Tacksamhet är inget ämne som lockar till läsning. Förmodligen är saken så enkel och okomplicerad att det bara blir jobbigt att fundera och vända på det. Antingen har man det eller har man det inte? Skulle förmågan att vara tacksam ligga i arvet och generna? Delvis, tänker jag. Men här finns även ett socialt arv. Fanns det tacksamhet i hemmet när man växte upp, eller hos andra man som barn hade kontakt med, kan det ha lagrats som mönster.
Lina Sandells psalmer är idag knappast sjungna på samma vis som när jag växte upp. Hon som var en tacksamhetens apostel. En förklaring till hennes stora och innerliga tacksamhet var säkert den svåra sjukdom hon som barn lyckades tillfriskna ifrån. Erfarenheten från den 17 november bar hon med sig in i sin diktning.
Följande psalm, 261, är otroligt fokuserad på tacksamheten, den flödar så starkt att varje versrad i den 4 verser långa psalmen börjar med ordet tack!
Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.
Lina Sandell tackar till och med för det hon inte får, för mörker, för prövningar och för rosornas törnen. Psalmen slutar nästan triumferande: Tack för allt i evighet! I jämförelse krymper ihop den egna tacksamheten, det är som att den inte räcker till Sandells tacksamhet, den är som en bägare vilken flödar över.
I en av hennes dikter, som heter I kvällen, finns även där en myckenhet av tacksamhet. Där tackar hon för allt gott hon fått av nåd. för Guds ord, för vård och vakt. En vers formulerar tacksamheten så här:
Tack för den nöd, som ock i dag
Har klappat på och gjort, att jag
Ej kunnat leva utan dig,
Ej kunnat gå min egen stig!
Till och med nöden, förmodligen både i det egna livet och i världen, blir till en tacksamhet som leder vidare till en insikt att Lina Sandell inte kan leva utan Gud.
Den som vill botanisera bland lite fler inte fullt så kända Sandell-dikter hittar många sådana på min blogg Lina Sandell. Vill man studera hennes tacksamhet är det bara att söka högst upp till vänster på ordet tack så märker man hur ofta det förekommer.
Den som upplever svår sjukdom, nöd och lidande har ofta svårt för att i det läget finna tacksamhet, snarare domineras livet då av oro, rädsla och förtvivlan. Sandells överflödande tacksamhet blir då nästan avskräckande. Den kan stå oss upp i halsen. Göra oss upprörda och arga. Men det kan också tänkas att hennes tacksamhet blir ställföreträdande.
När jag, eller vi, inte förmår eller orkar vara tacksamma får hennes och andras tacksamhet kanske ta över? Kan den träda och stå i vårt ställe? Det betyder inte att känslorna av rädsla och uppgivenhet utplånas, ty de är starka och uthålliga. Sanningen är att flera känslor finns på en och samma gång hos oss. Både samstämmiga och motstridiga känslor kan härbärgeras i en människa, på en och samma gång. Kan det tänkas vara så att tacksamhet mildrar vår oro och rädsla? Ibland tror jag verkligen det!
Vad har då jag att vara tacksam för? Bra fråga. Plats för eftertanke och övning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar