Långfredag, jag lyssnar andlöst

Långfredagens gudstjänst innehåller så mycket som kan verka drabbande. Tanken att Jesu lidande bär alla världens lidande är omänskligt stor. Så handlar det också om ett gudomligt ingripande i våra liv. Ändå är det som om lidandet i Ukraina och i Gaza finns som en påtaglig undertext. Det var våra lidanden han bar...

Vi är många. Vi sitter innan gudstjänsten alldeles tysta, somliga försänkta i bön. Stora texter. Evangeliet läses i avsnitt med inlagda psalmverser. En god förkunnelse med ett hav av eftertanke. Litanians växelsång lyfter våra böner. ..För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list. För pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring; för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden. Och så kommer församlingens svar: Bevara oss,  milde Herre Gud. 

En sjungande korsbärare: Detta är korsets trä... skrider långsamt fram genom kyrkan i sjungen dialog med församling och kör. Därefter tillbedjan inför korset. Inget elektriskt eller levande ljus i kyrkan. Altaret är avklätt och altartavlan dold under tyg. Till vänster om högaltaret är tre nakna träkors uppställda, på det stora korset i mitten sitter en törnekrona fäst. Gudstjänsten avslutas med Miserere mei, Deus av Allegri då en del av kören sjunger placerade bakom högaltaret och en annan från orgelläktaren. Jag lyssnar andlöst...

När börjar den glada påsken?

När börjar den glada påsken? Det är som med julen för somliga. Den sätter igång i november och efter Lucia är det fritt fram att önska God jul. Det som tas ut i förskott förlorar ganska snabbt i värde. Glad påsk dyker upp drygt halvvägs in i fastan, särskilt när man träffar personer där nästa möte med all säkerhet ligger på andra sidan påskhelgen. En tillönskan om att påsken som skall komma blir glad.

Påskens glädje har smittat av sig på hela samhällen, trots att den kristna påsken blev glad först efter det att korsfästelsen och uppståndelsen ägt rum. Även vi som försöker leva med i passionstidens drama kan knappast glömma att vi faktiskt kikat i facit, vi minns hur det kommer att gå. Vi som hade tryckta mattematikböcker i 1960-talets skola, med massor av tal som skulle räknas, hade möjligheten att titta längst bak i boken för att se vad resultatet skulle bli. Den som gjorde det alltför ofta beskylldes ibland för att fuska, det var ju lättare att räkna om man från början visste svaret.

Visst kan man vara glad under fastan och passionstiden! Även om man själv har ett lidande och betydande svårigheter att kämpa med. I kyrkan efter en korsvägsandakt träffade jag en äldre dam. Vi språkades vid om min hälsa en stund och sedan frågade jag henne: men, hur mår du? Svaret kom rappt och tydligt: SKIT! Jag replikerade: men du är i alla fall uppe och du kan vara ute och gå. Hon pekade på sin rollator och sa: Ja, jag har ju min fästman med mig!

Under påsknatten, varje år, börjar den Glada Påsken sprida sig. I kyrkan genom replikerna: Kristus är uppstånden! och det trosvissa svaret: Ja, han är sannerligen uppstånden! Glad påsk! 
 

Hur mycket tjänar du?

Vilket parti tillhör du? En fråga som sällan ställs. Vilket parti röstar du på? Den frågan är tabu, får och ska inte ställas. Därför navigerar vi oftast skickligt förbi. Ibland kan vi veta av personers egna uttalanden och sådant som liksom halkar ut i vanliga samtal. Frågan om vilket parti man röstar på är nästan lika stötande som sådana om personlig ekonomi. Vad tjänar du, i månaden? Vad får du i pension? Hur mycket pengar ar du på banken, i fonder eller aktier?

Ibland ser jag på amerikanska serier på Netflix. En deckarserie om marinens egna poliser löper på sedan många år: NCIS. Via google ställde jag den laddade frågan vad skådespelarna tjänar på varje avsnitt. Ty på nätet kan man fråga nästan vad som helst. Svaren är några år gamla. Agent Gibbs huvudroll spelas av Mark Harmon som för varje avsnitt 1917 håvade in 525.000 dollar. Uppgifterna får tas med "en nypa salt" eftersom allt nog inte är alldeles uppenbarat. Det han drog in på en vecka tar ett helt liv för de flesta av oss, om vi ens kommer i närheten. 

Sportproffs, näringslivstoppar och kändisar och berömdheter av olika slag brukar kunna göra det dom gör pekuniärt lönsamt, och mer än då. Vi andra som harvar i gärsgårdsserierna lever på så gott vi kan. Pengar är en ringa tillgång här i livet, annat väger betydligt mycket tyngre. Som vänskap, goda relationer, tillfredsställelse, lycka, mening och ett gott samvete (var man nu kan få det ifrån).

Min upplevelse av serien NCIS förändrades något när jag under varje nytt avsnitt tänkte: jaha, är det där värt dryga 5 svenska miljoner? Avundsjukt, nej knappast. Men en nygammal insikt om att för somliga blir mycket av det de rör vid till guld. Som en kung Midas i vår tid. Ibland synnerligen välförtjänt. Ibland en aning mindre. Men Midas den stackaren fick erfara att det finns annat än guld här i livet... Välsignelsen blev till en förbannelse.

För oss som har mindre ekonomiska tillgångar kan ändå pengar stå högt i kurs. Som när vi nyligen på auktion köpte en 40-tals servis, Arkad,  med 57 delar. Tjoho, så billigt! Fynd! 

Nog räknade jag genast ut att vi betalat drygt 4 kronor och 21 öre för varje del. Som om det låga priset blev en framgång att berömma sig av och för att vi för en stund med en insats på 240 kronor kunde känna oss synnerligen rika och lyckade. Varje dag när porslinet används ger det en anledning att känna sig mer än nöjd. Man får ta vara på de små glädjeämnena.

Skärtorsdagen är snart här i årets stilla vecka. Då utdelas förräderiets kyss som ett slags besegling av avtalet gällande de 30 silverpenningar som Judas utkvitterade. Man kanske kan hävda att han blev ägd av sitt penningbegär? Om han skulle ha ställts inför frågan: hur mycket tjänar du kunde svaret för sveket ha blivit: alldeles för lite. Efter utlämnandet av Jesus kunde svaret kanske ha blivit: den inkomsten jag skaffat mig är mer än jag orkar med...

Vi närmar oss den glada påsken som handlar om allt annat än inkomst, pengar och annat slikt. Uppståndelsens glädje är hur som helst oskattbar och oändligt värdefull!

Visby Metodistkyrka sedd från Kryddgränd

 

En teckning av dåvarande Metodistkyrkan i Visby, numera Vårdklockans kyrka i samfundet Equmenia. Olle Wallstedt, reklamare och metodistpastor, höll i pennan året 1975. Just den här teckningen satt senast på väggen hemma hos min numera salige bror Olle.

Bakpå teckningen som ursprungligen fanns i mitt föräldrahem hade mamma Igge skrivit att i huset längst till höger var hon född 1914. Hon växte upp med adress Kryddgränd 3 där det idag ser en aning annorlunda ut. Så här har mamma skrivit i sina minnesanteckningar:

"I det lilla huset, Kryddgränd 3, bodde jag med mina föräldrar fram till 11-års åldern, då vi flyttade till S:a Murgatan. Huset tillhörde en förvaltare Hemström, som också ägde det större hyreshuset Kryddgränd 1. Båda husen finns ännu kvar. Exteriört har de inte förändrats, men under 1997 såg man att de invändigt moderniserades. Bland annat en uthuslänga mot Knägränd, där vi hade vår vedbod, har tydligen inretts till rum och de små trägluggarna är nu ordentliga fönster. Jag tror att det bara är tre eller högst  fyra hus som har adress Kryddgränd. Så liten och obetydlig och knappt känd som adress heller. Det hände att vi fick post där det stod Peppargatan...".

Ofestligt att bli uppringd?

Ibland är det trevligt att bli uppringd. Vid andra tillfällen är det mindre lustfyllt, ja, rent av ofestligt
och oönskat. Trots olika spärrar letar sig samtal igenom. Hej jag heter Britta, Är det Lars? Så kan samtalet inledas. Här ska vi bli personliga är undertexten. Vi blir som vore vi förnamnskompisar! Brita vill helst tjäna pengar. Hon ringer från ett företag och ska sälja en vara. Misslyckas hon blir det tomt i portmonnän. Eller på det digitala kontot. 

En gång på radio hörde jag en replik som tål att upprepas när oönskade samtal kommer: Vet du, vet du...jag har fått en cykel!!! Då blir det tyst i luren och enkelt att lägga på. Som tur var kan telefonen i de flesta fall tala om att det är ett misstänkt samtal som vill fram. De varningarna är välkomna.

Igår kom det ett brev från Universitetssjukhuset i Örebro med rubriken: TELEFONSAMTAL. Det innebär nog att de har något att meddela som kan väcka några frågor, därför skriver de inte, när de ändå sänder brevet, vad de faktiskt har på hjärtat. Nu fick jag istället veta att: Du blir uppringd onsdag, 20240403 under dagen. Om nästan 14 dagar ska jag vänta hela dagen på att någon, visserligen namngiven i brevet,  ska ringa. Det blir att gå i väntans tider...

Under dagen är oprecist och antyder att den stackars doktorn måste sticka emellan med ett samtal mitt i en vrålfylld arbetsdag. Hur tänker dom? Du är uppsatt i kö bland folk som ska ringas upp, vi kommer fram till dig exakt den 3 april, men när kan ingen veta? För vi kan inte ringa mellan klockan 9 och 10, det blir för krångligt, för oss!? Det får bli när det blir? Vi tar det när det kommer..?  

Att jag inte kan ta telefon när som helst den dagen krånglar till det en aning förstås. En timmes sjukgymnastik (utan telefon) efterföljs av dryga 5 timmar på hemodialysavdelningen, varav 4 går åt till själva dialysen. Då talas det inte i telefon hur som helst. Har jag några övriga frågor, då skall jag: Kontakta oss genom att logga in på våra e-tjänster.... eller via telefon si och så. Lite frestande är det att ringa och fråga: vad är det ni vill få sagt? Förresten, kostnaden för detta samtal är 100 kronor och jag kommer att faktureras denna avgift. Det är som förr när fjärrsamtalen kostade en rejäl slant...

Vems nyheter kan man lita på?

Redan för tio år sedan frågade jag några unga amerikaner om hur de höll sig informerade om vad som händer i samhället och världen. Det skulle jag inte ha gjort! De blev generade och ville nästan inte svara på frågan. Kanske för att jag satt med näsan i ett nummer av Washington Post vid tillfället. Efter en stund fick de fram att de inte läste några dagstidningar. De nyheter de tog del av kunde skymta fram när de zappade på en TV, annars var huvudkanalerna olika appar som förmedlade vissa nyhetsliknande notiser och inslag.

För oss som växte upp på 1900-talet var situationen enklar, de flesta hushållen hade tillgång till någon daglig papperstidning, de lyssnade på radio och såg på några av de få TV-kanalerna som fanns. Underlaget för att bilda sig en uppfattning var ganska likartat. Tidningarna trodde ännu på det skrivna ordet och länge hade morgontidningarna s.k. fullformat där det fanns plats för mycket mera läsning. Men 2004 var det en rad tidningar, DN, Göteborgsposten m.fl. som bytte till kvällstidningsformat, tabloidformat. Förändringen bidrog också till att bilderna efterhand erövrade mer av tidningsutrymmet och nyhetstexterna krympte.

Sedan dess är bilden ännu mer förändrad. Dagstidningarna går kräftgång, dvs. bakåt, Nyhetsappar finns, och i sociala medier är det som har med nyheter att göra mycket ideologiskt präglat. Det har efterhand blivit allt svårare att skilja på journalistik och personliga och ideologiska åsikter. Journalistiken, som har till uppgift att ge en rimligt objektiv bild av det som händer och sker och låta olika sidor av en sak komma till tals, blandas friskt med synpunkter, kommentarer, krönikor som är åsiktsmaterial. Förr hade tidningarna ambitioner att hålla isär detta, men det blir allt svårare.

Många läsare kan knappast skilja på en insändare, en krönika och en journalistisk nyhetstext. Jag läste en artikel, kan det heta, och det man läst var en ofattbart vinklad insändare! Dagens nyheter anser, kan 

någon påstå, som bara läst en krönika och inte alls en av tidningens ledartexter där tidningens politiska och etiska linje drivs. När man därtill skaffar underlag för sina egna ståndpunkter om samhället från nätets allsköns partiska och ideologiskt färgade förkunnare blir det begripligt att polariseringen breder ut sig. Enkla, svartvita, svar tycks tilltala i en alltmer splittrad tillvaro där ingen riktigt vill använda eller litar på tidigare tillförlitliga nyhetsförmedlare och kanaler. Misstron mot public service och andra traditionella medier, som faktiskt har viktiga regler för journalistik att upprätthålla, ökar utrymmet för sönderfall och oreda. Vems nyheter kan man fortfarande lita på?

För dem som fastar kunde kanske en nätfasta trots allt vara av godo? Fokuseringen på maten är en viktig del men absolut går det att finna annat som bidrog till koncentration och klarhet, som t.ex. att avstå från sådant som bidrar till sönderfall, splittring och förvirring...?

Känner vi varandra?

En episod ur det dagliga livet. Maggan som delar livet med mig gick härom dagen för att panta tomglas i vår närmaste livsmedelsaffär. Den ligger passande nog på Köpmangatan och ingår i en huskropp som benämns Krämaren! Nåväl, när hon stod och matade in flaskorna i apparaten närmade sig en medelålders man, en aning korpulent och udda i klädsel: kortbyxor utanpå långbyxorna och med en sydväst på huvudet. När han kom fram tittade han efterforskande på henne och sa med mycket värme i rösten: Känner vi varann?

Maggan betraktade honom en smula nyfiket och sa : Nej, det gör vi inte. Han fortsatte att se på henne och replikerade: Men, det var väl synd!!

Avslutningen blev att Maggan, som var på språng, fick säga: Jag skulle gärna vilja lära känna dig, men jag har annat som som måste fixas nu... så hej då.

Någon gång vid ett mingel ska jag prova mannens härliga sätt att ta kontakt: Känner vi varandra? (Nej!) Men det var väl synd!

Kärleken till tingen, ett hot?

 Eros och agape och... kärleken till tingen? Riktig kärlek är det egentligen inte, men nära på. Krukmakaren som kasserar det som inte blir riktigt så bra har nog en tanke på att föremålet ska vara "besjälat" och uttrycka något speciellt. Skönhet är bland andra ett sådant värde som föremålet kan utstråla. Därför börjar konstnären ibland om. Så där som vi skulle behöva göra även när det gäller mänskliga relationer. Reset, heter det på modernt språk. Ta om, försöka igen, dra ett streck över det som inte fungerade. Rensat bord. 

I sådant som människor skapar finns också något av den stora skapelsen, känsla, kreativitet, form, färg, estetik... Skaparen, konstnären, bäddar in sig själv i det som skapas. Kärleken till tingen är ofta föraktad i fromma sammanhang eftersom det finns övertygelser om att den kärleken tränga undan och bort kärleken till Gud. Men det motsatsförhållandet är oftast överdrivet och ganska konstruerat. Allt kan nämligen stå i vägen och minska utrymmet för trons centrum.

Glasföremål av Ture Berglund är uppskattade i det här hemmet. Böcker i mängd av olika författare likaså. Några emaljer av Stig Ghylfe pryder sina platser. Sköna textilier är mer än omtyckta, särskilt sådana som vävts och broderats av våra mödrar. Även några gamla möbler, slagbord och en gammal träsoffa, har också etsat sig in i hjärterummet. Andra människor har liknande föremål som ligger dem varmt om hjärtat.

För tillfället har vi två stora tulpanbuketter i vackra vaser. Det är en fröjd att sitta och se på dem. Skönhet och vår lyser det om dem. Och i en urna står några äppelkvistar som har gått i knopp! Nu väntar vi...

 

Sverige älskar Lisa Larsson och...

En rubrik i Svenska dagbladet berättade i samband med konstnären Lisa Larssons bortgång att: Japan älskar Lisa Larsson! Men i artikeln visar det sig att vad många Japaner mer än gillar är Lisa Larsson keramik och dess sparsmakade uttryck. Dessutom slog det mig att knappast en hel befolkning, än mindre länder, sällan visar kärlek, för hur skulle det gå till? Sverige älskar NATO? Sverige älskar sol och sommar? Sverige älskar fortfarande Sickan Karlsson?  Sverige älskar sina många fina kyrkor?

Ställt utom tvivel är att Lisa Larsson och hennes många finurliga föremål blev hyllade i Japan. Genom att hennes många djur, lejon, katter, tuppar och noshörningar, blev "älskade" så blev också hon det. Om ett av hennes djur kan innehavaren säga: det där är en Lisa Larsson! Fast egentligen är det bara en katt etc. i keramik.

Kan man hävda att den som samlar på Lisa Larssons konst älskar henne mer? Eller är det djuren man älskar och hon som upphovsperson föreställs vara ett med sina verk? Om lite av henne finns i varje föremål, har man många har man då mer Lisa Larsson?  Vi som samlar på allt möjligt kan  möjligen, förmodligen omedvetet,  genom det vi samlar på ha önskat få mer av någonting bortom själva föremålet...

Hemma på ett fönsterbräde står en smått uppkäftig liten fågel skapad  och tillverkad av Tyra Lundgren, en stor svensk konstnär och designer som verkat i många länder. Vi som hyser känslor för fågeln, som kan likna kärlek, älskar vi därmed Tyra Lundgren? Egentligen inte, vi har aldrig träffat henne. Men också vi kan med lite stolthet säga: jaha, den där, det är en Tyra Lundgren... Vi vet naturligtvis att hon är uppskattad som konstnär, nyligen genom att två av hennes berömda fåglar visades och prissattes i Antikrundan. Men hon är känd och omtyckt bland mängder av oss som sett något hon målat, skulpterat eller format t.ex. i glas. 

Vi älskar verkligen allt möjligt vi människor. Jag älskar Olaus Petri kyrka och församling, fast hur det är praktiskt möjligt förstår jag inte helt och fullt. Men den kärleken härstammar förmodligen från förhållandet till kyrkans Herre. Min fru älskar bland mycket annat tulpaner! Och genom dem älskar hon... varför inte, våren? Tingen, föremålen och växterna vi samlar kring oss står förmodligen för alla möjliga och komplicerade känslor. Så varför har vi dem? För att vi genom dem relaterar till något bortom och förbi. Skatan på tavlan berättar om fyndiga fåglar, hyllar självständighet och nyfikenhet. Ett slags frihet genom naturen?! Så när jag tänker efter en vända till kan mitt och andras förhållande även till saker och ting, ja till allt möjligt, sammanfattas med: Det börjar verka kärlek banne mig...

Trafiken är utom kontroll

Trafiken blir allt mera egendomlig. Tänk att det händer, och det ganska ofta, att människor kliver ut i vägbanan utan att ett ögonblick ha koll på trafiken. Huva och hörlurar och ingen uppmärksamhet. Utan tvekan kommer det att gå illa, mer än en gång.

För lite sedan berättade jag om ett barn som rusade ut mellan två parkerade bilar och undgick att bli träffad med en hårsmån! Vi tvärstannade, mitt i gatan, och Maggan, min fru gick ut för att tala allvar med de försumliga. Mormodern hade ingen koll och förstod inte vad som sades, vilket hon demonstrerade med två uppsträckta händer. Men mamman som höll på att säkra ett mindre barn i barnstol klev ur och förstod. Hon sa: skäll på dem! Kan det ha hjälpt? Man bara hoppas.

Dagarna efter sittande i bil vid en välkänd hamburgerkedja hade vi just beställt i den raspiga ljudanläggningen vad vi skulle ha. Den vanliga frasen kom: Välkommen fram till kassan! Vi rullade fram bilen då två tonårstjejer ivrigt samspråkande dyker upp bakom den stora menyskylten - de hade noll koll! Tur och änglavakt var än en gång på vår sida. Det blev ingen olycka, men det var snubblande nära. Hjärtklappning och olust satt kvar länge.

Utanför vår port har vi en bred trottoar och en bred återvändsgata utan särskild trafik. Det hindrar inte cyklister, mopedister och elektrifierade sparkcykel-farare att ständigt välja att åka på gångbanan. Det är ibland förenat med livsfara att obetänkt kliva utanför porten (!). Även med uppsikt kan det komma ett fordon i höga hastigheter. Ny skyltning har gjorts för att understryka att det är en gångbana. Den ignoreras eller blir inte avläst. Enda hjälpen nu vore att några bötfälldes för sin vådliga framfart. Djungeltrumman skulle säkert gå. 

Vi som bor här kunde sedan bidra med en skylt: här på trottoaren bötfälls cyklar, mopeder, mm. Men, finns det alls några patrullerande poliser längre? Vi för vår del skulle gärna utfärda en skriftlig inbjudan till polisen, se denna text som en sådan, att bevaka vårt lilla hörn av stadens trafikmiljö, åtminstone några gånger. Vill de inte stå där i kylan kan de väl börja med att filma trafiken några dagar för att sedan efter analys genast bege sig dit!

I vår stad finns dat en hel del gathörn där cyklister bara får köra i en riktning. Det räcker att stå där sen eftermiddag när folk tar sig hem från arbetsplatserna för att se åtskilliga personer som högaktningsfullt struntar i skyltning och annan trafik. Där sätter de sina och andras liv i fara. Dessutom blir det allt vanligare att cyklister anser sig ha företräde på alla övergångsställen och brassar på bäst de kan för att komma först ut där. Normen tycks ha blivit att cyklisterna lägger ansvaret för sin säkerhet på bilisterna som tvingas bromsa och vika undan även när de har företräde och det egentligen inte skulle behövas.

Bilisterna då? Inte mycket att skryta med där. Vid stadens södra infart finns en 50-skylt som nästan ingen bryr sig om. Där körs dagligen både 70- och 80 kilometer i timmen. Och i rondellerna råder vilda västern-lag. Den som skjuter först vinner. Bilar far mellan filerna och kollisionsrisken är ständigt hög. Vid övergångsställena är somliga bilförare som cyklisterna: ganska hänsynslösa så att tillbuden står som spön i backen. Det är som om trafiken breder ut sig på sina egna villkor, utom kontroll.

Att backa ut från en parkeringsplats är förenat med stor kollisionsrisk. Bilister som ser en backande bil en bit ut i körbanan far ogenerat vidare, så den backande parten måste tvärbromsa. 

Den som ska parkera sin bil tar inte sällan på sig svampplockarmasken. Ingen annan ska ta den plats jag vill ha! Beteendet blir ryckigt och bryskt. 

Se där, ett litet axplock bara från den senaste veckans upplevelser. förändring börjar alltid med dig själv, finns det dem som påstår. Dessvärre räcker inte det när regler och normer uppfattas som råd och önskningar. Nu när det ska bli fler poliser kan väl några få tjänste-skor så att de kan börja promenera på gator och torg, igen! Snart! Nu!

Vad är en fördom?

Inte har väl jag fördomar? Känslan säger att fördomar håller andra sig med och inte jag. Vilket är ett belysande exempel på fördom. Vad en fördom är hörs på ordet: en utan ordentlig undersökning fälld dom. En förutfattad åsikt, uppfattning och mening (enligt SAOB). Ett förhandsomdöme. Som borde ha ett ursprung och en rot.

Fördomar kan leda totalt vilse. Fördomar om flyktingar och invandrare är förrädiska och epidemiska. Hela bunten är  obildade kamelskötare som kommit för att göra Sverige muslimskt - de borde återvända. Liknande uppfattningar har jag hört och avfärdat som, just det, en fördom - när det i själva verket varit något värre: en rasistisk konspirationsteori. Så kan en inrotad och falsk, föråldrad, vidskeplig och intolerant föreställning se ut. Invandrare och flyktingar förvandlas till en homogen grupp av dom! De blir gemensamt omgjorda till muslimer med baktankar. Människornas bakgrunder, kunskaper och erfarenheter förminskas. Att "åka hem" är för de flesta helt omöjligt, deras hem är vårt gemensamma Sverige!

I min barn- och ungdomstid var jag med i en uniformerad ungdomsrörelse. Där fick vi lära oss att säga nej till "tobak, rusdrycker och andra dåliga nöjen...". Klokt och förnuftigt. Parat med andra uppfattningar som vi omgavs av var alkoholism något oerhört farligt. Ett glas så var du fast. Även långt upp i åldern, då jag sedan länge själv börjar dricka vin och annat, satt tankarna djupt. En vinglig person kopplas alltid till berusning. Iden är så stark att den påverkar min varseblivning. Någon som vinglar ÄR berusad. I trafiken, i en butik, på övergångsstället. Neurologiska förklaringar eller andra rimliga göre sig icke besvär. Min dom, fördomen, är allmängiltig, den gäller alla vinglande personer.

Denna fördom drabbar nu mig själv när jag en morgon ska slänga sopor. Käppen får stå kvar hemma när jag går, fullastad med påsar, till soprummet. Plötsligt ser jag mig själv. Vinglande och yrsligt försöker jag gå stadigt till soprummet. Han måste vara berusad! Så tidigt, ja, hela tiden. Han har alltid svårt att gå rakt. Stackars människa!

Om fastan betyder att vi ska avstå från saker och ting, särskilt vårt överflöd, kan jag här ha upptäckt något viktigt. Även jag, den fördomsfrie (!), har ett överflöd av förutfattade och ganska ogrundade åsikter och meningar. Att avstå från vårt överflöd kan denna gång få betyda att invandrade personer får vara enskilda individer med människovärde och egen historia, inte en stereotypisk klump. Det kan även få innebära förståelse för alla dem som har svårt att gå och ter sig yra och vingliga. Och för uppfattningen att... och tankarna på...

Min stilla bön: Befria min tanke, min syn och hörsel från fördomar som låser in mig och begränsar uppfattningsförmågan. Lär mig se på medmänniskor med förståelse, inlevelse och kärlek...

Borta bra, men hemma bäst?

Kyrkans värld är ganska liten! Kyrkans värld är oändligt stor! Eller hur! Därtill kan den lilla lokala världen ibland verka stor och svåröverblickbar. För andra har den stora vida världen blivit liten, för dom som anser sig ha överblick. Det blir en fråga om perspektiv och utgångspunkter.

För den som befinner sig i en kyrka är det bra att ibland få insikt och kunskap om andra kyrkor och samfund. Ekumeniken är ett sätt att förhålla sig till andra, med intresse och nyfikenhet. Hur tänker man där? Vilka trossatser är ovärderliga i det sammanhanget? Hur ser brottningen med auktoritetsfrågor, medlemmars inflytande, etiska och teologiska konfliktfrågor osv. ut? Sedan kan spegeln vändas mot det egna sammanhanget. Vilka blir svaren på sådana frågor?

Ibland blir läsning ett sätt att få lite kontakt med andra sammanhang. Nätets mer sociala delar är inte att lita på. Men det finns hemsidor och annat som kan öppna upp vår kyrkliga "ankdamm". Lutherska världsförbundets hemsida kan erbjuda en sådan öppning. Eller pröva Kyrkornas världsråds hemsida för att få kännedom om ekumenikens världsvida engagemang.

Många människor som jag mött genom åren har haft bestämda åsikter om den katolska kyrkan baserade på nästan ingenting. De har inte läst dokument från Vatikanen, de har inte deltagit i katolska gudstjänster, de har inte läst katolska teologer eller ens vetat särskilt mycket om kyrkans uppbyggnad eller beslutsprocesser. Den som inser att kännedom och kunskap brister kan t.ex. läsa kulturtidskriften Signum som idag ges ut av Newmaninstitutet. En publikation med synnerligen brett register! På nätet finns en hel del att läsa, ännu bättre är naturligtvis att prenumerera.

Från England (UK) kommer en utmärkt katolsk veckotidning: The Tablet. Även där finns en hel del att hämta från hemsidan.Tidningen är dyr att prenumerera på i Sverige. Själv har jag tur, en god vän prenumererar och låter mig få tidningarna när han har läst dem. Då kan jag ibland känna ren avundsjuka eftersom Svenska kyrkan inte har någon motsvarighet.

Catholic News Agency kan vara värt att undersöka en smula för att få en ingång till vad som rör sig i den katolska världen. Ett fristående nyhetsbrev, National Catholic Reporter, som är gratis att prenumera på erbjuder också intressanta perspektiv från katolska kyrkan i USA, men ger även synpunkter på Vatikanen med mera. Prenumerationen görs direkt till höger på sidan i en liten gul rektangel...

Anglikanerna har en världsvid gemenskap i Anglican Communion. Hälsa gärna på där för att få veta mer. Engelska kyrkan är med i den världsvida anglikanska gemenskapen. Deras hemsida kan väcka intresse för att veta mer. Ett sätt kan vara att besöka Anglican Compass. På hemsidan om man skrollar ner en aning kan man prenumerera på ett "nyhetsbrev" som ger spännande introduktioner till sådant som kan vara aktuellt under kyrkoåret. Undersök gärna!

Efter detta lilla och minimala urval ur en mångtusenhövdad kör av sidor att besöka lutar jag åt att fler än jag (även vi i kyrkan) eftertänksamt borde sjunga en visa som (ibland dessvärre) varit aktuell för mig hela livet: 

Världen är så stor, så stor,

 Lasse, Lasse liten!

Större än du nånsin tror
Lasse, Lasse liten.

Där är hett och där är kallt,
     Lasse, Lasse liten!
Men Gud råder överallt,
     Lasse, Lasse liten!

Många mänskor leva där,
     Lasse, Lasse liten!
Lycklig den som Gud har kär,
     Lasse, Lasse liten.

När Guds ängel med dig går,
     Lasse, Lasse liten!
Ingen orm dig bita får,
     Lasse, Lasse liten.

Säg, var trives du nu mest,
     Lasse, Lasse liten?
Borta bra, men hemma bäst,
     Lasse, Lasse liten!

Våga sätta en gräns - se efter barnet

Stopp och belägg! Där går gränsen. När du går över den blir jag inte bara upprörd utan rent av förbannad och ilsken! Så där säger man bara inte! Lägg av!

Reaktionerna kan bli alla möjliga. Om något nedsättande och plumpt, rasistiskt, sexistiskt eller förintelseförnekande yttrats måste någon, dvs vi alla, sätta stopp. Yttrandefriheten vidgar ibland området för diverse avskyvärda yttranden ock påståenden. När det  händer är det viktigt att minnas att gränsdragning och mothugg också tillhör vår frihet - de kan och ska vokaliseras!

Se där ett viktigt inslag i vår fastetid - att rida spärr mot allsköns människoförakt och ideologiska extremer. Det är som med ekumeniken, den som ska företräda en tanke och uppfattning bör vara klar över sina egna ställningstaganden. Det innebär att även vara förtrogen med sina egna tillkortakommanden så att det inte blir en reflexmässig attityd av avståndstagande från andra, utan en genomtänkt linje. '

Härom dagen höll jag på att köra över ett barn som en försumlig mormor släppt iväg. Barnet rusade ut i vägen mellan två parkerade bilar. Kalla det änglavakt eller tur - barnet blev inte träffad av bilen. Millimetrar handlade det om. Efter en panikartad tvärbroms blev det  nödvändigt att säga till den vuxne som absolut inte tog sitt ansvar. Nästa gång kan det gå riktigt illa! Se efter barnet! Håll i!

Dimma får Gothem på Gotland att skimra

En sommarmorgon  2015 i Gothem på Gotland vaknade jag tidigt och förundrades över dimman som bäddat in äppelträden i de vackraste slöjor. Så kvällsmänniska jag är kunde jag inte motstå denna märkliga skönhet. På med kläderna och efter att ha letat rätt på kameran gick jag en stilla promenad i det fuktiga morgondiset. Solen började efter en stund leta sig fram över horisonten och de märkligaste fenomen visade sig.

En traktor på ett fält pekades liksom ut av en vit regnbåge. Ganska alldagliga lantliga riktigt små vägar blev som portaler till en annan värld. Gothems medeltida kyrka framstod som omgiven av mystiskt ljus med någonting att meddela.

Även jag ville ta bilder på vackra spindelnät, men vattendropparna var som stora synliga morsesignaler. På samma vis flockades fåglarna på alldagliga telefontrådar i väntan på solens värmande strålar. 

Åtskilliga bilder blev det. Här vill jag dela med mig några av dem som fick mig att bli fylld av tacksamhet över en för många okänd
och avlägsen plats. En älskad och uppskattad plats. Tänk att Gothemtrakten kunde framstå som översinnligt skön och hemlighetsfull.

Någon talangfull fotograf är jag inte. För en gångs skull blev resultatet av min morgonpromenad något att visa för andra...

Prästbrist

1975 prästvigdes flera hundra präster! Vi fick plats i församlingarna där vi var behövda och efterlängtade. Även då var det viss prästbrist, så pass att några fick bli AMS-präster. AMS är Arbetsmarknadsstyrelsen som i samarbete med Svenska kyrkan ordnade ett snabbspår till prästvigningen. Bristen skulle avhjälpas. Hur kom det sig att så många blev präster? Utfärdade vår Herre fler kallelser? Eller lyssnade unga människor mer och bättre? 

Att det skulle bli brist har man vetat sedan flera decennier! De är bara att följa befolknings- och ålderskurvor så blir det tydligt. Insikten har nog funnits, det som upprör är bristen på handling och åtgärder för att "mota Olle i grind"! Nu låter det som om saken plötsligt blivit akut och snabbt behöver åtgärdas. Som om det går att fixa bristen på ett ögonblick när det handlar om år av bortvändhet från sviktande kallelser... 

Redan då när jag blev präst på 1970-talet behövde Gud mänskliga hjälpredor för att kallelserna skulle gå fram. I församlingarna måste det finns vilja och förmåga att fånga upp lämpliga personer som skulle kunna axla olika uppgifter i kyrkan. Somliga kunde behöva lite extra vård och omsorger för att bli inspirerade att söka sig vidare och in i kyrkliga uppdrag.

Till in egen kallelse bidrog min uppväxt i Metodistkyrkan. Konfirmationsläsningen på Oreborg nära Furudal var en oas där tid gavs för eftertanke och begynnande egen fromhet. Hur många uppbyggliga läger och ungdomssamlingar i Metodistkyrkans ungdomsförbund gav sitt bidrag. Möten med biskop Ole Borgen hjälpte till. En i sanning fin person och pådrivande ekumen. Och hemma i Visby gav många träffar och sammankomster med åtskilliga unga präster tankeställare eftersom de blev förebilder: Kauko Terävuo, Örjan Lundqvist, Biörn Fjärstedt... Visst fungerade FKG och KGF som odlingslådor där vi kunde samtala och be os fram till mognad och andlig tillväxt. 

Min generation av präster har ibland beskyllts för att romantisera uppväxten och engagemanget i kyrkliga och frikyrkliga gymnasiströrelsen eftersom det fanns gott om präster och pastorer som ägnade oss tid och var villiga att samtala med oss i all oändlighet om existentiella och teologiska frågor. Att det betydde oändligt mycket står fast i alla fall. Idag kan man knappast ens hitta dessa organisationer på det ihåliga och ohistoriska nätet!

Nu regnar det förslag om hur dagens prästbrist, och andra bister t.ex. gällande kantorer och organister, ska kunna avhjälpas. Tanken på tältmakarpräster dyker upp igen. Här kunde en titt på Anglikanska kyrkans non-stipendiary-präster ge viss vägledning. I England har den kyrkan dessutom märkt av en stark ökning av viljan att bli präster.

Ett hoppfullt tecken är den snabba tillväxt av konfirmander som blir kvar i
församlingarna som unga ledare! Det finns en hel del att fundera över för att några av dem ska bli kvar och vilja ägna sig åt att tjäna i kyrkan. Särskilt viktigt är då inkulturationen i kyrkans liturgiska liv. En annan betydelsefull faktor är att det måste finnas präster som är beredda att ägna dess ungdomar intresse och tid: Risken är annars att de rätt vad det är tröttnar...

I en levande och vital kyrka är kallelser till tjänst i kyrkan en naturlig beståndsdel av församlingars liv. Då är det inte bara präster som kan upptäcka förmågor och fallenhet utan det kan varje kristen människa också bidra med...

Sköra äldre sitter ibland fängslade i sina hem!

På radion diskuteras faror. Denna gång handlar det om infektioner och dylikt som kan drabba de flesta, men som blir extra farliga för särskilda grupper som t.ex. "sköra äldre". Äldre, javisst, men sköra? Tänker jag efter en stund kan jag påminna mig en och annan som varit svag, bräcklig och skör. Motståndskraften har av en eller annan orsak varit nedsatt och immunförsvaret har förmodligen under flera år både ned- och avrustats. Inga kraftfulla insatser var att vänta av ett sådant ihåligt försvar, inga tillräckliga vapen fanns längre i lager för att stå emot fientliga attacker. Bakterier, virus och andra hackare tog sig förbi våra barriärer.

Som substantiv kan tydligen skör betyda hår, vilket jag aldrig vetat, men håriga äldre finns det inte så gott om. I talet om risker för äldre måste det handla om adjektivet skör. Min favorit-ordbok får hjälpa till igen. SAOB: Här återges ett och annat av det man kan finna där: Skör som vid hantering, påfrestning, t. ex. kan skör betyda något/någon som genom tryck eller slag lätt brister, spricker, bryts t.ex. i bitar eller smulas, går sönder, bräcklig; spröd. Här några sätt som ordet används på: Skört glas, porslin. Skör is. Skör tråd. Skör som murket trä. Gammalt skört papper, linne. 

Nåväl, Svenska akademiens fotfolk har arbetet länge och väl för att få ihop en sådan variation av skörhet. Som om det inte räckte kan man läsa om alla möjliga slags användning av skör, som i skörlevnad, om skörsilke och skörtistel. Eller vad sägs om detta? Ordet använt tillsammans med smör kan betyda att smöret, beroende på hög vattenhalt eller hög halt av smörfett, med större mängd fasta fettsyror, lätt bryts i stycken med kornig brottyta, skör-smör har alltså osammanhängande konsistens, är spröd, grynig. Så mycket man inte vet! Men som andra känner till, eller åtminstone en gång i tiden visste. Onödigt vetande för somliga, professionell kunskap för andra!

Tillbaka till sköra äldre. Skörhet hos människor kan enligt ordboken innebär att en person som är fin, späd och har gracil fysisk byggnad "o. således ser ut att ha" liten motståndskraft mot ansträngningar och påfrestningar... Här får tanken göra halt en stund. Att på det här sättet koppla en människas utseende till olika svagheter och bristande förmågor känns och är totalt otidsenligt och fördomsfullt. Skörheten går möjligen ibland att avläsa på utsidan av en människa, som när jag går med käpp är det väl rimligt att anta att jag har behov av käppen. Kanske inte så att "din käpp och stav de trösta mig" utan snarare att den hindrar mig från att vackla och falla, något jag är mindre duktig på att undvika den käppliga hjälpen förutan. Kortare sträckor brukar gå finemang, men sedan...

Den som är äldre, dvs. den som är äldre än den som är yngre, bär inte skörheten som främsta kännetecken. Det finns både späda personer och äldre som alls inte är särskilt bräckliga, sårbara eller sköra utan hållbara, kraftfulla och motståndskraftiga. Men vi som är både sköra och äldre får väl finna oss i att bli hopbuntade och benämnda, särskilt om syftet är att förhindra mer sjukdom och annat elände som vinterkräksjuka, bältros och annat slikt.

Men vad kallar man det samhälle som står oförberett och underlåter att ge tillräckligt skydd och bra reträttplatser för den som behöver hjälp att klä på sig, få i sig mat och sköta sin hygien? Svagt? Dumdristigt? Omänskligt! Redan i Johannesevangeliet vet man att sköra personer kan behöva hjälp: Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill (Joh 21:18). Då handlar det om något inför döden. men på ett sätt gör det väl det även för de sköra äldre som behöver komma in på något boende, deras förmodligen sista i livet.

Servicehus och äldreboenden räcker inte till! Ibland varnar medicinare dessutom för att äldre svälter, de får inte i sig den mat de behöver. Till och med på landets äldreinstitutioner.  Sent upp och tidigt i säng, lär vara en princip som råder på en hel del boenden Och att få komma ut och andas frisk luft är en nåd att stilla bedja om.

Inget kan försvara en kommun, region eller en stat som plötsligt en dag yrvaket verkar vakna upp. Oj, det finns inte plats för de äldre. Oj, måste de bo hemma själva fast de inte kan klara sitt dagliga liv? Oj, finns det dementa vars anhöriga sliter i sitt anletes svett för att hjälpa sina i hemmet fängslade äldre och dementa föräldrar, mostrar och farbröder... Oj, hur kunde det bli så här? Vi skulle bygga ut, men drog ner antalet platser på boenden istället. Hmm, hur kunde det bli så här säger de som om problemen varit helt okända.

För tusan - skärp er! Landets sköra äldre behöver och kräver omedelbar omvändelse, botgöring och bättring!

Astronauten får oss att se uppåt

 En nybliven svensk astronaut intervjuas i radio En speakerröst påstår att han och hans rymdresa fått oss att under de senaste veckorna blicka mot himlen... Så låter det i den "stora" världen. Det vi gör påverkar andra, får återverkningar. Det som når ut till många influerar mängder. I det lilla perspektivet får det vi tänker och gör inflytande på inte fult så många, dvs. ganska få.

Efter en predikan, en som ljudit någon gång under 40-50 år av förkunnelse, så har i bästa fall 30 personer blickat upp mot himlen och funderat över universum som något skapat. De har tänkt på det som ligger framför och bortom. Himlen med gästabudsbordet, med lovsången och tronen. 

Några av dem har sedan kommit ihåg att återvända till jorden och deras eget här och nu. I den egna verkligheten kan och borde något ha landat och blivit till en inspiration att se medmänniskor, både utsatta och andra. För där i predikstolen har jag påstått att var och en av oss är kyrka i världen och bärare av evangelium, de goda nyheterna. Inte främst i ord som flödar likt ett vattenfall, utan i liv och gärning, dvs. handling. Ingen enkel uppgift men fungerande som en gudstjänst efter gudstjänsten. Att leva diakonalt är inte bara de vigdas uppgift, utan varje församlingsmedlems kallelse.

Men mitt i detta behöver vi både nu och då blicka upp mot himlen, alldeles oavsett om vi hört en astronaut tala, eller en präst predika, för att få perspektiv och balans mitt i det jordiska slitet. Om det gett kraft och inspiration nödgas vi att återvända, så som de fick göra som varit förundrade uppe på förklaringsberget. Som det ibland sagts: för att man har sitt hjärta hos Gud, behöver man inte ha sitt huvud bland molnen!

Vilka av våra döda blir omskrivna?

Vilka av våra släktingar och vänner blir omskrivna efter sin död genom att någon låter formulera och publicera sin tankar om den döde? Eller gör frågan ännu vidare vilka är de personer som blir omskrivna? Finns det trender och mönster att upptäcka? Jag är övertygad. Vid läsning av en av de stora tidningsdrakarna brukar jag var morgon roa mig med att kolla vilka yrken personerna haft som fått runor efter sig. Professorer ligger mycket högt i tabellen. Kända människor och namn förekommer verkligen ofta. Det kan gälla biskopar och präster, politiker, företagsledare eller konst- och kulturutövare av olika slag. Inte särskilt överraskande egentligen...

Fler av de fantastiska människor som aldrig trängde igenom i mediarapporteringen, det s.k. bruset, borde bli uppmärksammade. Det ger mig anledning att uppmana alla dessa som ordnar skrivarkurser att de borde lägga in pass där deltagarna får skriva minnesord över någon de känt som aldrig blev, men borde ha blivit, omskriven.

Vad ska man betona? Kronologi kanske kan vara en metod där det som nämns får följa eller göra nedslag i den ordning saker hänt? Eller vad sägs om att mest betona personens egenskaper och ge små episodiska exempel. Hur balanseras yrkesliv, med intressen och olika engagemang och vad bör sägas om privat- och familjelivet? Hur mycket ska den som skriver dra in sig själv i texten? En risk kan bli att runan blir mer självbespeglande än önskvärt så ljuset inte odelat faller på den döde. Något annat man måste tänka på är vem man vill berätta för? Är det mest personens kollegor, släktingarna eller allmänheten, dvs tidningens hela läsekrets?

När en text är klar finns det frågor att ställa om hur väl det som skrivits belyser den döde personen. hennes/hans liv och gärning? Eller blev fokus någon bestämd fas eller period, en särskild insats, som extra mycket borde ihågkommas och uppmärksammas. Blev texten koncentrerad och precis, blev den pratig och rörig? Blev den något personen själv kunde ha nickat instämmande till? Dolde den svårigheter och tillkortakommanden eller blev den alltför avslöjande och närgången..?

Här ett exempel på en muntlig framställning. Idag vid en minnesstund för familj och släkt efter begravningen av min äldre bror Olle sa jag ungefär följande:

Storebror Olle Stenström fick dryga 78 år på jorden. Och vilket liv han fick. Var och en av oss har naturligtvis sin egen bild beroende på relation och egna upplevelser. Här får ni en glimt av min bild av storebror Olle. Pelle, den yngre, och jag såg upp till honom och beundrade hans mod, våghalsighet och förmågor.

I familjen var vi tre bröder betraktade som bångstyriga rustibussar. Senare inkluderades Wayne, vår amerikanske utbytesstudent, i brödragänget. Olle spelade tidigt piano och ägnade sig åt ström, radio och teknik i sin egen verkstad, Pelle spelade fiol och målade så småningom, jag satt mest i ett hörn och läste böcker. Vi hade oftast roligt ihop eftersom vi inte konkurrerade om samma intressen. Fast vilda var vi allihop, enskilt och tillsammans. Det finns en bild från Östergarn med två snögubbar, Olle och jag, samt en kusin, Rolf, utan en snöflinga på sina prydliga kläder.

Olle var inte den mest atletiska person man kan tänka sig. Jag tror det var i realskolan han skulle hoppa över en plint och lyckades landa på axeln och bröt allt möjligt. Lång konvalescens blev det. Som barn och ung var han otroligt äventyrlig av sig. Det klättrades på ruiner, ringmurar och kalkstensbranter, han seglade som sjöscout och kröp under hus. Och han fick hjälpa pappa att bygga sommarstugan på Högklint redan som liten.

(Ett litet privat stycke är här utelämnat...)

LM Ericsson och Luftfartsverket fick del av hans ingenjörsförmågor. För Luftfartsverket blev det en hel del utlandsresor. Han var med och planerade radarsystem för säkra inflygningar. Ja, resor var för övrigt något han gillade. Redan tidigt med mamma Igge och pappa Bertil fick han åka på semester utomlands. Som vuxen fortsatte han att resa till stor förnöjelse. Ibland blev det äventyrligt, så pass att han en gång på Sri Lanka höll på att svepas med av tsunamins vågsvall inne i en hotellfoajé. Och bestämd var han, till den grad att han nästan totalvägrade att bo på hotell när det fanns en Bed and breakfast inom en halv mils avstånd.

Inte vet jag hur roligt Olle tyckte det var att fungera som hela släktens fixar-Nisse. Kom han på besök plockades trasiga brödrostar eller risiga radioapparater fram för att han skulle ”titta” på dem. Till en början såg han på grejerna lagom intresserad, men efter en stund kopplade han på universal- och problemlösarsnillet och kunde ägna hur mycket tid som helst åt att få elektroniken att fungera igen! Han satt inte bara bekvämt vid ett bord, krävdes det för att lösa problemet låg han på golvet, kröp under bord eller klättrade på stegar. På närmsta loppis kunde han hitta något förbrukat som gick att laga och sälja dyrt. Oj, så klurigt duktig och kompetent han var.

Som de flesta av oss var Olle komplex och mångsidig. Han kunde samtidigt vara väldigt sparsam och oerhört generös. Han kunde vara otålig, uthållig och tålmodig. Han kunde vara finurlig, rolig och ibland tråkig, han tappade ork och lust. Så är det att vara människa. Lägg därtill hans omtanke om andra, hans värme och en aning gotländsk tillbakadragenhet.

Hans sista månader blev svåra. Nu slipper han att lida. Vi både sörjer och känner lättnad över att han till sist fick somna in i lugn och ro. Så vi saknar honom! Vilket tomrum Olle lämnar efter sig...

Mitt i sorgen bor ett hopp. Som en vers i psalmboken formulerar det:

När jag når de mörka vattnen

över dem skall färdas ut,

räds jag ej. På andra sidan

finns en värld av sång och ljus.

Där skall lovsång, där skall lovsång

stiga stark som havets brus… (298:3)

Att översätta tro

Varför tar man på sig ett uppdrag man egentligen inte har förutsättningar för? Så tänkte jag ofta efter att jag för ett antal år sedan lovat att översätta en bok om de lutherska bekännelsedokumenten och om deras teologiska ställningstaganden. På svenska heter boken För Kristi skull, Introduktion till de lutherska bekännelserna (Artos).

Översättning är ju en profession, ett yrke. Jag är dilettant och autodidakt. I mitt fall föll jag trots det för smickret att: det där det kan du, du är ju teologiskt kunnig. Så mot bättre vetande sa jag ja. Arbetet tog åtskilliga månader att fullfölja och ändå blev en hel del språkliga grodor och andra problem inte riktigt lösta. Självfallet blev jag tvungen att läsa på innan jag kunde sätta igång på allvar. Reformationen var något jag knappast hade studerat. Övertygelserna, argumentationen, polemiken var fortfarande trots mina teologistudier i Uppsala något fördolt och utom räckhåll. Mitt exemplar av Bekännelseskrifterna hade försvunnit i någon flytt, så det blev att skaffa nytt.

Översättningsarbetet utvecklade sig till en upptäcksresa. Som ett slags teologisk byggnadingenjör drogs jag in i och fick jag delta i en undersökning av det evangeliska lutherska husets grundläggning. Hade man byggt på sand eller på klippan? Vilket material hade kommit till användning och vilka tekniker hade man använt för sina bekännelsetexter? Var det hållbart eller mera vidlyftigt och djärvt än stabilt?

Gång på gång blev jag uppmärksam på att texterna hade tillkommit som reaktion på rådande ordning som Luther och hans kollegor fann tveksam och felaktig. Först och främst fanns där ett ifrågasättande av skolastikens tänkande och metoder. Sedan bröt diskussionen om avlaten ut med Luther som en av de stora kyrkokritikerna. Och det ledde över till ett ifrågasättande av vem och vad som ägde auktoritet. Påvar, biskopar och koncilier hade inte företrädesrätt framför Skriften, Guds heliga Ord. Om kyrkans olika beslut och handlingar hamnar i konflikt med varandra eller Skriften, vem eller vad ska då ha auktoritet och företrädesrätt? Sedan kom som på ett radband fråga efter fråga: hur låg det till med rättfärdiggörelsen, lag och evangelium, de två regementena, nattvarden, kyrkosyn, arvsynden, bot och goda gärningar, sakramenten…

Många viktiga ämnen fick ny belysning och aktualitet. Så blev det till exempel nödvändigt att försöka förstå vad Svenska kyrkan egentligen menar med sin anslutning till Konkordieboken.

Uti wårt Konungarijke och des underliggande Länder, skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord, thet Gamla och Nya Testamentets Prophetiske och Apostoliske Skrifter, och författad uti the tre Hufwud-Symbolis, Apostolico, Nicaeno och Athanasiano, jemwäl uti then oförändrade Augsburgiske Bekännelsen, af åhr 1530, wedertagen i Upsala Concilio, 1593, samt uti hela, så kallade, Libero Concordiae förklarad. Ur 1686 års Kyrkolag.

Somliga har alltså med utgångspunkt i Uppsala mötes beslut 1593 också hävdat att våra bekännelseskrifter egentligen främst är de tre gammelkyrkliga symbola (i boken kallad trosbekännelserna till skillnad från andra bekännelsetexter) och Confessio Augustana. Konkordiebokens övriga texter fick stå tillbaka och skulle mest ses som förklaringar och utvecklingar än som något annat eller nytt. På vad sätt uttrycker dessa dokument vad kyrkan idag tror, lär och bekänner?

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (§1 KO)

De bejakade dokumenten fungerar som ett dragspel, dit hör allt möjligt från kyrkomötets beslut utöver Bibel, Psalmbok och övriga gudstjänstböcker (t.ex. missalen). Frågan om den egna och kyrkans tro stiger fram eftersom ingen avgjort på vilket sätt denna tro och bekännelse ska efterlevas och följas. Hur ser egentligen den trosgrund ut som min kyrka är byggd på och som jag har förklarat min anslutning och lojalitet till i prästlöftena? Tidigare på stillsam har jag undrat vad löftet betyder och dess hållfasthet. "Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?"

De som vigts under senare år fick lova. att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten. Något måste löftet betyda och inte bara för den som avger löftet utan även för dem som vill ha och höra löftena, för kyrkan, för församlingarna! Orden om att stå fast i denna tro binder faktiskt även där!  Det handlar inte enbart om en välvillig avsikt, en intention för stunden utan ett löfte. Frågan som väcks är om jag/vi verkligen tror det bekännelserna hävdar och lär eller har andra uppfattningar och idéer som t.ex. hör hemma i andra trostraditioner? Reformert och protestantiskt tänkande skiljer sig ju från ett lutherskt.

De som ruckar på bekännelserna borde väl åtminstone ge skäl till varför bekännelseskrifternas resonemang och argumentation inte längre skulle hålla, istället för att bara tycka annorlunda med det ihåligaste av alla argument: jag bara tycker och tror så, jag tror så i alla fall!

Ett exempel är den fria viljan. Jag har knappast hört den fria viljan utförligt diskuterad eller kommenterad. I vår nutida kyrka verkar människan aldrig sakna förmågan att utöva sin vilja. Vi har i förkunnelse och undervisning ansträngt oss för att få människor att vilja Gud, välja Gud och säga sitt ja. Som om tron föddes genom den egna viljans val. Vi har glömt eller inte brytt oss om syndafallets skada. Den som gör det omöjligt för oss att vilja och välja Gud. Eller har tidens gång medfört ett uppbrott från tidigare positioner? För min del kan jag inte påminna mig att någon i modern tid talat om människans trälbundna vilja.

En devalvering av syndens skada på och i människan måste väl diskuteras innan det av sig själv blir något allmänt accepterat och vedertaget? Vi tycks ha glömt hur Luther vände sig mot liknande idéer hos nominalisterna. Enligt dem kunde människan av sig själv välja att älska Gud. Enligt Luthers sätt att tänka hindrade synden viljan att älska Gud. Människan kunde inte fritt välja eftersom hennes vilja var trälbunden. Guds kärlek och nåd behövdes först.

Även frågan om synd och särskilt föreställningen om arvssynd hör samman med förmågan att vilja och välja. "Melanchthon ville se arvsynden i skarp kontrast mot medeltida synsätt som fortfarande var utbredda i kyrkan. För det första är arvsynden inte bara en skada eller tendens utan en elakartad åkomma som Melanchthon i den latinska texten beskriver som ”begär” och han förklarar i den tyska texten att den är fylld av djävulska lustar och böjelser. För det andra, den brist som arvsynden medför är långt allvarligare än frånvaron av den ursprungliga rättfärdigheten så som den förstods av medeltida teologer. Att vara ”oförmögen av naturen att ha sann Gudsfruktan och sann tro på Gud” betyder att den mänskliga viljan och förnuftet av sig själv – ”av naturen – hindras att känna och förlita sig på Gud. En kraft har gripit in som både eggar viljan att göra ont och håller dess naturliga förmågor bunden. Den kraften är synden" ( s207, För Kristi skull).

Ja, och vad blir det nu? Vad sägs om eftertanke och självrannsakan?

Är löften tidsbegränsade?

 Repris från 31 mars 2017

Prästlöftena binder till Guds ord och bekännelsen

Löften ses allt oftare som en tidsbegränsad viljeinriktning. Åtminstone om man ska utgå från partiernas och politikernas utfästelser inför val. Eftersom den föränderliga omvärlden alltid går att utnyttja som skäl för att löften inte ska uppfattas som något hållfast över tid så vet väljarna sällan vad, av det som påståtts, som kommer att förverkligas. En allmän inriktning kan man alltid få ett hum om. Men vad som blir konkret och genomförd politik går inte att utläsa av påståenden, krav och löften som utfärdas inför val.   

Hållfasthetslära går inte (längre) att tillämpa på politiska utfästelser. Ett talande exempel kan ges. Schackrandet kring pensionärernas skatter bekräftar påståendet.

Även inom kyrkan är löften dessvärre en färskvara som snabbt kan härskna. Många har fått erfara det. Innan en reform sägs allt bli så bra, så bra. Församlingarna skulle bli fria att ägna sig åt det en församling ska i storpastoraten. Och det utlovades frihet att forma och gestalta sitt liv även i fortsättningen. Hur det blev sedan kommer forskningen så småningom att visa.

Själv löftesbands jag till kyrkan vid min prästvigning. Prästlöftenas utformning kunde ses som en viljeinriktning då en av flera frågor ställdes till oss vid prästvigningen. Så här ställdes löftesfrågan vad gällde tro, bekännelse och lära: Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?

 

Det fanns ingen tvekan om att det handlade om löften som avgavs och som skulle hedras och följas. Hela tiden! Men löftena aktualiserades sällan (eller aldrig). Det gudomliga ordets tjänare (VDM) skulle ha en fast grund att stå på: den Heliga Skrift och bekännelseskrifternas vittnesbörd. Men bibelstudiet blev för många av oss mest en syssla inför predikningarna. Bekännelseskrifterna ägde många av oss inte ens, än mindre hade vi läst eller studerat dem. Det var som om vi trodde oss redan äga de insikter vi ännu inte förvärvat. Så förblev vi i stort likadana efter utbildning och prästvigning som vi varit dessförinnan.

I går hörde jag ett föredrag av en fd universitetsrektor som slog fast att universitets uppgift var att se till att studenterna lärde sig, förkovrade sig och utvecklades, förändrades. De skulle inte vara likadana efter sin utbildning som före. Så borde utbildningen kunnat bidra till att teologistudenterna djupnade och mognade i sin kunskap och insikt samtidigt som de fick en mera integrerad och levande tro. Nästan inga av de jag tala med om saken har beskrivit det de varit med om på det sättet. Snarare tycks relativism, tvivel och skepticism ha rotat sig.

Hur allvarligt prästlöftena än uppfattades så sjönk de snart undan och Guds ord reducerades till människors ord och blev alltmer till symboler och omskrivningar istället för uppenbarelse. Bekännelseskrifterna som skulle hjälpa till att förstå innebörden av Guds ord reducerades till slagordsmässiga kortformer eller hoppades helt enkelt över. Det är utifrån sådana upplevelser man kan fundera över hur evangelisk luthersk den Svenska kyrkan egentligen är…