är det pest. Som att vara förföljd. Av en blodtörstig terrier. Tro mig. Det är inte vägen. Som är mödan värd. Resultatet när det blir rent. Är ok. Men vägen dit. Är skrämmande. Förfärlig. Suger. Som man passande säger. Nu för tiden.

Innebär förändring alltid förnyelse?

En förvandling ska ske. Det har man fått lära sig i kyrkliga sammanhang, förändring har per definition blivit något gott trots många erfarenheter som pekar i en annan riktning. Det har gått fort med somliga ändringar. Erfarenheterna från de gamla ekonomiska samfälligheterna och mera självständiga kyrkoråd är numera obsoleta, tillmäts ingen betydelse. Nu är det nya former som gäller och nya kvastar som sopar.

All förändring är naturligtvis inte av godo. Även när en ändring är behövlig kan åtgärderna gå fel, ställa till det än mer. Tanken på den ständiga reformationen av kyrkan leder fel när den används för all ändring. Ordet förnyelse blir en förskönande omskrivning av lustan att lämna avtryck. Också i kyrkan förekommer det att människor blir upptagna med att bygga sina egna minnesmärken, organisatoriska monument över sin egen betydelse.

Förändringen från att vara värderad medarbetare till att inte längre räknas är en ständigt pågående rörelse, även i en kyrka. Volontärer får uppleva det när de bedöms mindre brukbara. Det kan bero på ålder, sjukdom, flytt eller osämja med andra med betydelse för uppgiftens utförande. Anställda känner av det långt före pensioneringen, extra tydligt när nedräkningen till arbetslivets slut börjat. Kyrkans förtroendevalda (bör inte kallas politiker) kan möta samma förändring när förtroendet i den egna gruppen sviktar eller när ett val gått dåligt.

Förändring är inte automatiskt en förnyelse. Ändring fungerar inte alltid bättre än det som varit förut. Även i framåtsyftande omgörningar måste man överväga otaliga faktorer. Särskilt viktigt är att det man gör inte bara syftar till utan faktiskt kan främja kyrkans uppdrag.

Kolonistens bön

Kolonistens bön

Tack för denna lott på 300 kvadratmeter, men varför växer det så okontrollerat?

Tack för goda grannar med omtänksamhet och erfarenhet.

Må maskrosor förvisas, utvisas och för alltid hålla sig borta.

Jag ber att mördarsniglar ska glida iväg till en granne, eller helst ätas upp av alla fåglar.

Bara de inte lämnar fågelbajs på lotterna, kunde de inte göra sina behov i gångarna?

Må ogräset vissna ner och dö. I landen och i grusgångarna runt omkring.

Och rönnbärsmalen kan gott blåsa bort. Till Vinön, eller så.

Varför kan inte gräset få vila, sluta växa, bara några dagar? Eller resten av sommaren.

Så hoppas jag att de laddningsbara batterierna ska få ny kraft. Så trädgårdapparaterna inte stannar.

Alla som har de vackraste växterna, gör dem generösa, så de delar med sig av perenner och frön.

De som har ingengrodda lotter, låt dem få uppleva undret, hur allt bara ordnar upp sig.

Ge alla med ansvar för området förstånd och låt dem bli klarsynta, lyhörda och jättesnälla så att jag får som jag vill. Varje gång som jag har rätt. Dvs hela tiden.

Låt dricksvattnet strömma fram som en rättviseflod så ingen behöver gå törstig.

Och må åvattnet aldrig sina.

Och låt sopsorteringens välsignelser strömma över alla oss som ska vara här samtidigt. Så det finns plats i sopkärlen när jag ska lämna avfall enligt reglerna, dem som jag alltid följer, uppskattar och gärna sprider...

Den som är satt i beroende är inte fri

Makten över samhället och över kyrkan blev i den tidiga lutherdomen en fråga som bidrog till kyrkosplittringen. De kyrkliga makthavarna, påven, kardinaler och biskopar blev inte bara furstar i det kyrkliga utan även herrar över det världsliga regementet. De blandade sig i det som var andras kallelse, överheten, kungar och furstar sågs som insatta av Gud, och deras domän skulle inte sammanblandas med kyrkan.

Religionen blev något för furstarna att bestämma över, de fick under reformationstiden makten över sina undersåtars religion, det fursten trodde skulle innevånarna tro. Där började sammanblandningen av världsligt och kyrkligt. Idag alldeles totalt sammanblandat i de nordiska folkkyrkorna. Det vore naturligt att lyfta fram principen om icke sammanblandning i tider då den sekulära samhällsordningen med neutrala, icke-konfessionella, praktiskt ateistiska normer för stat, regioner och kommuner är genomförd.

Att ge dem med inflytande över de samhälleliga styresformerna makt även över kyrkan är att utelämna tro, bekännelse och lära till partiorganisationer och därmed neka kyrkan möjlighet att vara sin egen, ett korrektiv och en kritisk instans, som är fria att ge sitt oberoende bidrag till det stat och kommun är och gör. När de statsbärande partierna även tillåts dominera kyrkans beslutsorgan är något allvarligt fel, ty den som är satt i beroende är inte fri!

En fri kyrka i någon rimlig mening är en kyrka där denna sammanblandning är identifierad och upphör. Därför är det oändligt långt kvar till dess kyrkans skiljande från staten och statens undandragande från kyrkan genomförs och fullbordas. Vakna biskopar! Vakna prästerskap! Vakna församlingar!

När spärrarna sätts ur spel

Läser febrilt Eva Lundgrens bok Knutbykoden. I Aftonbladet sågades den av Åsa Linderborg som partsinlaga och en orgie i skvaller. Så kan man läsa boken. Men den kan också läsas som ett exempel på sekters irrationella irrvägar bort från sans och förnuft. Liknande galenskaper har förekommit i alla möjliga sammanhang, inte bara i religiösa kretsar utan även i politiska och slutna grupper.

I Knutby slutade det inte i massmord som i fallet med Jim Jones och Peoples Temple. Men likafullt ändade sektlivet och förvillelsen i mord och död. Den som är någorlunda insatt i det vi kallade för frikyrkor i allmänhet och i synnerhet Pingstförsamlingars liv förstår snart hur avvikande och udda det som skedde i Knutby var. Innerligt trosliv vändes bort från källorna och blev en spelplan man förfogade över, en arena för utflippade fantasier och självförhärligande, allt fördolt som extra fromt. Under- och överordning blir det mönster som förgiftar det en församling normalt är. Man kunde tro att det är listiga och intelligenta personer som driver utvecklingen, men under läsning av boken framstår flera aktörer visserligen som beräknande men främst som narcisisstiska, fåfänga, naiva, okritiska och omogna.

Boken är läsvärd som ett exempel på att mitt i välfärdens Sverige kan galenskap och förvillelse uppstå och ta över.

Som en jämförelse kan man gott läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarsson,  om en invandrad klan som dominerar mer än ett helt bostadsområde i Göteborg med egen rättskipning och egna regler som står över samhällets. Även i familjens sammanhang relativiseras moral och normer till den grad att allt blir möjligt, som misshandel, övergrepp, narkotiahandel och mord, i Familjens namn. Det finns en hel del paralleller att lägga märke till...

Drömmen om att få personliga uppenbarelser skruvas in i en ledarkult. Åsa Waldau blir den starka ledaren, relationen till henne uttrycks genomgående som okritisk dyrkan av henne. Genom en profetia ges hon extra och hemmasnickrad gudomlig sanktion som Tirsa, vilket driver iväg till föreställningen om Kristi brud som en person med intim relation till Kristus, inte bara andligt utan även kroppsligt!. Denna perverta bibeltolkning anammas snart av de flesta i församlingsledningen. De kommer efterhand att in- och underordna sig. Egentlige är det ett socialt spel som i religionens lånta fjädrar som tar överhanden där enskilda dominerande personer utan större tvekan eller eftertanke låter moral och normer glida iväg.

I så gott som alla församlingar finns det spärrar och korrektiv, därtill en hjälpligt fungerande organisation, som hindrar och korrigerar liknande avvikelser om de alls skulle uppträda. I Knutby sattes sådant ur spel när ledarskapet fick och tog all makt och kontroll.

Som en intressant parallell och jämförelse kan man läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarson i SvD, om en invandrad hierarkisk klan som bl a dominerar ett enormt bostadsområde i Göteborg och styre ett kriminellt nätverk. I familjen håller man sig med en alternativ rättsskipning och sätter vanlig moral och allmänt omfattade normer helt ur spel. Där kan man rättfärdiga övergrepp, misshandel, mord och narkotikahandel i familjens namn.

Nog kan man fundera över hur det kommer sig att Knutby fick man hejd på men familjen bara håller på oavsett hur många som hamnar i fängelse eller inskränks på något annat sätt. Släkt, blod och heder är förmodligen starkare sammanhållande band än illusoriska svärmerier. Allvarligt är det att inget kan hejda familjens framfart om man ska tro reportageboken Familjen.

Ett omväxlande dialysliv

Lätt låser sig tankarna vid det man inte kan, det man är förhindrad att göra. Inskränkningarna tar över. Allt som är möjligt och kan göras krymper då. I mitt fall är det dialysen som tycks lägga hinder i vägen.

Tre gånger i veckan måste jag till hemodialys (bloddialys) på sjukhuset här. Trevlig personal och effektiv behandling. Men knapert med läkarkontakter. Först passerar man incheckning med en person i förkläde visir och handskar som frågar ut patienten om hälsoläget. Sedan tas temperaturen. Väl inne på avdelningen kopplas jag under minutiös sanitet upp till dialysmaskinen och under fyra timmar ligger jag still medan blodet cirkulerar med 3 deciliter i minuten. Dessutom får man kaffe och smörgås, näringsdryck och till sist en måltid med sig hem. Detta för att dialysen berövar oss så mycket av proteiner och andra godsaker att en rejäl påfyllning behövs omgående efter seansen.

Bundenheten vid hemorten gör att jag måste stanna här. Visst kan jag åka 30 mil bort och ligga på hotell om jag skulle önska. Men det blir en natt och sedan måste jag hem igen. Sedan dialysstarten för snart 15 månader sedan kan jag enbart delvis duscha eftersom jag har en infart i bröstet som man kopplar upp mig med. Snart ska jag dock få en sk fistel där man syr ihop artär och ven och skapar ett jättekärl som tål att sticka i gång på gång.

Gästdialys är en möjlighet att besöka andra platser längre, men Covid - 19 lägger i år hinder i vägen. Förra året försökte jag få resa till Gotland. Då skulle man ha anmält sig till gästdialys i Visby redan i januari månad, men eftersom min dialys började i maj var det inte möjligt. Jag fick möjlighet sent i september, men då blev jag sjuk och Gotland försvann bortom horisonten. I år anmälde jag mig tidigt på nyåret. I april kom beskedet att all gästdialys ställts in.

Hinder bortom hinder är det lätt att tänka. Men möjligheterna är inte försvunna. Tiden när jag är fri och inte befinner mig på sjukhuset är mycket längre. Varannan dag är en dag av lovande utsikter att göra vad man lyster. Vandra i skogen, plocka bär och svamp, besöka grannstäder, påta i backen på kolonlotten, träffa vänner på behörigt avstånd eftersom jag är en extra känslig typ, läsa böcker, se på film och oändligt många andra påhitt och aktiviteter. Då inser jag att jag har det så bra med ett omväxlande och rikt liv.

Tacka vet jag ogräs

Man tror att kolonister, de som har kolonilott, mest skulle diskutera plantering och blomning. Eller ge varandra råd om bärbuskar. Visst förekommer det. Även kommentarer och samtal om hur man inrättat sina små kolonistugor, eller sommarstugor för den delen, sådana konversationer förkommer rätt ofta. Lite hjälp ska man ge varandra.

Det stora samtalsämnet är egentligen två. Dels diskuterar man vattnet på området och dels talar man ogräs. Vattnet är tvåfaldigt. Man har faktiskt å-vatten, hämtat ur granna Svartån, så att man kan vattna det som växer på tomterna. Men så har man dricksvattenställen, där slangarna är uppkopplade mot friskvattennätet i kommunen. Betänk dock att vatten som tvingas ligga i slangar som ringlar längs gångarna i solens sken blir otjänligt ganska snabbt. Där frodas bakterier och annat otyg. Det gillar man inte.

Ogräset, egentligen myriader av ogräs, ringlar inte längs gångarna. De anfaller och invaderar dem. Hur man ska bestrida dem, kriga ner dem, är förmodligen det hetaste av ämnen för kolonisterna. Själv hackar jag gångarna utanför vår lott varannan vecka. Drar upp grästuvor och alla möjliga växter ur gruset. Man kan misstänka att någon gödslat gångarna med rejäla substanser som hästavföring eller kycklingdito. Alla som passerar när jag är i gång i gången stannar och funderar över allt ogräs. Ett evigt bekymmer, säger någon. Det har man fått för sina synders skull, säger någon from. Som ett slags belöning, fast tvärt om. 

Har du provat ättika, undrar någon. Och det har man och fått kommentarer om att det är gurka man ska lägga in inte grusgångar. Vanligast är bekämpning med salt. Det saltas så mycket att dessa gångar aldrig mer kommer att frysa, inte ens under de avgrundskalla vinterdagarna då temperaturen sjunker under 20 grader. Minus alltså. I mina värsta stunder hoppas jag att man ska asfaltera gångarna så att ogräset får lite hårdare motstånd. Men nog har de flesta läst om maskrosor som spränger vägar sönder och samman. Så inte ens då skulle man få slappna av.

På ett sätt är det bra med ogräs. Det får oss alla att tala lite mer med varandra. Ganska skönt i dessa Coronatider. Så tacka vet jag ogräs. Innan vett och sans kommer tillbaka.

Liturgi med länkar

Liturgin står aldrig för sig själv. Den är kopplad till det som hänt före och det som kommer efter. Misstag och felsteg och allt som står mellan oss och den Högste behöver kastas ljus över och rensas bort. Och tacksägelse för det som blivit Gud till ära verbaliseras i tacksägelse och lovsång. Efter mässan kommer tjänsten åt medmänniskan där kärleken som överflödat i liturgin uttrycks i diakoni och socialt engagemang. Utan dessa länkar blir liturgin haltande.

Det borde blåsa

Kan man älska sin kyrka och vara otroligt kritisk på en och samma gång? Svaret är givet. Självklart kan det vara så. Det finns många anledningar att stå frågande inför mycket av det som händer organisatoriskt och administrativt. Likaså finns det anledningar och skäl att fundera över hur lättvindigt det politiska systemet åstadkommit att man kan styra bort från länge omhuldade och starka övertygelser.

Likaså har kyrkans bekännelseskrifter sidoordnats, devalverats och urvattnats. Man ser till att de inte längre läses. Hålls i helgd. Befästs. Bara om det passar vid något enstaka tillfälle får de bli en försiktig fotnot. Utan att ge några starka och rimliga motiv ur Skriften för ändringar låter man den allmänna tidsandan blåsa över och genom kyrkan. Det som borde blåsa - är den Helige Ande!

Tänk om

Tänk om Svenska kyrkan istället för ett förslag om gemensam löneutbetalning fått propåer om en gemensam bibelläsingsplan. Om kyrkan istället för sina storpastorat fått initiativ om bönegrupper och intensifierat tidebönsliv. Eller om kyrkan istället för en ny handbok fått stöd för hur man lokalt kan fördjupa sig i kyrkans liturgiska tradition och utifrån de förutsättningarna ser livet återvända i verkligt levande gudstjänst.

Tänk om kyrkan fick ett treårigt studium av kyrkans tro och bekännelse så att vi fick en gemensam grund att stå på. Då skulle vi också kunna avvisa inflytandet från den inre sekulariseringen och stå fasta när relativiseringen och uppluckring tar fart. Tänk om!

Tjoho så bra!

Här har Sixten, the cat, än en gång smugit sig in. Beklagar alla 13, eller fler, läsare som trodde att det var jag som fått fnatt. Men Sixten får väl hållas denna gång.

Omgiven av samlare. Är jag. Boksamlare finns i vänkretsen. Tågfantaster. Glassamlare. Vykortssamlare. Nämnas bör också mynt- och frimärkssamlarna. Det är svårt. Att låta bli. Att själv bli samlare.

Människan har hjälpt mig. Nu samlar jag på leksaker. Kattleksaker. Jag leker en stund med dem. Innan jag går vidare. Då samlar människan in. Alla leksaker. Och lägger dem i en påse. Min samlarpåse. Där finns det pingisbollar, tennisbollar, mjukisdjur, snören, fjädrar på små spön, plastdjur, gummifigurer som piper. För att bara nämna några. Av leksakerna. Jag samlar på.

Bäst av allt är snörena. Med knutar i ena änden. Lägg dem under en matta. Och jag får fnatt. Av lycka. Jag hoppar påknölarna. På mattan. Sprätter med bakbenen. Kloar och river. Klöser. Med framtassarna. Försöker likna en ubåt. Och dyka in under mattan. Roligare än så. Blir det inte. Tjoho så bra. Vi samlare har det!

Bön i gemenskap

Bönens sociala betydelse är sällan betonad. Uppmärksamheten riktas hellre mot bönens riktning, att den är avsedd för Gud. Eller mot de böneämnen man lyfter fram. Men betydelsen av att ingå i en bönegemenskap är nästan bortglömt. Samhörigheten genom bön är en viktig sida av bönen.

Bön i gudstjänst är en integrerad del av helheten, men fungerar också som kitt och band mellan deltagarna. Vi ber vårt Vår Fader (Fader vår) unisont och gränserna mellan oss genombryts och vi fogas samman så som våra röster vävs samman.

Min bön är att de grupper som känner sig (och är) marginaliserade i kyrkan ska finna vägar fram emot en djupare gemenskap med andra i samma belägenhet. Jag ber att meningsskiljaktigheterna ska förlora i betydelse och att man i tro ska hitta en djupare samhörighet där man är beredd att be för varandra, stå upp för varandra och försvara varandra. Allianser är av nöden när den kyrkliga ingenjörskonsten infekterat så många i kyrkoledningen. Även för den ber jag om insikt och förståelse och kärlek till den inomkyrkliga "ekumeniken"

Förmynderi draperat i välmening

Även i frikyrkliga sammanhang har man stängt 70-åringar ute. De är inte välkomna för tillfället. Men nog kan man misstänka att det blir svårt att reparera senare. Ålderssegmenteringen har blivit ännu starkare och de äldre har enkelt och behändigt tagits bort ur ekvationen. De är ju så svaga och bräckliga. Vi ska inte utsätta dem, eller oss själva, för risken att ha dem med.

Nog är det diskriminerande att alla andra får använda sitt förnuft för att skydda sig från Corona och annan smitta. Men 70-plussare ges inte den möjligheten. De ska hållas borta. Ett förmynderi draperat i omtanke och välmening?!

Slaven på triumfvagnen

Slaven på triumfvagnen gällde det. Här en version uppåt väggarna (mina alltså). Låt oss hoppas att kritikerna kan få hejd på centraliseringsvagnen som rullar alltför fort i Svenska kyrkan. Förödande snabbt! På bilden har man lyckats få stopp på framfarten.

Tuschteckningen är gjord av signaturen AAKE. Det står för Aake Nystedt.

Var är slaven på triumfvagnen?

Lusten att förändra kyrkans organisation från nationell nivå börjar likna social ingenjörskonst. Genom förändringar ska man bygga en ny framtid. Församlingarna underkänns till förmån för den nationella nivåns kompetens. Det ska bli bättre ekonomi genom ett tvingande lönesystem. Gemensamma villkor för alla. Höjd kompetens i förvaltningen. Finns det inte länge någon slav på triumfvagnen? Eller ett barn som kan peka på de nya kläderna? En rödluva som tills slut känner igen vargen?

Stödfunktionen är den nationella nivån, den ska gynna församlingarna och värna deras självständighet och självbestämmande. Idag verkar det tvärt om som om man ska avlöva församlingarna och pastoraten och samtidigt underkänna deras förmåga att vara kyrka! Dags för motstånd!

Något att göra

Det svider att inte kunna åka till hemön, till Gotland. Åka dit kan jag nog, om jag är beredd att genast åka hem igen. Gästdialysen i Visby är inställd denna sommar. Redan förra sommaren blev det omöjligt. Då började jag dialysera i maj, men man borde ha anmält sig för gästdialys redan i januari. Osis, som vi sa när vi var små.

Men det finns mycket att se och göra i omgivningarna runt Örebro. Museet i Garphyttan brukar vara en pärla. Där såg vi en gång en utställning som en samlare bidragit till. Man visade upp var jag minns som över 120 motorsågar från förr till u. Därtill fick man inblick i Garphytte Vajers, eller vad fabriken och företaget heter idag, stora och internationella verksamhet.

Skofabriksmuseet i Kumla är en annan ädelsten. I en stor fabriksbyggnad finns på bottenvåningen e skoaffär och en skoutställning från olika decennier. Våningarna ovanför ger intryck av att arbetarna bara rest sig och gått på lunch. Dit borde många ta sig!

Olaus Petri kyrka på norr i Örebro är värd ett besök. Ett vackert kyrkorum där inga malmkronor skymmer blicken upp mot kor och altare. I trimfbågen hänger ett krucifix som lyser av guld. Över dopfunten strax till vänster inne i kyrkan hänger en huv av gotländskt snitt. Kyrkans arkitekt, Axel Herman Hägg, var bördig från Katthammarsvik på Gotland men bosatt i England. Han var konstnär av hög kvalité. Se där. Något att göra denna sommar...