Synden är inte uppskattad. Utan ifrågasatt. Den finns inte, utropar en filmares rollgestalter. Även inne i kyrkan bekämpas synden. På flera sätt. Det som väcker tidningars intresse är debatten om synden är så förlegad att den borde slopas. Och synpunkter att försoningsdöden rymmer för mycket blod, väcker obehagliga föreställningar om synd och skuld.
De som tänker så kommer inte att nå framgång. Det rekonstruktionsarbete de har framför sig är enormt. Så blir det om man välter ett av de fundament som kristendomen vilar på. En kristendom där synden är borta får det verkligt kraftfulla fundamentet att vackla. Jesu egen åskådning, hans livsgärning, försoningsdöden och uppståndelsen, förlorar sin betydelse och innebörd. Att bygga en ny kristen tro ur de spillrorna är omöjligt. Trots det blir det oroligt och upprört när välmenande människor vill göra om kyrkans tro till något godare, snällare, mera publikfriande. Det är så utmanande eftersom det gäller fundamentala föreställningar i den kristna tron. Vår arma värld skulle alltså inte vara i behov av förlåtelse? Skulle bestå av idel godhet?
Stilla veckans drama går vidare. Genom lidande. Mot kors och död. Nu med den nära gemenskapen runt bordet och sveket och förräderiet. Det är väl inte jag, frågar Judas. Han som redan har förhandlat och gjort upp om priset. Det är väl inte jag? Frågan blir hängande där vi sitter med stenar i våra händer.
05 april 2012
04 april 2012
Barn, uppskjutet åldrande och uppståndelse
Fanns uppståndelsen i bakhuvudet på den konstnär som målade kortet med påskliljan? Kanske. Ur blomman stiger en liten flicka upp. Och med utbredda händer, liksom till välsignelse, hälsar hon Glad Påsk. Ungefär så drä har generationer av barn utstyrts inför sångframträdanden med vårsånger. Ibland i verkliga kostymer, understundom i hattar och dok av kräppapper i alla möjliga färger. Barnen har varit maskrosor och blåsippor, vitsippor och påskliljor.
Nog hände det på den tiden att man fick sjunga den lilla visan nedan. Skriven av Alice Tegnér. Fylld av små påpekanden och uppfostrande tankar. Barn skall vara som små solsken. De ska drömma om att bli stora. Här är den uppfostrande inriktningen tydlig. Hos de barn som sjunger ska inskärpas en önskan att bli lika förståndiga som mor och far. Man får innerligt hoppas att barnens föräldrar verkligen var kloka, insiktsfulla och just förståndiga!
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
Som barn var det väl inte mors och fars (mammas och pappas) förstånd man eftersträvade. Möjligen deras rätt som vuxna att bestämma saker. Sången slutar med en önskan som fortfarande tycks leva hos en del människor - de vill vara barn så vuxna de egentligen borde vara. I sången därför att barn tillhör Guds rike.
Det finns ett bibelställe som ställer till det. Vi läser alltid i dopgudstjänsten hur Jesus manar sina åhörare: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Markusevangeliet 10:13-16). Peter Pan-syndromet handlar om vuxna som inte riktigt vill ikläda sig rollen som vuxna. De stannar kvar i tonåren. Tror sig vara unga, t ex män som kallar sig ynglingar, långt upp i 40-50 årsåldern. Om detta bord skrivas mera, tänker jag. Barnaskapet hos Gud handlar mer om överlåtelse, om att våga beroendet, än om barnslighet, tonårsmentalitet och uppskjutet åldrande.
Dagens önskan tycks vara en dröm om oskuld och frihet som man av någon anledning tillskriver barn- och ungdom. Men fråga barn och ungdomar hur stor frihet de har...
Du lilla solsken som tittar in
igenom fönstret i stugan min,
jag ville vara en stråle klar,
ett litet solsken för ,or och far.
Jag ville också en gång bli stor
och så förståndig som far och mor,
men barn i hjärtat jag vara vill
ty barnen höra Guds rike till.
Hälsningen på påskkortet ovan lyder: (Glad Påsk) tillönskas pappas lilla flicka, som väl dock blifvit gladare, om jag fått komma hem till dig. Har du fått något ägg af mamma då? Du är väl ledsen att det inte kom något från mig? Istället sändas de hjärtligaste hälsningar till dig från din pappa. Påskkortet är poststämplat i Stockholm, den 3 .4.1915 mellan 9-10 fm för att nå adressaten på Norra Köpmangatan i Gefle.
03 april 2012
Skicka Påskkort!
Du skickar väl påskkort? Jag, nu är det säkert för sent. Postgången har knallat färdigt. Men den som samlar vykort, eller har en filatelistisk läggning, vet att det gick flera postturer samma dag. Stämplarna avslöjar det ibland.
Kortet med de små änglarna är rart i sin oskyldighet. Påskkortet skickades den 20/4 1916. Man ser att de små busiga väsendena har haft kycklingarna inspärrade. I bur! Men nu är det påsk och befrielsens timma slår. Nu ska det blomma och grönska. Släpp fångarna loss det är vår!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Kycklingarna är inte sena att skyndsamt ge sig av. Så under ytan bär kortet ett något djupare budskap än att bara vara gulligt med blommor, änglar och kycklingar.... För det kan väl aldrig vara så att änglarna försöker spärra in kycklingarna? Sänka porten innan den sista hunnit fly? Nej, så kan det INTE vara! Inte till Påsk. Aldrig!
Religionskunskapens brister leder till religiös analfabetism
Undervisningen i Religionskunskap A, dvs i gymnasieskolan, har granskats under år 2011 av Skolinspektionen. Det är en sällsynt intressant läsning, men de många dokumenten kräver gott om tid för genomläsning. Svenska Dagbladet skriver om de upptäckta bristerna i religionsundervisningen i en brett upplagd artikel idag. Det framgår av artikeln att det kan vara svårt att hitta former för undervisningen. Särskilt svårt tycks vara att ge utrymme för analys av det man studerat. Tidningen skriver:
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
...undervisningen som handlar om allmänna fakta om de olika världsreligionerna fungerar över lag bra, visar Skolinspektionens granskning bland 28 kommunala gymnasieskolor och 19 friskolor.
Men eleverna ska också få möjlighet att resonera kring olika religioner och hur de påverkar en persons identitet och livsåskådning. Lärarna ska hjälpa eleverna att utveckla sina resonemang genom att ställa kritiska frågor, vilket kräver pålästa lärare som vågar ta upp ämnen även om det kan leda till en diskussion som hamnar utanför grundläggande demokratiska värderingar.
Enligt granskningen förekommer det att lärare väljer att inte ta upp ämnen där det riskerar att bli en ohanterlig diskussion.
Särskilt viktigt är att ha ett hum om de etiska och moraliska frågor de olika religionerna uppmärksammar. Kunskap om religioners innersida och trosföreställningar är inte bara allmänbildande utan ger ökad förståelse för livsåskådningens oerhörda betydelse. Den som får god religionskunskap bör också ha fått hjälpmedel för att förhindra de enklaste och mest stereotypiska fördomarna. Om skolorna inte klarar uppdraget kanske religionernas egna företrädare får ta över uppgiften. Konfessionell religionsundervisning är inte okänd. Den lösningen bär naturligtvis också med sig risker för närsynta perspektiv och bristande insikt i andra religioners och livsåskådningars dimensioner. Men en kombination kanhända skulle vitalisera undervisningen?
I en av de 47 granskade skolorna anser nästan hälften av eleverna att innehållet i religionslektionerna inte är relevant för dem. Men nästan alla elever uppger att det de lär sig på dessa lektioner är aktuellt. Aktuellt – men inte relevant?
Risken med bristande religionskunskap är att elever så lätt blir religiösa analfabeter. Skall de kunna navigera i en mera internationellt präglad tillvaro behöver de basala insikter och kunskaper. Detta för att kunna förstå religioners inflytande och plats i andra samhällen och kulturer såväl som dess betydelse i enskilda människors liv. Ävenså i mötet med "frikyrkliga" folkrörelser och den märkliga Svenska kyrkan. Men ämnet är stort och den avsatta tiden knapp. Här måste lärarna våga prioritera! Det kanske inte är lika viktigt att veta mycket om Shintoismen, hur intressant den religionen än kan vara, som att känna vårt eget lands kristna rötter.
Skolverket har på sin hemsida ett antal intressanta dokument om religionskunskapen. De skriver bland annat oerhört naket följande: Alla kända undersökningar visar att såväl elever som lärare säger att livsfrågor är mycket viktiga att ta upp i skolan, men bara ett fåtal lärare tycks göra detta medvetet och metodiskt och räknar det som religionskunskap. Man hänvisar ofta till att livsfrågor är något som dyker upp både nu och då när något är aktuellt i klassen. Naturligtvis är detta både bra och nödvändigt i skolan men uppdraget som ämnesbeskrivningen för religionskunskap ger är att dessa för barnen livsviktiga frågorna ska bearbetas medvetet och metodiskt. Det är konstigt att detta kunskapsområde ofta saknar den planering och schemaläggning som andra kunskapsområden naturligt har. Frågar man lärare om de håller på med matematik brukar man hänvisa till väl genomtänkta arbetsplaner, planeringar och schemaläggning. Sällan säger lärare att man tar upp matte lite nu och då när det är aktuellt i klassen.
Skolminister Björklund behöver nu ta tag även i religionskunskapens område och inte enbart satsa på matematikämnets förnyelse. Några horder av coacher som ska ge lärarstöd, så som matematiken nu får, lär inte komma. Men mer behövs för att underhålla en levande värderingsdiskussion och för att ge livsviktiga redskap till unga människor att kunna orientera sig i en internationaliserad värld. Där man ofta tänker och tror utifrån helt andra inspirationskällor än vi varit vana vid i Skandinavien. Då kanske fler törs närma sig kyrka och tro med nykfikenhet och öppenhet?
31 mars 2012
O huvud, blodigt, sårat
Stilla veckans dramatik sammanfattas i O huvud, blodigt, sårat. I flera musikaliska versioner. Felix Mendelssohn Bartholdy har till exempel komponerat musik till den berömda texten, ursprungligen från 1200-talet.
Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)
O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok
I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
Stuttgart Chamber Chorus – O Haupt voll Blut und Wunden: O Haupt voll Blut und Wunden (Chorus)
O huvud, blodigt, sårat,
av smälek höljt, och spe.
O huvud, slaget, fårat
och böjt i kval och ve.
O huvud som skall siras
med ärans krans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.
Den börda du har burit
min syndabörda är.
Den skörd som du har skurit
jag sådde, Herre kär.
När skuldens tyngd mig böjer,
hos dig jag söker råd,
mitt rop till dig jag höjer:
Se ned till mig i nåd.
Ur Finska kyrkans psalmbok
I Svenska kyrkans psalmbok finns en vers som också tar fram återlösningen:
Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig
och dig mitt hjärta giva
och alltid älska dig.
När, Herre, du mig sluter
uti din kärleks famn,
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla hamn.
En stillsam erinran om några av Bibelns ord
En ny version av påskens drama har sett dagens ljus. Studieförbundet Sensus har beställt och ett stort antal församlingar har låtit öva in den. I Malmö, Laholm, Säffle, Jönköping, Norrköping, Alingsås, Stockholm, Uppsala, Falun, Själevad, Nyköping och Umeå får man snart möjlighet att lyssna till den.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.
Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.
Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.
Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.
Den nya Lukaspassionens ord har jag ännu inte läst. Än mindre hört. Men Göran Greiders förenklade one-liners väcker frågor. Nu är korta citat ur en tidningsartikel inte något att bygga en polemik på. Men även i andra sammanhang har Göran Greider fört dessa ståndpunkter till torgs. I Svenska Dagbladets artikel om Passionen står bland annat följande:
När Göran Greider flätar sina texter med utdrag ur Bibelns evangelietext så söker han Jesus-berättelsens plats inne i människor idag. Han menar att de flesta av oss i någon mening är religiösa, fast det mer än dogmer idag handlar om en känsla av religiöst sammanhang.
–Bachs passioner handlar så mycket om skuld och återlösning att de kan vara svåra för oss att bära. Vi kan istället närma oss gestalterna på ett annat sätt idag, säger han när vi ses på ett soligt Årsta torg.
Målsättningen är inte oäven. Att söka nå Jesus-berättelsernas plats inne i människor. Men att hoppa över dogmerna som vore de ett besvärande hinder är stereotypiskt för en anpasslig, moderiktig och oreflekterad modernistisk hållning. Men - på så sätt slipper man ju arvet från apostlarna, den besvärliga kyrkan och den kristna trons grundsatser. Och sådant vill Greider tydligen inte ska belasta Jesus-berättelserna.
Att därtill avfärda Bachs Passioner så svepande slappt som Greider gör i uttalandet ovan är stötande. Det är inte Bachs passioner som handlar om skuld och återlösning utan stilla veckan och påsken och det bibliska materialet. Jag vill inte slå bibelord i huvudet på någon. Men hoppar man över Bibeln som ett enkelt bibelhinder så kanske jag ändå stillsamt kan tillåta mig att i all ödmjukhet peka på några viktiga bibelställen? Som Apostlagärningarna 2:29-40, Romarbrevet 5: 1-11, i Korinthierbrevet 15: 3-19 och 1 Johannesbrevet 1:7-2:2.
Därför blir det spännande att se om den nya Lukaspassionen avspeglar Greiders övertygelse. Eller om han trots allt låtit offerdöden, uppståndelsen och försoningen komma till tals.
30 mars 2012
Passion utan uppståndelse och försoning?
Stilla veckan närmar sig. Påskens musik är rik och varierad. Matteuspassionen av Bach kommer i det stora formatet. Nu finns det tydligen en nyskriven, och enklare, svensk Lukaspassion som skall uppföras i fjorton svenska kyrkor under den annalkande påsken. Musiken har komponerats av Rolf Martinsson. Passionen har text av Göran Greider som enligt egen utsago inte tror på uppståndelsen! Det kan bli poesi och storslaget drama ändå - men visst är det märkligt att trons perspektiv inte är kriterium när evangeliet och Jesu försoningsdöd ska presenteras i passionens form i Svenska kyrkan...
Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.
–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.
Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...
Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.
(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)
Så här skriver Svenska Dagbladet: Lukas hör till Göran Greiders favoriter bland evangelisterna, särskilt när han berättar om vandrarna från Emmaus, som deprimerade efter vad som hänt Jesus, tar sig tillbaka till sin hemby. En främling slår följe med dem. Så plötsligt känner de igen honom – då försvinner han.
–För mig är det den viktigaste bilden om vad Jesusgestalten är för något. Jag tror inte på fysisk återuppståndelse, mer att Jesus kan återuppstå inom oss som något att förhålla sig till. Det finns en oerhörd gestaltskapande kraft i våra psyken.
Jesus som förebild och tankefoster ersätter trons perpektiv. Ingen uppståndelse ur graven, ingen försoning, ingen förlåten synd...
Eller - kan det vara så att författaren trots sitt avståndstagande har använt sin kreativa frihet och skrivit något han inte själv står bakom? Flera gånger har Greider understrukit att han inte längre kallar sig kristen och att försoningsdöden kan han inte tro på. Inte bara i Svenska Dagbladet. Utan nyligen vid ett föredrag på Örebro Teologiska Högskola.
(På nätet kan man retuschera sina ståndpunkter utan att det lämnar spår. Därför vill jag berätta att ett frågetecken i efterhand fogats till rubriken. Och att det sista stycket. det med fetstil, lagts till efter det att jag fått det påpekat för mig att Lukaspassionen rymmer de nödvändiga element jag påstått saknades. Anledningen till detta tillägg, daterat den 1 april, är en kommentar till min bloggpost den 31 mars. Det intygades där att: både förlåtelsen och uppståndelsen har sin plats i denna Lukaspassion. Starka, djupt kristna texter om livets seger över hat och död.)
29 mars 2012
Att arbeta i gudstjänst och fira
Finns det en klar gräns mellan arbete och fritid? För den som arbetar i Svenska kyrkan och samtidigt har sin kyrkotillhörighet, sitt medlemskap, som en viktig del av det egna livet. Nog vore det konstigt om inte gränserna blev flytande.
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
Dessutom är jag i den privilegierade positionen att jag får betalt för något av det bästa jag vet – att fira gudstjänst. Men bara om jag har arbetet med att förebereda och har tydligt ledande uppgifter. Om jag hjälper till med att dela ut nattvard till kommunikanterna är det något jag inte behöver ha betalt för. Den insatsen kräver inget förberedelsearbete. Om jag ändå skall delta i gudstjänsten är det inget arbete att ta på ett liturgiskt plagg och räcka gåvorna till människor.
Lediga söndagar vill jag inte fly min församling. Även då behöver jag ju mässans möte med Herren. Som präst i församlingen får jag då självfallet möta människor och frågor som har med arbetet att göra. De flesta har stor förståelse för att jag kanske inte ”är i tjänst”. Men präst är jag ju under alla omständigheter. Det brukar gå bra att styra mera krävande frågor till andra tider och stunder, än just vid kyrkkaffet. Det är otroligt rikt att för en stund ändå få dela tankar om stort och smått.
Att moralisera över hur andra gör är enkelt. Lika lätt är att närsynt idealisera sitt eget beteende. Men lägger man det åt sidan och tänker på en världsvida kyrkans envisa fasthållande vid att fira gudstjänst och samlas runt Ordet och sakramenten - så vore det väl egendomligt om man på våra breddgrader inte längre tycker sig vilja eller behöva...
Det jag kan sakna i Svenska kyrkan är en tydlig förväntan att de som är anställda också är aktiva medlemmar i församlingen. Vi har inga överenskommelser om att varje dag be för församlingen, för kyrkan och anställda och ideella medarbetare. Inget breviarium. Är det så att allt färre kyrkligt anställda regelbundet firar gudstjänst i en församling? Det vore intressant att veta. Intrycken som jag och många andra har pekar i den riktningen. Hur nu detta skulle kunna vara möjligt…
Det är väl den utvecklingen som kallas inre sekularisering. Tiden avsatt åt trons liv begränsas. Även kristna människors liv upptas i allt större utsträckning av annat. Så mycket tävlar med och tränger undan relationen till Gud.
Gudstjänstdeltagandet glesar ut. Där är siffrorna glasklara. Samtidigt är det väl bland oss själva i arbetslag och kyrkoråd den första och viktigaste vändningen kan äga rum. Alla anställda och förtroendevalda möts ju regelbundet. Kontaktytorna genom alla våra verksamheter är omfattande. Vi behöver inte leta upp varandra. Bara övertyga varandra om att gudstjänstgemenskapen och mötet med Kristus i mässan är en källa till liv. Det ska vi fira!
28 mars 2012
Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka, Örebro
För musikälskaren finns en särskild möjlighet skärtorsdagen och långfredagen. Då ges Matteuspassionen i Olaus Petri kyrka - Svenska kyrkan - Örebro. Värt ett besök för att med ett av musikhistoriens främsta verk få del av påskens budskap!
Kyrklig debatt
Kyrklig debatt kan verka begränsad om man enbart följer Kyrkans Tidning, den största plattformen för inomkyrkliga frågor. Har man därtill ett öga på Seglora smedja kan man lura sig att tro att man därmed är kyrkligt bevandrad och insatt. Betydligt flera perspektiv hålls aktuella om man breddar sitt sökande. Tidningen Dagen försöker hålla kyrkliga frågor levande, även om man kan märka begränsningarna i ingångar.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.
Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.
Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.
Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.
De kyrkliga beslutorganens politisering bidrar naturligtvis till hur kyrkans frågor ser ut. Särskilt det överdrivna intresset för organisation och det betydligt svalare för innehåll, teologi och mission har sina rötter i politikens begränsade horisont. Det går enkelt att lägga ett partipolitiskt perspektiv på beslutsapparatens funktion. När detsamma sker på lärans område blir det svårare, om inte annat för att protesterna blir fler. Men det har ändå skett de senare åren att från partihögkvarteren (läs partiledarna) har utgått ett påbud.
Det är lätt att lägga allt i politikerns skål. Men det finns andra ljus som gömts under skäppor. Alltför många i den kyrkliga världen tiger! Civilkuraget är på sina håll en bristvara. Handlar det om självcensur? Bristande tilltro till egen förmåga och vacklande självkänsla? Tror inte det. Många är ganska kaxiga när de får en predikstol eller någon annan plattform att luta sig mot. En del klarar sig ifrån sitt ansvar att skriva och tala genom att stämma in i det enklaste av rop: att fler borde delta i samhällsdebatten. Vilka är dessa ”fler”? Alltid några andra. Man tänker att den och den borde ta till orda i de inomkyrkliga frågorna. Men jag? Bort det! Undanflykterna blir många.
Det går an att tycka runt kaffeborden. I små grupper. Men att skriva i landets många tidningar verkar svårare. Större frimodighet vore välkommet. En större kör av röster glädjande. Som törs sjunga på sitt sätt, i olika stämmor och i olika tonlägen.
Denna blogg har nu med ett antal andra givits plats och utrymme på en ny plattform: Dagens kyrka. Det är bra att nya initiativ tas för att visa på den större bredd samtal och diskussion i kyrkans sfär har. Och det ska bli roligt att vara med. Kyrkans tidning berättar kortfattat om tilldragelsen.
27 mars 2012
Vem följer vem när vi handlar som grupp?
Idagsidan på Svenska Dagbladet har en sällsam förmåga att lyfta fram angelägna frågor. Ibland skulle jag dock önska att man inte studsade vidare så snabbt. Artikeln om att Hitta syndabocken - ett evigt behov kunde enkelt ha utvecklats till en hel serie bara den. Den utfrysning som sker av någon som utpekas som särskilt skyldig vid problem och kriser är ett så intressant fenomen att man kunde ha skrivit flera artiklar. Man kunde ha granskat hur man löser konflikter på arbetsplatser. Det är mycket vanligt att någon tvingas lämna båten. En sådan person blir sargad och stigmatiserad trots att det verkliga problemet har legat i styrningsfunktioner eller i den rådande kulturen.
Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.
I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.
Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.
Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.
Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.
Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.
Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.
Artikelns ingress låter oss veta följande: Varje dag ägnar vi oss på olika sätt åt utfrysning, mobbning och diskriminering. Eller rasism. Hur kan civiliserade människor hålla på med det? Svaret är kanske obehagligare än du anade: Jo, för att tendensen att utse syndabockar är inbyggd i vår natur. Det menar den fransk-amerikanske filosofen René Girard som nu får allt fler efterföljare.
I texten lyfter man bland annat fram berättelsen i Gamla Testamentet (3 Mosebok 16:20-22)om syndabocken som drivs ut i öknen. På samma sätt drivs ofta en av parterna i en arbetsplatskonflikt bort från sin arbetsplats genom omplacering eller uppsägning. Här kunde det varit intressant att granska några olika verksamheter. Till exempel hur det fungerar inom polisen, skolan eller Svenska kyrkan. Hur det under hårt medietryck går till hos Socialdemokraterna har ju historien om Juholt demonstrerat.
Här ett annat citat ur artikeln: Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.
Det behöver ju inte vara så som denna och dagens artikel på idagsidan hävdar, att Härmapor är vi allihopa. Även om vi är verkliga flockdjur finns det mer att tänka kring. Det skulle ju kunna vara så att vi alla följer John. Förekomsten av informella ledare som från en position utan ansvar ofta styr mer än de formella ledarna komplicerar bilden ytterligare. Då måste man fråga sig vem som följer vem när vi agerar i grupp.
Det skulle också kunna vara så att man i vissa lägen kan, med bevarad individualitet, interagera med många andra, som grupp, flock eller mobb. Flockbeteende och individualitet behöver alltså inte vara varandras motsatser. Många kan tänka sig att ingå i gruppen och flocken, men på sina egna villkor och med sina egna förbehåll.
Sverige är ett land där det individuella står högt i kurs. Vad gäller antalet ensamhushåll är vårt land världsledande. Här ifrågasätts auktoriteter starkt och många människor vill inte inordna sig i andras föreställningsvärld. Ta till exempel frågan om kyrkans tro. Många hävdar att de har en tro, men betonar nästan automatiskt att de inte tror som kyrkan. Vi som i höga nord varit monokulturella och uniformt homgena har alltmer förfinat och utvecklat konsten att på en gång höra till, men ändå inte riktigt vara med.
Om det är så skulle det kunna förklara varför skulden alltid verkar vara, eller är, någon annans.
26 mars 2012
Vad samlar dom?
Upplever att jag nog borde bjuda på ännu ett musikaliskt kort fyndat på en loppmarknad i Olaus Petri färsamlingshem. Kortet postbefordrades året 1901. Denna gång föreställande Carl Maria von Weber. Det är sänt från Sundsvall den 27/11 1901 till en person i Haparanda med ett för oss ofattbart yrke: den t.f. Gränsridaren Rislund.
Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...
Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?
Att det handlar om samlare står klart. Texten anger: Mottagit Edert originella kort, hvilket jag anser som ett af de värdefullaste i min samling. Skulle Ni ha lust fortsätta korrespondensen, torde Ni godhetsfullt underrätta, hvad kort jag bör sända...
Men vad samlar de egentligen på? Frimärkena eller vykorten?
Ett musikaliskt kort från 1901
Visst vore det själviskt att undanhålla stillsams vänner ett avkortfynden från loppmarknaden i Olaus Petri. Ett musikaliskt vykort. Chopin i egen hög person. Kortet ingår i en vykortsserie med stora kompositörer. Kortet är enligt tryck på framsida importerat av Axel Eliassons konstförlag i Stockholm. Ett av Sveriges verkligt betydande kortföretag.
Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:
B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”
De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...
Chopinkortet är avsänt från Sundsvall den 6/7 och ankomststämplat i Harapanda den 8/7 1901. Den som fick kortet var e.o. (extra ordinarie) Tullvaktmästaren Hugo Rislund. Meddelandet finns fint präntat på framsidan, eftersom det på baksidan inte finns något utrymme för personliga hälsningar. Den skrivna hälsningen lyder:
B. Hugo.
I Finland har utkommit ett par brefkort med afbildningar af Finlands frimärken och vapen m. m. i färgtryck och med påtryck: ”Till minne af Finlands frimärken”. Om du skulle komma öfver dessa antingen i begagnadt eller obegagnat skick, så sök att förvärfva dem. Kanske de kunna finnas att köpa i Torneå. Jag har visserligen hört att de blifvit beslagtagna, men det oaktadt torde nog en del finnas kvar. – Gust. Olsson och jag gjorde under båda midsommardagarna en tur till Östersund, där vi hade det ganska trefligt, samt uppsökte en del gamla bekanta. På artilleriet gjorde vi en hastig visit – men jag träffade där ingen bekant, utom Fr.Rd. Vi gingo genom stallarne ett slag samt åsågo en hinderridt. Dagen därpå skulle dans och idrottstäflingar försiggå, men vi fingo ej tillfälle att närvara vid dem. – Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad, ordnad som den är på ett mycket vackert och tilltalande sätt. –Här hemma må vi alla bra. Hjärtliga hälsningar! D br P.W. Rislund”
De ålderdomliga språket har sina nästan potiskt klingande uttryck. Vad sägs om: Oscars intressanta samling besågo vi äfven och funno den utan all gensägelse oöfverträffad… Besågo, funno, gensägelse...
25 mars 2012
Vår loppmarknad blev framgångsrik
Loppmarknaden i Olaus Petri igår resulterade i nästan 20 000 kronor. Två tredjedelar av dem går till Ilemera, skolan i Tanzania. Många jobbade och slet för att få ihop allt med café, korvförsäljning och loppisborden. Några fyndade. Själv införskaffade jag ett antal årsböcker från Grönköping, några extra fina vykort, 3 CD-skivor a 5 kronor styck samt sex ganska ordinära glasassietter.
En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.
Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.
En katt med ljushållare. Med stiliga blå ränder. Och med en svans som låter hälsa att vi skulle kunna bli vänner... Ingen köpte katten, om jag såg rätt. Stämmer det har han gått vidare till Erikshjälpen i Örebro.
Församlingens målsättning att under året samla in 100 000 kronor till Ilemera ter sig numera mycket realistiskt. Vi har redan passerat 37 000 - vilket innebär att en tredjedel av målet är avklarat.
24 mars 2012
Loppis ger arbete i Tanzania
Denna dag - en loppisdag. I grannförsamlingarna har man loppmarknader. Även i Olaus Petri blir det loppis. Storloppis till och med. Många har hyrt bord. För att kränga sina tillhörigheter. En seger för återvinningstanken. Innan något slängs bör det ha passerat minst ett loppisbord.
Församlingen stöder en skola i Tanzania: Ilemera. Där ungdomar vars föräldrar gått bort i AIDS får en yrkesutbildning. En betydande del av dagens intäkter går till denna skola. Detta jubileumsår - Olaus Petri kyrka fyller 100 - har församlingen satt ett mål. Tusen kronor för varje år kyrkan funnits skall gå till denna satsning på ungdomars framtid i Tanzania. De får en möjlighet att försörja sig. Och bli yrkesverksamma.
Om detta kan man läsa här. Men även på OP:s hemsida. Som nu gjorts om och använder samma plattform som Svenska kyrkan på riksplanet.
Församlingen stöder en skola i Tanzania: Ilemera. Där ungdomar vars föräldrar gått bort i AIDS får en yrkesutbildning. En betydande del av dagens intäkter går till denna skola. Detta jubileumsår - Olaus Petri kyrka fyller 100 - har församlingen satt ett mål. Tusen kronor för varje år kyrkan funnits skall gå till denna satsning på ungdomars framtid i Tanzania. De får en möjlighet att försörja sig. Och bli yrkesverksamma.
Om detta kan man läsa här. Men även på OP:s hemsida. Som nu gjorts om och använder samma plattform som Svenska kyrkan på riksplanet.
23 mars 2012
Ryggar
Idag tänker jag på dem som fått se ryggar där det nyss fanns ansikten. De som blivit vägda på vågar och befunna för lätta eller felaktiga och opassande. De som blivit förtalade istället för samtalade. Dessa som den nya rättroheten dissat. Och skulle jag ha drabbat andra med sådant beteende hoppas jag på insikt och omvändelse. Försoning och nåd, måtte sådant få råda. I kyrkan.
22 mars 2012
Medlemstappet i kyrkan
Lämnar man Svenska kyrkan för något den gjort? Eller för sådant den borde men inte klarat? Eller därför att den bara lät bli? Kort sagt: får kyrkan skylla sig själv?
Vore det inte rimligare att tänka att kyrkan inte hade mycket med saken att göra? Att det var helt andra orsaker och krafter som åstadkommit fanflykten...
Vi tror förhållandevis blint på sambandet vi kallar orsak och verkan. En dag ska det framstå klart att medlemstappet var en följd av sådant som låg långt tillbaka i tiden. Fantomsmärtor från en avhuggen tro.
Eller utlöst inte av vad kyrkan gör, utan av vad den är. Och det är inte mindre allvarligt!
Vore det inte rimligare att tänka att kyrkan inte hade mycket med saken att göra? Att det var helt andra orsaker och krafter som åstadkommit fanflykten...
Vi tror förhållandevis blint på sambandet vi kallar orsak och verkan. En dag ska det framstå klart att medlemstappet var en följd av sådant som låg långt tillbaka i tiden. Fantomsmärtor från en avhuggen tro.
Eller utlöst inte av vad kyrkan gör, utan av vad den är. Och det är inte mindre allvarligt!
19 mars 2012
Låt oss behålla eljest
Programmet Språket i Sveriges Radio är underhållande. Över hövan. Vilket lär betyda i alltför hög grad. Men så är det inte. Utan synnerligen underhållande! Härförleden talade man om regeringens svarta lista! Låter som hämtad ur en billig deckare. I den listan upptas ord som man bör undvika på grund av att de är svåra att förstå, dubbeltydiga eller ålderdomliga och högtravande.
Ett sådnat ord är bestirda. Som kan betyda att man invänder mot något eller att man faktikst ska stå för fiolerna. I programmet uttytt som så att man stridit och vunnit.
Alla bör ha koll på den svarta listan. I den erbjuds man bra ersättningsord. Så här kan det se ut:
nöjaktig godtagbar/som får godtas
obilligt oskäligt
olägenhet ibland besvär/problem
I min ungdom visste vi att somliga personer var eljest. I svarta listan erbjuds ersättningsorden annars/annat/på annat sätt. Det låter mycket noblare att vara eljest. Jag minns det inte heller som något nedsättande. Mer ett neutralt konstaterande att människor var olika. Trivialiseringen får inte gå för långt. Låt oss alltså behålla eljest!
Ett sådnat ord är bestirda. Som kan betyda att man invänder mot något eller att man faktikst ska stå för fiolerna. I programmet uttytt som så att man stridit och vunnit.
Alla bör ha koll på den svarta listan. I den erbjuds man bra ersättningsord. Så här kan det se ut:
nöjaktig godtagbar/som får godtas
obilligt oskäligt
olägenhet ibland besvär/problem
I min ungdom visste vi att somliga personer var eljest. I svarta listan erbjuds ersättningsorden annars/annat/på annat sätt. Det låter mycket noblare att vara eljest. Jag minns det inte heller som något nedsättande. Mer ett neutralt konstaterande att människor var olika. Trivialiseringen får inte gå för långt. Låt oss alltså behålla eljest!
17 mars 2012
Stoppa Finansdepartementet!
I skymundan förbereds drastiska förändringar inom begravningsväsendet. Få har uppmärksammat den genomgripande förändring man föreslagit. Ett par debattörer i Svenska dagbladet har dock sagt ifrån. Anders Ekegren och Curt Fredriksson markerar att förslagen inte kan godtas bland annat eftersom de strider mot den åtskillnad som kyrka-stat innebar. De skriver:
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.
Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.
Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.
Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.
Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.
Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.
Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.
Vi tycker det är anmärkningsvärt att regeringen lägger sig i kyrkans angelägenheter.
Syftet med den förändring som finansdepartementet planerar är att ta ut en enhetlig avgift i hela landet (utom i Stockholms stad och Tranås där kommunerna, och inte Svenska kyrkan, är huvudmän för begravningsverksamheten). Diverse byråkratiska och administrativa skäl anges, som att Skatteverket inte längre ska registrera församlingsnivå i folkbokföringen.
Debattörerna fortsätter: Att avgiften blir samma i hela landet – oavsett vad kostnaderna för begravningsverksamheten de facto är – påstås leda till att den enskilde får en större acceptans för avgifterna. Vår bedömning är att det är tvärtom. Avgifter får legitimitet om de är begripliga och om det finns en koppling mellan service och avgift.
Uppenbarligen kommer det nya fördelningsansvaret att vältras över på Svenska kyrkan centralt. Om förslaget går igenom. En modell skulle påtvingas kyrkan i strid mot kyrkans egen struktur och organisation. Plötsligt skulle delar av kyrkan på riksplanet ges ett slags överordnad myndighetsfunktion med rätt att bestämma över den lokala verksamheten. Makten att fördela begravningsavgiften kommer att centralstyra begravningsväsendet.
Finansdepartementet föreslår i sin promemoria att: En enhetlig begravningsavgiftssats ska gälla för den begravningsverksamhet som bedrivs under Svenska kyrkans huvudmannaskap. Det innebär att alla som är folkbokförda inom de förvaltningsområden där en församling inom Svenska kyrkan är begravningshuvudman ska betala begravningsavgift enligt samma avgiftssats. Avgiftssatsen ska bestämmas genom att huvudmännens samlade kostnader för begravningsverksamheten divideras med den totala beskattningsbara inkomsten för de personer som omfattas av avgiftssatsen. Skatteverket har sedan att redovisa de uppburna avgifterna till Svenska kyrkan centralt som i sin tur får administrera utbetalningarna till respektive huvudman. I de fall en kommun är huvudman för begravningsverksamheten ska alltjämt kommunen fastställa avgiftssatsen för dem som är folkbokförda inom kommunen. Läs hela promemorian här.
Folkbokföringsutredningen har föreslagit att ingen längre ska vara folkbokförd i en församling utan enbart på fastighet i kommun. Därmed försvinner den uråldriga uppdelning som under århundraden utgjorde grunden för den folkbokföring som kyrkan byggde upp. Konsekvensen blir också att församlingarna i Svenska kyrkan kommer att få svårt att veta hur många som är bosatta inom det territoriella ansvarsområdet. Det kommer att behöva byggas upp nya system för eventuell överföring av sådan information. Man kan då undra hur stor vinsten egentligen blir för stat och kommun om man stryker församlingarna.
Folkkyrkosystemets grundvalar rister när det offentliga samhället alltmer distanserar sig från sitt förflutna. Nog kunde man förväntat sig att Svenska kyrkan konsulterats innan liknande förslag om folkbokföring och begravningsavgift läggs på bordet. Mitt förslag är – stoppa Finansdepartementets promemoria! Dra tillbaka förslaget om begravningsavgift. Börja om och gör det i nära samarbete med Svenska kyrkan! Och då även med vilja att förstå och lära av erfarenheterna och kunskaperna på lokaplanet.
16 mars 2012
Vinylen i skåpet
Plockade fram mina gamla vinylskivor för några dagar sedan. Inlåsta i ett skåp. Inte använda på flera år. Hittade en storhet som Guillaume Dufay. Inte många som hört denne belgier, tror jag. Att 1400-talet ger en annan musikalisk värld kan man förstå. Men att förflytttas in i dena klangrika stämsång är som att landa i ett annat universum. Väl värt att utforska.
Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...
Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.
Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?
Plötsligt dyker moderna gamla godingar som Al Jarreau upp. Hans namn hörs sällan i melodifestivalernas tid. Trots att hans musikalitet och sångstil kunde inspirera och utmana. The Crusaders Japanska konsert Ongaku Kai i guldigt fodral påminde om andra tider. CD-skivan säljs för 80 Euro men min vinylplatta är inte ens värd 6. Om man nu måste värdera...
Men visst hisnar det en aning när plöstligt en av mina gamla LP-skivor säljs för flera hunda Euro. Hur det nu kan komma sig. Uppenbarligen finns det folk som oerhört intensivt gillar Grachan Moncur III och skivan African Concepts! Men så är han en fri jazztrombonist som spelar på sitt eget sätt.
Men vad spelar det ´pekuniära för roll? Musiken! Det är den som engagerar. Lyssna själv. Här och där på nätet finns möjligheter att höra det mesta. Varför inte börja på 1400-talet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)