Dag Sandahl gillar Althusser

Hos Kyrklig samling på nätet finns en imponerande dokumentsamling över betydande kyrkliga frågeställningar och händelser. Alla borde besöka den ambitiösa och imponerande sida. Aktuella kommentarer till kyrkligt liv står mestadels Dag Sandahl för genom sina Dagsländor. Sandahl är präst, forskare och författare med åtskilliga verk på sin bibliografi Jag läser Dagsländorna mestadels med behållning även om Dags kritiska intellekt och ironiska sinnelag tycks ha förpassat en hel del glädje och uppskattning till sidlinjen. Hans kyrkokritik är aktuell, intressant och ofta berättigad. Kanske för att det är lätt att stämma in i ifrågasättandet t. ex. av storskalighet, av samhällsreligion som breder ut sig, även inom kyrkan och av vilka intressen som styr kyrkan och kyrkliga beslut.

Nu och då dyker marxisten och filosofen Louis Althussers tankar om ideologiska statsapparater upp. Göran Therborn skrev en introduktion till teorin om ideologiska statsapparater i Zenit nr1, 1973. Efter introduktionen publicerades en text av Althusser om dessa statsapparater. Dessa texter är värda att ägna lite tankemöda åt. Man blir inte marxist genom att läsa honom, men hans materialistiska syn på samhälle och ideologier får läsarna att försöka tänka över och se vad som sker i det som synes ske. Vilken roll spelar institutionerna i ett samhälle, vad motiverar dem och vad blir resultat av deras verksamheter reellt och tankemässigt?

I dagens Dagsedel skriver Sandahl: "Ideologisk fostran sker genom ideologiska statsapparater; skola, kyrka, idrottsrörelse, subsidieberoende ”folk”-rörelser, media förstås. Den ideologiska kontrollen är rotfruktshård (morötter är rotfrukter) eller sker med den piska, som ger avtryck i plånbok eller i förlorad arbetsglädje genom lönesättning, pension, begränsade arbetsuppgifter samt självfallet genom idiotförklaringar – argumentet att det de refrraktäras meningar bottnar i okunskap/dumhet." Detta är en tydlig referens och bearbetning av Althussers tankar.

Therborn menar i sin artikel att Althusser inte är så enkel att läsa och förstå: "Att läsa Althusser är vanligen inte särskilt lätt. Dels är de problem han tar upp ofta mycket komplicerade, dels skriver han ofta på ett filosofiskt språk, som är svårtillgängligt för många av oss. Det är lättast att läsa och begripa Althusser, om man läser honom i relation till specifika analytiska problem". Och det är så Dag Sandahl gör, kopplar de ideologiska statsapparaternas funktion (t.ex. kyrkans) att befästa rådande ideologier och normer till nuvarande situation. 

Intressant är att enligt Althusser ersattes kyrkans ideologiska funktion tidigt av skolan, det är där man numera får lära sig hur man ska vara, tänka och göra. På så sätt har skolan blivit det sekulariserade samhällets kyrka där normer, livsåskådning och elevens plats i samhället stadfästs. Fast ska man tro aktuell kritik av den svenska skolan är även skolan på väg att tappa delar av denna sin roll. Kan den digitala världen, med AI och sociala medier ha börjat undergräva de gamla institutionerna och deras betydelse? 

I kyrkan kvarstår ett problem. När kristen tro förvandlas och blir till religiös överbyggnad är det i vårt samhälle förmodligen en reflex förorsakad av kyrkans marginalisering. Det är inte där samhället reproduceras och rådande ideologi lärs ut, om vi ska tro Althusser. Lätt är ändå att konstatera trons försvagade ställning och en begynnande inre sekularisering. Reducerad och förenklad till huvudsakligen människovärde, värdighet, humanitet, medmänsklighet och god vilja förloras det som är hjärta och kärna i kristen tro. Det blir religion och inte kristen tro, om jag förstår Dag Sandahl rätt. Tron tonas ner och mötet med Kristus som förlåter och räddar oss, dopet och nattvarden som Guds handlingar med oss, vi som nutida utsända lärjungar och efterföljare bleknar väsentligt.

Nåväl, jag är inte klar med dessa frågor. Måste fortsätta läsa och reflektera...

En kundvagn och stress

Amalgam har många av oss äldre som plomber i tänderna. Gammal gam, det smakar det, sa min storebror alltid och skrattade rått när vi yngre bröder kom hem från tandläkare Franzén med nya lagningar. Fortfarande händer det att en plomb ger upp. Senast förra torsdagen då det plötsligt var som grus i munnen. En plomb hade rasat. Ringde redan dagen efter till Folktandvården. Det fungerade inte, eftersom telefontiden tog slut redan kl 10.00. Jag var en kvart för sen. Snopet. 

Väntade över helgen med att ringa. Då fanns det i alla fall inga telefontider. Vid uppringningen blev mitt plats i kön nummer 5. Trettio minuter senare (!) fick jag äntligen kontakt! Nu lossnade det och sålunda erbjöds jag boka en återbudstid redan på tisdag, dagen efter. En timme senare ringde Folktandvården upp (!) eftersom den lediga tiden blivit dubbelbokad. Ingen fara, sa jag förstående. Nu erbjöds jag omedelbart en ny tid någon timme senare bara. Glad tackade jag ja.

Idag på förmiddagen (tisdag) skulle besöket äga rum. Passade på att utnyttja tiden genom att handla lite som behövdes. Jag tog en kundvagn och strosade in i affären. Hittade inte det jag sökte och behövde fråga en personal om råd. Upptäckte en person några hyllrader bort som hade hittat ett biträde att rådfråga. Ställde mig liksom på kö någon meter därifrån. Och visade att jag var där genom att intensivt titta på det grönklädde biträdet. 

Snart klev den anställde iväg med den han hjälpte, för att hitta någon vara. Jag följde efter. Man får inte ge upp för tidigt. Står man i en rörlig kör går det inte att stå kvar. När den anställde var klar med att hjälpa den första personen stod jag på tur, trodde jag, men en annan kund lyckades fånga butikbiträdets uppmärksamhet. Jag såg hur de gav sig av inåt butiken. Jag följde efter. Kände mig nästan som en stalker.

Snart skyndade den anställde vidare mot mig. Men gick förbi, så jag ropade på hans hjälp. Måste ut på lagret för att hjälpa en person, beställningsvara, sa han i farten och med huvudet halvt bortvänt. Snart återvände han med en påse som han överräckte. Därefter såg det verkligen ut som han var på väg till mig, varpå en äldre dam ställde sig i hans väg och propsade på att bli hjälpt. Så han stannade. Jag tänkte: vart är vi på väg. Finns det ingen hänsyn kunder emellan? Hennes äldre gråskäggige man, hukande över den överfulla kundvagnen, såg på mig med en ursäktande blick. 

Biträdet sprang en ny vända till lagret och återvände en stund senare med en hel kartong glögg. Vi befann oss nämligen på Systembolaget. Till sist blev det min tur. Min fråga fick det stackars biträdet att på nytt gå ut på lagret för att hämta en box vitt vin: Mont Blanc. Ibland vill det sig inte med köer, åtminstone inte om kön måste springa runt i butiken för att hålla sin plats. Att vara biträde där kan inte heller vara lätt. Många propsar på omedelbar service. Fast jag var lite nöjd ändå. I den här butiken fanns det i alla fall någon att försöka hejda för att få ett råd. 

När jag ställde tillbaka vagnen noterade en jäktad kvinna, som precis stormat in genom dörrarna, att min var den enda som inte var ihopkopplad med alla andra vagnar. Jag hade ju en sådan där platspillemoj med mig, den som gör att man kan koppla loss en vagn. 

Jag tar din, sa hon och började manövrera den ur mina händer. 

Nej, sa jag. Jag ska lämna tillbaka den. Hon kontrade med att Det behöver du inte. 

Jo, jag vill ju ha tillbaka den här plastgrejen, de är orimligt svåra att få tag på, envisades jag.

Det gör inget, jag kan ta den ändå, hävdade den nu irriterade kvinnan, och försökte rycka till sig vagnen.

Nix, sa jag, och fick bände tillbaka vagnen och lyckades koppla ihop den med alla andra kundvagnar. Med ett ilsket ögonkast och en knyck på huvudet gick hon vidare. Efteråt förstod jag, hon saknade naturligtvis den där plastmojängen som ersatt de mynt vi förr bar med oss överallt. Hon kunde ha fått den, men det insåg jag alldeles för sent. Generositeten har ibland alldeles för snäva gränser, åtminstone när den går vid en minimal och gratis plastplopp. Måste skärpa mig…

De här två episoderna innan tandläkarbesöket fick mig att gnola på en känd psalm. Vi gör ju så vi som har en och annan psalm ivrigt snurrande i hjärnvindlingarna. Vilken psalm? Någon rad ur första versen på psalm 265:....men här gäller tränga, ja tränga sig fram... Sedan dök andra psalmord upp. Det händer när människor beter sig fullständigt obegripligt. Då aktualiseras psalm 268: Hur underlig är du i allt vad gör, vem kan dina vägar förstå?

Tandläkarbesöket gick utmärkt. Med deras nya journalsystem tog det förstås en hel del tid att uppdatera mina många mediciner. Lugn, bara lugn, sa tandläkaren. Jag har all tid i världen. Vi behöver inte stressa, fast många lider ju av all press och stress, fortsatte hon. Jag vet, instämde jag tyst.

Bön och yoga mot stress

När jag och min fru, Maggan, var föräldrar på 1900-talet uppstod en trend att föräldrar skulle ha egen tid. Idén var inte alldeles fel även om det ibland blev hektiskt för föräldrarna som passade på att roa sig med resor, teatrar, restaurangbesök och annat som inte innebar att de återhämtade sig. När de återvände från den egna tiden var de fortfarande allmänt trötta och utslitna. Detta kom jag att tänka på när det igår på SVT sändes ett program om all stress människor utsätter  sig och utsätts för. En epidemi kallades det för!

Rekreation har kommit att betyda att passa på att roa sig snarare än en tid för ny- och återskapelse. Inte för att det är galet att ha roligt och ägna sig åt sådant som gläder och förnöjer, det kan ibland bryta stress. Men jag är inte ensam om att uppleva att rekreation kan vara riktigt arbetsamt och krävande. Yoga och mindfulness sägs allt oftare kunna göra nytta när stressen blir för stor och svårhanterlig. Att den kristna traditionen erbjuder praktiker, som har samma och liknande effekter, brukar det talas ganska tyst om. För att nämna några: tro, bön, meditation, retreat, andakt, gudstjänst... 

Att dessa aktiviteter inte är till för stressbearbetning utan har syften som att praktisera sin tro och att vila i och utveckla gemenskapen med Gud har förmodligen använts för att diskvalificera dem. Även om förhållandet är detsamma med yoga och mindfulness bryr sig det sekulära samhället mindre om, av okunskap kanske? 

Möjligen har sekulära utövare fått för sig att det går att skilja handlingarna från deras syften och plats i religionsutövningen. Med bön och retreater osv. sker inte denna separering. På ett sätt är det bra eftersom den kristna tron kan fortsätta att vara någorlunda sammanhållen vad gäller handlingar och syften. Men fler borde våga pröva trons väg...

I sammanhanget tål det att tänka på det Jesus säger i Matteus 11 kapitel: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

First Lady är en man!

Finns det något som heter medielogik? Knappast. Medieetik lär finnas, men det blir alltmer osäkert vad en sådan etik omfattar. Journalistiken i medier blandas alltmer upp med tyckande och partiska texter: ledarsidor, kolumner, kommentarer och andra texter. Därtill blir annonsmärkningen ofta otydlig och svårupptäckt eftersom i tidningar strävar annonsörer ofta efter att bli så lika redaktionell text som möjligt.

Men medielogiken då? Ett sådant ämne eller område borde kunna förklara när det t.ex. är sannolikt att drev ska uppstå. Fortfarande är Anna Kinberg Batra lovligt byte, fast nu som medverkande i SVT:s TV-serie First Lady. Stockholms landshövding begick uppenbara fel, vilket hon i programmet medger, vid rekryteringen av några medarbetare.  Att andra landshövdingar påståtts göra likadant spelade ingen roll i sammanhanget. Ingen brydde sig om det just då. Hennes felsteg sågs som vänskapskorruption av den värre graden.

I TV-serien är huvudpersonen David Batra, komikern, som skulle undersöka vad det betyder att vara en uppsatt persons maka eller maka. Tvisten att ett program om en makes vedermödor för att finna sin roll kallas First Lady blir mer än en blinkning åt att sidekicken oftast är en kvinna i maktens sammanhang. Upplägget är inte fel, även om några av resorna i programmet blir tramsiga, som det sista avsnittets utflykt till Kalahariöknen. Med jakt och en ganska avklädd dans runt ett lägerbål.

I Svenska dagbladet menar kommentatorn, ofta intressant och värd att följa, Lotta Lundberg, att "Anna får gråta ut" och att det är smaklöst. Hur SVT "förvaltar skattemedel och och underskattar tittarna är en skandal". Ursäkta en enda tittare som inte ansåg att det blev stor plats att gråta ut eller beklaga sig för landshövdingen. En viss bitterhet kom fram men knappast någon skuldbeläggning eller protest mot de viktiga instanserna som JO och regeringen. 

"JO riktar allvarlig kritik mot landshövdingen i Stockholms län"

Att en redan skadeskjuten person (avsättningen som partiledare) följs av ett misslyckande som rekryterare på länsstyelsen i Stockholm gör Anna Kinberg Batra till ett tacksamt objekt att ge sig på. Möjligen blev hon för ivrig att fullfölja uppdraget att räta upp länsstyrelsen i huvudstaden och försöka få snurr på reformerna. Varför fanns det inte tillräckligt med stöd och hjälp i parti och på länsstyrelsen för att undvika fadäsen som kom att fälla henne? 

Att landshövdingen tvingades avgå, blev avskedad, är det faktum som får kritiker att attackera programmet. Hade hon suttit kvar hade hela programidén fungerat fullt ut. Men nu blev serien extra laddad och intressant eftersom vi nu fick en insyn vad som händer i andra ändan av tillfälliga drev och eskalerande och uppnådda avsättningskrav. Men bara delvis får vi lyssna till Anna Kinberg Batra eftersom hennes del i programmet är en bisak och ganska nedtonad. Hennes besvikelse, ilska och kamplust får inte särskilt stort utrymmet. Möjligen ter det sig så eftersom processen kring henne behöver självfallet även David Batra reflektera över, vad är det som händer och sker? Varför? Hur?

Nesan att först bli utmanövrerad som partiledare för Moderaterna och sedan tvingas bort från reträttposten som landshövding, båda gångerna genom beslut av vänner och partikamrater, borde vara värt ett alldeles eget program. Hur klarar man att genomleva sådan offentlig nesa? Hur klarar man att hålla huvudet högt efter sådan prövningar? Hur balanserar man egen skuld och andras medvetna ingripanden?

En skicklig och engagerad politiker har blivit utvisad och fått matchstraff flera gånger om. Om inte annat är hela alltet ett sällsynt illa tillvaratagande av en för politiken och samhället god resurs. Hon frågar i programmet om det finns förlåtelse. Dessvärre har hon fått ett rungande nej på den frågan...

Sängramar är förfluten tid

Vid besök i möbelaffärer där man har stora sängavdelningar har det blivit uppenbart att sängramar tillhör en förfluten tid. Tjocka resårmadrasser vilar nu för tiden på ett fjädrande underlag minst lika tjockt som toppmadrassen. En del av sängarna gjorde att tankarna snirklade kring den gamla sagan, prinsessan på ärten. Vi som inte är så modernt resliga och långa behöver förmodligen små trappsteg för att komma i sängen. Anledningen till besöken har varit en jakt på ett nytt överkast, hyfsat tunt och lättvättat. Sådant som finns bland sängtillbehören. 

När vi steg upp igår morse inspirerades vi, att under stor möda, lyfta ur våra resårmadrasser ur den gamla sängramen med stora och rejäla fram- och bakstycken av massivt furu. Lagren av damm ska jag inte berätta om, mer än att de fanns där i rikligt mått. Vi hade lovat varandra att ramen skulle väck under alla omständigheter. Nu blev det av. Först fick vi leta rätt på sexkantsnycklar, att hitta rätt var bara det ett äventyr. Men lyckosamt nog hade vi faktiskt kvar en sådan som passade i gavlarnas skruvar. Även en mindre sådan som krävdes till underredet. Vi rannsakade våra minnen och fann att sängramen följt oss i cirka fyrtio år! På tiden att den fick plockas isär.

Bara att få ur resårmadrasserna var eländigt svårt, där fanns ju inga handtag att lyfta med. När det var klart skruvade, sågade, vände och bände vi. Till slut var sängen en byggsats igen och delarna bars nästan andäktigt ut till bilen, där vi med nöd och näppe fick in gavlar och annat. Bakluckan gick inte att stänga och det framskjutna framsätet tvingade passageraren att hänga på instrumentbrädan. Sakta körde vi genom staden till återvinningen där vi sa farväl till brädor och gavlar som burit oss i flera decennier. Vila i frid, viskade jag tyst.

Därefter besökte vi än en gång ett möbelvaruhus för att skaffa fötter att skruva direkt på madrasserna. Hmm, sa expediten, ben är en beställningsvara, det tar 3 till 5 veckor! Vi vädjade smått uppgivna: men vi behöver dem nu! Idag! Kvinnan gick för att tala med en äldre kollega som begav sig ner på lagret för att se vad som kunde finnas. Efter en stund återvände han med 8 ben i två öppnade kartonger. Vi fick svarta veckans rabatter plus lite extra för att kartongerna öppnats. Åtta små svarvade och fernissade träbitar, med skruv i, gick ändå på närmare 1000 kronor. Vad gör man inte för att slippa lägga madrasserna direkt på golvet? Dammsugarslangen måste ju kunna komma under för att röja och suga damm!

Den enkla sensmoralen blev att vi fortfarande klarar att ta isär och demolera sådant som skruvats ihop för så länge sedan. Och att det ger tillfredsställelse att klara av att förändra det som varit i långeliga tider. En skrymmande möbel mindre. En dammsamlare ur världen. Skönt!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk! Låter det konstigt? Kristen är väl en människa hela tiden? Förvisso. Men jämför med 50 år tillbaka i tiden så konkurrerade inte så många saker med den kristna tron. Går vi sedan några hundra år tillbaka i tiden dominerade den kristna tron det mesta i det svenska samhället, skola, kungamakt, krigsmakt osv.

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk. Slutsatsen drar jag eftersom de flesta siffror pekar neråt för frikyrka såväl som för kyrka. Gudstjänstbesök, söndagsskolor, ungdomsarbetet, bibelläsning - egen och i grupp, bönegrupper, fortsätt gärna uppräkningen själv... 

Annat ockuperar tid och uppmärksamhet: datorer, mobiler, paddor, boklyssning, fritidssysslor, arbete, semestrar osv. I Luthers stora katekes står det: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud". 

Den medvetna tanken på Gud och Guds vilja har fått stor konkurrens. Vare sig Bibel eller Psalmbok kan längre stå sig som verkliga folkböcker i vårt svenska samhälle där all tro blivit alltmer bortvald och utdefinierad. Idag talar vi till och med om en "inre sekularisering" med betydelsen bl.a. av att kyrkan, dess personal och aktiva alltmer färgas av världen och världsligt tänkande, om förenklingen tillåts. 

Kyrkan och dess handlingar blir i någon mån avsakraliserade och framstår som events vilka tävlar med andra events. Fanatism och gränslöst engagemang är inte det jag efterfrågar, snarare mer helgjutenhet där tron och dess konsekvenser får bli klangbotten för våra liv och dessutom tillåts ta mer tid i anspråk än vi vanligtvis ägnar det. Men allt möjligt annat letar sig in och tar över, utan att jag/vi lägger märke till det. Våra tankar brottas med annat...

Mängder av fina och humana sammanhang finns där vi engagerar oss. Många av dem arbetar för människors värde och värdighet, ger sammanhang och bidrar till samhällets bestånd där rättvisa och medmänsklighet är avgörande värden. Så låter det inte så sällan när kyrkligt engagerade människor ska beskriva skälen till varför de vill verka och vara med i Svenska kyrkan. 

Vart tog Jesus vägen, vad med nåd och syndaförlåtelse, och gudstjänstens betydelse där bön, tacksägelse och lovsång påverkar oss och präglar mässorna? Istället låter det som om kyrkan vore Röda korset, Rädda Barnen, Amnesty m.fl. Att vara indragen i de sammanhangen är bra, där kan man också fungera som kristen. Men kyrkan är definitivt något därutöver, ger något annat och mer!

Att vara kristen tar allt mindre tid i anspråk...?

Strängnäs stifts herdaminnen, del 3

Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.

Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.

Svenska kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids religiositet.

 
Som lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.

Nog vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar. Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.

Ett herdaminne är en samling biografier över gångna tiders prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.

Det stora flertalet har fallit i glömska.

Bakom forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654. Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till ett antal biografier.

 
Biografierna får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat. Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning. Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer tillgängliga för en större läsekrets.

Vare sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre riskerar detta band att bli en biblioteksbok för specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får hoppas att biblioteken försett sig.

 
Herdaminnet inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän. Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.

 
Berättelsen om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje mellan motgång och medgång.
Gothus blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han berövades prästämbetet.

1596 blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå neutralitetens balansgång.

Ärkebiskop Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans armé besegrade hertigens brorson Sigismund.

1606 fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en liten församling utanför Uppsala. Genom en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?

 
Kyrkoherden i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet. Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop i Strängnäs.

En intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.

Ett axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden. I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen, Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”. Tjänsten blev inte hans.

En kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”. Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte ”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att ”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med ”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i för övrigt riktigt kalla kyrkor.

Herdarnas familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa” till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han ”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”. Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt – men man får förmoda att en försvårande omständighet var att förkunnaren var kvinna.

I herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma och njuta.

Vara bäst och ha rätt?

Den som vinner en tävling eller match har rätt att påstå att man är bäst, åtminstone för stunden. Det innebär inte att personen eller laget har bäst och rätt teknik eller spelsystem. Många faktorer kan avgöra. Några gånger har jag ställt upp för att väljas t. ex. i val till ett domkapitel. En gång blev jag inte vald, en annan gång blev jag invald bara för att några år senare inte ha en chans att bli vald.

Hade det att göra med att min teologi var sned eller det jag stod för var galet? Hade jag inga meriter som dög? Knappast. Andra faktorer avgjorde. Vilket inte hindrar att förlusterna fick mig att känna mig otillräcklig, ogillad och fel. 

Dessa funderingar dyker upp efter valet i USA. Inga jämförelser mellan ett domkapitelsval och presidentvalet. Trumps triumf kan av segerrusiga republikaner tolkas som att Trump var bäst och att han hade rätt. Nu avgörs inte frågor om rätt av majoriteter. Värderingar har andra rötter.
Alternativet som fått flest röster behöver vare sig vara bäst eller vilja driva en politik som är bra eller god. Eftervalsanalyserna hävdar att det bl.a. var Trumps ekonomiska politik som avgjorde. Att mängder av ekonomer menar att den tariff- och tullpolitik han stått för att ekonomiskt osund. Även massdeportationerna lär bli ett ekonomiskt sänke för USA, om de genomförs. Förmodligen tyckte majoriteten av väljarna att de hade bättre ekonomi under Trumps förra presidentperiod. Många andra faktorer bidrog säkert. 

Trumps misogyna budskap landade väl hos patriarkalt sinnade män, som det finns många av. Att kristna samfund bortsett från främlingsfientligheten, nedklassandet av Kamala Harris och många fler, lögnerna och förtalet bara för att Trump vill hindra aborter är en gåta. USA är fortfarande inte redo för ett progressivt kvinnligt ledarskap!

Demokratins svaghet är att samhällsfarliga och systemhotande alternativ kan locka ett flertal av många olika orsaker. Tanken att folket alltid vill det som är bäst och rätt för flertalet är en chimär. I tider när människor fåtts att misstro traditionella medier, när kunskap står lägre i kurs än spekulativt tänkande, när desinformation och rykten får spridning på nya och sociala medier blir riskerna större för märkliga valresultat, inte bara i USA utan även i Europa.

För amerikanerna väntar 4 år då nästan vad som helst kan hända. Både där och här bör människor fortsätta hoppas och arbeta för att rätten ska flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar...

Orientera efter kyrktorn

Kyrkoåret närmar sig sitt slut. Minnen av det som varit tumlar runt mer än vanligt. Somrarna på Gotland ett helt långt liv är lätta att erinra sig. Besöken blir inte bara till månader, utan till år. Så gott som en månad varje sedan jag var i 20-årsåldern samt besök vid storhelger och föräldrarnas högtidsdagar. Så gott som hela tiden har Sammantaget har besöken säkert blivit både fem och sex år, om inte ännu mer...

Till åren med sommarställe i Gothem hör kortare tjänstgöring först i Gothems pastorat sedan i Gotlands Norra pastorat. Den märkliga upplevelsen av att fira gudstjänst i ett kyrkorum som fungerat sedan 1200-talet. Att få sälla sig till den långa raden av århundradens gudstjänstfirare blir gripande och mäktigt. På 1200-talet fanns åtminstone kyrkans kor med absid och sakristia.

Kyrkans höga torn anses ha blivit till vid 1300-talets mitt och då av byggnadshyttan "Egypticus". Detta resliga torn som genom seklerna fungerat som orienteringspunkt och navigeringsmärke för sjöfart och fiskare. 

Linné reste runt i Sverige. Han besökte Öland och Gotland på ständernas i riksdagen uppdrag. Han beledsagas av sex unga herrar på sin tre veckor långa visit på Gotland. År 1741 den 2:a juli besöker sällskapet Gothem. I sin Gotländska resa skriver han bl.a. om Gothum: "Kyrkan var vacker. Manfolken och kvinnfolken sjungde var sin vers av psalmerna, under vilket det andra könet höllt alldeles tyst. En stor runsten låg i koret med mycken skrift". Kyrkans skönhet var uppskattad även då. Tydligen var växelsång i kyrkan vid den tiden så ovanligt att Linné noterade det särskilt.

Vi köpte vårt baptistkapell i Gothem 1997.Vi var med på avslutningsgudstjänsten då kapellet skulle tas ur bruk. Man bar ut träkorset som hängt i fonden på podiet, men efter gudstjänsten kom några damer tillbaka med korset och sa att "vi bär inte ut Kristus, han får stanna!" Fast vi fick förstås lova att aldrig någonsin dansa i den forna kapellsalen, ett löfte som vi gärna höll. Dessutom satt på kapellet det kopparkors som tidigare hängt på Metodistkyrkan i Slite, numera riven. Korset hade istället satts på på baptisternas kapell i Gothem.

En höst/vinter var det en stöldturné i bygden. Husen före kapellet och husen efter drabbades. Av någon anledning hoppade bovarna över vårt kapell. Förmodligen fungerade korset, respektingivande eller avskräckande. Vi var förstås lyckligt lottade.

Vid ett tillfälle då jag celebrerade högmässan noterade man särskilt att vaktmästaren, kantorn och prästen alla hette Stenström i efternamn, fast ingen av dem var släkt med de andra. Jag tror till och med att man fotograferade detta tillfälle, även om jag inte har den bilden.

Stadsbor ojar sig ibland över landsbygdens många kyrkor som underhålls fast så få är aktiva i kyrkan. Flera gånger när jag fått tjänstgöra i Gothem, Norrlanda, Vallstena och Källunge har många ipersoner firat gudstjänst tillsammans. Inte sällan strax under 10 procent av befolkningen i socknen! Skull stadsförsamlingarna nå upp till sådana siffror finge man bygga ut och bygga nytt. Fromheten på landsbygden är med andra ord ett föredöme! 

En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter

dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Allhelgonahelgen sjungs requiem

 Allhelgonahelgen närmar sig. En av kyrkoårets mer aktiva helger eftersom människor numera vallfärdar till sina anhörigas gravar på kyrkogårdarna. Minnesgudstjänster och flerfaldiga konserter genomförs. I de av levande ljus upplysta kyrkogårdarna vandrar människor till långt in på natten.

Ofta sjungs denna långhelg i kyrkorna olika requeim med dess fasta fixerade skriftliga form. Jämför man t ex Mozarts och Verdis requiem har vi med kyrkans gudstjänst som bas en textens samstämmighet.

Först en bön om evigt ljus, vila och frid. Ljuset förknippas med Gud. Glorian runt Jesus och guldet på ikonerna är det himmelska ljuset. Gud är ljusets källa, är ljuset. Att komma in i vilan, eller friden som svenska översättningar föredragit, är att vara nära Gud.

Därefter Kyriet, människans bön om förbarmande, som hörs i Nya testamentet från en blind som tillber sig uppmärksamhet och får sin syn. Och som hörs i var mässa. Herre förbarma Dig. Kriste förbarma dig.

Guds vrede – den som många tagit avstånd från eftersom den upplevts skrämmande och hotfull. I Gamla testamentet vördas Gud som så upphöjd och helig att glöden från hans vrede hade kraft att förgöra dem som trotsade honom. Vredens dag, då räkenskapen görs upp, då konfronteras ondskan, orätten, det destruktiva och gudsfrånvända. Då får människan ta ansvar för sina gärningar. Men vredens andra sida är nåden och upprättelsen, återställelsen. Alla som har ropat – finns det då ingen rättvisa – ska den dagen se rätten flyta fram som vatten.

Domens dag, Dies ire, då ljuder basunen, Tuba mirum, och de döda uppstår: Paulus skriver: Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.

Sedan återblickar texten mot Konungen, den man fruktar, och Jesu offerdöd lyfts fram. Som en påminnelse till Gud. Glöm inte bort den kamp Jesus kämpade. Ta från mig skulden, du som faktiskt benådar rövaren och synderskan. Ställ mig bland fåren, de benådade. Bakgrunden är Jesus i Matteusevangeliet som visar att den som handlat barmhärtigt mot medmänniskan själv ska möta barmhärtighet. Och den obarmhärtige skördar sin egen obarmhärtighet bland getterna. Livet levs på kanten mot ett bråddjup, som för att visa oss vikten av hur vi lever i tanke och handling.

Till sist slutet: finns det då någon räddning undan domen, vreden och fördömelsen? Även om många devalverat domen och förnekat vreden och detroniserat Gud - blir vår bön i alla fall: O Jesus Kristus, full av nåd, giv dem din frid.

Pie Jesu Domine

Dona eis requiem

Gör inte detta hemma...

Förr (dåtid) förskönar många av oss gärna eller omedvetet. Att det blivit bättre på många sätt vet de flesta av oss, även om vi inte deklarerar det högt och ljudligt När vi någon gång jämför gamla skrifter med vår egen nutid märks det skakande tydligt. Husmoderns hemkurer och goda råd är en guldgruva för dylika aha-upplevelser! Själv har jag enbart den 8:e upplagan tryckt 1933, så ett och annat äldre råd har säkert lurat sig med.

Först handlar det om sjukdomsfall och krämpor. Andas genom näsan, diskuteras. "Vanan att anas endast genom munnen framkallar sjukdomar av många slag i svalg och näsa samt ger obehindrat tillträde för skadliga bakterier, som fästa sig i munhålans och angränsande slemhinnor. Kronisk snuva blir ofta följden och ansiktsuttrycket blir slött." Om barn inte kan andas genom näsan är botemedlet ofta att läkaren gör en lindrig bortklippning av det som täpper till näsan...

Råden står i bokstavsordning och snart dyker därför rubriken Apelsinkuren upp. Ett råd som tros ska hjälps mot "allmän svaghet, blodbrist och dålig matsmältning"! Försök gärna, den som vågar. Men var medveten om att du, den sista veckan i denna kur, behöver äta 151 apelsiner. Och veckan därpå under nedtrappningen konsumera ytterligare nästan lika många apelsiner. Kanske är det bäst att ta rådet som ofta ges i televisionsprogram när man där genomför något experiment med osäker utgång: Gör inte detta hemma!

Misär på vårdboende

En gammal och god vän har hamnat på ett vårdboende efter ett en svår fallolycka i sin lägenhet. Hon har det extra svårt just nu. Artros i axlar och nacke hindrar henne från att ens kunna dricka själv. Muggen med sugrör når inte fram till munnen, ens när hon gör sitt yttersta. Hon kan vrida huvudet bara några centimetrar åt vart håll. Än mindre kan hon justera hörapparaten. För henne att nå dit vore som om en pensionär fixade att hoppa högre än Mondo. Omöjligt med andra ord.

När vi hälsade på hade hon just ringt för att få sin medicin så att hon skulle orka med besöket. När vi gick efter 2 timmar bad hon oss att säga till personalen eftersom ingen kommit med den behövliga medicindosen. Svaret var att de inte ville störa när hon hade besök! Redan innan hade vår vän kommenterat att när hon ber om något kan det helt glömmas bort eller dröja timmar innan det sker. 

En anställd som inte hanterar medicin kom under vårt besök in med något att dricka till vår vän och hjälpte henne genom att hålla muggen så att sugröret landade i munnen. Vi försökte samtala med vårdbiträdet under tiden men kunde inte förstå hennes ansträngningar att tala svenska. Och vi hade inga hörapparater för att alls höra något.

På nätterna sätter hennes värk av en annan sjukdom in. Den medicin som ges är otillräcklig så de långa vakna nattliga timmarna tillbringas med ofattbar smärta. Ett besök på sjukhuset i grannstaden ledde till en röntgenundersökning varefter hon blev hemskickad utan några svar och inte heller någon vårdplan. Det verkar som om sjukvården och vårdboendet finner det godtagbart och tillfredsställande att hon ska leva under dessa villkor! Misär var vårt intryck. Vem vågar bli gammal och sjuk om det är så här det ska bli?!

Politisk populism växer obehindrat

Hur kan någon tänka positivt, än mindre rösta för, reaktionära och populistiska idéer och personer? För mig är det obegripligt. Jag förstår nämligen inte lockelsen i förenklade och förljugna svar på politiska, ekonomiska och existentiella problem och frågor. Trumpfebern i USA är en sådan gåta. Det starka stödet för SD i Sverige en annan eller FPÖ:s seger i Österrike ytterligare en. De skapar sin egen berättelse och sin egen sanning som motstånd och uppror mot rådande politiska praktiker med drömmen att själva ta över överallt.

Förnuftiga och rationella argument verkar inte bita på anhängare till dessa politiska rörelser. I USA där moral, livshållning och sanning stått högt i kurs har andra överväganden vuxit sig starka. Eller är det känslor av vanmakt som bara ser en lösning hos den eller dom som framställer sig starka och ger de enkla och svart-vita svaren? En utspridd otillfredsställelse och frustration där drömmen om att allt ska gå att återställas tycks ingjuta hopp? Det var bättre förr innan världen blev stor och konkurrensen mellan lokal tätort och omgivande landsbygd förbytts i internationella hot, ofta sammanfattade i globalisering, där jobben flyr och utsattheten känns i familj och plånbok.

Motkrafterna kan inte gärna öppet fråga vad det är för fel på folk eftersom det kunde locka ännu fler att stötta extremt reaktionära krafter. Psykologer, sociologer och statsvetare borde vara intresserade av att lära sig mer om det finns mekanismer som stärker disruptiva politiker och partier. Är det så att demokratier har svaga punkter som kallsinnigt utnyttjas. Frågorna är oändligt många, svaren försvinnande få.

Trump som i sin presidentkampanj hotar att jaga vänstermänniskor, som han dessutom kallar galna, med nationalgardet och armén hotar därmed demokratins grundval där yttrandefrihet är ett omistligt värde. Han utnyttjar sin yttrandefrihet för att hota andras! Därtill har han en majoritet av landets mer evangelistiska kyrkor och rörelser på sin sida. Även bland katoliker finns ett utbrett stöd för Trump. Hur kan det komma sig?

Döstäda och flyttstäda

Döstäda, med eller utan d, har blivit ett begrepp. Låter en aning desperat. Som något ofattbart angeläget. Den ena innebörden är att städa och avyttra en död persons hem. 

Ordet kan i sin andra betydelse handla om att efterlevande ska slippa ta hand om alltför mycket efterlämnat. Ägodelar ska röjas och rensas med tanke på den egna döden. Att ha hjälpt till i förväg kan ses som framsynt och välvilligt. Denna trend har till och med exporterats och blivit till en TV-serie: "The Gentle Art of Swedish Deathcleaning". Den ska finnas på SVT Play.

Begreppet städa har med andra ord en ganska omfattande innebörd. Den som säger sig ha hjälp med städningen menar normalt bara med vården av hemmet genom damma, dammsuga, torka av ytor och lister, skaka mattor (gör någon det idag förutom vi?) och eventuellt putsa fönster. Den som bistår med städning packar inte ner och bär bort tavlor, möbler, böcker, mattor m.m. Inte ens ordet storstädning inrymmer bortforslandet av möblemang och inventarier. 

Att ämnet dyker upp här beror på en planerad flytt om några månader. Därav även utrensningen av böcker som stillsam nyligen berättat om. Det glesnar sakta bland bokbeståndet. Idag påbörjades besiktningen av vaser, ljusstakar och dricksglas för att inte behöva släpa med allt som förvärvats under  lång tid. Till och med Ture Berglunds glasföremål ska rensas! Förtjusningen över åtskilliga estetiska och tilltalande föremål (sådana är väl de enda vi håller oss med?) måste vika om inte vår nya lya ska bli överbelamrad redan från början.

Så, i överförd betydelse, ägnar vi oss redan åt att flyttstäda. Livet är föränderligt. Den som slänger en del tillhörigheter blir, otroligt nog, själv ganska lättad. Vilket ska ske en gång till när rensning och röjning är avslutad och när alla pryttlarna och vi till slut har givit oss av. Mot nya äventyr...

Goda råd till en kyrkoherde

När en kyrkoherde installeras och tas emot i sitt pastorat hålls många tal. Somliga mest välkomnande, andra handlar om personens goda egenskaper parade med några goda råd. Stämningen, vid den installationshögmässa jag igår fick delta i och efteråt i ett församlingshem, var otroligt varm och god! Personen, Josephine, var uppskattad och efterlängtad i den nya rollen och uppgiften.

Om jag hållit ett tal skulle det ha haft fina ord om den nya kyrkoherden som är stark, from, varmt medmänsklig och engagerad! I en församling där vänskap råder och många tycker om varandra och är öppna för att nya personer inkluderas där passar du verkligen in! För du är en sådan klok, varm och vänsäll person!

Förmodligen hade i ett sådant tal något gott råd slunkit med. Här är några fler goda råd än vad som hunnits med eller varit passande vid samkvämet. 

1. Grubbla inte över gårdagen, men tacka för den, dra nytta av den och möjliga insikter och lärdomar.

2. Tänk över den innevarande dagen och dess uppgifter och be gärna för den, pastoratets församlingar och medarbetarna.

3. Se till att du hinner förbereda dig och se till att ha ställtid mellan olika uppdrag och uppgifter. Ägna tid åt att efterhand lära känna förtroendevalda, medarbetare och människor engagerade i församlingens gudstjänstliv och aktiviteter. Bed med och för församling och medarbetare, sjung och förkunna!

4. När du leder möten och sammanträden - låt även där evangeliet ha plats, hasta inte på besluten utan lyssna även på de mera lågmälda.

5. Var mer påläst än andra. Var rejält insatt i Kyrkoordningen. Och Bibeln förstås.

6. Lita på dina medhjälpare, stöd och uppmuntra dem! Se till att ha roligt och trevligt. Men ta inte över medarbetares problem och uppgifter så att du också måste göra det andra skulle ansvara för och ha gjort.

7. Hjälp och led medarbetare att förankras i och stå bakom pastorala planer och visioner, så att inte några håller sig med andra och konkurrerande planer och mål. 

8. Se till att ha stöd, även av mentorer och själavårdare.

9. Lita på din kallelse, dina egenskaper och förmågor! Du både kan och förmår!

Vila i liturgin och låt ordningarna vara tydliga och stå fast så att igenkänning och hemmakänslan växer till när församlingen möts i tacksägelse, bön och lovsång. Ha gärna många men fasta uppgifter så att åtskilliga kan ge sitt bidrag som förbedjare, textläsare. kors- och ljusbärare, körer, kyrk- och gudstjänstvärdar, kyrkkaffeansvariga, söndagsskollärare m. fl.

Mycket på en gång och alltför många råd. Det var ungefär så jag tänkte och det jag lärde mig när jag en gång fick förmånen att leda i Olaus Petri. Men här finns i alla falla några detaljer som kan ge stadga och hjälp för att den egna insatsen ska bli så bra den någonsin kan. Det finns alltid vägar framåt för att gå vidare!

Israel, Gaza, Västbanken och Libanon

Rätten att försvara sig är rimlig och nödvändig i en värld som vår. Men liksom andra rättigheter kan den förvanskas och utnyttjas. Hamas vedervärdiga, laglösa och blodiga massaker inne i Israel satte igång en vedergällning som pågått i veckor, månader och år. Gaza ligger i ruiner. Ofattbart många civila har fått sätta livet till. Förklaringen är gång på gång att Hamas gömmer sig i befolkningen, i skolor och på sjukhus. Därmed ska dessa platser bombas och skjutas sönder. Antalet oskyldiga offer, kvinnor och barn, bekommer inte den hämndrusiga staten. Israel anser att det är nödvändigt och befogat att bomba och skjuta. Dödandet blir Hamas fel, tycks Israel mena.

Ropen på stöd och hjälp klingar i stort sett ohörda. Världssamfundet verkar kraftlöst och alltför lågmält. Inga verkliga försök har gjorts för att stoppa Israels folkmordstaktik, den som går ut på att den som råkar stå i vägen är själv ansvarig för följderna. Så har Gazas befolkning tvingas fly fram och tillbaka inom sitt begränsade, och numera av hus sönderbombade till grushögar fyllda, område.

Till min egen förfäran blev jag tyst. I känslan av otillräcklighet grät vi för alla offer i Israel och i Gaza, på Västbanken och i Libanon. Fred i någon trolig och positiv mening finns inte inom en överskådlig framtid. Israels utsäde växer till generationers glödande hat, och vad har då bomber och kanoner åstadkommit?

I en liten volym i FIB:s lyrikklubb kom 1972 Palestinsk poesi ut. Där har Tawfiq Zayad sin dikt:

Begrav era döda och stig upp

Det blev vår lott att dricka upp det
till och med glaset
i vårt bittra höjda  krus

Det blev vår lott att slaktas

som får och tackor

den stund vanmakten gjorde oss som förryckta

Det blev vår lott att fly

som en flock höns

Vi känner skammen ända in i märgen

Men än sen? Denna vår kropp är en bro

över det salta havet

till stränder som ej förrått oss, som vi ej förrått

Jord, som är guldsand

safir och elfenben

vår kärlek är starkare än kärleken och rikare

Så begrav era döda och stig upp

Morgondagen, om den än flög iväg,

skall ej slippa från oss

Vi har ej förgåtts, men

till nya människor

har vi formats

En dikt sprungen ur tidigare erfarenheter verkar nu oerhört aktuell. Är det någon som tror att de nya människorna som stiger fram ur eld, aska och grus har lärt sig att älska sina medmänniskor i grannlandet Israel? Än mindre den Israeliska staten. Var och när ska det någonsin sluta...

Gängkriminella och Jesus

Vad visste Jesus om gängkriminalitet? Förmodligen ingenting alls. Ändå finns det upplysningar att hämta hos honom som är relevanta idag. När 12-13-åringar begår brott, skjuter, lemlästar och döda har de ett eget ansvar. Men anstiftarna som kallblodigt använder barn som ombud och utförare ska inte gå fria! Det är som om Jesus har tänkt på denna galna rollfördelning där vuxna besudlar och förstör barn.

I Matteusevangeliet undervisar Jesus på följande sätt: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer." Samma tanke återges på följande sätt i Lukasevangeliet kapitel 17: "Han sade till sina lärjungar: »Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små."

Hur stort ansvar som ligger på de vuxna brottslingarna kräver an avvägning, men med en enkel måttstock är anstiftarna lika skyldiga till dåden som utförarna. Det må gälla de kriminella gängen, miliser, privatarméer och andra. Därför att sammanhang och kontext viktigt att utreda när förövarna ställs till svars så att alla skyldiga blir lagförda!

Frågan om den fria viljan dyker genast upp. Det vore lätt att nyttja tankar om den av synden trälbundna viljan för att förklara alla möjliga mänskliga beteenden, ja, till och med brott. Men det blir en bortförklaring om den relativt fria och egna viljan inte tillmäts betydelse. Det är möjligt att välja ett liv som strävar efter att präglas av medmänsklighet och kärlek, det är möjligt att välja ett liv i Kristi efterföljd på samma sätt som det är möjligt att välja brottets bana där respekt för andras liv och lycka sorterats bort. 

Dagens teologer har ett och annat att ta itu med när det gäller ansvar och fri vilja andligt och världsligt...

Konsten att göra sig av med böcker

Om konsten att göra sig av med böcker - en bra rubrik för en text om det svåra som bokälskare tvingas gå igenom när de av olika skäl behöver rensa i sina bokhyllor och förråd. Anledningarna är många. Det finns inte längre plats för fler böcker. Bokhyllorna är överfulla. Kanske ska man flytta och rent av till en mindre lägenhet. De känslomässiga banden till många av böckerna har blivit betydligt svagare och äntligen går det att skiljas. 

Bäst är att sätta sig ner och tänka, först. Sedan behövs kriterier för att underlätta valet av de volymer som måste vandra vidare. Här är några av de punkter som fått styra mig

1. Kommer jag någonsin att läsa den här boken igen?

2. Kommer jag att slå upp den och kanske söka efter något i den?

3. Vilka känslomässiga band har jag till just den här boken?

4. Finns det andra skäl att behålla boken, är den värdefull, unik, speciell på något sätt?

Kommen så långt har beslutet nästan fattat sig själv. Svarar jag ett tydligt nej på första frågan och ett ganska starkt nej på den andra, då blir fråga 3 inte fullt så avgörande. Även böcker som jag har känslomässiga band till kan delvis sorteras bort. Är den skriven av en viktig släkting, av en vän? Är den en gåva från en för mig viktig person? Kanske har volymen en gång öppnat en ny värld för mig. Har den kanske påverkat mig så starkt att bara jag tar i den kommer upplevelsen tillbaka? Har jag fått den i gåva? Har den tillhört någon som är viktig i mitt liv? Men även somliga sådana böcker kan man låta gå med viss själsstyrka och beslutsamhet.

Nästa grupp av frågor handlar om vad som ska ske när beslutet att göra sig av med böcker är slutgiltigt. 

4. Kan den hör boken återbrukas av någon eller några?

5. Finns det vänner som har intresse för denna volym?

6. Gör en lista på vilka som fortfarande tar emot böcker med adresser och telefonnummer: antikvariat, bibliotek, second hand...

7. Nerpackning och bortforsling.

När böckerna jag ska behålla har ställts tillbaka i en bokhylla, undersök då om du fortfarande tänker behålla dem. Alltför mycket lagrat i bokhyllorna blir inte så roligt för efterlevande att ta hand om. Fast de skulle bara veta hur mycket som redan omplacerats, givits bort och slängts. Efterhand som förmågan att slänga slagit rot och utvecklats till skön konst minskar sentimentaliteten. Att slänga känns befriande! 

Ska böckerna gå till pappersåtervinningen eller bara sorteras som brännbart? Hårda pärmar måste rivas bort, upplyses vi om, innan en bok kan kvalificera sig för pappersinsamling. Annars sorteras det som brännbart.

Efter några veckor har många hundra kilo böcker lämnat hemmet. Ibland har kassarna varit så fulla och tunga att de givit upp. Trasiga papperskassar och utströdda böcker bör naturligtvis undvikas.

Tänk om det bara var tryckta böcker som behövde rensas. DVD-filmerna behandlas numera ganska känslokallt och förpassas ur bostaden. Som tur är finns det en ung släkting som fortfarande njuter den föråldrade tekniken. Fast hon har rätt, många av de här filmerna finns inte på streamingtjänsterna. 9 Marylin Monroe-filmer eller 6-7 stycken där Doris Day förnöjer och ett antal dansfilmer med Fred Astaire. Eller vad sägs om en klassisk TV-serie som I, Claudius med Derek Jakobi i huvudrollen? Gamla vänner kan man fortfarande ha, bortlämnade men fortfarande betydelsefulla och uppskattade!

Gammal eller äldre?

Tiden är en linje som rusar in i framtiden. Den runda och cirkulära tiden finns förstås också där, även om många övergivit armbandsklockorna för att hålla ordning på minuter, timmar, dagar, veckor, år och decennier. För att överblicka ett århundrade tvingas vi ställa oss på andras axlar. Hur ska vi annars få syn på något som sträcker sig utöver och bortom samt bakåt och mot det som kallas förr. Kalendern betonar upprepning enär veckor och dagar både kan ses som något cirkulärt återkommande eller som en väg in i framtiden där dagar och kyrkoårets helger återkommer..

År läggs till år är ett uttryck som behövs för att balansera mångas oförställda förtjusning över perspektivet här och nu. Det ena eller det andra, antingen eller, (är det någon som minns Kierkegaard?) kan också behöva en motvikt i ett både och.

Numera är jag 76 år gammal. Ibland möter jag någon som påstår att jag tillhör de äldre. Hur nu det går ihop? Gammal och äldre? På en och samma gång?