Inte har människor lika värde

 Allas lika värde än en gång. Ofta funderar jag på vilka som blir ihågkomna, omskrivna, upplyfta och hyllade. Är det ett uttryck för hur lika vi är? Att somliga blir framträdande och mäktiga och andra blir undantryckta och utan egentligt inflytande. Hur håller tanken om allas lika värde då?

Då brukar det hävdas att alldeles oavsett sådana skillnader i position och bemötande har vi samma och lika värde. Min fråga då är om det aldrig blir etablerat och synligt hur är det då möjligt att påstå att värdet är ett och detsamma? Det blir att hänvisa till något gudomligt som garanten för detta värde, pie in the sky? Kan tanken på det lika värdet rimligt upprätthållas om allt annars pekar på att det lika värdet minsann inte alls är förankrat i den faktiska världen.

Deklaration om mänskliga rättigheter, för alla, för kvinnor och för barn gör det inte mera sant. Dessa deklaration är tänkta att stadfästa en gemensam värdenorm, men den ligger långt ifrån det som miljoner och åter miljoner människor varje dag får erfara. Inte ens Bibelns ord om fattiga som ska upphöjas kullkastar det vi ser av folkmord, förtryck, fattigdom, hunger, övergrepp och ren ondska som drabbar så många. Allas lika värde. Javisst, men närdå? Inte nu i alla fall...

Allas lika värde - i alla fall?

Allas lika värde är en devis som många bugar inför och ansluter sig till. Kung och statsminister, biskop och påve, generaldirektör och verkställande direktör har samma värde som en renhållningsarbetare och en vaktmästare, en receptionist och en arbetslös, en ryssk soldat och en ukrainsk, en gängkriminell och en mördare? Ja visst, kan man hävda med emfas. Men vad betyder det?

De behandlas minsann så gott som aldrig lika. Får de samma chanser att tjäna pengar, att få bostäder, att bli inbjudna till middagar och konferenser? Får de lika många likes på facebook, bor de i samma områden? Hyllas de jämförligt vid födelsedagar? Kan de få in artiklar i tidningar? Är de rika eller fattiga? Blir de misstänkta när brott begåtts? Och så vidare, et cetera... Lika värde?

Värde måste bestå av något annat än det som har med det vanliga livet att göra. Själv har jag hävdat att detta värde är förankrat i att Gud skapat oss och älskar oss alla - så detta värde ligger i det som populärt beskrivs som utanför boxen. I vanliga livet blir det alltför sällan synligt och påtagligt manifesterat. 

Allas lika värde är som teori tilltalande. Det låter fint att säga och är till och med ofta anfört som ett skäl för att tillhöra ett kristet trossamfund som Svenska kyrkan. Flera politiker har angett denna värde-devis som skäl för sitt kyrkliga engagen´mang. Men fråga ett avskedat kyrkobokföringsbiträde eller en kyrkogårdsarbetare om de upplever sig ha samma värde (särskilt i kyrkans sammanhang) som en kyrkoherde och prost eller en biskop...

Upplevelse är en sak och fakta en annan, skulle en försvarare av allas lika värde kunna anföra. För mig låter det som något man skulle påstå när diskussionen förlorats. Men i alla fall har alla lika värde. Jaha, men hur kan man se det, erfara det, hitta evidens för att påståendet handlar om något riktigt och verkligt? Ja, men i alla fall...

Korkade dumskallar?

Vid ett redaktionssammanträde på Kyrkans tidning försvarade jag en omgörning av tidningen, bl.a. med ny logga, nya fonter och spalter, mycket till det bättre ansåg jag. I mitt försvarstal råkade jag citera en kommentar från en reporter som uttryckt sitt gillande. Därmed hängde jag nog ut personen inför andra kritiska personer. Hon tog mig avsides och läxade upp mig på mitt rum. När vi var klara sa hon: du gråter i alla fall inte!

Vad gällde omgörningen, som andra hade varit ingenjörer för, visade det sig att jag hade rätt och dessutom fick rätt. Omgörningen togs emot väl och blev synnerligen uppskattad. Ibland har det slagit mig att det i tidningarnas värld finns skribenter som tycker det viktigaste är att ha rätt till skillnad från alla korkade dumskallar som haft fel genom att ha tänkt och ansett något annat. Dessa ”alltid själv ha rätt” skrivare ser hos andra en bristande intellektuell förmåga att förstå vad som är sant och riktigt. Den hållningen har jag svårt att förstå.

Om den som läser inte känner igen sådana tankegångar hos någon skrivare de följer, då kan de lyfta på hatten och glömma dessa rader. Inom vänstern tyckte jag mig se den hållningen hos många skickliga ordbehandlare och krönikörer. Det egna var skinande blankt och utomordentligt rätt, det andra tyckte sig ha fått kläm på var urbota fel, galet och inskränkt.

Något utbyte eller möte blev otänkbart. Rätt stod emot fel och galet. Dit är vi på väg igen. Olika hållningar blir alltmer varandra uteslutande. Polariseringen passerar nya landmärken. Utomrikes är det bara att fästa ögonen på US of A. Där finns det tendenser som gör gemensamma hållningar alltmera omöjliga. Språket bir militant och motståndare förrädare och fiender.

Gud give att kyrkan blir en motkraft, både där och här! Inkluderane istället för fördömande och stigmatiserande...

Vem reser sig på bussen?

Vart är vi på väg? Frågan ställs utifrån det moderna fenomenet att allt färre unga tål offentliga tillsägelser eller ens vill resa sig och erbjuda sin sittplats för människor som kan ha svårt att stå på bussen. Motvilligt tas kritiken fram, verbaliseras med eftertryck, eftersom det kan komma surt efter. Dels vet man inte längre om det får allvarliga tråkigheter efteråt, trakasserier eller våld, dels placerar man sig i det åldersmässiga gnällbältet. Där bland dem som klagade på ungdomen skulle jag ju aldrig hamna, fast finns det anledning... så varför inte?

Om det en gång fanns en norm om att man skulle vara artig, trevlig, hjälpsam och en god samhällsmedborgare så tycks den livshållningen på sina ställen vara rejält uppluckrad. Att kyrkan, kristendomen, är stadd i upplösning, underlättar inte saken. Tanken att var och en av oss är kallad att vara en barmhärtig samarit (numera samarier) är det få som anslutit sig till. Att vara någons nästa, en understödjande och solidarisk medmänniska, vet inte så många ens vad det betyder. Detta med någons nästa alltså.

Hur kan normer om hur vi borde vara planteras i oss alla så att böra blir båda göra och vara? Svårt är det, oerhört svårt. Inte ens i kyrkan, som ibland anses borde vara en försmak av himlen (!), fungerar det. Självsvåldiga personer kan även där bre ut sig på andras bekostnad. Avsky mot kristna som tänker annorlunda mot vad man själv gör blir lätt förtalade och marginaliserade. Från sidlinjen skulle det kommenteras: se hur de älskar varandra! Under tiden pågår ständiga försök att utdefiniera minoriteter. Kan det vara där som problemet med de unga börjar? De som skulle vara förebilder och mentorer misslyckas skändligen?

Exemplet kyrkan har paralleller i mängder av sammanhang. Själv känner jag efter 40 år till hur det kan se ut inne i ett politiskt parti, i en idrottsrörelse eller i alla möjliga andra sammanhang. Det låter som en bortförklaring och problemförminskning om samlevnadskriser kan reduceras till konflikt och kamp, t.ex. inom folkrörelser. Samhällsproblemet med sviktande samhörighet och fungerande regler för vårt samspel, på bussar, på gator och torg och i det sociala och ekonomiska livet är påtagligt och oroande.

Inte ens ord som individualism och kollektivism har längre tillräcklig förklaringskraft. Kan det vara så att i takt med att kyrkan går tillbaka går också andra norm- och regelbärare tillbaka? Skolan har inte heller förmått fylla sin uppgift som fostrare, som befästare av hur vi rimligen ska vara och bete oss mot varandra, när en hel del hem fått svårigheter på området. Upp dyker andra normer som inte underlättar för ett gemensamt och sammanhållet samhälle. Snabba cash, egen behovstillfredsställelse, jag och min grupp mot alla andra... Så, vem reser sig på bussen?

Små dryckesvisor

Högt och lågt, stort och smått. Det ryms på bloggen stillsam. Och nu till något helt annat. Dryckesvisor som får oss att inte hälla i oss omåttligt. Här några synnerligen enkla som vänner fått...

Efter träning många år, snaps och drink och styrketår,

har förgyllt så många dagar, klart att dryckerna behagar

har förvandlat vännen kär, en 75:a XX är! (Mel. Gud som haver)  Denna lilla visa passar extra bra när någon fyller 75 år…

Först ber vi om välsignelse, för kött och fisk och kål

Ur hals och mun hörs: LÅT DET SKE, så snart vi säger SKÅL! (Mel. Din klara sol)

Hinc robur et securitas, et Vino vitam est,

Per angusta ad augusta, In vino veritas! (Mel. Nu tändas tusen...)

Här en liten variant:

Hinc robur et securitas, sancta simplicitas

et cetera, et cetera, In vino veritas. (Mel. Nu tändas tusen...)

Särskrivning en förbannelse, men inte alltid - hör:

för kallsup - blott fördömelse, för kall sup - jubelkör! (Mel. Din klara sol)

Kyrkorummet - en bilderbok

 Bilderböcker kan fånga betraktaren och få fantasin och upp- och inlevelseförmågan att flöda. Åtminstone ibland når bilden långt bortom orden. Varför öppnar då predikanter så sällan sina ögon? I åtskilliga kyrkorum finns mängder av ting att betrakta, saker som själva förkunnar. Och ”das kan man homeletisch” använda och bruka.

Bort med power point och over head, fram med kyrkorummet och dess myriader av detaljer. En pelare kan förkunna med sin skönhet, sin tyngd, sin bärkraft. Kyrkans väggar kan förkunna. 

Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus… (1Kor 3).

Glasmålningar berättar ofta om Jesu liv. Kyrkfönstren kan därför bli utomordentliga bilder som förstärker och fördjupar predikantens ord. Krucifix, altare, textilier, långhus och sidoskepp, dopfunt, kyrkans ingång i väst kontrasterat mot koret och altaret i öst. predikstol, ljusbärare, ja, till och med utrymningsskyltar kan hjälpa orden vidare. Det är bara ett betrakta och reflektera...

Vid olika platser i kyrkorummet kan församlingen också utanför gudstjänsten finna rum för sina böner. Möjligen med stöd av någon bibelvers. Här något exempel:

Maria

Maria säger Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. (Luk 1)

Ljusbäraren

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. (Joh 1)

Jesus sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8)

Dopfunten

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28)

Att tjänstgöra vid högmässan

Glädjestrålande meddelade vännen, drygt 75 år ung, att han fått "tjänstgöra" på högmässan genom att vara med och dela ut under kommunionen. Vadan denna glädjeyttring? Tillfället var en av de första gångerna i församlingen med aktivt deltagande sedan pensioneringen! På somliga håll är pensionärerna stöttepelare och ständigt i farten. De används flitigt både i församlingen och syns i media. Lisa Tegby och Caroline Krook är ofta i farten, och med den äran. Kloka och inspirerande. I andra pastorat och församlingar är det knappast möjligt att vara med trots att det mänskligt att döma behövs ganska ofta. Är det så att det blivit konkurrens mellan lekfolk och vigda? Så ska det väl inte behöva bli?

Att lekfolket bidrar vid kommunionen behöver inte hindra att flera av de närvarande prästerna och diakonerna också samlas runt altaret. De är vigda för sin uppgift och det upphör inte bara för att de blir 67 år. Statistiskt finns det åtskilliga 67-åringar och betydligt äldre i den aktiva församlingen... Tål att tänka på. Ibland är ett äldre och längre perspektiv en betydande tillgång och inte ett minus, en black om foten, något negativt...

Det går att möjliggöra för fler att biträda om det bara finns öppenhet för att det är en rikedom när många är med vid altaret för att bidra, ibland bara med sina böner och sin närvaro. 

Det finns församlingar där så gott som uteslutande de enda som kan och får celebrera mässan är de anställda och icke pensionerade. Att de behövs märks på att det på nationell nivå startas pensionärsbanker av präster som vill och kan tjänstgöra. På många håll välkomnas de också som en nödvändig resurs, även om de oftast anlitas för kyrkliga förrättningar: dop, vigsel och begravning. Minns att även det ordinarie församlingsgudstjänstfirandet (stort ord) bör äldre präster och diakoner också ha en plats!

Innanför eller utanför

 Utamför och innanför kan vara faktabeskrivningar. Men lika gärna kan det stå för starka känslor. Sådana fick jag i mina tidiga tonår vid passage utanför folkparken Murgrönan utanför Skansport i Visby. Där inne spelade poporkestrar och ungdomar dansade och stod i. Sällan har jag känt mig så utanför...

I Visby metodistkyrka däremot var jag totalt innanför. Där tillhörde jag gruppen, där förstod jag det mesta av de sociala koderna och umgängesnormerna. Så fint att få höra till något uppbyggligt och socialt utvecklande samtidigt som den tillhörigheten utestängde mig från andra. Märkligt hur det är.

Unik är jag inte. Så diametralt inne- och uteslutande upplevde säkerligen mängder av människor sina olika sammanhang som innanförskap och som det numera kallas utanförskap. Nykterister och krogbesökare, vänster och höger, boende i olika områden, antagonistiska sportsupportrar etc.

Upplevelsen av att stå utanför sägs ibland idag vara den största rekryteringsgrunden till kriminella gäng som erbjuder gemenskap och tillhörighet. Fast den som tror att det ligger frihet i gängkulturen har inte tänkt vare sig klart eller rätt. Hårdare kultur finns knappast. Landets lagar ersätts av gängets normer med stenhårda sanktioner för den son inte följer "rekommendationerna" eller ordergivningen.

Om det stämmer att utanförskap ger grogrund för kriminalitet finns det anledning att fråga varför inte mer gjorts för att råda bot på särskilt ungdomars brist på tillhörighet till goda och kreativt positiva organisationer. Enkelt är det förstås inte. Men den som får ansvar och blir delaktig lär växa mer än den som frivilligt eller av tvång, social stigmatisering, står utanför...

Rekommendationen till palestiniern var en order

Jamal El-Haj är en palestinier-svensk som sitter i riksdagen för (s). Härförleden deltog han i en konferens i strid mot en rekommendation från partiet eftersom man ande att det fanns risk för Hamaskopplingar i mötet. Den som gör något som strider mot partiets uttalade vilja riskerar att få känna av det. Nu vet alla att Jamal El-Haj får ta timeout från utskottsuppdrag han har.

Inte någonstans har jag läst irritation över partiets maktutövning. De flesta har varit inriktade på det riktiga i att inte delta i konferensen. Men nog ligger det en aning nyspråk i rekommendationer som i själva verket är en order. En rekommendation är ett råd, en föreslagen lösning. En så här vore det lämpligt att göra tanke. Har för mig att ens tal ska vara sådan att ja är ja, och nej är nej. Inte ett nej dolt bakom råd, tankar, förslag och rekommendationer. 

Oviljan att helt tala klarspråk när det bränner till påminner om min amerikanska utbytes-mamma som ofta använde en fras när hon inte ville att jag skulle delta i någon aktivitet med mina jämåriga: use your own good judgment! Innebörden var att jag skulle förstå hur olämpligt det var, men det vara bara nästan som ett uttalat förbud. Ett

slags påtvingad självcensur kunde man förmodligen säga att uppmaningen ville uppnå.

Rekommendationen att inte delta i palestinakonferensen var egentligen ett förbud eftersom det fanns rejäla sanktioner för den som inte tänkte följa rekommendationen. I kyrkopolitiken finns motsvarande rekommendation att (s)-medlemmar inte ska låta sig väljas för andra kyrkopolitiska grupperingar. Men i det fallet finns  inte likhetstecken mellan rekommendation och order. Åtskilliga socialdemokrater hör hemma i andra grupper, främst i posk (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Där ser man genom fingrarna, tack och lov.

Förresten, nu ska jag be att få rekommendera mig. Det är egentligen ingen bön utan en egenutfärdad order att: nu drar jag mig tillbaka...

Artiklar får blodtrycket att stiga.

Blodtrycket stiger ibland vid läsning av artiklar i pressen. Mest retar krönikörer och ledarskribenter upp en annars ganska lugn person, som jag/eller mig. Nuförtiden behövs det rejäla doningar för att få trycket att stiga. Normalläget är nämligen svindlande lågt. Numera vinglas det omkring i lägenheten. På väg någonstans, t.ex. till köket, får jag hålla mig i dörrposter och möbler för att inte svaja för mycket med risk för att störta omkull. Så kan det bli...

Förr var trycket högt trots blodtrycksmediciner. Nu är det lägre än lägst utan piller. Ålder sägs det. 

En lågtryckare (vad beträffar blodtryck) kan faktiskt behöva några retsamma textpiller för att få ett mera normalt tryck. Lite morgonilska vid läsning hjälper till att stabilisera både balans och tryck. Serietcknarnas markering av ilska är moln av ånga som strömmar ur öronen på en upprörd person. En nåd att stilla bedja om...?

Reduktionsplikt i kyrkan?

Tanken att det går att bli en bättre människa verkar inte stå så högt i kurs (för att använda börsspråk). Men sådant kan ändra sig, och det snabbt. Det mesta i vår värld handlar om att bli "bättre". Löpare, hoppare och spelare strävar alla efter att bli skickligare, starkare, snabbare, ja, kort och gott bättre. Att bli bättre som människa verkar förutsätta att det finns någon som kan kallas en bra människa. Godhjärtad, vänfast och solidarisk är epitet som utmärker en sådan bra människa. Då kan förmodligen bra översättas med ordet god...?

För en kristen person är det en utmärkt strävan att försöka bli en bättre människa. I predikningar kan det ofta kalla för att "bli mer människa". Strävan efter att bli bättre och goda är i luthersk teologi ett gensvar på den kärlek och nåd Gud skänker och beskär (snyggt ord) människan. Att försöka bli en bättre kristen innefattar och förutsätter att anstränga sig för att bli en bättre människa. Men det kristna livet behöver också förbättras och utvecklas. 

Strävan att komma nära Gud genom gudstjänst, bön och tacksägelse, andakt, meditation och lovsång handlar om andlig utveckling. Anden i oss ber och verkar, uttrycks det ibland. Längtan efter att bli en bättre kristen formuleras mycket sällan i ord. Det är som om tanken nästan försvunnit. Föreställningen at jag duger som jag är tycks ha trängt undan de andliga behoven att nå djupare och längre. Tvivel, andlig brottning och kamp, själens dunkla natt, vad är väl det mot en modern kyrka för alla?

I dagarna diskuteras reduktionsplikten, vars syfte var att nå bättre miljö. I trons sammanhang verkar det finnas en reduktionsplikt som lägger mer tonvikt på det yttre, på organisation och makt, än på innehåll och andlig fördjupning. Katekesen  och bekännelsetexterna finns förstås, men reduceras och förlorar i betydelse.

Reduktion i trons och andens värld är inte en kristens plikt. Vem tar sig an uppgiften att putsa upp och våga bruka trons rustning allt mer?

 

Heja akuten i Uppsala!

Härförleden var vi i Uppsala på begravning. En sorgens och saknadens stora dag. Sonen hade flugit in från London. Eftersom Brexit genomförts, och hans ordinarie pass gått ut, så fick han hämta ett provisoriskt pass på ambassaden i London. Märkligt nog kunde man inte där få beställa ett ordinarie pass när han ända var där. Enkel resa på ett provisoriskt pass var vad som erbjöds.

På begravningsdagens morgon blev det därför nödvändigt att åka till Arlandapolisen för att köa för ett provisoriskt pass så han kunde återvända till England. Men Arlandapolisen kunde! De förberedde samtidigt ett ordinarie pass som skulle skickas till ambassaden i London för uthämtning! Storartat. Något för ambassaden att lära sig av...

Själv väntade jag i bilen när passhandlingarna fixades. Då googlade jag fram att den illröda magen jag vaknat upp med i  själva verket var rosfeber! Begravningen var klockan 11 och vi åkte från Arlanda kvart över 9. Färden gick direkt till akuten på USÖ. Där stormade jag in i kaftan och silverelva. Hela familjen var svartklädd. Akuten hade en infektionssköterska som satt och väntade och en akutläkare fanns till hands, en infektionsdito. På 40-45 minuter var vi klara med diagnosen rosfeber och kåvepennin utskrivet. Tjugo i 11 rullade vi in på parkeringen vid Danmarks kyrka... Vid minnesstunden höll jag tal för att hedra Tina, som så hastigt lämnat oss alla i sorg och saknad. Det gick till slut trots att jag var något vimsig i plymen, som en god vän plägar att uttrycka sig.

Heja akuten i Uppsala som tog hand om oss exemplariskt så vi hann till begravningen. Strålande och exemplariskt. Stort tack till Akademiska sjukhusets akut!! 

Dagen efter fick jag gästdialys i Uppsala. När kaffet skulle serveras erbjöds jag en räkmacka från konditori Fågelsången där de hämtar sina dialysmackor! 

Hushållskunskap och socialt arv

Lena Anderssons ledare i Svenska Dagbladet släppte loss ett koppel rävar som sedan dess har jagats med frenesi. Själv har hon också blivit åtgången. Särskilt frågan om föräldrars ansvar har blivit eldfängd. Är det att ge sig på de svaga?

Frågan är inte ny. Redan för femtio år sedan var det uppenbart att många av dem som då var föräldrar, bland annat i resurssvaga områden, inte själva hade fått tillräckliga redskap för att klara matlagningen för sina egna barn. Det var ingen hemlighet att barn kom hungriga till förskolor och låg- och mellanstadiet. Att överföra basala kunskaper om mat och matlagning låg då både på hem och skola. Ibland fungerade det, ibland blev det ett ömsesidigt misslyckande. Det sociala arvet drabbade somliga barn mycket hårt, redan då.

Hushållskunskapsämnet kunde förr hjälpa till att ge redskap för att klara enkel och näringsriktig matlagning. För ett folk som vuxit upp på "sill och rotfrukter" är utvecklingen inte till det bättre. Inte går det att skylla det mesta på ekonomisk fattigdom. Snarare är det socialt betingat att det finns barn som äter ganska undermålig mat.

Många invandrade familjer får det extra svårt att acklimatisera sig i det nya landet eftersom de ofta har helt andra basvaror att tillgå från sin ursprungsmiljö, varor som är dyra och ofta ovanliga här i ett nordligt Sverige. Mera hushållskunskap för barn - och föräldrar! Ett nytt område för grundläggande diakoni, för dem som ev. är kyrkligt lagda...

En ny Mose på partikansliet: Let my people go!

En ung person strosade längs den breda gatan mitt i Stockholm. Sveavägen hette den. Trafiken var intensiv med lastbilar och olikfärgade taxibilar. Det hördes att den tysta trafiken glömt hur det skulle vara, det tutades och skreks. Flytta på dig din sopprot, kunde man höra...

Fy faro, sa den välklädde unge mannen. Dagen till ära hade han fimpat det långa hipsterskägget och de fotsida kläderna och därtill den sandfärgad ökenmanteln. Nu var det en "välskräddad" kostym (konfektion förstås) som gällde. Fy farao, sa han igen. Vilken dålig luft det var här, mättad med partiklar. Han hostade diskret. Snart nog hittade han entrén till den stora partiexpeditionen på gatunummer 68. 

Väl inne begav han sig till kansliet där en receptionist vänligt tog emot. Jag vill tala med den som bestämmer, sa han, dessvärre alldeles obevandrad i organisation och hierarkier. Jaha, Magda är faktiskt inne just nu, om det kan passa? Utmärkt, sa mannen som redan såg lite mosig ut av värmen inomhus.

När Magda kom gående med utsträckt hand, för så hälsar vi i Sverige, utom när det är pandemi, så hälsade han artigt och sa, Hej, mitt namn är Newt Mosesson, fint att ses. Jag är den nye Mose, om man säger så, liksom, och jag har ett budskap till dig! Jaha, sa Magda, jag har bara fem minuter, men kom in och sitt ner. Nej jag står helst, men kan förstås komma in.

Väl inne på det ganska enkla kontoret började Newt mässa. Ingen stav hade han, men en kulspetspenna som häftigt och ihärdigt viftade med. Let my people go! Partiet kan låta kyrkfolket vara. De har det bra vid köttgrytorna, men förlorar sin genuina egna övertygelse när partiboken får ta över och slå ut den Augsburgska bekännelsen, Katekesen, Konkordieformeln och annat eget tankegods. Den Heliga skrift, Guds ord, med andra ord, icke att förglömma, sa han högtidligt och nickade menande åt Magda.

Visst den kan bli ett slags ökenvandring att börja lita till församlingsmedlemmarna och de troende till att vara kyrka, men det kan det vara värt, sa Mosesson och hytte med pennan. Med den hade det skrivits många artiklar och bloggar för att visa det avskräckande och öststatsliknande förhållandet när kyrkan inte fick vara fri att vara sig själv eftersom politiker styrde och ställde överallt och... överallt. Ni politiserar kyrkan på församlingsplanet, på pastoratsnivå, i stiftet, på nationell nivå med kyrkostyrelse och kyrkomöte. Let my people go! Magda stirrade på denne välklädde urtidsgestalt.

Du är i opposition, sa Newt insiktsfullt. Så jag skulle inte vara här. Egentligen. Utan på moderatkansliet. Men, de rackarna har redan dragit sig tillbaka från kyrkan och nöjt sig med ett vagt Borgerligt alternativ. Så det kan bli. Men ditt parti ville inte släppa taget. Därför är jag här. Jag vill ge dig chansen. Att förklara varför du menar att partipolitiken ska styra en kristen kyrka.

Vår ideologi, den demokratiska socialismen, hjälper till att göra kyrkan tillgänglig, demokratisk och relevant! Jaha, sa Mosesson.

Vi rensar bort konservativa föreställningar och gör kyrkan modern. Jasså, sa Mosesson.

Vi förhindrar prästvälde och kvinnoprästmotstånd. Det du, sa Mosesson.

Vi slipar ner alla trösklar eftersom alla ska med. Nä men, sa Mosesson.

Vi talar för de många passiva i kyrkan, så de också får påverka. Så kan man också se det, sa Mosesson.

Vi ser till att kyrkor och religion blir något privat som inte ska prägla samhället. Oj då, sa Mosesson.

Varför, sa Mosesson, gäller allt detta bara Svenska kyrkan? Inte muslimska samfund. Inte den katolska kyrkan, Equmenia eller Evangeliska Frikyrkan...? Ni skulle ju kunna se till att muslimer och katoliker också arrangerar samkönade vigslar, att mullor och präster inte har all makt, att...

Men förresten. För nu. Jag nöjer mig med att säga: Let my people go! Låt mitt folk vara, bli fria, få avgöra själva.. Han slog pennan i ett skrivbord, vände sig om och gick.

Regeringen misstror universitetsstyrelserna!

Regeringen har beslutat att korta mandatperioderna i landets universitetsstyrelser från 3 år till 17 månader. Regeringsledamöterna vet naturligtvis att olika uppdrag kräver tid för att få ledamöter att börja fungera. Bara att få underlag till sammanträden att komma som de ska kan ta tid. För nya ledamöter att ha 17 månader på sig att börja fungera är orimligt kort tid.

För att insupa kulturen och att sätta sig in i regelverk och typen av frågor som ska behandlas är 17 månader en löjligt kort period. Det lyser misstro över detta beslut. Misstro till universiteten och ännu mer till deras styrelser. Den som vill underlätta och möjliggöra kloka och genomreflekterade beslut vill självfallet inte kort mandatperioden till 17 månader. 1 år och 5 månader. På en riksdagsmans mandatperiod hinns styrelserna på universiteten förnyas hela 3 gånger! 

Regeringen får naturligtvis i konsekvensens namn utfärda ett ny regleringsbrev med innebörden: byta dörrar till styrelserummen. Snabbsnurrande svängdörrar blir ny standard.

Möjlig utsago: Igår blev jag utnämnd till ledamot i en universitetsstyrelse...och imorgon avtackas jag för lång och trogen tjänst!

Förändringens vind träffar kollekten

Kyrk- och gudstjänstvärdar har länge märkt av förändringens vindar. Så heter det nog för att förändringar plötsligt händer, som när kastvindar angriper en segelbåt. Först var det det växande besväret att få banker att acceptera alla småmynt som insamlingen av kollekt medförde. Kollekten skulle räknas och signeras av två personer innan en tredje skulle attestera att det var korrekt. Bankerna trilskades och ville inte hålla på med småpengar. Det blev allt dyrare att få kollekterna införda på ett konto...

Sedan blåste det till igen. Swish var det passandet namnet! Efterhand placerade allt färre konkreta pengar i håvar och bössor. På gudstjänstagendan (-ordningen) fanns ett nummer angivet dit digitala belopp kunde ilas iväg. Kollektinsamlingen blev en allt enklare parad där gudstjänstdeltagare ofta satt och viftade med sina telefoner i bänkarna för att visa att de inte avstått från att ge sitt tionde... Nej men vänta. Tionde ger knappast någon idag. Det tillhör en förgången tid. I frikyrkan kunde medlemmar få en laddning kuvert i vilka de skulle ge sitt tionde.

En person jag känner väl använde under 1900-talet argumentet att det blev till att låna av Gud eftersom lönen var så knapp så det inte gick att ge sitt tionde! Ett löneargument så gott som något. Förresten vilken arbetsgivare idag skulle förstå problemet? Vet människor alls vad tionde är? Den som vill veta kan läsa om tionde på wikipedia.

Att ge till de behövande har starkt fäste i kyrkans tradition. Ibland ska givandet gälla mer än en tiondel. Ta t.ex. änkans skärv, hon som gav allt hon hade! Hon framställs oftast som ett föredöme. Men det har hänt att någon lyft fram henne som ett avskräckande exempel för vad religionen kan få folk att göra, som något riktigt dumdristigt: att lämna bort allt och inte tänka på konsekvenserna. Men andra berättelser visar på givandets stora betydelse. Den barmhärtige samariern tog tag i situationen och såg till att den misshandlade och rånade vid vägen fick vård. Han visste vad han skulle göra: ingrip, handla, ge!

Osjungna minnen på pränt - om minnesord

Minnesrunorna i tidningarna handlar allt som oftast om offentliga personer. Många akademiker och professorer får ord efter sig. Läkare, höga militärer och företagare blir också omskrivna. Men många går oförmärkta förbi i tidningarna. 

Konsten att skriva minnesord skiftar, inte alla skribenter hittar en form som passar. Inte så sällan blir minnesorden så personliga att de nästan mer tycks handla om skribenten än den som sörjs och saknas. Det kan bli ungefär så här: vi sågs då och då och när jag gjorde si kom X att göra så vilket betydde oerhört mycket... Andra har förmågan att kasta ljus över en persons liv så att läsarna blir lite mer delaktiga eller införstådda med något av den dödes personlighet.

Andra skriver med direkt tilltal till den döde som förmodas kunna ha glädje av alstret? Alls icke, det är en konstform, som kan fungera om den brukas väl. Ibland blir det omöjligt att läsa som utomstående eftersom orden är alltför nära och privata.

Kanske skulle vi vanlig öva på att skriva sin egen runa? Jag vet om en präst som till församlingens surpris sjöng på sin egen begravning. Att skriva egna minnesord kan hjälpa till at sortera sina minnen. Kanske kan det också bli till en övning som låter fler osjungna minnen att komma på pränt...?

Fy för den lede

Bloggarna försvinner. Blogginläggen blir färre. Twittwr och instagram, poddar och allt möjligt annat, har fyllt ut det svagt expanderande tomrummet. En och annan tapper bloggar vidare. I mitt fall rejält oregelbundet, men dock.

In the beginning many years ago, för att visa lite språkkunskaper, kunde vi bloggar föra debatter och samtal. Nu är det tystare. Min blogg gar inte bara halverat sina läsare utan krymp läsekretsen till ner emot 10 % mot när det begav sig. Ändå skriver jag. En smula. Cartesius, Descartes, hade rätt. Jag tänker alltså finns jag. I mitt fall: jag skriver alltså finns jag. Om någon skulle betvivla det.

Att finnas är att bry sig en smula. Om tillvaron, om världen och dess spegel, dess motbild rent av, kyrkan. Tecknen oroar. I Gävleborg slutar en museichef för att SD börjar lägga sig och vill styra. Partiledare Åkesson har fått för sig att politikens armlängds avstånd är alldeles för lång utan vill ha fingrarna i sylten. Den fria kulturen ska tydligen bli lika fri som i Ryssland eller Kina. Fy, för den lede.

Trasig bil ställer mycket på huvudet

I söndags gick vår bil sönder. Allt som är tänkt med hjälp av bil ställs in. Även mentalt finns det risk för sammanbrott. Allt står på huvudet, välts över ända, tvingas in i andra hjulspår. På måndagen kollar vi verkstaden som erbjuder en tid för reparation långt inne i maj. Men vi kan inte färdas i en trasig bil! Eller hur?

Bärgning beställs. Hyrbil kommer det nästan samtidigt SMS om, den finns redan att hämta. Enligt avtal gratis i 3 dagar. Dagen efter ringer bilfirman. Reservdel beställd och det trasiga mätinstrumentet byts ut på fredag, dvs just idag. Inte inne i maj. Kontakt med försäkringsbolaget som säger att vi ska ringa bilfirman. Vagnskadeförsäkringen står för kostnaden. Puh! (En lättnadens utandning)

Nu ska hyr-volvon lämnas tillbaka och den egna caretan hämtas. Snart börjar dagsplaneringen att återgå i normala gängor. Varför bil? Var och varannan dag ska jag till och från sjukhuset. Klarar inte att gå utan behöver åka. Sedan besöks vår kolonilott regelbundet. Parkerar numera på vägen! Eftersom parkeringsplatserna längs oljevägen ska stå tomma. Det kostar nämligen böter att stå där, 1200:- närmare bestämt.

Olaus Petri är en skola och en vårdcentral, knappast en person...?

Alla har inte tänkt på sekulariseringens sidoeffekter. Inte bara marginaliseras kristendomen (och Svenska kyrkan) utan beröringen med sådant som kan påminna om kyrka och tro isoleras. Ett modernt exempel är hur Svenska kyrkan utesluts från möjligheter att få kommunala/regionala bidrag för sin verksamhet t ex inom musiken eller ungdomsarbetet. Senast det fick uppmärksamhet var när biskop Eckerdal i Visby protesterade i en lokaltidning mot att kyrklig ungdomsverksamhet uteslutits från möjligheter att få bidrag.

I Örebro borde namnet Olaus Petri få människor att lystra lite extra. Men av någon anledning talas det obegripligt sällan och osedvanligt tyst om denna berömde närking: Möjligen överträffas han av en racerförare i att vara känd idag, men annars kan få göra honom äran stridig. Reformationstiden i Sverige präglades i det mesta av hans insatser. Även brodern och sedemera ärkebiskopen Laurentius Petri tillhörde reformatorernas krets.

Olaus Petri vårdcentral och Olaus Petriskolan i Örebro har lånat namnet av den historiskt intressanta reformatorn utan att med ett ord på sina hemsidor erkänna denna koppling. Det är som om namnet inte längre förknippas med en person trots att bruket av kända personers namn för att  namnge och benämna institutioner och geografiska platser är ett världsomfattande bruk. Olaus Petri är förtingligad och avpersonifierad. Institutionen har inte bara tagit över namnet utan är numera helt utan trådar bakåt i historien. Olaus Petri är knappast en historiskt och teologiskt betydelsefull person utan en vårdcentral och en skola. För något decennium sedan var Olaus Petri även en stadsdelsnämnd.

Olaus Petri kyrka har utanför vid tomtgränsen en enorm skulptur föreställande de bägge bröderna från Örebro. Den är inte alldeles bortglömd eftersom gubbarna ibland får halsdukar, tomteluvor eller luciaglitter. 

Det var länge sedan jag tittade efter, men slottet i Örebro är också fattigt på hänvisningar och historiska förklaringar - märkligt, eftersom där på slottet dömdes Olaus Petri och Laurentius Andreae till döden. I domstolen satt Laurentius Petri!  Wikipedia skriver: "Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade: att ha författat en krönika kritisk mot kungen, att ha haft kontakter med oroselement bland Stockholms borgerskap, att han skulle ha försökt vädjat om benådning av den dödsdömde förrädaren Gorius Holste och för att ha känt till krutkonspirationen utan att berätta om den. Olaus Petri bestred anklagelserna då åtalspunkterna lästes upp, men sägs i domen utan att ha utsatts för tortyr bekänt att han känt till krutkonspirationen..."

Inte ens brunnslocken i Örbeo törs brukas för att hämvisa till en av stadens, och landets, mest betydefulla personer. I Tyskland däremot tar man alla chanser att berätta om städers betydelse genom olika historiska personer. Det vore förstås pinsamt om det ledde till att nu har Olaus Petri förmisnkats till att endast bli ett - brunnslock... Men nog kunde staden kosta på sig en gnutta stolthet över bröderna Petri?!

Här skryter staden Eisleben med att vara en Lutherstad. Där födde Martin Luther den 10 november 1483. Några sådan lock skulle Örebro stad kunna kosta på sig..

Inte ens en lokal minnesdag håller örebroarna sig med. Fram till 1986 var förresten den 10 november tillägnad Martin Luther, sedan dess är alla med namnet Martin inkluderade. I Örebro kunde den 19 april får bli lokal firningsdag. En Olausbakelse kunde säkert de duktiga matfixarna i Nikolai församling kunna kreera? Och när får vi något nytt drama kring Olaus? Senast det begav sig var väl när Strindberg värkte fram Mäster Olof?

Reformationen innebar att den blinda och underdåniga auktoritetstron bröts sönder. Vare sig det gällde kyrkliga konciliers beslut eller kungars maktutövning fick folket möjlighet att själva bilda sig en uppfattning, de uppmanades att godta det som var sant och riktigt men att förkasta det som inte höll måttet. Till sin hjälp fick människor både mässa, predikan och bibel på folkspråk. Ty det var viktigt att det som sades och förkunnades var begripligt. Det var ju Guds vilja att man kunde förstå. ”Medan det var nu apostlarna rätt hålla Kristi nattvard på hebreiska, kaldeiska, grekiska, latin och andra tungomål som folken förstå kunde, där de predikade före, vi skulle då vårt svenska mål vara så förakteligt att man icke skulle må göra det på svenska? Vi svenske höra ock Gudi till såväl som annat folk, och det mål vi hava, det haver Gud givit oss, såväl som han haver givit de hebreer, greker och latiner deras tungomål.” (Olaus Petri, Skrifter i urval, ur Orsak varför mässan bör vara på det tungomål som den menige man förståndeligt är, s 161) Inget enda språk, inte ens grekiska eller latin, stod över något annat språk. En ny nationell stolthet kunde tillåtas växa fram.  

Olaus Petri var förmodligen den mest betydelsefulle aktören för tillkomsten av det svenska språket genom sina bibelöversättningar, införandet av mässa på folkspråket och sina skrifter. Hans domarregler är fortfarande aktuella. Han har dessutom skrivit om Stockholms blodbad där han fick bevittna hur Strängnäs biskop Mattias blev halshuggen. Vore inte allt detta värt att minnas? Även i Örebro?