Gärningslära och återhållsamhet

Ett telefonsamtal innebar en lång diskussion om förhållandet mellan det nya mediesamhället och kristendomens krav på återhållsamhet och lågmäldhet. Samtidigt som jag skriver ner detta invänder jag själv att något sådant krav har jag aldrig hört någon nämna eller utlägga. Finns det ens? Jesus säger ju någonstans (Mt 10:27) att det vi hör viskas ska ropas ut från taken. Förmodligen är det en utsaga om förtröstan och tillit. Även när förföljelser kommer ska lärjungarna frimodigt förkunna, även från taken, det de fått höra och veta om det som är sant och riktigt.

Men lågmäldhetens anspråk finns där samtidigt. Bönerna ska ske i avskildhet och de goda gärningarna ska inte basuneras ut. Bergspredikan är riktigt tydlig. Nutidens övertygelse är annars att det gäller att väcka uppmärksamhet. Den som inte syns, väcker uppmärksamhet, hörs, överträffar andra - finns inte, sådan är bekännelsen. Dom av oss som minns saker långt innan vi föddes kommer ihåg att gärningarna diskuterades ganska flitigt under reformationstiden. Luther tänkte inte att de goda gärningarna hjälper till med nåden, frälsningen och det eviga livet. För honom var gärningarna gensvaret och utflödet efter det en människa mötts av Guds frälsande nåd. Är det så att vi närmar oss en ny gärningslära som innebär att gärningarna vi berättar om är vägen till tro? 

För att berätta om allt vi, dvs kyrkan, gör behövs inte bara annonser nuförtiden. Kommunikatörer i långa rader finns till för att hjälpa andra att se på kyrkan på det sätt vi önskar den ska uppfattas: som en utförare av goda och bra gärningar. Kyrkans hjärta och kärna, evangeliet och tron, bleknar liksom bort...

Har det verkligen något att göra med kyrkans reklam och framhävande av allt gott den gör? På ett inte så avlägset sätt, tänker jag. Goda gärningar kan även idag tänkas vittna och tala för sig själva utan förstärkning och framhävande. Ska det samlas in pengar till ett gott ändamål med hjälp av ett evenemang behöver ju vetskapen om tillställningen spridas vitt omkring, annars blir det inga summor att "tala om". Men det kunde räcka med ett kort tillkännagivande så att de som deltagit vet att resultatet blev tillfredsställande.

När Svenska kyrkan anstränger sig för att hålla kvar de tveksamma bland medlemmarna räknas allt förträffligt som görs upp i långa argumentslistor. Var med, stanna kvar, för vi gör saker för barn, föräldrar, utsatta, vi finns på sjukhus, i fängelser, för äldre. Någonstans lite försiktigt nämns kanske att det firas gudstjänst. Tanken är att människor imponeras av vad kyrkan gör, inte vad den är eller dess tro. Betydelsen av att tron ger gemenskap med  hela kyrkan och kyrkans Herre, att den ger mening och sammanhang, anses sällan ha någon räckvidd eller ens någon särskild betydelse, eller?

En diskussion om det vi gör om våra gärningar, kan leda vidare till alla möjliga fruktbara funderingar om hur en kyrka ska vara och hur den ska låta och om vad den ska säga... Tänk om en viss återhållsamhet att göra reklam kunde bli den bästa reklamen?

Ingen motsättning mellan gudstjänst och vardagsliv?

 Ledaren i dagens Kyrkans tidning, skriven av teologen Fanny Willman, handlar om utvecklingsarbete i en församling. Där finns ett stycke som återuppväcker en gammal spänning, nämligen den mellan mässa och gudstjänst å ena sidan och vardagsarbete och verksamheter å den andra. Stycket lyder: "Jag har varit med om att ställningstagandet om högmässan som absolut centrum väcker starka känslor. Att många värjer sig mot beskrivningen att för att den skulle indikera att det arbete som görs annars inte värderas lika högt. Som om måndagar med den överfulla barngruppen skulle betyda mindre än än söndagsgudstjänsten med några få besökare. Den som jämför olika verksamheter genom att mäta deras popularitet har utan tvekan statistiken på sin sida."

Teologiska ideal kan förvandlas till kommenderande påbud, vilket kan väcka anstöt, förstår och menar ledarskribenten. Motsättningen är konstruerad. Det är som att sätta andning mot motion. Församlingens gudstjänst är förutsättningen för allt det andra. Den tävlar inte med sina egna andra uttryck. En församling utan gudstjänst är inte längre en församling även om storpastoraten tycks kunna garantera att vardagsverksamheten kan löpa på ändå.

Det är kyrkans grundpelare att mötas för bön och brödsbrytelse. När Jesus instiftar nattvarden läggar han kyrkans eukaristiska grundmönster. Det är där det kristna livet hämtar sitt syre, sin näring. I mötet blir vi lärjungar och församling och något mera än bara enskilda individer med personliga behov. Om detta församlingens gemensamma möte med sin Herre och Frälsare inte finns så upphör församlingen. Det var länge sedan jag hade anledning att citera ur Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete: "Kristus befallde sina lärjungar att så minnas och möta honom i denna sakramentala måltid, såsom ett Guds förblivande folk, till dess han skulle komma åter. Den sista måltiden Jesus firade var en liturgisk måltid, som gjorde bruk av symboliska ord och handlingar. Följaktligen är nattvarden en sakramental måltid, som genom synliga tecken förmedlar till oss Guds kärlek i Kristus Jesus."

Den spänning som ibland vidmakthålls mellan gudstjänst och vardagsverksamhet behöver upplösas eftersom det kristna livet inte kan uppfattas som en lokal tävling mellan centrum och periferi. Istället hör de samman i en och samma kropp som ett utflöde av och gensvar till Guds kärlek till oss. Det borde vara en självklarhet för varje församlingsanställd och -volontär att hämta kraft och inspiration i församlingens möte med och inför Gud. Det församlingen är och gör flödar ut från eukaristin. Detta är inte en teori eller bara en uppfattning eller en åsikt, det är så kyrkan är konstruerad och uppbyggd! Limadokumentet igen: "Som försonade i nattvarden är medlemmarna av Kristi kropp kallade att vara försoningens tjänare bland män och kvinnor och vittna om uppståndelsens glädje. Liksom Jesus uppsökte publikaner och syndare och hade bordsgemenskap med dem när han verkade på jorden, är de kristna i nattvarden kallade att leva i solidaritet med de utstötta och att bli till ett tecken för Kristi kärlek. Han levde ju och offrade sig för alla och han skänker nu sig själv i nattvarden."

Gamla kort från Wisby

Gotlands museum söker hjälp att identifiera personerna på 39 gamla fotografier. Vilket borde kunna leda till att man får veta lite mer om ett antal på ön boende. Ett lovvärt initiativ för att minnas fler än bara kändisar och kungar från fornstora dar.

I min ägo har jag ett antal gamla fotografier tagna något decennium in på 1900-talet, bilden till höger fotograferad på Atelier Dawidson i Wisby. Längst till höger står min mormor Agnes Selinda Ottilia från Vänge på Gotland, född Samuelsson och senare som gift Karlsson. Hon föddes 13 juli 1887. Vid hennes sida står storasyster Sigrid Maria Kristina som föddes i Vänge den 14/4 1885. Sitter gör morbror Fredrik, skriver min mamma. Han hette Olof August Fredrik Stengård, född 22/10 1884 i Halla. De gifte sig den 21 mars 1908 i Halla.

En moster Vendla, född 1879, var sömmerska i Klintehamn hade så många barn att hon bl a fick lämna bort sonen Bertil till sin syster Sigrid i Visby.  Om det som hände skriver mamma Inga-Greta: " Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst, född den 11/2 1879. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita. och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ.. Morbror Arvid, efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett foterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla. För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. Ett par av barnen lämnades bort -.jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.”

På bilden syns Sigrid, Bertil och Fredrik. Kortet taget hos K.J.A. på Adelsgatan 32 i Wisby.

Att göra rätt med barn

Karin Rubenson skriver synnerligen klokt i Kyrkans tidning om att: Det finns mer än ett sätt att göra rätt med barn. Det fick igång tankarna kring den lilla debatt som varit om barn och gudstjänst. Själv har jag svårt att förstå dem som menar och tror att barn inte kan ha glädje av en liturgisk gudstjänst med en del gregorianik. Deras erfarenheter skiljer sig förstås från mina. Vid ett flertal tillfällen har barn med entusiasm och inlevelse sjungit med i församlingens partier i Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei, för att ge några exempel. Har de bara fått vara med så pass att de kunnat lära sig melodierna blir det oftast så fint. De kan i liturgiska gudstjänster sjunga i kör, bära ljus och ikoner och mycket mera. När barn deltar på många sätt i församlingens gemensamma gudstjänst representerar och återspeglar det församlingens mångfald.

Barn i en skola i Sandviken tvingas snart flytta till en stor och lågpresterande skola. En win-win-situation påstår en beslutsfattare. De invandrade barnen får lära av de nytillkomna svenska och tvärtom, sägs det. Föräldrarna är oroliga och upprörda. Liknande situationer har inträffat både nu och då. Inte enda gång har jag hört att någon åberopat barnkonventionen som ska se till att skydda barnens bästa. Är denna flytt uttryck för omtanken om barnens bästa? Av någon anledning skorrar de triumferande rösterna falskt när de trumpetar ut det förträffliga som nu ska ske. Man kan göra rätt på fler än ett sätt, men betänk, det finns åtskilliga sätt att göra fel.

Om proportionalitet

Proportionalitet är ett alltmer viktigt ord. Till exempel när det gäller straff i förhållande till brott. Det måste vara rimligt så att det finns en korrespondens mellan den brottsliga gärningen och den utdömda pålagan. Påföljden ska bero på det som hänt innan.

Idag är det få som vill eller vågar diskutera proportionalitet i fallet mellan kriget som Israel och Hamas sägs utkämpa. Hamas blodiga och mordiska anfall på Israel fördömdes rättfärdigt och ganska samfällt utöver världen. Israels fortsatt bombningar och invasionen som framför allt drabbar civila palestinier ifrågasätts i alltför försiktiga ordalag. En av komplikationerna är att det kan elda på en grasserande och oförsvarlig antisemitism, trots att det inte borde finnas en förbindelse mellan kritik av Israels tiofaldiga krigshämnd och antisemitismen, t.ex. i Sverige. Antisemitismen är naturligtvis en totalt förkastlig rasism!

En trolig följd av Israels krigföring, som inte ens efter flera veckor har tillåtit pauser eller eld upphör för att förse befolkningen med vatten, mat, el och mediciner, är att nya generationer av hatande militanta palestinier som mist släktingar och familj växer fram. Det är en förskräckande brist på humanitet när bombmattorna mot Hamas tillåts döda tiofalt fler civila och när alla palestinier drabbas av att livets nödtorft blockerats. Israels agerande framstår inte som rimligt eller proportionellt. Hur ser konsekvensanalysen egentligen ut, kan man undra. Är den önskade konsekvensen att finetligheten ska öka ännu mera bland palestinierna så att det ockuperade områden bara måste tas över?

Bönerna och hoppet om en bestående fred blir alltmer beroende av ett gudomligt ingripande eftersom människorna på de olika sidorna inte förmått gå iland med uppgiften. Det enda jag kan göra är att be mera för vapenstillestånd och fred!

Stilla firande

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. Raden ur psalmen påminner om att även döden och livet hör samman. Idag på ett särskilt sätt när Alla själars dag infaller. Själar ja, vad nu en själ egentligen är. Om det tvistar de lärde. I kyrkan är i alla fall begreppet väletablerat genom att själavård erbjuds. Ibland lite hurtigt erbjudet som frisk- eller hälsovård för själen.

Idag lär väl kyrkogårdens gravar välsignas. En påminnelse om den himmelska härskarans närvaro i församlingens liv. Varje söndag påminns vi om det vid den halvcirkelformad altarrundeln som tänks fullbordas i den himmelska världen. Det stora gästabudet påbörjas redan här och nu. I mäsan tänker jag ofta på de som har gått före, föräldrar, släktingar och många vänner och myriader jag aldrig känt. Tänk att de deltar också i vårt stilla firande...

Tända ljus värmer

Kyrkogårdarna ska lysa av tända lyktor. Våra gravar förser vi inte med elslingor och glödlampor i regnbågens färger. Vi tänder helst levande ljus för våra döda. Ljusen som flimrar i natten påminner om det eviga ljus som lyser för våra döda. Vi sänder uppståndelsesignalen: ljuset (Jesus säger: Jag är världens ljus) segrar över mörkret, livet över döden.

På kort tid har seden att smycka våra dödas gravar inför vintern fått sin tyngdpunkt i allhelgonahelgen. Kyrkogården, denna stad av döda, lyser då som en fyrbåk i natten. De dödas vilorum, som människor skytt om natten, förvandlas till mötesplats. Vore det inte för vårt kalla klimat skulle vi snart ta nästa steg. Vi skulle stanna länge på kyrkogården. Men i allhelgona på våra breddgrader är det inte så tilltalande att ta med en matkorg till gravarna, som våra ortodoxa vänner kan göra i sydligare länder, och så i en synlig måltid räkna in de döda i vår gemenskap. 

Ofta, mycket ofta, har jag de senaste åren tänt ljus på en grav. Där står man med sin saknad. Ibland alldeles övermannad. Saknaden och sorgen kramar orken ur en. Det är som en extra tyngd, ett svart hål eller en stor köld. Det klena ljuset, trotsigt i solljus och utmanande i svarta natten, lyser för den döde som vigts till vila med tro och förtröstan på det eviga livet hos Gud. Det tända ljuset pekar uppåt och lyser upp just här för att det inte ska vara så mörkt, så övergivet, så kallt, tänker jag ibland. Som värmekälla är ett gravljus inte mycket. Men själva tanken värmer oss, vi som tänder ljus. Även om det inte förändrar något för våra döda.

Det är inte fel att tända ljus också för sin egen skull. Bara att se det tända ljuset tycks värma åtminstone min ofta frusna själ. Dessutom: vårt sorgemörker behöver ljus, allt ljus det kan få. Det lyser för alla goda minnen. Och tårar måste få blandas med leenden och skratt. När sorgen är ny ter det sig oftast helt omöjligt – men på sikt vet vi att det kan bli så. Minns du när han... Så roligt det var när hon... Så fint vi hade det...

Slutorden får Ylva Eggehorn som i psalm 256 ger ord mitt i sorgen: Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Ett mindre ljug

När övertygelsen är stark kan man hävda den med eftertryck. Så här är det, så här ska det bli! Om det visar sig vara fel och inte alls stämma, har man (jag) då farit med osanning? På ett sätt...

Så här var det. I torsdags skulle jag ha besökt hudmottagningen för att småoperera huvudet där mitt vacklande immunförsvar inte klarar av att hålla basaliom och annat stången. Dessa små utväxter behöver antingen frysas, skrapas eller skäras bort. När jag kom in i ankomsthallen (!) i det relativt nybyggda H-huset på Universitetssjukhuset i Örebro stegade jag fram till självincheckningen. På skärmen meddelades att jag måste gå till kassan. Väl där letade och letade damen efter mig i sin dator. Hon skakde på huvudet och efter en lång stund nickade hon.

Du, sa hon. Idag är det den 26 oktober. Sedan en lång konstpaus. Strängt kom det sedan: Du ska vara här om en månad, i november! Inte vet jag hur jag krumbuktade mig för att be om ursäkt för min fadäs, men efter hon stund log hon och verkade ha glömt vilket besvär hon haft för att alls hitta mig.

I mitt inlägg Fullbokad vecka påstod jag självsäkert vad som skulle hända den där torsdagen - och hade helfel. Ett ljug i det mindre formatet eftersom jag inte visste bättre. Hur det hade gått till? Min kära fru Margareta, Maggan kallad, hade öppnat kallelsen och kommenterat: ska du inte få en enda dag ledig den där veckan?! Därmed var saken klar. Torsdagen låg i den redan ganska fullbokade veckan. Det enda jag sedan kollade på kallelsen var tiden, dumt nog. Tillit kallas det, men blev en påminnelse om att det nog är nödvändigt att ha koll alldeles själv. Ansvaret kan inte skjutas över på andra... 

Bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar...

Vem biter nu för tiden i det sura äpplet? Människor med äppelträd som smakar en omogen frukt lär känna det sura. När det mognar blir det sura mer acceptabel syrlighet. I bildlig mening får den som biter i det sura äpplet ta ovälkomna händelser som de kommer. Betydelsen är att finna sig, foga sig. Förmodligen är vi som biter i just det äpplet väldigt många, ja, alla! 

Skulle det gå att PH-testa upplevelser är många ytterligt sura, lång ifrån det basiska. I naturen blir det sura ovänligt mot livet. Sjöar måste kalkas för att fiskar och annat liv ska kunna finnas. Den klaraste sjö kan visa sig vara så sur att den blivit steril. Men i våra liv kan det sura äpplena hjälpa oss att bli klokare och visare, förutsatt att vi kan reflektera över vad som hände och varför och till sist finna oss i att det som blev, blidde (!).

Själv är jag nedsänkt i sura äpplen och kan räkna upp otaliga tillfällen där, trots mitt upproriska och kritiska sinne, jag fick finna mig och försöka försonas med det jag inte ville. Ibland går det inte, ska det inte gå, att inrätta sig. Här ett exempel på samhällsnivå. Som att en enda kyrka i Sverige styrs av politiska partier och deras sympatisörer. Det äpplet ska inte bitas i trots att den partipolitiska makten formellt inleddes för ca hundra år sedan. Ingen mognande syrlighet där inte. Det synnerligen surt, fortfarande.

Den andliga och politiska makten skulle hållas isär är slutsatsen om man läser om reformationstidens kritik av den katolska kyrkans brister. En sådan kritik inriktades på sammanblandningen av politisk och andlig makt, vilket fördömdes å det bestämdaste. 

De som än så länge fåfängt försökt motverka partipolitiseringen får inte göra som räven. Nöja sig med att det är ett oåtkomligt mål. Surt, sa räven om rönnbären som var utom räckhåll. Den politiska åsikten gissar jag är att det är bättre med Svenska kyrkan i handen än tio frikyrkliga fåglar i skogen...?

Tackar som frågar!

Dagkirurgi är spännande. Dit kommer man ganska tidigt på dagen. Då blir det att klä av sig den gamla människan och iklä sig sjukhusidentiteten. Saggiga mjukisbyxor med dålig resår och vit knäppesärk, en morgonrock i papper, operationsstrumpor och blå skoskydd. Därefter väntan. Ett par tre timmar tills det är dags.

Själva ingreppet gick geschwint. Duktigt folk, omhändertagande och stödjande. Sedan sängvila i några timmar med sandsäck på bröstet. Den borttagna katetern hade i alla fall suttit ända in i hjärtat. På stapplande steg fick jag sedan sitta i ett rum tills det var dags fär hemgång. Undersköterskan frågade (?) om jag ville ha kaffe. När jag avböjde och sa att jag tackar som frågar men jag går hellre hem och dricker till maten blev hon alldeles ställd. Med syftning på kaffedrickningen sa hon: så gör vi alltid! Istället fick hon ringa någon för att fråga vad att göra när någon inte ville ha kaffe utan var inställd på att gå hem. På längre flygturer bjuds det på skaffning eftersom man måste sitta kvar där man är. Lite så var det även här, tror jag. Allt ordnade upp sig och jag fick sitta kvar en dryg halvtimme, utan kaffe.

När ett mönster bryts uppstår lätt förvirring. Det är som en dans med turer när någon inte kan eller vill följa med i svängarna. Önskar att hitta på något annat. Vad gör man då? Drar mig till minnes en båttur till Vancouver Island och staden Victoria 1983, när jag i en kö till kaffet (!) råkade stöta till en ung kvinna. Hon sa: Excuse me! Och sa det så uppfodrande att jag skulle förstå att det var mitt fel. Utan att riktigt förstå varför blev mitt svar: I'll excuse you. Hon blev tvärilsken och ropade högt, både i volym och på skalan, på sin pojkvän: Help me! This man is very rude! Han kom ångande röd i ansiktet med slagen bultande i nävarna. Snabbt tog jag mig ur situationen genom att se tillintetgjord ut och lägga på lite mer svengelska i språket. Man vill ju inte bli slagen i onödan. Jag hävdade osanningsenligt att min engelska var otränad och förfärligt usel. Han lugnade sig så småningom och de gick därifrån. Allt möjligt kan hända när man inte svarar som brukligt är...

Turistkristendom

Turistkristendom utövas av personer som aldrig för sitt liv skulle gå in i en församling och höra till utan nöjer sig med att ibland besöka någon församling. Ett slags besökskristna som hälsar på någonstans ibland. Därmed blir de konfessionella skillnaderna suddiga, höljda i dunkel. Kristen tro är mest verbal och nästan inte alls text. Blir det diskussion om nattvardssyn, kyrkosyn eller dopsyn är det som om olika hållningar är oviktiga, de tycks inte spela någon roll.

Ett annat djur i vår Herres hage är de  för-sig-själv-kristna som så gott som aldrig bryr sig om församling eller kyrka. De har sin egen tro som är ganska lik kyrkans tro men oftast oprecis och oformulerad. Det är min tro, är bekännelsen. Tänk så det kan bli...

Kyrkan är större

Sverige har så gott som stängt av inflödet av flyktingar och invandrare. För flyktingar blir det en stenridå  där de slår huvudena i Sveriges: det får ni inte, det kan ni inte. Dessutom syns ansträngningar för att göra vårt land så ogästvänligt att flyktingarna själva ska säga: vill inte! 

Områden särskilt i storstäderna där utanförskapet är som störst bebos i allt mindre utsträckning av "vanliga" svenskar, de som har varit här i generationer. Följden är att svenska språket blir knackigt, svajigt och till och med reduceras till andraspråk, ja, det berättas ofta om att alla inte ens kan tala det. En liten förklaring är att det är tryggt att i ett nytt sammanhang hålla fast vid det man kan och är van vid.

Ibland slår det mig hur lika vi kyrkokristna är. Vi håller fast vid det vi kan och känner till, det vi gillar och uppskattar. Därför håller de flesta fast vid sin egen församling. På Gotland är det inte så lätt att få människor att gå över socken- och församlingsgränser. Egentligen ser det ut på liknande sätt i hela landet. Vi törs och vågar inte. Det går inte att veta hur "de andra" håller på och beter sig. Bäst att stanna hemma. Kyrkans vi blir därmed mindre än det kunde och borde vara.

I Örebro håller vi oss i vår egen församling, med några små undantag. Om sommaren kan det firas en ekumenisk gudstjänst i stadsparken och någon gång sammanlyses stadens församlingars gudstjänster t.ex. för en kyrkoherdemottagning eller något sådant. Att de flesta inte dyker upp då är väl också det ett uttryck för viljan att stanna i det hemvanda och trygga.

De som ständigt och jämt möts över församlingsgränserna är bl.a. yrkeskategorier och beslutsfattare. De blir därför bäst informerade om vad som händer och sker i de olika församlingarna. Vi andra vet sorgligt lite om varandra. För några decennier sedan gjordes några försök att få församling att möta församling. Arbetslagen träffades några gånger och högmässorna växlade några gånger mellan kyrkorna. Varför det rann ut i sanden är osäkert, möjligen blev det för stor apparat att hålla igång. Att utbytet var mycket värt och gjorde att vi växte och utvecklades något är jag helt säker på.

Att någon gång byta kyrka att fira sin mässa i är en god ordning i en kyrka där vi bekänner oss att höra till den världsvida kyrkan med stort K som i Kristus. Ärkebiskop Antje skrev en bok om att Gud är större. Så är det säkert eftersom vi troende kan vara småsinta och inskränkta. Säkert är att kyrkan är större. Vilket är värt att upptäcka!

Fullbokad vecka

 Många inlägg om sjukdom blir det. Många. Ju äldre vi blir desto fler kan förmodligen känna igen sig. De flesta av oss har något att kämpa med. Och mot. Nedan beskriver jag något av det som upptar min tid, min kraft och mitt engagemang. Imorgon börjar en hyfsat tuff vecka för mig. Inte för att det som ska ske är exceptionellt komplicerat, men det kommer att bli en aning ansträngande.

Måndag morgon ska äntligen mitt dränage i magen bytas ut. Slangarna har gjort sitt. Som överläkaren sa: det är bäst att ta ut slangen innan den blir så stel att det inte går! Tänk, där höll jag med honom. En ny fräsch och grön slang ska sättas in eftersom bukspottkörteln fortfarande läcker vätska med enzymer och annat. Slangarna använder vi för att spola håligheter i magen så att ingen infektion ska bosätta sig där. Sådana gäster undanbedes. De förra hyresgästerna vräktes efter ett halvår på sjukhus! Slangarna placeras sedan i en stomipåse eftersom det annars både kan läcka och ibland avge oönskad odör. Eftersom kontrast ska användas vid bytet blir det sedan till att bege sig direkt till dialysen. 

Tisdag förmiddag ska sedan min centrala dialyskateter tas bort. Den har slangar in i hjärtat och har suttit i 4,5 år och kan nu tas bort eftersom jag fått en konstgjord åder, en, eller ett, graft inopererad i vänster arm. Det kan bli arbetskrävande efter som delar av katetern förmodligen växt någorlunda fast i bröstet mitt. Efter operationen får jag ligga med sandsäck på bröstet i ett par timmar för att hämma eventuella blödningar.

Onsdag blir det en ganska vanlig dag. Visserligen har jag fått avsäga mig en timmes sjukgymnastik, men på eftermiddagen blir dialysen av som vanligt. 

På torsdag morgon blir det besök på hudkliniken där man ska operera bort hudförändringar på panna, näsa och flint. Efteråt åker jag hem för att hänga i soffan framför TV:n. Vad annars? Orken lär inte vara särskilt god och ut vill jag inte gå med ett av plåster marmorerat huvud.

Fredag stundar dialys på nytt. Hej och hå, till gruvan nu vi gå... eller hur orden i dvärgarnas sång
ur Disneys Snövit lät?

Carl-Bertil Stenström

Pappa Carl-Bertil, CB kallad, började sin yrkesbana som mycket ung, i övergången till tonåren. Då fick han flytta hemifrån och blev bodbiträde och hjälpreda bl.a. i lanthandeln i Mästerby. Pappa ryckte in och fick börja på 6:e Skyttekompaniet på I 18. Om det berättar pappa: "En dag när det regnade som värst skulle vi åla över hela övningsfältet, och det skulle ske med full mundering-det betyder ränsel, gevär och kappa. Sedan blev det skjutning på banan söder om Kungsladugården. Mina första skott gick i vallen framför mig för jag kunde inte se någon tavla. ”Ta honom av banan för han är livsfarlig” sa Kapten. Det var de enda skott som jag avlossade i det militära.."

 Militärtjänst under mobiliseringen fullgjorde han som kock på mässen, eftersom kaptenen vid granskning av händer fann pappas händer utan sorgkanter.

Så småningom blev han bankkamrer på DBW:s sparbank och därefter konsulent på företagarföreningen. Till sist axlade han rollen som kommunalråd i Visby. Där gjorde CB en stor insats när de många små ö-kommunerna skulle bli en.

Redan som barn fick CB börja arbeta och förtjäna sitt eget uppehälle. Han startade i Stenkyrka någon gång 1929 när han var 12 år. Här nedan finns sådant som pappa själv skrivit om hur arbetslivet började för hans del. Nog längtade han senare att få studera, men det blev inte möjligt. Han fick gå en längre kurs i bokföring i Kristinehamn, bl.a. dubbel italiensk sådan, vilket grundfäste hans intresse för ekonomi och ledde till en kamrersbefattning i Arthur Perssons byggfirma i Visby. Senare gick han vidare till sparbanken. Här är pappas berättelse:

"I november fick jag bli springpojke hos John Jacobsson och hans sambo frk. Enström ute i Stenkyrka. Jag tror det var mamma som ringde och frågade. Jag packade en gammal resväska, som jag spände fast bak på cykeln. Så trampade jag iväg de två och en halv milen ut till den lilla affären som låg vid den stora vägen mitt för nerfarten till Lickershamn. Detta var början på arbetslivet. John var mycket snäll och ibland efter vi hade stängt affären gick han och jag ner till Lickershamn. Där var så mycket raukar och en liten hamn. Ett litet stycke upp från hamnen var det en stor rauk som hette Jungfrun. Jag hade aldrig sett något liknande så min förvåning var stor. 

Det var mycket backar upp innan man kom hem. Där ute lärde jag mig göra strutar, väga upp socker och gryn och lärde mig priser på alla varor. En kväll var det syföreningsauktion i kapellet, jag tror det var missionsförbundets kapell. Det var en alldeles förskräcklig tillställning, in kom en massa ungdomar som nog var spritpåverkade. De köpte portioner med kokta katrinplommon och grädde. Kärnorna sköt de fram på organisten, som var en gammal fröken. Eftersom jag var främling så vågade jag inte titta bakåt där ungdomarna satt. Det var nog inte så många nöjen på landet vid den tiden. Varorna fick vi ut med en buss med släpvagn. Den kördes av en kvinna som kallades buss-Hilda. John berättade att hon hade begär efter sprit. Att hon kom lyckligt fram var nog mer tur än skicklighet. I lön hade jag inte så mycket, men jag hade mat och logi och framför allt tärde jag inte på slantarna hemma. Till jul slutade jag för jag skulle göra första året i fortsättningsskolan. Jag skulle få bo hos Smitterbergs våra förra grannar. Förutsättningen var den att jag skulle arbeta på mornarna och kvällarna.

Uppstigning kl. fem. Gödseln från kor och hästar skulle köras ut på gödselstacken. Djuren skulle fordras så att allt var klart för mjölkning. Sedan blev det frukost omklädning och iväg till skolan. När jag kom hem från skolan var det likadant. Vi hade läxor och jag var så trött så jag kunde inte hålla mig vaken när jag skulle läsa."

Fortsättningsskolan varade inte så länge. Nu blev det till att söka nytt arbete. För att hitta en bra tjänst behövdes hjälp, och det fick han av pappa Oscar Stenström:

"Nu hade pappa talat med en handlare Gunnar Norrby i Bander, Mästerby. Familjen tillhörde Örebromissionen och fru Elsa var kanske lite överreligiös. Jag fick börja i affären som hjälpbiträde och fick en lön på 20 kr i månaden samt mat och logi. Det var en liten affär, men de hade allting att sälja. Där fanns naturligtvis matvaror som mjöl, socker, jäst smör, margarin, korv, ost, olika sorters torkad frukt, mandel både bitter och söt, jästpulver samt alla sorters gryner. Sill i stora tunnor, speciellt islandssill. Eftersom jag var den yngste i affären kallades jag naturligtvis för sillstrypare. Man tog upp sillen på ett galler så att laken fick rinna av, sedan slog man in den i mörkbrunt omslagspapper. Händerna kunde bli ganska fula av laken. I källaren stod silltunnorna och där fanns drickskaggar samt läskedrycksbackar. I affären såldes tyg av alla slag, arbetskläder och underkläder till både herr och dam. Det fanns även snörliv i alla storlekar så det fick bli ett ögonmått på damen för att föreslå rätt storlek. En del fruar ville naturligtvis inte handla av vare sig Gunnar eller mig utan Elsa fick oftast sälja till damerna. Vi sålde skor både dam-, barn- och herrskor. Trätofflor och gummistövlar likaså.

Där var alla sorters husgeråd, glas och porslin. En hel del byggmaterial såsom spik, skruv, cement och bårdskivor både hårda och mjuka. Det här förvarades ute i förråden. Där hade vi även en saltbod för grovt salt. I ett förråd hade vi alla sorters färg och oljor som vi sålde till målare. Uppe på affären var en vind och där hade vi även tapeter från Kåbergs. Däruppe stod de tunga sockersäckarna, bitsockerlådorna och toppsockret och olika kaffesorter i säckar. Risgrynen kom i 110 kilos säckar de skulle först trappan upp till affären sedan upp på vinden. De första åren orkade jag inte bära så mycket, men senare bar jag även dessa säckar upp dit. Inköpen gjordes hos grossisterna i Visby. De hade representanter som åkte runt till lanthandlarna och tog upp order på alla kolonialvaror.

Skor köptes av en resande från Kumla skofabrik. Husgeråd och porslin köptes av en resande som hade uppackning på stadshotellet i Visby. Samma var det med kläder och textilier. Till jul fick jag åka hem till Visby. Det kändes bra. Sedan måste jag ut till Roma och Smitterbergs för att gå sista året av fortsättningsskolan. Alrik skulle hugga skog någonstans i Sjonhem. Efter skolveckan var det att sätta sig på en höpåse och åka på en så kallad kälkrack upp i skogen. Jag fick hjälpa till med kvistning och sedan lastning av stockar. Vi hade mat med oss och kaffe i termos. Skönt att sitta vid elden och äta smörgås efter maten drack vi en kopp kaffe. Ingenstans smakar det så bra som vid en brasa i skogen, doften av kåda och röken från ris och grenar är ljuvlig. Skolan var intressant och vi lärde oss mer om bokföring. Då var man färdig med skollivet, men det var så mycket mer man skulle vilja veta, men jag hade ju ett arbete och det var mycket värt, när man såg all den arbetslöshet som rådde på Gotland.

Tillbaka till affären i Bander. Handelsresanden från fastlandet hade uppackning på stadshotellet i Visby. En grosshandelsfirma som hette Hagström från Norrköping sålde alla sorters husgeråd, glas och porslin. Mycket vackra saker fanns att köpa, men hela tiden måste man tänka på om det gick att sälja ute bland bönderna. När det lystes för Carin fick jag köpa en kaffeservis till billigt pris av den här firman. När varorna sen kom hem skulle de packas upp och prissättas. Gunnar hade gjort en finurlig kombination för att märka varorna med inköpspris. Den bestod av vinklar trianglar och punkter. Kunderna ville ibland pruta och då visste man hur långt ner man kunde gå så att man inte skulle förlora. Det var spännande att se hur mycket man kunde sälja på en dag. Till jul blev det väldigt stora dagskassor, som man låste in i ett gammalt engelskt kassaskåp. Att få förtroendet att räkna dagskassan och skriva in den i liggaren och sedan låsa affären och gå in till kvällsmål var en stor sak för en 13-åring."

Mikrofoner och ljud, det är svårt det

Möte i ett församlingshem, någonstans i Sverige, för kyrk- och gudstjänstvärdar som ska utbildas...

(Harkel, harkel. Hrrrmm. Donk, donk) Hörs det? Några nickar visst. Kanske kan vi dra upp volymen lite. (Harkling). Jaha. Så ja. Nu hörs det. Volymen är perfekt. Nu. Tack!

Idag ska ni vara välkomna! Detta möte är ordnat av...(prassel, blädder..) av... studieförbundet SKS, heter det Bilda nu, jaha, Sensus… och av vår församling. Det är en stor.(.harkel, hrrmm...) ära...att välkomna Sverker Svenström...hit. (Visk, visk...) Förlåt Sven Sverkström.. Sven Strömsten...hit! Han är ljudtekniker på radion, eller i den. Eller har varit. I pausen serveras bullar och man kan få kaffe för den som vill...finns det thé och ett glas vatten kan man nog få hit fram till talaren. Det kostar 25 kronor. Då lämnar vi ordet och platsen tom för vår gäst Sverker Sven Ström...(mummel…)

(Skrap, prassel. Donk, donk.) Hör ni mig? Det hörs ju bra! Tack för inbjudan som riktades till mig för så länge sedan. Jag heter Sven S Strömsten och är ofta ute och föreläser, det gör jag, för grupper som ofta använder mikrofon. Först nu har jag kunnat komma ifrån för att besöka Er. (Hrrmm. Sniff.) Det biter i kinderna och höstförkylningarna är här och jag ska tala om hur man använder mikrofon vid offentliga framträdanden. Vi vill ju inte bli smittade. (Harkel…)

Ni kan ju alla se hur jag håller mikrofonen strax under munnen utan att de möts. Oj nu for mina papper iväg. (De plockas upp) Det var värst vad ostadigt talarstolen står. Jaså, ni kallar den för ambo? Kanske kan man lägga något under så det inte vickar så förskräckligt. Så där ja. Var var jag nu... Jovisst... Mikrofonen ska vi ikväll göra till vår bäste vän. Vi ska lära oss att komma den nära och det utan att flåsa och pusta, killa den i örat, så att säga. Nu kör vi!

Otäcka smådjur, löss och annat otyg

Otäcka smådjur finns det gott om. Om dessa kryp tycker jag inte. På en resa med församlingens medarbetare till Edinburgh fick några i gänget sällskap i sängen av dylika minimala odjur. Eländigt, och hotellet vägrade dessutom all slags kompensation trots att vi kallade in Church of Scotland, vars stift vi hälsade på, att bistå oss. Nu har vägglössen gjort sig påminda i Paris läser jag i avisan. Lössen bekämpas med alla till buds stående medel.

Hemmavid lär man behöva vara försiktig när man handlar textilier på second hand. Har man otur campar några ovälkomna gäster i plagget eller handduken man köpt. Loppis är numera ett passande namn. Det är inte för inte som det ibland talas om lössen i flaggans veck. De smyger sig liksom in, lössen. Visserligen handlar det då om en liknelse, om människor som gömmer sig i en rörelse med andra än rörelsens mål på agendan.

Många barnfamiljer har varit med om att kämpa mot huvudlössen. Då ska det smetas in medel och den ständiga plågan med luskam uthärdas. Vad gör man inte för att slippa dessa ovälkomna parasiter. Fast när det en gång börjat kan det hålla på. 

Min mor skulle bli förfärad om hon hade vetat att jag skulle föra vidare hennes berättelse om ett problem under hennes uppväxt på 1900-talets andra decennium. Hennes far var skräddare och han fick ibland med sig objudna gäster hem. Små sådan. Nästan ingen historisk berättare skriver om det elände och besvär som loppor kunde åstadkomma, men min mamma Inga-Greta Stenström (född 1914) har berättat följande: 

”När man berättar om pappas arbete, måste man nämna en särskild sak det förde med sig, nämligen loppfrågan. Många lämnade in sina kläder för lagning och pressning och i dem fanns det ofta loppor. Så när pappa kom hem från verkstaden om kvällarna hade han alltid loppor med sig i sina kläder. Han blev nog själv immun mot lopporna, för det verkade som han inte behövde klia sig eller över huvud taget hade några loppbett, enligt vad jag nu kan minnas. Men mamma och jag hade desto större känning av dem, och det var att sätta igång jakten på dem. Ibland hann de väl suga i sig så mycket blod, där de satt, att de var stinna och slöa. Då gällde det att blöta fingertopparna fort, fånga dem och sedan snurra dem mellan fingrarna, tills de blev yra i huvudet (?), lägga dem på en hård yta och knäcka dem med en nagel. De hade liksom ett hårt skal, så det knäckte alltid till så man hörde det. Att "knäcka" dem på huden var lönlöst, för man måste trycka hårt och då sjönk de ner i huden på en.

Lopporna satte sig just aldrig synligt utan letade sig in under kläderna, till låren, magen eller ryggen. Det gick väl an då man var hemma och kände att man fått en loppa på sig. Det var värre, då man var borta, t.ex. på en konsert, i kyrkan eller dylikt. Man kände sig helt olycklig för att man inte kunde komma åt att klia sig. Och man kunde se folk sitta och skruva på sig, skrubba ryggen mot sitt ryggstöd eller så försynt som möjligt komma åt att klia sig. Ofta när man var i folksamlingar fick man med sig någon loppa hem. Loppbett lämnade synliga röda små svullnader efter sig.

Loppor från verkstaden fick vi nog mest då vi bodde i Kryddgränd. Allteftersom åren gick blev det mera sällsynt med loppor tack vare ökad hygien. Numera är nog lopporna utrotade i Sverige. Det är så länge sedan vi hade någon loppa i vårt hem att knappast något av våra barn (födda 1945, -48 och -50) vet hur ett loppbett kan kännas med intensiv klåda. Det hjälpte inte mycket att klia sig. Man försökte gång på gång blöta utslaget för att få någon lindring, men det var bara att tiga och lida”.

Så skönt att lopporna mestadels håller sig borta. Helt försvunna är de inte av alla annonser på Google att döma. Hundar och andra husdjur kan tydligen också känna av dessa bitande parasiter. Det min mamma beskrev vill jag inte uppleva, never in my life, det räcker gott och väl med fästingar och mygg...

Israel och Palestina - Kyrie eleison!

 Palestinierna har länge levt under orimliga villkor sammanpressade på små begränsade ytor. Ibland omgivna av höga murar. Inte ens vattnet under jorden kan palestinier bruka fritt efter pålagor från Israel. Bosättningar tar alltmer i anspråk av det som rimligen borde vara palestinsk mark. Våldet är ständigt närvarande. Palestinska organisationer som brukar våld utför attacker som möts med repressalier och hämnd som eskalerar och drabbar många fler.

Och så händer det bestialiska Hamas-angreppet, bl.a. på en musikfest och på en kibbutz med hämningslöst mördande, med våldtäkter och gisslantagande. Oförsvarbart mördande! Förfärligt! Därtill totalt dumdristigt eftersom Israel inte stillasittande skulle låta detta ske. Nu blir det krig mot Hamas. Ett krig som mest drabbar civila palestinier. Ett Hamas som går under jorden låter också hämnden riktas mot civilsamhället. Kallblodigt räknar Hamas troligen med att hämnden skulle bli tiofaldig, ja hundrafaldig, och därmed få alltfler palestinier att bli militanta och att aldrig förlåta? Cyniskt och ofattbart!

Israels rätt att försvara sig är självklar! Men svaret på Hamas krig lär inte bli öga för öga och tand för tand denna gång heller. En av världens mest tränade och välutrustade krigsmaskiner rullar igång för att "utplåna Hamas" som fegt gömmer sig i folkhavet, i civilsamhället. Priset betalas av icke militanta, alldeles vanliga, palestinier.

Varför ska alltid de oskyldiga dö i Israel och i Palestina? Ska våldet och hatet någonsin ta slut? Finns det en fred att någonsin nå? Kyrie eleison, Christi eleison, Kyrie eleison!

Klockan fem stänger församlingen

Klockan fem stänger församlingen! Nio till fem händer det mesta. Fast det är inte alldeles sant. Redan klockan fyra har de flesta gett sig av. Några enstaka grupper samlas under ett par av veckans kvällar. En kvällsmässa finns nog kvar. Konserter, samtalskvällar och annat kan förstås bryta mönstret.  Men personalen arbetar allt mer kontorstider. 

I moskén i Göteborg var receptionen stängd en gång vid ett besök. Kunde församlingarna ha en liknande skylt när de stänger tidigt?

Flera har arbetstider som passar att de bor långt borta från församlingen. Särskilt om det gäller präster, församlingsherdar eller kyrkoherdar, kan de sällan delta i andras gudstjänster eller verksamheter. Den gamla tiden är borta då det alltid fanns någon tillgänglig. Idag är det snart bara jourhavande präst som kan nås. Bra eller dåligt? Nödvändigt eller har det bara blivit så?

Dagtid är åtminstone den arbetande delen av församlingsborna upptagna och kan inte ta del av det som erbjuds. För deras skull behöver det finnas ett och annat på andra tider, inte för att det heller är så enkelt eftersom efter arbetet ska barn (där de bor) och hem ha sitt. Varje församling med självaktning har säkert ständiga överläggningar om hur de ska möta sina medlemmar och erbjuda dem bra gudstjänster och aktiviteter, när och på vilket sätt.

Tacksamheten kan göra oss arga

Tacksamhet är inget ämne som lockar till läsning. Förmodligen är saken så enkel och okomplicerad att det bara blir jobbigt att fundera och vända på det. Antingen har man det eller har man det inte? Skulle förmågan att vara tacksam ligga i arvet och generna? Delvis, tänker jag. Men här finns även ett socialt arv. Fanns det tacksamhet i hemmet när man växte upp, eller hos andra man som barn hade kontakt med, kan det ha lagrats som mönster.

Lina Sandells psalmer är idag knappast sjungna på samma vis som när jag växte upp. Hon som var en tacksamhetens apostel. En förklaring till hennes stora och innerliga tacksamhet var säkert den svåra sjukdom hon som barn lyckades tillfriskna ifrån. Erfarenheten från den 17 november bar hon med sig in i sin diktning. 

Följande psalm, 261, är otroligt fokuserad på tacksamheten, den flödar så starkt att varje versrad i den 4 verser långa psalmen börjar med ordet tack!

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.

Lina Sandell tackar till och med för det hon inte får, för mörker, för prövningar och för rosornas törnen. Psalmen slutar nästan triumferande: Tack för allt i evighet! I jämförelse krymper ihop den egna tacksamheten, det är som att den inte räcker till Sandells tacksamhet, den är som en bägare vilken flödar över.

I en av hennes dikter, som heter I kvällen, finns även där en myckenhet av tacksamhet. Där tackar hon för allt gott hon fått av nåd. för Guds ord, för vård och vakt. En vers formulerar tacksamheten så här:

Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat leva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!

Till och med nöden, förmodligen både i det egna livet och i världen, blir till en tacksamhet som leder vidare till en insikt att Lina Sandell inte kan leva utan Gud.

Den som vill botanisera bland lite fler inte fullt så kända Sandell-dikter hittar många sådana på min blogg Lina Sandell. Vill man studera hennes tacksamhet är det bara att söka högst upp till vänster på ordet tack så märker man hur ofta det förekommer.

Den som upplever svår sjukdom, nöd och lidande har ofta svårt för att i det läget finna tacksamhet, snarare domineras livet då av oro, rädsla och förtvivlan. Sandells överflödande tacksamhet blir då nästan avskräckande. Den kan stå oss upp i halsen. Göra oss upprörda och arga. Men det kan också tänkas att hennes tacksamhet blir ställföreträdande.

När jag, eller vi, inte förmår eller orkar vara tacksamma får hennes och andras tacksamhet kanske ta över? Kan den träda och stå i vårt ställe? Det betyder inte att känslorna av rädsla och uppgivenhet utplånas, ty de är starka och uthålliga. Sanningen är att flera känslor finns på en och samma gång hos oss. Både samstämmiga och motstridiga känslor kan härbärgeras i en människa, på en och samma gång. Kan det tänkas vara så att tacksamhet mildrar vår oro och rädsla? Ibland tror jag verkligen det!

Vad har då jag att vara tacksam för? Bra fråga. Plats för eftertanke och övning...

Tacksamhet med en adress

 Vem tackar människor för det som är gott och väl i livet? Särskilt när man inte kan tacka Gud? Tanken har jag ofta snuddat vid när människor mött hastigt påkommen, oväntad och ovälkommen, död. När vår son hastigt dog i sviterna av en länge oupptäckt hjärntumör tystnade både bönen och tacksamheten. En dag ringde Bertil Werkström oss och talade med min fru. Vid ett tillfälle i samtalet sa min fru att vi inte ber längre. Då sa Bertil Werkström: Det är helt i sin ordning. Nu tar vi över! Som gammal sjukhuspräst och själavårdare visste han att sorgen, med både förtvivlan och ilska, kan tränga undan bönen. Så då fick andra ta över bönen. Först så småningom böev det möjligt att på nytt tacka Gud för vårt barn och för allt det härliga och goda som hade kommit genom att vi fått dela liv med varandra.

Frågan är förstås vidare än så. Vem, eller vad, tackar människor som inte har en Gudstro? Tacksamhet brukar behöva ha en adress och ett mål. Den riktas någonstans, som i sångtexten: Jag vill tacka livet... Fast livet, vad är det? 

I kristen tro lever ännu tacksamheten kvar särskilt i bönelivet. Varje högmässa kan denna tacksamhet komma till tals, särskilt i det som är församlingens gemensamma förbön, den beds visserligen av en person med tanken att vi alla där instämmer. Att vi är med märks ljudligt genom de instämmande ord som uttalas gemensamt. Förbedjaren säger: Tack för att du hör vår bön. Församlingen instämmer: Och möter oss med kärlek!. Alternativt säger förbedjaren: Herre, hör vår bön. Genast hörs församlingens svar: Och låt vårt rop komma inför dig!

Nu skag jag äta en måltid innan det blir ett nytt sjukhusbesök. Så därför: Tack för idag!