Ckokladjesus i guld

Svenska Dagbladet är en tidning som också levererar goda (?) nyheter. Idag skriver man följande: Jesus är god – men han ska inte ätas upp. Det tycker i alla fall inte tyska kyrkan, som riktar hård kritik mot godisavbildningen av Guds son i choklad, vilken nyligen kommit ut i affärerna.

Dagen har samma nyhet. Och Reuters uppmärksammade historien för några dagar sedan. Tillverkaren och chokladfabrikören Frank Oynhausen berättade där att: thousands of people have put in orders for the figures wrapped in gold foil. But church associations expressed dismay.
"It is terrible that Jesus is being wrapped up in gold foil and sold along with chocolate bunnies, edible penguins and lollipops," said Aegidius Engel, a spokesman for the archbishopric of nearby Paderborn.
"This is ruining the symbol of Jesus himself," he added.

Vill man läsa mer om hur företaget resonerar när de vill slå ett slag för Jesus gentemot Jultomten hittar man det på hemsidan http://www.goldjesus.com/.

Det här är inte enda sättet man kan framställa Jesus på som något ätbart hävdar företaget. Stollen eller Christstollen är en tysk juldelikatess och man hänvisar också till King Cake ifrån Louisiana som båda har symbolisk bakgrund.

Jesus kan naturligtvisa framställas i choklad likaväl som i kitschig plast. Cavallaros har tidigare ställt ut Jesus i choklad. Om det skrevs: Cavallaro's latest contribution to culture is a six-foot tall, anatomically-correct milk-chocolate sculpture of Jesus Christ. His confectionary Christ is made with more than 200 pounds of chocolate, containing approximately 480,000 calories. (The artistic endeavor titled, "My Sweet Lord," can also give you 3,240 percent of the Vitamin A you need each day.)

Men det finns andra konstiga uttrycksformer. Korsfästelsen platsar den på en slips? Eller ska Jesus användas som stol? Man kan naturligtvis tolka detta som en fråga om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även om uppsåstet vore gott är inte det alltid avgörande för hur en produkt eller ett konstverk tas emot. Viljan att utmana finns där, att tänja på och flytta gränser likaså. Balanserandet på gränser och övertramp är inget nytt fenomen. Det följer inte bara religion utan alla slags värde- och normsystem.

Att mässans måltid skulle ersättas av en guldinpackad chokladjesus känns ändå helt avlägset. Och för mig är det ingen frestelse eftersom nästan all choklad ger mig migrän. Hur smakfullt smaskig chokladen än kan göras blir mitt slutomdöme: smaklöst!

Fortsatt bön om uppkoppling

Sakta viker ohälsan. Men irritationen framför skärmen tar tid att bli av med. Så jag ber fortfarande för allt möjligt. Just nu mycket för mig själv: ge mig tålamod att utstå det jag möter så att det jag möter inte gör det omöjligt för mig att möta det som sker med förväntan, nyfikenhet och...tacksamhet. Och nog ber jag om uppkoppling så att jag kan stå i förbindelse med dem jag vill och när jag vill. Utan att känna tvång att alltid vara tillgänglig eller uppkopplad.

Men snart ska bredbandsleverantören få som inte fixat till bredbandsuppkoppling på fyra dagar!
Bredbandsleverantören ska få höra ett och annat, men också få del av min förväntan och ivriga vilja!

Bön vid datorn

Först blev det hårdiskkrasch för några månader sedan. Och nu har bredbandet lagt av. Att ligga sjuk i hemmet utan att kunna surfa har blivit en värre pina än vad jag tänkt mig. Förr räckte det med thé och honungsvatten samt några böcker. Nu är det som om det inte längre duger.

Så snabbt våra preferenser förändras. För varje uppgradering av hastigheten på modemet har irritationen stigit. Eftersom nedladdningar ibland tar tid på sig som vid sämre hastighet. Varje väntan vid tangentbordet får pulsen att stiga. Varför tar det sådan tid, tänker min hjärna trots att det bara handlar om milisekunder eller i värsta fall om några extra sekunder. Ja, ja ibland tar det minuter och mer därtill. Och sanningen att säga -under stundom låser programmen sig helt och hållet. Men störst förändring finns i mig. Min toleransnivå har flyttat sig. Irritationen och otåligheten är klart förvärrad genom datorernas ständigt förbättrade prestanda. Något hos mig blev sämre när något annat hos datorn egentligen blev (eller borde ha blivit) bättre. När maskinerna inte håller vad jag förväntar, då blir det problem minsann.

Så mitt stabila och tålmodiga jag har fått sig en törn. Jag har skådat in i mig själv och förstått hur extremt påverkad jag blivit. En lösning har jag funnit! Heureka! Nu ber jag, be som i bön, vid varje fördröjning - vilket håller blodtrycket lågt och välviljan och humöret högt. Jag ber inte att datorapparaten ska krascha eller att internetleverantören ska evaporiseras. Jag ber om tålamod och fördragsamhet och jag ber för kärleksfulla och solidariska människor...

Och varför går det inte att få ut den här texten på nätet? Vad är det nu som krånglar? Ska det vara så %&*#" svårt att få det här att fungera!!!!? Bloggelände, bredbandsspagetti, jag blir så... medveten om att jag fick ett litet återfall och återgår därför genast till bön och kontemplation.

Så mycket from tid jag nu får har jag inte haft på länge. Så förändras tillvaron bara man har en plan och en tanke , bara man vet vad man vill använda sin tid till. Och det framför vårt påstått snabbaste kommunikationsmedel. Kanske ska jag tipsa SJ-resenärer om ett bra och hälsobefrämjande sätt att använda uppkomna väntetider på? Och skulle man inte känna att den oförmodade väntetiden räckte för den bön man ville be så kan man rent av be om ännu fler fördröjningar och pauser i akt och mening att hålla sig andligt levande.

Jag lovar och svär eftersom jag är invandrare

Skriva avtal om svenska värderingar - det vore något det! Per Schlingmann har redogjort för ett förslag som moderaternas framtidskonvent ska få ta ställning till.

Idén är oemotståndlig.

Kontrakt

1. Jag ska fira midsommar och lära mig dansa Små grodorna.

2. Jag ska lära mig att sjunga första versen på flera av de visor som ingår i den svenska sångskatten: Här kommer Pippi Långstrump, Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer, Helan går och Vem kan segla förutan vind.

3. Jag lovar att gå på övergångsställen när grön gubbe lyser förutom de gånger som ingen ser mig.

4. Jag ska besöka svenska kyrkor, särskilt när det inte firas gudstjänst, men 1:a söndagen i advent lovar jag att komma om det passar, såvida jag inte tillhör någon annan religion vars lokaler jag inte heller ska besöka så ofta eftersom vi nu har kommit till ett land med fullständig religionsfrihet.

5. Kräftor och surströmming lovar jag att åtminstone någon gång smaka. Och jag ska gilla kräftor mer än surströmming!

6. Jag ska lära mig folkdanser från mitt ursprungsland så att jag kan uppträda som ett exotiskt inslag i sammanhang när fest behövs. Förväntas det så bjuder jag på mat.

7. Jag lovar att gå på kurs alla möjliga frågor, t ex i vett och etikett, jämställdhet, i miljö- och klimatfrågor, eftersom det råder åsiktsfrihet i Sverige bör jag göra mitt för att det ska vara fritt från fel åsikter och galna uppfattningar i viktiga frågor.

8. Jag ska lära mig att stå i kö.

9. Jag ska inte använda torktumlare mer än de stipulerade två timmarna och aldrig använda den gemensamma tvättstugan om jag inte bokat tid.

10. Jag lovar att tro på demokrati för dem som är fler än 5 procent.

11. Jag anser att politiska partier ska leda de stora religionerna i Sverige.

12. Jag ska vara snäll, hygglig och allmänt kritisk.

13. Jag ska lära mig svenska så pass bra att jag i framtiden kan förstå vad jag skrivit under på.

Härmed ansluter jag mig till, och befäster jag min odelade och uppriktiga vilja, att samvetsgrant följa dessa svenska normer, värderingar och den nordiska värdegrund som sammanfattats i ovanstående sentenser och lagt en oomkullrunkelig grundval för vårt svenska fredsbevarande och demokratiska folkhem.

.........................................
förnamn efternamn

Befriar konsten från kyrkotillhörighet?

Konsten i kyrkan är fortsatt ett hett ämne. Alla dessa som nu får eller vill ställa ut i kyrkan - vilken är deras relation, vilka band har de? Eller är det så att etiketten konstnär förvandlar vem som helst till religiös kännare och orakel? Konstnären som vet bäst även om kunskapen om bekännelse och tro knappt är rudimentär... Uppenbarelsekunskap eventuellt?

Vore våra frispråkiga konstnärer medlemmar så kunde man haft skäl att förvänta sig en vi-känsla! Inte en dom där i kyrkan-attityd. Dom där som man inte kan hålla med-reaktion. De som har fel attityder och övertygelser. Är utställaren med i Svenska kyrkan är man rimligen familjemedlem och intresserad av vad den övriga familjen tänker och tror.

Konsten vill oftast se sig som kritisk instans, men gör den det von oben eller utifrån eller med förmåga att identifiera sig med kyrkan och dess uppdrag att förkunna evangelium och väcka tro? Jag bara undrar, eftersom ingen någonsin kommenterar den frågan. Konstigt, inte sant?!

Strunt är strunt om än i vackra kyrkorum

Utställningen i S:t Jacobs kyrka i Stockholm lyftes fram i kvällens avsnitt av Kulturnyheterna. Domprost Åke Bonnier påpekade att det faktiskt finns "ett tak" i kyrkan. Så man ska inte vara så förvånad att det kommer reaktioner, negativa sådana, angående konsten i kyrkorummet.

Svenskan skrev ju härom dagen: Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet.

– Men den andlighet som finns i alla konstnärliga uttryck upplevs på ett helt annat sätt när den finns i kyrkorummet, säger Eva Asp, som är den som valt samtliga konstnärer under året.

– Explosionsrisken är hög när konstnärerna lämnar galleriet och kommer in i kyrkan, ett allkonstverk i sig och så laddat av betydelser och berättelser. Jag kan inte tänka mig en större utmaning egentligen, säger Per Hasselberg.

Ibland undrar man varför det är så attraktivt att ställa ut konst i en kyrka. Varför inte i riksdagens eller olika kommunfullmäkiges plenisalar? Poliststationer kunde skapa samma konstnärliga spänningsfält som man efterlyser. Tingsrätten vore väl mumma? Eller Humanisternas möteslokaler kanske kunde passa? Direktionsrummen hos de stora bankerna och företagen. Teatersalonger? Sjukhusentréer och vårdcentraler?

Nej det är inte lika aktuellt, kyrkan är godtrogen och ofattbar öppen. Och erbjuder ett offentligt rum. Men strunt är strunt om än utställt i vackra kyrkor! Reflektion låter vackert. Övertalande vackert. Men vad är det som ger ny konst vetorätt över kyrkorummets uttryck? Varför ska tidigare konstnärers yttrandefrihet inskränkas?

Gratis utställningsplats! Översnälla herdar ställer upp med kyrkorummet. Och tillhandahåller garanterat stort uppmärksamhetsvärde när konstnärer (in spe?) tassar kring och rent av trampar över den goda smakens, dekorums, gränser. Sprid glitter präster om ni lyster, det glänser för stunden. Men det är något helt annat som består!

Avstå vigselrätten, skriver biskopen

Kyrkans Tidning innehåller idag ett debattinlägg som borde kunna kasta lite nytt ljus över diskussionen om Svenska kyrkan ska viga till könsneutrala äktenskap. Det är biskop Carl Axel Aurelius, domprost Karin Burstrand och professor Ola Sigurdsson som samlat sig till en gemensam opinionsyttring.

Artikelförfattarna skriver: I ett mångkulturellt samhälle finns inga verkliga skäl att bibehålla en kyrklig vigselrätt som snarast kan betraktas som en rest från ett svunnet samhälle. Vigselrätten är egentligen ingen rätt utan ett uppdrag. Den är ett uppdrag som gavs av staten till kyrkan i den enhetskultur som tidigare rådde.

De betonar att tidigare innehöll uppdraget också hindersprövning före vigsel och medling, om så behövdes, efter vigseln. Idag återstår vigselrätten som dessutom delas med ett 50-tal andra aktörer.

Aurelius, Burstrand och Sigurdsson anser att ett tvåstegsförfarande enligt känd kontinental modell är en bra lösning. De som önskar en gudstjänst med välsignelse är därefter välkomna till kyrkan för detta.

Debattörerna fortsätter sitt resonemang: Vi anser alltså att det finns flera goda skäl att införa ett tvåstegsförfarande med en civilrättslig registrering, eller vad riksdagen föredrar att kalla den, och en religiös akt. Det är viktigt att slå fast, att för Svenska kyrkans del innebär detta en akt öppen för alla, också för samkönade par.

Att riksdagen återtar ett uppdrag som i grunden är en samhällelig sak borde inte vara särskilt sensationellt vare sig för kyrka eller för samhälle. Ett sådant beslut skulle normalisera förhållandet mellan religiösa institutioner och staten i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.

Det är alltså inte självklart för alla med ansvar och uppdrag i Svenska kyrkan att vigselrätten ska behållas. Och det är värt att notera!

Kultur är mycket mer

Artikeln nedan är publicerad i dagens Nerikes Allehanda som svar på ett mot lokalkulturen kritiskt inlägg. Artikeln blir möjligen för flitiga stillsam-läsare en sorgligt tröttsam upprepning av tankar som redan funnits på min blogg. Men ibland behöver jag vrida och vända på tankarna innan de går in i papperstidningens värld. Så håll till godo eftersom Nerikes Allehanda inte har det goda omdömet att på nätet lägga ut viktiga texter från värdefulla avdelningar som kultur, debatt och ledarsidor. Men de bättrar sig nog om vi tjatar...?

Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.

Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?

Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.

Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!

Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!

Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!

Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.

Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.

Konst i kyrkan på egna villkor

Kyrkan möter konsten i Svenska Dagbladet. Mötet mellan konst och en kyrkas inre, dvs både interiört och dess tro och bekännelse, kan ge upphov till starka reaktioner. Som boende i landsorten kan jag oftast enbart ta del av somliga utställningar via trycksvärta. Vilket inte ger den bästa av utsiktspunkter.

Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver

Pang. Ordet har lyst från S:t ­Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?

Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.

Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.

Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?

Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.

En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?

Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?

Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.

Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?

Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.

Debattens höga tonläge

Motsatser finns som ett tillvarons grundmönster. Liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Och vi ser motsatserna som oförenliga. Månne det är skälet till att de som har en annan mening blir till, förvandlas till, meningsmotståndare. Den andre vars uppfattning man inte delar kan demoniseras. I ett antal frågor kan man bli behängd med, eller utrusta andra med, etiketter av nedsättande slag. Fiendebilder produceras på löpande band i vilka den utpekade fienden MYCKET sällan känner igen sig.

Debatternas tonläge visar att det är frågan om vem som kan skaffa sig makt att bestämma vad som är rätt. Som om det som är rätt alltid avgjordes av den som talade högst eller lyckades få flest på sin sida. Märker ingen att så många röster under tiden tystnar? De säger inte vad de borde säga. De drar sig tillbaka. Trötta på att beskyllas för att ägna sig åt förfärliga ting. Diskriminering! Förtryck! Fobi! Just det, jag kommer inte heller undan! Även om jag alltsom oftast tycks hamna i den grupp som får etiketter klistrade i pannan. Vidskeplig- är det verkligen det jag är som troende kristen? Orsak till krig? Tänk så många som vet allt om andra brist och därmed avslöjar egen oförmåga till självkännedom.

Vi (fast mest är det någon annan) agerar som om det höjda tonläget och de nedsättande epiteten kunde övertyga. Väl så intressant vore väl om det gick att skapa förståelse för hur och på vilka grunder vi når olika uppfattningar och följaktligen ser så olika på saker och ting.

Inte fruktar jag en uppfriskande debatt med argument som korsas likt svärd i fäktning. Inte räds jag skickliga repliker vilka likt brottningsgrepp kan få någon i underläge. Men diskussioner och samtal behöver inte alltid vara som kamp och strid. Lyhördhet, inlevelse och förmågan att se den andre som människa leder oftare till verkligt möte, till ny kunskap, till sökande efter insikt snarare än till föraktfullt fingerpekande.

Visst minns vi de två som gick för att be? Den ena tackade Gud för att han inte var som den andre. Fast å andra sidan...så var det det här med huggormars avföda. Bäst att ge någon på nöten innan man själv får på skallen. Eller inte!

Jag har rätt! Rätt i att ett annat dansband borde gått vidare i Dansbandskampen. Jag har rätt i att landsorten har mycket att komma med. Rätt i att Svenska kyrkan producerar kopiöst med kultur. Rätt att ha en annan åsikt. Rätt att slippa bli inmotad i hörn där jag inte hör hemma.

Så debattens tonläge är nog alltför högt om vi inte kan se på varandra med en aning av nyfikenhet och vilja till förståelse.

Kulturell storstad mot landsbygd

Storstaden versus landsorten är en uråldrig motsättning. Avundsjuka och mindrevärdesupplevelser kan höra hemma där. I den stora metropolen finns utbudet och mångfalden, valfrihet och rikedom tycks man tro. I provinsen är det just provinsiellt. Det partikulära är väl inte något negativt utan fastmer en tillgång? Kultur är inte heller reserverat för yrkesmänniskor och professionella utövare. Den breda odlingen engagerar de många, just i de lokala sammanhangen.

Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.

Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.

Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.

Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!

Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.

Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.

Ska man vara bäst eller räcker det att ha flest kompisar

Dansbandskampen i Strängnäs är en fascinerande tillställning. Fem dansband tävlar och en panel ger direkta omdömen (ungefär samma upplägg som i Idol). Sedan avgör telefonomröstning vilka fyra band som går vidare till en andra omgång innan slutligen två band väljs för att återkomma i nästa omgång. Favoroiterna just nu är Scotts och Larz Kristerz.

En tydlig demonstration av demokratins svaghet. Flest kompisar vinner - inte nödvändigtvis den som har bäst musik eller är skickligast. Störst och flest har alltid rätt, eller? I politiken är det flest röster som avgör och man föreställer sig att majoritetens tankar därmed också ska vara de allra bästa... Därför är majoritetens förmåga att respektera och ge utrymme för och lyssna till minoriteter oerhört viktigt! Men, sådana är villkoren. Majoriteten avgör.

CC & Lee hade kvalitéer nog för att gå vidare, men inte tillräckligt med röster (lokalt stöd saknades förmodligen i tillräcklig omfattning). Älvdalens Larz Kristerz har flest lokalpatriotiska supportrar och gick därför vidare. Men håller de i längden? 345 473 personer röstade en av lördagarna så det folkliga engagemanget är det sannerligen inget fel på. Och vill man gå in och kolla svt:s sida är risken stor att man möts av beskedet attman har så många besökare att servern är överlastad. Tittarframgång av oanade mått. Snart går nog programmakarna vidare till nya fält. Runt hörnet väntar väl Barockracet, Gospelkriget, Kammarmusikslaget, Ariaenvigen, Operamatchen och Orgelfajten?

Nyheter man blir glad av, finns de?

Tidningar och TV bara rapporterar om kriser och elände! Man blir så evinnerligt trött, sa hon och stirrade på mig som om det egentligen berodde på mig. Kunde dom inte ta upp något roligt och bra, sån´t där man blir på gott humör av, fortsatte hon och tittade längtansfullt bort i fjärran.

Ja visst, mumlade jag, det vore väldigt fint att få höra om bra saker. Nog höll jag med. Det är bättre att vara på gott humör. Blodtrycket sjunker och man mår hyfsat, för ögonblicket i alla fall.
Vad skulle Du vilja höra, undrade jag. Har Du någon älsklingsnyhet?

Det vet jag inte, sa hon, det borde man väl egentligen ha men vad skulle det i så falla vara? Nu tittade hon verkligt uppfordrande på mig. Fred på jorden kan man ju bara inte tro på så det är ju ingen idé att önska sig. Och fred förresten vad är det, en massa soldater som vaktar varandra medan civilbefolkningen skjuter skallarna av varandra... Fred, ja det vore nå´t att önska sig.

Mindre krig vore i alla fall inte så dumt, sa jag smått undrande över varför fred inte tycktes duga som god nyhet. Hon svarade med en aning av ilska i rösten: mindre krig eller mera fred, det kvittar väl lika. Det är nyheterna jag vill åt. De är för sorgliga. Klimatet har de förstört, och nu har de kraschat börsen. Volvo finns snart inte och Gotland är det ingen som försvarar, hur ska det gå?

Men här lever vi väl i alla fall i fred, sa jag i ett försök att hålla kvar tanken på goda nyheter. Ja här ja, sa hon och la till, men den freden är inte så mycket värd eftersom alla ändå bara bråkar med varandra och skäller och står i. Hej Kristin, ropade hon plötsligt. En god vän till henne passerade och hon liksom gled förbi mig och fram till vännen. Hej då, sa hon i förbifarten och satte genast igång ett nytt samtal.

Kristin, hörde jag henne säga, vet vad den idioten till hyresvärd har gjort, han har vägrat att ge oss en ny fönsterbåge i rummet där det regnar in. Du minns hur upprörd och arg jag blev när min duk blev alldeles förstörd. Och gården har han inte gjort något åt på hela hösten. Allt bara står där visset och brunt. Och nu krånglar faktiskt spisen och tror du att han gör någonting?

Då stod det klart för mig varför positiva nyheter har så svårt att få genomslag. Och jag insåg lika självklart varför det är nödvändigt att ibland få höra om det som är bra, fungerar och gör oss glada och nöjda. Förresten är mitt kylskåp inte i bästa kondition och det drar från golvet och cykeldäcket håller inte luften och jag har inte skrivit det jag lovade och sedan...

Vi behöver fasta och fira Påsk

Vårplaneringen är något försenad. Funderar nu över bemanning i Stilla veckan och Påsk. Att leve i nuet som så många propagerar för innebär att man både måste blicka bakåt - hur gjorde vi tidigare - och framåt - hur bör det vara nästa gång.

Nuet vidhäftar oss alla oavsett om vi förmår vara i det eller om vi föredrar det som varit eller det som är på gång och skall komma. Resebroschyrerna är min passion. Har simmat i de mest vidunderliga basssänger vid Atlantkusten och blickat ut från Asiens högsta berg. Har vandrat bland tempel i Kambodja och beskådat savannens många vilda djur: gnuer och zebror och schakaler...

Via resekatalogernas färgbilder och beskrivningar har jag varit där. Forna tiders reseskildringar har blivit erbjudanden om storslagna upplevelser i säljmaterialets tillrättalagda propaganda. Sten Hedinare behövs inte längre. Köp Dig dit under betryggande former. Och jag behåller både hängslen och livrem och reser i hemmets mjuka fåtölj till musik ur Matteuspassionen (!).

Sverige finns med köttbullar, Bamseklubbar och midsommarfirande klotet runt. Men från drömmarnas värld måste man återvände (gotländsk böjningsform). Vi behöver fasta och fira påsk!

Religionsfriheten då?

Från provinsen kommer enstaka kommentarer som naturligtvis inte når storstadens brus, glitter och glam. Och når synpunkterna dit påverkar de inte denna den redan avgjorda fråga. Märkligt hur något kan vara så avgjort, bestämt och klart som ännu inte är beslutat...

Ute i landet funderar många över vad som händer i riksdagshusets korridorer och i dess plenisal.
Vilka strider har utkämpats mellan det lilla kristdemokratiska partiet och de övriga i Alliansen. Och vad har man egentligen sagt om Svenska kyrkan? Visst är det egendomligt att den enda kyrka som just nu tycks finnas är Svenska kyrkan. Och muslimerna som alla annars diskuterar är fullständigt osynliggjorda. Mångfalden har naturligtvis tagit semester.

Så här kommenterade i alla fall gårdagens ledare i NWT Allianspartiernas behandling av frågan om en könsneutral äktenskapslagstfitning, och i synnerhet hur den relaterar till Svenska kyrkan: De har också i praktiken kört över religionsfriheten eftersom samma partier i riksdagen istället kommer att fatta beslutet att homosexuella skall få ingå äktenskap, och att sådana också skall kunna ingås i kyrkan. Man kommer visserligen att tillåta att enskilda präster att vägra, men på det stora hela så tvingar man på samfunden en så kallat könsneutral äktenskapslagstiftning. Och i framförallt den urvattnade Svenska Kyrkan kommer den politiskt korrekta pressen att vara stor på enskilda präster. Vägrare kommer att utmålas som homofober.
Det märkliga är att man går ut så hårt. Kd sade sig kunna acceptera att man tog ifrån samfunden den juridiska vigselrätten och istället gjorde frågan om registrerad samlevnad till en rent statlig angelägenhet. Så sent som i måndags så ställde sig också så olika grupper som företrädare för den ateistiska organisationen Humanisterna, katolska kyrkan, pingströrelsen, baptistsamfundet och missionskyrkan bakom en sådan tanke – allt av respekt för religionsfriheten.
Istället har vi en statsminister, som inte ens är medlem i Svenska Kyrkan, som rent ut säger att han med det här ändå uppnår sin målsättning att samkönade par skall kunna vigas i kyrkan. Så mycket för skilsmässan mellan kyrkan och staten.

Jag håller med om att det finns stora risker att den som har svårt för den förändring som nu körs igenom blir utsatt. Därför bör kyrkan tänka några varv till innan man reflexmässigt överlåter besluten till den enskilde eller den lokala församlingen.

Dessutom - statsminister Reinfeldt ordnar verkligen äktenskapsteologin i Svenska kyrkan! Det är ju samma religiöst neutrala partier, dvs även moderaterna, som beslutar i riksdagen som sedan, nu i egenskap av konfessionella partier, avgör vad Svenska kyrkan ska tänka och tycka i denna och alla andra frågor. Oavsett vilken hållning man intar i frågan om vigselrätten så är det bekymmersamt. Just det borde NWT skriva om nästa gång.

Kristofobin revisited

Cordelia Edvardson behandlar idag Kristofobin i sin kolumn i Svenskan! En Bibelläsare kan väcka kristofoberna har hennes kolumn som rubrik. Värt att läsa för dem som tyckt att kristendomen borde förpassas in i giftskåpet. Värt att tänka över för dem som menat att talet om religions- och Kristofobi är för starkt.

Edvardson: Den debatt som i veckor har rasat på Sydsvenskans utmärkta kultursidor gäller nu inte lämpligheten av en troende muslim som nyutnämnd rektor för Lunds universitet. Bort det! De som vildsint protesterar mot rektorsutnämningen av Per Eriksson är förvisso inte främlingsfientliga rasister – däremot kan de med rätta kallas för ”kristofober” – som någon uttryckte det. Hör och häpna: det har avslöjats att Eriksson så att säga levde ett dubbelliv. Bakom hans framgångsrika karriär inom tekniska och naturvetenskapliga områden dolde sig en bekännande kristen. Enligt egen bekännelse var han tidigare pingstvän, men tillhör numera en annan frikyrklig församling. Till råga på allt brukar han läsa Bibeln på kvällarna. Kan det bli värre?

Att kristen tro fått antagonismen att vakna beror nog inte mest på tron utan mer på den ateistiska bokflod som förra året svepte in även i vårt land. Det gav råg i ryggen för dem som tyckte att det som hotar mänsklighetens överlevnad mest är religion och tro. Och vi idiotiska dumskallar som när en sådan tro borde avstå från att ha politiska uppdrag eller arbeten som kräver intelligens och vetenskaplig ackuratess och mental espri.

Cordelia Edvardson kan bli smått vass också: För kristofoberna gäller nämligen den omvända bevisbördan: ingen bekännande kristen, och absolut ingen som tillhör frikyrkan, är oskyldig så länge han inte har bevisat motsatsen. Kristofoberna tycks leva i lycklig okunskap om alla de djupt troende (katolska) lekmän, präster och munkar som har varit med om att lägga hörnstenarna för vår moderna vetenskapliga världsbild.

Varför citerar jag nu denna kolumn så utförligt? För att den säger det jag önskade att jag själv hade sagt? Jomenvisst. Men även därför att den ser det jag och andra också tycker oss ha sett. Den omotiverade rädslan och skräcken (fobin) för religion bör bli lite tillbucklad och ifrågasatt. Dess argument är nämligen skeva och illa underbygda.

Reinfeldt fixar teologin

Göran Hägglund skriver idag i Svenska dagbladet uppgivet (?) om försöken att inom Alliansen hitta en framkomlig väg beträffande samkönade äktenskap. Han hävdar: Kristdemokraternas mål har dock varit att bevara äktenskapets innebörd så som den sett ut i hundratals år. Detta av respekt för den del av civila samhället som introducerat äktenskapet som samhällsinstitution, det vill säga de religiösa samfunden.

För dem och många enskilda personer har äktenskapet en filosofisk eller religiös innebörd och har haft så under väldigt lång tid. Dessa är värda samma respekt som de som tycker att dagens ordning är diskriminerande.

Nu när kyrkan är skild från staten, skulle det kunna vara ett alternativ att skilja äktenskapsbegreppet från staten – det vill säga att ge tillbaka begreppet till civila samhället, ett civilt samhälle som i dag dessutom berikats med fler religiösa grupper, men som delar de kristna samfundens syn på äktenskapet.

Tidningen Dagen - som föredömligt länkar till flera andra artiklar - gör en undersökning av hur riksdagsledamöterna resonerar i samma fråga. Tidningen kommenterar att partierna inte vill tvinga samfundens vigselförrättare att viga. Men finner samtidigt att: Om de 70 som hittills svarat är representativa för sina partier finns en tydlig skillnad mellan blocken: En stor andel av oppositionen säger nej till att behålla frivilligheten för präster, när det gäller vigsel av homosexuella.

På Dagens ledarsida går man hårt åt statsministern: Fredrik Reinfeldt har gjort en stor sak av att kunna ena och hålla ihop både landet och alliansregeringen. Men med beslutet om att köra över en betydande del av svenska folket angående könsneutrala äktenskap har han framträtt som den stora splittraren.
Han berövar äktenskapet dess tusenåriga historia och specifika betydelse för samlevnad mellan man och kvinna, med koppling till barn och familjebildning, och bygger därmed in en spänning i det svenska samhället för lång tid framöver.

I sak är det att försvaga barnens position och att samtidigt köra över huvudstråken i de stora religionerna, inklusive den kristna kyrkan.

En kompromiss om ett civilrättsligt förfarande för samlevnaden har allt fler aktörer från olika trosinriktningar och ideologier kunnat enas kring. Nu senast ledarsidorna på Dagens Nyheter och Expressen. Men Reinfeldt avfärdar utan pardon. Det är märkligt. I stället kör han över en stor del av svenska folket, och sår splittring i landet.

Mångfaldsargumenten som hörts så ofta i annan debatt lyser nästan helt med sin frånvaro i diskussionen kring ny äktenskapsbalk. Uppenbart är det så att de flesta organiserade religioner som vandrat in i vårt land under modern tid har en annan syn än riksdagsmajoriteten. Och det visar väl att mångfalden hänvisar man till enbart när det passar egna syften. I ett mångfaldens samhälle bör naturligtvis samkönade relationer kringgärdas med exakt samma skydd och regelverk som det traditionella äktenskapet. Men inte heller bör staten ålägga de trossamfund som har en annan syn på äktenskap att handha en ordning man har så starka invändningar mot.

Debatten böljar. Ett intressant inlägg har Anne Sofie Roald och Bjarne Stenquist i SvD. De menar att civiläktenskapet är det som hindrar diskriminering. Genom att trossamfundens vigselrätt avskaffas kan svenskar med bakgrund i andra länder knyta an till det svenska lagsystemet och homosexuella undgå att bli diskriminerade av religiösa auktoriteter som anser att homosexualitet är syndigt, skriver de.

Till och med statminsiter Reinfeld har synpunkter på hur kyrkan ska hantera frågan. Vigselrätten bör ligga kvar hos Svenska kyrkan menar han tydligen. Och uppenbart är att staten och de politiska partierna fixar äktenskapsteologin!

I tidningarna idga uttalar sig alltså Reinfeldt i denna fråga: Riksdagen kommer nu att stifta en lag om könsneutrala äktenskap, precis som en utredning föreslog förra året och som sex av de sju riksdagspartierna ställt sig bakom. Den nya lagen kan träda i kraft den 1 maj nästa år.
– Lagom till midsommar kan vi höra bröllopsklockorna ringa för samkönade par, säger statsminister Fredrik Reinfeldt.

Även Reinfeldt slår fast att det inte går att kompromissa om könsneutrala äktenskap.
– Min idé är att vi ska få se samkönade komma in och gifta sig i kyrkan, inte att vi ska slänga ut heterosexuella, säger han.

Helle Klein har i sin blogg argumenterat för att vigselrätten ska ligga kvar. Hon skriver: ...så bör Svenska kyrkan klart och tydligt deklarera att den ställer upp på en könsneutral äktenskapslag och att den som vill vara präst i Svenska kyrkan måste kunna samarbeta med HBT-personer och kunna tänka sig viga homosexuella par.Det vore djupt olyckligt om det infördes en samvetsklausul såsom man gjorde i samband med beslutet att tillåta kvinnor att bli präster för 50 år sedan. (Då präster som var motståndare kunde fortsätta vägra samarbeta med prästvigda kvinnor.)Gör inte om misstaget med samvetsklausulen. Diskriminering är aldrig acceptabelt!

Min uppfattning är att kyrkan inte kan lämna frågan till den enskilde prästen. Men min slutsats blir en annan än Helle Kleins. Kyrkans nuvarande teologi tala rom äktenskapet som instiftat av Gud. I vigselakten, som är kyrkans lära, sägs t ex Ni har nu ingått äktenskap med varandra och bekräftat det inför Gud och denna församling. Ni är nu man och hustru... Det finns en sakramental uppfattning i botten, och det ändrar min inte genom riksdagsbelsut eller lättvindigt genom en uppnådd majoritet i det politiskt sammansatta kyrkomötet.

Om man inte gör kyrkans förhållningssätt till den enskilde prästens domän borde det betyda att kyrkan därför tar hänsyn till kyrkans historia, tradition och teologi. Följden bör bli att Svenska kyrkan avstår från vigselrätten! Och de som verkligen vill fira gudstjänst kan få göra det. Andra nöjer sig med registrering hos myndigheterna.

Kristna möter muslimer

Med Obama i Vita huset kanske inte den muslimska världen blir lika demoniserad som för närvarande? Nattens valresultat kan ge nytt hopp för dialogen. Den kanske kan ersätta alltför snara -militära aktioner.

Värt att notera är de ansträngningar som pågår för att bygga broar mellan världens religioner. Efter påven Benedictus XVI föredrag, den 13/9 2006 i Regensburg, som vållade sådan storm i muslimska länder samlade sig 138 lärde inom Islam till ett brev: A common word.

Dokumentet är intressant såtillvida som det anger gemensamma uppgifter för världens skull. Det är också intressant eftersom Islams lärde gör tydliga ansträngningar att finna stöd för sin hållning både i Bibeln och Koranen och därmed att harmoniera de båda religionernas gudomliga uppgift! Det brevet borde inte bara kristna människor läsa utan även muslimerna.

Just nu pågår en unik konferens i Vatikanen mellan den katolska kyrkan och framträdande ledare inom Islam. Kyrkans Tidning skriver om saken på nätet.

Religionsdialogen blir alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Ett annat uttryck för den vitaliserade dialogen är den konferens som samlades i England under ledning av ärkebiskop Dr Rowan Williams för att ge ett svar på det ursprungliga brevet från Islams lärde. Hoppfullt!

Religösa bloggar

Hjältars och vikingars tungomål räcker inte långt. Inte på bloggen. Det finns en värld där ute. På tyska, spanska, italienska, japanska och franska. Eller ryska och grekiska. MEN vill vi vara med handlar det väl om engelska i alla fulla fall.

Best Spirituals Blogs kan man gott kolla. Särskilt the revealer är värd att lägga en stund hos även om den i vissa avseenden verkar ha avsomnat. Men där finns artiklar om religion och media. Man erbjuder bland annat en guide: Following is a guide to scholars from around the world who work with New York University's Center for Religion and Media and would like to work with journalists and media makers. They're among the big thinkers in their respective fields, but they're not "authorities"; by their involvement with the Center for Religion and Media, they signal their commitment to the idea of media as an ongoing conversation, one in which the expertises of scholars, media makers, and ordinary people complement one another rather than competing for the last word.

Man kan till exempel plocka fram forskare om abort, bioteknik, mänskliga rättigheter eller judisk-kristna relationer. Intressanta frågor!

Kolla också wdtprs, en blog av lite märkligt slag. Och ännu mer kan man hitta hos The TIMES om de mest inflytelserika religiösa bloggarna...

Exotism är grunden för Halal TV

Tre trallande jäntor kanske vore en för lättsam beskrivning av de unga programledarna i slöjor. De som valsar genom pressen därför att de utvalts att göra television! Halal TV, som deras program heter, görs av en jurist, en mammaledig tandsköterska och en läkarstudent. De säger: Det här är vårt program. Halal eller haram? Halal förstås, säger de muslimska flickorna.

Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.

Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?

Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!

Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.

Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.

Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.

För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.

När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.

Till sist: Hur står det till med ­landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?

Och Stefan Swärd som den senaste tiden vässat sin penna och fått genomslag i pressen invände också.

Helt utan komplikationer är inte modellen där man utifrån en ideologisk profilerad ståndpunkt ger sin syn på saker och ting. I begränsad omfattning kan det fungera vitaliserande. Växer omfattningen så ökar självklart Demirbag-Stens argument i värde. Då måste vi nämligen slå vakt om journalisternas uppdrag att låta alla sidor komma till tals.

I tidningsvärlden är det snart omöjligt att skilja på vad som är opartisk journalistik och vad som är opinion och tyckande. Åsiktsjournalistiken har fått breda ut sig så till den grad att journalister intervjuar andra journalister och de har tagit över experternas roll. Journalistskrået framställs som en synonym till kunskap, opartiskhet och vidsyn hur trångsynt och fördomsfullt det än kan vara. Kampanjjournalistik förskräcker allt som oftast. Man märker också journalistikens brister genom att bakgrunder och analyser inte ges utrymme. Faktarutor anses kunna ge tillräcklig ingång. Sådana dumheter.

Otaliga gånger har jag och andra fått samtal från journalister som inte kunna skilja en konfession från en annan, som inte vet vad ett sakrament är, som inte känner till riktlinjerna för konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. På en och samma gång har man velat ha bakgrunden och historien presenterad och alldeles utan egen kunskap har ansett det befogat att komma med kritiska invändningar. Kunskap, elementär sådan, är ju förutsättning för kritik. Så journalisten må ha sitt uppdrag. Men då måste journalisterna också få tid att göra efterforskningar och att bilda sig för att känna till något om det de undersöker...

Tills vidare tycker jag att Halal Tv kan gå an. Men tre baptister hade aldrig fått göra ett sådant program. Inte heller tre mormoner eller Jehovas Vittnen. Inte romerska katoliker eller ortodoxer. Det kan ju visa att den här serien bygger mer på exotism än på genuint religionsintresse. Men serien kan faktiskt bli spännande ändå så länge vi har information om förutsättningar och bakgrund. För då kan vi som tittar också förhålla oss kritiska.

INGEN är ju utan egna värderingar och åskådningar. Och medevetet eller omedvetet påverkar man URVALET, vilket ju är journalistikens metod, att välja vad som ska berättas.

Helgon och själar.

Alla helgons dag och Alla själars dag riskerar att flyta samman i det allmänna medvetandet. Hela helgen blir till en minneshelg för våra döda släktingar och vänner. Ändå är Allhelgonadagen den uppsamlingsdag som tillkom när helgonkalendern blev så full att dagarna inte räckte till.

Helgon är föredömen som genom tro och sina liv inspirerat. Kyrkan som en de heligas gemenskap förknippas med helgonen enligt New Advent, ett katolskt uppslagsverk på nätet. Där kan man också hitta en redogörelse för helgonlegender, och för hur helgon kanoniseras i den Romersk katolska kyrkan.

Även helgonen har levt vanliga liv, med kriser och motgångar. Kanske är det därför de fäster så i mångas tanke. Och varför andra så frenetiskt vänder sig emot tanken på helgon. Helgondyrkan säger man kritiskt och avvisar ofta både deras exempel och den helgelse de vittnar om. Min tanke är att vi behöver goda föredömen, mer nu än någonsin!