Bollspel

Har spelat ett irriterande spel eftersom det tar så lång tid att bli bra på det. Så andra kan gott få testa:



Klicka för att spela på Spel.nu!

Sixten avsynar bäddningen

Väl hemma igen efter en utfärd hälsas vi avmätt av Sixten, the cat. Han reser sig ur fåtöljen och låter meddela att han haft huset under uppsikt. Det är arbetsamt så jag behövde vila en stund, är budskapet han ger oss. Så sträcker han på sig och välter sig på rygg mitt framför fötterna. Ska ni in här får ni vara vänliga och betala inträde! Lite klapp och smek kostar det att kliva över mig. Men bara i välavvägd mängd, annars blir det klor och baktassar! Ungefär så vill han ha det. Gränser kan han sätta, helt osentimentalt och utan hänsyn till tidigare närhet eller kontakter.

Hans dag har varit fylld av uppgifter. Kolla källarfönster så att inga spindlar tagit sig friheter. Det blev möjligt när källardörren tillfälligt öppnades. Därefter behövde Sixten fungera som tillsyningsman vid morgondisken. En kort patrullrunda vidtog varefter Sixten bestämde sig för att kolla bäddningen och grävde sig därför ner under överkastet. Där fanns det mycket att tänka på så där blev han kvar, länge.

En kort måltid återgav honom krafter så att han kunde betrakta människors undrliga matvanor med kaffe och slät bulle. Lite toalettbestyr tog en stund och så var utmattningen stor och vila nödvändig. Nu tvättar Sixten sitt ansikte som om världen runt omkring inte finns. Och min misstanke är att den faktiskt inte gör det, just nu.

Matt av blank målning

Läs bruksanvisningen! Jag säger bara det, läs bruksanvisningen. Och gör det noga. Man kan tycka att många av instruktionerna och råden på varor och produkter är så självklara att de inte skulle behöva sättas på pränt. Elementära förhållanden som alla instinktivt känner till. Som att filmjölk som stått någon dag i sin kartong måste skakas. Annars får man mest en tunn vätska med betoning på mjölk. Eller som att man vid öppning av en ketchupflaska med fördel använder en lång kniv för att få fart på den, liksom av skräck förstelnade, tomatsåsen.

Alla vet att man vid målning bör röra om i färgen. Ordentligt och noga. Omrörningsbehovet kan man tycka att alla borde veta att det finns. Åtminstone när man använder tillblandad färg där olika kulörer förenats i butik med hjälp av en motoriserad tillskakningsapparat. Den som aldrig sett en sådan bör genast bege sig till en färghandel och beställa blandfärg.

Nåväl, när våra dalblåa stolar skulle målas svarta inköptes en burk matt svart färg. Burken öppnades på sedvanligt sätt med stämjärn och spik varefter det målades av hjärtans lust. Köksluckorna fick liksom solen fläckar och huden svarta fräknar.

Så blanka stolar har väl aldrig synts till, och färghandlaren fick några mindre vänliga omdömen. Två stolar fick räcka. Eftertanke måste till. Beslut måste fattas. Skulle dessa tingestar kunna stå vid ett bord utan att genast överglänsa allt som kunde dukas upp där? Till och med kristallglasen skulle blekna och blommorna te sig vissna.

Dagen efter blänkte stolarna så att man fick ta solglasögon på sig. Nästa stolspar skulle dock få sig en omgång. Man hade liksom vant sig vid att blanka pinnstolar har något visst. Lyster och skimmer. Glans och fägring stor.

Sagt och gjort. De målades av hjärtans lust Men av någon anledning ville det sig inte riktigt. Färgen hade kroknat. Blänket visade sig inte. Färgen visade sig nu vara extremt matt. Så där stod två glansiga stolar och två andra stolar så matta att de knappt reflekterade solskenet, som ett par svarta hål som uppslukade ljuset.

Dessvärre behövde de glänsande stolarna bättras på och fläckvis försvann alltså ljuset! En märklig effekt. En svart panter med än mörkare fläckar? Man kunde nästan höra dem morra. Och visst lät det märkvärdigt likt en uppmaning: läs bruksanvisningen!

Rubrik för en predikan

Varje predikan bör få en egen rubrik. Dagens homilia kunde antingen betitlas Regn, flod och vind eller Något annat, något mer. Åhörarna fick välja själva.

Läser man de sista verserna på Begspredikan får man byggråd som renoverings-Ernst säkert skulle kunna kalla skönt ursprungliga. Men de finns för att skydda mot hoten som uppträder där i form av nederbörd, översvämning och storm.

De senaste 3 dagarna har givit syn för sägen. Och skyfallet har varit formidabelt. Skönt att det ljusnar vid horisonten!

Visst var det kylan som infann sig

Under natten kom omslaget. När katten ville ge sig iväg ut genom fönstret förstod man att något var på gång. Det var något med luften. Värme är något relativt blev slutsatsen. Ty det var som om kylan återvänt. Nu är det bara 21 grader utomhus. Inomhus dröjer sig det tropiska klimatet kvar.

Vi får börja klä på oss igen, så där som man brukar vara utrustad sommartid.. Kortbyxor, t-shirt, tröja och en jacka... Kanske en skjorta och en mössa också?

Bygga på berggrund eller sand

Grubblar över kommande söndags text. Behöver snart börja förbereda min predikan. I Matteusevangeliet 7:22-29 står om den som hör och gör Jesus ord är lik den som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand...

Bibliska ord stiger in i tanken: hörnstenen som byggarna ratade, den grund som är lagd, kroppen ett tempel och många andra.

Vad månde detta kunna betyda år 2010? Är detta att leva sitt liv att likna vid att konstruera och uppföra ett hus? Finns där ett tilltal, något att lära?

I stolen bredvid ligger Sixten, the cat. Han är fullständigt avslappnad, men lyckas ändå betrakta mig som om han vet något han inte vill dela med sig av. Evangeliet tycks inte angå honom. När jag läser högt för att också få höra orden byter han ställning, lägger sig tillrätta och suckar djupt.

Farligt med barn på cykelsemester

Två löpare i bredd på en trafikerad led. Två cyklister med släpkärror i ivrigt samtal, ja kärrorna befinner sig inte i samspråk, men personerna cyklar och bubblar bredvid varandra, utan en tanke på bilarna som svischar förbi. Det är att utsätta sig för onödiga risker!

Men värst ändå är de små familjerna som trafikerar sommarvägarna. Man möter åtskilliga familjer med mycket små barn på egna cyklar. De tar sig fram på hårt belastade vägar, mitt i trafiken. Hur kan det komma sig att föräldrarna inte vet att barnens mognad inte räcker till för att klara sommartrafikens hets, ja trafik över huvud taget?

Tanken att barnen utvecklas genom att utsättas för verklighetens faror håller inte måttet! Och föräldrarnas mognad brister, ja den är helt otillräcklig, när de alldeles för tidigt släpper ut sina små i trafiken! Då spelar det inte stor roll att de själva vinglar med och försöker skydda dem. Nu kommer ett lästips för alla föräldrar som funderar på att låta sina små barn cykla...

Här ett längre citat ur Barn, Trafiksäkerhet, Miljö, en skrift som tillhandahålls av Trafikverket (där gamla Vägverket ingår) och som funnits länge. En skrift som ALLA föräldrar borde läsa först en gång och sedan flera gånger:
I hur hög grad kan då barnen genom utbildning klara ett trafiksäkert beteende? Barn utvecklas såväl genom mognad som inlärning. Men det finns tydliga begränsningar i
barns mognadsutveckling för att de ska kunna klara sig i den komplexa trafikmiljö som
många lever i, begränsningar som ingen utbildning eller träning kan undanröja. Det är
därför verkningslöst att sätta in trafikträningsprogram för små barn. Det kan dessutom
leda till en övertro på undervisningens effekter hos barn och föräldrar och kan på så sätt
försämra trafiksäkerheten.

Redan under 1960-talet visade barnpsykologen Stina Sandels forskningsresultat att barn
kan inte prestera över sin mognadsnivå. Barn upp till tioårsåldern saknar biologiska föruts
ättningar för att vid alla tillfällen visa ett trafiksäkert beteende. De kan inte tränas till
ett korrekt beteende i en komplex trafikmiljö. Det beror på mognadsfaktorer som inte är
färdigutvecklade hos barnen.

Syn och hörsel är inte färdigutvecklad
Barnets synförmåga är inte färdigutvecklad förrän i tonåren. Dessutom tar det lång tid att
lära sig tolka vad ögat egentligen ser. Att uppfatta föremål i rörelse och bedöma deras
hastighet är något som fordrar erfarenhet och träning för såväl barn som vuxna.

Barn i förskole- och lågstadieåldrarna har svårt att ställa om blicken från närseende till
fjärrseende. Dessutom har barn ett snävare synfält än vuxna, med sämre möjligheter att
uppfatta rörelser ur ögonvrån. Inte heller fungerar samordningen mellan att gå och
samtidigt titta på samma sätt som hos vuxna; än mindre klarar barnen av att springa i en
riktning och samtidigt titta i en annan.

Barns förmåga begränsas även av att deras hörsel inte är färdigutvecklad. Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna uppfatta varifrån ljud kommer. Det kan mycket väl hända att små barn ser på en bil och springer på en annan som tutar.

Om barns trafikmognad borde man göra informativ TV och radio. Vem blir först!?

Orden som försvann

Orden som försvann, har någon hört dem användas på senare tid? Kom de ur bruk eftersom de inte längre uppfattades som giltiga och inte längre kan beskriva något som verkligen sker? Försvann de därför att vi vände dem ryggen? Tappade vi teologin som kunde tolka livet och göra orden greppbara? Blev de medvetet utrensade?

När hörde någon senast att man i Svenska kyrkan:

Kom till tro?

Blev frälst?

Blev kristen?

Omvänd?

Fann Jesus?

Fick ett nytt liv?

Blev född på nytt?

Sixten, the cat

Så blir han äntligen synlig, Sixten, the cat. Herre över skokartonger. Beredd att vila varhelst ett tillfälle erbjuds. Om hans skokartong kan man läsa på annat ställe i bloggen stillsam.

Ortnamnspoesi

Ortnamnen klingar av ålder. Men sjuder av ungdom. Sjunger med diftonger och triftonger. Drillar som fågelsång mot skyn: Källunge, Vallstena, Norrlanda, Gothem.

Första frukost

Denna morgon väntar Sixten, the cat, på att frukosten ska serveras. Några gånger är det falskt alarm. Husse bara går ut i köket, dricker ett glas vatten och flyttar på något för att sedan återvända till sängvärmen. Snopet återvänder Sixten till sitt viloläger. Men när det verkar bli allvar märker han genast att det drar ihop sig. Husse tar på sig glasögonen för att kunna orientera sig i tillvaron. Kaffebryggaren prepareras och drycken tillagas.

Då gnider sig Sixten mot husses ben i pur glädje över det som komma skall. Han svissar fram och tillbaka. Det surrar i knähöjd när Sixten spinner. Han är tacksam redan innan skålen fyllts. Och när den rågats snurrar han i en galen piruett innan Sixten med koncentration och målmedvetenhet tar över. Med sänkt huvud gräver sig ner i överflödet.

Snart har han fått i sig första frukost. Denna morgon med extra glädje. Den svartvita och glänsande eleganta katten kostar på sig att stryka sig ännu några gånger mot husses ben. Vilken härlig dag. Sixten njuter och mår bra. Är tacksam. Det finns frukost! Vad mer kan man önska? Säkert hur mycket som helst, men just för stunden, i detta nu, är allt precis som det ska.

Klockors klang förkunnar

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnades nyligen. I Gothem hördes en förmiddag en sedvanlig själaringning. I en halvtimme ljöd den handringda kyrkklockans budskap ut över bygden. Livet är ändligt. Någon är död.

Varje vardag ringer man på den gotländska landsbygden dessutom in arbetsdagen kl 06.00. Och om aftonen kl 20.00 förkunnar klockorna att arbetet har ett slut. Ett tecken på att såväl vardag som helgdag är Guds dagar. Dagar av tacksamhet till Gud för livet. Dagar av tjänst.

Stora fötter i små sandaler

Sommarens skodon behövde kompletteras med ett par sandaler. Damen i skoaffären behandlar mig som ett bångstyrigt barn som visserligen sägs få bestämma själv, men i alla fall vet att någon annan fattar avgörandet. Detta par är som gjort för dina fötter. Modellen är den bredaste vi har, men för dig är det bra att det finns kardborrband så att du kan få plats. Bra för patienter, höll jag på att säga, kunder, med extremt höga fotvalv?

Ska det vara med kartong eller i en påse. Ständigt dessa beslut. Inte nog med att jag nu köpt ett par svarta sandaler, som dessutom inte var med på den annonserade skorealisationen, här ska avgöras hur skodonen ska vara förpackade. Först säger jag påse, men ändrar mig och ber om en kartong. Vist ska du få en kartong, säger damen vänligt men undrande över denna tvehågsenhet.

Väl hemma packas sandalerna upp och kartongen blir stående mitt på golvet. Det dröjer inte många sekunder innan Sixten, the cat, har börjat kloa i botten på kartongen. Sedan vrider han sig några varv och pressar ner sin voluminösa lekamen i kartongen. Han får knappt plats. Liten farkost på stort golv kommer lastat med 7 kilo svartvit katt. Tassar och annat hänger utanför allteftersom han byter position. Det är som att pressa ner ett par för stora fötter i ett par för små sandaler. Det ska bara gå!

Väl där finner han sig tillrätta. Skokartongen kramar katten som en korsett. Nu blundar han och blinkar endast för att berätta att där har han det mer än bra. Vilken tur att jag till sist skaffade mig sandaler så att katten fick en egen koja. Nyss reste han sig och gick. Kvar står kartongen, havererad, som ett par nedtrampade skor.

Själv jobbar jag med att försöka reglera kardborrbandet så att sandalerna ska hänga kvar. Det är för att lösa sådana uppgifter man får semester. Också det måste ju kunna gå!

Äta och jaga

Nu till något helt annat! Stackars Sixten flämtar i värmen. Sixten, the cat. Han rör sig sparsamt och mest för att hitta platser i skuggan. Han är en genomekonomisk varelse. Förflyttar sig definitivt inte mer än vad nöden kräver. Sixten hushållar med sina tillgångar. Och sparar på energin till kallare dagar.

Sin ynnest visar han genom att placera sin verklighetstrogna leksaksråtta väl dold i sängen hos en av nattgästerna. Vänligt, men med hög skrämselfaktor.

Strategiskt väljer han viloläger med uppsikt över flera rum samtidigt. Hängande över en tröskel som vore den en bardisk plirar han på människorna som pustar och stönar. Går det väljer han förstås en mera upphöjd position. Inte ett skvatt bryr han sig om politik, skandaler eller kyrkopolitik. Smart varelse!

Det enda som får Sixten att spritta till ur dvalan är mer mat i skålen och en vilsekommen fladdrande fjäril. Efter en stunds vila är äta och jaga vad livet handlar om. För en katt.

Man måste vara protestant.

När man läser sina egna texter i efterhand kan de verka småskuret indignerade. Gnälliga liksom. Sådant får man bjuda på. Saken är för viktig. Det går bara inte att låtsas som om Svenska kyrkan inte effektivt kringgärdats av andra hänsyn och lojaliteter. Man kan inte längre blunda för att somligt blockeras och annat skjutsas igenom de olika beslutsnivåerna mer beroende på linjerna i de sekulära partierna än på tankar i kyrkans teologiska tradition. Och nu tänker jag inte främst på vigsel och äktenskap. Ta balansen mellan organisation och apparat å ena sidan och gudstjänst, diakoni, undervisning och mission å den andra. Eller värnandet av gudstjänsten. Inte ens de lutherska bekännelseskrifterna tillmäts något större värde annat än om man kan utnyttja dem som stöd för egen hållning.

Visst - utveckling och förändring måste till. En pågående reformation behövs för att bevara det ursprungliga! Men också just bara därför. Att öka sin hip-faktor eller bättra på sin image kan inte vara uppgiften. I en kyrka är orden om barnet och badvattnet särskilt utmanande. Ut med en Jesus, in med en ny?

Utan jämförelse är den levande gudstjänsten den plats där kyrkan lever. Där kan man möta Gud och få näring för sin tro. Svenska kyrkans gudstjänst måste få vara ett verkligt möte. Utan en gudstjänst som fungerar kan utanverket bullra bäst det vill. Och om inte de som ansvarar för kyrkan börjar verka för att människor ska möta Gud och vara aktiva gudstjänstdeltagare blir apparatens tomgång efterhand allt mera avslöjande. Kyrkan ska och kyrkan borde... Men om allt färre lever ett efterföljelsens kristna liv?

Diakoni är inte diakoni utan levande gudstjänst! Spelar ingen roll hur många frivilliga ideella medarbetare man stampar fram - diakonin är ett utflöde från det vi tagit emot vid altaret. Sker det inte blir diakoni lite samhällstjänst, gott i sig, men knappast kyrkans diakoni.

Reaktionärt tänkande har jag hört att detta vaktslående om traditionen ovan kallas. Jag föredrar att se det som mera radikalt, nära rötterna, med önskan att nära sig av källorna! Hellre vaktslående om viktiga värden än en slags blek förnuftskyrka a la franska revolutionen! I den och andra meningar är jag gärna protestant!

Här ett tillägg skrivet lördagen den 17 juli.
En diskussion pågår gällande en artikel av Biörn Fjärstedt i tidningen Dagen. Fjärstedt skev bland annat: Med ökande fart pågår, tycks det, en polarisering inom svensk kristenhet, svenskkyrklig såväl som frikyrklig. Mot varandra spänner en delvis aggressiv nyliberal strävan, ofta med fäste nära samfundsledningarna, och en allmänkyrkligt ekumenisk och i ordets grundmening "katolsk" hållning. Den märks i teologiska skrifter, artiklar och debattinlägg. Saken blir påtaglig i gudstjänstordningar, böner och nyare psalmer.

De som driver det nyliberala projektet vill tona ner de tidigare nyckelorden synd, omvändelse, försoning, nåd och helgelse. Syftet är att framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd.

De som värnar om det traditionellt allmänkyrkliga söker rottrådarna ned i den äldsta kyrkans tid, dess liturgier och tankemönster, inte minst symbolspråket och fromhetsformerna. Där är syftet att lansera ett alternativ till sekulariseringen och den kvardröjande statsreligiositeten, den politiska kristendomen.

Jag anser att det verkligt avgörande är vad öppenheten mot samtiden innebär, hur den gestaltas, eftersom kristendomen i alla tider sökt leva i brytningen mellan historia, nutid och framtid. Det som håller den kristna tron samman kan man inte bara dra godtyckliga streck över utan förändringen bör rimligen ske i samverkan med andra kyrkor och samfund. Därför ä det så ledsamt at Svenska kyrkan inte kunnat samla sig till ett bekännelseprojekt värt namnet, ett arbete med läran och vittnesbördet, om att bekänna i vår egen tid, t ex i form av en katekes.

Nils Andreasson, ledare för ett Kristet nätverk för Palestina, har svarat med en egen artikel. Han skriver bl a: Rolf Ericson har genom sin blogg Ökenkällan uppmärksammat oss på den kampanj mot Svenska kyrkan som bedrivits sedan länge i det fördolda av en ohelig allians av personer med starka lojaliteter med den romerska kyrkans företrädare och anhängare till Ulf Ekman. På vad sätt bedriver Ulf Ekmans anhängare och personer med sympati för den romerska kyrkan en kampanj mot Svenska kyrkan? Några exempel hittar man i alla fall inte i denna artikel. Jag undrar om Andreasson verkligen tror på en sådan konspirationsteori?

Han skriver vidare: De med Rom lojala på högerkanten i Svenska kyrkan har fått sitt språkrör i Biörn Fjärstedt. De finner det kanske i sin ordning med en påve som i sin tidigare ämbetsutövning aktivt har mörklagt de utbredda pedofilbrotten inom Katolska kyrkan medan den svenske ärkebiskopens vilja att stödja samkönade par att leva i trofasta livsvariga relationer ger dem anledning att med den militante pensionären Fjärstedt försöka spränga Svenska kyrkan inifrån. Och därmed bekräftar Andreasson ju att det finns en djup polarisering. Beskriver man sina "motståndare" på detta sätt blir det svårt att alls föra samtal.

Elisabeth Nordlander har skrivit ett inlägg som mera positivt bejakar biskop Fjärstedts poäng. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har dessutom på ledarplats kommenterat frågeställningarna. Läs och begrunda!

Den vingklippta kyrkan, Svenska kyrkan

Kyrkan har inga redskap som kan mäta sig med omvärldens. Ingen dagstidning som Dagen eller Svenska Dagbladet. När förslaget kom att kyrkan skulle köpa SvD backade alla in i sina partifållor, tittade besvärat åt andra håll. De som gjorde de politiska tidningarna tillhörde ju också Svenska kyrkan, sa man. Därför saknar man tillräcklig röst i samhällsdebatten.

Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!

Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!

Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....

Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!

Kasta sten på en avgången

Efterspelet till Littorins avgång lämnar en hel del övrigt att önska. Somliga är ivriga att göra politik av hans avgång och de brottsmisstankar som lär ha funnits, åtminstone i Aftonbladet och nu med allt större spridning. Politiska ledare kan bara inte låta saken vara. En människas tragik ska promt kommenteras och nagelfaras.

I alla läger verkar man ha glömt de mästerligt kloka orden om att den som är utan synd kan kasta första stenen.

Värmeregleringsteknik

Värmeregleringsteknik skulle man ha studerat. Då hade man kanske kunnat klara värmeböljan (kommer som en våg?) på något smart sätt. Nu dricks det vatten i mängd, pustas i skuggan, flämtas framför inomhusfläktar och lättas på kostymen. Mina snövita ben, de välskurna mörka strumporna och de nyputsade svarta skorna skrattade man åt alldeles nyss. På en söndag!

Just nu är det svalare i sovrummet än utomhus. Ute är det 31,1 grader och härinne 30 grader. Så här sitter jag i svalkan och knackar denna eftermiddags bloggblues på tangenterna...

Elak och underhållande bitsk var Hägglund

Avlyssnade på plats Göran Hägglunds anförande i Almedalen. Och såg sedan Aktuellts presentation av detsamma. I tidningen Resumé, som publicerat en daglig Almedalsversion, beskrivs Hägglund som sympatisk men tråkig. Man förstår hur det går till. I Aktuellt bekräftas den bilden genom det avsnitt man återgav. Vad man inte alls kommenterade var den påtagligt kaxige, raljante och självsäkre Hägglund.

Särskilt hans mycket långa fotbollsallergori var elak och underhållande bitsk. Där kunde man få höra att Ohly gärna bildar mur. Att man på sin bänk har mest gamla förmågor. Att från vänster kommer det skruvade inlägg. De har lämnat mittfältet fritt. Och som han själv sa, på gränsen, de rödgröna är inte så bra på huvudet. Det var verbal attack och påtagligt vass. Det borde reta gallfeber på de politiska motståndarna. Dock, de lär knappast kommentera Hägglunds tal i någon större utsträckning eftersom det skulle ge KD extra uppmärksamhet.

Men man kan undra varför KD:s partiledare inte försöker anknyta mer till de kreativa och folkliga krafterna i det civilsamhälle han så värnar om. Trossamfund, kyrkor och församlingar, andra religioners tillhöriga, borde vara en viktig bas att säkra. Men det finns åsikter om motsatsen - mindre religion så kan framgångarna komma. Man kan säkert vara ett modernt kristdemokratiskt parti av europeiskt snitt utan att vare sig ge upp sin bas eller flörta med alla andra opinioner. En tillgång borde finnas i andra folkrörelser och ideella sammanhang. Där samlas många människor vars värdefulla insatser kunde anknytas till: deras vilja att vara med, att göra gott för medmänniskan, att värna viktiga värden!

Religion påverkar politiska uppfattningar och ställningstaganden

Kunde inte avhålla mig från att i eftermiddagshettan sakta fotvandra till Mellangatan (i Visby) för att delta i ännu en programpunkt arrangerad av tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Denna gång föreläste docent Magnus Hagevi från Linnéuniversitetet om Kristna, muslimer, ateister och religionskritiker i politiken. Det material han presenterade byggde på Survey 2009, på SOM-institutets undersökningar och Valforskningsprogrammet. Ett och annat om hans religionsforskning syns även på bloggen Magnus Hagevi. Han har bl a skrivit boken Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland.

En av Hagevis slutsatser är att religiöst tänkande (kognition) påverkar politiska ställningstaganden mer än religiösa känslor (affektion). Man tänker i gemenskap och i sammanhang och kan därför ta intryck av präster och pastorers predikningar, av församlingens bild av omvärld och politik. Kristdemokraterna har under de senaste decennierna tagit över helt ifrån Folkpartiet som det parti som samlar flest röster från de religiöst aktiva. Under de senaste tre valen har de borgerliga partierna samlat fler röstande än de rödgröna partierna. Samtidigt ar moderaterna distanserat sig från det religiösa engagemanget, de går tämligen sällan i kyrkan nuförtiden.

Han kommenterade också att bland muslimerna sympatiserar man i hög grad med socialdemokraterna. Även tillståndet inom Sverigedemokraterna noterades. Där försöker man skaffa sig en plattform inom kyrkopolitiken samtidigt som man i särklass har minst kristet religiöst aktiva i sina led!

Den här typen av undersökningar borde alla kyrkopolitiker ha som obligatorium att studera! Synnerligen intressant.

Var fanns Svenska kyrkan?

Frälsningsarmén och tidningen Dagen ordnar intressanta seminarier under Almedalsveckan. Ett handlade om trosbaserade organisationer och utvecklingsarbete. Platsar Gud i biståndsarbetet? kallades semniariet, som inleddes med ett 50 minuter långt föredrag av Carole Rakodi, direktor för Religions and Development Research Programme på universitetet i Birmingham.

I det efterföljande samtalet deltog Lars Anderås, PMU, Bo Forsberg, Diakonia, Georg Andrén, avdelningschef Sida, Kerstin Lundgren (C), riksdagsledamot, och Hans Linde (V), riksdagsledamot.

Frågorna om religionens roll ute i världen är brännbara. Hur ska man i ett mera sekulariserat och privatreligiöst Sverige kunna hantera och förstå den verklighet som präglar de flesta andra samhällen? Måste inte religionen vägas in som en oerhört viktig faktor, ibland den helt avgörande dimensionen.

Politikerna intog en mera neutral, men nyfiket positiv, hållning. Jag saknade en representant för Svenska kyrkan. Men på äldre dar kan man bli skumögd! Jag såg plötsligt vad ingen annan kunde se! Där satt ju Kerstin Lundgren! Hon företrädde ett parti, som tillsammans med socialdemokrater och moderater, leder ett trossamfunds, en religiös organisations, internationella utvecklings- och katastrofarbete. Kan man då verkligen skilja på rollerna? Kan partiets politiker förhålla sig neutrala till det religiösa perspektivet? Kan de bortse från partiets roll i Svenska kyrkan?

Så fel man kan ha fast det blir rätt

I trängseln vid Almedalen skymtar jag en gammal bekant. Men blir osäker, och går fram och frågar. Hej, Du verkar så bekant. Är det du som är XX? Han ser smått förvånad på mig, smilar och säger att förnamnet var rätt, men dessvärre är han en helt annan person.

Man kan ta fel. Och det gjorde jag. Tänker så att det hade verkligen varit roligt att återse min gamla klass- och skolkamrat som jag nog inte sett på 40 år.

Några minuter senare tränger jag mig fram i vimlet i Hästbacken (berömd gata i Visby) och där kommer XX. På riktigt! Jag återger mitt försök att hälsa på honom fast det var fel person. Det blir en stunds komprimerad rekapitulation av de gångna åren. Adresser byts och vi vandrar vidare.

I stället eller istället

En sommarskylt att meditera över. Nästan som en gåta: Återställ redskapen i stället... Just det. Istället för vaddå? Istället för att ta med Er dem hem naturligtvis. Hur många redskap får inte fötter eller vingar och nya hem.

Udda vykort från Stockholm, Huddinge och Nässjö

Igår skrattade vi gott åt ett antal udda vykort. De är inte urgamla utan gavs ut under senare hälften av 1900-talet. På det ena har man ramat in en vacker Stockholmsvy med en anskrämlig tavelram i guld, liksom för att visa hur värdefull vyn är. Resultatet blir mest komiskt.

Ett annat kort visar en palett med färgklickar och mellan dem vyer från Huddinge. Palettkort finns sedan tidigare. De är gamla (från 1900-talets början) och betydligt mer stilenligt utformade. Huddinegs variant låter de bjärta färklickarna på den ritade paletten stå i kontrast till de betonggrå husen som de inklippta bilderna återger.

Vi log högljutt åt ett vykort från Nässjö. Där visade man vad staden är stolt över. Tre bilder finns med: Stationshuset (järnvägen) och kyrkan. Den tredje bilden uppvisar två apor sittande i aphuset!

Centerpartiet mot Svenska kyrkan

Maud Olofsson vill lyfta bort präster från ledningen av Svenska kyrkan. I tidningen Dagens intervju med henne blev det glasklart. Innebär det att hon och partiet kommer att ta konsekvenserna av sin ståndpunkt?

Ska det finnas minsta lilla trovärdighet i Maud Olofssons hållning bör den rimligen leda till att centerpartiet nu lyfter bort de präster som på centermandat är med och styr och ställer i kyrkomötet. Sten Elmberg och Anders Åkerlund, till exempel. Eller är det så att just dessa präster duger? Handlar det om andra präster? De som inte har partibok, är det sådana präster som inte ska få leda kyrkan?

På sin hemsida understryker centerpartiet att det är folkkyrkan man värnar om: Centerpartiet har valt att fortsätta engagera sig i Svenska Kyrkan trots att denna har skilts från staten. Orsaken till detta är att vi vill ställa upp och värna om en öppen och demokratisk folkkyrka.

Maud Olofsson motsätter sig nu att det i Svenska kyrkan, folkkyrkan, innebär ett delat ansvar med en tydlig ledarroll för ett stort antal präster: särskilt gäller det biskopar och kyrkoherdar. Den ordningen vill hon uppenbarligen ändra på!

När en partiledare uttalar sig så renodlat antiklerikalt borde faktiskt Kyrkans Akademikerförbund säga ifrån! Centerpartiets angrepp, genom Maud Olofsson, på vigningstjänsten och Svenska kyrkans ordning bör inte stå oemotsagt!