Längst ner på sidan meddelas resultatet av stiftsstyrelsens i Strängnäs sammanträde. Beslut är fattat och ska nu gå ut på remiss.
Nummer fem i ordningsföljden. Det är min plats i den ovanligt korta raden av kyrkoherdar i Olaus Petri församling i Örebro. Men så upprättades församlingen först på 20-talet, efter att ha varit ett disktrikt i Örebro församling. Idag är Olaus Petri församling stadens största och uppgiften som kyrkoherde är omfattande och fyller arbetsdagarna.
Just idag avgör stiftsstyrelsen i Strängnäs om uppgiften som kyrkoherde i Olaus Petri, som funnits i ungefär 90 år, numera ska ses som överflödig (och meningslös?). Det samma gäller uppgiften som herde i Längbro församling som har anor åtminstone från 1300-talet. Även Almby har sina rötter i medeltiden. Om stiftets styrelse beslutar att det ska bli ett jättepastorat av Örebro kyrkliga samfällighet, då avskaffas sex kyrkoherdetjänster i församlingarna och ersätts med en! Bestämmer sig stiftsstyrelsen för ett storpastorat blir även kyrkoråden förklarade överflödiga och kommer att ersättas av ett enda! Därför hoppas jag att man idag fattar ett klokt och välavvägt beslut.
Längbro, Almby och Olaus Petri församlingar har något över hälften av samfällighetens kyrkotillhöriga inom sina geografiska områden. Dessa församlingar har genom sina kyrkoråd begärt att få lämna samfälligheten och därmed själva få avgöra sin egen pastorala framtid. I skrivelser till stiftet har de begärt att få bli självständiga och få behålla sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd! Hur ska det gå?
Här nedan en lista (siffrorna är hämtade från Svenska kyrkans matrikel 2012, Verbum) över de församlingar i stiftet som för närvarande är självständiga - och tydligen än så länge anses klara det i enlighet med Kyrkoordningens bestämmelser. I listan har jag infogat de tre föramlingar som nu önskar blir självständiga. Idag avgörs om de anses klara av en sådan självständighet.... Lägg märke till att sex församlingar på listan har under 2000 tillhöriga. Och tio har under 3000 tillhöriga. Våra tre Örebroförsamlingar har gemensamt fler kyrkotillhöriga än vad dessa 16 församlingar har tillsammans!
FÖRSAMLING Innevånare Kyrkotillhöriga
Strängnäs domkyrkoförsamling 17035 11817
Mariefred 5315 3990
Vårfruberga-Härad 2388 1734
Stallarholmen 3481 2652
Åker-Länna 4468 3263
Daga 3462 2627
Frustuna 6883 4975
Björkvik ´ 1383 1115
Flen, Helgesta-Hyltinge 8261 5248
Dunker-Lilla Malma 3192 2513
Mellösa 2815 2094
Bettna 1795 1411
Kiladalen 5388 3995
Oxelösund 11250 7474
Stigtomta-Vrena 4074 3159
Tunaberg 1871 1330
Rönö 2136 1592
Tystbergabygden 2246 1650
Enhörna 3042 2408
Hölö-Mörkö 3476 2517
Trosa 11493 8638
Grödinge 5787 4140
Nynäshamn 13670 9269
Kafjärden 5011 3833
Stenkvista-Ärla 3467 2666
Almby 19604 12012
Längbro 17590 9926
Örebro Olaus Petri 21216 14801
Askersund 4765 3991
Hallsberg 7980 5766
Hammar 2608 2080
Sköllersta 4505 3516
Knista 5741 4505
Viby 2763 2223
Axberg 10604 7952
Glanshammar 3453 2759
Tysslinge 5243 3854
Med sex röster mot fem röstade Strängnäs stiftsstyrelse 2012-06-19 för att församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet ska bli ett storpastorat.
19 juni 2012
13 juni 2012
Tvång eller frihet att välja?
Inför beslutet i Strängnäs stiftsstyrelse där man antingen ska säga ja till 3 församlingars begäran om självständighet eller följa minsta motståndets lag (?) och göra ett storpastorat. Två synpunkter av mer filosofisk natur vill jag framföra. Men de borde ha betydelse när man tänker på framtidens kyrkliga organisation i Örebro.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.
Normalt i vår tradition, och i det allmänna rättsmedvetandet, väger ett nej oerhört tungt. Man tvingar inte fram relationer som en person eller en förening tackar nej till. Rätten att avstå har företräde framför att infoga i något man inte vill tillhöra. Detta såvida inte lagen eller etiken tvingar, vilket inte är fallet i denna fråga.
De som nu har tagit egna initiativ (!) genom skrivelser till stiftsstyrelsen har sagt sitt tydliga nej till att tillhöra ett storpastorat. Efter decennier av erfarenhet av att leva i en samfällighet har man sagt sitt entydiga nej. Enligt min mening väger denna aktiva begäran och detta nej tyngst. Förslaget om pastorat har tillkommit under resans gång och församlingarna som önskar denna lösning har inte genom eget initiativ krävt bildandet av ett pastorat via skrivelser direkt till stiftsstyrelsen (så vitt jag vet) utan endast på begäran och i stiftets utredning hävdat önskan om ett gemensamt pastorat. Alltså mera passivt glidit med. Församlingarna som säger nej till att tillhöra samfällighet och pastorat bör av skälet ovan, respekten för ett nej, få gehör.
Min andra synpunkt gäller hur man ska värdera de olika förslagen. De tre församlingarna som begärt att få sin självständighet vill inte påtvinga någon av de andra församlingarna en bestämd lösning mot deras vilja. Almbys, Längbros och Olaus Petris begäran om att få vara självständiga omöjliggör visserligen en gemensam och alla inkluderande lösning, men det är en oundviklig konsekvens. Däremot lägger sig de tre församlingarna inte i övriga församlingars organisation eller lösning.
Men förslaget om ett pastorat TVINGAR de tre församlingarna till en lösning de inte önskar vare sig i första eller andra hand. Ett beslut mot deras uttalade önskan skulle stå helt i strid mot tidgare praxis att försöka tillmötesgå den lokala opinionen. Här finns en tydlig kvalitativ skillnad. En skillnad som har med valfrihet och tvång att göra. Det som skiljer förslagen är alltså att i det ena fallet påtvingar man församlingar en tillhörighet de inte vill. I den andra får man visserligen leva med konsekvensen av någras nej - men har i övrigt sin fulla frihet! Det är i grunden något helt annat än att med social ingenjörskonst och makt driva in ett antal församlingar i en struktur de absolut inte önskar.
09 juni 2012
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Del 2
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? En fråga jag möter från många olika församlingar och läger i Svenska kyrkan. Man är orolig över framtiden. Trots att vi ytterst sett kan förlita oss på Gud. Mera som en återförsäkring än en tilltro till att kyrkans varje beslut är gudomligt inspirerat. Eller tillkommet under bön, fasta och sökande efter Guds vilja med vår kyrka.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
Hur ska det gå med Svenska kyrkan? Ibland får jag för mig att företrädare för vår kyrka föreställer sig att just vår kyrka är så speciell och unik att konsultationer, samtal och lyssnande inte behövs i vår beslutsprocess. Vi står fria och oberoende. Åtminstone vad gäller andra kyrkor. Det tycks som om svenska politiska partier betyder mer för kyrkans beslut än vad till exempel gemenskapen i Lutherska Världsförbundet gör. Eller för den delen de ekumeniska banden inom Borgåöverenskommelsen, eller dialogen med Romersk katolska kyrkan. Vad hände egentligen med den stolta deklarationen om Rättfärdiggörelseläran som lutheraner och katoliker gemensamt värkte fram? Och den aviserade dialogen med Svenska och Finska kyrkan som diskuterades redan 1993 vid Jubelfesten i Uppsala? Finns det någon som alls läst, eller brytt sig om dokumentet: Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Om den har i alla fall Peter Bexell och Gösta Hallonsten i skrivit.
Risto Cantell skriver: Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna.
Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas.
Relationerna tycks, trots Cantells eftertryckliga påstående om undertecknandets betydelse, ha svalnat rejält. Det är som det ur Svenska kyrkans synvinkel vore radikalt och till vår fördel om vi formar vår framtid utan minsta intryck från dialoger och samtal med andra kristna kyrkor och samfund.
Vi relaterar knappast till våra katolska och ortodoxa eller orientaliska kyrkogrannar. De finns numera allt starkare företrädda i vårt lands städer. Men deras teologi och tro går oss mestadels spårlöst förbi. Jag noterar i många svenskkyrkliga sammanhang en allt större klyfta gentemot dessa kyrkor. Vårt eget katolska arv erkänns inte, ska utplånas och förnekas. Ofta av ren ignorans! Utan att här spela ut det ena mot det andra tycks dialog med andra religioner ha blivit långt viktigare än dessa de ekumeniska banden.
När Svenska kyrkan verkligen samtalat med andra kyrkor och samfund under senare år verkar det som om pragmatismen fått ersätta de teologiska övervägandena. I överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan sköts flera teologiska frågor på framtiden med förhoppningen att det löser sig. Senare. Det ger intrycket att Svenska kyrkan svävar på målet om sin egen trosidentitet och bekännelse.
Nu förs samtal med det nya samfundet Gemensam Framtid som Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan omvandlats till. Det borde stå klart för alla att vad man där kommer fram till även påverkar andra ekumeniska relationer. Då kan man inte nöja sig med välvillig pragmatism.
Hur ska det gå med Svenska kyrkan om storskalighet ersätter det lokala självstyret? Här är kyrkomötet i färd med att välja väg genom att stora och ekonomiskt bärkraftiga församlingar blir av med sitt lokala självstyre. Detta istället för att möta problemet med de otroligt många små församlingarnas svårigheter. Man tänker sig lösa de nuvarande samfälligheternas brister genom att konstruera nya och ännu mäktigare samfälligheter, med skillnaden att de nu ska kallas pastorat!
Partiella samfälligheter och andra liknande möjligheter till lokal samverkan hade kunnat slå vakt om och bevara det lokala självstyret och ändå ge utrymme för rationell hantering av administration, ekonomisk förvaltning, fastigheter och annat. Man kunde rent av ha låtit stiften eller kontrakten utveckla sådana samverkansmodeller. Nu skickas istället makten över det pastorala innehållet och pengarna uppåt och bort från stora församlingar. Dessutom gör man om kyrkoherderollen på ett sätt som strider mot nuvarande formuleringar i Kyrkoordningen och i Kyrkohandboken.
Den som var medlem i Svenska kyrkan förr tillhörde en kyrka där församlingen alltid var den grundläggande enheten. Nu vänds perspektivet. Först och främst tillhör man Svenska kyrkan och något storpastorat, så ersätts det konkreta med något mera avlägset och diffust. Hur ska det gå för och med Svenska kyrkan om församlingarna blir en andrahandsfråga?
08 juni 2012
Hur ska det gå med Svenska kyrkan?
En vän brukar påpeka att jag skriver alldeles för långt. Jag orkar inte läsa allt det där. Säg vad du har på hjärtat! Säg det kort. Effektivt. Tydligt. Hålla på med en massa argument hit och dit. Jag vill veta vad du tycker. Och tänker. Men inte allt!
Ja, ja, suckar jag. Någon enstaka gång ska du få det du vill. Kort. Snabbt. Effektivt. Nu kommer det: hur ska det gå med Svenska kyrkan? Om den ständigt avgränsar sig mot de kyrkor den förr var så stolt över att bygga broar till och ha en relation till - den katolska och de ortodoxa. Mer öppenhet efterlyser jag. Och om kyrkomötet gör allvar av en storskalighet som tar bort viktiga bitar det lokal ansvaret? Hur ska det gå?
Ja, ja, suckar jag. Någon enstaka gång ska du få det du vill. Kort. Snabbt. Effektivt. Nu kommer det: hur ska det gå med Svenska kyrkan? Om den ständigt avgränsar sig mot de kyrkor den förr var så stolt över att bygga broar till och ha en relation till - den katolska och de ortodoxa. Mer öppenhet efterlyser jag. Och om kyrkomötet gör allvar av en storskalighet som tar bort viktiga bitar det lokal ansvaret? Hur ska det gå?
04 juni 2012
Att kalla lögn för lögn och sanning för sanning
Invigning av minnestavla 24/5 2012
Flera talare har idag berättat om andra platser än den vi står på, Norra kyrkogården i Örebro. Jag kommer från Gotland och har nästan varje år stannat till vid en speciell kyrkogård. Den ligger vid Lärbro kyrka, där andra av nazismens offer begravts. Alla ni elever har kanske ännu inte upptäckt hur mycket en kyrkogård kan betyda? Där möter vi stenar med namn, det är som ett möte med dem som en gång levde. Som ett stort mänskligt och historiskt arkiv.
Vi som är lite äldre har följt döda till deras gravar. En begravningsplats, en kyrkogård, ger utrymme för sorg, saknad och för minnen och hågkomst. Men när åren går vittrar minnena. De sjunker undan och glider in i glömskan. Vi behöver hjälpas åt att minnas våra döda. Vi behöver påminna varandra om människors levnadsöden och vår historia. Tack vare Forum för Levande historia, ett antal intresserade och vetgiriga elever från Lillåns skola och deras lärare, Mikael Enoksson, får vi idag komma ihåg och hedra minnet av några kvinnor, koncentrationslägerfångar, som efter kriget vårdades i Örebro på Engelbrektskolans beredskapssjukhus. De vilar här på Norra kyrkogården. Vi får samtidigt anledning att erinra oss de hemskheter och övergrepp som begicks under 1900-talet, särskilt under nazisternas välde liksom under stalinismen i Sovjet.
De som bekämpade nazismen och dess hatiska ideologi betalade ett högt pris. De visste att i den striden måste man avslöja lögnen och stå upp för det som är sant och gott. Man måste våga kalla lögnen för lögn och sanningen för sanning!
Alla människor med god vilja behöver, oavsett livsåskådning eller politiska sympatier, stå upp för människans okränkbarhet, för hennes oändliga värde, och gå i kamp mot mörker och ondska. Jesus citerar profeten Jesaja om ett sådant frihetens uppdrag: att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…
Vi inser vad som kan hända och fortfarande händer när människor inte behandlas med respekt, när människors värde trampas på och förnekas. Den som minns blir mera medveten och bättre rustad att möta hoten från ideologier och rörelser som tror att somliga är mera människor än andra, som inte ser alla medmänniskor som systrar och bröder, som värderar människor olika beroende på etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion.
Låt mig till sist citera den dikt som så många använt som en allvarlig påminnelse om att vi måste våga stå upp och säga vår mening. Dikten har tillskrivits pastor Martin Niemöller (1892-1984) som själv satt fängslad i lägren Sachsenhasuen och Dachau mellan 1937 och 1945.
Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte,
för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte,
för jag var inte jude;
Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterad inte,
för jag var protestant.
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som kunde protestera.
Och till Er som vilar här, som vi idag hedrar: Frid över Ert minne! Må Guds eviga ljus lysa för Er
Bland de närvarande vid invigningen den 24 maj 2012 fanns – bland andra – eleverna själva och deras lärare Mikael Enoksson, representanter från Forum för levande historia, Polska hjälpkommittén, Polska ambassaden, media samt Örebro kyrkogårdsvaltning, Svenska kyrkan, kyrkogårdsnämnden och Örebro kommun.
Eleverna har producerat en imponeranden utställning om några av de människor som vårdades i Örebro. Utställningen visas just nu på Gamla Krematoriet i Örebro. Om den skriver man på Kyrkogårdsnämndens hemsida: Efter andra världskrigets slut kom kvinnliga koncentrationslägerfångar till Örebro och bodde, under den första tiden, på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. För cirka två år sedan inledde en grupp elever på Lillåns skola ett arbete där de följde kvinnornas livsöden. Detta resulterade i en utställning – ”Skuggor av det förflutna” – som både ger en tydlig bild av Förintelsens fasor och livsvillkoren för de kvinnliga koncentrationslägerfångar som kom till Örebro.
Flera talare har idag berättat om andra platser än den vi står på, Norra kyrkogården i Örebro. Jag kommer från Gotland och har nästan varje år stannat till vid en speciell kyrkogård. Den ligger vid Lärbro kyrka, där andra av nazismens offer begravts. Alla ni elever har kanske ännu inte upptäckt hur mycket en kyrkogård kan betyda? Där möter vi stenar med namn, det är som ett möte med dem som en gång levde. Som ett stort mänskligt och historiskt arkiv.
Vi som är lite äldre har följt döda till deras gravar. En begravningsplats, en kyrkogård, ger utrymme för sorg, saknad och för minnen och hågkomst. Men när åren går vittrar minnena. De sjunker undan och glider in i glömskan. Vi behöver hjälpas åt att minnas våra döda. Vi behöver påminna varandra om människors levnadsöden och vår historia. Tack vare Forum för Levande historia, ett antal intresserade och vetgiriga elever från Lillåns skola och deras lärare, Mikael Enoksson, får vi idag komma ihåg och hedra minnet av några kvinnor, koncentrationslägerfångar, som efter kriget vårdades i Örebro på Engelbrektskolans beredskapssjukhus. De vilar här på Norra kyrkogården. Vi får samtidigt anledning att erinra oss de hemskheter och övergrepp som begicks under 1900-talet, särskilt under nazisternas välde liksom under stalinismen i Sovjet.
De som bekämpade nazismen och dess hatiska ideologi betalade ett högt pris. De visste att i den striden måste man avslöja lögnen och stå upp för det som är sant och gott. Man måste våga kalla lögnen för lögn och sanningen för sanning!
Alla människor med god vilja behöver, oavsett livsåskådning eller politiska sympatier, stå upp för människans okränkbarhet, för hennes oändliga värde, och gå i kamp mot mörker och ondska. Jesus citerar profeten Jesaja om ett sådant frihetens uppdrag: att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…
Vi inser vad som kan hända och fortfarande händer när människor inte behandlas med respekt, när människors värde trampas på och förnekas. Den som minns blir mera medveten och bättre rustad att möta hoten från ideologier och rörelser som tror att somliga är mera människor än andra, som inte ser alla medmänniskor som systrar och bröder, som värderar människor olika beroende på etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion.
Låt mig till sist citera den dikt som så många använt som en allvarlig påminnelse om att vi måste våga stå upp och säga vår mening. Dikten har tillskrivits pastor Martin Niemöller (1892-1984) som själv satt fängslad i lägren Sachsenhasuen och Dachau mellan 1937 och 1945.
Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte,
för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte,
för jag var inte jude;
Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterad inte,
för jag var protestant.
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som kunde protestera.
Och till Er som vilar här, som vi idag hedrar: Frid över Ert minne! Må Guds eviga ljus lysa för Er
Bland de närvarande vid invigningen den 24 maj 2012 fanns – bland andra – eleverna själva och deras lärare Mikael Enoksson, representanter från Forum för levande historia, Polska hjälpkommittén, Polska ambassaden, media samt Örebro kyrkogårdsvaltning, Svenska kyrkan, kyrkogårdsnämnden och Örebro kommun.
Eleverna har producerat en imponeranden utställning om några av de människor som vårdades i Örebro. Utställningen visas just nu på Gamla Krematoriet i Örebro. Om den skriver man på Kyrkogårdsnämndens hemsida: Efter andra världskrigets slut kom kvinnliga koncentrationslägerfångar till Örebro och bodde, under den första tiden, på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. För cirka två år sedan inledde en grupp elever på Lillåns skola ett arbete där de följde kvinnornas livsöden. Detta resulterade i en utställning – ”Skuggor av det förflutna” – som både ger en tydlig bild av Förintelsens fasor och livsvillkoren för de kvinnliga koncentrationslägerfångar som kom till Örebro.
31 maj 2012
Gemensam värdegrund?
Bilden av Sverige som ett homogent land bryts upp. Det är inte längre en kultur, en tro, ett folk av frejdad stam. I enhetskulturens tid var den kristna tron, på gott och ont, ett kitt som höll samman. Hustavlans världsbild inordnade människor i en hierarkisk ordning. Man kunde sin katekes. Visste att man skulle ära och frukta Gud.
Men vad binder samman det moderna Sverige? Hur ser kittet ut i ett alltmera pluralistiskt, multireligiöst och mångkulturellt samhälle? Finns det ett normsystem man skulle kunna betrakta som allas, som vårt? Har vi en gemensam mittplanka av värderingar som vi kan gå på tillsammans? Är vi överens om vilken etik och moral som bör vara rådande?
Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära och tillämpar i realiteten en praktisk ateism. Kan de utveckla de för samhällets sammanhållning och bestånd nödvändiga normerna och värderingarna? Knappast! Kan det dessutom vara så att det offentligas praktiska ateism antireligiösa tendenser eftersom deras hållning kan bli normerande? Risken finns. Säkert är att vårt samhälle inte kommer att klara värderingsfrågorna utan tros- och livåskådningsmässiga överväganden och övertygelser!
Som präst ser jag att den kristna kyrkan och kristendomen i sina bästa stunder fungerar som en moralisk-etisk motor. Samtidigt förknippas kyrkorna inte sällan med ett fördomsfullt, dömande och moralistiskt synsätt. Ofta orättvist.
Jag var med när kyrkorna på 80-talet mötte företrädare för regeringen Palme på Harpsund. Och fick vara arrangör när kyrkorna bjöd tillbaka på stiftsgården Stjärnholm. Inte överraskande var det etiken som genast hamnade i fokus.
Kyrkorna betonade att vi delar en etisk-moralisk vånda . Och man hävdade rätten att vara osäker. Kyrkorna talade om etiska dilemman som innebär att hur man än handlar så kommer man inte undan oönskade följder. Då krävs både en genomtänkt hållning och en delaktighet med dem som drabbas. Så hävdas i den utmärkta lilla boken Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap, (Verbum, 1997) som skrevs inför en tänkt dialog med en annan regering. Som inte önskade samtala.
Demokrati, rättvisa och medinflytande räcker inte som grundvärden täven om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och ideologiska trosföreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Vurmen för vetenskapen som svar på de flesta frågor blundar för att dessa filosofiskt existentiella frågor ligger utanför vetenskapens normala räckvidd. Pluralism och mångfald skulle kunna leda till att oenigheten blir alltför stor om rätt och fel, ont och gott. Då ökar inte bara politiska motsättningar utan även kulturella och sociala klyftor.
Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.
I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.
Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.
Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det!
I Bibeln ställs frågorna på sin spets. Rättsprocessen mot Jesus slutar på Golgata, och är laddad av sådana frågor. Vad är en människa? Vad är sanning? Rättvisa? Skuld? Pilatus tvättar sina händer för att visa sin oskuld. Han tar avstånd från det onda. Se människan, säger han. Och förväntar medkänsla och inkänning.
På motsvarande sätt ger det bibliska materialet mönster för handling. Den misshandlade tas om hand, så gör den barmhärtige samariern. Man litar på möjligheten att bli förlåten och återupptagen i gemenskapen som i liknelsen om den förlorade sonen. Man ser det ondas realitet som i berättelsen om Johannes döparens öde. Man kan bli sviken och förrådd, ta Josef som säljs av sina bröder - men ändå handla barmhärtigt. Man får enkla regler – 10 Guds bud, Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Om dessa mönster tonas ned i samhälle och skola – vad ersätter dem? Vilka berättelser erbjuds istället?
Några tankar framförda vid ett panelsamtal som ingick i ett seminarium med Framtidskommissionen i Örebro den 30 maj.
Men vad binder samman det moderna Sverige? Hur ser kittet ut i ett alltmera pluralistiskt, multireligiöst och mångkulturellt samhälle? Finns det ett normsystem man skulle kunna betrakta som allas, som vårt? Har vi en gemensam mittplanka av värderingar som vi kan gå på tillsammans? Är vi överens om vilken etik och moral som bör vara rådande?
Stat och kommun ska vara livåskådningsmässigt neutrala och sekulära och tillämpar i realiteten en praktisk ateism. Kan de utveckla de för samhällets sammanhållning och bestånd nödvändiga normerna och värderingarna? Knappast! Kan det dessutom vara så att det offentligas praktiska ateism antireligiösa tendenser eftersom deras hållning kan bli normerande? Risken finns. Säkert är att vårt samhälle inte kommer att klara värderingsfrågorna utan tros- och livåskådningsmässiga överväganden och övertygelser!
Som präst ser jag att den kristna kyrkan och kristendomen i sina bästa stunder fungerar som en moralisk-etisk motor. Samtidigt förknippas kyrkorna inte sällan med ett fördomsfullt, dömande och moralistiskt synsätt. Ofta orättvist.
Jag var med när kyrkorna på 80-talet mötte företrädare för regeringen Palme på Harpsund. Och fick vara arrangör när kyrkorna bjöd tillbaka på stiftsgården Stjärnholm. Inte överraskande var det etiken som genast hamnade i fokus.
Kyrkorna betonade att vi delar en etisk-moralisk vånda . Och man hävdade rätten att vara osäker. Kyrkorna talade om etiska dilemman som innebär att hur man än handlar så kommer man inte undan oönskade följder. Då krävs både en genomtänkt hållning och en delaktighet med dem som drabbas. Så hävdas i den utmärkta lilla boken Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap, (Verbum, 1997) som skrevs inför en tänkt dialog med en annan regering. Som inte önskade samtala.
Demokrati, rättvisa och medinflytande räcker inte som grundvärden täven om de hyllas som gemensamma samhällsideal. Det krävs ett helt system av övertygelser och ideologiska trosföreställningar om man ska kunna förhålla sig till de mera grundläggande frågorna om vad som är rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Vurmen för vetenskapen som svar på de flesta frågor blundar för att dessa filosofiskt existentiella frågor ligger utanför vetenskapens normala räckvidd. Pluralism och mångfald skulle kunna leda till att oenigheten blir alltför stor om rätt och fel, ont och gott. Då ökar inte bara politiska motsättningar utan även kulturella och sociala klyftor.
Religionen fungerar i många samhällen som stabiliserande system, på gott och ont även det, med sin tradition av etisk-moralisk vägledning och tolkning. Men om kristen tro hänvisas till det privata, då förloras ett viktigt perspektiv, ett bidrag till samhällsbygget blir ohört.
I sina bästa stunder fungerar kristen tro som ett profetiskt samvete, ett kritiskt korrelat, till rådande ordningar. Denna profetiska uppgift blir oerhört svår när samma politiska partier som styr stat och kommun också kontrollerar landets största trossamfund. Men tron stannar i kyrkan. Utanför kyrkporten byter partierna kappa och blir religiöst neutrala trots att man som parti faktiskt utformar böner och trosbekännelser och vill att barn ska döpas och unga konfirmera sig.
Den kristna kyrkan har med stor samsyn hävdat att moralen inte först och främst är kristen utan allmänmänsklig. Men moralen förstärks enligt kristen syn genom sin förankring i uppenbarelse och tradition. Därtill är den ett uttryck för Guds vilja, det vill säga något som går utöver det tillfälliga och majoritetsbestämda.
Kristendomen ser människovärdet som givet av Gud, då blir det absolut. Inte något som skänks av politiska majoriteter eller springer ur sentida konventionstexter. Vi kan inte dela ut detta värde, än mindre återkalla det!
I Bibeln ställs frågorna på sin spets. Rättsprocessen mot Jesus slutar på Golgata, och är laddad av sådana frågor. Vad är en människa? Vad är sanning? Rättvisa? Skuld? Pilatus tvättar sina händer för att visa sin oskuld. Han tar avstånd från det onda. Se människan, säger han. Och förväntar medkänsla och inkänning.
På motsvarande sätt ger det bibliska materialet mönster för handling. Den misshandlade tas om hand, så gör den barmhärtige samariern. Man litar på möjligheten att bli förlåten och återupptagen i gemenskapen som i liknelsen om den förlorade sonen. Man ser det ondas realitet som i berättelsen om Johannes döparens öde. Man kan bli sviken och förrådd, ta Josef som säljs av sina bröder - men ändå handla barmhärtigt. Man får enkla regler – 10 Guds bud, Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Om dessa mönster tonas ned i samhälle och skola – vad ersätter dem? Vilka berättelser erbjuds istället?
Några tankar framförda vid ett panelsamtal som ingick i ett seminarium med Framtidskommissionen i Örebro den 30 maj.
Organisation och struktur
Än finns det inte mycket att berätta om stiftets hållning i indelningsfrågorna som aktualiserats (se tidigare blogginlägg). Stiftets utredningsgrupp går fram med två förslag till stiftsstyrelsen som ska enas om ett och sända ut på remiss. Utredningsgruppen föreslår att Örebroförsamlingarna som ingår i den kyrkliga samfälligheten antingen organiseras i ett pastorat (som Närhet och Samverkan föreslagit) eller att församlingarna blir självständiga med undantag för Längbro och Miael som föreslås blida ett gemensamt pastorat.
Min uppfattning är att i svensk tradition ska ett nej respekteras i första hand och lösningar där man tvingas samman brukar man försöka undvika. Om det blir så i det här fallet? Det kan man inte veta förrän beslutet i stiftsstyrelsen fattas den 19 juni.
Min uppfattning är att i svensk tradition ska ett nej respekteras i första hand och lösningar där man tvingas samman brukar man försöka undvika. Om det blir så i det här fallet? Det kan man inte veta förrän beslutet i stiftsstyrelsen fattas den 19 juni.
28 maj 2012
Stiftet utreder församlingarnas framtid
Idag är det en ödesdag för församlingarna inom Örebro kyrkliga samfällighet. Almby, Längbro och Olaus Petri församlingars kyrkoråd har var och en begärt att få lämna Örebro kyrkliga samfällighet. Skälet är bland andra främst de förslag som Utredningen Närhet och Samverkan lagt om att samfälligheterna ska blir storpastorat och att endast en kyrkoherde ska finnas kvar. Utredningens förslag har marknadsförts som en fråga om en mera effektiv organisation för Svenska kyrkan!
Stora och livskraftiga församlingar blir på ett sätt reducerade till bisittare vad gäller sin egen verksamhet och sitt eget liv eftersom besluten flyttas till den nya pastoratsnivån. Övriga församlingar har inte haft vägande invändningar mot de nya pastoraten utan fastmer visat en vilja att ingå i ett sådant övergripande pastorat.
Att det är en ödesdag beror på att idag skall Strängnäs stift redovisa sin utredning av frågan. Den blir då ett beslutsunderlag för stiftsstyrelsen som förfogar över denna oerhört viktiga framtidsfråga för församlingarna.
KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.
Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.
Så till frågan om styrning och ledning. Det lämpligaste är att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt, med närhet till altare och sakrament. Då väljs kyrkofullmäktige av församlingen. Församlingsborna får ett garanterat inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i det föreslagna pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar tvingas lämna ifrån sig makten över den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.
Stora och livskraftiga församlingar blir på ett sätt reducerade till bisittare vad gäller sin egen verksamhet och sitt eget liv eftersom besluten flyttas till den nya pastoratsnivån. Övriga församlingar har inte haft vägande invändningar mot de nya pastoraten utan fastmer visat en vilja att ingå i ett sådant övergripande pastorat.
Att det är en ödesdag beror på att idag skall Strängnäs stift redovisa sin utredning av frågan. Den blir då ett beslutsunderlag för stiftsstyrelsen som förfogar över denna oerhört viktiga framtidsfråga för församlingarna.
KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.
Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.
Så till frågan om styrning och ledning. Det lämpligaste är att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt, med närhet till altare och sakrament. Då väljs kyrkofullmäktige av församlingen. Församlingsborna får ett garanterat inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i det föreslagna pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar tvingas lämna ifrån sig makten över den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.
En ödesdag för församlingarna i Örebro. Den lösning som verkar rimligast om man ser till läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Det måste vara stiftets uppgift att se vidare än till en av två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje. Därför hoppas jag idag på ett vist och klokt utredningsresultat som tar hänsyn till församlingarnas egen vilja och längtan.
26 maj 2012
Konsert och Vespor
Tar en cykeltur genom staden för att köpa sandaler. Stannar vid Järntorget där Örebro Blåsarsymfoniker håller konsert i vårsolen. De får välförtjänta applåder av soldyrkarna. Väl upp på stadens stora gata, Drottninggatan, knattrar det som förr i världen. Men mera. Och högre. En Vespaklubb kör i kortege. Hjälmarna ser ut som förr i världen. Folk stannar till och pekar. Där åker en ung passagerare i pappas knä. Någon har till och med sidovagn - men så tillhörde de nog Stockholms Vespaklubb. Själv körde jag Vespa under gymnasietiden. Ett lagom stort fordon att susa upp och nerför backar med i Visby. Men förrädiskt svårt, särskilt om man skjutsade någon passagerare när det var halt.
När skorna är inhandlade knallar en möhippa förbi i rosa hattar. De tutar i Vuvuzelor så folk ler roat eller skakar på huvudet. Mitt i högen en blivande brud. Vid Stora torget, framför ärevördiga Nikolaikyrkan har vespaiterna parkerat. Ett myller av förare och förbipasserande.
På Svartån paddlar lättklädda ungdomar i uppblåsbara båtar. Mitt i soldiset tycks tungsinnet inte längre finnas. Det har skingrats. Men i en affär talar jag med någon som vet att livet också innebär att bära bördor. Mitt i den skönaste lördag som tänkas kan...
När skorna är inhandlade knallar en möhippa förbi i rosa hattar. De tutar i Vuvuzelor så folk ler roat eller skakar på huvudet. Mitt i högen en blivande brud. Vid Stora torget, framför ärevördiga Nikolaikyrkan har vespaiterna parkerat. Ett myller av förare och förbipasserande.
På Svartån paddlar lättklädda ungdomar i uppblåsbara båtar. Mitt i soldiset tycks tungsinnet inte längre finnas. Det har skingrats. Men i en affär talar jag med någon som vet att livet också innebär att bära bördor. Mitt i den skönaste lördag som tänkas kan...
25 maj 2012
Svenska kyrkan och handboken
Svenska kyrkan ska få en ny handbok. Svenska kyrkans bok om hur gudstjänst firas, till exempel högmässa, dop, begravning och många andra. Handboken ger påbjudna ordningar med ibland mera valfria alternativa moment. Högmässan formades, framför allt musikaliskt, i olika kyrkoårsserier. Fastans gudstjänster skulle låta på annat sätt än vad jultidens eller påskens gjorde. Ett triumferande Gloria passade mindre bra i fastetidens tematik och kan därför utelämnas.
Förslaget till handbok har nu publicerats på nätet. Det ska användas under ett års tid en mängd församlingar. Detta för att förslaget inte bara ska slipas teoretiskt utan även genom praktisk prövning ska samlade erfarenheter kunna påverka.
Eftersom handboken uttrycker kyrkans lära, det slår Kyrkoordningen fast, är det av oerhörd betydelse vad förslaget rent teologiskt innehåller. Skulle man till exempel låta dopet kantra in emot en gudomlig omfamning i största allmänhet, utan att betona räddningen för människan från synden, från vår och världens bortvändhet från Gud, blir det ett steg som avlägsnar vårt samfund lite mer från det kyrkan i alla tider hävdat. Ett steg i idealistisk riktning i strid med den teologiska realism som tidigare fått prägla människosyn och Gudsbild.
Nu är det bara att hoppas att diskussionen blir så bred att även universitetsvärldens teologer och liturgikännare ger sig in i den offentliga debatt som måste följa. Aven andra kyrkors och samfunds liturgiker behöver bli hörda, särskilt Borgågemenskapens kyrkors reaktioner blir av stor betydelse. Jag förutsätter att Svenska kyrkan hanterar frågan om ny handbok så att man inleder samtal och inbjuder till dialog och konsultationer. Och inte låter vanföreställningen råda, att man ensam, oberoende och hur som helst förfogar över hur ”en enda, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka” tror och firar gudstjänst. Det apostoliska arvet, det apostlarna trodde och bekände, blir ett viktigt lackmustest.
En diskussionsgrupp om handboksförslaget finns redan på facebook.
Förslaget till handbok har nu publicerats på nätet. Det ska användas under ett års tid en mängd församlingar. Detta för att förslaget inte bara ska slipas teoretiskt utan även genom praktisk prövning ska samlade erfarenheter kunna påverka.
Eftersom handboken uttrycker kyrkans lära, det slår Kyrkoordningen fast, är det av oerhörd betydelse vad förslaget rent teologiskt innehåller. Skulle man till exempel låta dopet kantra in emot en gudomlig omfamning i största allmänhet, utan att betona räddningen för människan från synden, från vår och världens bortvändhet från Gud, blir det ett steg som avlägsnar vårt samfund lite mer från det kyrkan i alla tider hävdat. Ett steg i idealistisk riktning i strid med den teologiska realism som tidigare fått prägla människosyn och Gudsbild.
Nu är det bara att hoppas att diskussionen blir så bred att även universitetsvärldens teologer och liturgikännare ger sig in i den offentliga debatt som måste följa. Aven andra kyrkors och samfunds liturgiker behöver bli hörda, särskilt Borgågemenskapens kyrkors reaktioner blir av stor betydelse. Jag förutsätter att Svenska kyrkan hanterar frågan om ny handbok så att man inleder samtal och inbjuder till dialog och konsultationer. Och inte låter vanföreställningen råda, att man ensam, oberoende och hur som helst förfogar över hur ”en enda, helig, allmännelig (katolsk) och apostolisk kyrka” tror och firar gudstjänst. Det apostoliska arvet, det apostlarna trodde och bekände, blir ett viktigt lackmustest.
En diskussionsgrupp om handboksförslaget finns redan på facebook.
23 maj 2012
Budgetfrågor på nytt
Om man sparar 25 procent av en tjänst vad kan man då satsa på verksamhet? Skulle vi välja att dra ner ytterligare några procent av någons tjänstgöringsgrad vilket utrymme får man då? Frågor som återkommer varje år när nästkommande års verksamhet ska planeras och ekonomiseras.
Omställningen från statlig och kommunal kyrkomodell till ett ideellt och mera deltagarstyrt församlingsarbete går långsamt. Anställda tar fortfarande på många håll hand om och sköter mycket av det som normalt kunde ligga i varje kristens kallelse och uppdrag. Det fanns decennier då snart sagt varje lekmannainsats avlönades. Det blev näst intill omöjligt att vara oavlönad, frivillig och ideell medarbetare. Fick man inte timlön skulle man åtminstone ha ett rejält arvode. Annars var det som om dessa personer inte värderades. Deras värde kunde nästan inte uttryckas på något annat sätt än i och genom pengar.
Nu är vi på väg åt ett annat håll. Men ack så långsamt. De gamla mönstren är svåra att bryta. Ändå är enda vägen framåt ett ökat personligt engagemang och ansvarstagande. Medlemmarna behöver bli ryggraden i församlingarnas arbete och verksamheter. En omställning behöver då ske från ett stort antal anställda till ett ännu större antal ideella medarbetare. Det är kanske den viktigaste budgetfrågan är nu - hur kan man medvetet och ansvarigt genomföra detta skifte? Som dessutom helt bygger på och förutsätter att människor faktiskt vill vara indragna och tagna i anspråk i trons aktiva liv för kyrkans skull.
Omställningen från statlig och kommunal kyrkomodell till ett ideellt och mera deltagarstyrt församlingsarbete går långsamt. Anställda tar fortfarande på många håll hand om och sköter mycket av det som normalt kunde ligga i varje kristens kallelse och uppdrag. Det fanns decennier då snart sagt varje lekmannainsats avlönades. Det blev näst intill omöjligt att vara oavlönad, frivillig och ideell medarbetare. Fick man inte timlön skulle man åtminstone ha ett rejält arvode. Annars var det som om dessa personer inte värderades. Deras värde kunde nästan inte uttryckas på något annat sätt än i och genom pengar.
Nu är vi på väg åt ett annat håll. Men ack så långsamt. De gamla mönstren är svåra att bryta. Ändå är enda vägen framåt ett ökat personligt engagemang och ansvarstagande. Medlemmarna behöver bli ryggraden i församlingarnas arbete och verksamheter. En omställning behöver då ske från ett stort antal anställda till ett ännu större antal ideella medarbetare. Det är kanske den viktigaste budgetfrågan är nu - hur kan man medvetet och ansvarigt genomföra detta skifte? Som dessutom helt bygger på och förutsätter att människor faktiskt vill vara indragna och tagna i anspråk i trons aktiva liv för kyrkans skull.
21 maj 2012
Årshjulet står på budget
Årshjulet snurrar på. Det där hjulet som många tror styr olika verksamheter. Trots att ett årshjul mera är en spegelbild av vad man tidigare år gjorde vid olika tidpunkter. I det hjul jag ibland som ordentlig administratör tar fram och konsulterar står det så här års med stora bokstäver: BUDGET. Det betyder att man i församlingens olika verksamheter ska ha planerat nästkommande års insatser. Verksamhetsplanerna ska vara färdiga med tydliga och mätbara mål. Allt ska vara genomtänkt och värderat i pengar och personal och annat som kan behövas.
Men budgetarbetet är på många håll en repris och en upprepning. Särskilt som det inte rinner till medel och nya pengar ur tidigare outnyttjade källsprång. Tvärt om sipprar en rännil långsamt iväg med varje utträde ur kyrkan. Har man tur blir det åtminstone en uppräkning för kostnadsökningar som följer av lönerörelsen. Den är i skrivandes stund inte klar så vad det i slutänden blir måste man gissa.
Men vi kavlar upp ärmarna och tänker fritt och stort. Och gör ungefär det vi gjorde förra året... och lite till!
Men budgetarbetet är på många håll en repris och en upprepning. Särskilt som det inte rinner till medel och nya pengar ur tidigare outnyttjade källsprång. Tvärt om sipprar en rännil långsamt iväg med varje utträde ur kyrkan. Har man tur blir det åtminstone en uppräkning för kostnadsökningar som följer av lönerörelsen. Den är i skrivandes stund inte klar så vad det i slutänden blir måste man gissa.
Men vi kavlar upp ärmarna och tänker fritt och stort. Och gör ungefär det vi gjorde förra året... och lite till!
19 maj 2012
En övermåttan härlig dag
Solen skiner. På gullvivor och blommande slånbär. Denna dag stänger jag dörren till all sköns diskussioner och debatter. Går ut och ställer mig i gräset. Andas djupt och tänker att detta i sanning är en övermåttan härlig dag. Den är här. I detta nu. I denna stund, i detta ögonblick. Det slår mig att jag tänker som en predikan överlastad med och fylld av stora ord. Men, för en gångs skull är det inte alls opassande. Är dagen så intagande fin - då ska den också få ta plats i mitt sinne. Kalendern har jag stoppat undan. Plikterna och alla måsten får vara. Jag är nämligen upptagen. Strängt och ljuvligt uppfylld av den sjudande våren.
18 maj 2012
Månggifte, kvinnomisshandel och Islam
Tråkigt är att precisionen hos Uppdrag Granskning är möjlig att ifrågasätta. I det program som handlar om månggifte, kvinnomisshandel och islam som religion i Sverige. Detta att diverse rådgivare blir omgjorda till imamer är så onödigt. Den minimala bristen verkar bli utvägen för flera moskéer att ruska av sig berättigad kritik. Men, även dessa andra företräder moskéerna. Självfallet har man försäkrat sig om dessa står för det man i församlingen uppfattar som rätt och riktigt.
Den andra invändningen är att det som sagts är ryckt ur sitt sammanhang och medvetet sammanklippt på ett ofördelaktigt sätt. Uppdrag Gransknings hemsida ger ytterligare material som tar bort det udden av dessa invändningar. Men det kan vara värt att tänka på att hade man gjort ett liknande inslag om själavården t ex i Svenska kyrkan hade den absoluta tystnadsplikten hindrat berörda präster att gå i svaromål och diskussion.
Muslimska församlingar väljer sina imamer och borde ha sett till att dessa talar landets språk, är införstådda med svensk lagstiftning och inte säger en sak utåt och en annan inåt. Därför finns det goda skäl för en imamutbildning i Sverige. Den kan församlingarna slå sig samman och ordna. Basen kunde ju vara ett antal universitetskurser och därefter en egen påbyggnad?
Den springande punkten i det som nu förts ut i offentligheten är hur man förhåller sig till islams sharialag. Tillåts den vara överordnad svensk lag? Hur ser man på relationen mellan sharia och svensk lag?
Flera av dem som nu träder fram och hävdar allt gott islam gjort för kvinnor och att man verkligen är för jämställdhet har ett rejält arbete framför sig. Bara detta att lyfta fram svensk lag och kvinnokonventionen kan bli omvälvande. Dessutom kan det vara läge att se över att det finns jämställdhetsplaner och kvinnor som anställda och företrädare.
Att dialogen blir svårare framöver säger sig självt. Risken är att många muslimer sluter sig inför och mot det omgivande samhället. Schablonerna och fördomarna kan ha verkat bli bekräftade. Men det som hänt bör samtidigt kunna leda till mera seriösa och uppriktiga relationer. Så att det blir ett verkligt samtal, ett verkligt möte när företrädare för för olika religioner möts. Så att vi kan säga vad vi verkligen tänker och inte vad vi tycker någon annan vill eller behöver höra! Och när vi möter varandra på arbetsplatser, i skolor och på alla andra ställen där människor strålar samman ska vi kunna mötas i öppenhet.
Den andra invändningen är att det som sagts är ryckt ur sitt sammanhang och medvetet sammanklippt på ett ofördelaktigt sätt. Uppdrag Gransknings hemsida ger ytterligare material som tar bort det udden av dessa invändningar. Men det kan vara värt att tänka på att hade man gjort ett liknande inslag om själavården t ex i Svenska kyrkan hade den absoluta tystnadsplikten hindrat berörda präster att gå i svaromål och diskussion.
Muslimska församlingar väljer sina imamer och borde ha sett till att dessa talar landets språk, är införstådda med svensk lagstiftning och inte säger en sak utåt och en annan inåt. Därför finns det goda skäl för en imamutbildning i Sverige. Den kan församlingarna slå sig samman och ordna. Basen kunde ju vara ett antal universitetskurser och därefter en egen påbyggnad?
Den springande punkten i det som nu förts ut i offentligheten är hur man förhåller sig till islams sharialag. Tillåts den vara överordnad svensk lag? Hur ser man på relationen mellan sharia och svensk lag?
Flera av dem som nu träder fram och hävdar allt gott islam gjort för kvinnor och att man verkligen är för jämställdhet har ett rejält arbete framför sig. Bara detta att lyfta fram svensk lag och kvinnokonventionen kan bli omvälvande. Dessutom kan det vara läge att se över att det finns jämställdhetsplaner och kvinnor som anställda och företrädare.
Att dialogen blir svårare framöver säger sig självt. Risken är att många muslimer sluter sig inför och mot det omgivande samhället. Schablonerna och fördomarna kan ha verkat bli bekräftade. Men det som hänt bör samtidigt kunna leda till mera seriösa och uppriktiga relationer. Så att det blir ett verkligt samtal, ett verkligt möte när företrädare för för olika religioner möts. Så att vi kan säga vad vi verkligen tänker och inte vad vi tycker någon annan vill eller behöver höra! Och när vi möter varandra på arbetsplatser, i skolor och på alla andra ställen där människor strålar samman ska vi kunna mötas i öppenhet.
15 maj 2012
Har du hört rösten?
Ingen vill vara herde. Därför att ingen vill bli förd. Eller ledd. Knappast ens ledsagad. Alla vill vara Lucia. Eller Maria i julspelet. När andra leder verkar man ju hjälplös. Hur känns det? Men att ta på sig uppgiften att leda är inte lika populärt som att vilja slippa andras ledning. Auktoriteter har det inte lätt i tider av skepticism och avståndstagande. De stora institutionerna tappar i förtroende. Den bristande tilliten gör allt flera mera oberoende men också mera ensamma... Och när man väl är hjälplös kan det vara bra att ha koll på vem man kan lita på. Och kunna urskilja vem som vet vad den talar om. Vem som inte bara snackar, utan gör det som betyder något.
Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?
Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.
Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium
Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.
Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...
Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.
Att vara får är inte populärt. De låter illa och springer yvigt omkring. I en rörig flock. Där många vill vara först. Dessa får. Är extremt virriga. Och svårledda. Är det verkligen förklaringen till att den kristna kyrkan envisas och till varje pris ska hålla fast vid en sådan lantlig bild?
Jag hör vad du säger, kan de säga. Folket. Flocken. Och tro vad du vill. Jag gör i alla fall vad jag vill. Eftersom du ändå inte lever som du lär. Så det så. Men det är gott att höra till. En gemenskap. Men där är jag med på mina villkor. Så kan jag också instinktivt reagera. Inte alldeles olikt en viss katt. Som gärna är nära och varm och god. Men som aldrig någonsin på denna sidan evigheten skulle komma på tanken att vara en i hjorden. För dessa varelser finns det säkert också en väg. Bara de lyssnar till rösten. och känner igen den.
Själv är jag ingen bra flockmänniska. Jag avskyr att klappa i takt. Efter en konsert. Då måste jag bara klappa orytmiskt. Och extra hårt. Och jag har svårt för gå på led. Att inordna mig. I märkvärdiga och obegripliga ordningar. Svårt att erkänna och följa auktoriteter. Särskilt om de saknar självkritik och brister i självinsikt. Det borde räcka med att en yttrade orden: följ mig. Den rösten känner jag igen. Den herden är min! Men min hörsel är inte vad den borde vara. Ofta, alltför ofta, tycker jag höra rösten och så visar det sig bara vara min egen längtan, mina önskningar. Om jag inte ingår i en gemenskap där man kan backa upp varandra och medverka till urskiljningsförmågan - då saknas den viktiga komponent som gruppen ger. Hjälp och stöd. Även i lyssnande, tolkning, bön.studium
Alla de andra behöver jag väl ändå inte följa. Åtminstone inte bara därför att de tycker det ska vara så. Eller har rätt titel. Och utan argumentation har bestämt sig för det ena. Eller det andra. Som jag ska eller borde göra. Rätta mig efter. Ofta ganska godtyckligt. Vilket som. Bara de visar att de har makt. Och position. Och lönegrad.
Så när det ropas följ mig frågar jag mig alltid: varför då? Räcker det inte att ha hört rösten? Den gode herdens röst. Och att följa honom. Om flera är på samma väg blir vi väl till sist en ganska bra hjord, flock, gemenskap, församling...
Besvärande många av dem som helst ska kunna det mesta själva är på väg åt något annat håll. När de vuxit upp kanske de kan släppa sina märkvärdiga manér. En dag vaknar dom, vi, jag, upp och inser vad det betyder bli en i gänget. En hjord och en herde. En Kristi kropp.
13 maj 2012
Livsfarlig ledning
I går var det streetmarket, det hette faktiskt så, på Gamla gatan i örebro. Svenska kyrkan var där. Med en levande Jukebox. Man sjöng en psalm för 5 kronor. För tio kunde man sluta. Men det var det ingen som önskade. Tvärt om. man betalade i förväg så att fler skulle få höra kyrkfolket sjunga kända psalmer. Uppskattat över hövan!
Vid ett bord i närheten sålde man emaljskyltar. Texten löd: Livsfarlig ledning med en tydlig och avskräckande blixt på. De flesta har sett sådana granna varningsskyltar. Den kunde lämpligen sättas på en närbelägen kyrkoherdedörr. Eller inte. Annars kunde användas vid förkunnelsen. Det var nämligen Böndagen denna söndag.
Livsfarlig är bönen eftersom den förändrar livet. Baalsprofeterna fick en gång för mycket länge sedan se Guds blixt tända eld (1 Kungaboken 18:1-46). Livsfarligt? Inte därför att allt blir som man önskar. Utan därför att man blir uppmärksam på vad man själv, och andra, behöver. I bönens möte gör sig även frågan om vem jag är och vart jag är på väg påmind. Så småningom kan de flesta orden lägga sig till ro och ge plats för annat, undantryckt och undanträngt. Det kan för de flesta kännas mera hotande och farligt än det är.
Bönen är en verklig hävsstång för förändring. och förnyelse. Livsfarlig därför att man kommer i direktkontakt med levande Gud. Som man gärna sa förr. Högspänning.
Vid ett bord i närheten sålde man emaljskyltar. Texten löd: Livsfarlig ledning med en tydlig och avskräckande blixt på. De flesta har sett sådana granna varningsskyltar. Den kunde lämpligen sättas på en närbelägen kyrkoherdedörr. Eller inte. Annars kunde användas vid förkunnelsen. Det var nämligen Böndagen denna söndag.
Livsfarlig är bönen eftersom den förändrar livet. Baalsprofeterna fick en gång för mycket länge sedan se Guds blixt tända eld (1 Kungaboken 18:1-46). Livsfarligt? Inte därför att allt blir som man önskar. Utan därför att man blir uppmärksam på vad man själv, och andra, behöver. I bönens möte gör sig även frågan om vem jag är och vart jag är på väg påmind. Så småningom kan de flesta orden lägga sig till ro och ge plats för annat, undantryckt och undanträngt. Det kan för de flesta kännas mera hotande och farligt än det är.
Bönen är en verklig hävsstång för förändring. och förnyelse. Livsfarlig därför att man kommer i direktkontakt med levande Gud. Som man gärna sa förr. Högspänning.
12 maj 2012
Andersons universitet i Indiana.
En lördag afton i kyrkan med en strålande konsert av Anderson University Chorale! De kom från Indiana och deras universitet drivs, om jag förstått saken rätt, av The Church of God. Inga dåliga anspråk. Guds kyrka! Den borde vi alla tillhöra. Eller åtminstone önska att vi hörde till...
Körsångarna var oerhört duktiga. De är nu på väg till Finland för konserter i Pyhän Laurin kirkko i Lohja den 16/5. Därefter framträder de i Lakeuden Risti - Seinäjoki den 17 maj. Den 18 är det dags för Teljän kirkko i Pori och finalen äger rum i Vihdin kirkko i Vihti. Folk borde gå man ur huse för dessa fina konserter. Så Finland - passa på!
Körsångarna var oerhört duktiga. De är nu på väg till Finland för konserter i Pyhän Laurin kirkko i Lohja den 16/5. Därefter framträder de i Lakeuden Risti - Seinäjoki den 17 maj. Den 18 är det dags för Teljän kirkko i Pori och finalen äger rum i Vihdin kirkko i Vihti. Folk borde gå man ur huse för dessa fina konserter. Så Finland - passa på!
Gammalt kåseri om bönens eventuella skadlighet
Dag Sandahl har på sin blogg skrivit om problem som föräldrar i Mönsterås upplever med anledning av att skolavslutningen kanske inte ska hållas i kyrkan. Det blir märkligt nog kyrkan som stänger ute - och inte skolverket och byråkraterna i Stockholm. Frågan har varje år sedan länge fram under senvåren engagerat många människor i det avlånga landet. Därför får Folke Heim (mitt folkhemsalias) låna ut ett äldre kåseri om invändningar mot skolavslutningar som brukar lyftas fram. Sådant som tycks få stöd genom det som myndigheterna basunerar ut.
I diskussionen hävdar de som är emot skolavslutningar i kyrkan faror och risker: skadlig religiös påverkan, bön, kyrkan måste just vid skolasvlutningar vara enbart en lokal och eftersom skolan är arrangör så ska kyrkan (dvs präst, men sällan musiker och vaktmästare) hålla sig borta. Om prästen alls är där ska prästen inget säga och absolut inget som har med tro och religion att göra. Muslimerna kan ta illa vid sig etc.
"Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!
Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.
En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är en person som ber därinne. Högt! Och ljudligt!
Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi och nu nyfiket stannat till. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan hoppas på, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon faktiskt och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!
Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som stannat till.
Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag! Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.
Men du, hur vet du att prästen bad? Den äldre personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.
Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?
Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, utbrast hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.
Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim."
Skolverket om adventssamlingar och skolavslutningar.
Om skolan och kyrkan, juridisk vägledning från Skolverket::
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning
eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal.
Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan
utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta
och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade
i någon trosriktning.
Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på
traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några
religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse...
Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga
övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller
kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn
har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina
kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte.
Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för
eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för
religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett
flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att
tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma
samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön,
välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är
dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är
en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med
skolavslutning.
I diskussionen hävdar de som är emot skolavslutningar i kyrkan faror och risker: skadlig religiös påverkan, bön, kyrkan måste just vid skolasvlutningar vara enbart en lokal och eftersom skolan är arrangör så ska kyrkan (dvs präst, men sällan musiker och vaktmästare) hålla sig borta. Om prästen alls är där ska prästen inget säga och absolut inget som har med tro och religion att göra. Muslimerna kan ta illa vid sig etc.
"Dörren formligen vräktes upp och en upprörd kvinna skyndade ut. Förfärligt, skrek hon. Hjälp! Utrym lokalen, ropade hon så högt hon kunde. Snart fylldes dörröppningen av andra som inte kunde komma ut fort nog. Kalla hit Securitas! Finns det inga vakter? Ring polisen!
Ju fler som trängt sig ut genom dörröppning desto högre blev kakafonin av uppjagade röster. Får det gå till så här, sa en förtvivlad man. Hemskt! Hur kan detta hända? Får det verkligen gå till så? I en demokrati?! En annan person bara skakade på huvudet och ytterligare en gömde ansiktet i sina händer. Runt omkring de vuxna samlades nu också barn. Många barn i fina kläder. Några hade blommor i händerna.
En person som bara råkat gå förbi undrade, vad är det som har hänt? Brinner det? Kvinnan som först trängt sig ut genom dörren hade nu samlat sig så pass att hon kunde svara. Nej, det brinner inte. Det är ännu värre! Det är en person som ber därinne. Högt! Och ljudligt!
Ja, men är inte det här en kyrka, undrade en annan person som också bara råkat gå förbi och nu nyfiket stannat till. Det kan väl hända, sa kvinnan. Men nu är det faktiskt skolavslutning och då är det inte en kyrka utan mer som en aula. Skolundervisning liksom och då ska prästen vara tyst! Hon ska inte vara där. Och säger hon något ska hon faktiskt bara tillönska oss det finaste sommarlov man kan hoppas på, med sol och bad och lång ledighet! Det där gjorde hon faktiskt och redan då var jag lite orolig. Men så! Plötsligt började hon be! Och jag kunde inte andas längre. Bönen liksom sög upp allt tillgängligt syre. Jag kände att vi måste få ut barnen därifrån innan de tog intryck eller blev skadade. Bön, så gräsligt!
Lite bön kan väl inte skada, sa en av dem som stannat till.
Skada, ropade kvinnan uppbragt. Skada, jo jag tackar jag! Religionen är skyldig till världskrig och svält och bomber och vidskepelse. Hon hämtade andan. Och till hjärntvätt och politik och girighet och jag vet inte vad. Det ska inga barn utsättas för.
Men du, hur vet du att prästen bad? Den äldre personen såg uppriktigt nyfiken ut.
Det såg man på henne, hon knäppte händerna och såg upp i taket. Och så sa hon något om Gode Gud ge nu alla dess barn nånting vad det nu var, och så hörde jag inget mer. Då hade jag redan börjar springa mot utgången.
Men snälla du, sa den förbipasserande och nyfikne, har du inte hört talas om tyst bön? Prästen har väl bett i flera dagar för den här skolavslutningen och hon fortsatte väl att be under barnens sånger och rektorns tal. Så gör dom, vet du inte det?
Nu såg kvinnan fullständigt förstörd ut. Du menar inte, sa hon... Att hon... att hon har bett hela tiden? Utan att det hördes? Gud förbjude, utbrast hon högt och sjönk ner på en bänk. Utmattad. Skakad. Förfärad.
Så drömde jag. Mitt namn är Folke. Folke Heim."
Skolverket om adventssamlingar och skolavslutningar.
Om skolan och kyrkan, juridisk vägledning från Skolverket::
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning
eller en samling i samband med en religiös högtid i kyrkan eller en annan religiös lokal.
Avslutningen är en betydelsefull del av skolans verksamhet. Det är därför viktigt att skolan
utformar avslutningen eller en samling i samband med en högtid så att alla elever kan delta
och att föräldrarna kan låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade
i någon trosriktning.
Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på
traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några
religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse...
Om en skola överväger att hålla en skolavslutning i kyrkan bör lämpligheten i detta noga
övervägas utifrån det tänkta innehållet. Det är viktigt att rektorn behåller
kontrollen över avslutningens utformning om den hålls i kyrkan. Rektorn
har ansvaret för att skollagens bestämmelser följs och måste därför i sina
kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte.
Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för
eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för
religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett
flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att
tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma
samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön,
välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är
dock möjligt att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är
en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med
skolavslutning.
10 maj 2012
Partistödet II
Partistödet ska fraktas
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
och fylla många hål,
god politik beaktas
för kyrkans väl, en skål!
Vi är klart generösa
med det som samlats in.
Ger stöd att fritt förslösa
på röstprocenten fin!
07 maj 2012
Redovisa det kyrkliga partistödet!
Sveriges Radio och Ekot rapporterar idag om att det ska bli obligatoriskt för politiska partier att redovisa hur de använder sitt partistöd, föreslår en utredning som presenteras i dag. Trots att partistöden från kommuner och landsting har till syfte att stärka den lokala demokratin använder många riksdagspartier i större eller mindre omfattning stödet för partiet på regional nivå eller i riksorganisationen. Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd för Kristdemokraterna i Stockholm, har lett utredningen om hur den kommunala demokratin ska förstärkas. Med tanke på det starka politiska inflytandet i kyrkan och att det även där utgår partistöd hade man kunnat vänta sig tankar på motsvarande redovisningsskyldighet vad gäller hur partierna handskas med sina kyrkliga partistöd.
Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.
Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.
Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.
Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.
Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag
Nätupplagan av Riksdag & Departement skriver: Reglerna för utbetalningar av kommunalt partistöd inbjuder till tveksamma tolkningar. För att minska fusket och öka transparensen föreslår nu en ny utredning att lagen ändras. Det råder en allmänt dålig insyn i hur bidrag till kommunala partier används. Det är inte ovanligt att kommunala skattemedel används för att finansiera politik på riksnivå. Enligt utredaren är både kommuner och partier osäkra på vad som gäller för utbetalningar.
Vi som arbetar inom Svenska kyrkan vet att det förekommer motsvarande partibidrag eller mandatstöd inom Svenska kyrkan. Även det en rest från den tid då kyrka och stat hade nära kopplingar. På det sättet kan naturligtvis de nuvarande kyrkopolitiska grupperingarna behålla sitt politiska inflytande. Därför är det också mestadels alldeles tyst om partistödet.
Inte heller i kyrkan finns det någon redovisning av eller kontroll för att säkerställa att bidragen används för sitt tänkta ändamål. Det finns alltså inga hinder för att partibidragen används för andra politiska syften än det som har med kyrkans frågor att göra. Inte ens kyrkomötet bryr sig om att hålla reda på hur partistödet nyttjas! Därför ska naturligtvis Svenska kyrkan ha likartade redovisningskrav för sitt miljonstöd till de politiska organisationerna.
Fler än jag har kritiserat kyrkans partistöd förr. Och jag gör det gärna igen – och frågar: när får vi en redovisning av Svenska kyrkans totala ekonomiska stöd till partierna? Det lär ju förekomma att man inte bara har stöd via kyrkomötet utan även lokalt. Om inte kyrkan själv ordnar det borde Uppdrag granskning, Kalla fakta eller någon alert tidning med intresse för kyrkans frågor ta sig an uppgiften.
Se Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Riksdag
06 maj 2012
En liten stund...
Tänk om alla ville varandra väl! Om inte olika tradition uppfattades som ett hot. Fyllt av avståndstagande. En avsiktlig kränkning. Ett angrepp på dem som menar sig ha rätt. Att äga sanning. Mer än andra. Som trots att de är etablerade och tillhör de mest inflytelserika älskar att uppfatta sig som radikala förkämpar för de flesta marginaliserade grupper. Utom möjligen just dem som de gjort till måltavla. Tänk om det fick smidas mera på deviser som live and let live istället för det oförsonliga live and let die!
Därför delar jag med mig av ett meditationsobjekt. En tankeväckare. Ett riktigt fint kort med en förgätmigej-kanon som skjuter vänliga brev och fyrklöver. Inför organisationsförändringar? Ny handbok? Hästskor, lyckönskningar och gratulationer. Man borde åtminstone försöka. Ha öppna vänskapliga ekumeniska relationer inåt - och inte bara utåt. Ett moratorieår? En månad? Låt oss drömma djärvt. Vi kanske skulle klara att ha det så. En liten stund...
04 maj 2012
Religionsfrihet och tolerans
Religionsfrihet är ämnet för en ny bok, Är religionen en mänsklig rättighet, av professor Hans Ingvar Roth. Boken recenseras idag av författaren Torbjörn Elensky i form av en understreckare i Svenska dagbladet.
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
Recensenten menar att de missionerande monoteistiska religionernas problem i förhållande till den sekulära makten är att de anser sig äga sanningen. Men den sanning dessa religioner menar sig ha är inte samma slags sanning som naturvetenskapen håller sig med. Där kan en sanning leva jämsides med en annan i fruktbar diskussion och i väntan på att vetenskapens framsteg ska avgöra vad som faktiskt är sanning.
Men någon yttersta sanning finns inte för den sekulära staten eller för vetenskapen, eller om den finns så är den ouppnåelig. Därför blir också de flesta åsikter sidoordnade, jämförbara och möjliga. Ytterst avgörs i det sekulära samhället vad som är rätt genom majoriteter. Däremot i religionens värld menar man att Gud har låtit människan få insikt och kunskap om Guds vilja. Därmed erbjuder religion och tro syfte och mål för livet. Denna gudomliga sanning och inriktning är betydligt mindre känslig för växlande majoriteter.
Torbjörn Elensky konstaterar att Sverige är ett förhållandevis sekulariserats land, men med en tung historia av kyrklig överhet, och enligt vars grundlag statschefen fortfarande måste vara lutheran. Det sistnämnde är ju idag mest kungahusets val än ett uttryck för någon kyrkans makt.
Nog finns det ett starkt samband mellan den enhetskultur som länge präglade Sverige och dagens sekularisering. Tvång föder ofta motstånd och reaktion. Samtidigt la reformationens starka koppling mellan regenten och religionen grunden till de band som senare höll ihop kyrka och stat. Så tillhandahöll luthersk tro det kitt, se till exempel hustavlans etik och moral, som höll samman landet.
Att detta historiska arv skulle kunna upplevas som inskränkande av andra religiösa grupper, som Elensky skriver, verkar långsökt. Att det ligger kyrkobyggnader över hela landet är en självklarhet med den historia som är vår. Tvärt om skulle man kunna hävda att företrädare för andra religioner som etablerat sig i Sverige förvånas över den tillbakaträngda kyrkan och tron.
Religionsfriheten kräver tolerans även av troende, lyder rubriken. Som väl sammanfattar recensentens slutsats. Tanken är att religioner ska ha respekt för vars och ens frihet att själva styra sitt liv. Kräver man religionsfrihet måste man vara beredd att ge den till andra. Javisst, men hur långt? Ska man tvingas erkänna att all religion är utbytbar? Att det inte spelar någon roll vad religionerna har för syn på männsikovärde och värdighet? Ändå är den kristna kyrkan oerhört tolerant. Så accepterande att den stadigt går bakåt.
Dilemmat är inte okänt. Hur långt ska man ha respekt för människor självdestruktiva böjelser? Eller ta exemplen där man i modern tid utnyttjat demokratin för egna odemokratiska ideal. Om majoriteten vill avskaffa demokrati, ska den då upphöra?
03 maj 2012
Uppsnappat
Uppsnappat vid frukostbordet denna morgon när man i Radions P1 rapporterade om presidentkandidaternas debatt i Frankrike, den mellan Nicolas Sarkozy och utmanaren, socialisten Francois Hollandaise...
Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!
Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?
Uppsnappat på vårdcentralen när en äldre välklädd dam anmäler sin ankomst i luckan. Vart ska Ni, frågar receptionisten. Damen svarar direkt: jag ska på Waranprovning!
Uppsnappat vid arbetplatsmötet när någon får möjlighet att ge en rapport, men säger, jag passar. Då hörs teaterviskningen: var då?
01 maj 2012
Släpp processionerna loss - det är vår
Redan på 1950-talet tog min far mig med för att lyssna demonstrationståget den 1 maj. Tågen lät annorlunda. Trots att han var folkpartist kände han de flesta i tågen. Man nickade belevat till varandra. Trampet av fötter lät på ett speciellt sätt. Inte som soldaternas marschkängor. Mjukare, men rytmiskt. På den tiden gick demonstranterna ofta i takt. Talkörerna var knappt hörbara. Fanor och banderoller snärtade i vinden. Gotlänningarna var inte kända för storvulna fastlandsgester. Annat är det nu. Med brist på takt.
Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.
Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.
Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?
Kyrkans processioner är i jämförelse stillsamma vandringar mot hägrande mål. Från mörkret i väster stiga vi mot ljuset i öster. Ett folk på vandring. Pilgrimsvandring. Till det himmelska Jerusalem ställs färden. Men först ska himmelrikets måltid firas redan här. Sedan bryter församlingen upp. En sjungande skara följer sin Herre och mästare. Ut i världen. Även den kristna kyrkan kan ställa adekvatat krav på politiker, på stat och kommun. Ännu bättre skulle det gå om inte stat och kommun leddes av kyrkpartierna, av samma politiska organisationer som har all makt i kyrkan. (Bortsett från ett visst, möjligen begränsat, inflytande från kyrkans Herre?)
Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!
Blåsorkestern var också en begivenhet. Den lät alltid på ett helt annat sätt på avstånd. Dovt. Ödesmättat. Men med klingande prakt när den passerade. Om man hade tur. Risken var att bara en trumma skulle höras, den som markerade takten. När de andra pustade en smula. Nåväl, man kunde i alla fall stampa takten.
Demonstrationerna i Stockholm och Uppsala mot Vietnamkriget var storslagna manifestationer. Röd Front samlade mängder med människor. Arbetarrörelsens tåg var mer försiktiga. Befria södern kunde vi nästan lika bra som Du gamla du fria. Vi gick i ordnade led med demonstrationsvakter för att hindra bråk. Motdemonstranterna var inte alltid vänligt sinnade.
Idag har den i popularitet snabbväxande socialdemokratin marscherat. Ledda av en vänsäll och godmodig facklig tomte, tror många. Vänlig och lågmäld. Än så länge. När debatten hårdnar och kampen om mandaten tar fart blir mysighetsfaktorn rimligen avskalad. Då krävs hårda nypor och rättning i leden. Kanske kan ett nyårskort ur samlingarna fungera som bild av årets 1 maj? Med lyckoklövern som ledstjärna på standaret?
Många är de svenska turister som i häpnad ute i världen stannat till inför de religiösa folkfesterna med svindlande folkmassor. Där bärs helgon- och Kristusstatyer i städer och byar. Vad är detta, undrar inte enbart de sekulariserade svenskarna smått förskräckta. Kristen tro på städernas gator och torg. Stolt och oblyg. Villig att ta plats. Släpp processionerna loss, det är vår!
29 april 2012
Beslut eller samarbete
Vad Svenska kyrkans alla organisationsförändringarna kan komma att betyda på lång sikt verkar få ha ägnat en tanke. Det vore inte orimligt att tänka sig att nivåskillnader mellan gudstjänstliv och beslutfattare också ökar avståndet till vanligt folk. Om uttrycket tillåts. Tänk om sekulariseringen inte alls hindras av förändringarna. Utan påskyndas? Tänk om det vi förr vågade kallade avkristning inte stannar av, utan fortsätter öka? Jag fruktar att när man fjärmar den gudstjänstfirande församlingen från ett direkt inflytande över sina egna angelägenheter så skapar man samtidigt en ny och svåröverbryggbar förtroendeklyfta.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
Kanske borde man redan idag säga: vad var det jag sa? Så är det sagt. Och man slipper tjata om det när konsekvenserna tvingar fram reträtter och återställare. All erfarenhet visar att storskalighet, särskilt när det handlar om att bygga gemenskaper, skapar avstånd.
En konsekvens av de förslag som remissomgångarna i kyrkan nu sägs välkomna är att allt färre beslutsfattare får allt mer att säga till om! Förslag i den riktningen har tidigare alltid brännmärkts som odemokratiska och mot folkkyrkotanken. Nu går det an. Hur kan det komma sig? Därför att det denna gång är rätt personer och grupper som föreslår.
Om allt mer läggs i samma beslutfattares händer behöver man ju inte längre tala om samarbete. Ordet lär få en ny innebörd. I framtiden kan man där storskaligheten slagit igenom bestämma hur det ska vara. Så får utförarna se till att det händer. Vilket visat sig vara mycket svårt. I många sammanhang. Att i den lokala situationen under där rådande villkor göra det man på avstånd bestämt.
23 april 2012
Varför ska barn förbjudas utöva religion?
Margó Ingvardsson kräver i en artikel i DN att barn under 12 år ska ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor. Anledningen är det uppmärksammade fallet i Borås då ett barn blev utsatt för andeutdrivning. Det får Ingvardsson till att barn utsätts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn. Uppenbarligen har rätten gjort en annan bedömning.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
Margó Ingvardsson skriver: Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta. När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret.
Beskrivningen av vad trosutövning kan innebära är så korkat snedvriden att man undrar vilka kyrkor och samfund Ingvardsson brukar besöka? Med en sådan förvrängd nidbild av religion och tro är det uppenbart att hon, sina tidigare meriter till trots, inte kan tas på fullaste allvar. Därtill undrar jag: vilka kränkningar av barn är det som trossamfunden inte stoppar? Och tror Ingvardsson att samfunden har tillgång till trospoliser som kan tränga in i hem och stoppa enskilda människors stolligheter?
Ingvardsson tar till ett beprövat grepp och nidtecknar tron varefter hon använder sin vanföreställning som vore den en representativ bild av vad religion erbjuder och innebär. Sedan gör hon det ännu enklare för sig genom att från det enskilda fallet dra generella slutsatser. Hon vet självfallet att de lagar och konventioner Sverige redan lever efter på de flesta sätt värnar barnen och deras rättigheter. Problemet är väl att lagen måste tillämpas med klarhet och skärpa. Mestadels syns lagens betydelse i efterhand. Den får verkan först när den inskärps genom domar. Lagens förbyggande effekt, som normgivare, är inte vad man kunde önska. Det är bara att konstatera att övergrepp dessvärre inte upphör för att det finns förbud och lagar.
Ingvarssons krav, att förbjuda barn att leva ut sin religiositet eller tro, skulle innebära ett förbud i strid med religionsfriheten och med internationella konventioner som Barnkonventionen. Där står i artikel 14 att ”konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Föräldrar har rätt att med respekt för barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Barnkonventionen är glasklar när den tillförsäkrar barn rätten till andlig utveckling och religionsfrihet, och man kan inte som Ingvardsson menar stifta lag mot barns religionsutövning. Eventuella inskränkningar i religionsfriheten måste ske genom lag och då enbart för att ”skydda den allmänna sedlighetens eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter".
Hulliganisamen som barn exponeras för på idrottsarenor är mera upprörande eller legaliserad våldsutövning inom alla möjliga sporter för att nämna några märkligheter som numera ingår i barns verklighet. Man kan också nämna ett antal dataspel som indoktrinerar barn att i den virtuella verkligheten leva som veritabla dödsmaskiner. Men sådant berör inte Ingvardsson. Här är det religionen som ska brännmärkas.
Det konstigaste med denna artikel är att den alls blev publicerad. DN måtte ha rejäl idétorka när en så illa underbyggd artikel med så groteska nidbilder av religionsutövning ska slösas trycksvärta på.
World of Warcraft istället för den barmhärtige samariten
Systematisk teologi – det låter organiserat och strukturerat. Det är den gamla dogmatiken i ny dräkt. Troslära och livsåskådning med etik och många andra angränsande frågor kan hamna där. Den som ägnar sig åt dessa ämnen har ofta en betydande låda verktyg att använda. Det kan man ana när man läser en understreckare i SvD av docenten i systematisk teologi, Jayne Svenungsson. Hon utgår från Simon Critchleys bok The faith of the faithless: Experiments in political theory. Artikelns rubrik påstår utmanande att Politiken behöver fiktion i brist på tro.
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
21 april 2012
Karbonpapper i mun och tangentbord
Har du karbonpapper i munnen? En smått elak fråga. Den riktades till den som nästan ordagrant bara upprepade vad någon annan redan sagt. Då under slutet av 60-talet och början av 70-talet var vi något observanta och la gärna märke till om man bara kopierade någon annan. Vår otrevliga frågan gav oangenäma associationer. Ingen ville ha ett äckligt karbonpapper hopknycklat i sin mun! Usch och fy!
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
Karbonpapper tillhör en svunnen värld av knattrande skrivmaskiner. Det var ett evigt sysslande med att plocka fram dessa blåsvarta papper och varva dem med oskrivna blad i skrivmaskinen. Det dyrbara karbonpapperet släppte ifrån sig svärta från ena sidan och gav upphov till kopior. Upp till tre kopior brukade gå bra. Sedan blev det allt suddigare och mera otydligt.
Felvända karbonpapper var ett vanligt slarvfel. De gav avtryck på fel sida av pappersarken. Illa! Dessutom var minsta felskrivning ödesdiger. Felen slog igenom hela vägen. Hur många skrivelser som helst fick vi, som inte var så duktiga på maskinskrivning, kassera. Fortfarande har jag några kopior i mina pärmar där jag till slut gav upp och accepterade att misstagen och felslagen syntes.
Skrivmaskinerna var inga enkla vänner heller. Armarna med bokstäver kunde häkta i varandra och orsaka en metallbröt. Som måste trixas loss. Maskinerna kunde låta sitt färgband trassla. Färgbandet som gjorde avtryck på papperet. Det hände att bandet hakade upp sig. Eller fastnade i fel position så att texten blev röd. Ja, det fanns färgband med svarta och röda fält. När bandet började bli utslitet blev texten allt sämre även på originalen. Man kunde undra om det började bli fel på den egna synförmågan eller om färgbandet höll på att ge sig. Klart är att sekreterarna hade ett verkligt precisionsarbete och fick vara synnerligen noggranna och ordentliga.
Idag frågar jag sällan någon om de har karbonpapper i munnen. Frågan är obegriplig för unga människor och får mig att framstå som en relikt från skrivmaskinsåldern. Men sakinnehållet är relevant. Upprepar vi mest det andra sagt och tänkt? Skriver vi mera av än nytt? Om vi alls skriver och talar.
Frågan skulle i webbens tid behöva omformuleras. Sitter de flesta fast i informationsbeteendet? Pekar man ut och länkar mest till det andra gjort? När och var utvecklas frågeställningarna och på vilket sätt ger de nätaktiva egna bidrag? Har vi karbonpapper i tangentborden?
20 april 2012
Fokus flyttades från ansikte till skärm
Rex Rotary och Gestetner. Namn som ingenting betyder för yngre människor. Vi som tillhör 68-generationen har många minnen förknippade med dessa namn. De var nämligen våra främsta hjälpmedel att massproducera material. Dessa företag tillverkade stencilapparater. Timmar, dagar och veckor har vi ägnat vid dessa apparater för att flerfaldiga flygblad, bulletiner och brev. De skulle matas med trycksvärta.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
Särskilt minns jag tiden i Ny Gemenskap. Då tillverkades oändligt mycket material på stencil. Det var så informationen producerades. Skrivmaskinen kunde hacka hål i stencilen så att trycksvärtan fick möjlighet att tränga igenom. Skrev man fel var det bara att lacka över sitt misstag. Och försöka igen. Vi häckade vid apparaterna för att sprida kännedom om vårt arbete. För att kämpa mot julens tilltagande kommersialisering.
I den nya gemenskapen skulle särskilt de som hamnat utanför och fallit igenom samhällets sociala nät ha en given plats. De osynliggjorda skulle bli synliga. Hörda. Detta hände sig vid den tiden då landet började märka av flera nya tekniska framsteg. Vi verkade precis i övergången till elstenciler. Stencilerna brändesm så hette det, i en särskild brännare som kunde göra en hyfsad stencilkopia. Då blev det plötsligt möjligt att infoga bilder och tidningsurklipp. Vilken banbrytande förändring!
Det var på den tiden som svenska folket vallfärdade till pastorsexpeditionerna för att få personbevis och ta ut hindersprövning. Kyrkan skötte sedan 1600-talet folkbokföringen i Sverige. Denna myndighetsutövning bidrog till en omfattande kontakt mellan många församlingsbor och församlingens personal. Vid dessa besök fylldes intygen i med hjälp av vanliga skrivmaskiner, de stämplades noggrant och skrevs ofta under med reservoarpenna. In fidem!
När datoriseringen kom förändrades arbetet. Det kanske mest genomgripande var att fokus förflyttades. Från ansikte till skärm. Men omvandlingen tog tid. Särskilt inom kyrkan kändes det som om vi halkade efter. Församlingarna verkade ha svårt att ge upp sitt arv från den tid då man handpräntade anteckningar om folket i gigantiska böcker. Församlingsböckerna, ministerialböckerna, i stora läderband, låstes omsorgsfullt in varje kväll i det brandsäkra arkivet.
Den verkligheten kan knappast beskrivas så att yngre människor fattar. Knapptryckargenerationerna kan irritera sig över en kopieringsapparat och skrivare som hakar upp sig efter 25 000 kopior. Ja ja, tänker jag. Ni skulle varit med…
Svenska kyrkan kan inte stå utanför teknikens förändringar. Vi får se till att hänga med. Även en kyrka måste känna till och kunna hantera webbpublicering, bloggar, twitter, Facebook och allt som komma skall. Därför är vi nu, efter fullständig datorisering, på väg att på allt fler ställen flytta in i smartphones och skaffa läsplattor. Bara vi kan komma ihåg att utan det personliga mötet står vi oss slätt. Fortfarande.
18 april 2012
När mobilen kraschar kommer en tanke eller två
För några dagar sedan flyttade jag in i en ny telefon. Där är jag ännu inte riktigt hemmstadd. Skåpen står inte där de borde. Alla lådor i skrivbordet kan inte öppnas. Telefonboken trilskas så att jag hela tiden ringer upp fel personer. Trevligt att tala med en massa människor jag knappt minns att jag känner. Och skriva med tummen har jag inte ens funderat på att lära mig. Livet är med andra ord lite skakigt.
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
I början när det ringde flydde katten. Så att benen blödde. Inte Sixtens (katten) utan mina. Katter lever efter enkla regler. Höga ljud - fly. Har man bråttom - sätt i klorna! Och stick. Hals över huvud. Nu kan det ringa lagom högt. Så att jag inte hör det i stora sällskap. Så att alla undrar vem det är som INTE HAR STÄNGT AV LJUDET PÅ MOBILEN!
Men plötsligt stängde telefonen butiken. Inga mer e-postmeddelande på skärmen. Ingen telefonbok. Ingen kontakt. Ogiltigt sim-kort, deklarerade den stora pekskärmen. Mitt första simkort gällde Solbergabadet i Visby. Det berättigade till hela tio besök! Där i den nya bassängen tillbringade jag så mycket tid att jag började få fenor på vaderna. Dagens simkort kan andra saker. Än att släppa in badsugna barn i turkosa miljöer.
Utan sim-kort stannar allt. Det är som att ha tappat sin tågbiljett. Fått soppatorsk (slut på bensinen). Inget fungerar. Plötsligt blev det ens stunds stiltje i livet. Ingen ville mig något. Jag kunde tänka en tanke. Från början till slut. Och sedan en till. Nytt rekord, sa mindre vänliga vänner. Som jag träffade på gatan. Kan man inte nås per telefon får man ge sig ut och prata med folk. In person. I realtid! Utan skyddande filter. Det hörs mycket bättre, är en lärdom. Vad folk säger.
Men nu har jag fått ett nytt sim-kort. Så syns jag inte till. Vet ni vad jag gör. Ringer. Kollar mail. Zappar på nätet. Studerar väderprognoser. Spelar spel…
17 april 2012
Vem vet något om kyrka och religion?
En svaghet i det sekulära samhället är bristande insikter i och kunskaper om religion i allmänhet och de närvarande religionerna i synnerhet. Därför kan den religiösa människans bevekelsegrunder förbli obegripliga. Likaså är olika religioners förhållande till trons sanningar alltmer en gåta i en vetenskapsberusad samtid. Någon överordnad skapare erkänns inte, men var och en känner av en utbredd förväntan att bli sin egen skapare, att forma och välja sin egen identitet, sin egen sanning.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
Varför nöja sig med att vara oinformerad? Med en växande religiös tillhörighet, särskilt bland människor med utländsk bakgrund, blir det alltmera angeläget att vara välinformerad om religion och kyrka. Tjänstemän inom stat och kommun behöver sådana kunskaper. Liksom det civila samhällets aktörer. Även Svenska kyrkans företrädare behöver lära sig mer om sin egen och andras tradition, övertygelse och lära. Boken Sann mot sig själv - öppen mot andra kan öppna vissa viktiga perspektiv som handlar om samtal och dialog, om religioners möte och religionsteologi.
Om boken skriver Sensus: Innehåll och författare: Boken har tre huvuddelar och en studiehandledning. A) Att tänka om tro - vår egen och andras av Kajsa Ahlstrand. B) Kristna och muslimer i samtal av Jan Henningsson. C) Religionerna, de mänskliga rättigheterna och trons djupaste hemligheter av Carl Reinhold Bråkenhielm. D) Studiehandledning av Marika Palmdahl. Beställ boken från Svenska kyrkans informationsservice, info@svenskakyrkan.se, 018-16 96 00. Eller ladda ner den här.
Det finns ett växande antal utövande muslimer, ortodoxer och romerska katoliker i det svenska genomsekulariserade samhället. Ur denna förändring av det religiösa landskapet växer en möjlighet, ja, en skyldighet, att lära mer om religionernas tro och världsbild!
Olust, fördomar och svart-vita avståndstaganden inför religioner har vanligtvis sina rötter i bristande kunskap. Risken är överhängande att man till exempel förknippar de extrema islamister som genomför terrorbombningar och självmordsattacker med muslimer i allmänhet. Dessa grupper har inget gemensamt med den överväldigande majoriteten av utövande muslimer. Lika lite som massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik i Norge hör samman med eller kan sammanblandas med majoriteten av troende kristna.
13 april 2012
Jag är muslim! Vad är du?
Jag är muslim, deklarerar lille Achmed frankt och självmedvetet i fjärde klass. Han tittar på Sune, och frågar honom, vad är du? Sune vet inte vad han skall svara utan går hem och frågar sin mamma och pappa, vad är jag för något? De förstår inte alls frågan. Vad då är? Man är väl den man är? Men Sune vill gärna vara något, vara någon! Vem kan hjälpa honom?
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
Nu kommer det de styrande hoppades och trodde var historia åter till Sverige. Religionen återvänder som en formande kraft. Religion som ger identitet återvänder med den växande muslimska minoriteten. Och ställer kyrka och kristendomen inför viktiga val. Hur ska den sekulära staten reagera inför en religion som hävdar att Gud är Gud och att Guds uppenbarelse lägger grunden för lag och rätt (juridik), för familjeliv (äktenskap), för politik och hela samhället är i Sveirge som en allt mera växande minoritet. Islam är en religion som aldrig kommer att kompromissa med det sekulära, just därför att Gud har givit dem sanningen och för människor visat sin vilja. Den väljer man inte bort. Den kompromissar man inte med.
Den kristna trons företrädare däremot har under århundraden lärt sig av med att hävda sin egen profil. Det sekulära samhället har ju i alla fall bestått av kyrkomedlemmar. De världsliga regemenetet har också varit underkastat Guds allmakt. Men - det var länge sedan det gällde! Nu är det andra krafter som regerar. Så reduceras tro och religion till något yttre. Blir till enkla reflexer i modevärldens annaler. Eller till stelnade förbud. Om man ska få dansa eller ej. På Långfredagen.
Följden av alla kompromisser mellan världsligt och andligt är att kyrkans företrädare har låtit kyrka och tro retirera in i bostädernas privata sfär. In i garderoberna! Det finns inte längre någon kristen idé om hur samhället skall struktureras och se ut. Kyrkan har kapitulerat och uppdraget att forma samhället har lämnats till stat och kommun, till de politiska partierna. Kristendomens radikalism har tämjts och stallats upp. Politiken härskar dessutom i alla Svenska kyrkans sammanträdesrum! Den som tvivlar behöver bara studera det senaste valresultatet i kyrkovalet.
Runt omkring oss ser vi hur areligiositeten har brett ut sig. Nyhedendomen har alltmer tagit över. Barn och unga saknar information och kunskap om kristen tro. De får inga redskap eller instrumet med vilka de kan tolka och förstå allt det som inte vetenskapen kan hjälpa till med, sådant som gäller livets innehåll och syfte.I
många fall blir de religiösa analfabeter. Det enda positiva med det är att de saknar religiös beröringsskräck, de backar inte in i fobiernas värld så snart någon ber eller välsignar.
Så har uppenbarelsen devalverats och förminskats. Instrumenten och redskapen för att bygga vårt samhälle har även under 1900-talet utan större protester överlämnats åt den praktiska ateismen som omhuldas och omfattas av de sekulära krafter som styr Sverige. Staten tillåter snart sagt inga välfärdstjänster som produceras av kyrkor och samfund. Men hela Europa uppvisar otaliga exenpel på att det är fullt möjligt. Även med en sekulär stat! Bara de grupper som enkelt klassats som extrema, fundamentalistiska eller högkyrkliga har protesterat. Men till vad nytta?
Hur kan det komma sig att den kristna trons starka kärna inte längre anses ha betydelse för hur Sverige ska formas och förändras? Några exempel som pekar i en annan riktning finns. Satsningen på Kyrka-arbetsliv för några decennier sedan ville tillämpa kristen människosyn och utifrån tron verka för bättre villkor på arbetsplatserna. Men egentligen fick det inga större effekter. Kyrkans bidrag behövde inte tas på något större allvar. Kan det bero på föreställningen att all religion är förbrukad och en historisk anomali? Vi vet att kyrka och religion egentligen ingenting betyder för lagstiftare och politiker. Men så ser vi också en växande förvirring, oro och meningslöshet i vårt samhälle. Det beror på förlusten av högre syften och på en tilltagande idé om att var och en skapar sig själv och väljer sin verklighet. Kommer någon med inflytande och betydelse att våga dra slutsaterna av denna rotlöshet? Går det överhuvud taget att säga sådant i Sverige? År 2012?
Om ingen Gud kallar oss till tjänst åt nästan kan vi själva ta över. Men så blir också allt tal om solidaritet och tolerans en tunn hinna över egenintresset. Det finns ingen Gud att böja sig inför, ingen eller inget som är större som vi i vårt samhälle ödmjukt behöver böja oss inför, ingen som kallar till omvändelse när det går överstyr.
11 april 2012
Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Nu till något helt annat. Från det roliga till ondskan. Ondskan och det onda hanteras gärna som ett randfenomen. Något i utkanten av tillvaron som inte behöver eller tillåts påverka människosyn och världsbild. Många skulle behöva glasögon med progressiva glas för att kunna se skarpt det som ligger nära och det som finns långt borta.
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.
I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.
På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.
Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.
När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?
Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?
09 april 2012
En rolig påsk
I min vykortssamling, åtskilliga tusentals kort, gapar det ett hål. Bland alla mina påskkort finns det bara en handfull med motiv som kan kopplas till den kristna påskens berättelse och budskap. Jänför man med julens vykort är skillnaden monumental. Åtminstone om man tar äldre julkort. Idag får man leta länge om man ska hitta krubbscener, Maria med barnet, änglar som sjunger i julnatten, vise män...
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
Det finns enstaka kort med kors på, men de är sällan förknippade med påsk. Därför får det denna Annandag Påsk bli ett kort av Jenny Nyström. Hon som målat åtskilliga motiv hämtade ur Bibeln till jul tycks också ha vikit undan för påskens drama. Här ett typiskt trevlighetskort.
Till och med den annorlunda hälsningen annonserar påsken som en alltigenom mysig och glad helg. Men kunde på de flesta kort hälsa en både en glad och trevlig påsk. Här tillönskas mottagaren en Rolig påsk! Den färggranna tuppen nyttjas av ett muntert barn som PÅSKNÄKTER GAL. Näktergalen gol galet.högt. Då blev det ljud i skällan (?).
Som oftast när Jenny Nyström målat ser man ett välkomponerat och välbalanserat kort. Där finns fina små detaljer. Skosnörena i snörkängorna syns. Knappar på byxorna. Uppkavlade skjortärmar. En festlig och rolig hatt. Något händer som ger liv åt kortet. Tuppen gal och barnet skrattar. De lyckas av någon anledning ha kropparna sträckta åt samma håll (snett uppåt höger). Den som bär en börda lutar sig ju ofta bakåt för att balansera den extra tyngden - även därför blir bilden så naturlig. Så skulle också vi bära. Fina färger höjer kortets lyskraft.
Så därför: en God, Galen, Glad och Rolig Påsk tillönskas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)