9 Helgkortskalender 23

 Att åka på läger var något skräckblandat. Äventyr skulle det bli, men även risk för att hamna utanför, att inte räknas med. Våra läger sommartid kallades för Norrlandalägret. Lägerplatsen låg i Hammars änge precis vid stranden och ett fiskeläge. Metodistkyrkan var arrangör och det kom folk från hela Gotland och ofta från fastlandet för att vara med. Pastor Sven-Erik Janssom var under min uppväxt lägrets högste ledare. Han var märkvärdig, tyckte vi, för att han spelat fotboll i Degerfors A-lag!

Varje morgon skulle tälten göras iordning för inspektion, bäddat, snyggt och rent skulle det vara. Av någon anledning trodde vi det skulle bli bättre resultat om vi ordnade något slags altare, på en resväska la vi en uppslagen bibel med en grankvist eller en blomma i. Vad väntade vi oss? Fromhetspoäng kanske? Än mer konstigt var att vi förväntade uppskattning för att vi gjorde det vi trodde ledarna önskade. Outtalade förväntningar kan bli påtagligt konkreta när man inte riktigt vet.

Julkortet idag har liknande attribut. Kompositionen fungerar som ett stilleben. Bordet ser ut som ett altare. De två ljusen kunde också höra hemma på ett altare. Jungfrun med barnet blir till en altartavla. Alternativt är detta ett bord i ett hem där någon håller enskild andakt och läser sin Bibel. 

Kortet gavs ut av Axel Eliassons Konstförlag A.B. i Stockholm, en av de riktigt stora vykortsproducenterna. Bolaget tryckte vykort redan i slutet av 1800-talet. Så tidigt som 1894 fick de Jenny Nyström att rita kort för förlaget. Här en artikel om en annan av bolagets konstnärer, Anna Palm. I slutet av artikeln finns även ett litet avsnitt om Axel Eliasson. 

8 Helgkortskalender 23

Kväll eller natt. Mörk himmel, upplyst fönster. Två himmelska änglar utanför ett mänskligt innanför. Mitt i vintern är det. Än en gång ska en gran levereras. Den större ängeln har en klocka i handen så hon kalla kalla på innefolkets uppmärksamhet. Långhåriga blonda flickor med vita vingar, ser det ut som. Kanske några som söker efter sitt luciatåg, det som snart ska avgå?

Förmodligen ska änglarna speja in i rummet bakom fönstret, men deras blickar tycks riktade åt annat håll. Fick de något att tänka på? De som läser dessa rader är ungefär som de små änglarna - spejare som tittar in på helgkort från jul och nyår. Under läsningen reagerar man, får något att tänka på och vandrar bort i tankarna? Eller så tröttnar de/ni bara och vill hitta på något annat.

Julkalendrar håller många igång. För mig har kalendrandet fungerat som ett sätt att få visa upp bilder ur mina samlingar av jul- och nyårskort och ett och annat utan direkt helgkoppling. Att en del bilder uppfyller alla kriterier för kitsch har jag försökt låta bli att påpeka. Istället har jag förutsättningslöst (hur nu det går till?) betraktat bilderna och lekmannamässigt beskrivit dem. Mina försök har hållit på i några år. Här redovisar jag sådana som den nyfikne lätt kan besöka genom att använda länkarna: Kalender 2011, kalender 2012, kalender 2013, kalender 2014, kalender 2015, 2016 blev nästan en kalender (här första inlägget den gången) och kalender 2020.

Tankegångarna går dessvärre nu och då i repris och återbrukas och återanvänds allt eftersom. Även ett och annat helgkort kan ha lurat sig med flera gånger. Men den som gillar att fundera och titta på kort erbjuds på denna blogg ett och annat att fnula (ett nytt ord som betyder fundera, grunna, hålla på med) på.

7 Helgkortskalender 23

Motsättningen, eller spänningen, mellan mörker och ljus används ofattbart ofta när julen närmar sig. Ibland betonas att det ena knappast kan tänkas, eller ens existera, utan det andra. Att ljuset kommit in en värld med mycket mörker hävdar de bibliska författarna. Johannesevangeliet vet att redan i sitt första kapitel berätta hur ljuset skulle komma i världen. Hela kapitlet är läsvärt och kan väcka till eftertanke och samtal.

Julljusen som lyser upp i en dubbelt mörk tid ser till att hjärtat inte kan frysa - om vi får tro det fina julkortet här intill. Rimmet, ja vad ska man säga om det: "När Juleljusen lysa * Kan inte hjertat frysa"? I den lilla och nära gemenskapen kan det vara så, men vi behöver inte gå så långt för att att träffa på frusna, rädda och utsatta hjärtan (dvs människor). Den stora och svåra frågan är hur våra olika gemenskaper kan verka mera inbjudande och inneslutande än utstötande och utfrysande. Inte alla skulle känna sig bekväma bland enbart folkdräktsklädda personer. Men bilden andas trots allt av fest och gamman vilket i sig tycks inbjudande och kan locka, vem vill inte höra hemma vid ett sådant bord? Förresten, kortet sändes den 23 december år 1939 till familjen Larsson i Årsunda.

De konsthistoriskt intresserad ser en sittning inte helt olik da Vincis den sista måltiden eller som vi kanske borde säga, nattvardens instiftelse. På bordet ovan vankas det gröt av fatet att döma. Slevarna far mellan skål och fat. Redan i adventstiden, som var en knapphetens fasteperiod för att möjliggöra julens mera överdådiga firandet, tar mat och måltid upp vår planering och våra tankar. Mer än ett infall, en kortvarig tanke, borde vår vilja att öppna för andra vara. Det är en konkret handling att medmänskligt inbjuda de andra, människor som lider. Det finns trots allt möjlighet att dela med sig genom att använda någon eller några etablerade stöd och hjälporganisationer: ACT Svenska kyrkan, Röda korset, Rädda barnen, Unicef, UNHCR eller någon annan!

6 Helgkortskalender 23

Alla goda gåvors givare är knappast tomten. Men på bilden är det återigen den givmilde tomten som kommer med prylar och leksaker till ett barn. En docka skall den sovande tösen snart få glädjas åt.

Granen, som skalats ner för att passa som prydnad vid barnets säng, flaggar för Sverige och Danmark! Kortet sändes den 25/12 1917 till Gräsberg.

Kortets dominerande färg är gult. Möjligen för tomtens gröna jackaa och granen därmed ges en fin kontrast. Till och med sängen är gul liksom flickans blonda hår...

Men, tänk om vi kunde träda in i bildens värld och flickan skulle vakna och ser en främmande gubbe med konstiga kläder och långt skägg. Vilket rabalder det skulle bli. Skrik, gråt och tandagnisslan!

Tomtens förväntade ankomst har trängt undan en annan, av några efterlängtad, ankomst. Templen står upplysta och smyckade redan i slutet av oktober och början av november för den efterlängtade, den som skall komma. Det handlar inte om stallets barn utan om skorstenens gubbe. Hela adventstiden har lagts till rätta för julaftonens presentstinna tomte. 

Årets julklapp är sedan länge utsedd och köpenskapens helgedomar (dvs. templen) gör allt för att locka till besök och inköp. Julevangeliets berättelse besannas av oss själva, då det inte fanns rum för honom inne i härbärget. Så många har inte tid.

Men ändå, kanske kan lysande adventsljusstakar och Betlehemsstjärnorna i alla fönster peka förbi tomtar och köpenskap och faktiskt väcka en längtan efter något annat, efter något mer?

5 Helgkortskalender 23

 

Grangrenar, ljus, tomte, julgransprydnad på ett kort av Anna Eline Coucheron i Norge. Hon har fått in flera träffar på ofta använda kortingredienser för att laga till ett kort inför julen, här är några till: ljusstake, stjärna, julblomma, pepparkakor, skinka, snö, skidor, kälke, pulka, presenter, folkdräkt, kyrkklockor m.m.  Att tomten denna gång är pytteminimal (kan man säga så?) för att klättra omkring i grenarna väcker knappast några protester, det är ju snart jul. Då går det mesta an i kortväg. 

Någon gång har detta med tomtar väckt anstöt. Jag minns en vän som också var präst som eftertryckligen hävdade att i kristen tro ryms inga tomtar. Därför hade de ingenting att göra i kyrkans julspel eller firande. Att Sankt Nikolaus troligast är urförebilden till tomten brukar andra ta till intäkt för att inte lägga några hinder i vägen för tomtarna. Nikolaus var biskop av Myra i Lykien på 300-talet. Han brukar åberopas som fångarnas och seglarnas skyddshelgon och därtill speciellt som barnens!

På kortet till höger är hälsningen markerad med rejäla bokstäver i rött - det blir som en överskrift, en övertydlig sådan. Ingen ska kunna missa hälsningen, den som vem som helst ganska lätt skulle kunna lista ut. av motivet att döma.

En annan och egen slutledning: i våra dagar är det knappast vanligt (dvs. det är sällsynt) att man i hemmen tillverkar nya julgransprydnader, något vi hade till uppgift i min barndoms juletider. Julgranskarameller och små pappershjärtanskorgar (som på julkortet) värkte fram vid ett bors fyllt av olikfärgade papper, glatta sådana och silkespapper (till karamellerna).

Hur man tillverkar sådana prydnader finns det ett antal tips om på nätet: här ett ganska lättfattligt sådant! Som om de flesta inte hade fullt upp ändå? Men, varför inte? Sätt igång och knåpa...

4 Helgkortskalender 23

Nog händer det att kort med änglar, en eller flera, framställer änglarna som något slags modeller som iförda ljuva kläder svävar fram nästan som på en mannekänguppvisningen. Ingen vanlig catwalk där inte. Ett svävarmoln bär henne och runt henne pågår ett veritabelt stjärnfall.

Dagens ängel med de ymniga lockarna bär en rosa/skär kreation med silverbroderier. Kronan på verket är accessoarerna: två silvervingar och en silverstjärna på huvudet. Årstidsanpassad som hon är bär hon en redan något dekorerad julgran.

Det himmelska strålkastarskenet ger extra betoning på att änglar är något mer och annat än konkreta jordiska varelser. Katolska kyrkan som inkludera änglar i sin tro är övertygad om att det finns andliga varelser som inte har kropp, vanligtvis i Skriften kallade änglar (Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 328). Den som är intresserad kan vidare upptäcka att det i avsnitt 329 finns ett svar på vad änglar är, åtminstone om vi frågar Augustinus: " ´Ängel´ betecknar funktionen, icke naturen. Du frågar eter vad denna natur gör. Jag svarar: den gör en ängels verk. Om man menar vad den är, så är den en ande; om man menar vad den gör, så är det en ´ängel´".  Katekesen fortsätter: "Änglarna är till hela sin varelse Guds tjänare och budbärare".

Människan däremot är "sammansatt av ande och kropp" och har del i båda världarna. Andra föreställningar om änglar kan hittas hos New age, ett samlingsnamn för nyandliga rörelser. Dessa grupperingar har ibland förställningar om eteriska (luftiga) varelser som ibland är utflippade avledningar av Bibelns änglar. Så änglarna dyker verkligen upp på så många håll: i religionernas skrifter, i litteratur, måleri, skulptur, arkitektur etc. etc.

När julkort eller bokmärken med änglar betraktas är de ganska sterotypiska, men med sitt ursprung i bibliska fram- och föreställningar eftersom de berättelserna har burits i vår kultur i drygt tusen år och  mellanöstern  flera tusen år. Att en och annan tolkning av vad en ängel är kan se ut som varelsen ovan är inget konstigt. För hur ska man egentligen framställa en ande som är Guds tjänare och budbärare? Går det alls...?

Nåväl, personen som fick kortet för 100 år sedan med önskan om en "Fridfull Jul!" blev säkert glad. Det skickades till Inga-Greta Karlsson, min blivande mor, då boende på Kryddgränd 3 mitt inne i Visby. Meddelandet löd: "En mycket glad och trevlig jul med mycket ljus och många julklappar tillönskas av vännen Ines. Många kära hälsningar till din mamma och pappa."

3 Helgkortskalender 2023

Ett nytt änglakort bjuds härmed, ett som var avsett för juhälsningar. Meddelandet på baksidan lyder: "Många helsningar till dig och Eder allesammans hemma. Jag mår bra och önskar eder detsamma goda. Jag har svarat om jag kommer hem eller icke jag arbetar i Stockholm." Avsänt den 12/12 1907. Inga mobiltelefoner där inte. 

Kort fick användas för att meddela det vi idag nog slår en signal med vår mobila lilla telefondator om. Jag mår bra, hur mår du/ni? Postgången fungerade då mycket bra med betydligt flera utdelningar av postförsändelser - men så var posten fortfarande ett av de främsta kommunikationsmedlen.

Ängeln i den prickiga särken svävar ovan marken, och det utan att ens behöva spänna ut vingarna. Ängeln på denna bild slipper vara leverantör av rosor, granar eller annat utan kan nöja sig med att bara finnas där. Två tydliga ljuskällor syns, dels betlehemsstjärnan och dels en gatlykta. Det finns ljus i fönster, de övriga är bara upplysta. Änglabesöket äger rum i stadsmiljö med snö på mark och tak.

Änglarnas närvaro i julnatten hos herdarna spiller över även i urbana miljöer. Det kan eventuellt ses som en försiktig integrering av julens ursprungliga händelser i mer moderna sammanhang. Ängeln kanske är på väg till julnattens himlasång om fred på jorden. Varför skulle annars den strålande stjärnan, stjärnan över Betlehem, finnas med?

Kort som detta var frekventa förr och mera ovanliga nu även om ett och annat samtida änglakort kan dyka upp. Trots sekularisering har många människor föreställningar om änglar och en hel del berättelser finns om hur nutidsmänniskor mött eller sett änglar. 

Kyrkans änglalära (angelologi) är, åtminstone i Svenska kyrkan, perifer och outvecklad. Endast en psalm i Psalmboken börjar på ordet änglar. I verserna kliver några änglar fram. Ängeln Gabriel och Mikael finns t.ex. i psalm 613. Änglar sjunger i vers efter vers i  psalmen 333. Självklart finns bebådelsens ängel med i psalmboken på Jungfru Marie bebådelsedag i psalm 164 och på Den helige Mikaels dag i psalm 483...

Hur tänker du beträffande änglar? Har du mött någon sådan? Eventuellt i mänsklig gestalt? Så finns det både jordiska och himmelska änglar? Eller blandar vi äpplen och päron? Något att diskutera vid någon av adventstidens många träffar och möten. 

Idag firas första söndagen i Advent i våra kyrkor. Vi hälsar varandra med Ett Gott Nytt Kyrkoår! (eftersom dagen är den första på kyrkans liturgiska år)

2 Helgkortskalender 2023

Så här års börjar snön lägga sig. Förr i större mängder och mera varaktigt och uthålligt. I bondesamhället var det lättare att ha tillgång till kärvar för att hjälpa fåglar att både övervintra och överleva. Glöm inte naturen där det kan vara extra kärvt (!) så här års.

Tomtarna på kortet är inte av den flygande övergödda amerikanska typen. Här ligger de grå svenska tomtarna inte så långt bort, trots röda luvor. Röda strumpor och enkla särkar och gröna vantar. En gammal och en ung tomte samverkar för att plantera kärven. En gräver och skottar i snön, den andre kör ner kärven. Förväntansfulla fåglar cirkulerar i luftrummet. 

Placeringen av kärven delar kortet mitt itu. Mitt emot varandra står en gammal och en ung. I samverkan. Eftersom i jultiden hjälper vi varandra. Förväntan ligger i luften. En längtan som snart skall infrias. Kortet är målat av H. Larsen och tryckt av Paul Heckschers förlag. Har sett det utannonserat på blocket för 90 riksdaler. I adressfältet står Hulda Olsson i Yxhult, Kumla.

I våra dagar syns fågelmat i form av kärvar nästan inte alls. På närmaste stormarknad kan inhandlas säckvis av fågelmat. Fågelbord och fröautomater finns att köpa i allehanda format och utformningar. Kul då att påminnas att man även förr ansåg det mödan värt att hjälpa fåglarna under vintern. 

1 Helgkortskalender 2023

Enstaka år har denna blogg presenterat gamla jul- och nyårskort eftersom det är så intressant att se hur korten utformats vad t.ex. gäller motiv, färg och symboler. Ibland speglar de verkligen sin samtid. Korten i denna kalender är av en sort som knappast finns kvar med sina änglar och kyrkor och påminnelser om julevangeliet och det nyfödda barnet.

Dagens kort visar en svävande ängel (utan vingar) i en ovanlig grön festklänning. Vinglösa änglar  syns i Wim Wenders sällsynt sevärda långfilm: Himmel över Berlin. Här är den celesta uppenbarelsen försedd med en korg fylld av rosor,  ängeln strör blommor över två barn. Den grönklädda varelsen kommer på ett ulligt och vitt moln. Hon (!) har en blomsterkrans i håret och en korsformad stjärna som sprider sin strålglans. Notera att guld använts som konturfärg vilket ger viss lyster och betonar det högstämda och högtidliga.

Ovanför barnen finns en upplyst  kyrka, med ett imponerande korsprytt torn, till vilken människor är på väg (naturligtvis). Barnen är oproportionerligt stora i jämförelse med den via- eller akvedukt som de av någon outgrundlig anledning står framför.  Det skulle kunna tänkas att bilden målats av en italiensk konstnär, eller av någon annan på kontinenten berest?

Mitt intryck är att bilden är idealistisk, dvs. den understryker att har man blicken riktad uppåt mot det himmelska översköljs man av rosor. En lovsång till det världsfrånvända? Möjligen bara för stunden, får man hoppas.

Drar man ett diagonalt streck snett över kortet består bilden å ena sidan av det himmelska med ängeln och det som är på jorden, människor, kyrkor och akvedukter. Rosorna kanske bär innebörden  av nåd och välsignelser som binder samman dessa aspekter: himmel och jord.

Julkortet sändes på 1900-talets början till Garvare Erickson, Engelbrektsgatan 37i Örebro. Hälsningen på baksidan lyder:

"God Jul tillönskas eder av Familjen R. Jerlström - Skall skrifva till Karin i heljen har haft så brått annars har jag skrifvit för längesen. Du skall ha tack för brefvet o fotografiet Hälsningar Signe".

Attack och tokslag

I barndomen var det inte ovanlig (dvs. det var vanligt) att somliga barn var lätta att reta så de gick igång och fick utbrott eller rent av tokslag. Syskon stod varandra så nära att de visste vad som fick igång de andra. Glasögonorm var inte särskilt läckert att bli kallad. Fjantiga rim kunde göra susen: Olle bulle kärleksbagare, bakar bullar åt Yvonne, kysser henne på samma gång! Effekten uteblev inte.

I samma andetag påminns jag åter om Jimmie Åkesson. han tänker i liknande banor. Det blir hans självspelande piano. Nummer ett: attackera muslimer och deras moskéer, beskyll dem för islamism och antidemokratiska idéer. Nummer två: muslimer här hemma och ut över världen får utbrott eller rent av tokslag. Nummer tre: attackera muslimer... Så där kan det hålla på. Varför kan man undra? För att ännu fler som kan känna viss vantrivsel över humanism och moderna tider ska trollbindas av SD:s trumpetande och flöjtspel.

Många är SD-sympatisörer i det tysta. En slags silent majority i vardande. Som om åskådning och politiska idéer kan och ska gömmas undan bara för att valhemligheten är helig. Så slipper sympatisörerna bli ifrågasatta och få sina uppfattningar diskuterade och se dem brytas mot andra tankeströmningar. De vet med sig att även om SD stiger på valbarometrarna så är partiet och dess program starkt ifrågasatt. Ut i ljuset med uppfattningarna! Risken är förstås att de spricker i solljuset.

Jimmie Åkesson tänkte inte på det

Från att ha varit ett av de generösaste asyl- och flyktingländerna verkar Sverige sträva efter att bli ett av de minst generösa i Europa. Att Sverigedemokraterna har blivit motorn i denna förändring är tydligt. Förr fanns det röster både i regering och riksdag som stod upp för en human asyl- och flyktingpolitik. Då kunde till och med en statsminister hävda behovet av att vi medborgare öppnade våra hjärtan för våra nytillkomna medmänniskor. Idag hörs röster för att det uttalandet var förkastligt och rent av skadligt.

Att mängden av nytillkomna skulle begränsas blev allt tydligare i takt med påståendena om att de flesta kriminella var invandrare. Den misslyckade, eller rent av obefintliga, integrationspolitiken ville ingen ta ansvar för. Och när de verkade som om det inte kunde bli sämre eller värre höll Jimmie Åkesson ett tal på sitt partis landsdagar framför jublande SD:are. Islam i Sverige angreps och hätskheten var stor. Moskéer där islamistiska budskap sprids och odemokratiska idéer frodas skulle kunna rivas.

Analogierna och associationerna ligger inte särskilt långt borta: Partier där odemokratiska idéer frodas och sprids och där antireligiösa budskap sprids skulle kunna få sina partilokaler rivna, sina möten avlyssnade och övervakade. Jimmie Åkesson tänkte inte på det!

Vandel och yttrandefrihet

 Mänskliga rättigheter såsom yttrande- och mötes- och rörelsefrihet bör ett modernt välfärdssamhälle slå vakt om. Mig oroar det kolossalt när regeringen bullrar om att göra asylrätten beroende av sådana oprecisa saker som vandel eller yttrande som strider mot "svenska värderingar". Hallå och hoppsan!

Ska vi få en svensk motsvarighet till moralpolisen? Vem ska sitta och bedöma vem som sagt något förkastligt? Vilka ska jag hålla koll på vandel? Om personer med asyl som fallit offer för krig, övergrepp och förföljelser blivit psykiskt skadade med PTS och annat - ska de plötsligt riskera att kastas ut ur vårt land? Hur blir det humanitet och medmänskligt ansvar under sådana omständigheter. Finns det ingen hejd på hur främlingsfientligheten tillåts bygga en nästan ogenomtränglig ridå runt landet?

Idag vill jag bara påminna om den barmhärtige samariern. Han brydde sig inte om vandel eller kritiska yttranden, så varför ska vi?

Fy tusan för elektronik, bluetooth och wifi

Fy tusan! Till sist gick det inte längre. Det blev outhärdligt. Att inte kunna skriva ut något på skrivaren. Den gamla blev obrukbar när vi bytte dator. Hur vi än försökte var det stört omöjligt att lyckas installera den gamla skrivaren på den nya datorn. Visst var det något om gammalt vin i nya läglar? Eller tvärt om. Hur som helst fungerade det inte. Vi kunde förstås kopiera. Men den funktionen räcker föga när dokumenten som ska skrivas ut är lagrade digitalt.

Efter att i butiken ha rådgjort med biträdet fattade vi beslutet att betala lite mer för skrivaren för att få billigare bläck. Tänk vad man måste väga in vid sådana beslut. Driftskostnaden per utskrivet ark eller fotografi blev lägre än vi kunde hoppats på. Så nu vill det till att skriva ut som bara den - annars går kalkylen inte ihop.

Sedan skulle det lilla monstret installeras. Balans hade ju uppnåtts: nytt till nytt! De tu hade äntligen nästan fått varandra. Installationen skulle äga rum med hjälp av en CD. Finurligt nog var datorn så ny att den inte vill veta av sådan gammal teknik. Ingen CD-spelare på plats. Så nu skulle wifi och bluetooth fixa skivan (!). Inget fungerade. Kontakt uteblev mellan apparaterna. En verklig fnurra. I cyberrymden. Dom vägrade tala med varandra. Efter 5 timmar blev det bara att ringa tillverkaren. En slags terapeut. Eller medlare. För att kunna göra det på rätt sätt måste routern vändas upp och ner på så att serienummer kunde rapporteras. Likaså skulle skrivarens serienummer finnas tillhands så hela apparaten fick vändas upp och ner på. Hur bläcket klarade manövrarna återstår att se.

Efter ett långt samtal skulle jag få en länk via mail för att ladda ner ett program som lyckats smita. Då gav jag upp. Gick till nattens vila. Dagen därpå hade länken inte anlänt. Nytt samtal till tillverkaren. Då äntligen fick länken komma fram. Nedladdningen gick smärtfritt, men programmets installation fick köras 2 gånger innan språkförbistringen (referens till pingstdagen) upphörde och "alla" talade samma språk.

Kvardröjande är dock både frustration och förtvivlan. I mitt stilla sinne tänker jag fortfarande och trots teknikens fläckvisa välsignelser: fy tus
an för elektronik, wifi och bluetooth!

Förbud med undantag

 

Gäller ej behörig trafik. Mellanskylten anger begränsning av vägskylten högst upp. Den runda skylten med röd bård och gul mitt betyder: Förbud för fordonstrafik. Som behörig får man frimodigt köra över kanten, det som den nedersta skylten varnar för. 

Behörighet är ett  spännande ord som anger att någon har en rätt, en tillhörighet eller kompetens, som fungerar som ett tillstånd t.ex. att rösta eller köra över kanten. 

Dessa skyltar på min bild är flitigt fotograferade där de står vid kanten av Fårösunds hamn. En finurlig tjänsteman fixade kanske till det? Eller är det så att skyltning ibland är en så svår konst att det oundvikligen måste bli oklart och tvetydigt?

Tänk om det fanns liknande varningsskyltar vid andra typer av vägväl, t.ex. vid omorganiseringar av företag, folkrörelser eller kyrkor eller vid personliga beslut. Ibland förekommer något liknande utan skyltar när beskrivningar av tänkta följder av beslut tvingas fram. I kyrkan var det länge nödvändigt och klokt att göra skriftliga barnkonsekvensanalyser.  Försök föreställa er vilken påverkan ett beslut har för barn utifrån barnkonventionens sammanfattande tanke om barnens bästa - fatta därefter beslutet. Även ekonomiska följder av beslut brukar tänkas igenom och lyftas fram.

Politiker har en tendens att skönmåla följderna av föreslagna reformer, åtgärder och beslut. En konst som utvecklats till förfining i kyrkan när närhet och samverkan är uttrycket som användes för att beröva församlingarna makt och inflytande som centraliserades i stora pastorat. Ursäkta om jag tjatar, men där hade det behövts varningsskyltar som i Fårösunds hamn, men utan undantaget att få göra ett rejält magplask.

Att skylten är röd och gul har påståtts bero på vintrarna på våra breddgrader. Varningsskyltar är ofta röd-vita på kontinenten. 

Ginprovning går bra det med

Kan den som hållit tal på folknykterhetens dag ordna och delta i en ginprovning? I mitt fall är svaret ja. Ivrandet för nykterhet behöver inte alltid gå hand i hand med absolutism. Man kan smaka starkt någon gång ibland och samtidigt inse och vilja motverka alkoholens alltför omfattande och stora skadeverkningar. Ett glas vin ibland förhöjer dock, det är min övertygelse, livskvaliteten för den som är förtjust i jästa drycker, t.ex. vid Pingst.

Vi provade Bathtub Gin, Hellström (fr Gotland), Organic Bio Gin och Mackmyras Jin (fonetisk skrift). Resultatet blev att de var ganska olika både till doft och smak. Genomgående var att det fanns enbär i drycken med med variation i hur framträdande arom och smak var. Systembolaget har ett spritprotokoll som bearbetades något. Det som framgår av bolagets och tillverkarnas beskrivning av smaksättningen angavs från början i protokollet: enbär, citron, fläder, nypon, rosor, koriander, cassiabark, klöver, kardemumma, hallon, älggräs osv.

För att begränsa intaget fick varje ginsort serveras med 1 matsked i ett litet snapsglas vilket är fullt tillfyllest (!). Sammanfattningsvis enades deltagarna om att sorterna och fabrikaten skilde sig ganska rejält åt. Själv var jag av någon anledning extra förtjust i Hellström. Roligast var naturligtvis att vi hade trevligt och skrattade mycket i den konversation som pågick hela tiden. Vi kunde lika gärna ha testat thé, chokladsorter och praliner, läskedrycker eller vin - men så här blev det denna gång.

Gärningslära och återhållsamhet

Ett telefonsamtal innebar en lång diskussion om förhållandet mellan det nya mediesamhället och kristendomens krav på återhållsamhet och lågmäldhet. Samtidigt som jag skriver ner detta invänder jag själv att något sådant krav har jag aldrig hört någon nämna eller utlägga. Finns det ens? Jesus säger ju någonstans (Mt 10:27) att det vi hör viskas ska ropas ut från taken. Förmodligen är det en utsaga om förtröstan och tillit. Även när förföljelser kommer ska lärjungarna frimodigt förkunna, även från taken, det de fått höra och veta om det som är sant och riktigt.

Men lågmäldhetens anspråk finns där samtidigt. Bönerna ska ske i avskildhet och de goda gärningarna ska inte basuneras ut. Bergspredikan är riktigt tydlig. Nutidens övertygelse är annars att det gäller att väcka uppmärksamhet. Den som inte syns, väcker uppmärksamhet, hörs, överträffar andra - finns inte, sådan är bekännelsen. Dom av oss som minns saker långt innan vi föddes kommer ihåg att gärningarna diskuterades ganska flitigt under reformationstiden. Luther tänkte inte att de goda gärningarna hjälper till med nåden, frälsningen och det eviga livet. För honom var gärningarna gensvaret och utflödet efter det en människa mötts av Guds frälsande nåd. Är det så att vi närmar oss en ny gärningslära som innebär att gärningarna vi berättar om är vägen till tro? 

För att berätta om allt vi, dvs kyrkan, gör behövs inte bara annonser nuförtiden. Kommunikatörer i långa rader finns till för att hjälpa andra att se på kyrkan på det sätt vi önskar den ska uppfattas: som en utförare av goda och bra gärningar. Kyrkans hjärta och kärna, evangeliet och tron, bleknar liksom bort...

Har det verkligen något att göra med kyrkans reklam och framhävande av allt gott den gör? På ett inte så avlägset sätt, tänker jag. Goda gärningar kan även idag tänkas vittna och tala för sig själva utan förstärkning och framhävande. Ska det samlas in pengar till ett gott ändamål med hjälp av ett evenemang behöver ju vetskapen om tillställningen spridas vitt omkring, annars blir det inga summor att "tala om". Men det kunde räcka med ett kort tillkännagivande så att de som deltagit vet att resultatet blev tillfredsställande.

När Svenska kyrkan anstränger sig för att hålla kvar de tveksamma bland medlemmarna räknas allt förträffligt som görs upp i långa argumentslistor. Var med, stanna kvar, för vi gör saker för barn, föräldrar, utsatta, vi finns på sjukhus, i fängelser, för äldre. Någonstans lite försiktigt nämns kanske att det firas gudstjänst. Tanken är att människor imponeras av vad kyrkan gör, inte vad den är eller dess tro. Betydelsen av att tron ger gemenskap med  hela kyrkan och kyrkans Herre, att den ger mening och sammanhang, anses sällan ha någon räckvidd eller ens någon särskild betydelse, eller?

En diskussion om det vi gör om våra gärningar, kan leda vidare till alla möjliga fruktbara funderingar om hur en kyrka ska vara och hur den ska låta och om vad den ska säga... Tänk om en viss återhållsamhet att göra reklam kunde bli den bästa reklamen?

Ingen motsättning mellan gudstjänst och vardagsliv?

 Ledaren i dagens Kyrkans tidning, skriven av teologen Fanny Willman, handlar om utvecklingsarbete i en församling. Där finns ett stycke som återuppväcker en gammal spänning, nämligen den mellan mässa och gudstjänst å ena sidan och vardagsarbete och verksamheter å den andra. Stycket lyder: "Jag har varit med om att ställningstagandet om högmässan som absolut centrum väcker starka känslor. Att många värjer sig mot beskrivningen att för att den skulle indikera att det arbete som görs annars inte värderas lika högt. Som om måndagar med den överfulla barngruppen skulle betyda mindre än än söndagsgudstjänsten med några få besökare. Den som jämför olika verksamheter genom att mäta deras popularitet har utan tvekan statistiken på sin sida."

Teologiska ideal kan förvandlas till kommenderande påbud, vilket kan väcka anstöt, förstår och menar ledarskribenten. Motsättningen är konstruerad. Det är som att sätta andning mot motion. Församlingens gudstjänst är förutsättningen för allt det andra. Den tävlar inte med sina egna andra uttryck. En församling utan gudstjänst är inte längre en församling även om storpastoraten tycks kunna garantera att vardagsverksamheten kan löpa på ändå.

Det är kyrkans grundpelare att mötas för bön och brödsbrytelse. När Jesus instiftar nattvarden läggar han kyrkans eukaristiska grundmönster. Det är där det kristna livet hämtar sitt syre, sin näring. I mötet blir vi lärjungar och församling och något mera än bara enskilda individer med personliga behov. Om detta församlingens gemensamma möte med sin Herre och Frälsare inte finns så upphör församlingen. Det var länge sedan jag hade anledning att citera ur Limadokumentet Dop, Nattvard, Ämbete: "Kristus befallde sina lärjungar att så minnas och möta honom i denna sakramentala måltid, såsom ett Guds förblivande folk, till dess han skulle komma åter. Den sista måltiden Jesus firade var en liturgisk måltid, som gjorde bruk av symboliska ord och handlingar. Följaktligen är nattvarden en sakramental måltid, som genom synliga tecken förmedlar till oss Guds kärlek i Kristus Jesus."

Den spänning som ibland vidmakthålls mellan gudstjänst och vardagsverksamhet behöver upplösas eftersom det kristna livet inte kan uppfattas som en lokal tävling mellan centrum och periferi. Istället hör de samman i en och samma kropp som ett utflöde av och gensvar till Guds kärlek till oss. Det borde vara en självklarhet för varje församlingsanställd och -volontär att hämta kraft och inspiration i församlingens möte med och inför Gud. Det församlingen är och gör flödar ut från eukaristin. Detta är inte en teori eller bara en uppfattning eller en åsikt, det är så kyrkan är konstruerad och uppbyggd! Limadokumentet igen: "Som försonade i nattvarden är medlemmarna av Kristi kropp kallade att vara försoningens tjänare bland män och kvinnor och vittna om uppståndelsens glädje. Liksom Jesus uppsökte publikaner och syndare och hade bordsgemenskap med dem när han verkade på jorden, är de kristna i nattvarden kallade att leva i solidaritet med de utstötta och att bli till ett tecken för Kristi kärlek. Han levde ju och offrade sig för alla och han skänker nu sig själv i nattvarden."

Gamla kort från Wisby

Gotlands museum söker hjälp att identifiera personerna på 39 gamla fotografier. Vilket borde kunna leda till att man får veta lite mer om ett antal på ön boende. Ett lovvärt initiativ för att minnas fler än bara kändisar och kungar från fornstora dar.

I min ägo har jag ett antal gamla fotografier tagna något decennium in på 1900-talet, bilden till höger fotograferad på Atelier Dawidson i Wisby. Längst till höger står min mormor Agnes Selinda Ottilia från Vänge på Gotland, född Samuelsson och senare som gift Karlsson. Hon föddes 13 juli 1887. Vid hennes sida står storasyster Sigrid Maria Kristina som föddes i Vänge den 14/4 1885. Sitter gör morbror Fredrik, skriver min mamma. Han hette Olof August Fredrik Stengård, född 22/10 1884 i Halla. De gifte sig den 21 mars 1908 i Halla.

En moster Vendla, född 1879, var sömmerska i Klintehamn hade så många barn att hon bl a fick lämna bort sonen Bertil till sin syster Sigrid i Visby.  Om det som hände skriver mamma Inga-Greta: " Av mammas syskon gifte sig alla, och de flesta flyttade till fastlandet. När jag växte upp, var det bara moster Sigrid - hon bodde i Visby, och morbror Arvid - han bodde i Klintehamn, som var bosatta på Gotland. Arvid var äldst, född den 11/2 1879. Jag minns, att han ofta besökte oss i Kryddgränd i samband med lasarettsbesök för sina njurar. Mamma sa, att han hade äggvita. och det hörde ju samman med njurarna. Han dog ung. Det fanns inte dialys då för tiden, mycket mindre något som hette transplantation av organ.. Morbror Arvid, efterlämnade hustrun Vendla och sju barn, det yngsta, en flicka, Britt, var bara l4 dagar gammal. Familjen hade också ett foterbarn (!), Pecka, som var några år gammal och brorsbarn till Vendla. För att försörja sig och barnen arbetade moster Vendla i hemmet som sömmerska. Familjen hade ett litet rött trähus inne i själva Klintehamn, men det måste ha varit trångt med så många barn. Skulle moster Vendla dessutom ta emot kunder, måste hon ju ha någonstans, där det var någorlunda snyggt och städat. Men jag tror, att hon klarade det. Hon var alltid glad och pigg och ingenting verkade omöjligt för henne. Ett par av barnen lämnades bort -.jag tror det var det bästa både för barnen och henne. En flicka, Gunvor, fick ett bra fosterhem hos ett par barnlösa makar, egendomsmäklare Segerlund och hans hustru. Vad jag kan minnas, sades det, att tanken var, att hon skulle adopteras av makarna, som hade det ”gott ställt”. Tyvärr insjuknade Gunvor i tbc, en vanlig sjukdom då, och dog i skolåldern. Det andra barnet, som tillfälligt fick lämna hemmet, var sonen Bertil, jämngammal med mig. Det var en ljuslockig pojke, och jag minns, hur jag med mitt stripiga hår avundades honom hans lockar.

Bertil kom till mammas äldre syster Sigrid, gift Stengård, i Visby. I det äktenskapet fanns inga barn, och det var ju lämpligt för moster att ta emot sitt brorsbarn. De bodde helt nära oss i Visby, och Bertil och jag blev lekkamrater. En gång tog man oss med till fotografen - man hade ju inte kamera själv. Resultatet blev ett fint litet kort, där jag sitter på en taburett, iklädd sjömansklänning, mörka strumpor och kängor och med rosett i mitt stripiga hår, medan Bertil, också iklädd sjömanskläder står bredvid med det lockiga håret välkammat. Det är roligt att ha det kortet i sitt album. Tror att vi var i 4 - 5-årsåldern. Efter ett tag fick Bertil emellertid flytta hem igen. Man sade, att moster Vendla ville ha hem honom. Kanske var det dock så, att han längtade hem till sina syskon, efter att ha varit enda barnet ett tag. Moster Sigrid var mycket barnkär och sörjde säkert över, att hon inte fick behålla honom längre. När Bertil flyttat hem igen, ägnade hon en stor del av sina omsorger på mig. Hon sydde små söta barnklänningar. Jag kommer ännu ihåg, att eftersom sammet var på modet då, så hade hon sytt både en mörkblå och en röd sammetsklänning åt mig.”

På bilden syns Sigrid, Bertil och Fredrik. Kortet taget hos K.J.A. på Adelsgatan 32 i Wisby.

Att göra rätt med barn

Karin Rubenson skriver synnerligen klokt i Kyrkans tidning om att: Det finns mer än ett sätt att göra rätt med barn. Det fick igång tankarna kring den lilla debatt som varit om barn och gudstjänst. Själv har jag svårt att förstå dem som menar och tror att barn inte kan ha glädje av en liturgisk gudstjänst med en del gregorianik. Deras erfarenheter skiljer sig förstås från mina. Vid ett flertal tillfällen har barn med entusiasm och inlevelse sjungit med i församlingens partier i Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei, för att ge några exempel. Har de bara fått vara med så pass att de kunnat lära sig melodierna blir det oftast så fint. De kan i liturgiska gudstjänster sjunga i kör, bära ljus och ikoner och mycket mera. När barn deltar på många sätt i församlingens gemensamma gudstjänst representerar och återspeglar det församlingens mångfald.

Barn i en skola i Sandviken tvingas snart flytta till en stor och lågpresterande skola. En win-win-situation påstår en beslutsfattare. De invandrade barnen får lära av de nytillkomna svenska och tvärtom, sägs det. Föräldrarna är oroliga och upprörda. Liknande situationer har inträffat både nu och då. Inte enda gång har jag hört att någon åberopat barnkonventionen som ska se till att skydda barnens bästa. Är denna flytt uttryck för omtanken om barnens bästa? Av någon anledning skorrar de triumferande rösterna falskt när de trumpetar ut det förträffliga som nu ska ske. Man kan göra rätt på fler än ett sätt, men betänk, det finns åtskilliga sätt att göra fel.

Om proportionalitet

Proportionalitet är ett alltmer viktigt ord. Till exempel när det gäller straff i förhållande till brott. Det måste vara rimligt så att det finns en korrespondens mellan den brottsliga gärningen och den utdömda pålagan. Påföljden ska bero på det som hänt innan.

Idag är det få som vill eller vågar diskutera proportionalitet i fallet mellan kriget som Israel och Hamas sägs utkämpa. Hamas blodiga och mordiska anfall på Israel fördömdes rättfärdigt och ganska samfällt utöver världen. Israels fortsatt bombningar och invasionen som framför allt drabbar civila palestinier ifrågasätts i alltför försiktiga ordalag. En av komplikationerna är att det kan elda på en grasserande och oförsvarlig antisemitism, trots att det inte borde finnas en förbindelse mellan kritik av Israels tiofaldiga krigshämnd och antisemitismen, t.ex. i Sverige. Antisemitismen är naturligtvis en totalt förkastlig rasism!

En trolig följd av Israels krigföring, som inte ens efter flera veckor har tillåtit pauser eller eld upphör för att förse befolkningen med vatten, mat, el och mediciner, är att nya generationer av hatande militanta palestinier som mist släktingar och familj växer fram. Det är en förskräckande brist på humanitet när bombmattorna mot Hamas tillåts döda tiofalt fler civila och när alla palestinier drabbas av att livets nödtorft blockerats. Israels agerande framstår inte som rimligt eller proportionellt. Hur ser konsekvensanalysen egentligen ut, kan man undra. Är den önskade konsekvensen att finetligheten ska öka ännu mera bland palestinierna så att det ockuperade områden bara måste tas över?

Bönerna och hoppet om en bestående fred blir alltmer beroende av ett gudomligt ingripande eftersom människorna på de olika sidorna inte förmått gå iland med uppgiften. Det enda jag kan göra är att be mera för vapenstillestånd och fred!