Man måste vara protestant.

När man läser sina egna texter i efterhand kan de verka småskuret indignerade. Gnälliga liksom. Sådant får man bjuda på. Saken är för viktig. Det går bara inte att låtsas som om Svenska kyrkan inte effektivt kringgärdats av andra hänsyn och lojaliteter. Man kan inte längre blunda för att somligt blockeras och annat skjutsas igenom de olika beslutsnivåerna mer beroende på linjerna i de sekulära partierna än på tankar i kyrkans teologiska tradition. Och nu tänker jag inte främst på vigsel och äktenskap. Ta balansen mellan organisation och apparat å ena sidan och gudstjänst, diakoni, undervisning och mission å den andra. Eller värnandet av gudstjänsten. Inte ens de lutherska bekännelseskrifterna tillmäts något större värde annat än om man kan utnyttja dem som stöd för egen hållning.

Visst - utveckling och förändring måste till. En pågående reformation behövs för att bevara det ursprungliga! Men också just bara därför. Att öka sin hip-faktor eller bättra på sin image kan inte vara uppgiften. I en kyrka är orden om barnet och badvattnet särskilt utmanande. Ut med en Jesus, in med en ny?

Utan jämförelse är den levande gudstjänsten den plats där kyrkan lever. Där kan man möta Gud och få näring för sin tro. Svenska kyrkans gudstjänst måste få vara ett verkligt möte. Utan en gudstjänst som fungerar kan utanverket bullra bäst det vill. Och om inte de som ansvarar för kyrkan börjar verka för att människor ska möta Gud och vara aktiva gudstjänstdeltagare blir apparatens tomgång efterhand allt mera avslöjande. Kyrkan ska och kyrkan borde... Men om allt färre lever ett efterföljelsens kristna liv?

Diakoni är inte diakoni utan levande gudstjänst! Spelar ingen roll hur många frivilliga ideella medarbetare man stampar fram - diakonin är ett utflöde från det vi tagit emot vid altaret. Sker det inte blir diakoni lite samhällstjänst, gott i sig, men knappast kyrkans diakoni.

Reaktionärt tänkande har jag hört att detta vaktslående om traditionen ovan kallas. Jag föredrar att se det som mera radikalt, nära rötterna, med önskan att nära sig av källorna! Hellre vaktslående om viktiga värden än en slags blek förnuftskyrka a la franska revolutionen! I den och andra meningar är jag gärna protestant!

Här ett tillägg skrivet lördagen den 17 juli.
En diskussion pågår gällande en artikel av Biörn Fjärstedt i tidningen Dagen. Fjärstedt skev bland annat: Med ökande fart pågår, tycks det, en polarisering inom svensk kristenhet, svenskkyrklig såväl som frikyrklig. Mot varandra spänner en delvis aggressiv nyliberal strävan, ofta med fäste nära samfundsledningarna, och en allmänkyrkligt ekumenisk och i ordets grundmening "katolsk" hållning. Den märks i teologiska skrifter, artiklar och debattinlägg. Saken blir påtaglig i gudstjänstordningar, böner och nyare psalmer.

De som driver det nyliberala projektet vill tona ner de tidigare nyckelorden synd, omvändelse, försoning, nåd och helgelse. Syftet är att framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd.

De som värnar om det traditionellt allmänkyrkliga söker rottrådarna ned i den äldsta kyrkans tid, dess liturgier och tankemönster, inte minst symbolspråket och fromhetsformerna. Där är syftet att lansera ett alternativ till sekulariseringen och den kvardröjande statsreligiositeten, den politiska kristendomen.

Jag anser att det verkligt avgörande är vad öppenheten mot samtiden innebär, hur den gestaltas, eftersom kristendomen i alla tider sökt leva i brytningen mellan historia, nutid och framtid. Det som håller den kristna tron samman kan man inte bara dra godtyckliga streck över utan förändringen bör rimligen ske i samverkan med andra kyrkor och samfund. Därför ä det så ledsamt at Svenska kyrkan inte kunnat samla sig till ett bekännelseprojekt värt namnet, ett arbete med läran och vittnesbördet, om att bekänna i vår egen tid, t ex i form av en katekes.

Nils Andreasson, ledare för ett Kristet nätverk för Palestina, har svarat med en egen artikel. Han skriver bl a: Rolf Ericson har genom sin blogg Ökenkällan uppmärksammat oss på den kampanj mot Svenska kyrkan som bedrivits sedan länge i det fördolda av en ohelig allians av personer med starka lojaliteter med den romerska kyrkans företrädare och anhängare till Ulf Ekman. På vad sätt bedriver Ulf Ekmans anhängare och personer med sympati för den romerska kyrkan en kampanj mot Svenska kyrkan? Några exempel hittar man i alla fall inte i denna artikel. Jag undrar om Andreasson verkligen tror på en sådan konspirationsteori?

Han skriver vidare: De med Rom lojala på högerkanten i Svenska kyrkan har fått sitt språkrör i Biörn Fjärstedt. De finner det kanske i sin ordning med en påve som i sin tidigare ämbetsutövning aktivt har mörklagt de utbredda pedofilbrotten inom Katolska kyrkan medan den svenske ärkebiskopens vilja att stödja samkönade par att leva i trofasta livsvariga relationer ger dem anledning att med den militante pensionären Fjärstedt försöka spränga Svenska kyrkan inifrån. Och därmed bekräftar Andreasson ju att det finns en djup polarisering. Beskriver man sina "motståndare" på detta sätt blir det svårt att alls föra samtal.

Elisabeth Nordlander har skrivit ett inlägg som mera positivt bejakar biskop Fjärstedts poäng. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har dessutom på ledarplats kommenterat frågeställningarna. Läs och begrunda!