Julkort av Helge Artelius

Helge Artelius julkort har en speciell plats i mitt hjärta. Nyligen ropade jag in en akvarell av hans hand föreställande en klockare som står bredvid en kyrkklocka och håller klockrepet i handen. Letar fortfarande på nätet för att se om även detta konstverk blev ett julkort. Om du inte känner igen detta kort ovan, eller Artelius stil, så kolla själv på nätet. Här t. ex.

Julkortet här ovan är speciellt, som en dubbelexponering. En flykting med sin mor. Hon blickar mot solen som markerar hopp och framtid. Barnet har en Röda kors-vante. Samtidigt kan man upptäcka Josef i bakgrunden och då blir kvinnan Maria och barnet blir Jesus. Så fint, tycker jag. Snart dags att önska GOD JUL! Detta mitt inlägg får bli en sådan tidig julhälsning!!

 

Energisnålt och kvickt.

Elstödet, som inte kom fram i år, ska inte SJ ta hand om. Skulle det ha blivit ett kontantstöd hade det kanske blivit som på det gamla vykortet. Några säckar har sprungit läck som en påminnelse om att det alltid rinner iväg pengar till alla möjliga utgifter när pengar ska distribueras till ofattbart många. Informationskampanjer, påminnelser, porto, personal etc etc. Vagnarna är inte bara fyllda med pengasäckar utan gigantiska fyrklöver. Med sådana i bagaget finns hopp om tur och lycka. Men då behövs det något helt annat än pengar, om jag ska vara ärlig.

Försäkringskassan ska leverera pengar till folket. Märkligt nog kan den som förbrukar mest få mest. Det låter i och för sig rimligt, men tänker man på att det kan subventionera även onödig konsumtion av el blir det knepigare. Vi som inte har en bubbel- eller swimmingpool kan då avundsjukt tänka att stödet borde sett annorlunda ut. Men hur vet inte jag. Svårt lär det vara att mejsla ut rättvisa modeller som även kan fungera praktiskt...

Några miljoner kunde ha avsatts för en landsomfattande elsparkampanj. Tycker jag utan att veta om någon gjort det. Det kommunala bostadsbolaget ABK i Kristianstad har tagit täten i roliga idéer. Där, berättar TT, skickar man ut tidsinställda vattentäta timglas som ska hjälpa hyresgästerna att bara duscha i 4 minuter. Med i försändelsen lär finnas en påminnelse om att man kan duscha snabbare (kortare tid). Ett tips från mig är att bara använda kallt vatten som inte behöver värmas upp. Energisnålt och kvickt!

Ska Lucias ursprung suddas bort och ut?

Dagen för Luciafirandet passar det mig att lägga ut några Luciavykort. Särskilt som det talats om här och där att tvätta Luciafirandet rent från religion (i detta fall kristen tro) eftersom Lucia i alla fall är ett helgon. Tanken är att ju mer utsuddad en sed blir desto fler kan stämma in och vara med. 

Oavsett om svenskt luciafirande är av sekulärt ursprung så hindrar det inte att kopplingen finns och har vuxit sig något starkare till martyren Lucia. Det tycks reta att Lucia är en tidig kristen martyr, sådant ska vi inte alls minnas...

Lucian på vykortet saknar martyriets röda band om midjan. Här betonas uppgiften att komma med morgonkaffe och lussebullar. Melodislingan i nederkant är inledningen på sången Sankta (dvs heliga!) Lucia... På kortet går Lucia utomhus när det snöar. Blåsten får lågorna att fladdra och ljusen ryker så smått. Imponerande är den långa fläta som hålls fast under armen.

Nedan dyker en annan Lucia upp som går med raska steg också här med kaffebricka och lussebullar. Tydligen ska en Lucia behöva vandra utomhus för att ta sig dit hon ska. I den kalla decembergryningen.

Nog ser det ut som Betlehemsstjärnan redan strålar klar på himlavalvet. Ljusen på hjässan är röda vilket sällan har setts. Fick månne färgen röd vara med för att koppla Lucia till martyriet?

Av den påtryckta hälsningen räknar konstnären in luciafirandet i Jul- och Nyårshelgsfirandet. På så sätt kan kortets användbarhet öka och det blir enklare att sända kortet när som heslt inför helgerna. Att sända en luciahälsning med posten bara kring den 13 december blir alltför begränsat, det kan man förstå. Notera att ljusen inte ryker vilket däremot det heta kaffet tillåts göra.

En udda detalj är de grön vecken på Lucias skjorta, själva formen på särken liknar en kyrkans röklin om man bortser från ärmen. På röklin är ärmarna längst ut både rejält hängande och utdragna.

Till slut dyker så ännu en Lucia upp. Även här är det en God Jul och Ett Gott Nytt År som tillönskas. Märk hur Lucia betraktar Dig som nu ser på kortet. En slags kontakt uppnås. Tre blonda Lucior. Hm...

Ibland har luciafirandet i Sveriges Television kompletterats med grupper eller soloartister som om inte körerna själva skulle kunna bära sångstunden. Denna brist på tillit är förmodligen släkt med lusten att tunna ut och sudda bort kopplingen till kyrkans Sankta Lucia.

Glad Lucia på Er!

Vart går biståndet, egentligen?

 Den 8 november publicerades en övergripande och kritisk kommentar till det ändrade svenska biståndet. Där ifrågasattes bland annat att biståndet i högre utsträckning skalla användas för migrationspolitiska åtgärder samt att allt mer styrs mot Ukraina samtidigt som världens nöd är skriande på många andra håll. Senare har det framgått att biståndsbudgeten i högre grad ska kopplas till företag och deras åtgärder!

Kritiken mot det slopade 1-procentsmålet har varit hård även om man på Sidas hemsida ännu skriver som om 1-procentsmålet ännu gällde: "Sveriges totala bistånd motsvarar cirka en procent av bruttonationalinkomsten (BNI)."

Biståndet är särskilt laddat eftersom det är institutionaliserad medmänsklighet avsett för de mest drabbade och utsatta i vår värld. Även för den som sällan eller aldrig ger till insamlingar så ger det faktum att biståndet behållits på 1 procent av BNI en känsla av tillfredsställelse, vi i vårt samhälle är beredda att gå före och visa vägen av solidaritet och medmänsklighet! Vi delar med oss, generöst. 

När den nya regeringen slirar på biståndets storlek och inriktning är det synnerligen allvarligt. 56 miljarder i 3 år till internationellt bistånd låter mycket, men behoven är oändliga och varje inskränkning ger allvarliga konsekvenser. Visst finns det anledning att se över och arbeta igenom biståndet, dess former och ändamål. Men det borde inte omedelbart leda till att biståndet används för att skapa ett reformutrymme inom vårt lands gränser. Istället kunde fler internationella projekt kunnat få stöd.

Många är vi som i fortsättningen kommer att följa biståndsfrågorna noga och kritiskt. Vi är redan upprörda och ifrågasätter de beslutade förändringarna eftersom biståndet i högre grad kommer att används för utgifter som borde kunna finansieras på annat sätt! Vart går biståndet egentligen, kommer vi att fråga!

När de skulle agera

Nästan 2 veckor tar det för influensavaccinet att "kicka in". Informationen hittade jag på nätet. Därför blev det till att avstå från högmässan i Olaus Petri kyrka även denna söndag. En ersättning fick ärkebiskopsmottagandet i Uppsala domkyrka bli. En god ärkebiskoplig predikan med stark förankring i bibliskt evangeliskt material fick vi oss till dels. Annars var TV:s inslag med uppmaningar till vår nyblivne äb uppmuntrande. DN:s kulturchef  Björn Wiman var särskilt uppfordrande när han önskade få höra kyrkans språk talat, det som omvärlden fnissat åt, men nu behövde höra!

TV-sändningen var väl genomförd, enda störningen var väl den fjärrstyrda kameran bakom altaret som onödigt dök upp när den letade efter position. Sådant är ändå adiafora i gudstjänstens sammanhang. Det märktes att deltagarne fått öva eftersom de var på sina i förväg bestämda platser när de skulle agera, be eller läsa. 

Letar i min Bibel efter sjukdomar som skulle kunna likna mina, men hittar naturligtvis inget. Besatthet eller blödningar är inte direkt det jag lider av, nu i alla fall. Som tur är har alltfler fundamentalister insett att de behöver söka medicinsk hjälp när kroppen och ibland själen far illa. Snart nog inga nöjer sig med att bönfalla om helbrägdagörelse, dvs totalt momentant tillfrisknande. Inte för att det skadar att be utan för att sjukdom är ofta något synnerligen komplicerat. Erfarenhet och vetenskaplig insikt kan behövas för ett läkande som består. 

Ibland hjälper vare sig bön eller medicinsk expertis, det är den bistra sanningen. Ingen kan övertyga mig om att det uteblivna tillfrisknandet i så fall skulle bero på slapphet och bristande uthållighet i bönen. Särskilt som många människor även i den svåra sjukdomen är burna av andras böner. Ibland uteblir hälsan, När det sker behövs andras närhet och engagemang, påtaglig medmänsklighet. Sitt en stund vid någons sida, skriv en rad, och när det görs skadar det i alla fall inte att också tala med vår Herre...

Om ändå...

En ny grådag då inget blått skymtar på himlen. Förvillande lik gårdagen. Dagar då det är enklast att stanna inne, fast kroppen så väl behöver komma ut och röra på sig. Hälsan min är fortfarande inte som den borde. Ett dränage har jag, men 2 stomipåsar eftersom det läcker i ett gammalt hål när man spolar kaviteten i magen. 3 gånger om dagen. På tisdag blir det ny röntgenundersökning med kontrast. Eftersom min njurfunktion är urdålig har detta besök lagts på morgonen innan jag ska på dialys. Så får jag hjälp att bli av med kontrasten.

Njurmedicin vill att jag ska ha en fistel trots att förra försöket var misslyckat. Denna gång tog operationen 4,5 timmar p.g.a. att det blödde och ådrorna inte var alldeles medgörliga. Nu, två antibiotikakurer senare, väntar ett nytt ultraljud för att bedöma hur ådrorna utvecklats eftersom den blödning jag fick fortfarande finns kvar som en hård klump vid operationsstället. Tänk vad jag får vara med om. Vidunderligt...

Ibland får jag frågan om jag har hemtjänst och svarar nej, fastän jag har det. Utan livskamraten stode jag mig slätt! Hon sliter för att jag ska ha det bra. Det lilla jag förmår räcker inte långt. Bädda säng kan jag förstås och ibland fixa en frukost. Men att sköta ett hem kräver mer än så, det är den bistra sanningen... Tacksam är jag innerligt!

Ibland undrar jag vad dom som inte läser en tidning om morgonen gör? Här vandrar mina tankar över världen. Klimatfrågor dyker upp. Ska de verkligen avgöras i domstol? Ekonomi behandlas. En opinionsmätning visar hur sympatierna skiftat ganska dramatiskt till den rödgröna sidans förmån. I Kina börjar covidrestriktionerna krackelera. Och i Sverige sover tydligen ett antal agenter. Läkare blir utsatta för hot och på Engelska skolan ryker kjollängdsreglerna. Hur många alkoholannonser, vinannonser i själva verket, som tryckts i papperstidningen kan jag nästan inte räkna. Fler än 10 är de i alla fall... Dag efter dag ser det ut så. Vinflaskor och boxar om varandra.

Tanken far som en pingpongboll mellan ämnena. Som ett bevis för att världen ännu finns kvar och att den förmår engagera. Somligt mer än annat. Lusten att kunna gör något väsentligt för att ändra många märkliga historiska skeenden växer sig stark. Tänk på Ukraina. På Afrikas Horn svälter man. I Pakistan flyter människors liv bort. Om ändå... Om bara... 

Åter inlagd på sjukhus

Två slangar har jag haft in i magen för att få varansamlingar, sk abscesser, sköljda. Efterhand har infektionen klingat av och nyligen drogs det sista dränaget bort. Det hann förstås inte gå en vecka inna det inte höll. Söndagkväll åkte jag till akuten med hög feber. Fick en infart i benet, armarna är körda för stickövningar, så att antibiotikan skulle kunna börja bekämpa den infektion som vuxit fram. Om den sitter i magen eller bara ytligt skall avgöras i morgon den 8/9. Först kontraströntgen sedan dialys. Därefter åter till Infektionsavdelningen som denna gång fått härbärgera mig, dvs låta mig bo där och få vård.

Min journal börjar bli lika omfattande som Luthers samlade verk. Läkare som träffar på mig säger att de ska läsa på lite vilket ofta tar flera timmar bara för att få en hastig koll på vad det är för en lustig gubbe som landat i en säng nära dom. Isöndags mådde jag rejält illa. Idag är det bättre. Blodtrycket har stigit från ett övertryck på 80 el 81 till 124 alldeles nyss. Fick mig att tänka på hur lågtrycket på väderleksrapporterna kan trängas undan av ett måttligt högtryck.

Hela sjukdomsförloppet sedan operationen den 17 september förra året förskräcker när jag tänker närmare på saken. Som människa, dvs en tänkande varelse, borde jag kunna dra några enkla slutsatser för något som skulle kunna bli en sjukdomens teologi. Ja, vad vore vi väl om inte sjukdom fanns? Kampen mot det sjuka för det friska är oftast aldrig (vilken ordkombination) enkel eller okomplicerad. Fråga mig, jag vet. Berg och dalbana har det varit, livsfara och medgång, ljusa dagar och några mycket svärtade. Men vi kämpar på, professionen och jag som patient. Just den här envisas med att vilja vara ett delaktigt subjekt och inte någon man beslutar åt över huvudet på.

Påbjud kläder

 Klädseln för de som vid altaret leder kyrkans mässfirande vacklar här och där. Det är inte alldeles ovanligt att någon tar på sig en stola på sina personliga vardagskläder och på det sättet berövar mässan symboliska värden som att det inte främst är prästen som person som leder mässfirandet, utan Herren själv. Nog förstår jag att det kan finnas invändningar mot påbjudna regler för vilka kyrkliga plagg som ska brukas vid vilka gudstjänster. Icke desto mindre borde kyrkan upprätta en regel för vilka plagg som ska användas när! Särskilt som ordningarna är starkt påbjudna vore det klokt att se till att klädseln också samspelar med de olika uppgifterna.

Inre eller yttre bild och verklighet

Snart får Svenska kyrkan en ny ärkebiskop. Utfrågningen av kandidaterna har redan blivit omdebatterad efter valet av utfrågare. Märkligt att perspektivet utifrån tycks så oändligt mycket viktigare vid valet av utfrågare än att ha erfarenhet och kunskap från kyrkans insida. Än en gång blir bilden av kyrkan viktigare än det som är kyrkans dagliga liv.

Luthersk kyrkoteologi hade ingen framträdande roll i reformationen eftersom man var mera upptagen av vad kyrkan inte skulle vara. Kyrkokritiken handlade om övermäktig och övertung kyrkoledning, om påve och biskopar som tillskansat sig världslig makt, och om brister i läran. Än idag kan luthersk ecclesiologi visa sig svag eftersom den haft svårt att frigöra sig från det historiska arvet. Visserligen är folkkyrkotanken spridd, men sällan står den i samklang med folkkyrkoteologernas ursprungliga idéer.

Icke desto mindre finns det stora och gemensamma frågor som man över teologiska, och ideologiska, skiljelinjer inte kan ignorera. Mission och evangelisation i församlingarna är ett måste om inte gudstjänstavmagringen ska fortsätta. Kristen tro ska delas och spridas så att Kristus kan bli trodd, älskad och bekänd och livet kring ord och sakrament stärkt.

De flesta bekänner, ibland bakom lyckta dörrar, att storpastoratslösningarnarna inte var någon särskilt lyckad förändring. Inflytandet över de egna församlingarna urholkades och flyttades uppåt i hierarkin (!). Mängder av duktigt och engagerat kyrkfolk fick nöja sig med små samtal i de nya församlingsråden. Att de funnit sig så länge i denna kringskurna uppgift är förvånande, men å andra sidan har de inga direkta kanaler att agera igenom förutom kyrkopolitiska partier och grupper. En sådan kristens resa kan bli alltför lång för att vandras...

Nu har det hållit på...

 Torsdagen den 10 mars fick jag feber. Dvs över 38 grader. Vi åkte till akuten där jag fick stanna kvar från kl 17 till ca 03.15 då jag fick en säng på en avdelning. Ny kur med intravenös antibiotika påbörjades. Sänkan hade stigit till över 200! Dagen efter fick jag komma tillbaka till övre buk, kirurgavdelning 39. Det visade sig att mina bakterier hade blivit resistenta mot den antibiotika jag behandlades med och därför hade infektionen börjat leva loppan i magen igen.

En ny stent sattes in i pancreas och en pickline sattes in i ena armen för att man skulle kunna ge intravenöst antibiotika. Efter några dagar fick jag flytta hem igen på permission, men måste dagligen besöka sjukhuset för ny antibiotika. 

Allt gjordes för att det skulle bli lindrigt för mig. Så försöktes samkörning mellan dialysen och antibiotikadoserna. ännu funderas det på hur behandlingen ska gå till och lämpliga doser av olika preparat. Waranet (blodförtunning) sattes ut, dvs togs bort, när jag hamnade på sjukhuset igen och fragminsprutor blev alternativet 12.500 enheter. Hur det ska ut på sikt vet ingen än. 

Vissa dagar är jag orkelös och lite håg lös. Andra dagar är piggare med mera ork.

Nu har det hållit på i ett drygt halvår...

Hemma igen...

Tiden går. Efter 4 månader och en dryg vecka på sjukhus blev jag utskriven, detta märkliga skedde förra måndagen. Men utskrivningen är en sanning med modifikation. 3 gånger om dagen ska dränagen i magen sköljas, vilket tar sin rundliga tid. Två gånger i veckan besöker jag kirurgmottagningen. Dessa besök är tacksamt nog samordnade med dialysdagarna. På torsdag blir det ännu en kontraströntgen för att se det ser ut inne i magen. Så än gäller om min hälsa att den måste få tid, tid och ännu mera tid. Men, tänk så skönt det är att äntligen bo hemma igen och att få äta den egna maten! 

Bloggen däremot har blivit sorgligt eftersatt. Jag har varit ur ruljansen länge. Får se om jag kan ta mig samman och börja skriva igen. För mycket länge sedan insåg jag att bloggen är som en dagbok om högt och lågt, sådant man skriver och lägger i byrålådan. Ämnena skiftar, är höga och låga, men gäller oftast sådant som engagerar, skaver eller stör. Ett och annat glädjeämne har genom åren också fått plats.

Detta var dagens notering!

Korta noteringar

Beklagar än en gång att blogginläggen inte kommer såsom de brukade. Är hemma på permission från sjukhuset och vänder tillbaka luciamorgonen. Idag dialys, imorgon ett operativt ingrepp för att täppa till läkaget på min bukspottkörtel. På sjukhus inser man att det inte bara är jag som är där. Överallt människor med sjukdomar och svåra tillstånd. Kyrie eleison!

Uppfylls av tornadokatastrofen i Kentucky och omgivande stater. Som en bred jordfräs genom städer, landsbygd och byar. Bön blir det för oss på avstånd.

Förresten har min cykel blivit stulen. På en av de få ÖBO-gårdarna utan grindar! Inte för att jag för närvarande är särskilt cykelbenägen...

Nu är det bara några veckor kvar till de nya kyrkliga makthavarna tillträder. Må de få visdom och fylla av Helig Ande! Vem vet vad som skulle kunna hända då...?

 

Jag och kyrkan?

 Har inte mycket ork att skriva nu för tiden. Den mesta energin läggs på sjukhusbesök och den ännu vacklande hälsan. Intresset att vara kritiskt solidarisk eller solidariskt kritisk vad gäller Svenska kyrkan finns kvar men lusten och orken att läsa in sig på vad som händer och sker räcker inte riktigt till.

Men nog ber jag för vår Svenska kyrka ihärdigt och uthålligt. Kyrkans Herre kanske förbarmar sig och inspirera kyrkfolk att...

Just det! Där kan människor själva fylla i. Men bör tänka på att det är just Kyrkans Herre de talar med. Då får en del egna uppfattningar och idéer stå tillbaka, eller hur. Visst var det: ske Din vilja...

En kärleksfull skilsmässa?

 Det henliga avtalet i Örebro där kh Selin köptes ut trots att politikerna sa att han själv ville sluta och komma tillbaka hemåt västkusten. För det belönades hon med miljonbelopp och det grämer mig så här retroaktivt. Att jag aldrig kom på konsten att byta jobb och samtidigt bli belönad med nästan 2 miljoner förutom de sociala avgifterna och förstärkt pension. Hur lyckas en präst med det, att sko sig på vanligt folks kyrkoavgift? Något i detta är alldeles obegripligt.

Blev Örebro pastorat så otroligt glada för hennes skull att de i glädjeyran bestämde sig för slänga med ett par miljoner till resan och årslångt arbetsuppehåll? Men i det hemliga avtalet som väl berättar att kh Selin ska få en massa pengar, bara sådär, utan att det föreligger konflikt eller missnöje eller allvarliga problem finns inget om att när kh Selin tar nästa tjänst så bör det mesta av de ännu inte förbrukade glädjepengarna återbetalas. Eftersom avtalet är hemligt blir det svårt att ställa dem till svars som både beslutat och mörkat varför deras storstilade rekrytering fick sluta på dagen. En kärleksfull skilsmässa?

Någon som har resurser, tid och ork borde begära ut avtalet och överklaga när det inte tillhandahålls. Smussel och hemliga avtal för att dölja varför överdådiga avgångsvederlag betalas ut ska vi inte ha i Svenska kyrkan!

Kort notis

 Sjukdom har en förmåga att absorbera energi och kraft. Särskilt på sjukhus blir det en dans av provtagningar, födointag och andra undersökningar. Ronden är ett bra avbrott då det finns chans att ställa frågor och samtala om det som angripit mig och inte vill släppa. Men inte alla teorier har imponerat...

Läsa böcker har jag knappast orkat. En amerikansk deckare slank ner av bara farten eftersom den stod i en bokhylla utanför mitt rum. Michael Connelly var författaren, men titeln har jag redan glömt.

Nu åter till dialysen som håller mig på plats mellan 09.00 och 14.00. Där bjuds också på intravenös antibiotika... Ledsen att sjukdom ockuperar mig så att det tvingar bloggläsarna att också tänka på sjukdom och ohälsa. Fast jag vill inget hellre än att bli frisk och "återställd"!!

Det bara håller på.

Hindren i ens liv blir lätt att skriva om. En enkel förklaring till all sjukdomshistoria som hamnat på stillsam. Många bakslag har det blivit. Vid dialysen igår, ett nytt. Då tog man min snabbsänka (crp) vilken hade hoppat i väg uppåt igen. Stor aktivitet på min gamla avdelning som hade kontakt med infektion och njurläkarna innan det blev bestämt att ny intravenös antibiotika ska ges varje dag jag har dialys. Förhoppningsvis betyder det att infektionen äntligen kan besegras. Har hållit på med stark antibiotika sedan i september och ännu har det inte gett sig... Men jag får bo hemma vilket är så härligt. Egna kläder och egen säng. Och sällskap med den jag hållit av i över 50 år...

Det har blivit klent med kyrkan och med mässfirande. Nästan som eukaristisk fasta.

Samtalet som kom

 Måndag förmiddag ringde kirurgen från Huddinge och gav mig både en förklaring och en ursäkt för det uteblivna samtalet. Redan förklaringen räckte, och mer därtill, det blev lätt att förstå varför samtalet utan bestämd tid aldrig blev av då. Ingen skugga över Huddinge!

Jag är utskriven och hemskickad, men under regelbunden övervakning. Vi transplanterade och dialyserande varelserna är ett släkte för sig. Vår immunförsvar är nedrustat och vår motståndskraft upprätthålls mest av Per-Albinska överord om vår goda motståndskraft och vårt utomordentliga försvar. Det finns inte mycket att mobilisera heller. Varje dialys får jag stora sprutor som ska stimulera nybildningen av vita blodkroppar, vilka förutan man står sig slätt mot det mesta.

I bakgrunden gnager det i själen när jag tänker på Svenska kyrkan. Hur det nu kunde bli så. Eller har det möjligen nästan alltid varit så?

Bloggpaus och sjukhus

Långa upphehåll i bloggskrivandet har det blivit. Så lite det går att veta om kroppen och hälsan. Den 16 september åkte jag till Huddinge för en operation den 17:e. Efter en vecka återbördades jag till Universitetssjukhuset i Örebro. Där är jag alltjämt inskriven nu den 7 november. Har haft några dagars permission, men återvänt till sjukhussängen. Så gott som hela tiden behandlad med intravenös antibiotika.

Där på avdelningen tappar man lätt koncepterna. Dagarna är inrutade med provtagning, uppstigning, måltider, medicinering och ett antal ytterligare provtagningstillfällen, även kl 24.00, 03.00 och 04.00 kan proverna behöva tas...

I Huddinge operarae man bort den sk svansen på pancreas (buksottkörteln). Den började läcka efter ett tag och håller envist på. I fredags, den 5 nov, skulle jag få besked om vad de egentlige plockat bort och om det var malignt osv. Från Huddinge kom ett högtidligt brev:

"Du har fått en tid för telefonkontakt:

Fredag 5 november 2021 kl 10.30 till XX (läk)

Observera att tiden är ungefärlig. Vi ringer Dig någon gång under Förmiddagen, bokat datum.

Klockslaget är alltså inte den tid vi kommer att ringa upp Dig."

Glasklart? Men varför ange en tid om den inte gäller. Som extra pålägg skrivs att om jag "uteblir eller avbokar mindre än 24 timmar innan besöket, faktureras besöksavgiften enligt gällande taxa."

Hur det gick? Karolinska i Huddinge ringde aldrig.

Återgång till normalitet

 Tre veckor utan tidningsläsning och nyheter är en lång tid. Ändå är det förhållandevis enkelt att haka på efter en längre sjukhusvistelse eftersom ämnena i stort är alldeles desamma nu som då. En veckas kyrkomöte har kan man läsa just avslutats i väntan på sin fas två i november. Kyrkovalet blev ett försiktigt bakslag för de politiska grupperingarna förutom Vänstern i Svenska kyrkan som gick framåt. Undrar om det blir några små omvälvningar lokalt, förutsättningarna finns, och det vore logiskt att makten skiftar här och där.

Ägnar tiden åt att sova igen det jag missar om nätterna. Därtill blir det oengagerat TV-tittande då jag åtminstone sitter upprätt. Små vandringar runt lägenheten tillhör också dagprogrammet för ayy försöka återfinna förlorad muskelmassa, balans och styrka.

Kanksa drisar jag mig att åter öppna en bok och låta mig förtrollas av texternas magi...

3 veckor på sjukhus

Bloggen stillsam har genom åren blivit mindre renodlad. Här dyker privata och personliga frågor upp ibland, särskilt hälsorelaterade sådana, blandat med inlägg om kyrkan tro, organisation och mycket annat. Ett råd jag en gång fick för hur en ledarsida skulle skötas, där skulle det finnas utrymme för det mesta och inte bara ideologiska och principiella frågor utan även sådant som hörde till det egna livets erfarenheter, ofta är det enklare att relatera till de personliga erfarenheterna än till artiklar om kyrkostruktur, teologi och sådant.

Här har det inte skrivits en rad på ca 3 veckor. Den tiden har det tagit för mig att operera min bukspottkörtel (pancreas) i Huddinge och därefter har jag vårdats i Örebro för rehabilitering. Det har dykt upp bakslag som gjorde att man såg sig föranledd att operera mig akut en natt för att inget riktigt farligt skulle vara på gång, vilket man hade goda skäl att misstänka. Som tur var var teorin inte riktigt korrekt. Det förlängde sjukhusvistelse med några dagar, men fick mg att förstå på vilket allvar man tog min hälsa och mitt tillfrisknande!

I Huddinge fick jag dessutom vara med om en maratondialys när jag placerades på intensiven för 24 timmars oavbruten men skonsam dialys. Fylld av smärtstillande var det som att befinna sig i en film de gånger jag kom upp till ytan och tog intryck. En irrande vandring i dödsskuggans land där det mest talades främmande språk och udda grönklädda figurer rörde sig i omgivningarna. Genomgående har jag fått fantastisk vård och synnerligen god omsorg! Värme och omtanke har dessutom mött mig på alla håll och kanter! 

Ännu återstår mera återhämtning så att jag kan bli lika rörlig och aktiv efter som före operationen. Men snart så...