I skymundan förbereds drastiska förändringar inom begravningsväsendet. Få har uppmärksammat den genomgripande förändring man föreslagit. Ett par debattörer i Svenska dagbladet har dock sagt ifrån. Anders Ekegren och Curt Fredriksson markerar att förslagen inte kan godtas bland annat eftersom de strider mot den åtskillnad som kyrka-stat innebar. De skriver:
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.
Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.
Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.
Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.
Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.
Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.
Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.
17 mars 2012
16 mars 2012
Vinylen i skåpet
Plockade fram mina gamla vinylskivor för några dagar sedan. Inlåsta i ett skåp. Inte använda på flera år. Hittade en storhet som Guillaume Dufay. Inte många som hört denne belgier, tror jag. Att 1400-talet ger en annan musikalisk värld kan man förstå. Men att förflytttas in i dena klangrika stämsång är som att landa i ett annat universum. Väl värt att utforska.
Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...
Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.
Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?
Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...
Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.
Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?
13 mars 2012
Go home!
Med misstänksamhet möts den som är förkyld i influensans tid. Det skulle ju kunna vara... Är du säker... Nej, kom inte hit, ta mig inte i hand, stanna där borta! Förr hade influensorna namn. Som dunderstormarna. Själv har jag haft både Asiaten och Hong Kong! Man borde ge dagens influensor namn när de avfolkar arbetsplatser och dagis. Har Du haft Swedbank? Nordea då? Och jag som fick Handelsbanken. Det var inte roligt. Fick stanna hemma en vecka, och sedan ett par till. Som bonus!
Men. Ska man undvika att smitta får man hålla distansen. Vi får väl överbrygga alla avstånd med nya och andra former av närhet. Vad ska man då göra?
Le lite mer. Rekationen kommer genast. Vad står han där och flinar åt. Har jag sås på slipsen?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller lägg vördsamt högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Buga och sätt ihop händerna som en from Lucia. Det är som jag alltid har trott - han är buddist!
Räck inte ut handen till hälsning och understryk att du inte tar i hand eftersom du inte mår så bra. Hm, han är verkligen sjukt högfärdig!
Så nu prövar jag att undvika kontakt och hälsningar. Istället tycks jag oftast gå nerhukad med sänkt blick. Snörvlande och hostande. Har du sett hur konstigt han går. Som en tjuv om natten.
Det syns att jag verkligen ville att jag vore någon helt annan stans. Försöker omärkligt trippa fram bland alla människor som om jag inte fanns. Det är ingen höjdare. Alla ser på mig. Så blir det när man försöker smyga omärkbart. Jag skulle vilja vara väldigt osynlig. Inom mig hörs reaktionen från alla som klentroget betraktar min framfart: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Vad gör han här bland oss andra. Gå hem! Hör Du inte? Go home!
Bidraget ovan är i huvudsak ett återbruk från 2009 års influensaperiod.
Men. Ska man undvika att smitta får man hålla distansen. Vi får väl överbrygga alla avstånd med nya och andra former av närhet. Vad ska man då göra?
Le lite mer. Rekationen kommer genast. Vad står han där och flinar åt. Har jag sås på slipsen?
Vinka åt varandra. Tror han att det här är en fotbollsmatch?
Eller lägg vördsamt högerhanden över hjärtat. Nej, hjälp, nu har han bröstsmärtor också.
Buga och sätt ihop händerna som en from Lucia. Det är som jag alltid har trott - han är buddist!
Räck inte ut handen till hälsning och understryk att du inte tar i hand eftersom du inte mår så bra. Hm, han är verkligen sjukt högfärdig!
Så nu prövar jag att undvika kontakt och hälsningar. Istället tycks jag oftast gå nerhukad med sänkt blick. Snörvlande och hostande. Har du sett hur konstigt han går. Som en tjuv om natten.
Det syns att jag verkligen ville att jag vore någon helt annan stans. Försöker omärkligt trippa fram bland alla människor som om jag inte fanns. Det är ingen höjdare. Alla ser på mig. Så blir det när man försöker smyga omärkbart. Jag skulle vilja vara väldigt osynlig. Inom mig hörs reaktionen från alla som klentroget betraktar min framfart: beter man sig så där konstigt måste man ju ha influensa! Vad gör han här bland oss andra. Gå hem! Hör Du inte? Go home!
Bidraget ovan är i huvudsak ett återbruk från 2009 års influensaperiod.
04 mars 2012
Annat tar kraften
Nattsömnen blir sisådär. Utan förvarning gjorde barndomen sig påmind. Vattkopporna vaknade till. Nu som ett brett band från bröst till rygg. Nu förstår jag varför nyvaknat vattkoppsvirus kallas bältros. Det både syns och känns. Som ett glödgat bälte runt bålen. Lysande och obehagligt. Värkande. Så det kan bli.
Ena dagen är tillvaron fylld av frågor om kyrkans organisatoriska framtid. Nästa dag är allt detta bortträngt. Undanstuvat. Nerpackat. Ungefär som man behandlar en gammal lärobok, läst för länge sedan. Annat har kommit istället. Men snart nog måste jag leta fram alla de där frågorna jag stoppat undan. Någon ska nämligen snart utröna hur en möjlig och lämplig framtid för kyrkan lokalt kan och bör organiseras.
För stunden är det annat som tar kraften och energin. Så kan det bli.
Ena dagen är tillvaron fylld av frågor om kyrkans organisatoriska framtid. Nästa dag är allt detta bortträngt. Undanstuvat. Nerpackat. Ungefär som man behandlar en gammal lärobok, läst för länge sedan. Annat har kommit istället. Men snart nog måste jag leta fram alla de där frågorna jag stoppat undan. Någon ska nämligen snart utröna hur en möjlig och lämplig framtid för kyrkan lokalt kan och bör organiseras.
För stunden är det annat som tar kraften och energin. Så kan det bli.
03 mars 2012
Kyrkoherden blir chefernas chef
Vad är en kyrkoherde? Det kan verka som en oviktig fråga med en föråldrad prästfixering. Ändå måste frågan lyftas utifrån Strukturutredningens förslag. Strukturutredningen lägger en enda mall över alla församlingar och pastorat oavsett om det handlar om storstad eller landsort. Så diskuteras att Malmö
ska bli ett enda pastorat med 150 000 kyrkotillhöriga. I Örebro vill några församlingar bryta sig ur samfälligheten för att bli självständiga och inte reduceras till distrikt i ett storpastorat.
Vad är en kyrkoherde? Hur vi svarar säger något om vad en församling är, om gudstjänstliv och kyrkostruktur. Om en kyrkoherde ska vara en överordnad ansvarig administratör kan ett pastorat vara nästan hur stort som helst. Då blir kyrkoherden chefernas chef. Nya stora pastorat måste ju delas upp i tydliga distrikt eller ”församlingar” med mellanchefer. Det pastorala ansvaret kommer med nödvändighet att delegeras från kyrkoherden till dessa distriktschefer. Vi får då lokala chefer, inte med nödvändighet inom vigningstjänsten, och församlingsråd utan kyrkoherde som blir beroende av delegationer. Dessa kan alltid återtas eftersom makten koncentrerats till pastoratkyrkorådet. Kyrkoherden blir alltmer en förvaltningsdirektör bunden till administrationen. Den personliga delaktigheten i församlingslivet går förlorad.
En kyrkoherde ska naturligtvis vara ansvarig för det lokala församlingsbyggandet, det levande gudstjänstlivet och finnas i verksamheterna och de själavårdande relationerna. Ett pastorat måste då ha hanterbar storlek med lokal närhet. En kyrkoherde utan ett altare och en predikstol blir bara en halv präst, en administratör och chefernas chef. Närheten försvinner. Ett nytt avstånd uppstår mellan beslut och genomförande, mellan de lokala förtroendevalda och den pastoralt ansvarige kyrkoherden.
En kyrkoherde behöver ha en fungerande relation till församlingsbor och aktiva gudstjänstfirare, till dem som dennes pastorala ansvar omfattar. Det krävs att man kan mötas ansikte mot ansikte. Då handlar det om närhet och samverkan i verklig mening, inte distans och beslut ovanifrån.
Före år 2000 fanns ett tydligt uppdrag. Kyrkoherden var biskopens och stiftets lokalt ansvarige präst. Denne var anställd av stiftet, visiterades med sin församling av biskopen och hade den av biskopen utsedde prosten som sin närmaste chef. Ska Svenska kyrkan förbli en episkopal kyrka måste kyrkoherdens roll stärkas, inte som administratör av allt större enheter, utan som pastoralt ansvarig i det lokala. Den kyrkoherderoll ”Närhet och samverkan” resulterar i ger inte utrymme för det praktiska pastorala ansvar som Svenska kyrkan tidigare alltid sett som kyrkoherdens främsta uppgifter.
I kyrkohandboken betonas bland annat att kyrkoherden ska förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska också uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren. I de nya storpastoraten får kyrkoherden till stor del andra uppgifter!
Svenska kyrkan har fortfarande kvar något unikt – en lokal närvaro. Medan post och bank, försäkringskassa och kommunhus har flyttat allt längre bort från det lokala, och deras tjänstemän blivit alltmer anonyma, så har vi i våra församlingar och pastorat ännu kvar denna närvaro. Flertalet medlemmar i Svenska kyrkan har ett ansikte på någon av hennes företrädare. Ofta har man mött och vet vem kyrkoherden är. Vi måste värja oss mot den anonymisering som de enorma pastoraten riskerar att medföra, någonting som på sikt kommer att få en ökad medlemsflykt till följd.
Problemet med gigantiska pastorat är inte superkyrkoherdens eventuella administrativa kapacitet. Problemet är att kyrkoherden inte längre kan leda församlingens arbete och därmed upphör att vara en närvarande pastoral och andlig ledare.
Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.
Berth Löndah
kyrkoherde,
Bunkeflo församling, Malmö
Lars B Stenström
kyrkoherde,
Olaus Petri församling, Örebro
Kurt Sundén
kyrkoherde emeritus
Spånga-Kista församling, Stockholm
Helena Törnkle
kyrkoherde,
Oxie församling, Malmö
Debattartikel publicerad i Kyrkans tidning 2012-02-29
Citat ur Kyrkohandboken:
En kyrkoherde skall, som varje präst,
förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare
och tillsammans med (övriga präster)
de förtroendevalda tillse
att allt ske med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.
ska bli ett enda pastorat med 150 000 kyrkotillhöriga. I Örebro vill några församlingar bryta sig ur samfälligheten för att bli självständiga och inte reduceras till distrikt i ett storpastorat.
Vad är en kyrkoherde? Hur vi svarar säger något om vad en församling är, om gudstjänstliv och kyrkostruktur. Om en kyrkoherde ska vara en överordnad ansvarig administratör kan ett pastorat vara nästan hur stort som helst. Då blir kyrkoherden chefernas chef. Nya stora pastorat måste ju delas upp i tydliga distrikt eller ”församlingar” med mellanchefer. Det pastorala ansvaret kommer med nödvändighet att delegeras från kyrkoherden till dessa distriktschefer. Vi får då lokala chefer, inte med nödvändighet inom vigningstjänsten, och församlingsråd utan kyrkoherde som blir beroende av delegationer. Dessa kan alltid återtas eftersom makten koncentrerats till pastoratkyrkorådet. Kyrkoherden blir alltmer en förvaltningsdirektör bunden till administrationen. Den personliga delaktigheten i församlingslivet går förlorad.
En kyrkoherde ska naturligtvis vara ansvarig för det lokala församlingsbyggandet, det levande gudstjänstlivet och finnas i verksamheterna och de själavårdande relationerna. Ett pastorat måste då ha hanterbar storlek med lokal närhet. En kyrkoherde utan ett altare och en predikstol blir bara en halv präst, en administratör och chefernas chef. Närheten försvinner. Ett nytt avstånd uppstår mellan beslut och genomförande, mellan de lokala förtroendevalda och den pastoralt ansvarige kyrkoherden.
En kyrkoherde behöver ha en fungerande relation till församlingsbor och aktiva gudstjänstfirare, till dem som dennes pastorala ansvar omfattar. Det krävs att man kan mötas ansikte mot ansikte. Då handlar det om närhet och samverkan i verklig mening, inte distans och beslut ovanifrån.
Före år 2000 fanns ett tydligt uppdrag. Kyrkoherden var biskopens och stiftets lokalt ansvarige präst. Denne var anställd av stiftet, visiterades med sin församling av biskopen och hade den av biskopen utsedde prosten som sin närmaste chef. Ska Svenska kyrkan förbli en episkopal kyrka måste kyrkoherdens roll stärkas, inte som administratör av allt större enheter, utan som pastoralt ansvarig i det lokala. Den kyrkoherderoll ”Närhet och samverkan” resulterar i ger inte utrymme för det praktiska pastorala ansvar som Svenska kyrkan tidigare alltid sett som kyrkoherdens främsta uppgifter.
I kyrkohandboken betonas bland annat att kyrkoherden ska förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska också uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren. I de nya storpastoraten får kyrkoherden till stor del andra uppgifter!
Svenska kyrkan har fortfarande kvar något unikt – en lokal närvaro. Medan post och bank, försäkringskassa och kommunhus har flyttat allt längre bort från det lokala, och deras tjänstemän blivit alltmer anonyma, så har vi i våra församlingar och pastorat ännu kvar denna närvaro. Flertalet medlemmar i Svenska kyrkan har ett ansikte på någon av hennes företrädare. Ofta har man mött och vet vem kyrkoherden är. Vi måste värja oss mot den anonymisering som de enorma pastoraten riskerar att medföra, någonting som på sikt kommer att få en ökad medlemsflykt till följd.
Problemet med gigantiska pastorat är inte superkyrkoherdens eventuella administrativa kapacitet. Problemet är att kyrkoherden inte längre kan leda församlingens arbete och därmed upphör att vara en närvarande pastoral och andlig ledare.
Organisationsförändringar är i kyrkan också teologi – ecclesiologi. Vi är inte negativa till nödvändiga förändringar. Men de nu föreslagna organisatoriska omvälvningen innebär att man skapar ett annat pastoralt synsätt och en ny kyrkoherderoll som förvaltningschef som går stick i stäv med kyrkans tidigare syn.
Berth Löndah
kyrkoherde,
Bunkeflo församling, Malmö
Lars B Stenström
kyrkoherde,
Olaus Petri församling, Örebro
Kurt Sundén
kyrkoherde emeritus
Spånga-Kista församling, Stockholm
Helena Törnkle
kyrkoherde,
Oxie församling, Malmö
Debattartikel publicerad i Kyrkans tidning 2012-02-29
Citat ur Kyrkohandboken:
En kyrkoherde skall, som varje präst,
förkunna Guds ord, förvalta sakramenten,
leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten,
undervisa och utöva själavård.
(Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar
för pastoratet.)
Kyrkoherdens uppgift är
att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare
och tillsammans med (övriga präster)
de förtroendevalda tillse
att allt ske med god ordning
och efter Guds vilja.
Kyrkoherden skall planera och samråda,
uppmuntra och inspirera medarbetarna,
fördela uppgifterna i församlingen
och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.
29 februari 2012
Bevara eller klippa och klistra...
Gudstjänstens inre rum kräver att dess yttre ram ligger fast. Hur myucket människor än vill ge sitt bidrag, sätta sina spår, finns det något som är viktigare. Att bevara det vi ärvt. Bakom och under generatiuoners invanda ord finns hemligheten gömd. Mysteriet hålls vid liv. Förvandlas gudstjänsten till en klippa och klistra-aktivitet leder det bort från koncentration och djup.
Vill man hellre omskapa alltihop får man väl göra det. Men till vad nytta? Där åker barnet ut med badvattnet...
Vill man hellre omskapa alltihop får man väl göra det. Men till vad nytta? Där åker barnet ut med badvattnet...
27 februari 2012
Att avstå
Någon sa, du har verkligen inlett fastetiden genom att avstå från föda. Med en syftning på elkonverteringsbehandlingarna. Två gånger fastade jag på läkarnas order för att kunna behandlas på riktigt sätt. Inte så jag hade tänkt mig. Fastetidens begynnelse. Men ibland blir det inte som man tänker.
Jag har prövat att avstå från mat. Nu ska jag försöka avstå från att ta sjukvården i anspråk...
Jag har prövat att avstå från mat. Nu ska jag försöka avstå från att ta sjukvården i anspråk...
26 februari 2012
Fastan har börjat
För dem som gick i högmässan, eller någon annan kyrkans gudstjänst, blev det påtagligt att fastan har börjat. Ingen lovsång. Den uteblir under fastetiden. Inget halleluja efter evangelieläsningen. Istället en bibelvisa: Saliga de som hör Guds ord... Sedan en sjungen litania (kyrkans förbön). Och inget avslutande tacka och lova Herren...
I Olaus Petri har dessutom den centrala delen av altarskåpet fått ett förhänge av lila tyg. Där bakom döljs nu uppståndelsescenen då Kristus med uppvaktande änglar lämnar graven. Förbi sovande romerska vakter. Det tygstycket påminner också om fastetiden och vandringen mot Jerusalem och Golgota.
Även söndagarnas firningsämne och psalmval har en mer sordinerad ton än vanligt. Men där finns även motiv av kamp och motstånd. Ett nästan apokalyptiskt uppdukande av den "sista striden". Vilka är ämnena i Evangelieboken?
Askonsdagen - Bön och fasta
1 söndagen i fastan - Prövningens stund
2 söndagen i fastan - Den kämpande tron
3 söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
Midfastosöndagen - Livets bröd
5 söndagen i fastan - Försonaren
Palmsöndagen - Vägen till korset
De intresserade kan gå in på församlingarnas fastesida i Örebro. För att få tankar och tips.
Läs om fasta i DN
På Wikipedia
eller hos New Advent, katolsk encyklopedi, om fasting
I Olaus Petri har dessutom den centrala delen av altarskåpet fått ett förhänge av lila tyg. Där bakom döljs nu uppståndelsescenen då Kristus med uppvaktande änglar lämnar graven. Förbi sovande romerska vakter. Det tygstycket påminner också om fastetiden och vandringen mot Jerusalem och Golgota.
Även söndagarnas firningsämne och psalmval har en mer sordinerad ton än vanligt. Men där finns även motiv av kamp och motstånd. Ett nästan apokalyptiskt uppdukande av den "sista striden". Vilka är ämnena i Evangelieboken?
Askonsdagen - Bön och fasta
1 söndagen i fastan - Prövningens stund
2 söndagen i fastan - Den kämpande tron
3 söndagen i fastan - Kampen mot ondskan
Midfastosöndagen - Livets bröd
5 söndagen i fastan - Försonaren
Palmsöndagen - Vägen till korset
De intresserade kan gå in på församlingarnas fastesida i Örebro. För att få tankar och tips.
Läs om fasta i DN
På Wikipedia
eller hos New Advent, katolsk encyklopedi, om fasting
23 februari 2012
Den anonymes namn
De rumänska tiggarna i Örebro
har inga namn – för oss
ändå heter de något
De har förnamn och efternamn
som de fått av far och mor,
och de har syskon och kusiner
de ingår i en familj, en släkt
En tiggare, en flykting, en svältande
angår oss tydligen mindre
så länge anonymiteten råder
Ibland är denna anonymisering ett sätt för oss
att skydda oss – från tyngden av andras lidande
och från den moraliska plikten, och skulden.
Ur en ny predikan på Ordrik.
har inga namn – för oss
ändå heter de något
De har förnamn och efternamn
som de fått av far och mor,
och de har syskon och kusiner
de ingår i en familj, en släkt
En tiggare, en flykting, en svältande
angår oss tydligen mindre
så länge anonymiteten råder
Ibland är denna anonymisering ett sätt för oss
att skydda oss – från tyngden av andras lidande
och från den moraliska plikten, och skulden.
Ur en ny predikan på Ordrik.
22 februari 2012
Konverterad och glad
Jag, en konvertit. Så nu känner jag mig lugn och trygg. Igen. Konventerad och glad. Jag tog helt enkelt de goda råden och lät det hela ske... Man ska inte dröja för länge med sådana viktiga beslut har ja förstått. Det absolut bästa är att få det gjort!
Klockan 02.00 den förflutna natten vaknade jag och insåg att jag nog behövde få en förändring till stånd. Eftersom tanke och handling ibland är ett, gjorde jag slag i saken. Jag kastade mig i en taxi och genomgick nödvändiga samtal och tillhörande utfrågningar och undersökningar. Sedan fick jag gå hem för att fundera över situationen. Tidigt i morse återvände jag och strax före klockan 11 blev det hela av. Då hade man nagelfarit mitt hjärta och min njure. Granskat mig innan och utan och befunnit mig lämplig för konertering.
Metoden är ganska olik det som sker vid andra konversioner, på det religiösa och konfessionella planet. Men slutresultatet kan nog sägas bli ett och detsamma. Tänker jag. Man sövde ner mig och sände elektricitet genom mitt hjärta. Flimret försvann, hjärtklappningen stillade sig och när jag på detta sätt konverterats kände jag mig lugn och trygg. Varm om fötterna!
När jag tacksam efter suveränt omhändertagande och god och effektiv vård fick vända hemåt igen blev avskedsorden: hälsa katten!
Klockan 02.00 den förflutna natten vaknade jag och insåg att jag nog behövde få en förändring till stånd. Eftersom tanke och handling ibland är ett, gjorde jag slag i saken. Jag kastade mig i en taxi och genomgick nödvändiga samtal och tillhörande utfrågningar och undersökningar. Sedan fick jag gå hem för att fundera över situationen. Tidigt i morse återvände jag och strax före klockan 11 blev det hela av. Då hade man nagelfarit mitt hjärta och min njure. Granskat mig innan och utan och befunnit mig lämplig för konertering.
Metoden är ganska olik det som sker vid andra konversioner, på det religiösa och konfessionella planet. Men slutresultatet kan nog sägas bli ett och detsamma. Tänker jag. Man sövde ner mig och sände elektricitet genom mitt hjärta. Flimret försvann, hjärtklappningen stillade sig och när jag på detta sätt konverterats kände jag mig lugn och trygg. Varm om fötterna!
När jag tacksam efter suveränt omhändertagande och god och effektiv vård fick vända hemåt igen blev avskedsorden: hälsa katten!
21 februari 2012
Vad är det som adlar?
Från det ena till det andra. Ska den väntade tronarvingen bli hertig eller hertiginna? Ja, så blir det säkert. Frågan är över vad? Nerike kan ju behöva lite ytterligare glans. Och blir det inte så kan säkert Gotland ligga bra till. Oscar Bernadotte var hertig av och över semesterparadiset där befolkningen lever under ovanligt knappa omständigheter, med hög arbetslöshet och låga löner för de som arbetar. Så länge monarkin består, ska den naturligvis tjäna något till. Varför inte skaffa sig en förkämpe av kunglig ätt? Hellre det, än ingenting alls.
I slutänden är det inte titlarna som adlar. Det gör godhet och hjärtats värme!
I slutänden är det inte titlarna som adlar. Det gör godhet och hjärtats värme!
20 februari 2012
Kyrkans insats ska inte gömmas undan!
Diskussionen om kyrkans plats i vårt samhälle fortsatte denna morgon då jag i Nerikes Allehanda fick in följande replik:
Hur kommer det sig att man alltid framställer vetenskap och religion som motsatser? Förmodligen därför att man tror att vetenskapen är saklig och enbart handlar om kunskap. Religionen förmodas å andra sidan att utmärkas av ”vidskepelser, tron på det övernaturliga, samt bristande kvalitetskontroll”. Så skriver Anders Hesselbom när han ska bemöta min artikel om att kyrka och religion inte kan förvisas till någon privat sfär. På sin blogg kallar han dessutom mitt inlägg för ”religiöst mumbo jumbo”
Visst finns det exempel på brister i den kristna kyrkans förhållande till ny kunskap och nya vetenskapliga rön. Men man får inte heller glömma att kyrkan faktiskt byggt åtskilliga universitet och på många sätt har omhuldat forskning och vetenskap. Vetenskapen då, är den alltid felfri och god? Några av vetenskapens brister kan man just nu beskåda på Örebro läns museum där utställningen (O)mänskligt berättar om ”skelettsamlare, rasbiologer och normer i en tid då rasbiologiska idéer var allmänt accepterade och människor kategoriserades och dömdes ut i vetenskapens namn”, som man skriver i sin presentation. Bakom utställningen står Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den utställningen bör alla se! Men kom ihåg, man kan inte förkasta vetenskapens strävan efter vetande och kunskap för att förfärliga ting hänt i dess namn. Lika lite som man kan förkasta religion och kyrka utifrån avarter och undantag!
Det finns en strävan att portförbjuda kyrka och religion från att vara aktörer i det svenska samhällsbygget. Just religionen beskylls för att vara ett sådant särintresse som måste hållas borta från det offentliga, från stat och kommun, från politik och parlament. Dessa åsikter är rotade i en ensidigt negativ bild av vad religion och kyrka är och gör. Anders Hesselbom går steget längre och varnar för religion, ty den kan skena och ”saknar verklighetskontakt”. Denna hans bild av religion är ovetenskaplig och har inte mycket med verkligheten att skaffa!
I Europa finns många exempel på att kyrkor producerar en betydande del av den välfärd vi i vårt land fått för oss att bara staten kan tillhandahålla. Låt Europa få bli ett exempel på att kyrka och religion har mycket att bidra med till samhället, till det offentliga. Antireligiösa stämningar ska naturligtvis inte få tvinga religion och kyrka till större passivitet och tystnad! Religionens bidrag och kyrkans insats ska inte, kan inte, gömmas undan och låsas in!
Mitt första inlägg.
Anders Hesselboms inlägg
Hur kommer det sig att man alltid framställer vetenskap och religion som motsatser? Förmodligen därför att man tror att vetenskapen är saklig och enbart handlar om kunskap. Religionen förmodas å andra sidan att utmärkas av ”vidskepelser, tron på det övernaturliga, samt bristande kvalitetskontroll”. Så skriver Anders Hesselbom när han ska bemöta min artikel om att kyrka och religion inte kan förvisas till någon privat sfär. På sin blogg kallar han dessutom mitt inlägg för ”religiöst mumbo jumbo”
Visst finns det exempel på brister i den kristna kyrkans förhållande till ny kunskap och nya vetenskapliga rön. Men man får inte heller glömma att kyrkan faktiskt byggt åtskilliga universitet och på många sätt har omhuldat forskning och vetenskap. Vetenskapen då, är den alltid felfri och god? Några av vetenskapens brister kan man just nu beskåda på Örebro läns museum där utställningen (O)mänskligt berättar om ”skelettsamlare, rasbiologer och normer i en tid då rasbiologiska idéer var allmänt accepterade och människor kategoriserades och dömdes ut i vetenskapens namn”, som man skriver i sin presentation. Bakom utställningen står Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den utställningen bör alla se! Men kom ihåg, man kan inte förkasta vetenskapens strävan efter vetande och kunskap för att förfärliga ting hänt i dess namn. Lika lite som man kan förkasta religion och kyrka utifrån avarter och undantag!
Det finns en strävan att portförbjuda kyrka och religion från att vara aktörer i det svenska samhällsbygget. Just religionen beskylls för att vara ett sådant särintresse som måste hållas borta från det offentliga, från stat och kommun, från politik och parlament. Dessa åsikter är rotade i en ensidigt negativ bild av vad religion och kyrka är och gör. Anders Hesselbom går steget längre och varnar för religion, ty den kan skena och ”saknar verklighetskontakt”. Denna hans bild av religion är ovetenskaplig och har inte mycket med verkligheten att skaffa!
I Europa finns många exempel på att kyrkor producerar en betydande del av den välfärd vi i vårt land fått för oss att bara staten kan tillhandahålla. Låt Europa få bli ett exempel på att kyrka och religion har mycket att bidra med till samhället, till det offentliga. Antireligiösa stämningar ska naturligtvis inte få tvinga religion och kyrka till större passivitet och tystnad! Religionens bidrag och kyrkans insats ska inte, kan inte, gömmas undan och låsas in!
Mitt första inlägg.
Anders Hesselboms inlägg
Fastan inleds på Askonsdagen
Fastetiden har förlorat det mesta av sin fastekaraktär, om man tänker på hur det ser ut inom Svenska kyrkan. I andra samfund, särskilt inom de ortodoxa, finns det fortfarande både fasteregler och observans.
För att försöka aktualisera fastan och göra den intreessant har församlingar inom Svenska kyrkan i Örebro startat en fastesida. Den fungerar ungefär som en adventskalender. Under fastans 40 dagar kommer varje dag kl 07.00 tips att presenteras över hur man skulle kunna göra fastan meningsfull, t ex genom att avstå annat än föda. Eller genom att förenkla och förändra hur man lever den kommande dagen.
Kommer fasteförslagen att göra fastandet enklare? Knappast. Men möjligen mera aktuellt och personligt utmanande. Mera omväxlande och engagerande kan det i alla fall komma att bli.
På onsdag inleds fastan. Då är det Askonsdag och i en hel del kyrkor hålls Askonsdagsmässor då man i gudstjänsten lyfter fram bön och fasta. Under mässan kan man bli korstecknad i pannan med aska som tecken på viljan till omvändelse och bot.
Det finns många sätt att ge upp något under fastan för att leva enklare och solidarsikt. Här ett antal moderna fastetips.
För att försöka aktualisera fastan och göra den intreessant har församlingar inom Svenska kyrkan i Örebro startat en fastesida. Den fungerar ungefär som en adventskalender. Under fastans 40 dagar kommer varje dag kl 07.00 tips att presenteras över hur man skulle kunna göra fastan meningsfull, t ex genom att avstå annat än föda. Eller genom att förenkla och förändra hur man lever den kommande dagen.
Kommer fasteförslagen att göra fastandet enklare? Knappast. Men möjligen mera aktuellt och personligt utmanande. Mera omväxlande och engagerande kan det i alla fall komma att bli.
På onsdag inleds fastan. Då är det Askonsdag och i en hel del kyrkor hålls Askonsdagsmässor då man i gudstjänsten lyfter fram bön och fasta. Under mässan kan man bli korstecknad i pannan med aska som tecken på viljan till omvändelse och bot.
Det finns många sätt att ge upp något under fastan för att leva enklare och solidarsikt. Här ett antal moderna fastetips.
18 februari 2012
Småpratets teologi
Småpratets teologi är på modet. Envar sin egen teolog. På ett sätt alldeles riktigt. Teologi är inte bara det som står i akademiska böcker. Eller produceras i fackteologernas skrivarverkstäder. Orden och tänkandet om Gud kan inte fjättras. Kedjas fast vid professorernas skrivbord.
Många har gjort alldeles egna erfarenheter av Gud och Guds väsen. Och det är nödvändigt och klokt att sätta ord på sådana erfarenheter. Men tror någon att man skulle kunna ersätta kyrkans teologiska tradition, dess insikter och kunnande, med smågruppers samtal har man gått vilse. Ta bara den systematiska teologin, dogmatiken. Den är en nödvändighet för en levande kyrka. Annars kan vi lätt få för oss att vi var och en kan uppfinna och konstruera en bättre mera kundanpassad kristendom. Utan hänsyn till det kyrkan redan genom sekler brottats med och tänkt ikring.
Alldeles sant är att samtiden ställer andra frågor än den tidiga medeltiden. Lika sant är att vår tids stora utmaningar är annorlunda än de som 16- och 1700-talet färgades av. Trots det rymmer teologin genom sekler en myckenhet av tankestoff som inte kan negligeras. Därför är en kyrkas lärotradition inte något som började alldeles nyss. Inte heller är den något som vi kan eller ska bortse ifrån. Det allvarliga är att det börjar bli trendigt att tycka att det bästa vore att hitta på nytt.
Jag skulle önska att fackteologerna oftare och tydligare stod upp för sina discipliner, och att kyrkan (här tänker jag mest på Svenska kyrkan) genom sina biskopar talade med större tydlighet, om hur det egentligen förhåller sig med kyrkans lära. Nu infinner sig inte sällan ett mummel vad man än talar om, frälsning, synd, försoningslära... En ny katekes med klara verba, det är en nåd att stilla bedja om. För det är väl fortfarande så att det är den apostoliska kristna tron som är norm? Den kan ju inte gärna ersättas av tillfälliga grupparbeten eller mysiga samtal, hur uppbyggligt äkta och nära de än må vara...
Många har gjort alldeles egna erfarenheter av Gud och Guds väsen. Och det är nödvändigt och klokt att sätta ord på sådana erfarenheter. Men tror någon att man skulle kunna ersätta kyrkans teologiska tradition, dess insikter och kunnande, med smågruppers samtal har man gått vilse. Ta bara den systematiska teologin, dogmatiken. Den är en nödvändighet för en levande kyrka. Annars kan vi lätt få för oss att vi var och en kan uppfinna och konstruera en bättre mera kundanpassad kristendom. Utan hänsyn till det kyrkan redan genom sekler brottats med och tänkt ikring.
Alldeles sant är att samtiden ställer andra frågor än den tidiga medeltiden. Lika sant är att vår tids stora utmaningar är annorlunda än de som 16- och 1700-talet färgades av. Trots det rymmer teologin genom sekler en myckenhet av tankestoff som inte kan negligeras. Därför är en kyrkas lärotradition inte något som började alldeles nyss. Inte heller är den något som vi kan eller ska bortse ifrån. Det allvarliga är att det börjar bli trendigt att tycka att det bästa vore att hitta på nytt.
Jag skulle önska att fackteologerna oftare och tydligare stod upp för sina discipliner, och att kyrkan (här tänker jag mest på Svenska kyrkan) genom sina biskopar talade med större tydlighet, om hur det egentligen förhåller sig med kyrkans lära. Nu infinner sig inte sällan ett mummel vad man än talar om, frälsning, synd, försoningslära... En ny katekes med klara verba, det är en nåd att stilla bedja om. För det är väl fortfarande så att det är den apostoliska kristna tron som är norm? Den kan ju inte gärna ersättas av tillfälliga grupparbeten eller mysiga samtal, hur uppbyggligt äkta och nära de än må vara...
16 februari 2012
Vem har "släppt in" religionen?
Min artikel i Nerikes Allehanda fick idag en replik från Anders Hesselbom. Han försökte bemöta mina synpunkter om att kyrka och religion inte kan reduceras till någon privat sfär. Han skriver bland annat:
Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt.
Hesselbom påstår att "vi vant oss vid deras närvaro i samhället, släpper vi in dem..." Man kan undra vilket vi detta är? Ett vi som förmodligen utesluter 70 % av medborgarna, dvs alla som tillhör Svenska kyrkan. Räknas dom inte? Har inte deras röster och synpunkter någon betydelse? Vem eller vilka är det som har släppt in kyrkan?
Hesselbom fortsätter: Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar.
Katastrofhjälpen är verkligen humanitär. Den visar i praktiskt handling en solidaritet med världens många fattiga och utsatta. Exemplet tog jag upp eftersom religion för många ateister mest verkar vara något negativt. Kan samhällen verkligen behöva avstå från denna handfasta insats?
Jag har sänt en replik på Hesselboms debattartikel till Nerikes Allehanda.
Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt.
Hesselbom påstår att "vi vant oss vid deras närvaro i samhället, släpper vi in dem..." Man kan undra vilket vi detta är? Ett vi som förmodligen utesluter 70 % av medborgarna, dvs alla som tillhör Svenska kyrkan. Räknas dom inte? Har inte deras röster och synpunkter någon betydelse? Vem eller vilka är det som har släppt in kyrkan?
Hesselbom fortsätter: Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar.
Katastrofhjälpen är verkligen humanitär. Den visar i praktiskt handling en solidaritet med världens många fattiga och utsatta. Exemplet tog jag upp eftersom religion för många ateister mest verkar vara något negativt. Kan samhällen verkligen behöva avstå från denna handfasta insats?
Jag har sänt en replik på Hesselboms debattartikel till Nerikes Allehanda.
Nåd, förlåtelse och frälsning
Läser i Kyrkans tidning att syndabekännelsen kan komma att bli ett valfritt moment i förslaget till ny handbok. Blir det så bäddar man i Svenska kyrkan för att trevlighetsreligionen får breda ut sig. Varmt och gott och total tolerans? Gulligt och gott?
Alla försök att förminska ondskans och syndens realitet underminerar också det som är kristendomens stora erbjudande: nåd, förlåtelse och frälsning. Med en minimerad synd och skuld, ja med den borträknad, behövs ingen korsdöd, ingen försonare, ingen förlåtelse.
Alla försök att förminska ondskans och syndens realitet underminerar också det som är kristendomens stora erbjudande: nåd, förlåtelse och frälsning. Med en minimerad synd och skuld, ja med den borträknad, behövs ingen korsdöd, ingen försonare, ingen förlåtelse.
15 februari 2012
Fri att vara kyrka?
Någon ringer efter att ha först nu ha förstått vilka konsekvenser utredningen Närhet och samverkan skulle få inom Svenska kyrkan. Som en Gudrun - en storm där stora församlingar fällts. Och förklarats omyndiga, säger personen. Och där kyrkobyggnader och inventarier glider ur församlingarnas händer.
Somliga gillar det. Tror att det innebär att man får mera tid att vara kyrka. Man slipper liksom bekymra sig för det jordiska och materiella. Som om det inte ingick i uppgiften att vara kyrka, detta att hantera ekonomi och fastigheter. Så sa man också efter kyrka-stat. Då skulle det bli en väldig betoning på uppdraget. Äntligen får vi bli kyrka när vi slipper det statliga oket,sas det. Så fel man hade! Det fanns andra ok som var betydligt tyngre. Orden om frihet att vara kyrka har ganska kraftlösa fallit till marken.
Somliga gillar det. Tror att det innebär att man får mera tid att vara kyrka. Man slipper liksom bekymra sig för det jordiska och materiella. Som om det inte ingick i uppgiften att vara kyrka, detta att hantera ekonomi och fastigheter. Så sa man också efter kyrka-stat. Då skulle det bli en väldig betoning på uppdraget. Äntligen får vi bli kyrka när vi slipper det statliga oket,sas det. Så fel man hade! Det fanns andra ok som var betydligt tyngre. Orden om frihet att vara kyrka har ganska kraftlösa fallit till marken.
14 februari 2012
Svenska kyrkan får en ny möjlighet
Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen tillhörde de tongivande folkrörelser som kritiserade och dränerade Svenska kyrkan under 1800-talets slut och 1900-talets början. Skulle man vara riktigt religiös, religiös på riktigt, blev frikyrkan det trovärdiga alternativet. Där fanns inte kopplingen mellan politisk makt och religion. Svenska kyrkan som så länge vid sidan om sin roll som kristen kyrka varit ett redskap för makten genom att tillhandahålla den ideologi, det kitt, som höll samhället samman var komprometterad. Näst intill förbrukad som livsväg.
Frikyrkan var nästan obesmittad av samröre med stat- och kungamakt. Men många ledare inom politik och frikyrka värnade ändå Svenska kyrkan som en folklig uppfostringsanstalt. Där fick folk lära sig vad som gällde, hur man skulle bete sig. Normer och värderingar förmedlades och befästes. Kristen fostran kunde bibringas det uppväxande släktet genom gudstjänsten och konfirmandundervisningen. Dessvärre är den kyrkliga seden på många håll helt bruten...
Fortfarande kan man ana denna spänning mellan frikyrkan och Svenska kyrkan. Först nu i den postmoderna tiden tycks tidvågen byta riktning. Nu kan man återvända till Svenska kyrkan och finna en gudstjänst som är förankrad i bibel och tradition. Ren från jippo- och eventkristendomen. Svenska kyrkan får just nu en helt ny möjlighet!
Även om en ström just nu söker sig till Svenska kyrkan så går en annan mot alltmer individualitet och privatism. Att Ma Oftedal väljer att just i dag avsluta sin relation till Svenska kyrkan och avsäga sig sitt prästämbete får illustrera det senare.
Men fortfarande kan man här och där inom Svenska kyrkan finna den urkyrkans apostoliska tro som är en frisk källa att ösa ur. Den gömmer sig inte för samtiden. Räds inte vetenskapen. Älskar kunskap och kultur! Dit kommer fler att vilja återvända. För att i mysteriet och mötet med den uppståndne Herren i mässan finna sitt liv. På nytt!
Frikyrkan var nästan obesmittad av samröre med stat- och kungamakt. Men många ledare inom politik och frikyrka värnade ändå Svenska kyrkan som en folklig uppfostringsanstalt. Där fick folk lära sig vad som gällde, hur man skulle bete sig. Normer och värderingar förmedlades och befästes. Kristen fostran kunde bibringas det uppväxande släktet genom gudstjänsten och konfirmandundervisningen. Dessvärre är den kyrkliga seden på många håll helt bruten...
Fortfarande kan man ana denna spänning mellan frikyrkan och Svenska kyrkan. Först nu i den postmoderna tiden tycks tidvågen byta riktning. Nu kan man återvända till Svenska kyrkan och finna en gudstjänst som är förankrad i bibel och tradition. Ren från jippo- och eventkristendomen. Svenska kyrkan får just nu en helt ny möjlighet!
Även om en ström just nu söker sig till Svenska kyrkan så går en annan mot alltmer individualitet och privatism. Att Ma Oftedal väljer att just i dag avsluta sin relation till Svenska kyrkan och avsäga sig sitt prästämbete får illustrera det senare.
Men fortfarande kan man här och där inom Svenska kyrkan finna den urkyrkans apostoliska tro som är en frisk källa att ösa ur. Den gömmer sig inte för samtiden. Räds inte vetenskapen. Älskar kunskap och kultur! Dit kommer fler att vilja återvända. För att i mysteriet och mötet med den uppståndne Herren i mässan finna sitt liv. På nytt!
12 februari 2012
Om religionen inte får betyda något - vad är då mångfalden värd?
I debatten om religion de senaste åren påstås det ofta att religion och kyrka tillhör den privata sfären. Som om religionen vore en möbel man kan stuva undan på en vind eller i en källare. Religion ska inte få påverka samhället, det offentliga, hävdas det. Bakom argumentationen ligger förmodligen en rädsla för att det även hos oss i Sverige skulle kunna bli som i Iran. Med ett prästerskap som lagt sin förtryckande hand över hela samhället. Det extrema exemplet frammanas som vore det typiskt för religionen.
Nog är det märkligt att så gott som alla andra idéströmningar och tanketraditioner mycket väl ska få påverka och ha inflytande. Undantaget är religion och kyrka. Som om religioner är så annorlunda och förkastliga att de måste hållas undan. Som om trons värld befolkades av prehistoriska neandertalare och inte hade något att bidra med i ett modernt samhälle. Tvärtom är det väl bra att även religionen får betyda något i samtiden. Särskilt som religionen är en så viktig del av många människors liv.
Svenska kyrkan kan fungera som exempel. Många av kyrkans anställda, bland andra diakoner, pedagoger och präster arbetar med människor i stor utsatthet. Om den erfarenhet och kunskap man därmed samlat på sig inte fick vara med och påverka samhällets utveckling tystades en viktig aktör. Svenska kyrkans personal arbetar inom många viktiga områden. Så finns det kyrkligt anställda som verkar på sjukhus och inom fångvården. Och det finns de som arbetar bland de unga, till exempel bland studenterna, eller bland de mycket gamla. Det vore illa om deras insikter, till skillnad från andras inom dessa områden, inte skulle få vara med och påverka.
Mångfald har blivit ett populärt värdeord. Mångfald innebär väl att många olika idéer, kulturer, folkrörelser osv. ska kunna medverka i samhällsbygget. Men en mångfald som konsekvent sorterar bort tankar och idéer som härrör från religionens och kyrkans värld är inte värd namnet. Den blir mest kosmetisk.
Man skulle kunna testa hypotesen att den politiskt styrda Svenska kyrkan vill undvika att partierna på så sätt skulle få dubbelt inflytande. Men då har man begått misstaget att sätta likhetstecken mellan kyrkan och de partier som för tillfället har makten. Religion och kyrka är något mycket mer än så. Vad detta är kan man välja att beskriva på olika sätt. Svårt att komma förbi är att kristendomen rymmer en imponerande etisk tradition som handlar om människors lika och oändliga värde. Ur denna källa springer till exempel många insamlingsorganisationer för nöd- och katastrofhjälp fram.
Människans speciella värde märks redan i skapelseberättelsen då Gud gjorde människan till sin avbild. Eller i skildringarna av Jesu födelse som människa genom vilken mänskligheten på nytt helgas. Kärleken till Gud har sedan dess en tydlig riktning ut mot medmänniska och värld. Att låsa in den traditionen i närmsta garderob är kortsiktigt och dumdristigt.
(Min artikel som publicerades i Nerikes Allehanda söndagen den 12 februari 2012)
07 februari 2012
Svenska kyrkan lockar frikyrkofolk
Frikyrkligheten bar inte, skrev Sigfrid Deminger i Dagen den 3/2. Han är sorgesamt kritisk mot frikyrkan där utvecklingen tycks gå mot fokus på människan, mindre helighet och mera underhållning. Bibeln förlorar sin ställning. Man läser mindre text och församlingens förbön vittrar bort. Deminers artikel har vållat debatt.
Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?
- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.
Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.
I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.
På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.
Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.
Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.
I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.
Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.
På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.
Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?
- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.
Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.
I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.
På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.
Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.
Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.
I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.
Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.
På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.
De höga valven kan ännu erbjuda frisk luft och bra med syre för den kristna tron. I gudstjänsten lever kyrkan. Men apparaten och organisationen behöver inte bara renoveras utan byggas upp från grunden. Om kyrkan ska fortsätta vara kyrka. Med allt fler återvändare från frikyrkan kan det nog finnas hopp. För Svenska kyrkan. Men någon enkel framtid går vare sig frikyrkan eller Svenska kyrkan tillmötes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)