Fasta med Jesaja

I dagarna har Jesaja blivit populär igen. Vi tänker sällan på hur profeten tas i bruk kring de stora helgerna under kyrkoåret. Den 66 kapitel långa profetboken innehåller verkligen användbara tankar och tål att citeras i alla möjliga sammanhang. Vid jul ser det folk "som vandrar i mörkret" ett stor ljus (Jes 9:2-7)! På Trettondedag jul citeras Jesaja åter, denna gång heter det: Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig... (Jes 60:1-6). Vem läses på reformationsdagen? Jesaja så klart (Jes 55:8-12). Och vid påsken läser kyrkan bland andra texter ur Jesaja om hur Herren lät lidandet drabba den föraktade och övergivna människan som var plågad och som bar våra sjukdomar (Jes 53:1-12). Vid Pingst, i den tredje årgångens texter, dyker Jesaja upp igen. Då ska jubelrop och lovsång för hans väldiga gärningar höras över jorden (Jes 12).

Som om det inte vore nog så kan Jesaja skymta fram på Den helige Johannes döparens dag (Jes 49:1-2). Även på Jungfru Marie bebådelsedag (Jes 7:10-14) liksom på Alla Helgons dag får församlingarna lyssna till Jesajas ord (Jes 49:8-10). En populär profet må jag lova.

Fastlagssöndagen vill inte vara sämre. Då används ett par verser ur Jesaja kapitel 52, nämligen 13-15. Vad tror ni skall läsas på Askonsdagen om inte Jesaja, denna gång kap 58:4-9. Men - den text som borde ha funnits med bland kyrkans texter är Jesaja 58:6-12! Någon borde efterforska hur det kommer sig att just denna så starkt lödiga och uppfordrande text valts bort. Eftersom den inte används blir det extra vanligt att kyrkliga nätanvändare lyfter fram den texten om den "verkligt rätta" fastan: 

"Nej, detta är den fasta jag vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: »Här är jag.«

Om du gör slut på allt förtryck hos dig,

hot och hån och förtal,

om du räcker ditt bröd åt den hungrige

och mättar den som lider nöd,

då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,

din natt bli strålande dag."

Kan den texten användas för att trycka undan behovet att under fastan avstå från överflöd och excesser? Knappast. Dessa storord leder tillbaka till oss själva och våra attityder. Fastan är inte en isolerad andlig övning utan även ett ställningstagande som återverkar i liv, politik och ekonomi.

Hur ska någon i välfärdens Sverige kunna befria de förtryckta och krossa alla ok utan att avstå från något av sitt eget? Att upprepa orden, som låter så progressiva, räcker inte. Här är devisen - från ord till handling - ännu aktuell. Visst finns det ok och förtryck i Sverige, t.ex. våld mot kvinnor, hedersförtryck, människohandel, kriminalitet och droghandel osv. som privatpersoner kan vi möjligen göra avtryck i periferin. Och det som sker i stora världen handlar dels om information och dels om att ge ekonomiskt stöd till de goda krafterna. På den punkten kan de flesta av oss kliva fram och upp. Mycket har gjorts, men oändligt mycket mer finns att göra... Inte av tvång. Utan för att det är rätt!

Fastan, ja nu är den här...

 Fastan, ja nu är den här. För den stora svenskkyrkliga allmänheten överskuggas dess inledning av semlor eller fettisdagsbullar. Här och där görs försök att popularisera fastan med kalendrar som ger olika tips på vad man kan tänka på eller göra. Det har blivit ganska uppskattat i små kretsar. Fastan har kommit att handla om avståendets glädje, ty den som avstår kan spara pengar som kan omfördelas till ändamål som gynnar behövande i omvärlden.

Lite elakt skulle kunna sägas att fastan utnyttjas som ett instrument för att åstadkomma olika nyttiga saker. Men det må vara hänt, om ett försiktigt fastande kan öka vår solidaritet, om än tillfälligt, får vi nog stå ut. Vad jag kan sakna är tankar om avståendets inneboende kraft. Vad händer med mig som avstår? Upplevelsen av att ha kraft och makt att förändra beteende och livsstil är ett hoppfyllt tecken. Vi kan ta befälet över mindre lyckade faktorer i vårt eget liv. Så fastans avstående har även där följdverkningar, fast mer personligt uppbyggliga. Reflektionerna kan också utvidgas till att fästa uppmärksamhet på våra olika beroenden. Ett allmänmänskligt problem som kan exemplifieras med rökning, alkoholberoende, spelbegivenhet och annat.

Vårt fastande skulle tänkbart kunna innehålla tankar om lidande. Genom att på personlig nivå avstå något kännbart delar vi, på ett synnerligen ringa sätt, något av de livsvillkor som drabbar och plågar ofattbart många medmänniskor. Kanske får vi då för ett ögonblick leva oss in i andras öden. De förskräckligt många dödade barnen  Gaza, som alla har namn, syskon, föräldrar kanske och släkt. Där rivs de sociala banden itu av sprängkraft och bomber. Hur vore det att så omedelbart och i hunger och hemlöshet bli av med de sociala band som ger livet mening och innehåll?

Nu sätter jag punkt för idag. Nu blir det åderutvidgning och ballongsprängning å närmsta sjukhus. Svår att avstå från...

Finns det något viktigare än den kristna tron för en kyrka?

I flera år ledde jag en bokcirkel med flera frikyrkliga vänner. Vi läste bl.a. Anders Piltz: Se Ansiktet. En annan bok som vi studerade noga var Kristen tro med Alister McGrath som huvudredaktör. Att läsa några kapitel i taget för att sedan resonera och samtala är ett nästan oöverträffat sätt att både umgås och förkovras. Vi tillämpade ofta metoden att någon fick göra en kort redogörelse för de avsnitt vi läst. Därefter fick var och en ge korta reaktioner med tyngdpunkt på vad de särskilt fastnat för eller reagerat på. Sedan en stunds samtal som fortsatt under det efterföljande kaffet.

Tänk vad folk är duktiga på att baka! Det är ett av intrycken efter den fleråriga cirkeln. Inte heller spelar det någon större roll om det är hembakt eller ej. Dessutom går det lika bra med smörgås. Att det blev en sådan variation berodde på att vi oftast möttes i deltagarnas hem.

Det som sades mer förtroligt i cirkeln ska naturligtvis stanna där. Men några intryck och frågor bär jag med mig. Det visade sig att åtskilliga av troslärans teologiska punkter var helt eller delvis okända. Att det kunde finnas olika nattvardsläror blev en spännande och delvis omskakande upptäckt. Ord som realpresens och transsubstantiation var både nya och främmande för somliga. Frågorna om nattvarden var påverkad av vinets beskaffenhet och brödets sort och kvalitéer var också nya. Och hur skulle man tänka kring överblivet vin och bröd. Skulle det bevaras, konsumeras eller hällas ut? Kunde vinet hällas var som helst?

Vi talade ingående om församlings- och kyrkosyn. Vad konstituerar en församling? Kan den ledas och styras hur som helst? Hur ser man på kyrkans ämbeten? Och vad betyder "det allmänna prästadömet" i förhållande till vigda ämbetsbärare?

Vi gjorde korta litterära exkursioner till Luthers lilla katekes och till Limadokumentet: Dop, nattvard, ämbete. För oss alla blev det ett slags uppvaknande att inse hur mycket av dogmatiken, av bekännelse och lära, som slunkit förbi i predikningar, bibelstudier och föredrag. Mycket hade sagts om tron på Jesus  men ganska lite om treenigheten eller om de kristna trosbekännelserna (symbola) och deras betydelse i bejakande form men också som avgränsning och avståndstagande från somliga av kyrkan kritiserade trosföreställningar.

Illustrationen är försättsbladet till En nyttig undervisning som tillskrivits Olaus Petri (i texten nedan förkortat till O) I den skriften får vi ett tidigt exempel på strävan att sprida och befästa kristen tro. Om En nyttig undervisning skriver riksarkivet: ´En nyttig undervisning' har ingen uppgift om författare eller utgivare. Den har dock tidigt på allmänna grunder förknippats med O (Scüick), vilket har bekräftats av nyare forskning. Enligt denna måste 'En nyttig undervisning' betraktas som en i mycket självständig bearbetning av O på grundval av Luthers Betbüchlein och skrifter av sydtyska reformatorer, främst Martin Bucers Das ym selbs, Urbanus Rhegius' symbolutläggning av trosartiklarna samt Johannes Bugenhagens psaltarkommentar. Tankegångar och uttryck som ordagrant återkommer i senare skrifter av O bestyrker hans författarskap. Med 'En nyttig undervisning' har O velat ge en fullständig framställning av frälsningens väg sådan den skildras i skriften, från skapelsen till den slutliga fulländningen. Det är detta framställningssätt, att foga in budskapet i en frälsningshistorisk ram, som är så typiskt för honom och som präglar hela hans författarskap".

Med dessa erfarenheter i ryggsäcken blir det så monumentalt förvånande att uthålligheten för att befästa tro, kunskap och insikter idag är så disparata och osystematiska (!) i Svenska kyrkan. Har vi en tro, har vi bekännelser och har vi en lära - är det väl något vi både borde sprida och fördjupa oss i?! Finns det en enda organisationsfråga som är viktigare än kyrkans uppgift och grund: den kristna tron? 

Vad står Svenska kyrkan för?

Vad står Svenska kyrkan för? En aktuell fråga, fortfarande! Frågan är också en boktitel i den serie böcker som Svenska kyrkans bekännelsekommitté gav ut. Boken skrevs av Lars Eckerdal, Birger Gerhardsson och Per Erik Persson och gavs ut 1989. Notera att den fortfarande är läsvärd. Projektet påbörjades 1983 men fick sedan nya faser inför det stora Jubelfirandet med anledning av Uppsala möte 400 år. Särskilt noterbart är Stora och Lilla boken om kristen tro. Nya generationer aktiva i Svenska kyrkan vet nog inte vilken enorm satsning som gjordes. Tänk att Lilla boken distribuerades till stora delar av befolkningen med möjlighet till lokala utgåvor! Värt att påminna om!

En annan bok som hörde till den ursprungliga satsningen var Kyrkans bekännelsefråga (utgiven på Liber 1985), också den kan fortfarande läsas med stor behållning. Författarna var Birger Gerhardsson och Per Erik Persson.

Ett litet stycke ur sistnämnda boken tål verkligen att citeras: "Lägg märke till att det inte handlar om att vad som helst är möjligt i kyrkan! Det handlar inte heller om att allt i kyrkan är föränderligt och det rör sig alls inte om att varje förändring skulle innebära något gott och riktigt. Det handlar inte heller om att det inte skulle finnas någonting i kyrkan som måste sägas vara nödvändigt! Ett är nödvändigt, "att fasthålla vid det förnämsta stycket i evangelium". Och vid bedömningen av vad som sägs och görs i kyrkan gäller det nu som då att "hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte" (SKB s 88)". Alla ska med är inte centralt då, inte heller att alla medlemmar måste behållas oavsett vad. Det nödvändiga centrala är glädjebudskapet om Jesus Kristus och om frälsning, nåd och försoning!

Ställ denna mångåriga satsning i relation till arbetet med undervisning och teologi som kyrkan på nationell nivå arbetat med. Anders Kristoffersson har ihärdigt ställt frågor, bla. i Kyrkans tidning och utmanat till större stringens, uthållighet och koncentration! Satsningen på lärande och undervisning ger man upp alldeles för tidigt och utvärderingen visar att resultat är svårt att mäta och att få fatt i! 

Vad beror det på att kyrkan har så svårt att ihärdigt och mångårigt fortsätta sitt arbete med innehållsfrågorna om tro, bekännelse och lära, liksom om undervisning och teologi? Snart nog vet bara ett försvinnande fåtal vilka våra bekännelseskrifter är och än mindre vad de innehåller och vilka teologiska grundfrågor som där avhandlas. Det lutherska arvet förtvinar och ett reformert tänkande breder ut sig. Är det så att Svenska kyrkan är på väg att bli som några av de tidigare svenska frikyrkorna som inte hade eller har skriftliga bekännelsedokument och som för sin trosförståelse förlitar sig allra mest på predikan och det som sägs?

Hur är man som sjuk?

Hur det är att vara sjuk rapporteras ibland i pressen. Eller också får man läsa ingående skildringar av kampen mot ALS, Parkinsons eller olika cancerangrepp. Understundom är det intressant men ofta väljer jag bort sådan läsning. Ty var dag har nog av sin egen plåga. Bloggen stillsam har beklagligtvis nog kommit att bli min berättelse om egna hälsoproblem. Dessemellan försöker jag diskutera lite kyrka, politik och existentiella problem. 

Just idag, om en halvtimme, bär det av till röntgen. En god vän står för bilresan till Universitetssjukhuset (långt namn förkortas oftast till USÖ).  Vad ska jag dit att göra? Dit beger jag mig för att de där ska ge mig kontrast så det går att få en bild av hur hålrummen i min mage ter sig. Därefter ska de byta det dränage jag behöver ha för att med spolning flera gånger om dagen hålla hotande infektioner stången och för att skölja bort det som läcker ur min tilltygade bukspottkörtel. Direkt efter det ingreppet ska jag bege mig till dialysen. Så går en dag ifrån vår tid, som psalmförfattaren suckade.

Ganska snart ska det bli ny ballongsprängning av ådrorna i min arm. Jo, också där sprängs kalkade ådror med uppblåsbara ballonger. Flödet i den konstgjorda ådern (graftet) har minskat ordentligt på grund av s.k. stenoser i en åder. Inte är det tråkigt att vara sjuk. Alltid händer det något. I början av mars blir det sedan en helskelettsröntgen eftersom PSA-värden sakta klättrar uppåt.

Medan allt detta pågår försöker vi leva normala liv. Vi hittar på allt möjligt, som att åka till Krogen som inte finns i Folketorp, Närkesberg. En restaurang som bara har öppet när ägarna har lust och fått in fina råvaror. När den som inte finns plötsligt dyker upp är det bäst att passa på. Ty där bjuds enkel men synnerligen god mat. Nyaste testet är en måltid där måltidsdrycken blir Rom. Spännande.

Tur är att det numera går att ha alla TV-kanaler och streamingprogram i en vanlig ipad. Jag som en gång tyckte mig vara cineast är numera konsument av det mest som rör sig på skärmen. Särskilt Sydkoreanska serier. Nu senast: Capitivating the King, ett hovdrama fyllt av svek, spänning, intriger och kärlek. Ett nytt Netflix-avsnitt kommer per vecka...

Rätt före nåd?

Kyrkans tidning kommer, ganska tunn som vanligt. Insändarna längs bak i publikationen intresserar förstås. Där finns en märklig insändare med rubriken: "Kyrkan lät rätten gå före nåden och skapade sår". Skribent är Jan Bolin som sitter i Kalmar kyrkoråd. Vid läsning av boken Avkragad ställde han sig frågan: var fanns nåden? 

Särskild tyngd lägger skribenten vid biskopsmötets brev till ansvarsnämnden med ett antal frågeställningar. Det handlar om agerandets tyngd och varaktighet, om den felande anmält sig själv, om det finns självinsikt och ånger, om man försökt minimera skadeverkningarna osv. Jan Bolin tror att dessa punkter haft stor betydelse för ansvarsnämndens beslut. Så kan det ha varit, eller inte ha varit. 

Kyrkoordningen stipulerar att prövningen av en biskop bl.a. ska gälla om biskopen "genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha".  I begreppet anseende ligger inte bara allmänna uppfattningar om biskopen utan där finns frågor gällande tilltro, tillit, förtroende och förmåga att fungerande leda stiftets arbete med främjande och tillsyn samt  att kunna fungera i stiftsstyrelsen och domkapitlet.

Skribenten bortser tydligen helt från det unisona misstroende som de gotländska kyrkoherdarna delgav dåvarande biskopen. Att visa nåd när tillit och förtroende helt har brustit på grund av biskopens levnadssätt skulle sända egendomliga signaler. Lev som du vill det spelar ingen större roll, vi förstår, visar nåd och struntar i regler och bestämmelser? Är det så det ska vara? För en eller för alla?

§ §   § § § §  Nåd och förlåtelse är i grunden något gudomligt och även en mellanmänsklig möjlighet. Det är på dessa plan vi kan möta både nåd, förlåtelse och förståelse. Regelverken kan inte slumpmässigt upphävas när någon tänker och tycker att det är för strängt - utan de ska efterlevas. Den nåd och förlåtelse som där finns handlar om att så småningom få sitt ärende prövat på nytt och då eventuellt återfå möjlighet att utöva vigningstjänsten åtminstone som präst (ett domkapitelsbeslut).

Svenska kyrkans biskopar är stiftsbiskopar, med något undantag. Vi har t.ex. haft några biskopar som vigts på missionsfälten men då också som stiftsbiskopar i utlandet. När en biskop avkragats och förlorat stift, kräkla och biskopsämbete blir det märkligt att åter insättas för att bli en fristående biskop (ett ansvarsnämndens beslut).

I allt detta finns naturligtvis människor som drabbas och som behöver få tid, lugn och ro att bearbeta det som hänt. Boken Avkragad förde upp allt till ytan igen och lär bli rejält omskriven och intensivt debatterad. När det lagt sig kanske nya vägar framåt för alla inblandade öppnar sig...

Avkragad - en haltande berättelse

Visby stift har varit drabbat av allt möjligt. Domprosten, som lokalt påstods vara den mest lovande unga teologen i Sverige, blev efter mycket sturm und drang avpolletterad. Kyrkans tidning som hade återkommande konferenser med domkyrkoförsamlingen skrev knappast alls om konflikterna i Visby. Nu senast har boken Avkragad av Thomas Peterson och Claes de Faire ånyo fäst uppmärksamheten på stiftet. Någon läkning i stillhet blev det knappast.

Boken har recenserats i olika avisor. Senast fick den avkragade exbiskopen en flera sidor stort uppslagen intervju i Kyrkans tidning. Där dyker märkligt nog begreppet inkvisitorisk upp om kyrkans regelstyrda process upp. Nu har jag läst den omskrivna boken noggrant och åtskilliga frågetecken stiger fram. Av hänsyn till den person dåvarande biskopen hade en intim relation med, så lyser den fleråriga förbindelsen med sin frånvaro, så hävdas det i boken. 

Genom att inte alls beröra smusslandet, smygandet och hemlighetsmakeriet så framstår "förbindelsen" som nästan ingenting. Komplikationerna i att ha en relation till en anställd i beroendeställning berörs knappast, det är som om det inte vore försvårande. Det verkar då som om otroheten knappast funnits. Återverkningarna beskrivs dock och tar desto större plats. Och där beskrivs det ibland som att kyrkan vände en av sina biskopar ryggen. Två stödbiskopar och samtalshjälp räknas nästan inte alls.

En ledande gotländsk kyrkopolitiker, Inger Harlevi, uppfattade bokens berättelse i ett Facebookinlägg som naket, självutlämnande och ödmjukt. Dessutom påstod Harlevi att Thomas Petersson inte pekar finger. Nåväl, bokens finger pekar både ilsket och besviket på Gotlands kyrkoherdar, på Ansvarsnämnden och på dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.

Ett allmänt kriskapitel går elementärt igenom olika faser och reaktioner när krisen är ett faktum. Det kändes helt överflödigt. En återkommande och utdragen skildring av en fjällvandring med hustrun ska förmodligen representera nyorientering och försoning. Berättelsen blir både utdragen och sönderhackad.

Ibland visar Thomas Petersson insikt och tar på sig ansvar för sina felsteg. Men samtidigt är han oförstående och tycks helt ha förlitat sig på "alla" som sa att han inte skulle oroa sig, han skulle få behålla sin präst- och biskopskrage. Att stiftets kyrkoherdar sett oerhört allvarligt på situationen visar han ingen större förståelse för. 

Som bekännelselitteratur haltar Avkragad avsevärt. Hur kyrkan, medarbetare och församlingar, skadats av hans agerande reflekterar han knappast över. Inte heller förs resonemang om vad som skulle krävas för att reparera och läka det han förorsakat.

Nu är det ett domkapitel, Visby eller där han är skriven (?), som kan ge honom prästkragen åter. Biskopsämbetet förfogar dock inget domkapitel över utan där är det återigen Ansvarsnämnden för biskopar som har avgörandet i sin hand.

En sorglig historia, med många drabbade, som det kommer att ta tid att bearbeta och få ordning på...

Varje dag kan ensamheten brytas

Ensamheten tar sig många uttryck. Ofta kan den översättas med relationslöshet, en människa står utan närmare regelbunden kontakt med andra. Visserligen kan den ensamme vistas bland andra men känslan av utanförskap förhindrar att varaktiga vänskapsrelationer uppstår.

Känslan är att fler och fler både bor för sig själva och undviker att vara med i föreningar och folkrörelser där man lättare kan få varaktiga vänskapsrelationer. Ersättningen har ibland blivit ett flitigt uppträdande på nätet, som om det kunde ersätta möten i verkliga livet.

Gudsrelationen kan bli en varaktig relation så att vad som än händer finns det någon att vända sig till som också hyser kärlek till sin vän. Föräldrar som har givit sina barn bönens gåva vet att de alltid har en kanal till en som lyssnar och förstår. När allt går en emot och livet ter sig tomt eller rent av meningslöst - då är det en viktig livlina som ofta inte ens lämnats vidare till nästa generation.

Inte så att bön och tron på Gud ordnar upp allt. Somligt behöver man vara aktiv själv för att vara med och reda upp. Men i närheten av andra bedjare kan det finnas en chans att också vänskap ska kunna spira. En församling är en sådan plats. Andra kan knyta an till likasinnade i politiska rörelser eller i idrotts- och sportsammanhang. Eller i studiecirklar osv. Möjligheterna är många.

När ensamheten blir till mer än skygghet kan professionell hjälp behövas. Olika samtalsterapier erbjuds, fast köerna är skrämmande långa. För den som behöver hjälp nu är väntetiden outhärdlig, har jag förstått.

Vi får alla hjälpas åt att läsa av varandra så pass att vi förmår upptäcka när någon behöver en vän eller två för att våga komma ut ur sitt skal. VARJE DAG ÄR EN DAG FÖR VÄNSKAP.