Arbetarrörelsens stora helgdag är 1 maj. Då sjunger man Arbetets söner utan att darra på genderrösten. Inte förr än i andra versen börjar det svaja. För orden i vers 2 sitter inte så säkert i minnet. Inte alldeles olikt den sjungna Internationalen. FRån mörkret stiga vi mot ljuset, minns de flesta. Men efterhand blir det svårare. Orden sitter inte riktigt där de ska. Ungefär som med en psalm man sjöng i sin barndom och inte riktigt kommer ihåg.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
01 maj 2011
25 april 2011
En tomte firar påsk
Julen varar intill påska, åtminstone tycks den lille tomten på ägget tro det. Där sitter han. Gladelig. Viftande med luvan. I famnen en ljuvlig bukett påskliljor. Hans hälsning lyder:
Tomten, som sitter på ägget där,
Svänger lufvan och ropar så här:
God påsk jag önskar hvar vän så kär!
Och som någon sa från en mig närbelägen predikstol - påsken är inte över.
Den har bara börjat!
En Glad Påsk!
23 april 2011
En katt bland hermeliner, en groda bland kycklingar. Som påskhälsning något annorlunda. Förenade mot det annorlunda gröna djuret som förklätt sig med äggskal står de där, envisa, vita och gula. Grodan verkar mest förvånad. Vad tänker den, vad upplkever den? Kanske: här har jag hittat ett övergivet skal som passar mig perfekt. Varför allt detta oväsen? Varför detta hotfulla beteende med utbredda vingar och näbbar sträckta mot mig som vapen?
Så går mina tankar när jag betraktar detta märkliga påskkort. Är det så att fler alltid har rätt? Har de rätt att stöta bort och ut? Nog undrar jag på vad sätt bilden hjälper betraktaren att få upplevelsen av att påsken är glad? Kanske en association till den fula ankungen?
Men å andra sidan. Bilden är säkert enbart tänkt som en lustifikation, en förströelse. Tänkt att åstadkomma ett förnöjsamt leende.
Kortet är skickat från Stockholm den 23 april 1905, dvs på självaste Påskdagen. Kortet är adresserat till Gerda på Odengatan 90. Och Postadressen anges som: Härstädes. Alltså Stockholm.
GLAD PÅSK!!
19 april 2011
Vi ringer upp, sa sjukhuset
Teknikens välsignelser! Ha! Varför talar man bara om det som är bra och fungerar väl med teknik? Vem vågar säga som det är? När det inte fungerar fungerar det inte! Och ibland när det fungerar fungerar det inte heller! Vem beskriver teknikeländet på ett rättvisande sätt? Teknikens förbannelse drabbar också.
Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.
Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.
Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!
Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.
Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.
Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.
Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?
Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?
När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.
Sedan kan man bli förvånad över att just tekniken bär antingen välsignelse eller förbannelse i sin famn. Starka ord. Men just för dagen befinner jag mig på den mörka sidan. I flera dagar har jag försökt ringa en verksamhet på stadens stora sjukhus. Ett äventyr, vill jag lova.
Den snälla förinspelade och välmodulerade rösten svarar. Den låter meddela att man kan ringa nästan hela dagen för att beställa tid för samtal. Vi ringer upp. Det är bara det att samtalstiderna råkar vara slut. Men man kan beställa tid varje dag. Hela veckan. Den som vill avbeställa en tid kan trycka siffran ett och få hjälp.
Efter att ha försökt få ett annat svar upprepade gånger inser jag att tekniken inte är på min sida. Den har slutat att vara en välsignelse. Den är tillskapad för att hålla patienterna borta. Ring oss gärna. Vi ringer. Kanske. Om du tillhör de utvalda! De privilegierade. Men när tillgängliga samtalstiderna delats ut och patienter får nervösa sammanbrott i lurarna finns ingen människa att tala med. Och inga e-postadresser att skriva till. Då återstår bara att ge upp eller att stolpa ner till mottagningen och kräva besked.
Ännu inte fullständigt knäckt gör jag dock ett nytt försök. Tiderna är fortfarande slut. Jag hade verkligen hoppats att de skulle ha fått in en ny leverans. Men som jag bedrog mig. Tiderna är och förblir slut. Men man kan beställa hela veckan. Hej och hopp!
Då bestämde jag mig för att avbeställa den tid jag aldrig fått. Ty det var mitt ärende. Jag hade inte blivit kallad så som remissen begärt. Ingen ville dock tala med mig om saken. Säg ditt namn, sa rösten nu. Och där på torget i staden ropade jag ut mitt namn. Högt. Och nu ditt personnummer. Och alla, säga alla, vet numera vad jag har för fyra avslutande siffror. Alla på torget. Men sedan ville de inte veta mer. Så nu tror väl sjukhuset att jag faktiskt inte alls vill komma. Någonsin. Avbeställa en tid som man inte har. Sådana märkliga människor det finns. Därute.
Vill du beställa ny tid är du välkommen att ringa på ordinarie tid. Sa rösten. Just nu var det ju ordinarie tid men ingen hade tid! När Du ringer håller vi låda. Lyssna nu snällt. Det finns tider att beställa. Hela veckan. Och tiderna är slut.
Ovädret drog ihop sig. Mörka moln samlades över torget. Det dundrade och blixtrade. Nu ringdes sjukhusets huvudväxel upp. Där var tanten i växeln oändligt vänlig när hon också hänvisade till telefontiderna. Ovädret sögs in i telefonen och växeltelefonisten fick ta skydd undan ovädrets värsta utbrott. Blixt och dunder, sa jag. Förstår ni svenska? Jag har försökt beställa tid. Det ska man göra. Då kan en sjuksköterska ringa upp. Men telefontiderna är slut. Så ingen ringer upp. You have outsmarted me, sa jag på ett utländskt språk. Ifall det skulle förstås bättre än vikingars och hjältars tungomål. Help, I need somebody, vädjade jag.
Du kanske får ringa lite tidigare, sa växeln. Halv sju på morgonen brukar gå bra.
Gå bra, sa jag återhållet och hårt kontrollerat. Halv sju! Varför har man telefontid för tidsbeställning till klockan tre? Om de enda som får tid är de människor som ringer halv sju? Så om jag får en tid när jag ringer halv sju så kommer ingen annan någonsin mer att ringa er senare på dagen för att fråga hur det kan komma sig att tiderna är slut?
Vad handlade det om? Var det en fördold studie om mental styrketräning? Satt det forskare och lyssnade på någon raspig sidolinje? Prövningar blir vi starka och härdade av? Även om vi inte kan förstå dem?
När vackert väder oförklarligt började infinna sig på torget gick samtalet betydligt bättre. Man kan ju inte gå runt i ilska hela livet. Eller hela samtalet. Jag hade ju lyckats få någon att tala med. Och nu hade jag fått hjälp att äntligen ta mig förbi alla spärrar. Men tant Växel fick återkomma flera gånger för att säga: ursäkta, de talar i telefon. Ursäkta, de är upptagna i telefon.
Tror jag det, mumlade jag. De ringer väl och talar med varandra.
14 april 2011
Svenska kyrkans struktur görs om
Svenska kyrkan jobbar oförtrutet vidare med sin mission? Sin evangelisation? Sin huvudsakliga uppgift? Nja. En ny stor utredning har kommit. Den handlar faktiskt om kyrkans organisation. Tro det eller ej. Och den lär inte innehålla någon utvärdering av den största omstruktureringen i modern tid. Relationsförändringen kyrka-stat förblir en otolkad reform. Trots det fortsätter reformivern.
Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.
Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.
Utredningen finns digitalt för den som vill veta mer.
Utredningen kommenteras i Kyrkans Tidnings ledare idag.
08 april 2011
Kan EN kyrkoherde klara tillsynen?
När man gör en mycket stor församling av många självständiga avpolletteras ett antal kyrkoherdar. Dessa kyrkoherdar har ett tillsynsansvar som bygger på deras vigningslöften och som följer av kyrkoordningen. När de många kyrkoherdarna reduceras och enbart blir en, då försvinner också den tidigare kyrkoordningsreglerade lokala tillsynen. Ansvaret läggs enbart på den kyrkoherde som blir kvar.
Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.
Så försvagas alltså den modell som Svenska kyrkan berömt sig så av - balansen mellan vigda och förtroendevalda. Den dubbla ansvarslinjen får sig en knäck. Bevarad är den förstås på ett sätt, men på ett annat sätt samtidigt upphävd. En person kan självklart inte handha detta uppdrag på samma omsorgsfulla och djuplodande sätt som fyra, fem eller sju kyrkoherdar. Följden blir att mycket få personer bestämmer allt. Och väldigt många förlorar sitt inflytande, både förtroendevalda och vigda.
07 april 2011
Storskalighet löser inte de verkliga problemen
Storskalighet är på modet i Svenska kyrkan. Sammanslagningar av församlingar har blivit receptet för att råda bot på samfällighetssjukan. Man drömmer om större enheter, övergripande administration, mera lättstyrd personal eftersom de är anställda i mycket stora "församlingar".
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
Som lösning på kyrkans problem - svårigheter att få kyrkogången att öka istället för att minska, fortsatt sekularisering i samhälle såväl som inom kyrkan, vacklande engagemang från kyrkotillhöriga, anställda och förtroendevalda, bristande tolerans för olikheter i spiritualitet - är storskalighet en dålig väg. Centralisering och storförsamlingar går stick i stäv med tanken på subsidiaritet. Tanken är att makt och beslut ska ligga på möjligaste lägsta nivå och fattas av dem frågan berör. Nu går allt fler inom kyrkan i en annan riktning? Varför? För att säkra att organisationen överlever även om tron dör? För att man tror att det är ekonomiskt att bunta ihop mindre församlingar med varandra? För att färre politiker med ökad makt ska få bättre kontroll över kyrkans innehåll och färre kyrkoherdar att tampas med?
För kyrkans andliga uppdrag är storskalighet inte vad som behövs.
04 april 2011
En arbetare i Guds vingård
En arbetare i Guds vingård. Så brukar det heta. En benämning på dem som gör insatser för kyrkan, Guds rike, för sina medmänniskor. De kommer dessutom i olika storlekar och skepnader.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
Igår spelades vid högmässans slut ett ovanligt mäktigt postludium. Orgeln darrade av ansträngning. Väggarna tycktes vibrera. Ackorden rusade fram under valven för att likt gymnaster studsa sig åt alla håll i det stora kyrkorummet. Det både sjöng och brakade. Änglakör och timmerbröt.
Glömsk av allt annat stod då en person vid psalmboksvagnen. Helt koncentrerad. Målmedvetet ryckte han gudstjänstagendorna ur psalmböckerna. Böckerna stoppades noggrant in i hyllorna. Gudstjänstordningarna las snyggt på hög. Att de flesta psalmböcker sorterades in upp och ned, vad gjorde väl det?
När sista tonen klingat ut var sorteringen klar. Lugnet före stormen. Snart proppades mittgången igen. Många var där. Riktigt många. Bidrog gjorde en gästande barn- och ungdomskör. De hade sjungit för fullan hals. Flera sångare medförde föräldrar och syskon. Så söndagsskolan fick dela sig i två.
Folk hälsade och småpratade under den långsamma vandringen ner mot psalmvagnar och utgång. Där stod Nisse med utsträckt hand. Redo att ta emot nya psalmböcker. Men han fick inte så många. De flesta såg honom inte. Men några räckte honom sina psalmböcker. Leende.
Nisse är nämligen inte så stor. En tvärhand hög är han. Och ett barn. Fyra kanske. Arbetaren i Guds vingård.
02 april 2011
Rätt tro och Bibelsyn
Det händer att man regredierar. Blir mindre omdömesgill och mera omogen. Därtill kan man bli lite dum och grälsjuk. Som ett exempel på en sådan erfarenhet vill jag återge den diskussion som inlägget om partiordförande Juholt orsakade på Kyrkpressens bloggsida. Så här blev det:
Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.
Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.
Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.
Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!
Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.
Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"
Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.
Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)
Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)
Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.
Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.
Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).
Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.
Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...
Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."
Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.
Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.
Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?
Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.
Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.
Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.
Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?
Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."
Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.
Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.
Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.
Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.
När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.
Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.
Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.
Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.
Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.
Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!
Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.
Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?
Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!
En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.
Stenström skrev:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud." Vad som är klart att man kan bli medlem i Sv(e)K under det att man säger: "jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör". Också det uttalandet är ett betyg till Svenska kyrkans verksamhet.
Juholt är nu en del av Svenska kyrkan, och de konservativa i ELKF, också de som skriver här, står nu i kyrkogemenskap med också honom. Men de tycker väl att de inte har något med det att göra. Det finns ingen som helst chans att Juholt med sådana deklarationer kunde ha blivit medlem i S:t Thomas lutherska församling, Motala. Folkkyrkorna fortsätter att böja knä för denna världens agendor. Det är gott för buken. På sista dagen ska de ansvariga för denna ogudaktighet böja knä för Kristus, och många kommer att bli obehagligt överraskade.
Med kärlek och nåd ska Han döma
skriven av Lars B Stenström, 29.03.2011 Vill man inte bli "beblandad", eller påverkad av mångfalden i en folkkyrka ska man naturligtvis välja entydiga bekännelsesammanhang. Men också en folkkyrka är en kyrka så länge Ordet förkunnas rent och klart och sakramenten rätt förvaltas.
Hermanni, du är så enkelspårigt svart-vit i ditt sätt att betrakta världen. Och Svenska kyrkan. Som om den inte alls rymde något trons folk. Och som om den inte är apostolisk i sin bekännelse. Som om alla utan undantag var världens barn. Din lösning är att vara med i det man förr kallade "rena" församlingar som försökte hålla sig "obesmittade" av världen. Det var ingen bra lösning då, och är det ännu mindre idag. Sekterism är ingen bra lösning på svårigheten att leva i världen men inte av den.
Utan att veta säkert hur det förhåller sig ter sig ändå den församling du hänvisar till som de utvaldas lilla cirkel. En församling med starka krav, där man måste hålla måttet. Och den sociala kontrollen blir stor. Men även Din kyrka är väl en kyrka för syndare. Får man hoppas. Det verkar som om Du ser även mig som ansvarig för det du benämner ogudaktighet. Att bli obehagligt överraskad, tja, kan så vara. Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum. Med kärlek och nåd ska Han döma!
Stenström hoppas:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 29.03.2011
"Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum." Det är därifrån ondskan kommer, säger Jesus.
Stenström har sagt sitt
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
med sedvanliga buksociologiska begrepp. Låt oss nu se vad Kristus och hans apostel säger (Matt 18 resp. 1 Kor 5: "15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
"9 I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. 12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond!"
Den som nu vill fortsätta att vara apostolisk kristen - d.v.s. på samma sida som Jesus Kristus - måste komma i konflikt med folkkyrkopräst Stenströms tankegångar. Den däremot som vill ha buken till sin Gud kan hålla på dem. Så enkelt är det.
Andras hyckleri, egen rättfärdighet?
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Här lånar jag några kommentarer från någon annan: Vänta lite... Innan vi startar vår hycklarjakt är det bäst att vi tänker oss för. Det typiska för hycklare är ju just att de ser andra människors fel och brister men inte sina egna. Genom att koncentrera oss så mycket på andra människors hyckleri löper vi faktiskt risk att själva bli hycklare. Och det enda som är värre än att ha en hycklare i församlingen är väl att själv vara en! "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda..." (Matt 7:1-2)
Det är så lätt att se på andra. Det är lätt att hetsa upp sig över människor vi anser vara hycklare. Det är definitivt mycket lättare att se på deras sätt att vara än på vårt eget. Och vad är vi då...? "Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? ... Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga!" (Matt 7:3-5)
Gud säger att vi ska älska vår nästa, älska våra medmänniskor - alla våra medmänniskor (Luk 6:35). Hur älskar man då en människa som är falsk och lyckas dupera alla och få alla att tro att hon är något hon inte är? Vi är alla syndare. Det spelar ingen roll om vi är de som syns och märks mest i församlingen eller om vi sitter tysta och stilla för oss själva. Vi är syndare. Vi har alla brutit mot Guds vilja. Och vi är alla hycklare emellanåt.
Om vi kallar oss kristna så har vi gett oss själva en etikett som innebär ett stort krav på oss. Och vi lever verkligen inte alltid upp till det kravet. Vi lever långt ifrån alltid som vi lär. I sista änden är inte frågan vad vi ska göra med människor som framställer sig själv som så goda kristna och duperar hela församlingen för att bli omtyckta och få lovord och beröm och tack.
Frågan är vilken sorts människor vi själva är. Syndare eller hycklare. Syndare eller fariséer. Svaret? Bibeln säger att vi alla är syndare - att vi alla har brutit mot Guds vilja - och om erkänner att vi faktiskt är syndare, så kan Gud arbeta med oss. Det är hans specialitet. Om vi inser och medger att vi inte är fullkomliga så kan Gud hjälpa oss. Om vi ber i ödmjukhet - koncentrerar oss på våra egna fel och brister och inte grubblar så mycket över andra människors synder och svagheter - så lovar Gud att förlåta oss och lyssna och hjälpa oss (1 Petr 3:8 och 5:5, Ps 10:17) och leda oss på rätt väg (Ps 25:9).
Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss. De som försöker spela heliga och fromma och andliga för att få församlingens beundran får sin lön nu (Matt 6:1-2). Men den viktigaste och värdefullaste lönen är den vi får genom att ha en uppriktig relation till Gud. Den lönen varar för alltid.
Allt detta ovan är skrivet av Thor-Leif Strindberg. Han har inte en aning om Hermannis och min diskussion. Men ett och annat korn har trots det fått fatt på...
Stenström anförde:
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 30.03.2011
"Men om vi är självrättfärdiga och hycklande så är det samma sak som att säga att vi inte behöver Gud. Och då kan Gud inte hjälpa oss." Självrättfärdighet ångrar sig inte utan hoppas på sig själv. Jfr Stenströms: "Men det skulle ju också kunna vara så att Gud hör bön och ser till hjärtats innersta rum."
Det är alltså på sitt hjärtats innersta rum och sin bön Stenström hoppas när den synd han deltar i påtalas. I bjärt kontrast till det talar Jesus om att människan är ond och att ondskan kommer från hjärtat. Också i bjärt kontrast med Stenströms krumbukter kräver Jesus helt sonika att människorna ska ångra sin synd: metanoeite. Gud hör inte en bön fräckt kombinerad med ångerlöshet.
Jag håller på att Jesus har rätt. Stenström har hittills hållit på sig själv.
Mea culpa!
skriven av Lars B Stenström, 30.03.2011
Vilken synd har du beslagit mig med, käre Hermanni? Är Du städslad i en modern protestantisk inkvisition? Du som inte känner mig och ändå tror att du har rätt, och rent av gudomligt uppdrag, att döma? Hur vet du att bönen är "fräckt kombinerad med ångerslöshet"? Att jag har hållit på mig själv?
Du kanske inte vet om att Skriften också berättar att: nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig? Men Du vet förstå bättre än vad jag och alla andra gör om vad som döljer sig i hjärtats innersta rum?! Min bön är faktiskt: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Och tror du inte på det så vad har vi då att säga varandra?
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 31.03.2011
om du skulle ångra den obibliskhet som du som SvK-präst med nödvändighet är inblandad i samt tro evangeliet om förlåtelsen skulle också omvändelsens frukter visa sig, också för mig. Vi har debatterat förut och du har visat dig stå på dig som en försvarare av folkkyrkans otyg, inte minst bibelkritiken.
Du vet vad bibeltexterna säger och går ändå emot dem. Och nej, det är inte omvändelsens frukt att hänvisa till sitt goda hjärta och bön. Det är inte heller omvändelsens frukt att försöka kvitta ont med gott genom att säga att folkkyrkan har nådemedel, att i folkkyrkan finns kristna, eller komman undan förmaningen med att säga att alla människor är syndiga.
Så kunde också diktatorer på 1900-talet ha kvittat sina utrotningar med att säga att de gav folket jobb, självkänsla och mat på bordet, att det var ordning och planmässighet i staten, att infrastrukturen byggdes ut, eller att alla gör fel ibland.
Själamördandet i SvK, där miljoner döpta inte tas om hand med en rätt lag- och evangelieförkunnelse utan försummas/förförs kan inte ursäktas inför Guds lag. Hur många andligt döende eller redan döda själar har inte du på ditt ansvar själv?
Den enda väg ur ondskan och falskheten är omvändelsens väg (Luk 13): "6 Sedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård, och han kom för att se om det fanns frukt på det, men han fann ingen. 7 Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet men inte hittat någon. Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden? 8 Men trädgårdsmästaren svarade honom: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt omkring det och gödslat. 9 Kanske bär det frukt nästa år. Annars skall du hugga ner det."
Vet hut!
skriven av Lars B Stenström, 31.03.2011
Så skönt du har det Hermanni. Inte ett moln på din himmel. Ingen tvekan, ingen eftertanke, ingen hämning, inget tvivel.
Så skönt du har det Hermanni. Så härligt att alltid ha rätt, att veta bäst, att få läxa upp andra. Och att göra det på Guds den högstes uppdrag. Så skönt du har det som sluppit lyssna till dig själv, till vad du faktiskt säger. Den våg du väger ditt ord på måste vara felställd. Här sveper omdömena som en lie mot mig som du bestämt tillhör de ogudaktiga. De som gör ont och fel är alltid, alltid de andra.
Vad kallar du mig/oss? Själamördare! Bukdyrkare! Obiblisk! Självrättfärdig! Hycklare!
Vet hut!
Stenström
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
du försöker göra det hela till en horisontell sak - liksom tidigare i denna tråd frågan om vilka som får vara medlemmar i den synliga kyrkan. Det är en arrogant person som bråkar, inget mer. Men du har de heliga texterna mot dig. När Kristi apostel säger "Gör er av med den som är ond", kan du inte annullera det med horisontella kåserier och persondiskurser.
Du är i konflikt med apostolisk kristendom - och därmed Frälsaren själv. Den erkänt ogudaktige Juholt kommer du säkert bättre överens med än Kristi apostlar när det kommer till kritan. Du förtjänar genom handlingar att vara med i Juholts kyrka, och Juholt i din. Har man valt buken så har man också valt bort saker. En anledning till att en bukpräst frustar över vad Juholt sade, är att denne - trots att han är en hedning - gav en inte alls dum distinktion mellan att tro på Gud och att tro på vad SvK gör. För de två sakerna hänger alltmer sällan ihop - i alla fall om gudstron utgörs av apostolisk kristendom.
När någon säger saker som de är - vilket Juholt på sätt och vis gjorde - så stör det den som lever i en illusion. Detta gäller också illusionen om den egna godheten, detta "att Gud ser till hjärtats innersta rum". En person som säger så har ännu inte lärt känna sig själv. Den dagen en folkkyrkopräst ser sin bottenlösa ondska och vad den har ställt till med i kyrkan kommer han inte att längre tala så.
Skriften som vapen mot andra
skriven av Lars B Stenström, 1.04.2011
Hermanni, i denna diskussionstråd blir det här mitt sista inlägg denna gång. Skälet behöver ingen tvivla på. Du leker Herre på täppan och har underkänt och kommer att underkänna allt som jag skriver. Gott så. Du har valt perspektiv. Von oben slungar Du dina anateman. Det innebär att vi inte möts, vi kan helt enkelt inte mötas eftersom Du enbart vill spika upp mig och mina reflektioner på en vägg, och inte mötas i samtal. Du vill inte. Och jag erkänner gärna att jag när jag hör dig kan få små anfall av samma sjuka, viljan att ha rätt kan täppa igen öronen och få förståndet att bli trögt.
Likt en sankte Per, en ovanlig ilsksint sådan, tror Du dig om att kunna öppna och stänga salighetens dörr. Du skramlar hotfullt och vårdslöst med himmelrikets nycklar! Pedagogiskt är det en katastrofal metod. En verksamhet som leder till att ytterst få lär vilja vandra din väg.
Innantill kan du läsa. Men du avstår från att försöka komma till rätta med flertusenåriga Bibliska texters verkliga innebörd. Hermeneutik är inte Din starka sida. Då och nu tycks inte spela någon roll för Dig. Med all respekt för reformationens fäder ser jag det just därför som något otroligt egendomligt och kortsynt hos dig, detta att Du sitter fast i 1500-talets uttolkning. Att världsbilden i grunden förvandlats sedan dess ankommer Dig inte. De existentiella frågorna är insatta i helt nya sammanhang. I vår del av världen finns inga slavar, inga herdar, stamsamhällets villkor är förbi. Sjukdomarna är fler än fallandesjuka och andebesättelse.
Vi som lever i 2000-talet har samlat på oss oändligt mycket mer kunskap om bibelns tid och dess gestalter än vad 1500-talets teologer ens kunde drömma om. Därmed har vi bättre redskap för tolkning och förståelse. Vår människosyn har utvecklats. Vi förstår mer av människans psyke. Vetenskapens landvinningar har i grunden förändrat våra liv, och faktiskt, därmed också vårt sätt att resonera och tänka. Uppräkningen kan fortsätta och uppvisa förändringar som påverkar oss alla, ja även Dig Hermanni, även om Du skulle kunna tänkas förneka det. Men, sådant är Ditt val.
Slutligen. Du tycks tolka detta att jag tar illa vid mig, främst av det sätt på vilket Du frenetiskt och med en farisés iver ska tvinga ner mig i syndens träsk, som en bekräftelse på min stora synd. Och hade jag struntat i vad Du kastar ur Dig hade det också fungerat som bevis för min syndfullhet. Du skulle bara ha skrivit: Se, han känns inte ens vid sin synd den där uppblåste falske bukprästen! Ditt språk sedan, Hermanni. Inte vackert. Illasinnat!
Att Du till varje pris ska underkänna min teologi och tro, mitt kristenliv, min bön, mitt förhållande till Gud ser jag som Ditt försök att bevara Dig själv ren och obesmittad. Syndabocken ser ut så där, han har alla fel som finns. Jag får faktiskt intrycket att Du verkligen tackar Gud för att Du inte är som den där syndaren Stenström.
Allt hos den andre är brist och synd. Mina löften till Gud. Inget värda. Mitt möte med Kristus i Mässan. Finns inte. Min hårda strävan i det dagliga arbetet. Själamord. Min tro och bekännelse. Inte apostolisk, utan avgudadyrkan! Hermanni, det är dags för Dig att härja med någon annan. Framför spegeln kanske?
Det finns en grundläggande skillnad mellan vårt sätt att läsa Bibeln. Här ovan visar Du att Din läsning sker för att bedöma, och döma, Dina medmänniskor. Min övertygelse är att de flesta Skriftställena har mest att säga om de används som en spegel för den som läser. Eller som en självprövning för den gudstjänstfirande församlingen. Som allra sämst fungerar det när Skriftens ord nyttjas som ett vapen mot andra. Jag för min del har tröttnat på att bli beskjuten av Dig!
En Saul har talat
skriven av Hermanni Pihlajamaa, 1.04.2011
mannen är förvisso religiös, det ska ingen ta ifrån honom. Men likt GT:s Saul utövar han en gudstjänst som Bibelns Kristus, hans profeter och apostlar inte har inrättat. Därmed är också domen fälld över honom, så länge han klamrar sig fast vid sitt religiösa hopkok där "jag", "mig" och "mitt" står över Bibelns klara ord. Den som tar sig för att mästra Guds ord i tron att vara klokare än den Helige Ande får också stå sitt kast. Endast en omvändelse kan ändra på detta.
28 mars 2011
Juholt gillar kyrkan
Är det verkligen möjligt? Har nyvalde S-ordföranden redan hunnit säga något om kyrka och Gud? Jo, men visst! I tidningen Dagen slänger han fram några tankar när han passerar en dagenreporter. Världsvant. Vad hinner han då säga? Följande: Jag har ganska nyligen återvänt till Svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på det kyrkan gör. Lite vitsigt kan man tycka. Kyrkan kan man tro på, men inte Gud. Som om en kyrka kunde existera utan tro och utan Gud och utan tro på Gud. Att tro på kyrkan är som att tro på andras tro. Det är fint så. Lite vackert sagt. Snällt. Nästan som att påstå att man tror på Arbetarpartiet socialdemokraterna men inte på partiprogrammet. Vilket inte verkar så klokt. Egendomligt, rent av.
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
Nu hoppas jag att partiordförande Juholt tror så mycket på kyrkan att han ser till att låta den vara kyrka på egna villkor. Att den får fatta sina egna beslut. På teologisk grund. Utan diktat från partierna och deras ledare. Tänk om man inom partierna äntligen kunde sätta sådan tilltro till Svenska kyrkan att den fick klara sig utan partistöd! Avanti, Juholt! Ad fontes!
24 mars 2011
Stoppat namnbyte
Kyrkans Tidning rapporterar den 24/3 att namnbytet på Svenska kyrkans Internationella arbete, Hela Världen, inte blir av. Inte just nu. Processen stoppas (tillfälligt?) för att man ska kunna lyssna på några av gräsrötterna. Det är ett vist beslut. Hoppas att man nu verkligen lägger örat mot rörelsen av intenationellt engagerade inom kyrkan. Att man lyssnar. Länge.
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
Gör man så blir namnbytet inte av, det är jag övertygad om, inte på detta sätt. Kanske hittar men en finurlig väg att visa att man tillhör ACT-alliansen utan att det ska behöva finnas i namnet. Särskilt inte på det föreslagna överdimensionerade sättet.
Missionens eventuellt undanskymda roll kan man också lösa. Biskop Hans-Erik Nordin har påpekat att kyrkan har problem om missionen inte får tillräcklig plats i det internationella arbetet. Problemet är naturligtvis äldre och svårare än vad som fått utrymme i den aktuella namndiskussionen. Den bakomliggande frågan är om missionen i Svenska kyrkans regi verkligen har lyckats bevara och hålla kvar något av sin ursprungliga betydelse. Sändningen ut i världen att förkunna Kristus. Men att göra det känsligt och lyhört även för människors materiella nöd. Det uppdraget, den kallelsen, har de senaste åren inte verkat stå så särskilt högt i kurs. Rätta mig om jag har fel!
Och så var det detta med namnet. SKM kanske kan vara något?
17 mars 2011
Monumental irritation
Diskussionen om namnbytet på Svenska kyrkans internationella arbete går vidare. Biskop Hans-Erik Nordin skriver i Kyrkans Tidning om namnbytet. Hans bedömning av kritiken är att den skulle handla om en oro för att missionen försvunnit. Han skriver:
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Nu befarar missionsvänner att förändringen av namnet för vårt internationella arbete signalerar att missionens tid är förbi. Nu är det bara internationell diakoni som gäller i och med anslutningen till ACT Alliance (inte akt-alliansen). Det är fel. Svenska kyrkan, om den vill vara kyrka, ska leva i mission, i Sverige och tillsammans med systerkyrkor utöver världen. Om Svenska kyrkan som varumärke inte signalerar mission, då har vi problem. Rejäla problem. Svenska kyrkans grundläggande sändning är att leva i mission. Nämnden har fattat sitt beslut och jag är själv delaktig i det beslutet att avsändaren för vårt internationella arbete ska vara Svenska kyrkan med tillägget ACT Alliance. Exakt hur loggan ska utformas ligger på Kyrkostyrelsens bord.
Den allvarligaste kritiken handlar om något helt annat. Att man genom denna namnändring försvagar det lokala insamlingsarbetet och att man slarvar bort det förtroendekapital som man byggt upp för "Hela världen". Ett namnbyte är en stor olycka. Det blev galet när man skrotade Lutherhjälpen och SKM som insamlingsmål. Ytterligare en namnändring är att totalt förvirra givarna.
Förtroendekapitalet som kyrkans internationell arbete haft förskingras. Att handskas så vårdslöst med de immateriella tillgångar ett bra varumärke utgör är att undvika att ta ansvar för helheten. I nämndens beslut finns dessutom en brist på respekt för det lokala insamlingsarbetet som är besvärande. Märker man inte att irritationen och ilskan på många håll är monumental? Det var där man fick ta smällen förra gången, ute på gator och torg. Många ombud och internationella grupper känner sig nu för andra gången överkörda. Deras arbete och deras åsikter spelar uppenbarligen ingen roll. Däri ligger allvaret!
Biskop Hans-Erik Nordin fortsätter: Men tänk om vi kunde ta tag i den avgörande utmaningen – att föra en innehållslig debatt, ett rejält rådslag och vitala samtal om vår kyrkas internationella uppdrag, och hur balansen mellan mission och internationell diakoni ska vägas samman. Det är det avgörande. Vad vi heter måste rimligen vara en underordnad fråga. Vad saken gäller är inget mindre än evangeliet uttryckt i ord och handling. Fatta mod och pennor missionsvänner!
Misstaget biskopen gör är att betrakta namnet som något underordnat eller ovidkommande. Tvärtom är innehållet sammanknippat, sammanvuxet med namnet. Så nära kopplat att om samfundets namn ska stå som insamlingsnamn, Svenska kyrkan kombinerat med ACT, så undrar människor naturligtvis om inte kyrkoavgiften räcker till. Och om den tycker många att den är onödigt hög redan som det är. Kyrkan har så det räcker, säger många. Men att ge katastrofhjälp och stöd till vattenprojekt eller aidsbekämpning, det gör man gärna. Även till missionsändamål kan man ge eftersom där ofta finns undervisning och sjukvård.
Det finns aktivister och ombud som blivit så besvikna på det okänsliga namnbytet att man sagt sig vilja lägga av. Man kan till och med här och där tänka sig att ge sitt stöd till andra insamlingsorganisationer! Då kan man på nationell nivå inte fortsätta att köra på som om ingenting hänt.
Det jag uppfattat är att namnbytet urholkar den lokala tilltron till att man på ett ansvarigt sätt driver Svenska kyrkans internationella diakoni och mission. Om förtroendet påtagligt minskar blir viljan och orken att debattera arbetets inriktning också försvagat. Och ingetdera har väl Svenska kyrkan egentligen råd med?
14 mars 2011
Sju kvinnor och en est
En konsert i Olaus Petri kyrka i Örebro kan bjuda på en stor musikalisk variation. Där förekommer de stora körverken och där finns blåsorkestern med sin musik. Även kammarmusik har fått ett fäste i OP!
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
Igår kväll avnjöt några av oss (det fanns plats för många fler!) en musikalisk meny. Frikostigt bjöds vi på Sju kvinnor och en est! Först på planen blev Louise Adolpha le Beau. Om hennes liv kan man läsa här, på tyska. Nästa komponist som spelades var Elizabeth-Claude Jacuet de la Guerre. Och sedan som på ett radband: Germaine Tailleferre, Ester Mägi och Helene Liebman. Därtill spelades Lili Boulanger, Amanda Maier, Louise Farrenc. Och esten? Naturligtvis var det Arvo Pärt! Av honom spelade man Spiegel im Spiegel.
Musikerna som framträdde var: Ingeborg Lindqvist Torstenson, piano, Anna Braw, violin, Tania Frid, viola, och Annette Gällstedt, flöjt.
12 mars 2011
Hwarföre bör detta sägas?
I sina spalter har stillsam tidigare citerat ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Idag vill jag återkomma till den. Redan då (2009 alltså, inte 1828) upplevde jag att där fanns råd som en sentida bloggare kunde utvinna insikter ur och som kunde omsättas i praktisk handling. Vid själva skrivandet.
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
Denna gång kommer citatet från sidorna 135-36 och handlar om:
Talet
En sammanhängande, muntligt föredrag till en, eller merendels flera, personer, för att uppmuntra dem till något eller underwisa dem om något, kallas ett Tal. Med konst och prydlighet utarbetade tal kan man blott wänta af lärda personer; likwäl hafwa äfwen de mer betydande bland en allmänhet ofta anteckningar till tals hållande inför en församling, för att kungöra något, eller förmå den till något. Änskönt detta kan och bör ske utan konst och prydnader, så gifwes det likwäl några reglor, som derwid böra iakttagas, nämligen:
1. Talaren bör weta, hwad han will, d. ä. afsikten med talet bör swäfwa honom klart framför ögonen, äfwensom tiden, när, stället, hwar, personerna, till hwilka han talar.
2. Han bör hålla sina tankar i den ordningen, sakens natur fordrar. Detta sker i synnerhet derigenom, att han gör sig följande frågor:
a) hwarom bör nu talas?
b) hwad bör derom sägas?
c) hwarföre bör detta sägas?
Derföre sker början wanligtwis med en berättelse, derefter följer den undervisning eller uppmuntran, som, i anledning deraf, bör gifwas, och sist bewisen eller bewekelsegrunderna för denna underwisning eller uppmuntran.
3. Talaren bör förstå uttrycka sig så, som det är passande för hans åhörare, ämnet, tiden och stället.
Inte alldeles utan poänger är denna text. Uatn djupare undersökningar kan jag tänka mig att de flesta boggare följer punkt 2 till viss del. Men att allt som oftast har man (även jag) inte övervägt rådet under c. Så jag vill därför uttala det rådet en gång till: hwarföre bör detta sägas?
10 mars 2011
Sociala medier kan tjäna många syften
Sociala medier hyllas som demokratins nya förstärkare. Enbart eftersom de spelat en roll i de nordafrikanska upproren. Men även om de så kallade sociala medierna är bärare av värden som handlar om kommmunikation och kontakt, om relationer över tid och rum - så måste man behålla sansen.
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
Medierna är värdeneutrala såtillvida att de lika gärna kan användas för att förstärka annat än demokrati. Ohämmad hjältedyrkan, övermänskoideal, spel- och tävlingsberoende för att nämna något. De kan styra impulser och tankar i riktning som gynnar kommersialism och avundsjuka. Mobbing och ovänskap kan frodas.
Med tanke på hur mycket destruktivt och förtryckande material som internet är bärare av - borde man vara försiktig i hyllandet av de sociala medierna. Rätt var det är kan antidemokratiska och främlingsfientliga krafter slå mynt av dessa medier. Om det borde man också tala i denna tid av berusad upprymdhet över utvecklingen i Egypten och på andra ställen. Vi har ännu inte sett vad som kommer sedan! Får kopterna äkta religionsfrihet i Egypten, eller blir de ännu mer utsatta och förtryckta?
05 mars 2011
Kyrkan har anställt en imam
Läser i tidningarna att en församling i Svenska kyrkan har anställt en imam. I Helsingborgs dagblad kan man bland annat läsa:
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
— Jag kommer nu att dela min tjänstgöring mellan arbetet i kyrkan och mitt arbete i studieförbundet Ibn Rushd. Mitt uppdrag blir att bland ungdomar försöka ge sann bild av islam som i ett idéarbete ska vila på samtal kring fred, öppenhet och ökad förståelse mellan folk, säger han.
Kyrkoherde Hans Ulfvebrand i Sofia församling säger att anställningen är följden av ett mångårigt engagemang och att det är Svenska kyrkans plikt att motverka fördomar om religioner.
Utan tvekan ska Svenska kyrkan verka för att dialogen och samförståndet med muslimer i Sverige ökar! Vi har en uppgift att motverka "fiendebilder" som marginaliserar och stöter ut muslimer från den gemenskap och samsyn medborgare i vårt land kan ha. Vi behöver därför stärka banden till de muslimska församlingarna och öka beröringspunkterna för att tillsammans kunna ta ansvar i vårt samhälle och bidra till att bygga ett tryggt och stabilt samhälle där mänskliga rättigheter och religionsfrihet får råda! I respekt för varandras egenart och tro. Men är det rätt väg att göra det genom att upprätta en arbetsgivarrelation till en annan religions företrädare? Knappast!
Imamen Othman Al Tawalbeh ska på kyrkans uppdrag och som ett led i kyrkans "mångfaldsarbete" verka på Fryshuset för att ge en sann bild av islam. Handlar det om en tolerant och insiktsfull församling eller om en eftergift för tidsandan? Kan det verkligen ligga i församlingens uppdrag att verka för islam, ens i undervisande syfte? Kan det vara den typen av undervisning kyrkomötet avsett när man som en av församlingens huvuduppgifter angett undervisning. De övriga: gudstjänst, diakoni och mission lär knappast vara tillämpliga här.
Min ringa åsikt är att kyrkomötet nu måste ändra sina regler för anställning i Svenska kyrkan. Om det är möjligt att ha en imam anställd i en församlingsvårdande uppgift blir det ju obegripligt varför man i andra fall som anställningskriterium har tillhörighet till Svenska kyrkan. Från den regeln kan man göra undantag, men är det den här typen av undantag man då avsett?
KO kap 34 § 7:
Behörig att anställas på och inneha en tillsvidareanställning i Svenska kyrkan är den som tillhör
1. Svenska kyrkan, eller
2. en annan evangelisk-luthersk kyrka inom Lutherska världsförbundet eller en kyrka eller ett
samfund som Svenska kyrkan genom Kyrkomötet ingått en överenskommelse om särskild
ekumenisk samverkan med.
Det som sägs i första stycket gäller inte sådana anställda som uteslutande eller så gott som
uteslutande arbetar inom begravningsverksamheten.
Vid en viss anställning får göras undantag från bestämmelserna i första stycket om det finns
särskilda skäl.
Imamens anställning är inte en tillsvidare anställning om man ska tro Kyrkans Tidning utan handlar om 9 månader. Och då kan man helt förbigå regelverket. Men den principiella frågan om vilka som kan och bör anställas kvarstår naturligtvis.
I tidningen Dagen kan man läsa om hur imamen ser på sin nya anställning.:
– Islam har blivit mer ett problem än en religion i Sverige. Jag vill vara med och ge en sannare bild, öka toleransen mellan människor och minska grogrunden för extremism.
Vad finns det till exempel för fördomar om islam i Sverige?
– Att männen är kvinnoförtryckare, att flickor med hijab är förtryckta av manliga släktingar, att vi har terroristorganisationer. Det är en utmaning för muslimer att motverka sådant.
Han ser inga problem med att vara anställd av en kristen organisation och tror inte att det kommer att innebära några begränsningar för hans muslimska tro.
– Nej, hade det varit det hade jag inte tackat ja, säger Othman Al-Tawalbeh.
Min erfarenhet är att man på olika nivåer i Svenska kyrkan inte drar sig för att riva upp himmel och jord om en anställd skulle tillhöra en ortodox kyrka eller en katolsk. De riskerar att beskrivas som illojala eftersom de inte är medlemmar i vår kyrka. De kan ju inte som människor i andra samfund dubbelansluta sig och iklä sig två kristna identiteter. I katolska kyrkan tillåter man inte dubbelanslutning. Katoliker går inte an, men islams motsvarighet till prästen, en imam, kan man godta som anställd i ett kristet samfund? Andra kristna duger inte, men en annan religions företrädare anställs!
Det vore en självklarhet att Svenska kyrkan skulle ha den ekumeniska öppenhet som innebär att människor i kristna trossamfund med vilka vi samverkar i landets ekumeniska organisationer också borde kunna få anställning i Svenska kyrkans församlingar!
27 februari 2011
Förskingring att byta namn på Svenska kyrkans internationella arbete
Vad folket i Kyrkans Hus i Uppsala sysslar med blir alltmera gåtfullt. Nu ska man för andra gången inom några år byta namn på det som en gång var Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen. Dagen rapporterade detta för några veckor sedan. Två väl inarbetade verksamheter och insamlingsändamål och därtill välkända "varumärken" försvann. Redan då begick man ett misstag när man gav detta oerhörda förtroendekapital på båten. Fortfarande kan man höra folk fråga vid insamlingar utanför Systembolaget om pengarna går till Lutherhjälpen.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
Nu har Nämnden för internationell mission och diakoni, med ledamöter utsedda av kyrkomötet, fortsatt att hoppa bock. Man har betsämt sig för att överge det nya namnet och landa i det fullständigt omöjliga: Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance. Det är inget annat än förskingring!
Man förslösar de värden fotfolket ute i församlingarna till stor del byggt upp. Man behöver bara tala med vilken varumärkesexpert som helst för att förstå att Svenska kyrkans beslut blir alltmera verklighetsfrämmande. I korridorerna och sammanträdesrummet tycks man ha förletts att tro att Hela människans verksamhet endast består av det man själv hittar på. Något folkligt stöd från församlingsnivån eller från tillfälliga givare tror man sig uppenbarligen inte vara beroende av.
Ingen seriös organisation beslutar om ett så viktigt namnbyte utan att ha gjort omfattande studier och analyser av hur ett sådant nytt namn kommer att uppfattas. Plocka fram dessa undersökningar och analyser! Redovisa dem och annat viktigt beslutsunderlag så att vi får veta vilka undersökningsresultat och vilka argument man bygger namnbytet på. Hade man frågat om en återgång till tidigare namn är det min övertygelse att Lutherhjälpen skulle bräda alla andra möjliga och omöjliga namnalternativt!
Miljoner och åter miljoner tappar man genom att för andra gången anonymisera Svenska kyrkans internationella arbete. Man vet knappt vilka känslor det väcker. Vrede, ilska, modlöshet? Hur som - det börjar bli tid för en gräsrötternas revolt. Ett uppror mot tokerierna. Nämnden för Internationell diakoni och mission bör genast tänka om - eller ställa sina platser till förfogande.
Detta okänsliga handlande, präglat av centralismens anda, är ofattbar, ja, obegripligt. Tror någon att Röda korset eller Rädda barnen över huvud taget skulle skjuta sig i foten en gång genom att byta namn på sina insamlingsverksamheter? Svenska kyrkan gör det, utan att blygas, två gånger! Hur kan det komma sig att man i Nämnden för Internationell diakoni och mission tycker sig ha råd att två gånger sudda bort inarbetade namn från kartan? Brist på klarsyn? Hybris? Dåligt omdöme?
Varför glömmer centralbyråkrater och belsutsfattare att man utan gräsrötternas idoga arbete i kampanjer och insamlingar stod sig helt slätt? När man gör denna förändring tillfrågas naturligtvis inte församlingarna, ej heller aktivister, internationella grupper eller ombud, de så kallade gräsrötterna. Samverka med ACT Alliance internationellt kan man göra utan att byta namn - så det samarbetet kan rulla ändå. Det ifrågasätter jag inte. Men man kan, ironiskt nog, märka att Lutheran World Relief finns med bland organisationerna i ACT, dvs Internationella Lutherhjäpen.
På Svenska kyrkans hemsida läser man om att det namn man enades om förra gången nu helt enkelt ska raderas. Man skriver:
Hela världen försvinner
Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen längre fram kommer att försvinna, liksom texten Internationellt arbete. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan, med tillägget ACT eller ACT Alliance.
Tanken med att använda orden Svenska kyrkan är att den internationella verksamheten fullt ut är en del av Svenska kyrkan. Tillägget ACT eller ACT Alliance visar att vi är medlemmar i ACT-alliansen – en världsvid gemenskap mellan kyrkor.
Anglicismer i all ära. Att agera eller handla heter inte Act på svenska. Och det kommer troligen aldrig att heta det. På svenska torg eller i lokala församlingar lär man inte heller bekymra sig om vad samarbetspartners ute i världen kallar sina insamlingar.
Invänder mot namnbytet gör i Kyrkans tidning bl a några aktiva t ex i detta inlägg.
20 februari 2011
Svensk film
Svensk film hur är det med den, egentligen? Kommer det några filmer som är värda att se? Man får väl börja med att besöka Svensk Filmdatabas och deras lista över svenska biopremiärer.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
Vill man få tips på vad man bode å och se kan Guldbaggegalans prislista (2011) fungera som en bra lista. Man kan också läsa listan över alla nomineringar och få ytterligare tips.
Söker man en stund hittar man snart listan över de nominerade filmerna 2010.
Några filmer många ändå såg till att se sedan millennieskiftet: Maria Larssons eviga ögonblick, Låt den rätte komma in, Tillsammans, Den bästa sommaren, Sånger från andra våningen, Du levande, Masjävlar, Ondskan, De ofrivilliga, Arn, Svinalängorna och många många andra...
Fler länkar åt olika filmhåll i Sverige tillhandahåller också Imdb, den störtsta filmdatabasen.
19 februari 2011
Nu är det vinter och kallt
Kallt och ruggigt är det. Vintern bara fortsätter. Själv huttrar jag. Kläderna tycks inte räcka för att någon längre stund hålla mig varm i detta väder. Skulle jag råka glömma den stickade mössan eller de vackra hemstickade yllevantarna blir kylan snabbt alltmer påträngande. Burr!
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
Blåsten kommer därtill, glöm inte hur vinden ställer till det. Det blir helt enkelt ännu kallare. Vad att göra? Pälsa på sig ännu mer eller hålla sig inomhus. Se till att värmen är uppskruvad och att nykokat kaffe finns på en armlängs avstånd. Så tänker jag på sommar, sol och svalkande skugga under äppelträden.
Betänk att kyla och värme inte är något hett ämne i Bibeln. Än mindre minusgrader, is eller snö. Åtminstone hettan och den gassande solen borde ha fått genomslag. Ändå utspelar sig det mesta i områden där temperaturen är besvärande hög om dagen och kylslaget om natten. Måste nog ta på mig läsglasögonen endera dagen. Inomhus. Nära någon skön värmekälla...
14 februari 2011
Gudar och människor - lågmält omskakande
Bönerna i det lilla kapellet finns där. Enkelt närvarande och verkligt. Som en integrerad del av vardagens möda. Man firar inte sin gudstjänst eller ber tidebönen för sitt eget höga nöjes skull -nej, det är en uppgift som skall fullgöras. Och det uppdraget sköter man. Lovsången förmår till och med överrösta en helikopter som på låg höjd överkorsar klosterområdet.
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Så skildras klosterlivet i Xavier Beauvois film Gudar och människor. Filmen fick det stora priset vid Filmfestivalen i Cannes 2010. Denna utomordentligt välgjorda och realistiska film går nu för fulla hus runt om i landet. Dialogen är autentisk och byggd bland annat på de två överlevande munkarnas vittnesbörd, de som inte blev kidnappade, fader Amédee och fader Jean-Pierre.
Vi får följa och delvis lära känna ett antal trappistmunkar i det lilla klostret Notre Dame de l´Atlas, Tibhirine i Algeriet. Klostrets tystnad finns där, nästan omärklig, men observeras under studier, måltider och i arbetet med att framställa klostrets honung. Men vi möter också arbetet i den lilla läkarmottagningen där broder Luc Dochier (spelad av Michael Lonsdale) med knappa resurser finns till hands för lokalbefolkningen. Bröderna lever tillsammans med befolkningen och har så goda relationer att de blir inbjudna till muslimska fester nere i byn.
I området härjar en gerillagrupp och i sammanstötningarna med armén såras och dödas människor. En falang ur islamistiska GIA, Groupe Islamique Armé, attackerar även civilbefolkningen. I Algeriet i sin helhet dödas under denna period av grasserande våld närmare 200 000 algerier. I filmen mördas kallblodigt ett antal kroater. Man skär halsen av de kristna men några muslimer fick gå och undkom attacken. Händelsen äger rum den 14 december 1993 och väcker allt mer förstämning och oro i klostret.
Julnatten samma år tränger gerillan in i klostret och begär medicinsk hjälp. Dom Christian de Chergé (spelad av Lambert Wilson) avvisar deras krav. Klostret är en vapenfri zon understryker han och de mediciner man har är reserverade för grannarna, för folket i området. Händelsen ger bröderna en anledning att diskutera priorns ledarstil. Han blev inte vald för att bestämma åt dem, säger en av bröderna.
I kraftmätningen mellan gerillan och armén blir munkarna och klostret indradgna. Man skiljer inte på vän eller fiende utan vill behandla alla lika. Den algeriska regimen såväl som de franska myndigheterna vill att munkarna ska lämna landet. och i filmen fårman följka brottningen. Ska man stanna kvar eller ge sig av? Vilka faktorer måste man ta hänsyn till. Kallelsen? Personlig fara? Lojalitet med lokalbefolkningen? Tydligt är att tron inte skyddar munkarna mot vånda och ångest i prövningens tid. Men de fattar sitt beslut efter en betänketid. Man märker deras lättnad när väl beslutet tagits.
En laddad scen är den som utspelar sig i matsalen. Det är måltiden då man lyssnar till musik från Svansjön och i munkarnas ansikten som kameran dröjer vid, där syns varenda liten skiftning. Glädje, samhörighet, kärlek, sorg...
7 av munkarna rövas bort den 27 mars 1996 för att aldrig återvända. I en rapport från GIA rapporterades de ha dödats den 21 maj. Deras avhuggna huvuden fann man den sista maj och den fjärde juni begravdes de i Tibhirine.
Dom Christian hade skrivit ett testamente. Det är numera en viltig text i arbetet för dialog mellan kristna och muslimer. Tetxen publicerades i Signum 6/1996. Här ett citat (återgivet från Astrid Söderbergh Widdings recension av filmen i Signum 1/2011): Jag kan inte önska mig en sådan död; det är viktigt för mig att få säga det. Jag förstår verkligen inte hur jag skulle kunna glädja mig åt att det folk jag älskar anklagas urskillningslöst för mordet på mig (...) Jag är också medveten om de karikatyrer som en viss form av islamism uppmuntrar till. Att köpa sig gott samvete genom att identifiera denna religionsform med dess extremister och deras integrism, det är för billigt.
Priorn, Christian de Chergé, förutser sin egen död i testamentet och markerar tydligt att hans död inte får eller kan skyllas på det muslimska folket. Man kan inte låta extremisterna färga bilden av Islam. Något för oss alla att lägga på minnet!
Här kan man läsa mer om filmen, klostret och munkarnas öde.
Wikipedias version
Armand Veilleux sammanfattning
The Monks of Tibhirine
Martyrerna från Atlas
Matryrernas sida
DN:s recension, SvD:s recension, Expressens recension, Sydsvenskans recension, Nerikes Allehanda.
Fler recensioner
Om religionsmöten och dialog
Imdb:s filmfakta om Gudar och människor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)